Centrumplanen, nytt inlägg!

Anita och Bosse Stjernström, mångårigt engagerade Gilletmedlemar.

1. Järnvägen/stationen. 2. Biblioteket. 3. Gång- galleri-affärer-banker. 4. Bostäder och service.
5. Bostäder, och servering med uteplats på taket,

I Västerhaninge pågår byggnation på flera platser. En anpassning av centrumanläggningen är sedan länge önskvärd och nödvändig. Efter stängningsdags är Västerhaninge centrum en död plats, som många upplever är obehaglig att passera. För att få ett levande centrum dygnet runt behöver det kombineras med bostäder. Det är önskvärt och viktigt att samtidigt bevara såväl natur som kultur och skapa ett väl avvägt område kring den gamla kyrkan.

Redan för 10 år sedan lämnade vi in ett medborgarförslag med skisser där vi förslog en utbyggnad på höjden med nuvarande centrumbyggnader som bas. Vi hänvisade till Alléplan i Tyresö, som vi inspirerats av, där man med utmärkt resultat smidigt åstadkommit ett kombinerat bostads- och affärscentrum. Det vi föreslog för Västerhaninge var byggnader 3-4 våningar höga med möjlighet att ordna en takterrass för servering till exempel. Ingen tände då på idén och tyvärr stämmer dagens planförslag illa med vad vi då och fortfarande önskar.

Här kommer ett sammandrag av de synpunkter vi framförde 2010 i den sk Västerhaningeutredningen under mottot ”Förnyat centrum”. (se bilden ovan).

I Västerhaninge pågår byggnation på flera platser. Just nu pågår ett slags samråd med invånarna om hur samhället ska utvecklas. Helt klart har Västerhaninge kommit i skymundan efter kommunsammanslagningen 1971. Utvecklingen har i viss mån vänt (med Systembolaget?!), men efter stängningsdags är Centrum en död plats, som många upplever som obehaglig att passera på väg från pendeltågsstationen. Byggnationen öster om kyrkan fortsätter på båda sidorna om Österhaningevägen. Prästallén har blivit ett vackert och populärt område. Nu fortsätter man med villabebyggelse på andra sidan Prästgården. Meningen är också att Ribby allé ska få en fortsättning. På andra sidan “byn”, mot uppfarten till motorvägen, växer hus upp på ängen mot Skarplöt. Området ska så småningom kopp-las ihop med den nya bebyggelsen vid Nedersta. “BO-smart” står det på reklamen- kanske är det så. Det är önskvärt att samtidigt bevara grön-områden, att bygga bostäder och affärer centralt och skapa trivsel och trygghet. Det kan man klara genom att förverkliga det medborgarförslag som vi lämnade våren 2010. Som teckningen visar går det att ovanpå de nuvarande affärsbyggnaderna bygga bostäder utformade så här eller på annat sätt. De nya delarna vilar då på pelare, en metod som man använt sig av vid Alléplan i Tyresö.




Västerhaninge Centrum, synpunkter på planen

Från vår medlem Anders Numan har inkommit en väl genomarbetad inlaga under rubriken:
Min högst personliga betraktelser över detaljplanen för Västerhaninge centrum.”

Det är en bra idé att hålla isär det gamla kärnområdet med all nybyggnation. Att den gamla trädallén blir en naturlig begränsning. Denna avgränsning bör fortsätta förbi Klockargården fram till järnvägen. Därigenom kan man få ett sammanhängande område med den äldre kärnan och även bevara ett antal skyddsvärda träd.

Därför känns det olämpligt att lägga ett parkeringshus i 3-4 våningar alldeles intill den äldsta byggnaden Klockargården. Det första skolhuset är inbyggt i den nuvarande klockargårdens och härrör från den första skolbyggnaden som uppfördes redan 1834 och 8 år innan den lagstadgade folkskolestadgan.
Denna byggnad var inte den första som lokaliserades i området. Det första huset var en klockarstuga som byggdes år 1814, bredvid den nuvarande Klockargården.

Därefter utlokaliserades på 1860-talet följande inrättningar från kyrkbacken.
År 1866 flyttades fattigstugan från kyrkbacken och byggs då ihop med den gamla Klockargården från 1814. Därigenom skapas en utökad fattigstuga. Till barnmorskan inreds ett vindsrum i det nya skolhuset.

Här finns även en föregångare till den kommande förskolan. Ytterligare en moder hade kommit till fattigstugan med 6 små barn år 1868. Det uppstod platsbrist och då iordningställdes en barnkrubba i den gamla smedjan.

Till vänster den nya utökade fattigstugan, i mitten skolan och till höger barnkrubban.



Under senare delen av 1800-talet så sker många förändringar, flyttningar och omdisponeringar av olika hus.

Under årens lopp så har jag skrivit artiklar såsom, ”Striden om klockaren och kaplanens villkor i det gamla Västerhaninge” och en artikel om ”Klockargårdens äldsta historia”.
Dessutom höll jag ett fördrag om ”Fattiga och fattigvård i Västerhaninge i äldre tider”.
Därigenom så har jag skaffat mig mycket information genom domböcker, sockenstämmoprotokoll, kommunalprotokoll och andra handlingar från olika arkiv. Dessa har inte sammanställts till en helhet vilken kanske borde göras. Kanske att tid och lust kommer.

Parkeringshus

Något som inte framgår av planerna är parkeringsbehov och tillfartsvägar. Om parkering sägs:

Parkeringshuset storlek ska utredas vidare i den kommande byggprocessen.
Av illustrationsritningarna framgår vilken okänslig kulturkrock som uppstår enligt urspungsförslaget mellan det gamla och nya.
Parkeringshuset är den stora klossen mittemot Klockargården.

Från norr.

Från öster.

Om det nu inte finns någon annan lokalitet för parkering så borde man kunna mildra kulturkrocken genom att gräva ner 1 eller 2 våningsplan av parkeringshuset och nöja sig med ett gatuplan. Om man nödvändigtvis måste bygga på höjden så borde höjden vara max 1 våning och man skulle kunna ”klä in” de fasaddelar som blir synliga och vetter mot det gamla kärnområdet. Med klä in så menar jag att fylla upp fasadväggen (betongvägg) på parkeringshuset med jord och skapa en utdragen backe och förse den med passande växtlighet.
På detta sätt så kan man skapa en mjukare övergång mellan det nya och det gamla.
En duktig landskapsarkitekt kan säkert hitta ett bra sätt att trolla bort parkeringshuset. Parkeringshus är till sin natur aldrig vackra och borde med alla medel döljas.

Vilka vägar som ska vara öppna bilvägar kan jag inte utläsa av ritningarna?

Hur ska alla boenden komma till de underjordiska garagen under husen? Ska det vara en gemensam infart till alla fastigheterna eller en infart till varje fastighet. Svaret avgör ju hur mycket och var biltrafiken ska vara?

Alla varutransporter till butikerna som finns i entréplanet. Var ska de levereras någonstans? I garageplan eller gatuplanet?

