Gillet sörjer sin medarbetare Roger Wikell

En talande bild av Roger, glädjen över ett fynd och entusiasmen att kunna dela den med andra! Foto: Ingrid Svensson

Vår mångårige medlem och medarbetare arkeologen Roger Wikell har lämnat oss.
Roger gav oss under många år ett stort antal artiklar, föreläsningar och vandringar som handlade om det han älskade så mycket, arkeologi.

De flesta av oss har Roger att tacka för det mesta vi vet om forntid.
Hans brinnande intresse för speciellt vårt område på Södertörn och
Haninge har vi varit oerhört tacksamma att få dela.

Mycket av hans arkeologiska forskning finns naturligtvis kvar i form
av artiklar och slutrapporter från olika utgrävningar.

Men det som vi inte kan ersätta är all den kunskap och
det underbara seendet att hitta i naturens historia bakåt som Roger hade mer av än de flesta.

Roger var också skuld till att jag började arbeta med ”Gillet” då jag mötte honom för omkring tio år sedan vid ett ”öppet hus” vid en utgrävning på Gålö.
Hans entusiasm smittade av sig på mig som på så många andra.

Mer om Rogers gärning i Gillet och Haninge kommun kommer att belysas i vår tidning Glimtar i höst.
Våra tankar går naturligtvis just nu till hans nära och kära.

Tack Roger för allt!
Vila i frid! 
Haninge Hembygdsgille
Leif Olsson
Ordförande





Österhaninges organiserade lantarbetare firar 25-års jubileum 1945.

Ett historiskt foto från januari 1945. Det är Sv. Lantarbetarförbundets avd. 204 i Österhaninge som i krigets slutskede träffas och firar.

Kanske anar man slutet på en eländig tid med umbäranden, kalla vintrar och kanske rent av lite svält.



Hjälp oss i Haningegillet att namnsätta personerna och dokumentera bilden!

Gör så här:

Här nedan finns bilden delad och en förteckning över de personer vi själva kunnat få fram. Känner du igen någon icke namnsatt person, mejla dessa uppgifter till: karin.aspberg@gmail.com (kopiera adressen till ditt email)

Tänk på att kanske några äldre anhöriga, vänner och bekanta kan hälpa oss!

Här kommer den förteckning vi har som utgångspunkt för vidare arbete, kanske är någon uppgift fel eller inte komplett där, föreslå ändringen till mejladressen ovan!

  • 2. Styrelseledamot 9. Karl Gustav Engström 10. William Engström 22. Elsa Jansson 23. Styrelseledamot 27. Märta Olsson 28. Sonen Leif 29. Elvira Olsson 30. Hedvig Melin 33. Elna Isaksson 35. Gustav Ohlsson 39. Henning Isaksson 44. Bertil Fasén 51. Viola Niederxx 52. Hans Niederxx 53. Henning Jansson 59. Ingrid Stabom 60. xx Stabom 61. Anna-Lisa Ohlsson 62. Karl Erik Nordin 63. Margareta Ohlsson 65. Gustaf Fasén 68. Lars Erik Isaksson 71. Maj Magnusson 75. Styrelseledamot 77. Harrieth xx 83. Herman Larsson 84. Ester Larsson 86. Torild Melin

Här finns ytterligare en bild, troligen på styrelsen.

Vi känner namnet på de två personerna till vänster, Henning Isaksson och Torild Melin.
Någon som kan namnsätta de övriga?




När borgerskapet skickade sin tvätt till Haninge!

Rune Karlsson

Vår veteranmedlem Rune Karlsson, medförfattare till boken ”Så tvättade vi i Haninge”, intervjuades i vintras av tidningen ”Svenska Öden och Äventyr” om sitt liv från tvättarson i Kvarntorp till akademiska studier och examina och en yrkesbana som pedagog i olika sammanhang, t.o.m. kungliga, vilket framgår av artikeln nedan.



Artikeln är skriven av journalisten Ingrid Wikholm och texten är ordagrant återgiven här, bilderna kommer från Gillets och kommunens arkiv där inte annat angivits.

Ingrid Wikholm

På 1800-talet var vattnet runt Stockholms kajer så smutsigt och illaluktande att det inte längre gick att tvätta i.  De bättre bemedlade i staden skickade sin tvätt till Haninge där det som mest fanns 350 så kallade stadstvätterier. Rune Karlsson, vars mormor, mostrar och föräldrar var tvättare, minns fortfarande den frätande luten, det heta kokvattnet och isvakarna.

När Rune Karlsson var liten pojke i slutet på 20-talet band föräldrarna fast honom i flaggstången. Det var ingen bestraffning, snarare ett sätt att hålla honom kvar i livet. Han växte upp i Kvarntorp i norra Haninge med föräldrar som var tvättare och med det en miljö med frätande lut, kokhett vatten, vattendrag alldeles bredvid huset, isvakar om vintern och en tvättstuga med halt och slipprigt golv. Maskinerna drevs med remmar som ibland gled av och förvandlades till farliga jätteormar när de lossnade. Tvättarnas arbetsmiljö var farlig för både barn och vuxna.

– Min mamma varnade alltid för det hemska monstret som bodde i kärret, dit fick jag absolut inte gå.

Rune blev aldrig själv tvättare, det var hans mamma noga med att pränta in att han inte skulle bli. Själv hade hon ärvt yrket efter sin egen mamma, det var det vanliga, men Rune skulle aldrig ta över.

– Min mormor Anna Pettersson dog 1925, två år innan jag föddes, så henne fick jag aldrig träffa, men förutom min mor Elin så arbetade också mina två mostrar Mimmi och Fanny som tvätterskor.

Min far Herman hade en teknisk utbildning och åkerirättigheter, att han började med tvätten var mer förvånande. Men båda mina föräldrar ägnade sig åt stadstvätteriet i många år. Eftersom min far var tekniskt intresserad nappade han på nyheter som underlättade tvättandet. Min mor föddes 1905 och dog 1994 och min far föddes 1903 och dog 1985.

Fanny Hultström (1893-1968), moster till Rune Karlsson, i sin tvättstuga vid Skutan. Innan Fanny fick en torklada torkade hon tvätten ute. Ibland fick hon gå upp mitt i natten då det började regna för att ta in tvätten.

Rune fick börja på Södra Latin, tog studenten och en akademisk examen. Han arbetade som lärare hela sitt yrkesliv.

– Jag började min bana som lärare vid Norra Real. I slutet på 50-talet arbetade jag på Anna Dam-Broms skola och undervisade bl. a. dåvarande kronprins Carl Gustaf.  Jag minns ett tillfälle när min mamma stod i tvättstugan och hovet ringde och sökte mig. Då hade jag inte berättat för min mor att jag undervisade kronprinsen.

Runes föräldrar gifte sig 1926 och året efter föddes Rune. Familjen bodde i Kvarntorp i norra Handen där det fanns ett tiotal tvätterier. Det var ett bra läge med Dammträsket alldeles bredvid. Huset som familjen flyttade till hade redan en tvättstuga och torklada.
Inne i Stockholm hade kvinnor tvättat längs kajerna i hundratals år. Men på 1800-talet hade vattnet blivit så smutsigt att det inte längre gick att få tvätten ren. Nu tog tvätterskor i trakterna runt Haninge över. De välbeställda i Stockholm skickade sin tvätt till de s k stadstvätterierna.
Som mest fanns det 350 tvätterier i Haninge.  Där fanns rena vattendrag, frisk luft och god tillgång på skog för att värma upp de vedeldade kokgrytorna. Sen lång tid tillbaka hade förortsområdena levererat jordbruksprodukter till stadsborna så det fanns redan fungerande förbindelser och ett kontaktnät.

Herman Karlssons tvätteri i Kvarntorp, Handen.

I början var det hästtransporter som hämtade och lämnade tvätten, så småningom skedde det med bil. De som hade råd att lämna bort sin tvätt blev allt fler. De välbeställda lämnade sin smutsiga byk och fick tillbaka ren och väldoftande tvätt. Tallbarrsdoften ansågs särskilt nyttig och bland kunderna fanns sjukhusen inne i Stockholm.

Att arbeta som tvättare var ett sätt att klara livhanken för fattiga småbrukarfamiljer, för änkor och ogifta kvinnor. Tvättandet gick ofta i arv från mor till dotter och var ett typiskt kvinnoarbete även om hela familjer deltog ibland. Tvättarna kallades lite föraktfullt för luskokare och det var inget eftertraktat arbete.

Anna Palmqvist, född Andersson 1885, arbetade och bodde på Jakobsdal i Västerhaninge åren 1910-18. Här transporterar hon tvätten med häst och vagn.

Själva tvättandet var en lång procedur som började med sortering. Det var inte bara lakan och handdukar utan också hårt nersmutsade arbetskläder, näsdukar och virkade mensbindor som skulle tvättas. Tvättarna fick betalt per kg och allt vägdes innan det tvättades. 1936 kostade det 35 öre att tvätta ett kg hushållstvätt. Mangling kostade 25 öre per kg. Fraktkostnader tillkom. Trots det hårda arbetet var det inga stora summor som tvättarna kunde dra in.
När tvätten var sorterad blev det blötläggning, förtvätt i kokhett lakningsvatten och efter det kokades tvätten i kokgrytan upp till en timme. Hårt smutsad tvätt gnuggades och efter det skulle tvätten sköljas minst två gånger.
Tvätten kokades i stora vedeldade järngrytor. Som tvättmedel användes lutpulver, grönsåpa, tvättpulver och tvålflingor. För att få tvätten ren användes tvättbräden och stötlådor. Innan tvätten torkades vred man ibland ur vattnet i vridmaskiner med valsar.

Tvättstugan i Skutan, en av Högstagårdarna, där Runes moster Fanny Hultström bodde och tvättade.

Själva tvätten skedde i tvättstugan medan sköljningen oftast skedde i ett vattendrag i närheten. Efter sköljningen skulle tvätten hängas upp. Den våta tvätten var tung, ett lakan vägde mer på den tiden än idag, det var av betydligt bättre kvalitet. Tvätten hängdes i särskilda torklador med luckor som gick att ventilera efter väderlek och vind. Vissa tvätterier hade ett rum uppvärmt med kamin för att torka tvätten vintertid.
När det var snö kunde tvätten fraktas på släde mellan de olika stationerna, andra tider på året använde man kärror eller bar helt enkelt de stora tvättkorgarna. Den stora ruschen var före jul då allt skulle tvättas och bli rent inför den stora helgen.
Under 1920-30-talen skedde stora förändringar som underlättade arbetet. Nu infördes ångpannor, tvättmaskiner, centrifuger och torktumlare.

Denna torklada finns på Fridhem i Tungelsta än idag. Foto Stefan Jansson.

– Min far hade tidigt skaffat en lastbil och körde tvätten mellan vårt hem och Stockholm. I början var det två gånger i veckan, men efter att ha köpt en större bil blev det bara en gång i veckan, varje lördag.

Mina föräldrar arbetade alltid. Inte ens söndagen var en
riktigt ledig dag. Jag minns att far vilade på soffan, men det fanns alltid
uppgifter som skulle göras.  Ibland fick
jag följa med honom in till Stockholm och då var jag alltid rädd att några av
mina skolkamrater skulle se mig.

 – Det var inget lätt arbete. Jag minns fortfarande när vi skulle bära upp tvätten fem trappor upp.

