Favorit i repris, historia om nya stadsdelen Vega!

 

Vega, fastigheten som gett området dess namn. Foto: Henry Hall

Gå in här:

Lite historia om Vega (och Söderhagen) inför byggandet av Vegastaden




Pappa Mauritz, Ivar Lo och redaktören

Ivar Lo baskerHar på senare år ”hittat” min favoritförfattare igen! Kanske har ni märkt det på bloggen?
Som mycket annat här i livet går även sådana intressen i vågor.
Gustav NybergAnledningen till det nyvaknade intresset  är att en ung doktorand på universitet, Gustav Nyberg, kontaktade mej via nätet.
Han arbetar med en avhandling under rubriken ”Statarnas förfackliga kamp” och är dessutom engagerad i Ivar Lo-sällskapet.
Han hade snappat upp en kortartikel på nätet om min far som var statdräng och statare på Södertörn i 40 år.

Först några ord om min far Mauritz som introducerade mej för Ivar Lo,

MauritzElsa 30-tal

Mina föräldrar i slutet på 30-talet

Han var född 1890 och var statdräng och statare från sin tidiga ungdom fram till 1946 då hälsan sviktade ordentligt och han fick ett fysiskt lite lindrigare värv som vaktmästare på Kyrkskolan i Västerhaninge.

Han arbetade under de åren på storgodsen runt om på Södertörn men också en kort period i Uppland.

Hans första tjänst blir som dränggosse på Fållnäs, sedan statdräng på Hammersta, några korta sejourer som ”arbetare” i huvudstaden och sedan mjölnardräng på Husby i Österhaninge. Där träffar han sin första hustru, de gifter sig 1915 och får där sonen Rune, flyttar 1916 till Hammersta där sonen Ellert föds 1919 och året efter till granngården Valla och ”Kork-Wickander”. Sedan en kort anställning på Harva gård i Ed men åter 1925 hos Wickander, nu på Lund i Ösmo.

På Lund föds i augusti 1926 en son som avlider året efter ”av undernäring” på Södertälje lasarett, Hustrun Elsa har drabbats av TBC i mitten på 20-talet vilket möjligen förklarar sonens något märkliga dödsorsak, hon vårdas från och till på Länssanatoriet i Uttran och avlider där veckan efter sonen i ”lungsot” .

Mauritz tvingas begrava både hustru och son inom några dagar och blir ensam med sönerna, 12 resp. 8 år gamla.

2693170520_3d194e5e17_o

Den större stugan på Marieberg, här på 1980-talet

Han får hjälp av en yngre syster med hushållet och 1928 flyttar man till lägenheten Marieberg på Fors i Västerhaninge där fadern varit gårdssmed sedan 1918. I mitten på 30-talet har systern-hushållerskan gift sig och flyttar och in kommer som hushållerska hans ”andra” Elsa, min mor, de gifter sig, och jag kommer till världen i april 1941.

Personligen har jag ju inte så många minnen från statartiden på Fors, jag är fem år gammal när flyttlasset går till kyrkskolans vaktmästarbostad.

Uppe i Mariebergsbacken bodde vi i den lite större, röda vackra statarstugan medan min farfar, som blev änkling 1942, fanns i den lilla undantagsstugan tillsammans med sin ogifta dotter Hildur.

Far var stalldräng åt Edvin Nilsson på Fors, han gick i tidiga morgontimmen ner till stallet på gården för att sköta om ”sina” hästar. När jag blev tillräckligt gammal hände det att jag fick följa med och jag glömmer aldrig när de fyra stora ardennerhästarna hälsade oss välkomna med ett ystert gnäggande när stalldörren öppnades. Vintermornarna de här åren var bistert kalla och doften och värmen som slog emot oss minns jag än idag.

Farsgubben fick ett ganska bra liv på senare år men var märkt av de tidiga årens slit, reumatism och artros och ständig värk. Undrar hur många Albyl han stoppat i sig under åren. Jag hade en oherrans massa gula askar att leka med under min barndom.
Han drabbades i mitten på 50-talet av en tumör på ryggraden som förlamade honom men skickliga dåtida kirurger på Serafimerlasarettet kunde ta bort den, ”stor som en rävrumpa” lär Olivecrona sagt.

Pappa Mauritz var en duktig berättare och under delar av min barn- och ungdom fascinerades jag av hans minnen.  Ibland på tu man hand men oftast som lyssnare när han träffade vänner och bekanta. Det mesta var tragiskt och sorgligt men med inslag av kortvarig lycka.