Svaret avgör ju var och hur mycket trafik det blir i området?

Ska man som kund till butikerna kunna parkera i garaget och ta hiss upp till butiken?

Eller förväntas man som kund att dra kundvagnar flera hundra meter i gatuplanet (sommar som vinter) till parkeringshuset som ska vara i 3-4 våningar?

Hur stora kommersiella ytor planeras? Vilken typ av butiker förväntas att etablera sig i centrum?

Antar att butiksägarna har stora krav på tillgänglighet till butikerna för deras kunder. Att parkera på våning 3 i parkeringshuset en snöig och kall vinter för att gå flera hundra meter utomhus och sedan tillbaka med fylld kundvagn. Det kan inte vara särskilt attraktivt varken för en butikskund eller butiksägare.

Frågan är om det är kommersiellt gångbart i dagens konkurrens att i ett köpcentrum ha fristående parkeringshus så långt bort från butiker och serviceinrättningar. Det kan nog fungera för de boende i citykärnan men andra lär nog ta bilen till Handens Centrum eller Port 73.

Någonstans så läste jag att det bara ska gå att åka bil på vägarna runt detaljplaneområdet. Innanför området ska endast vara cykel och gångvägar? Det låter ju bra men kanske att konsekvenserna blir det mindre miljömässigt bra, att folk tar bilen till de stora köpcentren?

Det var nog inte grundtanken. Men om man kan åka in i ett underjordiskt garage med gratis reserverade kundplatser, där man ta hiss upp till butikerna så blir det säkert en succé.

Förskolan

Att inrätta en förskola i området är en bra idé. Men man bör vara försiktig med den nya förskolan och dess arkitektur. Använd gärna gamla byggnader som förlaga och modernisera dem så att de anpassas till nutida byggnormer och funktioner. Kanske att man ska fundera på grusparkering till förskolan för bibehålla lite lantlig parkkänsla.

Det är svårt att utläsa hur det kommer att se ut i färdigt skick.

Varje barn behöver 30 kvm utomhusyta att vara på och för 150 barn blir det
4400 kvm!

Därutöver krävs bullervall längs Nynäsvägen.

Dessutom behövs parkering vid förskolan som inte är utritad. Lämning och hämtning av 150 barn som kommer och går, ungefär på samma tider. Flertalet lär nog levereras och hämtas av stressade småbarnsföräldrar per bil. Antar att även personalen ska ha några platser och lastbrygga för leveranser till förskolan. Det känns som om den stora fina ”Parken” sakta krymper. I en park med äldre byggnader känns trä och grus att föredra före asfalt och betong.

Kanske att man kan hitta en annan in-utfart till förskolan?

Anders Numan, mångårig medlem i Gillet med rötter i Västerhaninge.

Källor:
Striden om klockaren och kaplanens villkor i det gamla Västerhaninge (Innehåller bl.a. historik över framväxten av det nya centrumet).

Klockargårdens historik, hur den gamla skolan blev inbyggd i nya skolan år 1860.Källor:

Striden om klockaren och kaplanens villkor i det gamla Västerhaninge (Innehåller bl.a. historik över framväxten av det nya centrumet).

Klockarstugans historik. Hur den gamla skolan blev inbyggd i nya skolan år 1860.

Manuskript till föredrag om ”Fattiga och fattigvård i Haninge”.

Som lite kuriosa i sammanhanget, Kyrkskoletomten från 1923!




Okänd utombordsmotor skulle tillverkas i Vendelsö.

Kanske såg den ut så här?

Haningegillet fick tidigare i våras ett mail från journalisten Christina Berglund som i en redaktionsgrupp arbetar med att skriva en bok med arbetsnamnet ”Svenska Utombordsmotorer”.
Enligt hennes forskning var planerna att en utombordare med namnet Teness skulle tillverkas i Vendelsö på 1950-talet av fabrikören Thore Ahlén men det blev en kort historia med endast några fåtal tillverkade motorer och utan någon kommersiell framgång.

Vi efterlyser nu personer som har kännedom om denna verksamhet och kan bidra med fakta.



1954 bestod styrelsen i bolaget av Thore Nils Konrad Ahlén och Nils Edvard Thörnwall, suppleant Sigfrid Johnsson, alla i Vendelsö. Den 4 juni samma år blev det nyval i styrelsen, då ingenjör Lennart Lundström i Stockholm invaldes, och som suppleant nyvaldes fru Naemi Ahlén i Vendelsö. Aktieägare var fortfarande Thore Ahlén med 35 aktier och Nils Thörnwall med 15 aktier.  
1953 var företaget auktoriserad Volvoverkstad.

Thore Nils Konrad Ahlén, föddes 1917 i Nacka, och dog 2004 i Tyresö.
Bostadsort 1950 Björkhaga, 1970 Esplanaden 24 Vendelsö.
Nils Edvard Törnvall, föddes 1921 i Norrköpings och han dog 2002 i Skarpnäck.
Styrelsen med säte i Österhaninge socken, postadressen var Box 20062 Stockholm 20.

Teness utombordare var en kopia av den mera kända Graver konstruerad av Gottfried Darck, en välkänd svensk konstruktör i dessa sammanhang.
Detta var sannolikt den sista motorn i Greiz-Darax/Svedax-Graver-serien, alla konstruerade av Darck.

Motorn fanns med utan modellbeteckning i tidningen Teknikens Världs uppräkning av båtmotorer år 1954, dock saknades en bild på motorn.

Teness
Cylinder antal: 1.
Motoreffekt i hk: 2½.
Varvtal rpm: 4000.
Cylinder diameter x slagl. i mm: 42×43.
Cylinder volym i cm³: 60. Vikt i kg: 15.
Pris i kr: 690.

 Motorn annonserades ett flertal gånger kring år 1954 i olika tidningar.

Något exemplar av Teness utombordare har inte påträffat under källforskningen.
Den 5 april 1955 försattes Teness Mekaniska Industri Aktiebolag i konkurs.

I en intervju med Thore Ahléns sonhustru berättade hon om sin svärfar bl.a. följande: Thore var bosatt på Vendelsö, och han hade under sin livstid många olika firmor/företag. Han var lite av en all fixare och hade många projekt han sysslade med. Bland annat höll han på med bilar och lånade ut en av sina bilar till en Åsa Nisse film. När Inga-Lill gifte sig in i familjen Ahlén på 1960-talet, sysslade Thore Ahlén med bageri/konditori verksamhet, sista åren av hans arbetsliv arbetade han på kontor. Han avled 2004 av en hjärtinfarkt 87 år gammal.

Enligt obekräftade uppgifter samarbetade Thore Ahlén även med Olov Ekengård i Handen (Carmi AB) och byggde bärgningsbilar i början på 60-talet.

Någon som vet något?

Skriv en kommentar här på sidan i fältet längst ner eller maila:

nils.sune.nilsson@gmail,com




Västerhaninge Centrum i framtiden!? Tyck till!

