Rapport om min historia med Jon Pedersson Lille

Denna artikel är skriven av Karin Aspberg år 2012.
Med anledning av att jag skriver om Sanda gårds historia letar jag efter det mesta som har, och har haft, med Sanda att göra.
För att inte missa något mycket väsentligt beträffande natur och kultur i bygden har jag läst Harry Runqvists, Österhaninge socken, 1968. Där skriver han om Sanda: ”Där bodde under 1600-talet bl. a. befallningsmannen över Södertörns fögderi, Jon Pedersson Lille, vars epitafium hänger i kyrkan.”

Det är ju intressant att den mannen bodde just i Sanda. Det måste jag uppmärksamma, men att det finns något i kyrkan efter honom tänkte jag hoppa över. Det är väl någon gammal dammig vapensköld, tänkte jag. En lucka i min allmänbildning gjorde nämligen att jag inte visste vad ett epitafium är. Med skammens rodnad på mina kinder tog jag senare del av några av mina hembygdsforskarkollegors kunskaper i ämnet.

Ifall någon mer än jag var sjuk just den dagen man talade om epitafier i skolan citerar jag första delen av förklaringen av ordet från Nordisk familjebok: ”Epita´fium, epitäf, eg. gravskrift, en i det inre av en kyrka uppsatt minnestavla över en avliden, vanl. en, som begravts inom kyrkan…”

Margareta Runqvist berättade för mig att Lilles epitafium är den stora tavlan som pryder Österhaninge kyrkas norra vägg.
Denna tavla föreställer Jesus, när han som död och vitblek tas ner från korset och denna tavla uppmärksammade jag redan som liten flicka, när jag ofta fick följa med mina föräldrar till kyrkan. Jag minns att den fick mig att känna mig kuslig till mods. Den framkallade inte direkt dödsångest, men jag tryckte mig tätt intill mamma när jag tittade på tavlan och varje kyrkobesök måste jag tvångsmässigt titta på den. Ännu, efter 70 år, känner jag mig som en liten flicka när jag ser tavlan.För några år sedan var jag inne och tittade mig omkring i Kalmar domkyrka. Då fick jag till min oförställda förvåning se ett likadant konstverk, där som altartavla. Min tanke var att samma konstnär varit i farten och inte bytt varken motiv eller färgpytsar. Negativa vibrationer gjorde att jag sköt undan händelsen. Jag kanske hade sett fel.

När berättelsen om Sanda, i min mening, var färdigskriven lämnade jag den till Margareta Runqvist för korrekturläsning. Hon misstänkte, på förekommen anledning, att jag kunde ha stavat Jon Pedersson Lilles namn fel. Därför bestämde vi oss för att titta på epitafiet på plats och läsa hans namn på tavlan. Margareta var där först och såg inget namn i mörkret. Jag var där när solen lyste in så vackert i kyrkan och jag såg att Lilles namn inte fanns där. Däremot uppmärksammade jag de fyra små porträttmedaljongerna underst på epitafiet, vilket kom mig att raskt bestämma att mannen längst till vänster var Jon Pedersson Lille och mitt emot honom var hans hustru placerad.

Mycket nöjd klämde jag dit en bild av hans porträtt i min berättelse om Sanda. Jag kände sympati för mannen på bilden. Det ser ut som om han ber Gud om förlåtelse för allt elände han ställt till med som chef för fogdarna.

Margareta var inte imponerad av mina slutsatser. När det gäller historisk forskning har hon ärvt sin far Harrys sinne för sanningsförankrat faktasökande. Jag sökte stöd hos mina forskarkamrater i torpgruppen. De blev intresserade av min historia med Lille men de tog inte ställning.

