Sommarro, boställe i Jordbro

Vi har fått en ny medarbetare, Björn Hasselgren, som här skriver om sin hustrus familj och släkt på bostället Sommarro under Kalvsvik 3 i Jordbro.

Familjen Ramstedt kom dit 1927 och familjefadern Verner blev kvar till 1956, hustrun Ida avled på Sommarro två år tidigare.

När du läst Björns trevliga berättelse kan du om du är intresserad läsa  några rader om boställets historia från mitten av 1800-talet.

Björn berättar…

Ida och Verner

Ida Carolina, född Wallin, och Josef Verner Ramstedt kom till Sommarro  hösten 1927.

Ida Wallin gifte sig 1904 med Johan Emil Söderström och fick två barn, Erik född  1905 och Edith född  1907. Maken var banvakt i Kårsta i Roslagen. Han tog livet av sig, hängde sig 1913.
Hon gifte om sig med Verner 1916, De kommer från Össebygarn till våra trakter i maj samma år, till gården Stora Vädersjö i Tungelsta, med hustruns barn från tidigare äktenskap och får här gemensamma dotter Aina Kristina i juli 1916.
Tiden på Stora Vädersjö blir kort, flyttar redan i november upp till Nödesta 2 i Västerhaninge, till torpet Karlberg som hyresgäst, här föds 1918 i maj, Margareta Charlotta.

I september 1926 drar familjen till Sorunda, godset Fållnäs, senare samma år till gården Skärlinge på Lisö och därefter upp till Sommarro i Jordbro i november 1927.

Utdrag ur Österhaninges församlingsbok 1923-1934.

Verner hade diverse jobb, som att jobba i skogen, gräva diken och rödfärga ladugårdar åt andra runt om i trakten. Han jobbade en tid med torvtäkt på Slätmossen som ligger mellan Jordbro och Handen.

Han hade ett häftigt humör, vilket bl.a. visade sig när han gjorde sin militärtjänst. Han tog värvning för tre år, men stod inte ut med att bli kommenderad, utan ”straffade ut sig” och fick fyra dar i buren ”utan lakan”

När familjen Ramstedt flyttade till Sommarro 1927 bestod familjen av pappa Verner och mamma Ida, döttrarna Aina och Margareta (Greta). Greta var då  nio år och bodde sedermera kvar i Sommarro ända till 1946. När hon flyttade var hon då 28 år.

Sommarro, eller kanske Vinterro…

Med till Sommarro flyttade även Gretas halvbror John Erik Söderström (på deras mor Ida Wallins sida) med sin fru Edith.

Det var Erik som hittade bostaden, men det blev Verner Ramstedt som kom att stå för kontraktet.

Torpet Sommarro hyrdes på den tiden för ca 200-300 kr per år av Erik Andersson på Lövhagen, en av Kalvsviksgårdarna.

Bostadshuset bestod av två kök och två rum. Det var nivåskillnad mellan husets två delar. Ena delen låg ett trappsteg lägre än den andra. Mellan köken fanns det en dörr så man slapp att gå ut, för att gå mellan lägenheterna.

Familjerna kom inte riktigt överens. Greta och hennes syster Aina fick pga pappa Verner inte gå in till de andra, vilket gjorde att halvbroderns familj snart flyttade därifrån.

Åke fyra år utanför Sommarro.

Åke Lennart Ramstedt föddes 6 januari (trettondagsafton) 1928 i Sommarro. Barnmorskan var grannfrun från Kvarntäppan.

Vener blev så småningom  skogsarbetare och hamnade av någon anledning på Gotska Sandön för att avverka skog. Vilket inte var det lättaste alla gånger, i träden fastnade nämligen en hel del sand som försvårade sågningen.

Det Greta minns är att han skickade ett brev hem därifrån. Brevet innehöll endast två ballonger till henne och hennes syster Aina. Det fanns inget skrivet i brevet och heller inte några pengar till familjen. ”Varför gör man så”  undrade Greta?

En av de två kakelugnarna i huset revs för att ge plats åt en garderob. Greta och systern Aina flyttade därefter in i köket.

Som på så många andra ställen i Haninge hade man tvätteri för att försörja sig.

Man pumpade upp vattnet från den lilla ån som rinner ut i Kvarnbäcksån. Man hade en så kallad stötlåda, som drevs av någon forn av motor. Vid ett tillfälle rann oljan ut, när man glömt att stänga av pumpen. Elektricitet hade man inte under alla år som man bodde i Sommarro. Det var vedspis och kakelugn som gällde för matlagning och uppvärmning.

Handlade gjorde man i affären hos Amalia Larsson i f d krogen Glädjen. Amalia plockade ihop allt som var beställt och lade sedan i en säck, som en vänlig granne sedan levererade en gång i veckan till dem. Det var flera olika grannar som hjälpte till med detta. En av dem var Arvid Eriksson. Han körde bil en gång i veckan till Stockholm med tvätt och på hemvägen när han passerade affären så tog han med deras säck med matvarorna. Stora landsvägen gick på den tiden alldeles förbi Amalias affär.

Vid Sommarro hade de höns, kor och grisar men ingen häst. Ett år köpte Verner griskultingar för att tjäna lite pengar, men det lönade sig inte därför att priset på fläskkött sjönk när det var dags att sälja. Hönsen som de tagit med sig från Lisön, gick lösa på gården. Det fungerade bra, förutom att de sprätte. Eftersom de hade tvätteri så fungerade det inte så bra med lösspringande sprättande höns. De sprätte och smutsade mer tvätten. Det resulterade i att en hel del tvätt måste sköljas om. Pappa Verner blev vansinnigt arg och skällde varje gång. En dag tröttnade mamma Ida på detta. Hon dödade alla höns och grävde ner dem – talade inte om var!

Förutom bostadshuset fanns vid Sommarro ladugård med hönshus, tvätteri med mangelbod och en jordkällare. Det ända som finns kvar idag är jordkällaren.

När det nya radhusområdet, som alltså heter Sommarbo byggdes, anlades en dansbana för bostadsområdet ovanpå stengrunden. Den är idag riven. Vatten och avlopp fanns aldrig vid Sommarro, som för övrigt tillkom på 1850-talet. Det fanns en brunn, där man tog vatten. Brunnen saknade på den tiden ett lock.

Greta var tillsagd att passa sin tio år yngre bror Åke, när han var ute, så att han inte ramlade ner i brunnen.

Man odlade potatis, ärter, morötter, dill, gräslök, bondbönor och hallon. Man hade äppelträd, sommaräpplen och Åkerö samt vinbärsbuskar både röda och svarta. Vid ett tillfälle bytte Greta 10 liter hallon mot mjöl. Hallonbuskarna planterade pappa Verner. De finns fortfarande kvar – i högönsklig välmåga.

Man rökte sin skinka själv efter grisslakten. Långt senare konstaterade Greta, att den potatisen, som de odlade själva vid Sommarro, är den godaste hon någonsin har ätit. Det var gynnsam jordmån för potatis där. I skogen runt om fanns massor av blåbär och lingon. Pappa Verner gillade att gå i skogen och plocka bär.

Familj och släkt utanför Sommarro 1950.

Bakre raden från vänster

Ida Ramstedt, dottern Aina Söderström med sin man Verner Söderström.

Andra raden Yvonne Ramstedt 2 år och hennes mor Annalisa Ramstedt.

Åke Ramstedt (Annalisas man), Börje Ramstedt 4 år son till Åke och Annalisa, och längst t.h. Verner Ramstedt.

Jag, författaren Björn Hasselgren, gifte mig sedan 1974 med Yvonne Ramstedt som på bilden är 2 år född 10 februari 1948 alltså är bilden från våren 1950

Annalisa och Åke Ramstedt är alltså mina svärföräldrar som båda i dag är 91 år gamla och är i skrivande stund vid god vigör.

Annalisa och Åke Ramstedt 2019

Ett foto som andas nostalgi, trots hårda villkor, slit och släp utstrålar man livsglädje i sin vackra hemmiljö i början på 1950-talet. Glada Sommarro-bor framför huset på skottkärran! Man anar en blommande syrén där bakom och en klätterros på husgaveln.

1 oktober 1954 dör Ida och Verner bor nu ensam kvar i Sommarro under några år och han avlider i Solna 1968.

Sommarro revs sedan i slutet av 60-talet för det radhusområdet som idag finns där i dag och heter Sommarbo. Varför? Är det en missuppfattning eller en felskrivning att Sommarro ändrats till Sommarbo?

Under skrivandet om detta torp så har vi konstaterat att det är en felskrivning av en tjänsteman i kommunen. Sedan har det bara hängt med.

Jordkällaren på Sommarro, allt som finns kvar… Foto Per Stavfors, januari 2019.


Några historiska fakta om Sommarro och de boende där från mitten av 1800-talet och framåt signerade av Sune Nilsson.

Första gången Sommarro finns med i eget namn är i husförhörslängden 1864, stället kan ev, vara äldre men då noterat i böckerna under huvudgården.

Här bor då snickaren, f.d. artilleristen,  Lars Peter Harén född 1829 i Mosås i Örebro län med hustru och två döttrar och en 15-årig lärling. Familjen tillhörde Vaxholms församling men enligt kyrkoboken föddes båda barnen i Kalvsviks by ”när föräldrarna vistades här”.
De får ytterligare en dotter på Kalvsvik 1866, Lars Peter avlider 1873, men änkan blir kvar med de yngsta döttrarna.
År 1875 kommer från Kvarntäppan skomakaren Johan Andersson till Sommarro med sin hustru, de får en son i september detta år och tar dessutom ett nyfött barnhemsbarn. De flyttar dock året efter till Västerhaninge.
Samma år kommer arbetskarlen Karl Fredrik Pettersson hit med två barn från Ramsdalen i Vendelsö men flyttar året efter till Strömslund.