Hallå alla Gilletmedlemmar, kanske framför allt Västerhaningebor!

Vi hoppas att alla har hälsan och tillvaron under god kontroll och följer de rekommendationer som gäller. Verksamheten i Gillet går ju tomgång pga den uppkomna situationen och kommer ju att så göra ännu en tid, ingen vet hur länge.

Vi har nu fått ett akut ärende att hantera nämligen att svara på samrådshandlingarna för den framlagda detaljplanen för Västerhaninge Centrum.
Ni som inte tagit del av förslaget kan studera det genom att fortsätta läsa här.

En 3D bild över området

På nedanstående länk finns det totala planförslaget, en mycket omfattande akt!

https://www.haninge.se/bygga-bo-och-miljo/oversiktsplanering-och-detaljplaner/detaljplaner/vasterhaninge-arsta-havsbad/vasterhaninge-centrum/



Den finns också utställd på Biblioteket i Västerhaninge och i Kommunhuset i Handen där man dessutom kan hämta en tryckt version av handlingarna.
Synpunkter på förslaget skall vara inne senast den 20 juli, en kort tid i vanliga fall men speciellt under rådande omständigheter varför vi nu ber er om hjälp att få fram synpunkter.
Det bör påpekas att alla enskilda kommunbor naturligtvis kan framföra individuella synpunkter direkt till kommunen.

Att läsa in sig på förslaget är sannerligen inte lätt men i inledningen till planförslaget finns en 3D vision som ger en bra allmänbild: 
https://cityplanneronline.com/Haningekommun/vhc

Som bilaga finns Planbeskrivning som ger goda beskrivningar på detaljnivå:
https://www.haninge.se/siteassets/bygga-bo-och-miljo/oversiktsplanering-och-detaljplaner/detaljplaner/vasterhaninge-arsta-havsbad/vasterhaninge-centrum/samrad/planbeskrivning_samrad_slutversionen.pdf

SKOLOMRÅDET.
Haningegillet har sedan många år tillbaka arbetat för att det s.k. skolområdet skulle bevaras och vi tror nog att vi till stor del haft påverkan på den delen av planen. Alla byggnader, Klockargården, Åbygården, Lillebo och ”antikladan” föreslås bli kvar. På detta område planeras en förskola i två våningar, ungefär där Västergården tidigare låg, numera en spontan infartsparkering. Även Lillebo som skall ingå i förskoleverksamheten.
Vi har nog inte någon anledning att framföra större synpunkter på denna del av planen men kommer att framhålla att förskolan anpassas stilmässigt och byggnadstekniskt till de äldre byggnaderna som blir kvar.

CENTRUMOMRÅDET.
Det nuvarande kommersiella centrumet kommer att ersättas av ett antal byggnader med upp till åtta våningar som till största delen bebyggs i kvarter runt innergårdar. Höjden på husen varierar en hel del. Högst kommer en del av simhallen att sticka upp med 8 våningar.
På området som idag begränsas av Kyrkvägen-Nya Kyrkogården-Klockargatan-Bussgatan kommer 1000 lägenheter att byggas. Där blir ju Bibliotekshuset kvar och en simhall med 25 meters bassäng att uppföras.
En första reflexion är att området blir mycket komprimerat men lägenheterna är ju naturligtvis välkomna.

Ett parkeringshus föreslås på den lilla skogstomt där gångvägen till Åbyplan idag finns. Parkeringsutrymmen finns även i husens källarplan. I planbeskrivningen framgår att i området totalt finns parkeringsutrymmen både för boende, besökare och infartsparkerare enl. beräknat behov.

Tidplan
Om detaljplanen antas kvartal 1 2021 beräknas byggstart till kvartal 3 2021.  Preliminär byggtid är cirka 6 år från laga kraft. Butiker och övrig service utlovas att fungera under byggtiden.

Tyck till!
Förslaget är naturligtvis kontroversiellt, här finns plats för synpunkter, vi vill gärna ha era så snabbt som möjligt via mail till ordföranden i Dokumentationsgruppen, nils.sune.nilsson@gmail.com .

Det går också att kommentera texten som ligger här på haninge.org (efter artikeln) eller på FB, då kan alla läsa ditt bidrag i ärendet.

Se här ett väl genomarbetat inlägg från Gillets Anders Numan.

Haninge Hembygdsgille




Mårtensberg, gård, trädgårdsmästeri och tvätteri.

Mårtensbergs gård c:a 1967, fastigheten Klena 2:10

Under coronavåren 2020 uppmärksammade Gillet via en tidningsartikel att den anrika Mårtensbergsskolan hotas av rivning. Skolan är uppförd 1895 och en av kommunens äldsta. Dock återstår troligen inte så mycket från den tiden.
Skolan har fått sitt namn efter gården Mårtensberg, ursprungligen ett torp under Söderby från 1700-talet men senare friköpt.
I Sven Erik Edbergs skrift Vendelsöbilder fann vi denna kortartikel.
Bilder Kjell Olsson.

Gården låg vid brofästet som numera leder över Gudöbroleden.
Här fanns flera byggnader och en torklada. Vägen som går längs husen är densamma idag.



Barnen Jonas Olsson och Pia Johnson blåser maskrosor en vacker sommardag
på ängen som gränsar till Söderby Gårds stora fält.

Från samma plats som föregående bild. Här sågs Nordenskiölds på Söderby stora skördemaskiner komma från platsen för blivande Port 73 och hit upp till Mårtensberg. 
I bakgrunden på det vidsträckta fältet går idag Gudöbroleden bort mot Handen.

Mårtensbergs jordkällare

En rejäl jordkällare finns ännu kvar; här finns ett gjutet stort kar som
 fylldes med isvatten för nymjölkat som skulle hämtas. Berättade
Sven-Olof Johnson, grannpojke som ofta var med på gården.
Han fick  en liten teg att odla och sköta tillsammans med sonen Åke.
Idag är tegen ett mindre skogsparti bakom Mårtensbergsskolan.

Mårtensbergs ägare från 1925 till 1980:
Bror Anders Jansson f 1895, hustrun Astrid Linnea Vilhelmina f 1906,
sonen Åke och dottern Astrid
Haninge Kommun köpte fastigheten år 1986 av barnen Åke
och Astrid Jansson.


Trädgårdsmästeriet  Mårtensberg

Från samma plats som föregående bild. Här sågs Nordenskiölds på Söderby stora skördemaskiner komma från platsen för kommande OBS och hit upp till Mårtensberg. 
I bakgrunden på det vidsträckta fältet går idag Gudöbroleden bort mot Handen.

Här rinner bäcken fortfarande längs Gudöbroleden som nu går hitom
växthuset. Troligen odlades lök enär S-O Johnson verksamhet benämndes som ”Purjos”.
Och dagens gångbro går över platsen för växthuset. En liten stuga invid hyrdes ut på sommaren. En liten väderkvarn var inredd som dass.