I vissa hus fanns hiss, men tvättarna var tvungna att
använda köksingången och bära tvättkorgarna eller lådorna med tvätt uppför alla
trappor. Manglingen skedde för det mesta i Stockholm där det fanns särskilda
stryk- och mangelbodar.

Familjerna Eriksson och Larsson tvättar på gården Ribbyholm på gränsen till Fors i Västerhaninge.

– De svåraste perioderna var när min far var inkallad vintertid i två perioder och min mor skulle sköta allting ensam. Jag minns avskeden, mina föräldrar älskade verkligen varandra och det var svårt för min far att ge sig iväg, full av oro som han var. Min mor steg upp vid femtiden för att smälta bort is med en blåslampa i tvättstugan. Sedan skulle hon få eld under ångpannan och det gick åt mycket ved som skulle bäras dit.

Bland kunderna fanns dåtidens kändisar. Runes mor tvättade till revykungen Karl Gerhard, utrikesministern Östen Undén och många andra. Det var inte bara privatpersoner utan också sjukhus och internatskolor som Manilla för döva barn och Blindhemmet.
Det fanns alltid en risk att tvätten skulle stjälas. Det kunde hända när den hängde på tork eller under transporterna. Därför hade Runes föräldrar alltid en stor schäferhund som vakthund.

– Det var ett hårt arbete, minns Rune. Både psykiskt och fysiskt. Jag fick alltid höra att det var ett helvete att arbeta med tvätten. Arbetsdagen började tidigt och slutade sent. Tvättarna var alltid beroende av väder och vind.

När Rune växte upp var
det självklart att han hjälpte till hemma, hans ansvar var framför allt
trädgården. På hösten skördades äpplen, så mycket att det också
räckte till försäljning.

– På sommarloven högg jag ved. Om vintern hjälpte jag till att skotta snö. Ibland fick jag hjälpa till med att packa tvätt i centrifugen som var förankrad i en stor kvarnsten.

Föräldrarna fanns alltid närvarandra
vilket gav en trygg barndom även om Rune tidigt förstod faran i arbetet. Och trots
den fysiska närheten hade han ingen riktig nära kontakt med sin far.

– Jag hade aldrig ett personligt samtal med min far.

Rune vigde sitt liv åt böcker och lärdom
men när han växte upp fanns bara en enda bok i hemmet, en kokbok.

– Jag såg hur mina föräldrar slet. Jag tror de hade semester två gånger under min uppväxt.

Runt mitten på 1900-talet upphörde stadstvätterierna. De stora maskintvätterierna tog över och det blev allt vanligare med tvättstugor i bostadshusen.
Själv tvättar Rune som idag är 91 år gammal sin tvätt hemma i egen tvättmaskin. Han har en torktumlare, men den använder han nästan aldrig.  Så långt från den utrustning som hans mormor en gång hade.

– Jag är tacksam för mina föräldrars slit som gjorde det möjligt för mig att få en utbildning och ett annat liv. Jag har aldrig glömt min bakgrund.

Rune Karlssons mor Elin t.v. utanför Marielund, stugan där hon och syskonen växte upp. Deras mor Anna Petterson blev tidigt änka och arbetade som tvätterska hela sitt liv. Stugan är nu riven.

Ett foto över Dammkärr, ibland Dammträsk, i Handen från april 2019. Uppe i bildens vänstra hörn låg Herman Karlssons tvätteri, bostadshuset finns kvar. Foto Magnus Hammervald.

………………………………………………….

I boken ”Så tvättade vi i Haninge. Den unika stadstvättsepoken 1900-1960” av Rune Karlsson och Anita Stjernström som Haninge Hembygdsgille gett ut kan man läsa mer om tvättarnas hårda arbete.

Är du intresserad av boken, se här:
https://www.hembygd.se/admin/haninge-hembygdsgille/edit/page/11648

Här finns några länkar som kanske intresserar:
Rune Karlsson berättar om sitt liv

Tidningen Svenska Öden och Äventyr

Intervju med Selma Fingal, livet som stadstvättare




Hotad miljö!

Till höger i bild, Ribby 1:97, närmaste granne till vänster, Sotholms Härads Tingshus, Haningegillets föreningslokal.

Fastighetsägaren till Ribby 1:97, Svensta, har ansökt om rivningstillstånd och förhandsbesked för byggnation av fastigheten med flerbostadshus.



Gillet har i sista stund fått möjlighet att ta ställning till detta och har i sitt yttrande till kommunen bl.a. framfört följande:

Haninge hembygdsgille anser att ansökan bör avslås, då den strider mot plan- och bygglagen 2 kap. 6§ som stipulerar hänsyn till kulturvärden, samt mot intentionen i gällande detaljplan C39.
Här finns vissa delar av styrelsens svar.
————————
Haninge hembygdsgille bedömer att ansökan inte uppfyller lagkravet om hänsyn till kulturvärden och en god helhetsverkan genom den föreslagna byggnadens utformning och placering.
Fastigheten är belägen centralt i Västerhaninge, mitt emellan den medeltida sockenkyrkan och Sotholms härads tingshus (uppfört ursprungligen 1733-34) – och är således beläget i tätortens kulturhistoriska epicentrum. Områdets kulturhistoriska värden utgörs både av uttrycken för det äldsta sockencentrum (kyrkan och tingshuset) och av det framväxande stationssamhällets struktur och bebyggelse. Den aktuella fastigheten tillhör stationssamhällets tid, och har samtidigt vikt för avläsbarheten av sockencentrums struktur, genom att den luftiga tomten och den nuvarande byggnadens placering tydliggör sambandet mellan kyrkan och tingshuset.

————————
Fastigheten Ribby 1:97 är bebyggd med ett tvåplanshus, byggt 1933 av Antipas Cederblad efter inköp av AB Hem På Landet. Här drev han tillsammans med sin hustru Västerhaninges första café. 1935 såldes huset till Elof Svensson som drev skrädderi i två decennier. Elof Svensson döpte fastigheten till Svensta. På senare år har en mäklarbyrå funnits i huset. Det är således av tradition en plats för både bostad och funktioner av vikt för Västerhaningeborna i den framväxande centrumbildningen, vilket kan avläsas genom de alltjämt stora fönsterna på bottenplan.

Bild från Kyrktornet med Ribby 1:97 i förgrunden och Tingshuset innan det flyttades in på tomten.

————————
Förslaget till nybyggnation på fastigheten skadar kulturvärdena genom förlusten av den befintliga byggnadens kulturvärden och förändringen av fastighetens funktion till flerbostadshus. Framför allt är det dock den föreslagna nybyggnationens utformning och placering som starkt avviker från stationssamhällets luftiga struktur med på tomterna centralt placerade enfamiljshus. Den värdefulla siktlinjen som binder samman kyrkan och tingshuset skulle brytas av en otvetydigt modern byggnad med antydan till pastisch.
På en tomt avsedd för en fristående huskropp skulle tre sammanbyggda huskroppar ge ett avvikande och apart intryck.

Ribby 1:97 bebyggd enligt ansökan. G:a Nynäsvägen till vänster, till höger Klockargatan.

Fasad mot Nynäsvägen. De tre sammanbyggda huskropparna innehåller källare samt två våningsplan. Med det 30-gradiga spetstaket blir totalhöjden strax under åtta meter.




Vendelsö telefonstation

Sven Erik Edberg, mångårig Vendelsöbo och hembygdsforskare, har samlat fakta om Vendelsö genom åren och låter oss nu ta del av sina gedigna beskrivningar av intressanta objekt och personer i trakten. Bilderna är hans egna eller tillhör Kjell Olsson.

Vendelsö Allé 9 (Stockholmsv. 70)



 Det första huset byggdes år 1907 på en tomt om 4970 kvm i kvarteret Engelskan av  Carl Johan och Anna Nilsson (född Pettersson, år 1864). Priset var då kr 1.120-, eller 23 öre/kvm.
Vendelsö telefonstation inrättades år 1909 med 8 abonnenter och växeln med alla dess sladdar sköttes först av Carl Johan. År 1920 togs telefonistarbetet över  av ett av deras 8 barn, Ruth Nilsson  (född 1894). Hon ansvarade för Vendelsös växel till år 1951 då automatisering skedde,  och hon bodde sedan  i huset till år 1991.
Lilla Brita Nilsson i Solbacka snett över vägen, som gifte sig med Björkman och flyttade över vägen till Sandero på samma sida som Ruths hus, hjälpte ofta till genom att springa runt i Vendelsö med telegram och meddelanden.

Ruth gifte sig aldrig,  men rörmokaren Nils, Nisse, Johansson bodde många år i huset och sades av Rut vara hennes bror!  Kvar står i och utanför huset flera av hans rörarbeten.
Ruths mormormorsmor, Inga Kajsa Pettersdotter, fick av sin mor vid födelsen en bibel, tryckt 1822, och den har fått vara kvar i huset även efter det att Rut gick bort.
1992 såldes huset till  Håkan Johansson och Evy Ankarljung. År 2001 tog Roger och Laila Forsberg över, och de har renoverat pietetsfullt med mycket av det gamla framtaget och bevarat.
Distriktsläkaren Rodhe (Råde?) hade mottagning i huset två dagar i veckan på 1940- och 1950-talen.  Därefter tog dr Chambert över inte bara mottagningen som flyttades till början av Norrbyvägen utan även hembesöken. När han kom på sjukbesök till oss i Alsvik, visade han ibland något större intresse för det gamla huset än för patienten!

Ruth Nilsson kunde vara bestämd ibland!  Busshållplatsen för buss nr 1 låg utanför Ruts hus, och väntande tog sig friheten att hänga på staketet.  Då kom Ruth på att slå spikar genom staketet så att spetsarna kom ut mot vägen och avhöll de väntande från närkontakt.

Kvar står att samtidigt som Ebba Nilsson i Solbacka visste mycket om de brev som kom till Vendelsöborna, så visste Ruth Nilsson mycket om de telefonsamtal som kom till den lilla växeln, Vendelsö 6.  Inte nog med det, Ruth höll god ordning på sina Vendelsöbor, visste ofta var de höll hus för att hon skulle kunna vidarebefordra samtalen till rätt ställe!

Ritningen visar det rum där telefonväxeln låg med sin lilla hall och lucka samt läkarmottagningen.

Rut Nilsson vid växelbordet.

Tord Bolander minns:

Rut var alltid vänlig och korrekt.

På husväggen fanns en skylt ”Telegraf Telefon”.  Man gick ju till telefonstationen för att
ringa, eller som jag, cyklade från sommarhuset på Hagtornsvägen för att ringa
till mamma i livsmedelsbutiken i Gamla stan. 
De där besöken etsade sig fast i mitt minne därför att jag ett par
gånger fick uppleva hur Adolf Niska, den kände finlandssvenske storsmugglaren,
susade förbi i hög fart genom allén i någon sportbetonad cabriolet, på väg till
Stockholm från Dalarö med ”estniskt”.

En stund efter kom tullarna jagande!




Tutviks Gård genom seklen

Sven Erik Edberg, mångårig Vendelsöbo och hembygdsforskare, har samlat fakta om Vendelsö genom åren och låter oss nu ta del av sina gedigna beskrivningar av intressanta objekt och personer i trakten. Vi inleder här med berättelsen om Tutviks Gård. Bilderna är hans egna eller tillhör Kjell Olsson.