Han återkom ofta till de tragiska händelserna i mitten på 20-talet när han mister hustru och son samma vecka. Han berättade om bomiljöer med vägglöss, loppor, fukt och kyla, om elaka grevar, baroner rättare och befallningsmän och hårda tider med svält och knapphet.

Tyvärr tappade jag väl lyssnarintresset under en lång tid och tog upp det igen alldeles för sent, ett öde som jag säkerligen delar med många i min generation.

Men…

… några år in på 1950-talet förde han in Ivar-Lo i mitt liv. Bakom glasdörren till det lilla bokskåpet fann jag en vacker inbunden bok med titeln ”Analfabeten”. På det gula skyddsomslaget fanns en bild av en man i helskägg och bredvid en spade. Det var Ivar Lo:s självbiografiska berättelse om föräldrarnas sista år som torpare i Ösmo och de kommande åren som självägande småbrukare på Djurgårdsgrind i Tungelsta. Boken var utgiven 1951.

Far kunde berätta att han mycket väl kände till författaren och hans familj, de hade rört sig i samma agrara kretsar i Ösmo och han hade arbetat tillsammans med Ivars bror John på Hammersta.
Han hade vid många tillfällen träffat Ivar på 30-och 40-talet då han agiterade och föreläste i trakterna,

Jag bytte äventyrsböckerna mot en proletärberättelse om min hemtrakt och mina anfäders miljöer!

Jag fängslades av författarens lov till föräldrarna, framför allt till fadern. Hans vilja att själv äga den mark han brukade och som höll på att sluta i katastrof, bytet från en ganska bekymmersfri tillvaro på torpet Ådala till ett rent nybyggarprojekt i skogslandet i Tungelsta. Att det troligen skedde mot hustruns vilja gjorde nog inte saken lättare

I bokhyllan fanns ytterliga en Ivar Lo-bok, ett tummat häftat exemplar av Godnatt Jord. och även den konsumerades mellan kompislivet i samhället och nyvaknade intressen. Denna roman skrevs redan på tidigt 30-tal och anses av kunniga litteraturvetare som hans genombrott.

Även den får av vissa bedömare benämningen självbiografisk vilket dock är tveksamt. Denna berättelse utspelar sig i en miljö som är en blandning av storgodsen Häringe och Hammersta på gränsen mellan Västerhaninge och Ösmo, båda ägda av familjen Löwen. Ivars delvis trolige alter ego, Mikael Bister, växer upp i den södra statarlängan på godset.
Att med hjälp av benämningen på närliggande torp och gårdar, företagna åkturer med mera få en geografisk belägenhet på godset är inte möjligt utan bara förvirrande.

Persongalleriet i romanen är naturligtvis med författarens rätt till stor del fiktiv men har säkert i vissa delar en verklig bakgrund.
Av bokexemplaret att döma har pappa Mauritz (och andra) noga läst boken, invikta hörn och blyertsstreck tyder på det, Han hävdade att ”baronen Drax” är tecknad efter den Kungl. sektern Trotz på Hammersta, ingift i släkten Löwen.
Andra påstår sig kunna koppla skildringen till August Trolle-Löwen själv!

Det var alltså dessa två böcker som förde mej in i Ivar Lo:s digra produktion som omfattar dryga sex decennier. Intresset höll i sig en bit in på 60-talet och jag läste med glädje hans 50-tals produktion av självbiografiska romaner som ex.vis Stockholmaren, Journalisten och Proletärförfattaren.  Dessa böcker lånade man på kommunbiblioteket i källaren på Landstingets sjukhem på Ringvägen där vaktmästaren Axel Persson agerade bibliotekarie på kvällstid, senare fanns biblioteket i källargaveln på kommunens nya förvaltningshus,

Jag märkte att jag mest intresserade mej för de delar som behandlade de lokala miljöerna och framförallt Tungelstatiden.

Sedan blev det ett nästan 30-årigt uppehåll, inte bara med Ivars berättelser utan med den litterära konsumtionen över huvud taget. Familjeliv, arbetsliv och andra engagemang tog över men i början på 90-talet hittade jag i arvegodset efter far (han hade avlidit 1977) de gamla böckerna i en kartong och fick en nystart på intresset, det var som att uppleva gamla minnen

Till min stora glädje fann jag då att Ivar-Lo givit ut en serie på fyra memoarböcker med början med ”Pubertet” 1978 och med avslutet ”Frihet” sju år senare. Dessa införskaffades till den egna bokhyllan, en viss nivå fanns nu i privatekonomin, och plöjdes med stort intresse.