Tvättlada Mårtensberg

En ganska stor byggnad med passligt läge vid bäcken. Borta sedan länge.
Drevs av Erik Berglund, granne till Mårtensbergs gård. Det var många i Vendelsö som tvättade åt stockholmarna.

Mårtensbergs skola, troligen tidigt 50-tal.




En principfast ung man… eller?

Nedanstående notis från år 1903 fångade mitt intresse, denne unge man, boende i byn Alby i Österhaninge, föredrog att i stället för att betala utdömda 50 kronor i förlikning till en granne att ta sig själv av daga.

Artikeln i tidningen Dagen i november1903.

Att själva handlingen troligtvis begåtts ”under rusets inflytande” framgår men det alternativa beslutet att ta sitt liv istället för att betala måste väl rimligtvis tagits på någorlunda nykter kaluv!
Det synes inte vara bristen på pengar som låg bakom det makabra beslutet!

Erik Mauritz Eriksson var barnbarn till nämndemannen på Alby 1:2, byns största gård på 3/8 mantal, Anders Eriksson, som avlidit 1881.
Gården övergick då till änkan Hedvig och till den ende sonen Erik Andersson, född 1846, som gift sig 1878 med den sex år yngre Anna Lovisa Nilsson från Åhus i Skåne.
Ett år efter bröllopet får de sonen Mauritz .



Mangårdsbyggnaden 1939. Återstår nu bara grunden.

År 1899 avlider fadern Erik men eftersom dennes mor Hedvig, Mauritz´ farmor, fortfarande lever ägs nu gården av dessa två.
Kvar på gården blir änkan Anna Lovisa.

I detta läge som ägare till 1/4 mantal i byns största gård med en åldrig farmor som äger den resterande åttondelen tar den unge hemmansägaren sitt liv i oktober 1903 för en principfråga (enligt notisen)gällande en skuld på 50 kronor!

De fanns troligen flera underliggande anledningar som vi aldrig kommer att få reda på, han hade inte hunnit bilda familj och hade kanske bekymmer med det.

Kanske kände han ansvaret för att ta över den traditionsbundna f.d. nämndemannagården för tungt när han insåg att den åldrige farmodern var på väg att lämna vilket hon gjorde en månad efter hans självmord.
Ingen känner ju heller till hans mentala status eller hans förhållande till starka drycker i allmänhet.

Begravningen sker i tysthet enligt dödboken 1903.

Vi lär heller aldrig få veta orsaken till skulden men i bouppteckningen som upprättades i januari 1904 finns en skuld på beloppet 50 kronor till grannen Erik Pettersson på Alby 1:3.

I denna bouppteckning framgår att modern Anna Lovisa ärver Mauritz` kvartsmantal, totala dödsboet värderas netto till 6.800 kronor.
Hon säljer 1908 och flyttar till Stockholm där hon avlider i Katarina fs 1935.

Efter många ägarbyten och avstyckningar, bl.a. Katrineberg och Sofieberg, hamnar familjen Karl Johan Vidlund här år 1925, år1949 blir familjen Sanderås ägare och 1962 köper Österhaninge kommun gården.

Den uthuslänga som finns kvar idag byggdes ursprungligen 1884.

Bilder och vissa fakta ur Haningegillets Gårdar i Österhaninge, Kyrkbygden 2, Karin Aspberg.
Haningebygden 36, 2012.




Haningebladet, en mans verk!

Detta är det första numret av Haningebladet från 1953.

Börje Carlsson, infödd Haningebo, närmare bestämt i Vendelsö, var verksam i grafiska branschen på lokal nivå redan i början på 50-talet tillsammans med brodern Hans.
År 1953 lanserade han ortens första lokaltidning, Haningebladet, som gavs ut under 17 år och behandlade lokala ämnen, de första åren bara inom Österhaninge men grannkommunen Västerhaninge inkorporerades ganska snart.
Första numret var på fyra sidor, inledningsvis gavs tidningen ut varje månad men från 1964 var fjortonde dag.

Börje Carlsson 1922-2003



Han skrev referat från olika kommunala beslutsorgan, informerade om viktiga beslut, rapporterade från polisen om brott och olyckor men berättade också små solskenshistorier i kåseriform.
Ortsborna kunde se vilka som gifte sig, vilka som fick barn och naturligtvis vilka som avled.
Idrotten fick sitt, kanske framförallt fotbollen. Mer eller mindre professionella lokala reportrar skrev matchreferat och levererade resultat.
Börje skriver i introduktionen till första numret att tidningen skall vara ”opolitisk” vilket den till största delen naturligtvis var men det hände ibland att signaturen BC brände av en och annan kontroversiell synpunkt!
Första numret kostade 35 öre, sista numret en hel krona!
Ett roligt sätt att mäta prisutvecklingen!

Detta lilla lokalblad blev mycket uppskattat och vi Haningebor såg fram mot att den lilla tidningen skulle dyka upp i kiosker och tobaksaffärer.
Man flyttade tryckeriet från Vendelsö in i det nybyggda Handens Centrum och verksamheten expanderade, tidningen blev jobbig att hålla igång och kanske inte så lönsam och 1969 i december kom sista numret ut.

Börje erbjöd då den då nybildade storkommunen Haninge sitt digra bildarkiv med unika, lokala ”historiska” motiv men fick trots flera påstötningar ingen respons för detta.
I besvikelse och troligen lite ilska eldade han upp det och ett stort kulturarv gick upp i rök på en villatomt i Vendelsö!

I början av 2020 fick vi i Haningegillet till vår stora glädje och tacksamhet från Börjes son Lars, boende i Vendelsö, ta emot en komplett samling av samtliga utgivna Haningeblad!

Lars Carlsson

Vi har alltså nu möjligheten att läsa in en del av lokalhistorien via papperstidningen och undersöker nu möjligheten att digitalisera och göra materialet sökbart.

Tidningarna hanteras just nu av vår Bengt Hedström som arbetar med en artikel om ikonen Börje och hans insatser för samhället som sannerligen inte bara handlade om lokaltidningen!

Namnet Haningebladet och utgivningsrätten köptes i mitten på 1970-talet av Centerpress, Centerpartiets presskoncern, och från en redaktion på Bragevägen i Handen och med tryckning i Södertälje försökte man få till en nystart men projektet fick ganska snabbt gå i graven av ekonomiska skäl.




Björkhagen, Paintballtorpet!

Foto: Per Stavfors.

Denna föga uppbyggliga syn mötte Gillets ordförande Per Stavfors den 28 januari 2020.
I backen upp mot Årsta Havsbad, från trevägskorsningen vid Dalarö-/Västerhaninge-/Årstavägen, fann han resterna av Sandatorpet Övre Björkhagen.
I pipelinen här på bloggen låg då en kort beskrivning av torpet och det på samma område sedan länge försvunna Nedre Björkhagen.