Under åren fram till 1885 kommer sedan ett flertal familjer till Sommarro, bl.a. korgmakaren Liljendahl, skräddaren Spångberg, skomakaren Forsell, snickaren Zettergren, korgmakaren Kihlander samt ett antal ”arbetskarlar”. Korta boenden och omöjligt att se hur många som bor samtidigt där.

Trots att stugan hade två lägenheter kan man väl ana att det var trångt under vissa tider!

År 1882 kommer från Högsta statdrängen Karl Erik Berntsson och gifter sig med änkan till Lars Peter Harèn, Sofia. År 1886 blir de ensamma boende här men 1893 flyttar Sofias dotter Anna hit från Högsta, hon har gift sig med sonen där, Anders Magnusson, i december 1892, men blir änka bara efter nio månader då maken ”körde ihjäl sig”. Hon föder här deras dotter Wilhelmina i februari 1894. Gamla änkan Harén-Berntsson avlider år 1900.

Anna Magnusson gifter om sig 1904 med drängen på Forsen i Vendelsö, änklingen Anders Jansson, hon avlider 1910 och maken flyttar då till Hammarby båtsmanstorp.

Karl Erik Berntsson får nu sällskap i stugan av Johan Valdemar Hvass som kommer med sin sjupersonersfamilj från Västerhaninge. De flyttar 1913 till Huddinge.

Mellan åren 1913 till 1920 finns ett antal hyresgäster, bl.a. tvättaren Gustaf Adolf Forsell med hustru och sonen Ingemar.

Karl Erik Berntsson bli kvar på Sommarro till 1923 då han flyttar till Ålderdomshemmet, han har då sedan 1921 delat hus med arbetaren Karl Adolf Svensson, född 1887, med hustru och fem barn som kommer från Katrineberg på Alby, de flyttar 1927 till Handen då familjen Ramstedt kommer dit.

Häradskartan över Jordbro år 1905. Lägg märke till stavningen Sommaro. Användes också av prästerna under 1800-talet.

 




Vikingasvärdet i Drevviken

Denna bild är från Historiska Museet, tyvärr är den felaktigt beskuren och visar inte hela objektet.

 

Bild från Haningebygden nr 5, 1957.

I en monter på Historiska Museet finns detta vackra drygt tusenåriga vikingasvärd funnet i Drevviken på Norrbysidan.
Haningegillets Harry Runqvist skrev i Haningebygden Nr 5 år 1957 om detta, här nedan en något kortad version

En sommardag 1933 skulle tjänstemannen Ragnar Carling gräva en ränna för sin båt på sin ägandes tomt vid stranden av Drevviken alldeles intill gränsen mot Östra Täckeråker.

Han hade grävt ganska djupt i den lösa dybotten då han på c:a en meters djup kände att spaden stötte emot ett hårt föremål som när han fick upp det visade sig vara ett järnsvärd av av ålderdomlig modell.

Carling överlämnade fyndet till Statens Historiska Museum där man senare konstaterade att det var fråga om ett c:a 80 cm långt tveeggat svärd från vikingatiden med frankisk klinga och med silverinläggningar. På klingan finns en inskrift i stora bokstäver ”INGELRI”.
Svärdet bedömdes vara från c:a år 1000.

Då fyndet gjordes fanns träkaveln kvar på handtaget vilket är relativt ovanligt. Den var emellertid så uppluckrad att den föll sönder.

Hur svärdet hamnat på denna plats kan man endast gissa sig till.
Troligen har det förlorats under en sjöstrid.

Drevviken, vars yta nu ligger c:a 19 m över havsytan, har för mycket länge sen varit en vik av saltsjön.
Omkring år 1000 har den dock utan tvivel varit insjö. En angripare som från saltsjön tagit sig in i Drevviken måste då förutsättas ha på känt vikingamanér släpat båtarna in- över eller förbi forsar eller trånga åpassager.

Omedelbart sydväst om fyndplatsen utkämpades mot slutet av unionstiden den kända striden vid Jutskåran mellan danskar och Södertörnsbönder.
Det torde aj vara rimligt att anta att svärdet skulle ha tappats vid detta tillfälle.

Läs om slaget vid Jutskåran här!

Arkeologisk utredning gjord 2017 om Jutskåran.




Monica, konstnär med lokala motiv!

Det hela började med att jag på en lokal Facebooksida hittade några färgglada akrylmålningar med motiv jag kände igen.

Som ovanstående från Huvudskär ute i havsbandet…

… eller den här från Åbyplan i Västerhaninge…

Efter lite sökande på nätet fann jag att upphovsmannen var en kvinna som nästan bodde granne med mej  och hette Monica Svahn-Strandh.

Jag tog kontakt med henne, bl.a. naturligtvis av ren nyfikenhet, men också med baktanken att kanske kunna få henne att föreviga Haningegillets vackra föreningslokal, Tingshuset.

Jag träffade på en intressant kvinna i knapp pensionärsålder som verkade från sin ateljé i ett hyreshus i Åby. Vi hade en trevlig pratstund vid hennes köksbord och en kopp kaffe och bestämde träff utanför vårt Tingshus för att vidareutveckla min idé.

En vacker sensommardag sågs vi där och hon fotade det gamla huset ur många vinklar, intresserade sig också för de övriga  kulturbyggnaderna på tomten. Hon berättade att det var viktigt att ”känna” för motivet vilket hon troligen gjorde för efter nån vecka ringde hon och ville visa resultatet.

Åter en liten lokal promenad och framför mej på ett staffli i ateljén stod detta!

Inledningsvis undrade jag hur hon hanterat de vinklar hon pratat om, fick inte riktigt till det, men jag insåg snabbt att hon med konstnärens rätt flyttat om lite bland motiven och fått med det mesta t.o.m. vår nyrenoverade hästvagn! Och kyrktornet i bakgrunden!
Jag blev förtjust i hennes hantering av verkligheten och behöll personligen tavlan som nu hänger på min vardagsrumsvägg.

Lite senare på hösten träffades vi igen, jag hade en idé att få mitt barndomshem, statarstugan Marieberg på Fors på en akvarell för att göra Tingshustavlan sällskap på väggen.
Efter ett besök på plats en underbart vacker höstdag och någon veckas väntan var det så dags att leta fram hammaren och X-krokarna och få kära Marieberg på plats.

Vid besöket på Fors visade jag runt Monica i Forstrakterna och vi besökte bl.a. den pietetsfullt renoverade vattenkvarnen. Kvarnägarna visade med stolthet sitt boende och Monica fotograferade  och målade ett flertal tavlor med kvarnen som centralt motiv.

Vem är då denna Monica?

Född i Stockholms innerstad 1948 i en konstnärlig miljö, den förvärvsarbetande modern målade på lediga stunder och den kände men frånvarande fadern var musiker. Hon växer upp med två äldre halvbröder och sin religiösa mormor som delade sin tid med att läsa bibeln och spela kort.

Familjen flyttade ganska omgående till förorten Hökarängen, det modernaste som då kunde erbjudas i Stockholmsområdet och med nyinvigd T-bana.
Hon får börja skolan ”ett år för tidigt” och slutar i Hökarängen efter nioårig enhetsskola.

 

” Min pappa var troligen en drummel och kvinnotjusare, jag har totalt tretton halvsyskon, tio på hans sida.
Jag var skolkamrat med två av dem under många år utan att veta om det.
Har inget minne av att jag träffat honom men jag fick senare i livet ärva hans dragspel!!

Under hela sin barndom och ungdom ägnar Monica en stor del av sin tid att teckna och måla men musik och sång är också en viktig del i hennes liv.

Direkt efter skolan träffar hon kärleken och flyttar med denne in till Heleneborgsgatan på Söder.

Utbildar sig 1962-63 på Gerleborgs  Konstskola, påkostad av modern, under ledning av Georg Suttner och Arne Isaksson, ut i yrkeslivet som dekoratör under några år innan det blir dags för nästa utbildning med en ettårig kurs på Fetcos skola för bildande konst.
Ledaren Georgij Fetco var en turkiskfödd konstnär som var känd både för sina stilleben och landskapsmålningar.

Efter ytterligare några år ute i yrkeslivet  är det tid för den den tredje steget i hennes utbildning, Grundskolan för konstnärlig utbildning, ”Grundis”, en kommunal konstskola inne i Stockholms City.

Monica ”går ut i reklamsvängen” som hon själv säger och träffar där sin första man  och i det äktenskapet får hon sina första barn, sonen Adam 1968 och dottern Lisa året efter.

Några år in på 70-talet går man skilda vägar och Monica och barnen flyttar till Handen som sambo med Lasse Olsson från Ornö, son till klockaren Filip.
Det är nu som hon får sin anknytning till våra trakter och framför allt Ornö, Dalarö och den kringliggande skärgården.
De bor några år i Handen men flyttar senare till Norrköping då sambon är meteorolog och följer med arbetsgivaren SMHI dit. Under de åren har man ett fritidsboende på Klockarudden på Ornö,

Trots att förhållandet med klockarsonen upphör blir Monica kvar på ön, bor på Simonslund med en av Ornös yrkesfiskare och får sitt tredje barn, en son som tragiskt avlider redan efter fem år.

Att det är hennes stora sorg i livet förstår vi ju alla, hon är djupt tagen när hon berättar det nästan 40 år senare sittande vid köksbordet.

Monica framför ett av sina skärgårdsmotiv vid en utställning 2006

Livet går dock vidare, hon får en fast anställning på Konsum Stockholms reklamavdelning där hon träffar Kenneth som ger henne dubbelnamnet Svahn-Strand när de gifter sig. De får sonen Oskar 1986.

De bor några år i radhus på Villavägen i Västerhaninge, sedan i det ombyggda posthuset i Dalarö, tidvis också ute på Ornö både på Sundby och Degernäs.

Det är nu hon ”får ordning” på sitt målande som hon uttrycker sig, skärgårdsmiljöerna och befolkningen inspirerar henne och hon är mycket engagerad i konstnärsgruppen Havsbandet med bl,a. Ekan Lindén, Bo Tilliander, Roland Klang m.fl.

