Hembygd i Haninge

Varg i Haninge förr i tiden…

Denna artikel är skriven av hembygdsforskaren Anders Numan och införd i Haningegillets tidning Glimtar hösten 2016.
Vi brukar inte lägga ut så “färska” artiklar här men gör ett undantag med tanke på det aktuella ämnet.

Vargjakt och varggropar i Österhaninges skogar!

Artikelförfattaren i en nästan helt bortglömd varggrop i Ösbyskogen. Foto: Lars Numan

Vargen var förr något som enade folket, som gick man ur huse för att kämpa mot det hatade djuret. Efter ca 150 års frånvaro är vargarna tillbaka, men forna tiders vargskall och varggropar är nog ändå helt bortglömda. Anders Numan har letat fram uppgifter ur arkiven.

 

Under många år har jag sökt information om en varggrop i Ösby skog, som återkommer flera gånger i Österhaninge sockenstämmoprotokoll angående utbetalningar av ”skottpengar”.


Efter flera år av efterforskningar fick jag tips om att Göran och Karita Springer, från en av Mörbygårdarna i Österhaninge, kände till en varggrop i dalgången kring Mörby och Ösby gårdar.
Mycket riktigt fanns där en stor grop ganska nära byn – men den kunde inte betraktas som liggande i Ösby skog. Göran Springer frågade i det lokala jaktlaget om varggropar och då berättade Per Olof Holm, född 1942 och uppvuxen i Ösby, att han kände till en varggrop i skogen nära Ösby.
Denna grop hade hans morfar Frans Gustaf Johansson, född i granngården Mörby 1880, visat honom. Det går att följa Frans Gustafs förfäder sju generationer bakåt till år 1714 på samma gård i Mörby. Så minst åtta generationer, varav sju på Mörby och en på Ösby gård. Det var sannerligen i sista minuten och väldigt nära att kunskapen om gropen hade dött. Per Olof är sista länken till gropen och bor sedan många år i Tyresö, men besöker sin barndoms marker ibland.
Varggropen ligger inne i rena urskogen, mitt i ett större vildsvinshägn på Sandemars ägor. Per Olof berättade att gropen förr kändes betydligt närmare och större, nu har de gamla ängsmarkerna och gropen växt igen. Han hade efter drygt 50 år svårt att återfinna gropen. Men den låg i en sluttning, helt enligt dåtidens instruktioner för anläggande av varggropar. Det var viktigt att groparna dränerades från vatten.

Varggropar har funnits sen urminnes tider och redan i medeltida Södermannalagen stadgas att ”var hundarefjärding skola bygga varggårdar”. Om hela fjärdingen försummade varggård eller inte hade vargnät, så fick den böta tre marker. Varggropar kopplades ofta ihop med s.k. varggårdar. Varggårdarna kunde anta ansenliga storlekar.

År 1822 föreslog riksdagsmannen Mats Ersson i Tyresta vid en sockenstämma i Österhaninge att en skallplats skulle utses och en varggård uppsättas. Det avfattades en skrivelse till landshövdingen att vargplågan hade blivit för stor och att de ville ha hjälp med att utse lämplig skallplats och varggård.
Jägmästaren tillkallades och hittade en plats lämplig för varggård på Klena skog, vars marker låg under Söderby. Grosshandlare Norrman på Söderby gård erbjöd sig att ställa sin mark till förfogande i Klena skog och överjägmästaren Arrhenius skrev en rekvisition av nödvändigt byggmateriel enligt följande antal och mått som skulle tillhandahållas av sockenborna: 4000 stänger kluvet virke om 4,75 meters (åtta alnar) längd och ¾ tums bredd. 130 stänger kluvet virke om 3,56 meters (sex alnar) längd och fyra tums bredd. 1000 par av jämna och grova överstörar av 2,97 meters (fem alnar) längd och 1 ½ tums bredd. Dessutom ett par hundra stödjor och bräder av varierande längd och bredd. Förslaget till varggårdens vidd var omkring 535 meter, vilket var normalt vid den tiden.

Jägmästare Karstens ritning av palissaden till varggården som skulle byggas i Klena skog.

Hur varggården i Ösby skog såg ut vet vi inget om. Någon varggård i Klena skog blev det inte utan när kostnader och arbetsbelastning blev klarlagda så sjönk intresset och planerna skrinlades. Men varggården på Ösby skog organiserades och drevs av Sandemars gods som hade en egen skogvaktare. På 1830-talet så infördes förhöjda skottpremier på bl.a. varg och då redovisades på sockenstämman hur många rovdjur som dödats. Skottpengar utbetalades inte för vargar dödade i samband med vargskall.