Hur ett 1800-talstorp i Tutviken blir hemman och så småningom en 2000-talsbostad.

Foto från 1896. Vid hitre hörnet står  Maria Rosing, vid dörren  Wilhelm och Karl.
Damen i fina stockholmsklänningen är förmodligen Vilhelms syster Lilly Rosing
.  



Utdrag ur husförhörslängderna betr. boende i Tutviken i  Ovanskogs rote
under Vendelsö säteri.

1746-1769
Per Jonsson, f. ca. 1725,  med hustru och 4 barn samt hustruns föräldrar:
Bielkes Johan Larsson med hustru Anna och 6 barn.
1770-1779
Brukare Olof Jansson, f. 1731, med hustru Kerstin, f. 1744, och 2 barn, f. 1761 och 1763. Brukare Pehr Jansson, f. 1732, med hustru Karin, f. 1726, och 6 barn.
Brukare Matts Torsson, f. 1750 i Tyresö, med hustru Maria, f. 1752, och 2 barn, f. 1775, 1778.
1780-1785
Brukare Lars Larsson,  f. 1740 i Tjursta, med hustru Anna, f. 1743, och 2 barn samt svärfar Eric Jansson, f. 1715, och Carin Ersdotter, f. 1755, syster till Anna.
Brukare Matts Pärsson, f. 1750, med hustru Maria, f. 1752 och 2 barn, f.1775 och 1778.
Brukare Eric Persson,   f. 1768, med hustru Christina, f. 1780, och dotter.
1786-1790
Lars Larsson enl. not. 1780-1785.
Brukare Pär Andersson, f.1751 i Brännkyrka (var väl Huddinge då?), med hustru Maria. f. 1750.Brukare Annders Henriksson, f.1762 i Tyresö, med hustru Brita Olofsdotter, f. 1770, och 3 barn,  f. 1792, 1796, 1798.
1791-1802
Pär Andersson enl.not 1786-1790.
Brukare Anders Ersson, f. 1766 med hustru Brita Olofsdotter, f. 1770 och 2 barn.
1803-1810
Brukare Nils Andersson, f. 1765, med hustru Stina Gustafsdotter, f. 1777. Båda födda i Tyresö. De får 5 barn, 1794-1808.
Brukare Sten Mats Brun, f. 1750??  i Qvarnäng, Wendelsö med hustru Anna Matsdotter, f. 1753 i Gustafs. Kom ifrån Qvarnäng, 1 barn, Stina f. 1792.
Brukare Hans Brun, f. 1785 i Gustafs, Qvarnäng, Wendelsö.
1826-1830
Brukare: muraren Anders Årsell, f. 1778, död 1830, med hustrun Anna Ivarsdotter, f. 1776 och dottern Anna Maria, f. 1801. De hade 3 pigor och 1 dräng:  Erik Djursell, 1785 i Husby.  Han gifte sig med dottern,
Elisabeth Årsell, f. 1799 i Årsunden. De fick 2 söner, f. 1823 och 1826.
1831-1835
Erik Djursell övertar bruket av gården som arrendator. De har 1 dräng och 1 piga.
Ny arrendator från 1834 blir Johan Peter Boström, f. 1796 i Ö-haninge med hustru  Christina, f. 1795, född Grönholm,  och med 2 barn, födda 1828, 1831 samt fosterdotter f. 1818. Alla dessa f. I Brännkyrka. De får även tvilling-döttrar år 1836.
1836-1855J.
P Boström fortsätter arrendet av Tutviken, 1/8 mantal,  under Wendelsö.
Från 1841 skrivs han som bonde.  Ett mantal var såpass stort att det kunde försörja ett hushåll med drängar, pigor, skatter. Fam. Boström driver Tutviks gård ca 30 år.
1856-1860
Fortfarande skrivs Tutviken,  ofm (oförmedlat) ¼,  fm (förmedlat) 1/8 mantal under Wendelsö.   Som brukare står nu J.P Boströms änka, Christina Grönholm, f. 1795.  En av döttrarna, Greta, f. 1831,  gifter sig år 1858 med Nils Gustaf Collin, f. 1835 i Brännkyrka.  De har nu 2 drängar och 1 piga.
1861-1870
Kristina Grönholm dör 1864, och brukare blir N.G. Collin nu nämnd som hemansägare. Hustru:  Greta (Margareta?), f. 1831, dotter till J.P.Boström.. De får 4 döttrar, Anna Sofia f.1861 , Margareta Charlotta f. 1862 och tvillingar 1864.  Även Boströms dotter Maria, f. 1836 bor hos dem. . Det sägs även att Anna fick uppskov ett år med att börja i skolan för att de, året efter, skulle kunna gå genom skogen till Svartbäcken tillsammans!!  Enligt kyrkböckerna går de senare i Kumla skola. De har 4 pigor och 1 tjänstegosse. Familjen hade relativt gott ställt eftersom flickorna hade var sitt par skor och egen matsäck med sig. I slutet av 1800-talet var det inte ovanligt att jämnstora syskon bara hade ett  par och fick gå var- annan dag  i detta enda par. 
1871-1880
N.G. Collin, änkling och brukare bor kvar med 3 döttrar och en son, Karl Gustaf f. 1874. De har 1 dräng, 2 pigor, 2 tjänstegossar och 1 tjänsteflicka.  Collin driver Tutvik ca. 16 år
1881-1890
Tutviks gård säljs till Peter Holmberg, f. 1842 i Tyresö.  Han skrivs som ”ägare och brukare”. Han är inflyttad från Tyresö 1877 med hustru Anna Sofia, f. 1847. De får 3 egna barn, f. 1872, 1876, 1879. De har ett fosterbarn, Krister f. 1867. Det skrivs att de har 2 drängar, 4 pigor. Det skrivs även att de slutet 1880-talet har 2 drängar, 3 pigor, 2 tjänstegossa, 1 hembiträde. Holmberg driver Tutvik ca 10 år.
1891-1892
Holmbergs säljer till Johan Kjellqvist. Han skrivs som ”Ägare och Brukare”.
Han är kyrko- och mantalsskrivare i Brännkyrka, Dalen.
1893/94 och fram till 1899…
… avstyckas Tutviks gård från Vendelsö säteri och Magnus Vilhelm Rosing, f.1833, köper gården: 31 hektar varav 8 åker. Rosing kom från Nacka men han hade finskt ursprung. Hustru Maria Karolina, f. 1842 i Stockholm, och de får en son, Karl Vilhelm, f. 1877, då de bor i Erstavik. I slutet av 1890-talet börjar de bygga ett nytt bostadshus.

1791-1802
Pär Andersson enl.not 1786-1790.
Brukare Anders Ersson, f. 1766 med hustru Brita Olofsdotter, f. 1770 och 2 barn.
1803-1810
Brukare Nils Andersson, f. 1765, med hustru Stina Gustafsdotter, f. 1777. Båda födda i Tyresö. De får 5 barn, 1794-1808.
Brukare Sten Mats Brun, f. 1750??  i Qvarnäng, Wendelsö med hustru Anna Matsdotter, f. 1753 i Gustafs. Kom ifrån Qvarnäng, 1 barn, Stina f. 1792.
Brukare Hans Brun, f. 1785 i Gustafs, Qvarnäng, Wendelsö.
1826-1830
Brukare: muraren Anders Årsell, f. 1778, död 1830, med hustrun Anna Ivarsdotter, f. 1776 och dottern Anna Maria, f. 1801. De hade 3 pigor och 1 dräng:  Erik Djursell, 1785 i Husby.  Han gifte sig med dottern,
Elisabeth Årsell, f. 1799 i Årsunden. De fick 2 söner, f. 1823 och 1826.
1831-1835
Erik Djursell övertar bruket av gården som arrendator. De har 1 dräng och 1 piga.
Ny arrendator från 1834 blir Johan Peter Boström, f. 1796 i Ö-haninge med hustru  Christina, f. 1795, född Grönholm,  och med 2 barn, födda 1828, 1831 samt fosterdotter f. 1818. Alla dessa f. I Brännkyrka. De får även tvilling-döttrar år 1836.
1836-1855J.
P Boström fortsätter arrendet av Tutviken, 1/8 mantal,  under Wendelsö.
Från 1841 skrivs han som bonde.  Ett mantal var såpass stort att det kunde försörja ett hushåll med drängar, pigor, skatter. Fam. Boström driver Tutviks gård ca 30 år.
1856-1860
Fortfarande skrivs Tutviken,  ofm (oförmedlat) ¼,  fm (förmedlat) 1/8 mantal under Wendelsö.   Som brukare står nu J.P Boströms änka, Christina Grönholm, f. 1795.  En av döttrarna, Greta, f. 1831,  gifter sig år 1858 med Nils Gustaf Collin, f. 1835 i Brännkyrka.  De har nu 2 drängar och 1 piga.
1861-1870
Kristina Grönholm dör 1864, och brukare blir N.G. Collin nu nämnd som hemansägare. Hustru:  Greta (Margareta?), f. 1831, dotter till J.P.Boström.. De får 4 döttrar, Anna Sofia f.1861 , Margareta Charlotta f. 1862 och tvillingar 1864.  Även Boströms dotter Maria, f. 1836 bor hos dem. . Det sägs även att Anna fick uppskov ett år med att börja i skolan för att de, året efter, skulle kunna gå genom skogen till Svartbäcken tillsammans!!  Enligt kyrkböckerna går de senare i Kumla skola. De har 4 pigor och 1 tjänstegosse. Familjen hade relativt gott ställt eftersom flickorna hade var sitt par skor och egen matsäck med sig. I slutet av 1800-talet var det inte ovanligt att jämnstora syskon bara hade ett  par och fick gå var- annan dag  i detta enda par. 
1871-1880
N.G. Collin, änkling och brukare bor kvar med 3 döttrar och en son, Karl Gustaf f. 1874. De har 1 dräng, 2 pigor, 2 tjänstegossar och 1 tjänsteflicka.  Collin driver Tutvik ca. 16 år
1881-1890
Tutviks gård säljs till Peter Holmberg, f. 1842 i Tyresö.  Han skrivs som ”ägare och brukare”. Han är inflyttad från Tyresö 1877 med hustru Anna Sofia, f. 1847. De får 3 egna barn, f. 1872, 1876, 1879. De har ett fosterbarn, Krister f. 1867. Det skrivs att de har 2 drängar, 4 pigor. Det skrivs även att de slutet 1880-talet har 2 drängar, 3 pigor, 2 tjänstegossa, 1 hembiträde. Holmberg driver Tutvik ca 10 år.
1891-1892
Holmbergs säljer till Johan Kjellqvist. Han skrivs som ”Ägare och Brukare”.
Han är kyrko- och mantalsskrivare i Brännkyrka, Dalen.
1893/94 och fram till 1899…
… avstyckas Tutviks gård från Vendelsö säteri och Magnus Vilhelm Rosing, f.1833, köper gården: 31 hektar varav 8 åker. Rosing kom från Nacka men han hade finskt ursprung. Hustru Maria Karolina, f. 1842 i Stockholm, och de får en son, Karl Vilhelm, f. 1877, då de bor i Erstavik. I slutet av 1890-talet börjar de bygga ett nytt bostadshus.

Kartan visar det första torpets (Gammelgården) läge samt nya huset med förråd, torklada,
stall och ladugård.