Under vintern 2018 avverkades skogsområdet på västra sidan av Årsta Havsbadsvägen i backen ner mot Dalarövägen vid torpstället Björkhagen och ett av husen, senare kallat Övre Björkhagen, blev väl synligt från vägen.

Detta har intresserat förbipasserande och här följer en kort historik, vissa fakta är taget ur Karin Aspbergs bok ”Gårdarna i Österhaninge 2”.

Övre Björkhagen,  f.d. Paintballtorpet, 2018. Enl. obekräftade uppgifter byggdes detta hus i slutet på 1890-talet. Foto Stefan Jansson,


Samma byggnad 1981. Foto Henry Hall, Haningegillet

Torpet tillhörde Sanda rote, gården Sanda var på 3 1/6 mantal och ingick i fideikommisset Sandemar som sedan 1827 funnits i släkten Braunerhielms ägo.
Sandemar köptes 2007 av Karin Mattson-Nordin.

Björkhagen är angivet som jordtorp.  Finns i församlingsboken under egen rubrik först år 1911 och på 1930-talet som två torp, Övre- och Nedre Björkhagen.

Före 1911 skrevs de boende under huvudgården Sanda så det är svårt att i vissa fall avgöra på vilket av torpen som nedanstående torpare bodde.

Båda bostadshusen användes också tidvis som statarbostäder och prästen hade dålig kontroll på noteringarna.

Här några noteringar om boende på 1900-talet

1911 kom som torpare Anders Gustaf Eriksson hit med hustrun Emma Kristina Jansson med sina tre hemmavarande barn. Han har då varit statdräng på Sanda sedan 1896. De flyttar 1928 tillbaka in på huvudgården. Torparen Eriksson bodde på Nedre Björkhagen där en ladugård fanns på bergknallen väster om bostadshuset. Dessa byggnader raserades tidigt. Grunden och rester finns kvar i sluttningen ner mot Österhaningevägen. Det är oklart hur länge det bodde folk där.

Från år 1923 var statdrängen Axel Seijboldt med familj skrivna på Björkhagen, de kom då från Vallentuna. Sonen Göte kom senare till Alby som dräng och gifte sig  med dottern i Alby 2:3, Fanny Mellqvist. Han slutade sina dagar som hemmansägare på Alby och var väl känd i bygden.
Axel och övriga familjen flyttade 1931 till Brännkyrka.
Familjen Seijboldt bodde på troligen på Övre Björkhagen där också målarmästare Hjalmar Bengtsson en period (1924-1929) bodde. Han kom då från Stadsberga med hustru, dotter och två söner och flyttade även han till Brännkyka.

År 1928 kom torparen Konrad Hjalmar Thörnqvist med familj från Västerhaninge, han blir änkling 1931 och flyttar två år senare till Vendelsö.

År 1933 kom från Stymninge till Nedre Björkhagen som torpare Karl Ivar Andersson med hustrun Greta Constanse och hennes son Ulf Oskar.

Till Övre Björkhagen kommer 1933 från Vendelsö  Sten Henning Eriksson med hustrun Hildur Maria och dottern Gunvor Linnea.

År 1936 kommer till Övre Björkhagen, från torpet Södersund, Sven Erik Vidlund med hustrun Anna född Fröjd med två barn, flyttar 1941 till Djuprännilen i Jordbro.

Ladugården låg på andra sidan av den dåvarande Årsta Havsbadsvägen som gjorde en liten krök in mot torpet som dock försvann när vägen rätades ut. Se kartan nedan.

Ekonomiska kartan 1951.


(Nedre) Björkhagen 1981. Foto Henry Hall, Haningegillet. Torpet finns beskrivet under egen rubrik från 1911. Troligen byggt betydligt tidigare.


Det som fanns kvar av Nedre Björkhagen 2003. Foto Henry Hall, Haningegillet.


Det som finns kvar av Nedre Björkhagens bostadshus 2018, i bakgrunden ser vi trevägskorsningen Österhaninge-Dalarö- Årsta Havsbadsvägen. Foto Bengt Lidbom.

Övre Björkhagen användes därefter som statarbostad för Sanda Gård och andra hyresgäster och under senare år har en paintballklubb nyttjat huset för sin verksamhet.

En liten utvikning om vad som berättades på trakten…

Målarmästaren Hjalmar Bengtsson kom till trakterna i början på 1910-talet. Han var en erkänt skicklig yrkesman. Han anlitades flitigt av familjen Braunerhielm för att underhålla och förbättra interiören i det gamla träslottet på Sandemar.

Han hade dessutom en konstnärlig ådra och anlitades, sägs detbl.a. till ett mycket märkligt hantverk av folk i trakten som var ägare till den lokale konstnären Hjalmar Nyholms målningar.

Självporträtt av konstnären.

Hjalmar Nyholm levde mellan 1873-1905 och var son till klockaren i Österhaninge Johan Alfred Nyholm och dennes hustru, barnmorskan Lovisa Adolfina.

Han var sedan sin tidiga barndom döv och nästan helt stum till följd av scharlakansfeber.

 

Hans produktion omfattade upp emot 200 verk varav ett 60-tal oljemålningar på duk, de flesta med lokala motiv, Dessa tavlor såldes ofta för en spottstyver i trakten och hamnade inte alltid på väggen i finrummet.

Hjalmar Nyholm hade en egenhet som konstnär, han fullbordade inte alltid sina verk! Delar av duken lämnades vit!
Några decennier efter sin död fick han en viss uppskattning som konstnär och dukarna plockades fram ur sina gömslen och ramades in för hängning.
Många fann då att delar av verket var ”omålade”!

Det var nu ”Målar Bengtsson”, som han kallades, fick hedersuppdraget att komplettera dukarna med lämpliga objekt.

Här följer två tavlor som skulle kunnat bli uppdrag för honom!






Torpet Apelvreten i Vendelsö

Apelvreten år 2000, verandan tillbyggd 1920. Foto Henry Hall.

Ur Sven Erik Edbergs digra samling ”Vendelsöbilder” kommer här berättelsen om Apelvreten nedtecknad för drygt tio år sedan.

Sven Erik Edberg

Med viss sorg får vi i början av år 2009 skriva att Apelvreten låg på Apelvretsvägen, tidigare Oxhagsvägen. Ett av de torp, som var relativt väl bevarade, revs år 2008 för att ge plats för två nya villor. Bilden ovan visar det vackra torpet, och bilden i slutet av artikeln visar de nya husen.

Torpet låg vackert på kullen mellan Apelvretsvägen och nuv. Gudöbroleden. Det är dokumenterat som torp sedan mitten på 1700-talet och då passerade landsvägen mellan Kumla herrgård och Vendelsö Gård utanför huset. Två av uthusen fanns kvar och där stod även två mäktiga, gamla ekar.



Apelvreten finns omnämnt i jordeböcker från 1731 och 1750 som skattebelagt torp under Wendelsiö Säteri och finns i husförhörslängderna från 1750-talet.