Den gamla varggropen i Ösby skog ligger i ett område som nu finns inom Sandemars vilthägn.

Vargskall var den vanligaste formen av vargjakt i Västerhaninge socken, med flertalet skallplatser, som jag ska återkomma till vid senare tillfälle. Nedan redovisas de dödade vargar som går att koppla till varggården i Ösby skog och datumet avser dagen då de redovisades på sockenstämman. I socknen fanns det fyra—fem betrodda män som besiktigade djuren och skrev intyg. Dessutom klippte de av öronen på de besiktigade djuren så att man inte skulle kunna få ersättning flera gånger. I Intyget så framgick att de var fångade ”i varggård med grop i Ösby skog.”

Hur många djur som fångats före 1835 finns det inga officiella uppgifter om. De perioder groparna var i drift så krävdes det mycket underhåll. Varje dygn skulle någon kontrollera att inhägnaden var hel så att inget djur skulle kunna slippa ut ur varggården. Dessutom skulle gropen vittjas på eventuella fångster och kontrolleras att det fanns tillräckligt med kött (luder) i varggården som med sin doft lockade rovdjuren att hoppa in.

Vargen luras in med lockbete i en stängd gård där enda utvägen var över en täckt fallgrop.

Nedan kommer en något förenklad beskrivning om användande av varggård med varggrop. Det finns varianter och olika skolor om hur de skulle konstrueras, bl.a. skulle utläggningen av luder börja tidigt och läggas utanför varggården för att vänja vargarna var de kunde finna mat och göra dem mindre misstänksamma.
Vargen är ett av de mest försiktiga och svårjagade rovdjuren. Konstruktionen byggde på att det fanns välluktande kött, gärna en död häst, liggande inne i varggården.
Inhägnaden (palissaden) hade en sådan höjd och vinkel att det på vissa ställen gick att hoppa in men inte att hoppa ut.

Gropen täcktes med stockar och en fälla av fjädrande granris som vargen föll igenom.

Till varggården fanns en port för att kunna föra in luder. Men när den var stängd fanns det bara en utgång som hade förbindelse med varggropen. Utgången till varggropen gick igenom en trumma och hålet ner i gropen var i kanterna täckt med mindre stockar. Mitthålet i gropen täcktes av fjädrande granris och när vargen försökte ta sig ut så gav riset vika och vargen ramlade ner, men riset återgick snabbt i täckande läge för nästa varg.

På morgonen 27 december 1837 låg tre vargar och en räv i gropen. Veckan innan hade ytterligare en varg fångats och samtliga redovisades på sockenstämman 7 januari 1838. Det hände att man lyckades skjuta vargar utan fångstanläggningar men det var inte så vanligt. Per Persson från Kvarntäppan sköt en varg på Gålön 1834 och hemmansägaren Johan Peter Dahlström, även han från Kvarntäppan, sköt två vargar 1835, okänt var. Dessutom sköt Per Andersson från Mörby en varg 1845.

Men det mest udda är att 20 augusti 1837 utbetalas ”skottpengar” till bonden Nils Nilsson i Norrby för en ”ihjälslagen varghona” på Sandemars ägor. Denna händelse finns upptecknad på 1970-talet i en liten skrift som utgavs i samband med att Hellas orienteringssektion utgav en orienteringskarta år 1979.
De gjorde ingående studier av ortnamnen i Tyresta och området däromkring. Där kan man läsa att ”personer i orten kan berätta, att de i sin barndom hört talas om att några bönder från trakten med en träpåk slagit ihjäl en svag och sjuklig varg vid vägen mellan Krankdalen och Långkärrsbacke öster om Tyresta” (inte långt från Norrby torp).

Den sista skottpengen för varg i Österhaninge utbetalades 20 november 1853 till löjtnant Palm, ägare av Lissma gård i Huddinge. Jakten hade ägt rum på Sandemars ägor. Med största sannolikhet är det den sista dödade vargen i Österhaninge. Sammanlagt har det utbetalts premier för rovdjurens dödande under åren 1834–1860 i Österhaninge för 240 rävar, 15 vargar, 20 lodjur, 19 hökar, tre ugglor, en falk och två örnar. Anders Numan

 

Källor:
Österhaninge kyrkoarkiv, sockenstämmoprotokoll, volym 3–4, 1811–1858. 0
Landskontoret IV, G5R, handlingar rörande skottpremier, volym 1–7, 1834–1860.
För vandring i nutid och forntid i Tyresta-området, samt orienteringskarta. Stockholm 1979.
Anteckningar angående jagt och djurfångst i Swerige, Johan Ludvig von Greiff. Stockholm 1828.