1900
Ett nytt boningshus är nu färdigbyggt nere vid Långsjön, ca 100 m väster om stall och lador. Karl har gift sig med Klara, f. Persson, och de flyttar in här tillsammans med Wilhelm och Maria. I det nya huset kommer även en dräng och en piga att bo.

1901–1920, sommargästerna och trafiken.
Stockholm – Nynäs järnväg invigdes, och det blev bekvämare än med hästskjutsarna att komma in till Stockholm eller för sommargästerna att komma ut till Tutviken.  De kunde nu ta tåget till Drefvikens station och därifrån båtarna till Vendelsö Gårds brygga för att sedan gå därifrån. Lastbilstrafiken kom igång på 1910-talet.  Man satt på bänkar på flaket, som var övertäckt med presenning.  Vid varje ”hållplats” hade någon ansvar för att passagerarna kom upp och ned.
Vid Gudö stod ”Tuppen” till tjänst.  Så småningom bildades bussbolaget, och buss nr 1 gick från Ringvägen till Vendelsö gård.  Vissa turer fortsatte till Vendelsömalm.
1914 – 1915
Wilhelm och  Maria Rosing dör och äganderätten går över till Karl och Klara. Karl intresserar sig mest för politik och föreningsliv.  Han är med i kommunalfullmäktige åren 1922–1937, han är med i styrelsen för Byggnadsföreningen Folkets park m.m., och det blir aktuellt att arrendera ut gården. Där finns då kor, grisar, höns och två hästar.  Tvätteriet var fortfarande en god inkomstkälla.
Ca 1920/1922
Lämnade Karl och Klara Rosing Tutviks gård för att flytta till ett hus som byggts alldeles ovanför på södra sidan av vägen.  De bodde där till början av 1940-talet. De var mycket gästvänliga. Kaffehurran stod nästan jämt på vedspisen och kakburken var full med hembakat.  Många kom dit, inte bara för att låna telefon, Vendelsö 62, utan för att få en pratstund,  Under somrarna ordnade de dans  på logen och dansades så att det gamla golvet gungade. Det hölls en auktion på gården varvid försåldes djur och redskap.  Därefter arrenderas gården av Johan Augustsson, f. ca 1870 död 1924,  med hustrun Emma. De kom från Steninge slott i Uppland. De fick 5 pojkar: Jean f. 1902, Nils, Sven, Lars och Alf.  Sonen Jean gifte sig med Ingrid, f. Sjölund, dotter till en polisman på Riddargatan i Stockholm, och de tog över arrendet. Sonen Johan och Emma bodde kvar med dem på Tutviks Gård. Ingrids föräldrar, Rickard och Ida Sjölund hade först ett sommarställe vid Karlavägen i Gudö hage, och de bosatte sig sedan permanent där.

Tutviks gård i slutet av 1920-talet.

Till vänster om vägen syns det lilla mjölkförrådet, ett stort kar med kallt vatten för
plåtflaskorna. Längst bort bostadshuset, just hitom det står hönshuset. Därefter torkladan
och bakom den, osynligt, låg tvättstugan nere vid sjön.  Närmast ser man större delen
av ladugård, stall och torkladan.
Observera stången hitom ladan! Hästen spändes vid den och fick gå runt för att dra upp hö
och annat upp i ladan.
Torkladan visar att, som så många andra i Gudö, tvättade Maria och Klara åt stockholms-
familjer. Tvätten kördes fram och tillbaka med mjölkkusken.
Huset står kvar fortfarande år 2009, tillbyggt åt väster.

Fotografi från slutet av 1910-talet eller början av 1920-talet. Tutviks ekonomibyggnader från väster.
De tre eleganta männen är Augusts och Emmas söner. Från vänster Alf, Lars och Jean.
De står på Tutviksvägen som här går i östlig riktning mot det ursprungliga torpet från 1800-talet
Den söta kalven slapp öronlappar!

 

Ingrid Augustsson, född Sjölund år 1901, på balansräfsan med  hunden Trogen.

Tutviks Gård sedd från Långsjön en senvinterdag i slutet av 1920-talet..
 Det lilla huset till höger är  bagarstuga och förråd.

1932
Jean och Ingrid flyttar till Tutviksv 3 och bygger sig sedan ett nytt hus på Tutviksvägen 9,  i vilket deras son Jan med hustrun Barbro fortfarande bor i början av 200-talet. Efter Jeans död år 1958 fortsatte Ingrid att driva tvätteriet nere vid Gudöån till in på 1980-talet vid 80 års ålder. Tvättstugan står fortfarande kvar år 2009.
Johan och Emmas son Sven bosatte sig i gården Hermansdal på V:a Strandvägen. Deras dotter Maud gifte sig Jansson och hon tog över Hermansdal och bodde där till 2006.
Ny arrendator av Tutviks gård blir Knut Sundström med hustru Elsa.  De har barnen Rune, Bertil och Elna. Tiderna har förändrats, Knut transporterar nu tvätten m.m. i sin T-Ford. Gården består nu av bostadshus, bagarstuga, vedbod, ladugård, stall, loge och vagnslider. På södra sidan av Tutviksvägen har man byggt en källare med förråd och inredd lägenhet ovanpå. Knut och Elsa sköter gården till en bit in på 1940-talet.
1920 – 1940
Områdesmarken blir föremål för avstyckningar, och i början av 1940-talet finns det dokumenterat att 19 familjer har tillkommit inom Tutviksområdet.
1941 och 1942
Karl och Klara dör utan att ha fått några egna barn.  Försvunna testamenten och givna löften (påstådda) om arvsrätten till Tutviks gård blir föremål för domstolsprövning.  Den resulterar i att dödsboet kan sälja marken och byggnaderna till kamreraren Eric Nyberg.
1947 – 1949
Eric Nyberg erhåller första lagfart för bl.a. mangårdsbyggnaden på Tutviks gård, Tutviksvägen 57. Bostadshuset säljs av Nyberg till förre arrendatorn Knut Sundström.
1963 – 1966
Elsa Sundström dör och dödsboet säljs till Elsa och Stefan Skallsjö.År 1966 köper Ingrid och Nils
Engdahl det gamla huset.  De renoverar
pietetsfullt och bygger till en flygel 
med stora fönster ut mot Långsjön

Om någon, som läser detta,  känner till personer och omständigheter kring alla namn och fakta, v.g. ring Sven-Erik Edberg,  08/776 30 25




Sommarro, boställe i Jordbro

Vi har fått en ny medarbetare, Björn Hasselgren, som här skriver om sin hustrus familj och släkt på bostället Sommarro under Kalvsvik 3 i Jordbro.

Familjen Ramstedt kom dit 1927 och familjefadern Verner blev kvar till 1956, hustrun Ida avled på Sommarro två år tidigare.

När du läst Björns trevliga berättelse kan du om du är intresserad läsa  några rader om boställets historia från mitten av 1800-talet.

Björn berättar…

Ida och Verner

Ida Carolina, född Wallin, och Josef Verner Ramstedt kom till Sommarro  hösten 1927.

Ida Wallin gifte sig 1904 med Johan Emil Söderström och fick två barn, Erik född  1905 och Edith född  1907. Maken var banvakt i Kårsta i Roslagen. Han tog livet av sig, hängde sig 1913.
Hon gifte om sig med Verner 1916, De kommer från Össebygarn till våra trakter i maj samma år, till gården Stora Vädersjö i Tungelsta, med hustruns barn från tidigare äktenskap och får här gemensamma dotter Aina Kristina i juli 1916.
Tiden på Stora Vädersjö blir kort, flyttar redan i november upp till Nödesta 2 i Västerhaninge, till torpet Karlberg som hyresgäst, här föds 1918 i maj, Margareta Charlotta.

I september 1926 drar familjen till Sorunda, godset Fållnäs, senare samma år till gården Skärlinge på Lisö och därefter upp till Sommarro i Jordbro i november 1927.

Utdrag ur Österhaninges församlingsbok 1923-1934.

Verner hade diverse jobb, som att jobba i skogen, gräva diken och rödfärga ladugårdar åt andra runt om i trakten. Han jobbade en tid med torvtäkt på Slätmossen som ligger mellan Jordbro och Handen.

Han hade ett häftigt humör, vilket bl.a. visade sig när han gjorde sin militärtjänst. Han tog värvning för tre år, men stod inte ut med att bli kommenderad, utan ”straffade ut sig” och fick fyra dar i buren ”utan lakan”

När familjen Ramstedt flyttade till Sommarro 1927 bestod familjen av pappa Verner och mamma Ida, döttrarna Aina och Margareta (Greta). Greta var då  nio år och bodde sedermera kvar i Sommarro ända till 1946. När hon flyttade var hon då 28 år.

Sommarro, eller kanske Vinterro…

Med till Sommarro flyttade även Gretas halvbror John Erik Söderström (på deras mor Ida Wallins sida) med sin fru Edith.

Det var Erik som hittade bostaden, men det blev Verner Ramstedt som kom att stå för kontraktet.

Torpet Sommarro hyrdes på den tiden för ca 200-300 kr per år av Erik Andersson på Lövhagen, en av Kalvsviksgårdarna.

Bostadshuset bestod av två kök och två rum. Det var nivåskillnad mellan husets två delar. Ena delen låg ett trappsteg lägre än den andra. Mellan köken fanns det en dörr så man slapp att gå ut, för att gå mellan lägenheterna.

Familjerna kom inte riktigt överens. Greta och hennes syster Aina fick pga pappa Verner inte gå in till de andra, vilket gjorde att halvbroderns familj snart flyttade därifrån.

Åke fyra år utanför Sommarro.

Åke Lennart Ramstedt föddes 6 januari (trettondagsafton) 1928 i Sommarro. Barnmorskan var grannfrun från Kvarntäppan.

Vener blev så småningom  skogsarbetare och hamnade av någon anledning på Gotska Sandön för att avverka skog. Vilket inte var det lättaste alla gånger, i träden fastnade nämligen en hel del sand som försvårade sågningen.

Det Greta minns är att han skickade ett brev hem därifrån. Brevet innehöll endast två ballonger till henne och hennes syster Aina. Det fanns inget skrivet i brevet och heller inte några pengar till familjen. ”Varför gör man så”  undrade Greta?

En av de två kakelugnarna i huset revs för att ge plats åt en garderob. Greta och systern Aina flyttade därefter in i köket.

Som på så många andra ställen i Haninge hade man tvätteri för att försörja sig.

Man pumpade upp vattnet från den lilla ån som rinner ut i Kvarnbäcksån. Man hade en så kallad stötlåda, som drevs av någon forn av motor. Vid ett tillfälle rann oljan ut, när man glömt att stänga av pumpen. Elektricitet hade man inte under alla år som man bodde i Sommarro. Det var vedspis och kakelugn som gällde för matlagning och uppvärmning.

Handlade gjorde man i affären hos Amalia Larsson i f d krogen Glädjen. Amalia plockade ihop allt som var beställt och lade sedan i en säck, som en vänlig granne sedan levererade en gång i veckan till dem. Det var flera olika grannar som hjälpte till med detta. En av dem var Arvid Eriksson. Han körde bil en gång i veckan till Stockholm med tvätt och på hemvägen när han passerade affären så tog han med deras säck med matvarorna. Stora landsvägen gick på den tiden alldeles förbi Amalias affär.