 Därefter hände något verkligt intressant!
Efter några dagar drog sig Henry Hall till minnes att han i tingshuset sett en gammal skrift från 1889 som bl. a. handlar om kyrkorna i Sotholms härad. Skriften heter: Bidrag till SÖDERMANLANDS ÄLDRE KULURHISTORIA, på uppdrag av Södermanlands fornminnesförening. Här har G. Upmark lämnat en mycket ingående beskrivning av Österhaninge kyrka, innefattande även inventarierna. Tre epitafier presenteras.
Citat:
”Det äldsta af de tre minnesmärkena är utfördt på bekostnad av befallningsmannen Jon Pedersson Lille och hans hustru Catharina Hansdotter år 1669 …
… Hufvudtaflan visar en framställning af ’nedtagningen från korset’, efter Rubens’ bekanta bild i Antwerpens domkyrka, målad i olja på trä, antagligen med ledning af något kopparstick, af en David Sudermannus, hvars signatur även för några år sedan kunde skönjas i taflans nedre kant. Den öfre taflan framställer, likaledes i trä, Kristi förklaring. I det konsolformiga understycket äro insatta fyra små porträtt i bröstbild, två manliga och två qvinliga, donatorn och hans maka samt förmodligen deras barn, målade i olja på duk med starka färger och skarp, tämligen rå modellering. Monumentet, som befann sig i ett temligen dåligt skick, i det att färgenmångenstädes fjällat af, särskilt på träskifvorna, har nyligen blifvit putsadt och ommåladt, hvarvid dock inskriften utplånats…”

Härmed har vi fått veta att det är Jon Pedersson Lilles bild på epitafiet och att konstnären Sudermannus gjort en ”framställning” efter Rubens tavla.

Jag blev plötsligt mycket konstintresserad, letade fram Rubens målning och målningen i Kalmars domkyrka, som beskrivs vara en kopia av Rubens tavla. Den är målad av David Krafft. En jämförelse visar att det är tre variationer på samma tema. Människornas positioner skiljer sig helt på de tre bilderna. För övrigt är de till förväxling lika. Rubens tavla är vacker. Jesu kropp framställs inte så extremt blek.
Jon Pedersson Lille var säkert nöjd med sitt konstverk. Det går att uttyda att han var på sitt 59:de år och hustrun på sitt 61:sta när epitafiet tillverkades, men det hängdes förmodligen inte upp i kyrkan förrän de båda var döda.

Fotografer är författaren och Per Stavfors. Bilden på Rubens tavla är publicerad enligt ”GNU Free




Anteckningar från barndomsåren, gjorda av Anna Blomqvist-Högman troligen i januari 1949.

En berättelse från 1870-talets Gålö om en liten flickas glädjeämnen och mödosamma vandringar.

Anna Högman, född Blomqvist, var en stor del av sin livstid husmor på Svenska diakonisällskapets Stora Sköndal där hon har en väg uppkallad efter sig.

Anna var 80 år när hon skrev ner dessa minnen från sin barndom i Österhaninge.’

Redigerad av Karin Aspberg 2010. Teckningar av Else Johansson.

 

”En kväll i förra veckan efter en tröttsam dag i stan läste jag en betraktelse av gamle biskop Billing – den handlade om hemmets glädje. Jag kom då att tänka på hur vi alla syskon varit lyckliga att ha haft ett sådant hem, för vilket vi ej kunna vara nog tacksamma. Bilden av våra kära föräldrar i arbete och möda från morgon till kväll för sina barns bästa är gripande. Aldrig hörde vi ett ont ord från deras läppar. Det hindrade dock ej att riset satt bakom kakelugnen och ibland togs i anspråk. Jag antar det mest var pojkarna som fick smaka det.

Mitt första intryck från barnaåren gäller 3-årsåldern, när vi flyttade från Arnöberg till Gålön. Vi voro då blott fyra stycken. Vi foro på båt från Enköping, och det jag minns är blott att jag skrek och ej ville fara på sjön.

Sedan vid 5-årsåldern, när jag började skolan, bror Carl var då 7 år, vandrade vi iväg en rätt så lång väg till en liten skola. Berget hette den och låg vid en vik av Östersjön. Jag minns att jag hade en blå och vitrutig bomullsklänning och hårt flätade små pukor vid vardera örat. Vi fingo första dagen sitta på stolar alldeles framför lärarinnan. Som jag var liten, blev jag inackorderad där och fick gå hem på lördagseftermiddagen. Mycket längtade jag efter den dagen, då jag just inte hade så roligt ensam. Då lärarinnan rustade i köket, satt jag i rummet innanför och ropade ”Får jag gå ut? Får jag gå ut?” Jag hade en lekkamrat i en granngård, Ann i Askvik. Hon fick ibland komma och vi lekte då kalas i bergskrevorna utanför med trasiga porslinsbitar som servis. Ibland gick lärarinnan bort, och då pekade hon med pekpinnen var visaren skulle stå på klockan när hon kom hem.