12 kommentarer

  1. Sven-ake Svensson

    Någon info om vargen som står uppstoppad i Årsta slott?

    • Susanne

      Undrar också över den vargen. Var på Årsta slott idag och där stod denna ståtliga varg.

      • Sune Nilsson

        Enligt obekräftade källor hamnade vargen på Årsta slott via en av restaurang- arrendatorerna som hade rysk bakgrund!

  2. Jan-Inge Flücht

    En utomordentligt intressant artikel! Jag har läst någonstans att man använde “varglappar” för att skrämma vargar i det som nu är Haninge, den sista vargen sköts 1860 vid Vargberget i Västerhaninge, Om “berget” hette så på 1800-talet vet jag inte, men det ligger i direkt anslutning till Ringvägen i VH där vägen delas och går ner till Svarta kärret.

    http://bilderblogg.se/dagens-bild/vargberget-i-vasterhaninge-dagens-bilder.htm

    • Sune Nilsson

      Jinge!

      Vet du var du läst detta om den sista skjutna vargen ?

      • Jan-Inge Flücht

        Nej, men om du söker på Bilderblogg.se så har jag säkert nämnt det. Jag har läst det ngnstans och brukar vara noga med att nämna varifrån uppgifter kommer.. Mvh Jan-Inge

    • göran

      Lapptyg används även i dag när man jagar varg. Gammal k unnskap är inte att förakta.

  3. Lasse Evertson

    Varg gropar var vanliga lite varstans i Sverige på 1700-1800 talen. Det var för det mesta de stora godsen som hade fångstgroparna för att skydda sin tam boskap. Det vanliga folket led sällan av vargarna på grund av att den påstådda varg tillgången aldrig var så stor som vi moderna människor har inbillat oss.Jag har varit med och tagit fram gamla fångstgropar i Upplands-Väsby kommun. Dessa hade ca. 3 meters djup och en vidd på ca. 3.5-4.0m. Varglapparna användes enligt uppgift för att styra vargarna mot fångstgroparna när godsherrarna anordnade vargdrev. Det var tydligen då som nu att de som har makt bestämmer vilka typer av djur som får finnas, eller inte finnas i vår svenska fauna.

    • Jimmy

      Där har du fel, i Dalarna använder sig även bönder sig av varggropar för att skydda sina boskap mot vargen. De hade även skottpengar på dessa. Mina föräldrar har tex en varggrop på deras tomt och det finns ett flertal varggropar i närheten. Så att säga att de inte hade problem med varg så har du fel

      • Lasse Evertson

        Det var intressant att läsa om alla dessa gropar i Dalarna. Konstigt nog har jag inte hört att det har varit så vanligt med varg gropar där de vanliga folket hade sina boplatser. Hela min släkt kommer från Dalarna, Härjedalen och Hälsingland och jag har sällan hört någon prata om dessa varggropar. Däremot har jag i min yrkesroll tagit fram otaliga varg och fångstgropar runt om i Mälardalen, men som jag skrev tidigare, mestadels har det varit runt de större gårdarnas marker. Men helt klart finns det som du säger fångstgropar överallt i Sverige men det tycks vara vanligast runt de större gårdarna där det av naturliga skäl finns mest tamboskap.

    • göran Jonsson

      Det var ju än mer förödande för en bonde som hade få djur om vargen tog dom.så alla försökte nog med alla medel hålla efter varg. Fanns ju andra metoder än varggropar. Vargrännare, vakskytte saxar flakfällor, snaror, lockjakt och varg skall.

    • göran Jonsson

      Det var naturligtvis ännu större problem för torpare och småbönder. Tog vargen den enda kön stog svälten gör dörren. Det fans ju fler sätt att jaga.vargem på än varggropar. Vargrännare, fallflakar, saxar, vippsnaror, vakjakt . Inte alla byggder mäktade med ekonomiskt att bekosta byggande av.varggåtf.

Lämna ett svar till Susanne Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

© 2024 haninge.org

Tema av Anders NorenUpp ↑