Vid Sommarro hade de höns, kor och grisar men ingen häst. Ett år köpte Verner griskultingar för att tjäna lite pengar, men det lönade sig inte därför att priset på fläskkött sjönk när det var dags att sälja. Hönsen som de tagit med sig från Lisön, gick lösa på gården. Det fungerade bra, förutom att de sprätte. Eftersom de hade tvätteri så fungerade det inte så bra med lösspringande sprättande höns. De sprätte och smutsade mer tvätten. Det resulterade i att en hel del tvätt måste sköljas om. Pappa Verner blev vansinnigt arg och skällde varje gång. En dag tröttnade mamma Ida på detta. Hon dödade alla höns och grävde ner dem – talade inte om var!

Förutom bostadshuset fanns vid Sommarro ladugård med hönshus, tvätteri med mangelbod och en jordkällare. Det ända som finns kvar idag är jordkällaren.

När det nya radhusområdet, som alltså heter Sommarbo byggdes, anlades en dansbana för bostadsområdet ovanpå stengrunden. Den är idag riven. Vatten och avlopp fanns aldrig vid Sommarro, som för övrigt tillkom på 1850-talet. Det fanns en brunn, där man tog vatten. Brunnen saknade på den tiden ett lock.

Greta var tillsagd att passa sin tio år yngre bror Åke, när han var ute, så att han inte ramlade ner i brunnen.

Man odlade potatis, ärter, morötter, dill, gräslök, bondbönor och hallon. Man hade äppelträd, sommaräpplen och Åkerö samt vinbärsbuskar både röda och svarta. Vid ett tillfälle bytte Greta 10 liter hallon mot mjöl. Hallonbuskarna planterade pappa Verner. De finns fortfarande kvar – i högönsklig välmåga.

Man rökte sin skinka själv efter grisslakten. Långt senare konstaterade Greta, att den potatisen, som de odlade själva vid Sommarro, är den godaste hon någonsin har ätit. Det var gynnsam jordmån för potatis där. I skogen runt om fanns massor av blåbär och lingon. Pappa Verner gillade att gå i skogen och plocka bär.

Familj och släkt utanför Sommarro 1950.

Bakre raden från vänster

Ida Ramstedt, dottern Aina Söderström med sin man Verner Söderström.

Andra raden Yvonne Ramstedt 2 år och hennes mor Annalisa Ramstedt.

Åke Ramstedt (Annalisas man), Börje Ramstedt 4 år son till Åke och Annalisa, och längst t.h. Verner Ramstedt.

Jag, författaren Björn Hasselgren, gifte mig sedan 1974 med Yvonne Ramstedt som på bilden är 2 år född 10 februari 1948 alltså är bilden från våren 1950

Annalisa och Åke Ramstedt är alltså mina svärföräldrar som båda i dag är 91 år gamla och är i skrivande stund vid god vigör.

Annalisa och Åke Ramstedt 2019

Ett foto som andas nostalgi, trots hårda villkor, slit och släp utstrålar man livsglädje i sin vackra hemmiljö i början på 1950-talet. Glada Sommarro-bor framför huset på skottkärran! Man anar en blommande syrén där bakom och en klätterros på husgaveln.

1 oktober 1954 dör Ida och Verner bor nu ensam kvar i Sommarro under några år och han avlider i Solna 1968.

Sommarro revs sedan i slutet av 60-talet för det radhusområdet som idag finns där i dag och heter Sommarbo. Varför? Är det en missuppfattning eller en felskrivning att Sommarro ändrats till Sommarbo?

Under skrivandet om detta torp så har vi konstaterat att det är en felskrivning av en tjänsteman i kommunen. Sedan har det bara hängt med.

Jordkällaren på Sommarro, allt som finns kvar… Foto Per Stavfors, januari 2019.


Några historiska fakta om Sommarro och de boende där från mitten av 1800-talet och framåt signerade av Sune Nilsson.

Första gången Sommarro finns med i eget namn är i husförhörslängden 1864, stället kan ev, vara äldre men då noterat i böckerna under huvudgården.

Här bor då snickaren, f.d. artilleristen,  Lars Peter Harén född 1829 i Mosås i Örebro län med hustru och två döttrar och en 15-årig lärling. Familjen tillhörde Vaxholms församling men enligt kyrkoboken föddes båda barnen i Kalvsviks by ”när föräldrarna vistades här”.
De får ytterligare en dotter på Kalvsvik 1866, Lars Peter avlider 1873, men änkan blir kvar med de yngsta döttrarna.
År 1875 kommer från Kvarntäppan skomakaren Johan Andersson till Sommarro med sin hustru, de får en son i september detta år och tar dessutom ett nyfött barnhemsbarn. De flyttar dock året efter till Västerhaninge.
Samma år kommer arbetskarlen Karl Fredrik Pettersson hit med två barn från Ramsdalen i Vendelsö men flyttar året efter till Strömslund.

Under åren fram till 1885 kommer sedan ett flertal familjer till Sommarro, bl.a. korgmakaren Liljendahl, skräddaren Spångberg, skomakaren Forsell, snickaren Zettergren, korgmakaren Kihlander samt ett antal ”arbetskarlar”. Korta boenden och omöjligt att se hur många som bor samtidigt där.

Trots att stugan hade två lägenheter kan man väl ana att det var trångt under vissa tider!

År 1882 kommer från Högsta statdrängen Karl Erik Berntsson och gifter sig med änkan till Lars Peter Harèn, Sofia. År 1886 blir de ensamma boende här men 1893 flyttar Sofias dotter Anna hit från Högsta, hon har gift sig med sonen där, Anders Magnusson, i december 1892, men blir änka bara efter nio månader då maken ”körde ihjäl sig”. Hon föder här deras dotter Wilhelmina i februari 1894. Gamla änkan Harén-Berntsson avlider år 1900.

Anna Magnusson gifter om sig 1904 med drängen på Forsen i Vendelsö, änklingen Anders Jansson, hon avlider 1910 och maken flyttar då till Hammarby båtsmanstorp.

Karl Erik Berntsson får nu sällskap i stugan av Johan Valdemar Hvass som kommer med sin sjupersonersfamilj från Västerhaninge. De flyttar 1913 till Huddinge.

Mellan åren 1913 till 1920 finns ett antal hyresgäster, bl.a. tvättaren Gustaf Adolf Forsell med hustru och sonen Ingemar.

Karl Erik Berntsson bli kvar på Sommarro till 1923 då han flyttar till Ålderdomshemmet, han har då sedan 1921 delat hus med arbetaren Karl Adolf Svensson, född 1887, med hustru och fem barn som kommer från Katrineberg på Alby, de flyttar 1927 till Handen då familjen Ramstedt kommer dit.

Häradskartan över Jordbro år 1905. Lägg märke till stavningen Sommaro. Användes också av prästerna under 1800-talet.

 




Vikingasvärdet i Drevviken

Denna bild är från Historiska Museet, tyvärr är den felaktigt beskuren och visar inte hela objektet.

 

Bild från Haningebygden nr 5, 1957.

I en monter på Historiska Museet finns detta vackra drygt tusenåriga vikingasvärd funnet i Drevviken på Norrbysidan.
Haningegillets Harry Runqvist skrev i Haningebygden Nr 5 år 1957 om detta, här nedan en något kortad version

En sommardag 1933 skulle tjänstemannen Ragnar Carling gräva en ränna för sin båt på sin ägandes tomt vid stranden av Drevviken alldeles intill gränsen mot Östra Täckeråker.

Han hade grävt ganska djupt i den lösa dybotten då han på c:a en meters djup kände att spaden stötte emot ett hårt föremål som när han fick upp det visade sig vara ett järnsvärd av av ålderdomlig modell.

Carling överlämnade fyndet till Statens Historiska Museum där man senare konstaterade att det var fråga om ett c:a 80 cm långt tveeggat svärd från vikingatiden med frankisk klinga och med silverinläggningar. På klingan finns en inskrift i stora bokstäver ”INGELRI”.
Svärdet bedömdes vara från c:a år 1000.

Då fyndet gjordes fanns träkaveln kvar på handtaget vilket är relativt ovanligt. Den var emellertid så uppluckrad att den föll sönder.

Hur svärdet hamnat på denna plats kan man endast gissa sig till.
Troligen har det förlorats under en sjöstrid.

Drevviken, vars yta nu ligger c:a 19 m över havsytan, har för mycket länge sen varit en vik av saltsjön.
Omkring år 1000 har den dock utan tvivel varit insjö. En angripare som från saltsjön tagit sig in i Drevviken måste då förutsättas ha på känt vikingamanér släpat båtarna in- över eller förbi forsar eller trånga åpassager.

Omedelbart sydväst om fyndplatsen utkämpades mot slutet av unionstiden den kända striden vid Jutskåran mellan danskar och Södertörnsbönder.
Det torde aj vara rimligt att anta att svärdet skulle ha tappats vid detta tillfälle.

Läs om slaget vid Jutskåran här!

Arkeologisk utredning gjord 2017 om Jutskåran.




Monica, konstnär med lokala motiv!

Det hela började med att jag på en lokal Facebooksida hittade några färgglada akrylmålningar med motiv jag kände igen.

Som ovanstående från Huvudskär ute i havsbandet…

… eller den här från Åbyplan i Västerhaninge…

Efter lite sökande på nätet fann jag att upphovsmannen var en kvinna som nästan bodde granne med mej  och hette Monica Svahn-Strandh.

Jag tog kontakt med henne, bl.a. naturligtvis av ren nyfikenhet, men också med baktanken att kanske kunna få henne att föreviga Haningegillets vackra föreningslokal, Tingshuset.

Jag träffade på en intressant kvinna i knapp pensionärsålder som verkade från sin ateljé i ett hyreshus i Åby. Vi hade en trevlig pratstund vid hennes köksbord och en kopp kaffe och bestämde träff utanför vårt Tingshus för att vidareutveckla min idé.

En vacker sensommardag sågs vi där och hon fotade det gamla huset ur många vinklar, intresserade sig också för de övriga  kulturbyggnaderna på tomten. Hon berättade att det var viktigt att ”känna” för motivet vilket hon troligen gjorde för efter nån vecka ringde hon och ville visa resultatet.

Åter en liten lokal promenad och framför mej på ett staffli i ateljén stod detta!

Inledningsvis undrade jag hur hon hanterat de vinklar hon pratat om, fick inte riktigt till det, men jag insåg snabbt att hon med konstnärens rätt flyttat om lite bland motiven och fått med det mesta t.o.m. vår nyrenoverade hästvagn! Och kyrktornet i bakgrunden!
Jag blev förtjust i hennes hantering av verkligheten och behöll personligen tavlan som nu hänger på min vardagsrumsvägg.

Lite senare på hösten träffades vi igen, jag hade en idé att få mitt barndomshem, statarstugan Marieberg på Fors på en akvarell för att göra Tingshustavlan sällskap på väggen.
Efter ett besök på plats en underbart vacker höstdag och någon veckas väntan var det så dags att leta fram hammaren och X-krokarna och få kära Marieberg på plats.

Vid besöket på Fors visade jag runt Monica i Forstrakterna och vi besökte bl.a. den pietetsfullt renoverade vattenkvarnen. Kvarnägarna visade med stolthet sitt boende och Monica fotograferade  och målade ett flertal tavlor med kvarnen som centralt motiv.

Vem är då denna Monica?

Född i Stockholms innerstad 1948 i en konstnärlig miljö, den förvärvsarbetande modern målade på lediga stunder och den kände men frånvarande fadern var musiker. Hon växer upp med två äldre halvbröder och sin religiösa mormor som delade sin tid med att läsa bibeln och spela kort.

