Örent

 

nanna-svartz

Nanna Svartz 1890-1986

Detta vackra hus finns på Torö i Nynäshamn och uppfördes i början på 1940-talet av Nanna Svartz, Sveriges första kvinnliga medicinprofessor. Hon och maken, läkaren Nils Malmberg, hade viss anknytning till södra delarna av Södertörn och hade många gånger passerat Sotholms Tingshus i Västerhaninge och fängslats av dess exteriör. Här nedan finns en berättelse, skriven av dottern Gunvor, hur byggprojektet utvecklades.

Under 1930-talet sökte Nils Malmberg och hans hustru Nanna Svartz efter ett weekendställe i närheten av Stockholm, De var sedan flera år sommarboende på Syd-Koster i norra Bohuslän, men ville ha en tillflyktsort för höstar och vårar. Vartefter åren gick blev tomterna de tittade på större och större och till slut bestämde man sig år 1939 för ett torp på Torö, sju mil söder om Stockholm. Andra världskrigets utbrott och ett allt varmare intresse för den egna torvan bidrag till att det aldrig mer blev någon Kostersommar,

Nils Malmberg och Nanna Svartz var båda födda 1890 och var vid den här tiden fast etablerade på var sin chefstjänst i Stockholm, han som överläkare vid Barnsjukhuset Samariten och hon som Sveriges allra första kvinnliga professor vid en statlig högskola. Hon var professor i invärtes medicin och överläkare vid Karolinska sjukhuset. Nils Malmberg hade som sexåring sörjt mycket över att bli tvungen att lämna Krusgården vid Torshälla. Hans inre förhoppning var att skapa något som mycket liknade Krusgården.

Det nyinköpta torpet på Torö ligger på en sandig ås kallad ören. Namnet hade under seklernas lopp dragits ihop till ör`n och till sist till örn, men Nils Malmberg och Nanna Svartz ville återställa allt till det gamla och gav stället namnet Örentorp.

På Örentorp fanns det en mindre mangårdsbyggnad. Då det visade sig att detta hus hade en källare som vattenfylldes på vårarna och en del dräneringsförsök miss­lyckades var det den gamle bygg­mästaren i Eskilstuna, Ferdinand Malmberg, far till Nils, som be­stämt sade ifrån att detta hus skulle rivas och ett nytt byggas på en artificiell kulle ovanpå sand­åsens krön. Ett ivrigt planerings­arbete tog sin början. Det nya huset skulle vara i stil med lokal byggnadstradition. Och så kom det sig att Nanna Svartz tog med sig sin dotter och ett tiometers mått­band en trettonhelg och for med tåget till Västerhaninge där Tings­huset mättes upp.

Höjden klarade man inte att mäta så det är på längden och bredden som huset på Örentorp är proportionellt med tingshuset. Nils Malmberg och Nanna Svartz gjorde själva upp planritningar och den 12-åriga dottern fick hjälpa till med sektionsskisser. På dessa ser man kakelugnar inritade. Det ansågs nödvändigt att någon sakkunnig gjorde slutkontrollen av ritningarna och därför vände man sig till Byggnadsbyrån vid Samfundet för Hembygdsvård, numera Sveriges Hembygdsförbund. Förutom att därigenom fackmässiga planritningar jämte VVS- och elritningar m m kom till stånd blev även en del moderna idéer införda. Bl. a. ersattes kakelugnarna av öppna spisar, mycket vackra i formen men med for stora öppningar så att de ryker in. Men dottern fick rätt i att denna verksamma familj inte kunde programmeras om att införa brasstunder ens i fritidshuset, så det har aldrig varit någon som saknat brasorna.

Till byggmästare valdes Albin Öhgren, Torö. Han hade böljat bygga redan vid sekelskiftet och deltog för första gången i ett sommarhusbygge på Torö redan 1906. Han var en lika erfaren som skicklig yrkesman. Liksom Jonas Malmberg, Nils Malmbergs farfar, gjorde för bygget av Walhalla så förde sonsonen noggranna anteckningar om husbygget och han hade ju även möjligheter att dokumentera med egen kamera.

Albin Öhgren byggde enligt beprövade metoder och man kan säga att Stora huset på Örentorp, som det kom att kallas, är en sen exponent för gammal svensk byggnads- och hantverkstradition. Albin Öhgrens söner, Kjell och Rune, deltog i byggnadsarbetet och dessutom arbetade där några andra Toröbor och bytte med varandra när de var inkallade. Det var ju mitt under andra världskriget. Nu var det inte längre daglön, utan byggmästaren och hans söner hade 2 kr i timmen, de övriga 1:80.

Husets stomme byggdes för hand på platsen. För specialändamål fanns emellertid särskilda företag att tillgå. Fönster och dörrar tillverkades t ex enligt Kjell Öhgrens ritningar hos A -B Nykvarns Såg och Kvarn i Åkersberga. Måleriarbetena utfördes av målarmästar Hagberg, VVS-arbeten av Bröderna Larsson i Nynäshamn, elektriska installationer av Abrahamssons Elektriska likaledes i Nynäshamn.

Behovet att lägga huset högt men ändå ha en källare med rumshöjd gjorde att huset fick en högre grund än förebilden i Västerhaninge. Det måste ha varit Nanna Svartz’ arbete i Byggnadskommittén för Karolinska sjukhuset som gjorde att man klädde grund och yttertrappor med skiffer. Yttertrapporna är ganska lika huvudbyggnadens på Karolinska sjukhuset.

Interiörerna präglas av viljan att hålla en traditionell stil (rustika bjälkar men tillverkade av plank i hallens tak) dels av Nanna Svartz’ färgsinne och färgglädje; snickerier i ljusa lasyrfärger, som har stått sig häpnadsväckande väl. Ert antal av rummen har ljust gråvita dörrar, fönster, dörromramningar mm med färgade bårder i olika färger i de olika rummen. Ett tak är tillverkat av kvadratiska plywood-skivor inramade av profilerade lister, allt laserat i ljusblått.

Nanna

Nanna Svartz och Gunvor Svartz-Malmberg på verandan till det hus som revs 1942.

Huset utrustades med alla dåtida moderniteter. Intressant nog ansåg man sig böra spara på rördragning och därför är toalett och badrum förlagda till ett hörn av huset ovanpå köket och inte som man kanske idag skulle ha gjort i anslutning till sovrummen. Så mycket som möjligt av det rivna husets material utnyttjades,
t ex finns den gamla innetrappan kvar som källartrappa i det nya huset. Nanna Svartz var mycket noga med kökshygienen. Redan 1940 anskaffades en rostfri diskbänk med försänkt bänkdel för utslagshon, så att slaskvatten inte skall stänka upp på övriga delar av diskbänken.

Det blev aldrig något taklagsöl men väl en fest när huset blivit klart sommaren 1943. Trots ransonering var matsedeln följande: inlagd sill, nubbelåda, prinskorv, tomater med majonnäs, låda med blomkål; stek med ärter, gurka, lingon; bär med sockerkaka; kaffe med tårta. Till detta serverades snaps, pilsner eller erlanger, madeira och grawensteiner samt cognac.

Ferdinand Malmberg hade kämpat hårt för att komma fram i samhället och han blev med tiden ganska njugg med beröm. Så här skriver han till festen: ”Framför om Lördag till Byggmästaren och hans medarbetare då Ni firar Tak-kalas mitt erkännande för ett Godt arbete – om de utbyta de tvenne dörrar som var vinda”

GUNVOR SVARTZ-MALMBERG

Denna artikel fanns i Sörmlandsbygden 1998 samt  Glimtar nr 4, samma år.