Den första familjen som husförhördes var brukaren Johan Pehrsson, 47 år, med sin fösta hustru Lisa Christina (Kiersten?), som avled tidigt, och sedan den andra hustrun Anna Olsdotter (Olofsdotter?). De hade en son, Anders som flyttade till Stockholm, och en dotter, Maja som flyttade till Hesslingby. Johans svärmor, samt drängen H. Engström med hustru Maja samt Ljungfrun Greta Brander, 47 år, med två barn, Greta och Lars fick plats i den lilla stugan.
Lars flyttade så småningom till Wändelsö Gård.

Nästa familj kom från Ornö på 1750-talet, Jan Persson, f. 1713 med hustru Brita Nilsdotter, f. 1724 och ett barn, Anna, f. 1756. Jungfrun Greta Brander, f. 1721, bodde kvar. Jan Persson nämns som brukare, och görs även nästa familj, Jonas Jonsson, f. 1740, med hustru Stina, f. 1747 och deras två döttrar, födda 1788 och 1790.

Det noterades att de hade en dräng med hustru och dotter samt två pigor. Den ena av dem hade två döttrar Fram till 1770-talet benämndes de boende som brukare. De fick alltså bo i ett torp, som ägdes av säteriet, mot att de gjorde dagsverken på Wendelsö. Sitt uppehälle fick de till stor del från det som kunde produceras på torpet. Den som först benämndes torpare var Pär Jonsson, f. 1732, (gift med Carin Larsdotter f. 1726) och det torde ha inneburit att han kunde köpa loss torpet från Wendelsö säteri på 1780-talet. I slutet 1780-talet ägdes Apelvreten av handlanden Jonas Almlind, f. 1744, med hustrun Sara Jacobsdotter, f. 1751. Även de hade en ogift dräng samt en dräng med hustru boende i torpstugan. De flyttade senare till Lötkärr i närheten.

När man läser namnen i husförhörslängderna kan man ana att Pär Jonssons efterlevande bodde i Apelvreten fram till i slutet av 1800-talet. Detta eftersom Pär Jonsson själv finns noterad fram till dess, medan han även en tid bodde i Näset i Tyresö.

I början av 1800-talet nämns de boende som statare: Stataren Pär Jansson, f. 1770 med hustru Brita Olofsdotter, f. 1773, och två bar, Johan f. 1798 och Anna Catharina f. 1801.
Bland de platser som nämns för födelser, in- och utflyttning nämns kända byar och gårdar på Södertörn: Huddinge, Sorunda, Ösmo, Norrby, Lötkärr, Oxhagen, Mörby, Forsen, Vendelsö Borg.

I mitten av 1800-talet noteras Torparen Anders Månsson, f. 1793, med hustru Ulrika Pehrsdotter, f. 1793. Han blev änkling och skötte gården med hjälp av: 4 drängar, 1 dräng med hustru och son, 1 piga med oäkta son, 1 annan piga med oäkta son, 2 pigor, 1 tjänsteflicka. Förhoppningsvis bodde inte alla samtidigt i den lilla torpstugan med några uthus. På slutet arrenderade Anders Månsson ut gården till arrendatorn Sätterberg i Gudö.

Från mitten av 1840-talet till slutet av 1870-talet, vilket var en ovanligt lång period för en ägarefamilj, ägdes Apelvreten av torparen Ulrik Wetterström, f. 1796, gift med Maja Lena Jonsdotter, f. 1801.
De hade 4 barn, och dottern Sofia Olof Olsson, f. 1831. Sonen Karl Fredrik blev bara 32 år gammal, han drunknade i Drevviken.

En av drängarna då på Apelvreten var Karl Peter Hultström, f. 1844. Han var bror till Johan (Jan) Erik Hultström, som också blev rättare på Vendelsö Gård och sedan köpte torpet Ramsdalen på 1880-talet.
Ulrik Wetterströms son, August Alfred, tog över Apelvreten i slutet av 1860-talet. August Alfred med hustru Johanna Charlotta flyttade till Källtorp år 1877.

Villorna som byggdes i början på 2010-talet.




Hässlingbystenen äntligen rest!

Hässlingbystenen Sö 264 har troligen under mycket lång tid legat mer eller mindre dold i vegetationen i den norra kanten av Kikarberget. Nu har den rests och är väl synlig från motorvägen norr om Kalvsviks ridhus. Foto Monika Nordh

Vår numera bortgångne arkeolog Roger Wikell skrev 2011 denna artikel i Glimtar under rubriken ”När hedniskt land kristnades”

Hässlingbystenen Sö 264

Stenen finns vid pilen

Bakom Kikarberget finns Haninges mest oansenliga runsten. Ristningen består blott av ett kors med några spridda runor i korsarmarna. Runstenen har fått signum Sö 264 Hässlingby i verket Södermanlands runinskrifter, och beskrivningen omfattar endast 16 rader text.
Intresset för stenen från forskningens sida har allt sedan dess också varit svalt. Dock ska vi se att mer finns att berätta, ty runstenar är så mycket mer än runor.
Men först en orientering och lägesbeskrivning. Kikarberget är det höga berg som ligger norr om Österhaninge kyrka, och den intilliggande Hässlingby gård. I västra änden av berget ligger gården Kalvsvik. För den som färdas på väg 73 mot Nynäshamn kan nämnas att berget är den fond man ser vid färd söderut från Handen/Brandbergen.
Berget ligger rakt framför en på vänster hand när man kommer ur skogen och är på väg ut över åkermarken. Kalvsvik är hästgården därnäst.

Stenen är belägen rätt nedanför högsta krönet av berget, och är på våren och senhösten faktiskt synlig från motorvägen om man vet var man ska fästa blicken. Ett markant dike går framför runstenen. Tyvärr är den svår att hitta på sommaren, då högt gräs växer kring den lågt liggande stenen. Den är omkullfallen och ligger ganska djupt nedsjunken i leran. Inte blir det bättre av att stenen gärna blir övermossad i sitt något mörka och skuggrika norrläge. Går man på den stig som leder längs det branta berget missar man därför lätt runstenen. Med fördel kan man följa dikeskanten och hålla noga utkik. Det är inte på långa vägar lika bekvämt som att följa stigen, men är det klart bästa sättet att inte gå vilse i sitt sökande. Har man kommit fram till några berghällar, som bildar en svagt markerad udde ut i åkermarken så har man gått för långt, och ska bara gå tillbaka några steg (åt öster), här nämnt som en hjälp för den som själv vill besöka stenen.



Kartan visar Blistafjärdens minskning från år 0. På vikingatiden nådde den ända fram till Husby.