Familjen flyttade ganska omgående till förorten Hökarängen, det modernaste som då kunde erbjudas i Stockholmsområdet och med nyinvigd T-bana.
Hon får börja skolan ”ett år för tidigt” och slutar i Hökarängen efter nioårig enhetsskola.

 

” Min pappa var troligen en drummel och kvinnotjusare, jag har totalt tretton halvsyskon, tio på hans sida.
Jag var skolkamrat med två av dem under många år utan att veta om det.
Har inget minne av att jag träffat honom men jag fick senare i livet ärva hans dragspel!!

Under hela sin barndom och ungdom ägnar Monica en stor del av sin tid att teckna och måla men musik och sång är också en viktig del i hennes liv.

Direkt efter skolan träffar hon kärleken och flyttar med denne in till Heleneborgsgatan på Söder.

Utbildar sig 1962-63 på Gerleborgs  Konstskola, påkostad av modern, under ledning av Georg Suttner och Arne Isaksson, ut i yrkeslivet som dekoratör under några år innan det blir dags för nästa utbildning med en ettårig kurs på Fetcos skola för bildande konst.
Ledaren Georgij Fetco var en turkiskfödd konstnär som var känd både för sina stilleben och landskapsmålningar.

Efter ytterligare några år ute i yrkeslivet  är det tid för den den tredje steget i hennes utbildning, Grundskolan för konstnärlig utbildning, ”Grundis”, en kommunal konstskola inne i Stockholms City.

Monica ”går ut i reklamsvängen” som hon själv säger och träffar där sin första man  och i det äktenskapet får hon sina första barn, sonen Adam 1968 och dottern Lisa året efter.

Några år in på 70-talet går man skilda vägar och Monica och barnen flyttar till Handen som sambo med Lasse Olsson från Ornö, son till klockaren Filip.
Det är nu som hon får sin anknytning till våra trakter och framför allt Ornö, Dalarö och den kringliggande skärgården.
De bor några år i Handen men flyttar senare till Norrköping då sambon är meteorolog och följer med arbetsgivaren SMHI dit. Under de åren har man ett fritidsboende på Klockarudden på Ornö,

Trots att förhållandet med klockarsonen upphör blir Monica kvar på ön, bor på Simonslund med en av Ornös yrkesfiskare och får sitt tredje barn, en son som tragiskt avlider redan efter fem år.

Att det är hennes stora sorg i livet förstår vi ju alla, hon är djupt tagen när hon berättar det nästan 40 år senare sittande vid köksbordet.

Monica framför ett av sina skärgårdsmotiv vid en utställning 2006

Livet går dock vidare, hon får en fast anställning på Konsum Stockholms reklamavdelning där hon träffar Kenneth som ger henne dubbelnamnet Svahn-Strand när de gifter sig. De får sonen Oskar 1986.

De bor några år i radhus på Villavägen i Västerhaninge, sedan i det ombyggda posthuset i Dalarö, tidvis också ute på Ornö både på Sundby och Degernäs.

Det är nu hon ”får ordning” på sitt målande som hon uttrycker sig, skärgårdsmiljöerna och befolkningen inspirerar henne och hon är mycket engagerad i konstnärsgruppen Havsbandet med bl,a. Ekan Lindén, Bo Tilliander, Roland Klang m.fl.

Hon deltar i gruppens utställningar ute på Ornö men också på Dalarö Konst och Hantverk, Församlings-hemmet och andra lokaler och börjar sälja sina verk i lite större skala.

Monica i samtal med keramikern Agneta Karlin

Hon kan dock inte leva på sitt konstnärsskap, jobbar bl.a. på Stockholmspolisens anmälningscentral på Ornö och tar emot olyckliga medborgares telefonsamtal om stulna bilar, bostadsinbrott och annat elände.

Inte riktigt min melodi” som hon säger ”men mycket uppvägdes ju av att få bo och jobba härute

Hon blir änka  2014 och flyttar  till Nynäshamn året efter, sedan till Farsta några år för att sedan hamna i Åbyområdet i Västerhaninge 2018.

”Jag trivs fantastiskt bra här på Älgvägen, nära till naturen, nära till massor av härliga motiv och en suverän kollektivtrafik, känns som om jag vill slå rot här på lite äldre dar”

Hon har nu under 2018 sökt nya motiv här i Haninge och jag kommer att så gott jag kan visa på vackra miljöer och byggnader här i kommunen.
Att hon givmilt delar med sig av sina verk här på nätet gör att hon kommer att bli en stor del av dokumenterandet av den lokala kulturen som är så viktig för oss alla.

Kanske vill du ha besök av Monica och hjälp att föreviga just din miljö, hennes mailadress finns på hemsidan.

Här finner du hennes hemsida som uppdateras!

Några bilder från hennes hemsida.

 

Ett motiv från Farstatiden, Farsta Gård

Dalarö brygga

Åbyområdet, Ringvägen




Striden mellan klockaren och kaplanen…

…i det gamla Västerhaninge.

av Anders Numan, Haninge Hembygdsgille

 Klockaren skulle enligt de gamla landskapslagarna avlönas av församlingen. Men i dessa lagar nämns inte skyldigheten att hålla klockaren med boställe.

Under 1400-talet kommer ”Klockarlagen” som föreskriver att socknen skall hålla klockaren med tre hus, ”sochnastuga, stall och wisthus”. Antalet byggnader visar att det inte var tänkt att församlingen skulle förse klockaren med ett fullvärdigt jordbruk. Det visar även ett gammalt talesätt som säger att ”klockarens ko får beta på kyrkogården”.

Omkring 250 meter väster om Västerhaninge kyrka fanns en äng som kallades klockarens äng, den finns med på en geometrisk karta från 1638. Vid ängen fanns den gamla klockarbostaden som även kallades ”sochnastuga”, vilket visar att stugan hade flera funktioner och att den ägdes av socknen. Den kallas omväxlande för sockenstuga, klockarstuga och tingstuga. Ting i sockenstugan omnämns första gången 1572 och är även omnämnt ett 20-tal gånger under 1600-talet.

Men sannolikt är det fram till 1682, kanske tidigare, en och samma byggnad, den som finns utmärkt på kartan från 1699. Byggnaden figurerar även i gränstvister mellan kyrkan och Ribby by som pågick från 1640-talet till slutet på 1670-talet, där ribbyborna ville åt klockarängen och klockarens kåltäppa. Trots ett antal tingsdomar, en lagmansdom och en riddarsyn (bestod av 10 betrodde män varav många jurister från hovrätten) 1671 dömt till kyrkans fördel, så fortsatte ifrågasättandet av domen och året därpå gjorde Ribbys skattebonde intrång i kåltäppan, brukade och hävdade den, samt hotade med att riva klockarstugan. Ribbygårdarna skulle enligt en tidigare dom böta, men frälsegården hade sju år senare fortfarande inte betalt sina 60 daler silvermynt, vilket riksrådet Erik Fleming befallde kronofogden Jon Pedersson Lille att indriva.

 

Geometrisk karta från år 1699 över Prästgårdens  marker.

På samma karta finns även ”Capplansstugan” utmärkt på ungefär samma plats som den stod fram till rivningen på 1970-talet. Exakt när den byggdes är okänt men den finns med på en arealavmätningskarta från 1694 och omnämns att den tillbyggs 1682. Kanske flyttade klockarprästen från den gamla klockarstugan före 1671 då ribbyborna hotade med att riva stugan. Eller var man så djärva att man hotade att riva stugan fast den var bebodd av klockarprästen? Framtida forskningar kanske kan ge svaret på det.

I nummer 2-2013 av Haningebygden skriver Sven Klasenius att kaplanen ursprungligen var inhyst i prästgården och i samband med den nya kyrkolagen 1686 övertog klockargården. Mina efterforskningar visar att verkligheten var mer komplicerad.

Västerhaninges tidiga kaplaner var s.k. klockarpräster. D.v.s. de innehade båda tjänsterna och fick lön både som kaplan och klockare. Bakgrunden kan läsas tidigast i hertig Karls brev från den 2 april 1596 där han medgav att sådana församlingar, där kyrkoherden ej kunde undvara kaplan, skulle han tilldelas klockarränta med skyldighet att uppehålla en sådan tjänst.

Vid prästmötet i Strängnäs år 1618 beslöts att i alla församlingar skulle antas boklärda personer och då främst prästvigda personer för att kunna undervisa ungdomen i katekesen. Då Västerhaninges prästerskap även hade predikoskyldighet för Muskö församling fanns det naturligtvis behov av ytterligare en prästvigd person. Kapell på Muskön har funnits före 1620 enligt Gustaf Westerin.

Klockarprästerna bodde inledningsvis i den klockarstuga som är utsatt på ovanstående karta. Den första som med säkerhet går att belägga som klockarpräst är Ericus Jacobi (1643-1667). Enligt mantalslängden 1654 står han upptagen som klockare och bor i sockenstugan. Han lär även ha arrenderat jord i Fors. I alla herdaminnen är han upptagen som kaplan, och i mantalslängden 1662 står det ”Capell: Herr Eric Tienar för klockare”.

Samma sak gäller för efterträdaren Olaus Magni Fougdonius (1668-1675). När han avlider och kaplanen Olaus Bergsundius (1677-1724) tillträder, kräver företrädarens änka Karin Fougdonius, att hon under nådeåret ska få uppbära halvparten av kaplanslönen, klockarlönen och klockarens julekost från Muskö. Dessutom skulle de dela på halva uppbörden från församlingen. Änkan Karin var villig att efterskänka julkosten från övriga församlingen, kanske hängde det samman med en senare uppgift från en rannsakning 1687 då det upplyses om att ”Capellanens underhåldh gifves på landhet 1 daler penningar och 1 fjärding sädh för Klockare mäst. Item juulekost efter rådhen; men Capellanen beklagar sig, att en stoor dehl af Törpare på Haane veden honom ingen juulkost betalar. Höö eller veedh gifves intet. Men skiärkarlarna gifva 3 daler pgar sampt juuleköst. Torparen gifva 2 daler k:mt årl.”
Hon upplyser om att hon förutom lön till klockaren även bistått med kläder. Det är troligt att även herr Carl (Pastor Carl Laurentus Bostadius) som var kaplan (1627-1630) innan han utnämndes till pastor, var klockarpräst och bodde i klockarstugan. Han har berättat att det var han som uppodlade ”Klockarens äng”.

År 1682 finns en uppgift i kyrkoboken som säger att ”Lät sätta en liten stuga vid socknestugan der man ingång haver, med 3 st fenster, spis, dorer, låås och spiell”. Här är ju frågan om det inte är en ålderdomlig skrivning för att man har tillbyggt socknestugan?

Senare är det rannsakning i ”Västerhaninge sochnestufva” den 20 januari 1695, där sägs följande: ”Här är och Capellan, niuter sin löhn förutan hvad i denne 1687 åhrs ransakning är infört af mig årligen 80 dhr Kopp: emedan jag icke kan gifva honom 10 Tr: sädh, och som han uppbär klockarelöhnen af församblingen och Klockarn allenast får af Capellanen 15 dhr Kopp: ty måste jag som oftast understödia och med Klockarn förutan det han af mig åtniuter huus, tvenne camrar, fähus, badstufva, och Capellanen besitter klockarstugan på kyrkobacken, som till detta, intet Capellans bord är förlänt.” Här får vi den första skriftliga bekräftelsen på att klockarstugan har flyttats till kyrkbacken. Det hus som pastorn talar om att han håller för klockaren är med största sannolikhet Kohlängstugan även kallad ”Snuggstugan”. (Snugga med betydelsen tigga eller snylta). Till denna ska vi återkomma senare.