Hon deltar i gruppens utställningar ute på Ornö men också på Dalarö Konst och Hantverk, Församlings-hemmet och andra lokaler och börjar sälja sina verk i lite större skala.

Monica i samtal med keramikern Agneta Karlin

Hon kan dock inte leva på sitt konstnärsskap, jobbar bl.a. på Stockholmspolisens anmälningscentral på Ornö och tar emot olyckliga medborgares telefonsamtal om stulna bilar, bostadsinbrott och annat elände.

Inte riktigt min melodi” som hon säger ”men mycket uppvägdes ju av att få bo och jobba härute

Hon blir änka  2014 och flyttar  till Nynäshamn året efter, sedan till Farsta några år för att sedan hamna i Åbyområdet i Västerhaninge 2018.

”Jag trivs fantastiskt bra här på Älgvägen, nära till naturen, nära till massor av härliga motiv och en suverän kollektivtrafik, känns som om jag vill slå rot här på lite äldre dar”

Hon har nu under 2018 sökt nya motiv här i Haninge och jag kommer att så gott jag kan visa på vackra miljöer och byggnader här i kommunen.
Att hon givmilt delar med sig av sina verk här på nätet gör att hon kommer att bli en stor del av dokumenterandet av den lokala kulturen som är så viktig för oss alla.

Kanske vill du ha besök av Monica och hjälp att föreviga just din miljö, hennes mailadress finns på hemsidan.

Här finner du hennes hemsida som uppdateras!

Några bilder från hennes hemsida.

 

Ett motiv från Farstatiden, Farsta Gård

Dalarö brygga

Åbyområdet, Ringvägen




Striden mellan klockaren och kaplanen…

…i det gamla Västerhaninge.

av Anders Numan, Haninge Hembygdsgille

 Klockaren skulle enligt de gamla landskapslagarna avlönas av församlingen. Men i dessa lagar nämns inte skyldigheten att hålla klockaren med boställe.

Under 1400-talet kommer ”Klockarlagen” som föreskriver att socknen skall hålla klockaren med tre hus, ”sochnastuga, stall och wisthus”. Antalet byggnader visar att det inte var tänkt att församlingen skulle förse klockaren med ett fullvärdigt jordbruk. Det visar även ett gammalt talesätt som säger att ”klockarens ko får beta på kyrkogården”.

Omkring 250 meter väster om Västerhaninge kyrka fanns en äng som kallades klockarens äng, den finns med på en geometrisk karta från 1638. Vid ängen fanns den gamla klockarbostaden som även kallades ”sochnastuga”, vilket visar att stugan hade flera funktioner och att den ägdes av socknen. Den kallas omväxlande för sockenstuga, klockarstuga och tingstuga. Ting i sockenstugan omnämns första gången 1572 och är även omnämnt ett 20-tal gånger under 1600-talet.

Men sannolikt är det fram till 1682, kanske tidigare, en och samma byggnad, den som finns utmärkt på kartan från 1699. Byggnaden figurerar även i gränstvister mellan kyrkan och Ribby by som pågick från 1640-talet till slutet på 1670-talet, där ribbyborna ville åt klockarängen och klockarens kåltäppa. Trots ett antal tingsdomar, en lagmansdom och en riddarsyn (bestod av 10 betrodde män varav många jurister från hovrätten) 1671 dömt till kyrkans fördel, så fortsatte ifrågasättandet av domen och året därpå gjorde Ribbys skattebonde intrång i kåltäppan, brukade och hävdade den, samt hotade med att riva klockarstugan. Ribbygårdarna skulle enligt en tidigare dom böta, men frälsegården hade sju år senare fortfarande inte betalt sina 60 daler silvermynt, vilket riksrådet Erik Fleming befallde kronofogden Jon Pedersson Lille att indriva.

 

Geometrisk karta från år 1699 över Prästgårdens  marker.

På samma karta finns även ”Capplansstugan” utmärkt på ungefär samma plats som den stod fram till rivningen på 1970-talet. Exakt när den byggdes är okänt men den finns med på en arealavmätningskarta från 1694 och omnämns att den tillbyggs 1682. Kanske flyttade klockarprästen från den gamla klockarstugan före 1671 då ribbyborna hotade med att riva stugan. Eller var man så djärva att man hotade att riva stugan fast den var bebodd av klockarprästen? Framtida forskningar kanske kan ge svaret på det.

I nummer 2-2013 av Haningebygden skriver Sven Klasenius att kaplanen ursprungligen var inhyst i prästgården och i samband med den nya kyrkolagen 1686 övertog klockargården. Mina efterforskningar visar att verkligheten var mer komplicerad.

Västerhaninges tidiga kaplaner var s.k. klockarpräster. D.v.s. de innehade båda tjänsterna och fick lön både som kaplan och klockare. Bakgrunden kan läsas tidigast i hertig Karls brev från den 2 april 1596 där han medgav att sådana församlingar, där kyrkoherden ej kunde undvara kaplan, skulle han tilldelas klockarränta med skyldighet att uppehålla en sådan tjänst.

Vid prästmötet i Strängnäs år 1618 beslöts att i alla församlingar skulle antas boklärda personer och då främst prästvigda personer för att kunna undervisa ungdomen i katekesen. Då Västerhaninges prästerskap även hade predikoskyldighet för Muskö församling fanns det naturligtvis behov av ytterligare en prästvigd person. Kapell på Muskön har funnits före 1620 enligt Gustaf Westerin.

Klockarprästerna bodde inledningsvis i den klockarstuga som är utsatt på ovanstående karta. Den första som med säkerhet går att belägga som klockarpräst är Ericus Jacobi (1643-1667). Enligt mantalslängden 1654 står han upptagen som klockare och bor i sockenstugan. Han lär även ha arrenderat jord i Fors. I alla herdaminnen är han upptagen som kaplan, och i mantalslängden 1662 står det ”Capell: Herr Eric Tienar för klockare”.

Samma sak gäller för efterträdaren Olaus Magni Fougdonius (1668-1675). När han avlider och kaplanen Olaus Bergsundius (1677-1724) tillträder, kräver företrädarens änka Karin Fougdonius, att hon under nådeåret ska få uppbära halvparten av kaplanslönen, klockarlönen och klockarens julekost från Muskö. Dessutom skulle de dela på halva uppbörden från församlingen. Änkan Karin var villig att efterskänka julkosten från övriga församlingen, kanske hängde det samman med en senare uppgift från en rannsakning 1687 då det upplyses om att ”Capellanens underhåldh gifves på landhet 1 daler penningar och 1 fjärding sädh för Klockare mäst. Item juulekost efter rådhen; men Capellanen beklagar sig, att en stoor dehl af Törpare på Haane veden honom ingen juulkost betalar. Höö eller veedh gifves intet. Men skiärkarlarna gifva 3 daler pgar sampt juuleköst. Torparen gifva 2 daler k:mt årl.”
Hon upplyser om att hon förutom lön till klockaren även bistått med kläder. Det är troligt att även herr Carl (Pastor Carl Laurentus Bostadius) som var kaplan (1627-1630) innan han utnämndes till pastor, var klockarpräst och bodde i klockarstugan. Han har berättat att det var han som uppodlade ”Klockarens äng”.

År 1682 finns en uppgift i kyrkoboken som säger att ”Lät sätta en liten stuga vid socknestugan der man ingång haver, med 3 st fenster, spis, dorer, låås och spiell”. Här är ju frågan om det inte är en ålderdomlig skrivning för att man har tillbyggt socknestugan?

Senare är det rannsakning i ”Västerhaninge sochnestufva” den 20 januari 1695, där sägs följande: ”Här är och Capellan, niuter sin löhn förutan hvad i denne 1687 åhrs ransakning är infört af mig årligen 80 dhr Kopp: emedan jag icke kan gifva honom 10 Tr: sädh, och som han uppbär klockarelöhnen af församblingen och Klockarn allenast får af Capellanen 15 dhr Kopp: ty måste jag som oftast understödia och med Klockarn förutan det han af mig åtniuter huus, tvenne camrar, fähus, badstufva, och Capellanen besitter klockarstugan på kyrkobacken, som till detta, intet Capellans bord är förlänt.” Här får vi den första skriftliga bekräftelsen på att klockarstugan har flyttats till kyrkbacken. Det hus som pastorn talar om att han håller för klockaren är med största sannolikhet Kohlängstugan även kallad ”Snuggstugan”. (Snugga med betydelsen tigga eller snylta). Till denna ska vi återkomma senare.

När det regnar på prästen, så droppar det på klockaren.

I Västerhaninge stämmer verkligen ovanstående gamla talesätt, då kaplanen anställde och avlönade ett s.k. ”klockarsubstitut”. Denna person fick bara en bråkdel av vad kaplanen erhöll för klockartjänsten. Han kallades för klockare och hade varierad utbildningsbakgrund. I Västerhaninge innehade substitutet under ett antal år även tjänsten som kyrkvaktare, även kallad ”spögubbe”. Det gjorde att han kunde erhålla lite högre lön. Gemensamt för alla dessa substitutklockare, är att det alltid i anmärkningskolumnen på mantalslängden står ”utfattig”. 

Den först kända som innehade tjänsten som klockarsubstitut var klockaren Olai Tuneli. I Uppsala universitets matrikel år 1655 finns en person med samma namn upptagen. I en senare husförhörslängd år 1713 sägs om Olof (Olai) att han är ”gymnasist, förstår vähl sin skrifvandes”. Hans namn finns även i dopboken 1682 då ”Mons. Olai Tuneli i Snuggstugan”  döper sin dotter till Kirstin. Några år senare 1686 återfinns Olai Tunali i Kåhlängs stugun då han döper sin son till Hans. Kåhlängsstugan låg på prästgårdens marker vid gränsen till Österhaninge mitt emot Björkstugan. Det var ett oskattlagt torp under prästgården. Sannolikt fick han göra dagsverken hos kyrkoherden för att betala för sitt boende. Där var alltså klockaren inhyst, då kaplanen bodde i klockargården.