Utgångspunkt för runstenspromenaden är grusvägen som går norrut från torpet Kikaretorp vid bergets östra ände. Ett besök kan varmt förordas, ty stenen är i högsta grad intressant trots sitt knappa innehåll. Det tål att upprepas: runstenar är så mycket mer än runor. Vi ska tolka stenen – inte bara tyda dess runor – utifrån sitt sammanhang i landskapet. Då kan man utläsa en spännande historia, och stenen behöver inte längre vara så bortglömd som den så ofta blir med sitt till synes anspråkslösa innehåll

Ristningen består av ett enkelt kors med några spridda runor i korsarmarna och dessa bildar ingen given språklig mening för oss sentida läsare. Runorna är av typiskt vikingatida utseende. Läsordningen är okänd men om vi läser och tolkar dem som Erik Brate föreslår från vänster till höger, och nerifrån upp får vi runföljden: fadiirt. Detta skulle kunna tolkas som Fader T. Vad fader syftar på återstår att tolka, men ordet är inte ovanligt varken på runstenar eller i kristet sammanhang.
Dessutom uppvisar korset alla kännetecken på att vara från runstenstid, det vill säga 1000-talet efter Kristus. Senare tiders kors har en annan design, vilket man lätt kan konstatera då man studerar olika perioders kors. Kännetecknande är mittpunkten och punkterna i korsarmarna, samt inte minst de två parallella linjerna som återfinns långt in på korsarmarna. Alltsammans återkommande drag på runstenskors. Kors ristade i gråsten är mycket sällsynt från senare tid, vilket redan det talar för att stenen är från sen vikingatid – den tid då flest stenar med kors ristades.

Det är själva ristningen som är oansenlig, inte stenen som den är anbragd på. Stenen mäter hela 2,28 meter i längd samt 1,45 m i bredd. Det är således en rejäl stentavla där ristaren utan vidare hade fått plats med en rundrake om han hade velat. Korset är placerat lite ovanför mitten av stenen, såsom kors brukar vara på resta runstenar. Egentligen för högt upp, så att nätt och jämnt en tänkt runslinga hade fått plats mellan korset och stenens kant. Vilket i sig talar för att det inte skulle vara någon runorm på denna sten, annars vore det hela ett märkligt upplägg av runristaren. Man börjar inte med att göra klart korset för sig, utan lägger ut hela kompositionen samtidigt över stenens yta innan man börja rista runor och ornamentik. Möjligen blev runstenen inte färdigristad, men vi utgår från att Hässlingbystenens utseende var den avsiktliga. Det väsentliga var korset. Varför hugger man in ett kors utan att förse stenen med en inskrift? Är runstenen inte någon minnessten? Är stenen rest i ett helt annat syfte? Varför var det viktigt med ett kors på denna plats? Svaret kan vara förborgat i miljön närmast runstenen.

Vid en första anblick är det inget anmärkningsvärt med runstenens läge i terrängen. Den ligger lågt, i den meningen att stenen ligger nära dalens botten, något som är vanligt för runstenar som stått bredvid broar. Vi vet inte om runstenen är funnen på sin ursprungliga plats, eller hitsläpad från åkern. Oavsett så står stenen nära ett av de kortaste avstånden över dalgången. Läget är nära ett förmodat broläge som har gått mellan den udde som ovan nämnda hällar bildat tillsammans med en motsvarande udde på motsatta sidan av dalen.

Brostenar brukar vara runristade med den vanliga runstensformeln: ”A reste stenen efter B, sin släkting”. I enstaka fall finns det stenar med bara ett kors på, men då har dessa i regel ingått i par med en ”riktig” runsten. Är det så att vi saknar en runsten norr om Kikarberget? En sten som i så fall har stått nere vid bäcken i dalen, där idag motorvägen går fram? Arkeologerna som grävde här inför motorvägen 1993 fann ingen sten. Tydligen har det inte funnits någon, eller så är den förmodade parstenen flyttad, t. ex. till Österhaninge kyrka där mycket sten har använts i kyrkbygget.

Det finns ett fåtal exempel på ensamma resta stenar med bara ett kors, och de kan hjälpa oss att tolka vår korssten på ett annat sätt. De belägg jag känner till står alla på vikingatida gravfält, och det har föreslagits att dessa stenar var en tidigkristen invigning av hedniska gravfält. Det finns många exempel på att hedniska gravfält fortsattes användas efter det att invånarna hade blivit kristna. Förmodligen saknades ännu en gemensam kyrka med kyrkogård för de tidigkristna. Det är därför högst sannolikt att den gamla ättebacken då invigts till en kristen begravningsplats. Man fortsatte således att begrava sina döda på den av hävd använda gravplatsen. Det är en självklar utveckling.

Kan stenen vid Kikarberget peka på ett tidigkristet gravfält – en så kallad gravgård? Gravfältets kristna status har då markerats med en sten med ett ristat kors. Vi kan förmoda att träkors var vanligare som tecken på att platsen var kristet helgad. Tanken är tilltalande, men eftersom vi ännu inte har några kända gravar, varken hedniska eller kristna, vid Hässlingbystenen, så ska vi istället se närmare på kulturlandskapet kring stenen.

Vi ska fortsättningsvis tolka stenen på ett likartat sätt som för stenarna med kors på gravfälten: att vi står inför något som har invigts som kristet. Stenen ska förmodligen ses i ett större perspektiv än bara sättas i sammanhang med ett eventuellt gravfält eller en bro. Stenens blotta existens – en sten med ett ovanligt utförande – pekar på att platsen bakom Kikarberget var väsentlig. Vad utmärker kulturlandskapet i den här delen av Haninge?
Av särskilt intresse är en rad ortnamn i den omedelbara omgivningen. I Haningebygden nr 2 från år 1949 gör religionshistorikern Åke V. Ström oss uppmärksamma på att miljön har ovanligt många heliga ortnamn. Namn med hednisk bakgrund: Lundby, Lundsberget, Lunda och Kalvsvik. Till gruppen för Ström även det närbelägna Gullringskärret. De heliga – sakrala eller teofora som det också heter – ortnamnen följs åt av en rad betydande fornlämningar som stödjer att området har varit av central religiös betydelse under ”okristen tid”. Vi ska börja med platsnamnen närmast runstenen: Lundsberget och Lundby, och hit kan även Lunda och Höglunda räknas, som ligger på andra sidan dalen i nuvarande Jordbro.
Att Lundby, Lundsberget och Lunda skulle åsyfta en vardaglig dunge av träd i en beteshage, som vissa hyperkritiska ortnamnsforskare vill göra gällande, verkar onödigt långsökt enligt min mening. Varför namngav man en plats efter något så trivialt som en grupp av träd – om det inte vore något särskilt med just dessa träd? Heliga träd och lundar har varit viktiga under förhistorisk tid, vilket flera skriftliga källor ger klart besked om. Ett välkänt exempel är ärkebiskop Adam av Bremens skildring av lunden i Uppsala. Lunden, med ”ett evigt grönt träd”, var vida berömt i sin samtid. Platsen hölls fortfarande i helgd kring år 1075 då svearna samlades här för marknad, ting och blot.
Ortnamn som Torslunda och Frölunda visar till vilken gud andra lundar var vigda. Redan Cornelius Tacitus, den romerske historieskrivaren, nämner 98 e. Kr. att germanerna dyrkade sina gudar ute i det fria. Bland annat i lundar. I Nils Edvard Hammarstedts översättning från 1916 läser vi följande: ”För övrigt anse de det icke överensstämma med himmelska väsens storhet att inspärra gudar inom väggar… Lundar och hult helga de”.