Jag blev bitvis ganska konfunderad, jag konstaterade stora avvikelser i vissa sammanhang mellan ”Analfabeten” från 1951 och ”Pubertet” från 1978. De beskrev ju tidsmässigt samma period i författarens liv. Detta störde mej men samtidigt väcktes intresset några år senare att göra lokal ”forskning” i ämnet, att koppla Ivars personer i böckerna till prästens garanterat(?) sanna fakta.

Jag hade nu inte pappa Mauritz att bolla med utan fick söka andra källor vilket inte var lätt, den beskrivna tiden låg ju 70-80 år tillbaka och några ”ögonvittnen” fanns knappast kvar. Fick dock en del material av några tungelstabor, kanske främst av trädgårdsmästaren Erik Wall som kunde mycket om ”egnahemmarna” i Tungelsta och den betydligt yngre men kunnige Janne Andersson i Ivar Lo sällskapet.

Men det var först när internet kom in i mitt liv som arbetet tog fart, den vägen skapade nya kontakter. Ibland på nivåer högt över min nivå. Jag fick god kontakt med litteraturprofessorn Lars Furuland i Uppsala som forskat på och skrivit mycket om Ivar Lo. Han visade ett överraskande stort intresse över mina marknära och amatörmässiga försök att namnsätta Tulpankungen, Kvickrot, Rike Adelsmannen, Sakföraren, Gumman i Gran och många flera,

Jag fick också kontakt med Lennart Andersson, forskare i Lund, som skrivit en 60-poängsuppsats i ämnet 1993. I den fann jag formuleringar som jag själv skulle ha kunnat skriva (om jag nu kunnat formulerat dem) som handlade avvikande fakta mellan Ivars böcker, bl.a denna;

Under arbetet kom jag fram till betydande innehållsskillnader mellan ”Analfabeten” och Lo-Johanssons första memoardel ”Pubertet” (böcker som behandlar samma period). En slutsats blev att s.k. självbiografiska romaner knappast får läsas som sanning utan just som romaner. Mycket material utanför verklighetens ram kan finnas med.

Därmed inte sagt att memoarer skriver sanningen (men de är i alla fall bättre som källor än de självbiografiska romanerna). I många fall har tyvärr ”Analfabeten” använts som källa till Lo-Johanssons liv.
Jag kan bara rekommendera läsarna att jämföra t.ex. ”Analfabeten” och ”Pubertet”. Ni kommer att finna flera tydliga skillnader!

Jag kan med gott samvete rekommendera mina följare att ge sig in i Ivar Lo:s verk.
Dels för den litterära kvalitén men också för de lokala inslagen i framför allt de ovan nämnda böckerna.

På  https://www.haninge.org/ finns ett antal artiklar med utdrag ur hans böcker, hitta dom genom att söka på startsidans sökruta på ex.vis ”Ivar Lo”.




Vega, ett skepp på vift!

Vega DN

Detta är en sida ur Dagens Nyheter från 1985!
Det är Gillets Inger Heijkenskjöld som skriver om skeppet som fick ge namn till en del av Haninge och vägarna i området.

Så här skriver hon!

Vega vid gränsen till Huddinge kommun har ett ovanligt namn.

Vanligen uppkallas ett samhälle efter en gård, ett torp eller annat platsnamn som funnits långt innan någon bebyggelse brett ut sig. Men liksom Brandbergen har Vega döpts efter en omtalad händelse. Ännu under största delen av 1800-talet fanns inom nuvarande Vega endast en krog, vilken dock inte får förväxlas med gästgiveriet och skjutshållet med samma namn någon kilometer därifrån i Huddinge.
Marken, liksom delar av Länna i Huddinge lydde länge under Söderby i Österhaninge socken. På 1870-talet uppfördes en villa intill vägen mot Stockholm och den kommer senare att ge namn åt samhället.

Namnet hör ihop med expeditionen för att finna ”Nordostpassagen”, sjövägen längs Eurasiens norra kust.

Expeditionen

Redan på 1500-talet hade man försökt utforska denna segelled men det var först med den av professor Adolf Nordenskiöld åren 1878-80 ledda expeditionen som det lyckades. Företaget bekostades av kung Oscar II, Göteborgsköpmannen Oscar Dickson och den ryske industrimannen Alexander Sibirialov.

Georg von Rosen: Upptäcktsresanden A. E. Nordenskiöld. NM 1396

Upptäcktsresanden A. E. Nordenskiöld. Målning av Georg von Rosen.