I samband med rannsakningen 1695 tas klockarens förhållanden upp:

”Klåckaren hafver af Capellanen 15 daler k:mt åhrl. löhn, sedan är han kyrkovächtare, dehrföre gifva de honom 1 kanna sädh och en bulla brödh årl. Han neekadhe sig längre vilja vara Klåckare, uthan upsäga tiensten så frampt han icke kan få något större löhn, ty kom han och upsade dagen efter, aldeles sin tienst”. Han måste ha återtagit sin uppsägning då han är verksam till sin död år 1714.

Pastor Johan Lifvers författar senare en skrivelse till domkapitlet: ”Intet Capellanbord är, till detta förlänt, utan Capellanen åtniuter sin löhn af kyrkioherden och försambl; uppbär ock klockarmåhlet som han ock bor i Klockarstugan på Kyrkiobacken, nyttiar en täppa, klockartäppan af ålder kallad, vid pass af 1 tunna utsäde. Klockarn lönas af Cappelanen med 15 penningar Kopp.mnt af Kongl Maj:t och kronan är honom intet vidare förlänt, ej heller niuter han något af försambl.”

Här startar en kamp som kommer att pågå nära nog till komministertjänsten dra in på 1870-talet.

Samma år den 5 april 1695 behandlas Lifvers skrivelse, där han ber om hjälp med att kaplanen skulle få en egen bostad. Dessutom undrar han om inte klockarens lilla lön kunde förändras.

I svaret sägs att consistorium är villiga att skriva till landshövdingen om kaplanens boställe och att lönevillkoren skulle undersökas.
Exakt vad som händer under mellantiden är okänt, men en skrivelse går iväg till domkapitlet, det har sin upprinnelse i en sockenstämma från den 7 Juli 1707. Den leder till att pastor Grimsten i Österhaninge på domkapitlets uppdrag kallar till en ny sockenstämma den 15 januari 1708. Ur Västerhaninge kopiebok kan vi läsa om denna dramatiska sammankomst.

Kalabalik i Västerhaninge sockenstufva

Anno 1708 Dominica 2 Epihan: som var den 15 janus efter Högvördige hr Biskopens och                        V: Consistorii befallning holts av mig sockenstämma uti Västerhanninge sockenstufe. Närvarande Pastore Erevördige W:ge hr Petro Froman, Sacellano Wyrdige hr Olao Bersundio

Secreteraren Högaktade hr Joh: Steenholm på Näringsberg, Befallningsman på Häringe, Wählbetrodde hr Anders Olsson, Länsman Wälbetrodde hr Jacob: Grubb samt gemene allmogen och blev handlat som följer :

  1. Upplästes Högvördige hr Biskopens och V: Consist: till mig given skrivelse och där på tillfrågades församlingen om de ville hava en ordinarium Sacellanum (Caplan) emedan en sådan nödvändigt behöves för församlingens storleks skull och att där äro 2:ne Altaria. Och om de som i andra församlingar ville hava en ordinarium Klockare, för de många beställningar skull som en Klockare tillhöra? Såsom och om de ville hava en Kyrkioväcktare vilkens ämbete när det rätt förestås haver och nytta med sig? Därtill svarade de alla samtelige Ja.
  2. Tillfrågades församlingen huru de ville löna desse kyrkiones betienare? Nunc xxxxx it concio in partes: Pastor hr Pähr Froman, Secreteraren hr Stenholm, Befallningsman hr Anders Olsson och Länsman hr Jacob: Grubb påstodo att vad som ena reso nämligen d.7 juli nästvecken i allmän sockenstämma var rättes och Kongl. Majt:s alder nådigste meddelte förordning likmätigt slutit: att Sacellanus skulle åhrl. bekomma 2 fr ren säd av var hel och halv gård, Klockaren 3 kappor och Kyrkioväcktaren en kappe eller någon annan gåva, men mindre hemman mindre giva, skulle samtel emottagas och hållas efter Kongl. Majt:s aller nådigste svar givet Clerierit på ryksdagen 1697 4 Juniten där så står: Ingen utan laga förfall skall understå sig att bliva ute ifrån socknestämman men gör det någon haver han sedan ingen makt att qvälia eller ogilla vad de närvarande slutit hava. Och som Sacellanus hans wyrdighet hr Olof haver här till dag av hel och halv gård bekommit 1 fierding säd och 1 daler ppr kopparmynt så avdrages honom efter denna dag 1 dr kmt och hans lön bliver 2 fr säd dock hr Olof sade sig vara lika förnöjd om han får som vanligt varit eller som nu säges 2 fr om året. Ty av tillsvarade gemene allmogen enhälleligen sig ingalunda vilja på sig taga några nya utgifter utan bliva vid det som förr varit att hr Olof bekommer 1 fr säd och 1 daler pggr och där av lönar Klockaren om året med 15 dr kmt och kyrkiovaktaren villia de giva efter sin godtycko.

Och blev ett stort sorl att man med mödo det stilla kunde så och att de som underskrivit hava det som blev beslutit d. 7 juli i sockenstämman, en del återkallade sine namn och undeskrifning, som voro Bengt Ersson i Ryby, Lars Mikelson i Nora, Anders Jonsson i Fors, sade jag haver intet satt mitt namn därunder eg heller tillstår jag något. Eric Nilsson ibm svor att han intet give Klockaren något och fast Kyrkioherden hr Petrus Froman föreholtho hans vanl gensträvogheter samt oriktighet uti tiondegivande /: som dock hörer till Forum civile :/  for han likväl fort med sitt talknorr och mummel.

  1. Nu som här med i vänlighet intet slutas kunde syntes bäst vara att detta ärendet i all underdån ödmjukhet hemställes Hans Exellens Högvälborne hr Baron Amiral och Landshövdninges över detta länet hr Hans Klercks nådgunstige herres och mäktige befordrares omdömen. Således vara uti denne socknestufvan avlupit Atesterar ex Protocollo

H et die ut supra.

Jonas Grimsteen

En dryg månad senare skickas ett brev till landshövdingen Klerck från domkapitlets beslutande organ, Consistoriet som lyder:

Högvälborne Hr Baron Amiral och Landshövding !

Av oss fogade protokoll hållit och översändt av hr Prosten Grimsten i Västerhaninge sockenstufa taktes Högvälborne hr Baron Amiral och Landshövdingen gunstigast förnimma huru tröge och ovillige socknemännerna där samma städes äro att efter lags och Kongl. förordning löna sin Capellan, klockare och kyrkioväcktare, oaktat det beslut de ena resr nämligen d 7 sist ne. juli där öfr allmennele å socknestämma gjordt hava. Viljandes tvärt emot Kongl. Majt:s förordning påbörd Capellanen att löna klockaren av sin lilla del och lön där dock desse tienster eg hava med varandra ringaste gemenskap och Capellanen dyrt och svårt nog sitt bröd förtienar. För den skull som Kongl. förordningar utöfr detta målet så tydeln stadga och sockne männerna även å allmän sammankomst sådant sig åtagit.

Vilken Convention äger vim legis och bör intet så obetänkesamt återkallas, likmätigt den uti protocollet av år 1697 påberopade Kongl. Majt:s. aldernådigste förordning; Ty havr Consistorium eg. bort underlåta att erstelt anhålla om högvälborne hr Baron Amiral och Landshövdingens rättvisa handräckning till avskaffande av Västerhaninge socknemäns egenvillighet och olydno. Näst troget anbefallande i guds nådige beskydd förblifr.

Högvälborne hr Baron Amiral och Landshöfdingnus Tienstvillige tienare
Strengnees d 28 Februarij 1708  Johannes Billbergh

Nu blir det fart på sakerna och landshövdingen skriver brev till Sotholms härads kronofogde, även kallad befallningsman.

Välbetrodde Befallningsman Petter Rodell

Så som I av föregående protocoll samt V: Consistorii där på följande brev och begäran till mig, finnen vad gensträfvoghet och olydnat västerhaninge boerne skola föröfa angående deras Capellanes, Klockares, och Kyrkovacktares avlönande, tvärt emot det slut som d. 7 juli 1707 där öfv skall vara gjordt och stadfast, likmätigt Hans Kongl. Majt:s. förordningar; alltså beordres i sådant noga efterfråga och sedan dem alvarligen att förehålla deras skyldighet efterlefa skolandes vederbörande väl behörig handräckning bevisa till erhållande av vad med rätta efter beslutet ährlige hava böra och det medelst Execution hos de motvillige utan skons måhl promt utsölia. Gud i befallat. d. 23 Martij 1708 Nyköping Hans Clerck.

Ordern går vidare från Peter Rodell till länsman Grubb för ”exkution” med order att eventuella klagomål ”må bliva öfrhopade”.

År 1712 kan vi läsa i kyrkoboken en kort notis om att ”Upp höggo Socknemännerna en ny Socknestufva vid Kyrkan. Ny spis och allt behöör med förstufva också.” Förmodligen är det denna stomme som finns kvar ända till rivningen i slutet på 1960-talet. Däremot är det okänt var klockaren bor någonstans vid den här tiden. Kanske har den gamla klockarstugan tagits i bruk igen eller nybyggts då den finns kvar på nästa kända karta från 1772. Vi ska återkomma till den senare.

Klockaren Olai (Olof)Tunelius avlider år 1714 och två år senare beslutas på sockenstämman att drängen Anders Andersson, som har gift sig med Tunelius dotter Ingeborg skulle antas till klockare. Därigenom hade Anders Andersson indirekt konserverat änkan. Nu behövde församlingen inte bekymra sig om änkans uppehälle, genom att han gift sig med dottern. I samband med tillträdet antas Västerhaninge församlings första klockarstadga och den finns bevarad i ett sockenstämmoprotokoll från år 1716.

Sockenstugan på 1910-talet som revs i slutet på 1960-talet  byggdes 1712.    