När det regnar på prästen, så droppar det på klockaren.

I Västerhaninge stämmer verkligen ovanstående gamla talesätt, då kaplanen anställde och avlönade ett s.k. ”klockarsubstitut”. Denna person fick bara en bråkdel av vad kaplanen erhöll för klockartjänsten. Han kallades för klockare och hade varierad utbildningsbakgrund. I Västerhaninge innehade substitutet under ett antal år även tjänsten som kyrkvaktare, även kallad ”spögubbe”. Det gjorde att han kunde erhålla lite högre lön. Gemensamt för alla dessa substitutklockare, är att det alltid i anmärkningskolumnen på mantalslängden står ”utfattig”. 

Den först kända som innehade tjänsten som klockarsubstitut var klockaren Olai Tuneli. I Uppsala universitets matrikel år 1655 finns en person med samma namn upptagen. I en senare husförhörslängd år 1713 sägs om Olof (Olai) att han är ”gymnasist, förstår vähl sin skrifvandes”. Hans namn finns även i dopboken 1682 då ”Mons. Olai Tuneli i Snuggstugan”  döper sin dotter till Kirstin. Några år senare 1686 återfinns Olai Tunali i Kåhlängs stugun då han döper sin son till Hans. Kåhlängsstugan låg på prästgårdens marker vid gränsen till Österhaninge mitt emot Björkstugan. Det var ett oskattlagt torp under prästgården. Sannolikt fick han göra dagsverken hos kyrkoherden för att betala för sitt boende. Där var alltså klockaren inhyst, då kaplanen bodde i klockargården.

I samband med rannsakningen 1695 tas klockarens förhållanden upp:

”Klåckaren hafver af Capellanen 15 daler k:mt åhrl. löhn, sedan är han kyrkovächtare, dehrföre gifva de honom 1 kanna sädh och en bulla brödh årl. Han neekadhe sig längre vilja vara Klåckare, uthan upsäga tiensten så frampt han icke kan få något större löhn, ty kom han och upsade dagen efter, aldeles sin tienst”. Han måste ha återtagit sin uppsägning då han är verksam till sin död år 1714.

Pastor Johan Lifvers författar senare en skrivelse till domkapitlet: ”Intet Capellanbord är, till detta förlänt, utan Capellanen åtniuter sin löhn af kyrkioherden och försambl; uppbär ock klockarmåhlet som han ock bor i Klockarstugan på Kyrkiobacken, nyttiar en täppa, klockartäppan af ålder kallad, vid pass af 1 tunna utsäde. Klockarn lönas af Cappelanen med 15 penningar Kopp.mnt af Kongl Maj:t och kronan är honom intet vidare förlänt, ej heller niuter han något af försambl.”

Här startar en kamp som kommer att pågå nära nog till komministertjänsten dra in på 1870-talet.

Samma år den 5 april 1695 behandlas Lifvers skrivelse, där han ber om hjälp med att kaplanen skulle få en egen bostad. Dessutom undrar han om inte klockarens lilla lön kunde förändras.

I svaret sägs att consistorium är villiga att skriva till landshövdingen om kaplanens boställe och att lönevillkoren skulle undersökas.
Exakt vad som händer under mellantiden är okänt, men en skrivelse går iväg till domkapitlet, det har sin upprinnelse i en sockenstämma från den 7 Juli 1707. Den leder till att pastor Grimsten i Österhaninge på domkapitlets uppdrag kallar till en ny sockenstämma den 15 januari 1708. Ur Västerhaninge kopiebok kan vi läsa om denna dramatiska sammankomst.

Kalabalik i Västerhaninge sockenstufva

Anno 1708 Dominica 2 Epihan: som var den 15 janus efter Högvördige hr Biskopens och                        V: Consistorii befallning holts av mig sockenstämma uti Västerhanninge sockenstufe. Närvarande Pastore Erevördige W:ge hr Petro Froman, Sacellano Wyrdige hr Olao Bersundio

Secreteraren Högaktade hr Joh: Steenholm på Näringsberg, Befallningsman på Häringe, Wählbetrodde hr Anders Olsson, Länsman Wälbetrodde hr Jacob: Grubb samt gemene allmogen och blev handlat som följer :

  1. Upplästes Högvördige hr Biskopens och V: Consist: till mig given skrivelse och där på tillfrågades församlingen om de ville hava en ordinarium Sacellanum (Caplan) emedan en sådan nödvändigt behöves för församlingens storleks skull och att där äro 2:ne Altaria. Och om de som i andra församlingar ville hava en ordinarium Klockare, för de många beställningar skull som en Klockare tillhöra? Såsom och om de ville hava en Kyrkioväcktare vilkens ämbete när det rätt förestås haver och nytta med sig? Därtill svarade de alla samtelige Ja.
  2. Tillfrågades församlingen huru de ville löna desse kyrkiones betienare? Nunc xxxxx it concio in partes: Pastor hr Pähr Froman, Secreteraren hr Stenholm, Befallningsman hr Anders Olsson och Länsman hr Jacob: Grubb påstodo att vad som ena reso nämligen d.7 juli nästvecken i allmän sockenstämma var rättes och Kongl. Majt:s alder nådigste meddelte förordning likmätigt slutit: att Sacellanus skulle åhrl. bekomma 2 fr ren säd av var hel och halv gård, Klockaren 3 kappor och Kyrkioväcktaren en kappe eller någon annan gåva, men mindre hemman mindre giva, skulle samtel emottagas och hållas efter Kongl. Majt:s aller nådigste svar givet Clerierit på ryksdagen 1697 4 Juniten där så står: Ingen utan laga förfall skall understå sig att bliva ute ifrån socknestämman men gör det någon haver han sedan ingen makt att qvälia eller ogilla vad de närvarande slutit hava. Och som Sacellanus hans wyrdighet hr Olof haver här till dag av hel och halv gård bekommit 1 fierding säd och 1 daler ppr kopparmynt så avdrages honom efter denna dag 1 dr kmt och hans lön bliver 2 fr säd dock hr Olof sade sig vara lika förnöjd om han får som vanligt varit eller som nu säges 2 fr om året. Ty av tillsvarade gemene allmogen enhälleligen sig ingalunda vilja på sig taga några nya utgifter utan bliva vid det som förr varit att hr Olof bekommer 1 fr säd och 1 daler pggr och där av lönar Klockaren om året med 15 dr kmt och kyrkiovaktaren villia de giva efter sin godtycko.

Och blev ett stort sorl att man med mödo det stilla kunde så och att de som underskrivit hava det som blev beslutit d. 7 juli i sockenstämman, en del återkallade sine namn och undeskrifning, som voro Bengt Ersson i Ryby, Lars Mikelson i Nora, Anders Jonsson i Fors, sade jag haver intet satt mitt namn därunder eg heller tillstår jag något. Eric Nilsson ibm svor att han intet give Klockaren något och fast Kyrkioherden hr Petrus Froman föreholtho hans vanl gensträvogheter samt oriktighet uti tiondegivande /: som dock hörer till Forum civile :/  for han likväl fort med sitt talknorr och mummel.

  1. Nu som här med i vänlighet intet slutas kunde syntes bäst vara att detta ärendet i all underdån ödmjukhet hemställes Hans Exellens Högvälborne hr Baron Amiral och Landshövdninges över detta länet hr Hans Klercks nådgunstige herres och mäktige befordrares omdömen. Således vara uti denne socknestufvan avlupit Atesterar ex Protocollo

H et die ut supra.

Jonas Grimsteen

En dryg månad senare skickas ett brev till landshövdingen Klerck från domkapitlets beslutande organ, Consistoriet som lyder:

Högvälborne Hr Baron Amiral och Landshövding !

Av oss fogade protokoll hållit och översändt av hr Prosten Grimsten i Västerhaninge sockenstufa taktes Högvälborne hr Baron Amiral och Landshövdingen gunstigast förnimma huru tröge och ovillige socknemännerna där samma städes äro att efter lags och Kongl. förordning löna sin Capellan, klockare och kyrkioväcktare, oaktat det beslut de ena resr nämligen d 7 sist ne. juli där öfr allmennele å socknestämma gjordt hava. Viljandes tvärt emot Kongl. Majt:s förordning påbörd Capellanen att löna klockaren av sin lilla del och lön där dock desse tienster eg hava med varandra ringaste gemenskap och Capellanen dyrt och svårt nog sitt bröd förtienar. För den skull som Kongl. förordningar utöfr detta målet så tydeln stadga och sockne männerna även å allmän sammankomst sådant sig åtagit.

Vilken Convention äger vim legis och bör intet så obetänkesamt återkallas, likmätigt den uti protocollet av år 1697 påberopade Kongl. Majt:s. aldernådigste förordning; Ty havr Consistorium eg. bort underlåta att erstelt anhålla om högvälborne hr Baron Amiral och Landshövdingens rättvisa handräckning till avskaffande av Västerhaninge socknemäns egenvillighet och olydno. Näst troget anbefallande i guds nådige beskydd förblifr.

Högvälborne hr Baron Amiral och Landshöfdingnus Tienstvillige tienare
Strengnees d 28 Februarij 1708  Johannes Billbergh

Nu blir det fart på sakerna och landshövdingen skriver brev till Sotholms härads kronofogde, även kallad befallningsman.

Välbetrodde Befallningsman Petter Rodell

Så som I av föregående protocoll samt V: Consistorii där på följande brev och begäran till mig, finnen vad gensträfvoghet och olydnat västerhaninge boerne skola föröfa angående deras Capellanes, Klockares, och Kyrkovacktares avlönande, tvärt emot det slut som d. 7 juli 1707 där öfv skall vara gjordt och stadfast, likmätigt Hans Kongl. Majt:s. förordningar; alltså beordres i sådant noga efterfråga och sedan dem alvarligen att förehålla deras skyldighet efterlefa skolandes vederbörande väl behörig handräckning bevisa till erhållande av vad med rätta efter beslutet ährlige hava böra och det medelst Execution hos de motvillige utan skons måhl promt utsölia. Gud i befallat. d. 23 Martij 1708 Nyköping Hans Clerck.

Ordern går vidare från Peter Rodell till länsman Grubb för ”exkution” med order att eventuella klagomål ”må bliva öfrhopade”.

År 1712 kan vi läsa i kyrkoboken en kort notis om att ”Upp höggo Socknemännerna en ny Socknestufva vid Kyrkan. Ny spis och allt behöör med förstufva också.” Förmodligen är det denna stomme som finns kvar ända till rivningen i slutet på 1960-talet. Däremot är det okänt var klockaren bor någonstans vid den här tiden. Kanske har den gamla klockarstugan tagits i bruk igen eller nybyggts då den finns kvar på nästa kända karta från 1772. Vi ska återkomma till den senare.