Ljuspunkterna voro dock när far kom knallande på isen med fiskredskap och skulle fiska.

Då rusade jag ner för berget och ut på sjön för att vara med. Lake och gädda fiskade han. Jag minns att han var klädd i en lång rock med skört och knappar i ryggen. Efter någon tid flyttade vi upp till storskolan. Högtid var det, när jag någon gång fick gå till Askvik och ligga över natt. Ann och jag lågo i en stor säng i två våningar. Vem som låg i nedre våningen minns jag ej. Det var väl Askviks far och mor. På morgonen fingo vi kaffe på sängen med sirapssmörgås.

Så blev det att få bo hemma på Stegsholm och ha skolan i samma hus. Sedan fick jag börja spela i prästgården i Österhaninge för en dotter till prosten Levin. Där voro många barn och jag var mycket blyg, så de hade nog rätt så roligt åt mig. Resorna dit voro rätt äventyrliga.

När isen bar på Årstafjärden, gick jag över den. En gång var det glansis, fullt med vatten på isen och storm. Någon hemifrån följde mig, men vände på halva vägen, då jag ansågs kunna reda mig själv. Jag var väl 10-11 år. Jag hade en notväska, som det stod ”Musik” på och en lykta, som jag hade till låns från en annan gång och som jag skulle lämna igen till mormor. När stormilarna kommo, fick jag huka mig ner och åkte iväg med vattnet forsande om fötterna. Lyktan for all världens väg och skrek gjorde jag i högan sky. I alla fall kom jag lyckligt fram. Efter lektionens slut vandrade jag iväg till mormor, där jag låg över natt.

Jag fick alltid en strut russin och mandel till matsäck, och så var det att gå till Berga gästgivargård och hämta en tung läderväska, som hängdes på ryggen, innehållande all Gålöpost, som blott kom två gånger i veckan. Det stod ”Gålön” på en mässingsplåt på väskan. Jag gick landsvägen och det var säkert en mil. Kom någon körande efter mig, var jag ej sen be att få åka med. Men det var ej så ofta. På sommaren, när äpplena lågo så frestande under träden vid stugorna, gjorde jag mig ärende in och bad att få lite vatten att släcka törsten med – i hopp om att få några äpplen. Och det fick jag nog. Det var flera stora backar och en särskilt dryg.

Då brukade jag högt läsa ur bibliskan namnen på Jakobs 12 söner: Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan o.s.v. om och om igen. På den tiden ansågs det ej så farligt att barnen skulle lära sig utantill både bibel och psalmbok. När man blir gammal, är man så oändligt tacksam ha ett litet förråd i minnet, som sitter kvar livet ut och blir till hjälp. Bror Carl och jag voro rätt så ofta hos mormor och morfar, särskilt när vi fingo frossa. Det blev bättre vid ombyte av vistelseort. Vi fingo då ligga i en stor säng med grova, hemvävda lakan, som förorsakade oss mycken vånda. På kvällen när vi kommit i säng, läste alltid Carl aftonbönen högt – många verser. Jag är ledsen att ej minnas den och tror ej att den stod i psalmboken. Då kommo alltid mormor och jungfrurna från köket och stodo i dörren och hörde på så andäktigt. Han läste med sådant allvar de många bönerna, och det blev så tyst och högtidligt”.

……..

”Det var både arbete, allvar och mycken glädje i vårt kära barndomshem. Gunnar dansade ofta runt med mor omkring matbordet på middagen och hon skrattade så gott. Goda föräldrar är uppfostrande och blir till välsignelse.