”Undervisning för Klockaren Anders Andersson, huru han sig uti sin tjänst förehålla skall vilken blev den 16 december 1716 till Vesterhaninge sochens Klockare antagen”.

1. Skall Klockaren för allting vara gudfruktig och uti Herrens hus sina förmän prästerna  i alla måhl lydig, så att intet å hans sida måste bliva försummat, vad som till gudstjänsten fordras.

2. Skall han emottaga kyrkans inventarium, av vad namn det hava må, det således sköta att det intet av vanskötsel bliver förlorat eller förkommit, och om sommartiden när tjänligt väder är, skall han alla dessa saker i vädret föra, och den en gång eller två den tiden vädra låta.

3. Skall han alltid hava omsorg för ringningen, så att han i rättan tid första och andra       gången ringer, och efter Kyrkoherdens tillsägelse tredje gången ringer samman. Därtill med måste han tiden väl i akt taga med klämtning både afton och morgon, så att han först om morgonen vid solens uppgång klämtar 3 gånger och 3 slag i var gång, och om aftonen vid solens nedergång sammalunda. Item skall han var lögerdag afton förrän han klämtat, kl. 4 om sommaren och kl. 2 om vintern, ringa helgesmål.

4. Skall han förvara hos sig uti sitt hus kyrkones nycklar, och dem så förvara att ingen annan eller främmande dem överkommer, men sacristiae nyckeln skall han alltid till kyrkoherden strax efter slutne gudstjänst, förrän han i sitt hus hemgår, uti prästegården bära.

5. Skall han flitigt och trogen informera socknens ungdom uti sina christendoms stycken, och således veta vad var och en sig där utinnan förkovrar. Och om någon av församlingen av obetänksamhet avhåller sina barn ifrån dess information, skall han det i rättan tid giva Kyrkoherden tillkänna.

6. Skall han ingalunda utan Kyrkoherdens permission och lov resa bort uti socknen eller annorstädes, men alltid vara hemma i fall V. Consistorie eller Prosten, jämväl Kyrkoherdens brev ankomma, såsom och någon av socknen sjuk voro, och begärade Herrens högvördige nattvard, måste han alltid vara färdig sin tjänst att uträtta.

7. Skall han var fredag afton vara hos Kyrkoherden och inhämta ordres, vilken av prästerna om söndagen predika skall, och om någon helgedag i veckan infaller, skall han två dagar förrut vara hos Kyrkoherden, och undersöka vad på den dagen handlas skall. Publicationer, lysningsedlar, personalier, tacksägelseskrifter, och bönen för communicanterna i handboken, bäras på predikestolen, litet för sista Fader vår etc.

8. Skall han alltid vara tillstädes när lik begraves att hålla sången vid makt; jämväl måste han alltid vara färdig att följa prästen och framsätta paln för hustrur som skola tagas i kyrka. Under communion och eljest när prästerna befalla, skall han begynna psalmer och hålla sången vid makt.

9. Vid barndop skall han sig så skicka, att han är till reds med vatten och handduk, och till barnens dop säger Amen. Item när prästen står för altaret och sjunger Herren vare etc. skall han alltid tillika med församlingen promt svara: Så och med tinom anda. Item när predikanten har delt texten, skall han gå med håvorna i kyrkan, så väl på läktaren som uti bänkarna, och det alla predikedagar.

10. Skall och Klockaren vara alltid tillstädes vid catechimi förhör, då han noga observerar dem som borta äro, och dem uppskriver, därjämte måste han väl uppsätta i var linea vars och ens förkovrande uti sina christendoms stycken. Item skall han hava en noga uppteckning uppå dem som svaga äro uti sin christendom, och den längden alltid uppvisa examinatorn vid examina.

11. Skall han noga adnotera vilka och huru många om året födas hit till världen i församlingen, jämväl vilka och huru många hava givit sig uti äktenskap. Item vilka och huru många äro döda, vilka alla upptecknade han sedan inkommer med emellan jul och nyåret till Kyrkoherden.

12. Skall han följa med Kyrkoherden uti gästebud, såsom och uti socknebud med handboken, enär som omtränges.

13. Skall han om sommaren efter gammalt, vid bärglotiden uti Prästegården vara tillstädes att hjälp till med arbete, dock emot den vedergällning som vanligt har varit.”

Klockaren måste haft det körigt på sommaren, då han skulle ringa både vid solens uppgång och dess nedgång, och däremellan vara dräng åt kyrkoherden vid skördetiden. I tjänsten ingick även att vara ”brevbärare” med kyrklig post enligt ett uppgjort system mellan församlingarna. Vid den här tiden fanns det inte någon orgel i Västerhaninge kyrka, varför det var viktigt att klockaren var en god sångare.

När klockaren Anders Andersson avlider 1751 ville man skaffa ett bra boende till den nytillträdande klockaren som även skulle vara utbildad organist. Nu hade man skaffat orgel till kyrkan och donatorn ställde som krav att den nya klockaren skulle vara utbildad organist. Den gamla klockaren hade på egen bekostnad nyuppfört husen på dess uråldriga plats, men som numera låg inom Ribby bys rågång. Det beslöts därför att en betrodd person skulle värdera huset och därefter skulle den nytillträdde få förhandla med ribbyborna. Om de kom överens skulle socknen kunna hjälpa till med köpesumman och husens förbättrande. Så skedde tydligen då organisten Axel Edelman flyttar in kort efter att han bott ett år i tingsstugan.

Karta från Ribby bys skogsmark, hagar och täppor år 1772

Nytt centrum i Västerhaninge

När sedan Axel Edelman avlidit och det var dags för en ny klockare, togs det på nytt upp på sockenstämmorna under åren 1768 och 1769. Då kräver ribbyborna åter att den gamla klockargården skall flyttas, då den ligger inom Ribby bys rågång och sockenmännen lovade att hjälpa till. Det föreslås att den skulle flytta någonstans på prästgårdens mark. Här är det oklart vart den flyttas då sockenstämmoprotokollen saknas för de närmaste åren. Men mycket talar för att den flyttas till området där den nuvarande klockarstugan finns. Däremot är det säkert att den nya klockargården som helt nybyggs år 1814 låg i anslutning till den som byggdes senare.

Det var tänkt att huset skulle rivas eller säljas när det nya Norra skolhuset med lärare/klockarbostad stod färdigt år 1860. Men så blev det inte och 1890 ansöker församlingen hos kammarkollegiet, om att den gamla klockargården från 1814 inte längre behöver ingå i de ekonomiska besiktningarna, då det fanns utrymme i det nya skolhuset om lärar- och klockarbefattningarna skulle åtskiljas. Däremot skulle uthusen till den gamla klockarbostaden fortsatt besiktigas då de numera var ombyggda till fattighus.

Det finns en kungörelse från 1754 i landsarkivet i Uppsala som säger att fattigstugan är i godt och försvarligt stånd. ”Uti Westerhaninge fattigstufva, upbygd ny långt ifrån kyrkan.” Här kan vi följa en centrumförskjutning som sakta sker i det gamla Västerhaninge. Viktiga funktioner som fattighus, skola och klockargård samlas i ett nytt område.

Kaplansstugan däremot, ligger tryggt kvar på sin gamla plats, ständigt i dåligt skick och med missnöjda kaplaner som saknar eget boställe. Men det var inte bara elände, ett stort lyft kom när kaplanen Staaf den 24 november 1757 skickar en ansökan om att få uppbära räntan av kronohemmanet Kapp Ekeby. Han beklagar sig att han är den enda på orten som är utan boställe och att han måste bo uti sockenstugan utan ringaste ägor i åker eller äng. Han anhåller Kongl Maj:t ”i nådigst behjärtande af dess släta och ringa willkor samt stora beswärligheter och trägna arbeten medelst Gudstjänstens förrättande, så wid Moder kyrkan, som det i Hafssjön liggande Muskö Capell, hvartill ofta man icke utan lifsfara skall öfwer sjön kunna färdas, i nåder kunna hugna Honom i stället för Boställe, med räntan af ofvannämnde Kapp Ekeby skatte Hemman, på samma sätt som, Cappelanen i Öster Haninge församling, blifwit benådad med Räntans åtnjutande af Hemmanet Ahlby.”
Året efter beviljas ansökan och därefter fick han och efterföljande kaplaner uppbära hemmansräntan av ½ mantal Kapp Ekeby. Det är väl först nu, som kaplanen i Västerhaninge blir ekonomiskt jämställd med övriga kaplaner i riket, förutom att han fortsatt fick bo i sockenstugan.

Efterträdaren kaplanen Daniel Stadin var år 1768 tvungen att flytta till tingskrogen för att hans bostad var i sådant dåligt skick. Sockenmännen lovade på nytt att bygga ett eget hus på kyrkbacken åt honom. Men av det blev det inget, utan 1776 sägs att rummen är ”så förfallne och nederruttne, att de ej, utan hälsans kännbara lidande och förlust av en anständig bekvämlighet kunna bebos”. I december samma år sägs att de skulle genom sin ” välvilja att honom till några oundgängliga våningsrum förhjälpa”. Dessa rum skulle vara till framtida kaplaners nytta, men dessa rum skulle även underhållas av dem. Det är dessa rum som kaplanen Anders Lodin sedan lägger ner stora kostnader och mycket arbete med att inreda. Han låter bl.a. installera två kakelugnar i bostaden.

Vid en besiktning av komministerbostället 1833 får vi följande upplysningar att vid norra ändan finns två rum som upplåtits till komministern samt en kammare och kök i den södra delen. Dessutom finns en kammare på vinden i den norra delen.

Enligt ett gåvobrev från den 12 Mars 1846 blev torpet Knapbro donerat till löneunderstöd till komministern, av baron Löwen på Häringe. Knapbro var ett torp underliggande gården Nedersta. Till torpet hörde en mängd byggnader och både åker och äng som var ”väl häfdade”. Om donationen av Knapbro berodde på Kapp Ekebys räntas upphörande eller om det var ett komplement till den är okänt.