Koncentrationen av gamla namn på lund kring området norr om Österhaninge kyrka är unik för Haninges del. I det här området har det stått en helig lund, kanske rent av flera. Man ska inte blanda in sena torpnamn som slutar på -lund, som Karlslund, i det här sammanhanget. De hänsyftar till en bild om förespeglad idyll och är främst från 1700- och 1800-tal. Kikarberget heter enligt Gustaf Upmark på 1860-talet Lundsberget. På dess topp, som ligger rakt ovanför runstenen, finns en fornborg. En mer rättvisande beteckning är gravhägnad eftersom det ligger två stensättningar innanför den låga muren. Hägnade berg ses i nutida arkeologisk forskning som heliga platser. Kanske vi ser ett blekt minne av detta då Upmark omnämner ”fester, som Valborgsmessaftonen här pläga firas af ortens ungdom”. Man kan undra om begreppet lund i Lundsberget åsyftar bergets topp. Stod det en lund på berget? De två stensättningarna kanske inte är gravar som man kan tro – utan harg. Ett harg är ett helgat stenröse. I Voluspa (Eddan) berättas hur Asarna byggde harg och hallar höga i den mytologiska tidens gryning. Det heliga landskapet – eller ska vi säga ”lundskapet” – norr om Hässlingby hänsyftar till en mytologisk dimension som gestaltades i den lokala topografin. Vi kan bara erinra oss om världsträdet Yggdrasils betydelse under forntiden, för att förstå att träd var väsentliga. Asarna höll var morgon ting vid Urdarbrunnen – källan vid världsträdets rot. Vi vet att de levande människorna gjorde likadant, ty vid lundar hölls ting, marknad och blot. Vi kan travestera ett känt uttryck: ”Land skall med lund byggas”. Lundanamn är vanliga över hela Mälardalen. Utanför Strängnäs grävde arkeologer för några år sedan på en plats som heter Lunda. Man hittade själva offerlunden och hallen. Tillika kom det fram tre gudafiguriner, förgyllda eller i rent guld. Resultaten är mycket goda och visar på ett övertydligt sätt att Lundanamn avser heliga platser.

Det sista sakrala namnet vi möter vid Lundsberget är Kalvsvik. Gården, ligger som tidigare nämnts, vid bergets västra ände. Någon vik med betande kalvar har det inte varit frågan om. Lägsta nivån vid Kalvsvik är 10 meter över havet, och havet stod på den nivån för ca 2000 år sedan. Det är äldre järnålder, och samtida med gravfälten i Jordbro och Åby. Att ett så banalt namn som ”Kalvs-Vik” skulle traderas oförvanskat genom två millennier är inte övertygande. Under medeltid stavades namnet Kalswi. Namnet blir nu begripligt. Det är ett Karlarnas Vi – ett Karlevi. Det betyder krigarnas heliga plats. Ett Vi är en invigd plats, liksom Torsvi, Frövi och Ullevi. Norr om ”Karlsvi” finns det en kammargrav från folkvandringstid (ca 400 – 550 e Kr). Gravskicket är under denna tid förbehållet krigare. En tid då krigare från Norden deltog i den väpnade politiken på kontinenten. Mycket guld kom då till Skandinavien och östra Svealand. I regel hittas guldet inte i gravar utan som offer i mossar. Man kan undra över det närbelägna namnet Gullringskärret…

Intill Kalvsvik finns det en källa på norra sidan av berget. Enligt äldre uppgift hos Ström var det en offerkälla. Sammantaget ser vi alla delar som Adam av Bremen nämner för den heliga platsen i Gamla Uppsala: en lund, en källa, stora gravhögar (vid Kalvsvik och Hässlingby) samt förmodligen en ståtlig sal. Var hallen har legat är ännu okänt, men vi kan vara säkra på att en sådan har funnits i området kring Lundsberget. Även i Snorres Edda möter vi samma komponenter i det mytologiska landskapet: Hallar, källor och lundar. Vid Gamla Uppsala finns motsvarigheten till ”Kalswis” krigargrav i båtgravfältet vid Valsgärde, någon kilometer norr om helgedomen. Det rituella, det juridiska och det militära gick hand i hand.

I sammanhanget är Jämtlands enda kända runsten inspirerande för hur vi kan tolka Hässlingbystenen. Runstenen står på Frösön i Storsjön, mitt i landskapet Jämtland, och här kan vi läsa: Östman, Gudfasts son, lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. De sista orden tolkar man gärna som att befolkningen blev kristen, men om vi istället läser det som att det var själva landskapet Jämtland som kristnades, så får stenen en djupare innebörd. Runstenens utseende är det traditionella med en rundrake runt ett stort centralt kors. För vårt vidkommande är stenens miljö intressant. Platsen är vald med omsorg. Platsen är Frösön (ön som är vigd åt Frö) och här hölls enligt medeltida källor ting och enligt arkeologiska resultat även blot. Inne i Frösö kyrka har nämligen en hednisk kultplats hittats under altaret i kyrkan. Runt stubben av ett stort träd hittades mängder av benbitar efter offrade djur. Antalet djurarter är nio, samma siffra som Adam av Bremen nämner angående de hängda djuren i Uppsalalunden. Uppenbarligen har arkeologerna funnit själva offerträdet i en lund. Vi ser ett direkt övertagande av en helig plats av Kyrkan. Frösön är ett av de tydligaste arkeologiskt belagda exemplen på kultkontinuitet i Norden.

Det är när man officiellt övergår till kristendomen under 1000-talets senare del som en sten med ett enkelt kors reses norr om Hässlingby. Det är ingen tillfällighet att den reses mitt i den sakrala miljön nedanför Lundsberget. Korset viger det hedniska landet med lund, vi och källa till ett kristet helgat land. Om tolkningen är riktig så bekräftar stenen namnens sakrala innebörd, något som Åke V Ström föreslog redan för drygt 60 år sedan. Det är ingen tillfällighet att Österhaninge kyrka ligger knappt 1 km härifrån. Parallellen med Frösön, liksom Gamla Uppsala, är tilltalande. Korsstenen vid Lundsberget – som vid en första anblick framstår som så intetsägande – visar sig vid närmare bekantskap kanske vara den mest intressanta runsten vi har i Haninge.

Lästips:
Haningebygden 12, Runqvis.t, H. 1975. Runinskrifter i Haninge.
Haningebygden 2. Ström, Å. V. 1949. Drag ur Kalvsviks historia.
Haningebygden 13.Tacitus, C. 98. (övers. Hammarstedt, N. E. 1916). Germanerna.
Upmark, G. 1977. Fornlemningar i Sotholms härad.