Nils Adolf Erik Nordenskiöld, Född 18 november 1832 i Helsingfors, död 12 augusti 1901 på Dalbyö i Västerljung var en finlandssvensk friherre, geolog, mineralog, polarfarare, upptäcktsresande; ledamot av Svenska Akademien 1893. Han var son till Nils Gustaf Nordenskiöld och Margaretha Sophia Haartman och gift 1863 med friherrinnan Anna Maria Mannerheim, och således ingift farbror till marskalk Mannerheim. Han styrde fem forskningsresor till Svalbard (1858, 1861, 1864, 1868, 1872/73) och en expedition till Västgrönland (1870). Senare åkte han till arktiska Karahavet och till floden Jenisej (1875, 1876). Men mest känd blev han för resan med skeppet ”Vega” från 1878 till 1880 var han hittade nordostpassagen.

Text från Wikipedia

Vad beträffar Vega, expeditionens fartyg, var hon ett valfångstfartyg byggt i Bremerhafen 1872-73 för AB Ishavet i Göteborg. Hon var ett tremastat barkskepp av trä ock kunde under segel göra 10 knop. Hon hade också en ångmaskin som gjorde 7 knop. Vega inköptes för expeditionens räkning och utrustades vid Karlskrona örlogsvarv.

30 man ombord

Fartygschef var Louis Palander, second Erik Cornelius Brusewitz.
Ett vetenskapligt team fanns också med bl a botanikern A Stuxberg. Skeppsläkare var med. kand E Almqvist och som tolk medföljde löjtnanten vid ett ryskt gardesregemente, O Nordqvist. Ur ett stort antal frivilliga i svenska flottan utvaldes besättningen. Totalt fanns ombord 30 man.

Följeslagare

Vega avseglade från Karlskrona den 22 juni 1878 och kom till Tromsö den 17 juli där expeditionens ledare Adolf Nordenskiöld gick ombord. Därifrån fick Vega sällskap med den lilla ångaren Lena som skulle till Lena-floden där hon skulle sättas in i trafiken. Ångaren Frazer och barkskeppet Express eskorterade Vega en del av sträckan dit.

Frös fast

Vega frös fast i isen vid Pitlekaj och expeditionen tvingades övervintra.
När våren kom fortsatte färden och man anlände till Yokohama den 2 september 1879 och där gjordes ett längre uppehåll. Hemfärden under idel hedersbetygelser från hela världen gick bl a genom Suezkanalen.

Den 22 april 1880 ankrade Vega vid Dalarö och här möttes de ombordvarande av anhöriga, vänner och nyfikna. Bland de sista fanns också villaägaren från området vid Huddingegränsen. Fylld av patriotisk yra reste han hem och döpte sin villa till ”Vega”

Vega-Gul - kopia

Huset som fått ge namn åt en stadsdel!

Skeppet Vega kom till Stockholm den 24 april och blev omåttligt firad. Adolf Nordenskiöld blev upphöjd till friherre och Louis Palander adlades under namnet Palander af Vega. Fartyget Vega däremot glömdes bort. Norrmännen har sparat Nansens ”Fram” och Amundsens ”Gjöa” men svenskarna sålde tillbaka ”Vega” till AB Ishavet. Hon gick sedan på valfångstexpeditioner och bytte ägare flera gånger. Det var ett skotskt rederi som ägde henne då hon mötte sitt öde i Melvillebukten på Grönlands sydkust. Hon fastnade i drivis, pressades sönder och sjönk i april 1903. De ombordvarande, 44 man, lyckades rädda sig.

Anknytning

Går man idag runt i samhället Vega finner man åtskilliga gatunamn med anknytning till Vegaexpeditionen. Samhällets utveckling kan i korthet beskrivas som ”från sportstugeområde till villasamhälle” En hållplats vid Nynäsbanan med namnet Vega drogs in på 1960-talet, ty antalet trafikanter till och från stationen ansågs alldeles för litet för att motivera tåguppehåll. Mycket snart därefter började exploateringen av området men då var det redan för sent.

Finns kvar

Kvar efter den legendariska ”Vegaexpeditionen” stolta fartyg finns nu bara ett samhälle i Haninge kommun med namnet Vega samt Vega-dagen i almanackan den 24 april. Firar månne de som bor i Vega den dagen?
Och ”Vega-mössan”, används den fortfarande av någon?

Vill du läsa mer om Vega, blivande stadsdel i Haninge?

Ännu mer om Vega?

Läs här om ”Vegafortet” en artikel av John Antus!