Man kan väl konstatera att invånarna i det gamla Västerhaninge inte har släppt ifrån sig ett enda mynt utan träta och vånda. Kyrkans lägre tjänare har inte haft några sötebrödsdagar, men trots det har de stretat på. Kyrkoherden har haft det betydligt bättre ställt.

Jag vill passa på och tacka Eva Lindgren för den stora hjälp jag fått, med att tyda och tolka en mängd gamla dokument, som artikeln bygger på. Eva har sina släktrötter både i Ribby och bland Västerhaninge prästerskap.

Anders Numan

 

Källor:

Västerhaninge kyrkoböcker.

Västerhaninge Sockenstämmoprotokoll.

Strängnäs stifts herdaminne del 3. Den yngre vasatiden. År 2000. M. Collmar & Lenander Fällström.

Landsarkivet i Uppsala: Visitationsprotokoll, Domkapitlets protokoll och Akt Västerhaninge.

Sotholms härads domböcker

Riksarkivet: Jon Pederson Lilles arkiv och Kammarkollegie arkiv.

 

 




Karl Gustaf Nilsson, min farfar

 

I den här lilla stugan på dryga 30 kvm bodde min farfar Karl Gustaf Nilsson i över 30 år tillsammans med sin hustru Amanda och tidvis med tre av sina barn. Han var född 1857 i Mogata, Gottsten, Östergötlands län. Han avled i sin kökssoffa här 1949, då änkling sedan 1942.

Karl Gustaf Nilsson har kommit 1876 från Ringarum via Lilla Katrineberg, Hägerstens Rote, Brännkyrka fs,  sedan till Sköndal, Aska Rote, Sorunda innan han flyttar ihop med Amanda på Fagervik  i Sorunda 1879.

De gifter sig den 28/12 1879, hon är så ung att de måste gå till ”kungs”, får sonen Gottfrid 1880. Flyttar sedan till Åby Gård omkring 1881 där dottern Hildur föds 1882 , dottern Eugenia (Jenny) 1885  och dottern Anna Cornelia 1886 (som avlider efter ett år ).

Flyttar sedan till Grödinge, Norrga 1889 , sedan vidare lokalt till Lövlund 1890 där min far Mauritz föds i oktober. År 1891 flyttar man till Hörningsnäs på Norrga, (kallas också Smällan, ej att förväxla med godset Hörningsnäs), där sonen Valter föds 1895 och dottern Helfrid 1898.

Vid Smällan ligger idag klubbhus och parkering till Botkyrka Golfklubb, mittemot vägen till Mörkö längs länsvägen Nynäshamn-Södertälje.

1899  flyttar Karl Gustaf och Amanda till Fituna i Sorunda med Gottfrid, Valter, Mauritz och Helfrid. Då har Hildur 1897 flyttat som piga till Rosenhill.

Här på Fituna, ägt av greve Reinhold von Rosen, föds nu Karl Gustafs och Amandas sista barn, sonen Ture 1903. Här adopterar man frånskilda dottern Hildurs dotter Margit född 1905. Familjen flyttar till Hammersta i Ösmo (Kungl. sektern Trotz-Trolle-Löwen) hösten1908, sonen Mauritz har tagit plats på Grimsta-Fållnäs 1907 som lilldräng men kommer efter till Hammersta i december 1908. Hildurs dotter Margit dör 1909 03 08 i akut strupkatarr.

Enligt mångas bedömning är det sektern Trotz som är förebilden för godsägaren Spax i Ivar Lo Johanssons roman ”God natt Jord”.
Ivar bor vid den här tiden i torpet Ådala under Hammersta med sina föräldrar.

Till Vendelsö och Västerhaninge

Karl Gustaf och Amanda Nilsson utanför stugan i Fors på 30-talet.

År 1910 kommer man till Österhaninge, Vendelsö Gård, byter församling till Västerhaninge i november 1916, Karl Gustaf blir då smed på Backen i Ribby, flyttar åter inom Västerhaninge nu till Gustafsborg i Gansta i november 1917 för att slutligen hamna på Marieberg under Fors 1 i november 1918 tillsammans med de två yngsta sönerna Valter och Ture. Samtidigt flyttar dottern Helfrid dit från Jakobs fs, där hon jobbat som piga för att hjälpa föräldrarna och syskonen, hon tar plats som hjälpreda på Berga Slott.

Sonen Ture går i faderns fotspår och flyttar till Häringe 1920 som smedlärling, Valter som skadats i en olyckshändelse i barndomen är mentalt handikappad och vårdas tidvis på Ulleråker i Uppsala.

Hur det var möjligt för tidvis fem personer att leva och bo i denna lilla stuga är på gränsen till ofattbart!

Dottern Helfrid gifter sig 1934 och flyttar till Stockholm, istället kommer systern Hildur från Ribbylund och tar över skötseln av föräldrarna och den handikappade brodern.

Som lite kuriosa kan nämnas att smeden Karl Gustaf Nilsson kom till Backen under Ribby hösten 1916, halvåret efter att ett dramatiskt morddrama utspelade sig där. Backen låg på den lilla höjden omedelbart söder om den nuvarande COOP Närabutiken (2018).

Läs om detta här

Sonen Mauritz som blivit änkling på Valla i Ösmo 1927 flyttar året efter också till Fors Marieberg med sina söner Rune och Ellert och får även han hjälp av systern Helfrid med hushållet under några år.
De bosätter sig i den större stugan ovanför smedstugan. Mauritz blir stalldräng åt Edvin och Ester Nilsson på Fors 1. Sönerna flyttade ut och Mauritz fick en hushållerska, Elsa, som senare 1941 blev min mor. Vi blev kvar i statarstugan på Marieberg till 1945 då vi flyttade till kyrkbyn.

De numera åldriga föräldrarna Karl Gustaf och Amanda har bott här sedan  1918, han har varit gårdssmed på Fors men är nu i dryga 70-års åldern inte särskilt aktiv. Han arbetar sporadiskt i den intilliggande nedslitna smedjan men har tidvis stora besvär med hälsan men har trots allt en förhållandevis bra tillvaro. I början på 40-talet blir hans fysiska tillstånd sämre och efter hustruns död 1942 blir han ständigt sängliggande i kökssoffan tills han avlider 1949.

Mitt minne av honom från mitten av 40-talet är ett vitt lurvigt huvud och ett helskägg som stack upp ovanför täcket, två vänliga blå ögon och en darrande hand som ömsint klappade mej på skulten när jag stod vid soffkanten. Vi pratade inte så mycket men han hälsade alltid till alla i ”storstugan” när jag gick.

Ett mycket speciellt tillfälle, i maj 1945, nån vecka efter att Tyskland kapitulerat firades freden i Mariebergsbacken. På veckans vilodag hade flera av den gamle smedens  barn och deras familjer tagit tåget från Stockholm för att träffa och glädjas. I det vackra majvädret tog man upp honom ur soffan och bar upp honom till den grönskande syrénbersån där skaran av släktingar njöt av äkta kaffe och karlarna (och farfar) fick sig några kaffehalvor.

Efter det vi flyttat upp till Klockargården, min far blev skolvaktmästare på Kyrkskolan, cyklade vi när väglaget passade upp till Marieberg på söndagarna för att hälsa på honom och dottern Hildur. Min snälla mor hade alltid med något i matväg för den kommande veckan och farsgubben bidrog ofta med en liten slant till försörjningen från den knappa vaktmästarlönen.

En gnistrande kall februaridag 1949 fick vi bud från Fors att den gamle smeden, min farfar, fått avsluta sitt liv i sömnen och nån vecka senare begravdes han av prosten Froste i Västerhaninge med psalmsång och några minnesord.

Orkar ni läsa en kort artikel om min barndom så finns den här, kanske finner ni nån avvikelse från ovanstående. Det får ni ta, den skrevs för några år sedan och minnen förändras!

https://www.haninge.org/wp-content/uploads/2015/07/19Marieb-89-938vers2.pdf




Rapport om min historia med Jon Pedersson Lille

Denna artikel är skriven av Karin Aspberg år 2012.
Med anledning av att jag skriver om Sanda gårds historia letar jag efter det mesta som har, och har haft, med Sanda att göra.
För att inte missa något mycket väsentligt beträffande natur och kultur i bygden har jag läst Harry Runqvists, Österhaninge socken, 1968. Där skriver han om Sanda: ”Där bodde under 1600-talet bl. a. befallningsmannen över Södertörns fögderi, Jon Pedersson Lille, vars epitafium hänger i kyrkan.”

Det är ju intressant att den mannen bodde just i Sanda. Det måste jag uppmärksamma, men att det finns något i kyrkan efter honom tänkte jag hoppa över. Det är väl någon gammal dammig vapensköld, tänkte jag. En lucka i min allmänbildning gjorde nämligen att jag inte visste vad ett epitafium är. Med skammens rodnad på mina kinder tog jag senare del av några av mina hembygdsforskarkollegors kunskaper i ämnet.

Ifall någon mer än jag var sjuk just den dagen man talade om epitafier i skolan citerar jag första delen av förklaringen av ordet från Nordisk familjebok: ”Epita´fium, epitäf, eg. gravskrift, en i det inre av en kyrka uppsatt minnestavla över en avliden, vanl. en, som begravts inom kyrkan…”

Margareta Runqvist berättade för mig att Lilles epitafium är den stora tavlan som pryder Österhaninge kyrkas norra vägg.
Denna tavla föreställer Jesus, när han som död och vitblek tas ner från korset och denna tavla uppmärksammade jag redan som liten flicka, när jag ofta fick följa med mina föräldrar till kyrkan. Jag minns att den fick mig att känna mig kuslig till mods. Den framkallade inte direkt dödsångest, men jag tryckte mig tätt intill mamma när jag tittade på tavlan och varje kyrkobesök måste jag tvångsmässigt titta på den. Ännu, efter 70 år, känner jag mig som en liten flicka när jag ser tavlan.För några år sedan var jag inne och tittade mig omkring i Kalmar domkyrka. Då fick jag till min oförställda förvåning se ett likadant konstverk, där som altartavla. Min tanke var att samma konstnär varit i farten och inte bytt varken motiv eller färgpytsar. Negativa vibrationer gjorde att jag sköt undan händelsen. Jag kanske hade sett fel.