Klockaren Olai (Olof)Tunelius avlider år 1714 och två år senare beslutas på sockenstämman att drängen Anders Andersson, som har gift sig med Tunelius dotter Ingeborg skulle antas till klockare. Därigenom hade Anders Andersson indirekt konserverat änkan. Nu behövde församlingen inte bekymra sig om änkans uppehälle, genom att han gift sig med dottern. I samband med tillträdet antas Västerhaninge församlings första klockarstadga och den finns bevarad i ett sockenstämmoprotokoll från år 1716.

Sockenstugan på 1910-talet som revs i slutet på 1960-talet  byggdes 1712.    

”Undervisning för Klockaren Anders Andersson, huru han sig uti sin tjänst förehålla skall vilken blev den 16 december 1716 till Vesterhaninge sochens Klockare antagen”.

1. Skall Klockaren för allting vara gudfruktig och uti Herrens hus sina förmän prästerna  i alla måhl lydig, så att intet å hans sida måste bliva försummat, vad som till gudstjänsten fordras.

2. Skall han emottaga kyrkans inventarium, av vad namn det hava må, det således sköta att det intet av vanskötsel bliver förlorat eller förkommit, och om sommartiden när tjänligt väder är, skall han alla dessa saker i vädret föra, och den en gång eller två den tiden vädra låta.

3. Skall han alltid hava omsorg för ringningen, så att han i rättan tid första och andra       gången ringer, och efter Kyrkoherdens tillsägelse tredje gången ringer samman. Därtill med måste han tiden väl i akt taga med klämtning både afton och morgon, så att han först om morgonen vid solens uppgång klämtar 3 gånger och 3 slag i var gång, och om aftonen vid solens nedergång sammalunda. Item skall han var lögerdag afton förrän han klämtat, kl. 4 om sommaren och kl. 2 om vintern, ringa helgesmål.

4. Skall han förvara hos sig uti sitt hus kyrkones nycklar, och dem så förvara att ingen annan eller främmande dem överkommer, men sacristiae nyckeln skall han alltid till kyrkoherden strax efter slutne gudstjänst, förrän han i sitt hus hemgår, uti prästegården bära.

5. Skall han flitigt och trogen informera socknens ungdom uti sina christendoms stycken, och således veta vad var och en sig där utinnan förkovrar. Och om någon av församlingen av obetänksamhet avhåller sina barn ifrån dess information, skall han det i rättan tid giva Kyrkoherden tillkänna.

6. Skall han ingalunda utan Kyrkoherdens permission och lov resa bort uti socknen eller annorstädes, men alltid vara hemma i fall V. Consistorie eller Prosten, jämväl Kyrkoherdens brev ankomma, såsom och någon av socknen sjuk voro, och begärade Herrens högvördige nattvard, måste han alltid vara färdig sin tjänst att uträtta.

7. Skall han var fredag afton vara hos Kyrkoherden och inhämta ordres, vilken av prästerna om söndagen predika skall, och om någon helgedag i veckan infaller, skall han två dagar förrut vara hos Kyrkoherden, och undersöka vad på den dagen handlas skall. Publicationer, lysningsedlar, personalier, tacksägelseskrifter, och bönen för communicanterna i handboken, bäras på predikestolen, litet för sista Fader vår etc.

8. Skall han alltid vara tillstädes när lik begraves att hålla sången vid makt; jämväl måste han alltid vara färdig att följa prästen och framsätta paln för hustrur som skola tagas i kyrka. Under communion och eljest när prästerna befalla, skall han begynna psalmer och hålla sången vid makt.

9. Vid barndop skall han sig så skicka, att han är till reds med vatten och handduk, och till barnens dop säger Amen. Item när prästen står för altaret och sjunger Herren vare etc. skall han alltid tillika med församlingen promt svara: Så och med tinom anda. Item när predikanten har delt texten, skall han gå med håvorna i kyrkan, så väl på läktaren som uti bänkarna, och det alla predikedagar.

10. Skall och Klockaren vara alltid tillstädes vid catechimi förhör, då han noga observerar dem som borta äro, och dem uppskriver, därjämte måste han väl uppsätta i var linea vars och ens förkovrande uti sina christendoms stycken. Item skall han hava en noga uppteckning uppå dem som svaga äro uti sin christendom, och den längden alltid uppvisa examinatorn vid examina.

11. Skall han noga adnotera vilka och huru många om året födas hit till världen i församlingen, jämväl vilka och huru många hava givit sig uti äktenskap. Item vilka och huru många äro döda, vilka alla upptecknade han sedan inkommer med emellan jul och nyåret till Kyrkoherden.

12. Skall han följa med Kyrkoherden uti gästebud, såsom och uti socknebud med handboken, enär som omtränges.

13. Skall han om sommaren efter gammalt, vid bärglotiden uti Prästegården vara tillstädes att hjälp till med arbete, dock emot den vedergällning som vanligt har varit.”

Klockaren måste haft det körigt på sommaren, då han skulle ringa både vid solens uppgång och dess nedgång, och däremellan vara dräng åt kyrkoherden vid skördetiden. I tjänsten ingick även att vara ”brevbärare” med kyrklig post enligt ett uppgjort system mellan församlingarna. Vid den här tiden fanns det inte någon orgel i Västerhaninge kyrka, varför det var viktigt att klockaren var en god sångare.

När klockaren Anders Andersson avlider 1751 ville man skaffa ett bra boende till den nytillträdande klockaren som även skulle vara utbildad organist. Nu hade man skaffat orgel till kyrkan och donatorn ställde som krav att den nya klockaren skulle vara utbildad organist. Den gamla klockaren hade på egen bekostnad nyuppfört husen på dess uråldriga plats, men som numera låg inom Ribby bys rågång. Det beslöts därför att en betrodd person skulle värdera huset och därefter skulle den nytillträdde få förhandla med ribbyborna. Om de kom överens skulle socknen kunna hjälpa till med köpesumman och husens förbättrande. Så skedde tydligen då organisten Axel Edelman flyttar in kort efter att han bott ett år i tingsstugan.

Karta från Ribby bys skogsmark, hagar och täppor år 1772

Nytt centrum i Västerhaninge

När sedan Axel Edelman avlidit och det var dags för en ny klockare, togs det på nytt upp på sockenstämmorna under åren 1768 och 1769. Då kräver ribbyborna åter att den gamla klockargården skall flyttas, då den ligger inom Ribby bys rågång och sockenmännen lovade att hjälpa till. Det föreslås att den skulle flytta någonstans på prästgårdens mark. Här är det oklart vart den flyttas då sockenstämmoprotokollen saknas för de närmaste åren. Men mycket talar för att den flyttas till området där den nuvarande klockarstugan finns. Däremot är det säkert att den nya klockargården som helt nybyggs år 1814 låg i anslutning till den som byggdes senare.

Det var tänkt att huset skulle rivas eller säljas när det nya Norra skolhuset med lärare/klockarbostad stod färdigt år 1860. Men så blev det inte och 1890 ansöker församlingen hos kammarkollegiet, om att den gamla klockargården från 1814 inte längre behöver ingå i de ekonomiska besiktningarna, då det fanns utrymme i det nya skolhuset om lärar- och klockarbefattningarna skulle åtskiljas. Däremot skulle uthusen till den gamla klockarbostaden fortsatt besiktigas då de numera var ombyggda till fattighus.

Det finns en kungörelse från 1754 i landsarkivet i Uppsala som säger att fattigstugan är i godt och försvarligt stånd. ”Uti Westerhaninge fattigstufva, upbygd ny långt ifrån kyrkan.” Här kan vi följa en centrumförskjutning som sakta sker i det gamla Västerhaninge. Viktiga funktioner som fattighus, skola och klockargård samlas i ett nytt område.

Kaplansstugan däremot, ligger tryggt kvar på sin gamla plats, ständigt i dåligt skick och med missnöjda kaplaner som saknar eget boställe. Men det var inte bara elände, ett stort lyft kom när kaplanen Staaf den 24 november 1757 skickar en ansökan om att få uppbära räntan av kronohemmanet Kapp Ekeby. Han beklagar sig att han är den enda på orten som är utan boställe och att han måste bo uti sockenstugan utan ringaste ägor i åker eller äng. Han anhåller Kongl Maj:t ”i nådigst behjärtande af dess släta och ringa willkor samt stora beswärligheter och trägna arbeten medelst Gudstjänstens förrättande, så wid Moder kyrkan, som det i Hafssjön liggande Muskö Capell, hvartill ofta man icke utan lifsfara skall öfwer sjön kunna färdas, i nåder kunna hugna Honom i stället för Boställe, med räntan af ofvannämnde Kapp Ekeby skatte Hemman, på samma sätt som, Cappelanen i Öster Haninge församling, blifwit benådad med Räntans åtnjutande af Hemmanet Ahlby.”
Året efter beviljas ansökan och därefter fick han och efterföljande kaplaner uppbära hemmansräntan av ½ mantal Kapp Ekeby. Det är väl först nu, som kaplanen i Västerhaninge blir ekonomiskt jämställd med övriga kaplaner i riket, förutom att han fortsatt fick bo i sockenstugan.

Efterträdaren kaplanen Daniel Stadin var år 1768 tvungen att flytta till tingskrogen för att hans bostad var i sådant dåligt skick. Sockenmännen lovade på nytt att bygga ett eget hus på kyrkbacken åt honom. Men av det blev det inget, utan 1776 sägs att rummen är ”så förfallne och nederruttne, att de ej, utan hälsans kännbara lidande och förlust av en anständig bekvämlighet kunna bebos”. I december samma år sägs att de skulle genom sin ” välvilja att honom till några oundgängliga våningsrum förhjälpa”. Dessa rum skulle vara till framtida kaplaners nytta, men dessa rum skulle även underhållas av dem. Det är dessa rum som kaplanen Anders Lodin sedan lägger ner stora kostnader och mycket arbete med att inreda. Han låter bl.a. installera två kakelugnar i bostaden.

Vid en besiktning av komministerbostället 1833 får vi följande upplysningar att vid norra ändan finns två rum som upplåtits till komministern samt en kammare och kök i den södra delen. Dessutom finns en kammare på vinden i den norra delen.

Enligt ett gåvobrev från den 12 Mars 1846 blev torpet Knapbro donerat till löneunderstöd till komministern, av baron Löwen på Häringe. Knapbro var ett torp underliggande gården Nedersta. Till torpet hörde en mängd byggnader och både åker och äng som var ”väl häfdade”. Om donationen av Knapbro berodde på Kapp Ekebys räntas upphörande eller om det var ett komplement till den är okänt.

Man kan väl konstatera att invånarna i det gamla Västerhaninge inte har släppt ifrån sig ett enda mynt utan träta och vånda. Kyrkans lägre tjänare har inte haft några sötebrödsdagar, men trots det har de stretat på. Kyrkoherden har haft det betydligt bättre ställt.

Jag vill passa på och tacka Eva Lindgren för den stora hjälp jag fått, med att tyda och tolka en mängd gamla dokument, som artikeln bygger på. Eva har sina släktrötter både i Ribby och bland Västerhaninge prästerskap.

Anders Numan

 

Källor:

Västerhaninge kyrkoböcker.

Västerhaninge Sockenstämmoprotokoll.

Strängnäs stifts herdaminne del 3. Den yngre vasatiden. År 2000. M. Collmar & Lenander Fällström.

Landsarkivet i Uppsala: Visitationsprotokoll, Domkapitlets protokoll och Akt Västerhaninge.

Sotholms härads domböcker

Riksarkivet: Jon Pederson Lilles arkiv och Kammarkollegie arkiv.