När berättelsen om Sanda, i min mening, var färdigskriven lämnade jag den till Margareta Runqvist för korrekturläsning. Hon misstänkte, på förekommen anledning, att jag kunde ha stavat Jon Pedersson Lilles namn fel. Därför bestämde vi oss för att titta på epitafiet på plats och läsa hans namn på tavlan. Margareta var där först och såg inget namn i mörkret. Jag var där när solen lyste in så vackert i kyrkan och jag såg att Lilles namn inte fanns där. Däremot uppmärksammade jag de fyra små porträttmedaljongerna underst på epitafiet, vilket kom mig att raskt bestämma att mannen längst till vänster var Jon Pedersson Lille och mitt emot honom var hans hustru placerad.

Mycket nöjd klämde jag dit en bild av hans porträtt i min berättelse om Sanda. Jag kände sympati för mannen på bilden. Det ser ut som om han ber Gud om förlåtelse för allt elände han ställt till med som chef för fogdarna.

Margareta var inte imponerad av mina slutsatser. När det gäller historisk forskning har hon ärvt sin far Harrys sinne för sanningsförankrat faktasökande. Jag sökte stöd hos mina forskarkamrater i torpgruppen. De blev intresserade av min historia med Lille men de tog inte ställning.

 Därefter hände något verkligt intressant!
Efter några dagar drog sig Henry Hall till minnes att han i tingshuset sett en gammal skrift från 1889 som bl. a. handlar om kyrkorna i Sotholms härad. Skriften heter: Bidrag till SÖDERMANLANDS ÄLDRE KULURHISTORIA, på uppdrag av Södermanlands fornminnesförening. Här har G. Upmark lämnat en mycket ingående beskrivning av Österhaninge kyrka, innefattande även inventarierna. Tre epitafier presenteras.
Citat:
”Det äldsta af de tre minnesmärkena är utfördt på bekostnad av befallningsmannen Jon Pedersson Lille och hans hustru Catharina Hansdotter år 1669 …
… Hufvudtaflan visar en framställning af ’nedtagningen från korset’, efter Rubens’ bekanta bild i Antwerpens domkyrka, målad i olja på trä, antagligen med ledning af något kopparstick, af en David Sudermannus, hvars signatur även för några år sedan kunde skönjas i taflans nedre kant. Den öfre taflan framställer, likaledes i trä, Kristi förklaring. I det konsolformiga understycket äro insatta fyra små porträtt i bröstbild, två manliga och två qvinliga, donatorn och hans maka samt förmodligen deras barn, målade i olja på duk med starka färger och skarp, tämligen rå modellering. Monumentet, som befann sig i ett temligen dåligt skick, i det att färgenmångenstädes fjällat af, särskilt på träskifvorna, har nyligen blifvit putsadt och ommåladt, hvarvid dock inskriften utplånats…”

Härmed har vi fått veta att det är Jon Pedersson Lilles bild på epitafiet och att konstnären Sudermannus gjort en ”framställning” efter Rubens tavla.

Jag blev plötsligt mycket konstintresserad, letade fram Rubens målning och målningen i Kalmars domkyrka, som beskrivs vara en kopia av Rubens tavla. Den är målad av David Krafft. En jämförelse visar att det är tre variationer på samma tema. Människornas positioner skiljer sig helt på de tre bilderna. För övrigt är de till förväxling lika. Rubens tavla är vacker. Jesu kropp framställs inte så extremt blek.
Jon Pedersson Lille var säkert nöjd med sitt konstverk. Det går att uttyda att han var på sitt 59:de år och hustrun på sitt 61:sta när epitafiet tillverkades, men det hängdes förmodligen inte upp i kyrkan förrän de båda var döda.

Fotografer är författaren och Per Stavfors. Bilden på Rubens tavla är publicerad enligt ”GNU Free




Anteckningar från barndomsåren, gjorda av Anna Blomqvist-Högman troligen i januari 1949.

En berättelse från 1870-talets Gålö om en liten flickas glädjeämnen och mödosamma vandringar.

Anna Högman, född Blomqvist, var en stor del av sin livstid husmor på Svenska diakonisällskapets Stora Sköndal där hon har en väg uppkallad efter sig.

Anna var 80 år när hon skrev ner dessa minnen från sin barndom i Österhaninge.’

Redigerad av Karin Aspberg 2010. Teckningar av Else Johansson.

 

”En kväll i förra veckan efter en tröttsam dag i stan läste jag en betraktelse av gamle biskop Billing – den handlade om hemmets glädje. Jag kom då att tänka på hur vi alla syskon varit lyckliga att ha haft ett sådant hem, för vilket vi ej kunna vara nog tacksamma. Bilden av våra kära föräldrar i arbete och möda från morgon till kväll för sina barns bästa är gripande. Aldrig hörde vi ett ont ord från deras läppar. Det hindrade dock ej att riset satt bakom kakelugnen och ibland togs i anspråk. Jag antar det mest var pojkarna som fick smaka det.

Mitt första intryck från barnaåren gäller 3-årsåldern, när vi flyttade från Arnöberg till Gålön. Vi voro då blott fyra stycken. Vi foro på båt från Enköping, och det jag minns är blott att jag skrek och ej ville fara på sjön.

Sedan vid 5-årsåldern, när jag började skolan, bror Carl var då 7 år, vandrade vi iväg en rätt så lång väg till en liten skola. Berget hette den och låg vid en vik av Östersjön. Jag minns att jag hade en blå och vitrutig bomullsklänning och hårt flätade små pukor vid vardera örat. Vi fingo första dagen sitta på stolar alldeles framför lärarinnan. Som jag var liten, blev jag inackorderad där och fick gå hem på lördagseftermiddagen. Mycket längtade jag efter den dagen, då jag just inte hade så roligt ensam. Då lärarinnan rustade i köket, satt jag i rummet innanför och ropade ”Får jag gå ut? Får jag gå ut?” Jag hade en lekkamrat i en granngård, Ann i Askvik. Hon fick ibland komma och vi lekte då kalas i bergskrevorna utanför med trasiga porslinsbitar som servis. Ibland gick lärarinnan bort, och då pekade hon med pekpinnen var visaren skulle stå på klockan när hon kom hem.

Ljuspunkterna voro dock när far kom knallande på isen med fiskredskap och skulle fiska.

Då rusade jag ner för berget och ut på sjön för att vara med. Lake och gädda fiskade han. Jag minns att han var klädd i en lång rock med skört och knappar i ryggen. Efter någon tid flyttade vi upp till storskolan. Högtid var det, när jag någon gång fick gå till Askvik och ligga över natt. Ann och jag lågo i en stor säng i två våningar. Vem som låg i nedre våningen minns jag ej. Det var väl Askviks far och mor. På morgonen fingo vi kaffe på sängen med sirapssmörgås.

Så blev det att få bo hemma på Stegsholm och ha skolan i samma hus. Sedan fick jag börja spela i prästgården i Österhaninge för en dotter till prosten Levin. Där voro många barn och jag var mycket blyg, så de hade nog rätt så roligt åt mig. Resorna dit voro rätt äventyrliga.

När isen bar på Årstafjärden, gick jag över den. En gång var det glansis, fullt med vatten på isen och storm. Någon hemifrån följde mig, men vände på halva vägen, då jag ansågs kunna reda mig själv. Jag var väl 10-11 år. Jag hade en notväska, som det stod ”Musik” på och en lykta, som jag hade till låns från en annan gång och som jag skulle lämna igen till mormor. När stormilarna kommo, fick jag huka mig ner och åkte iväg med vattnet forsande om fötterna. Lyktan for all världens väg och skrek gjorde jag i högan sky. I alla fall kom jag lyckligt fram. Efter lektionens slut vandrade jag iväg till mormor, där jag låg över natt.

Jag fick alltid en strut russin och mandel till matsäck, och så var det att gå till Berga gästgivargård och hämta en tung läderväska, som hängdes på ryggen, innehållande all Gålöpost, som blott kom två gånger i veckan. Det stod ”Gålön” på en mässingsplåt på väskan. Jag gick landsvägen och det var säkert en mil. Kom någon körande efter mig, var jag ej sen be att få åka med. Men det var ej så ofta. På sommaren, när äpplena lågo så frestande under träden vid stugorna, gjorde jag mig ärende in och bad att få lite vatten att släcka törsten med – i hopp om att få några äpplen. Och det fick jag nog. Det var flera stora backar och en särskilt dryg.

Då brukade jag högt läsa ur bibliskan namnen på Jakobs 12 söner: Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan o.s.v. om och om igen. På den tiden ansågs det ej så farligt att barnen skulle lära sig utantill både bibel och psalmbok. När man blir gammal, är man så oändligt tacksam ha ett litet förråd i minnet, som sitter kvar livet ut och blir till hjälp. Bror Carl och jag voro rätt så ofta hos mormor och morfar, särskilt när vi fingo frossa. Det blev bättre vid ombyte av vistelseort. Vi fingo då ligga i en stor säng med grova, hemvävda lakan, som förorsakade oss mycken vånda. På kvällen när vi kommit i säng, läste alltid Carl aftonbönen högt – många verser. Jag är ledsen att ej minnas den och tror ej att den stod i psalmboken. Då kommo alltid mormor och jungfrurna från köket och stodo i dörren och hörde på så andäktigt. Han läste med sådant allvar de många bönerna, och det blev så tyst och högtidligt”.

……..

”Det var både arbete, allvar och mycken glädje i vårt kära barndomshem. Gunnar dansade ofta runt med mor omkring matbordet på middagen och hon skrattade så gott. Goda föräldrar är uppfostrande och blir till välsignelse.

 

Tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång
Aldrig förstummas tonen från himlen…

Säkerligen äro våra hemkomna närmare oss än vi ana,

även manande oss alla att söka och finna det stora, ljusa Fadershemmet

Med orden ovan avslutar den 80-åriga Anna Högman
berättelsen från sin barndom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Gillets medlemsbok 2018

Nu har den tredje boken i serien om Gårdar i Österhaninge lämnat tryckeriet!

Denna bok behandlar de stora godsen Årsta och Sandemar men också gårdarna och byarna i östra delen av socknen, Beteby, Stadsberga, Lännåker, Valsta m.fl.
Boken innehåller drygt 250 bilder från trakten, många inte tidigare publicerade.

Författarna Karin Aspberg och Gunnel Stenqvist är båda ursprungliga Österhaningebor, Karin, född Stavfors, från Beteby och Kalvsvik och Gunnel, född Fröstad från Årsta.
Detta borgar för en gedigen kunskap om trakterna och författarna beskriver utvecklingen genom seklen fram till våra dagar.

Karin Aspberg

Gunnel Stenqvist

Boken ingår i serien Haningebygden (Nr 39) och ingår som förmån i medlemskapet i Haningegillet. Den kommer inledningsvis att delas ut/säljas vid vår Julmarknad i Tingshuset den 2 december (1:a advent) mellan kl 11 till 15. Priset för övriga är 175 kronor.

Boken kan även hämtas i Tingshuset vid vårt arrangemang om klädedräkten torsdagen den 17 januari kl. 19.00. ( se vår hemsida här)

Boken kommer att säljas hos Akademibokhandeln och hos Klackenbergs  (Port 73), Handlaget i Tungelsta samt Klockargården i Västerhaninge.

Gillets årsmötet hålls den 3 mars. De som inte har hämtat sin bok senast då, får meddela sig till Gillet om man vill ha sin bok hem per post.

Om du är intresserad av de två tidigare böckerna i Österhaningeserien kan du köpa dessa om du besöker Tingshuset vid något arrangemang till ett paketpris på 250 kronor.

 

 




Brink, torp under Årsta

Häradsekonomiska kartan från 1905

Husförhörslängden 1746, Österhaninge, kallas då Brinken.

Torpet Brink, de nordligaste torpet under Årsta, Södra Roten, finns med i HFL från 1746.
Torparen då heter Anders Andersson, född år 1710, hustrun Anna är fyra år äldre och de har en dotter på sex år med samma namn.
I Jordeböckerna nämns ”Brinken” för första gången år 1703 som dagsverkstorp under Årsta och några decennier senare som skattlagt torp.
Det fanns två bostadshus på torpstället från slutet av 1800-talet, oklart när de kom till.

Det ”gamla” huset på Brink, t.h. jordkällaren. Foto Henry Hall Haningegillet 1981. Det är nog inte troligt att detta hus trots namnet är från mitten av 1700-talet.

Anders Andersson efterträds 1783 av Zachris Zachrisson som blir där till 1798 då mågen Jan Persson född 1769 tar över. I kyrkboken 1811-1815 skriver prästen om honom ”skadad i båda benen”.

Han flyttar 1818 till Gammelgården och då kommer från Lännåker Anders Pehrsson född 1779 som dock efter några år flyttar tillbaka dit och ny torpare blir då Olof Olsson som kommer från Blista. Han flyttar tillbaka till Blista Östergård 1828 och då kommer från Åbrunna  Erik Andersson född 1802 som sedan 1834 byter torp och flyttar till Hammaren,
Från huvudgården Årsta kommer då ogifte stataren Jan Petter Jansson född 1810 som torpare. Han flyttar efter fyra år till Tyresta.

”Stora huset på Brink från norr” står på ett foto av Henry Hall från 1981. Han skriver i Torpboken år 1990 att detta hus tillkom runt sekelskiftet. Byggnaden t.h. var ett magasin, ladugården låg ett 50-tal meter mot söder.

(Redan 1843 har då från Hammaren Erik Andersson återkommit till Brink, tyder på att det finns två torp här från 1843 och några år framöver.

År 1853 flyttar Erik Andersson till Årstatorpet Eriksberg och ersätts av Nils Peter Andersson som kommer från Årsta där han varit statdräng. Han blir kvar till 1859 då han flyttar till Dalarö. Från detta år finns bara en torpare noterad på Brink).

Från Hesslingby kommer 1838  statdrängen Jan Gustaf Mörtengren med hustru och sonen Jan Erik. De flyttar ut 1847 till Tyresö och från Årsta kommer Gustaf Fredrik Österberg. Han blir kvar på Brink till sin död 1875, de sista åren som inhyses.

Ny torpare blir 1870 Anders Nyman som kommer från Västerhaninge, han år född 1812 och har en stor familj med sig. Han blir kvar till sin död 1896 sista tiden som inhyses.  Ny torpare blir 1877 Anders Petter Sjögren som kommer från Tyresö, han flyttar 1880 till Huddinge.

Prästen skriver nu som ”brukare”, Jan Olof Olsson, han kommer från Stadsberga. Han avlider 1895 och sonen Johan Magnus (Johansson) tar vid, han är född 1868 och ogift.

Han ger upp torparlivet 1898 då han flyttar till Stockholm som arbetskarl.

Post-Pelle, Gustaf Pettersson, på äldre dar. Bild ur Karin Aspbergs bok Gårdarna i Österhaninge 2.

Under de närmaste två åren heter torparen nu Johan Leonard Johansson, kommer från Täby och flyttar till Håbo Tibble.
Förste torpare på Brink i det nya decenniet blir Anders Edvard Hellmark född 1860, han kommer från Årsta där han varit rättare. Han flyttar 1904 till Värmdö.
Då kommer från Alfsta i Västerhaninge Anders August Olsson född 1867. Han avlider 1913 och nu kommer Gustaf Pettersson från Löfvreten i Västerhaninge som blir kvar till 1924 då han blir ägare till Västergården på Alby.
Han blir känd i samhället som Post-Pelle då han under många år kör posten mellan Österhaninge och järnvägsstationen i Västerhaninge med häst och vinkelkärra.

Från Stadsberga kommer 1925   Magnus Larsson född 1897 med två år yngre hustrun Selma och dottern Asta född 1922. Lars Magnus avlider 1933 och hustrun och dottern flyttar till Vaxnäs.
Dottern Asta gifter sig Eriksson och blir en välkänd profil i Haningegillet.

År 1933 kommer från Edesnäs på Utö där han varit stalldräng sedan 1920,  Erland Skarström, född i Sköllersta 1893, med två år äldre hustrun Lisa, född Lundqvist på Ornö, och sönerna  Einar och Runar födda 1915 resp. 1928.
Torpet består vid denna tid av 22 tunnland odlad mark, det fanns två hästar och sju kor.
I slutet på 1950-talet konstaterades att korna led av TBC och måste slaktas, detta gällde enligt sonen Runar f.ö. alla nötbesättningar på Årstas torp.

Familjen bodde i det större huset, sönerna flyttade tidigt ut, Runar blev lantarbetare på huvudgården under många år. Flyttade till Nedersta i Västerhaninge år 1959 men åter till Årsta som skogsarbetare och köper på äldre dar torpet Perstorp från Årsta-

Erland Skarström avlider som sista torpare på Brink 1959. Hustrun Lisa arbetar som bespisningsbiträde på Kyrkskolan och flyttar till Handen 1965 där hon dör 1972.

Runar Skarström, här på bild från 2018, gifter sig 1951 med Margit Helga Elisabeth Persson, de får två söner födda 1954 och 1956, han blir änkling 2007. Han bor sedan några år i en lägenhet i Västerhaninge dit han kom från Perstorp på Årsta. Foto Sune Nilsson

 

 

Nybyggd villa på Brink 2010. Foto Sune Nilsson.

 




Var är våra elefanter??

Det ser lite tomt ut framför Bilblioteket i Västerhaninge!

Bror Marklunds grupp ”Lekande elefanter” är borta, sockeln gapar tom!

Del välkända betongskulpturen har funnits här i Västerhaninge i hela 85 år, de första 50 åren stod den i trädgården vid den vackra vita villan efter Tungelstavägen som byggdes av vår gamle provinsialläkare Erik Tretow på 1930-talet. På senare tid användes den stora villan till förlossningshem.

Villa Solåkra låg i korsningen Tungelstavägen/Ringvägens förlängning. Revs när hyreshusen byggdes där. Elefanterna stod i trädgården ner mot Rosvägen och järnvägen.

Den norrlandsfödde skulptören Marklund bodde och verkade i Tungelsta några år runt 1930 och läkaren Tretow köpte gruppen 1933 för femhundra kronor.

När villan revs i början på 70-talet flyttades gruppen  till gräsmattan framför vårt f.d. kommunalhus  och blev med åren ganska sliten.

Haninge Hembygdsgille gjorde 2017 en uppvaktning hos kommunen och påpekade detta och de misskötta Marklundsinstallationerna på det lilla torget utanför Konsum. Och det helt saknade bronsverket Gycklaren!

En bild från hösten 2016, här ser vi att förkrigsbetongen börjat vittra.

Vi har nu fått följande glädjande besked från Haninge Kultur på vår förfrågan.

Just nu pågår en inventering och en VoU för vår fasta konstsamling. Elefanterna som länge har behövt vård har flyttats inomhus och kommer att genomgå en renovering under vintern.
Även skulpturgruppen vid entrén kommer ev plockas ned för renovering.
Anna Ahlstrand

Hoppas vi nu får återse våra elefanter på vårkanten, friska och välvårdade!

Och kanske också träffa på våran Gycklare igen!

Detta är den saknade Gycklaren på en bild från 2006, sedan länge demonterad och lagrad. Den inköptes av kommunen till Västerhaninge Centrums invigning 1969. Den vill vi ha tillbaka på sin nu tomma sockel!

Läs här en artikel om Bror Marklund:

Bror Marklund, konstnär, professor och Tungelstabo….