 

Tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång
Aldrig förstummas tonen från himlen…

Säkerligen äro våra hemkomna närmare oss än vi ana,

även manande oss alla att söka och finna det stora, ljusa Fadershemmet

Med orden ovan avslutar den 80-åriga Anna Högman
berättelsen från sin barndom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Gillets medlemsbok 2018

Nu har den tredje boken i serien om Gårdar i Österhaninge lämnat tryckeriet!

Denna bok behandlar de stora godsen Årsta och Sandemar men också gårdarna och byarna i östra delen av socknen, Beteby, Stadsberga, Lännåker, Valsta m.fl.
Boken innehåller drygt 250 bilder från trakten, många inte tidigare publicerade.

Författarna Karin Aspberg och Gunnel Stenqvist är båda ursprungliga Österhaningebor, Karin, född Stavfors, från Beteby och Kalvsvik och Gunnel, född Fröstad från Årsta.
Detta borgar för en gedigen kunskap om trakterna och författarna beskriver utvecklingen genom seklen fram till våra dagar.

Karin Aspberg

Gunnel Stenqvist

Boken ingår i serien Haningebygden (Nr 39) och ingår som förmån i medlemskapet i Haningegillet. Den kommer inledningsvis att delas ut/säljas vid vår Julmarknad i Tingshuset den 2 december (1:a advent) mellan kl 11 till 15. Priset för övriga är 175 kronor.

Vidare söndagen den 9 december på Skolmuseet kl. 13-16, i Tingshuset torsdagen den 6 december kl 17-18 samt lördagen den 15 december kl. 10-12.

Boken kommer att säljas hos Akademibokhandeln och hos Klackenbergs  (Port 73), Handlaget i Tungelsta samt Klockargården i Västerhaninge.

Gillets årsmötet hålls den 3 mars. De som inte har hämtat sin bok senast då, får meddela sig till Gillet om man vill ha sin bok hem per post.

Om du är intresserad av de två tidigare böckerna i Österhaningeserien kan du köpa dessa om du besöker Tingshuset vid något arrangemang till ett paketpris på 250 kronor.

 

 




Brink, torp under Årsta

Häradsekonomiska kartan från 1905

Husförhörslängden 1746, Österhaninge, kallas då Brinken.

Torpet Brink, de nordligaste torpet under Årsta, Södra Roten, finns med i HFL från 1746.
Torparen då heter Anders Andersson, född år 1710, hustrun Anna är fyra år äldre och de har en dotter på sex år med samma namn.
I Jordeböckerna nämns ”Brinken” för första gången år 1703 som dagsverkstorp under Årsta och några decennier senare som skattlagt torp.
Det fanns två bostadshus på torpstället från slutet av 1800-talet, oklart när de kom till.

Det ”gamla” huset på Brink, t.h. jordkällaren. Foto Henry Hall Haningegillet 1981. Det är nog inte troligt att detta hus trots namnet är från mitten av 1700-talet.

Anders Andersson efterträds 1783 av Zachris Zachrisson som blir där till 1798 då mågen Jan Persson född 1769 tar över. I kyrkboken 1811-1815 skriver prästen om honom ”skadad i båda benen”.

Han flyttar 1818 till Gammelgården och då kommer från Lännåker Anders Pehrsson född 1779 som dock efter några år flyttar tillbaka dit och ny torpare blir då Olof Olsson som kommer från Blista. Han flyttar tillbaka till Blista Östergård 1828 och då kommer från Åbrunna  Erik Andersson född 1802 som sedan 1834 byter torp och flyttar till Hammaren,
Från huvudgården Årsta kommer då ogifte stataren Jan Petter Jansson född 1810 som torpare. Han flyttar efter fyra år till Tyresta.

”Stora huset på Brink från norr” står på ett foto av Henry Hall från 1981. Han skriver i Torpboken år 1990 att detta hus tillkom runt sekelskiftet. Byggnaden t.h. var ett magasin, ladugården låg ett 50-tal meter mot söder.

(Redan 1843 har då från Hammaren Erik Andersson återkommit till Brink, tyder på att det finns två torp här från 1843 och några år framöver.

År 1853 flyttar Erik Andersson till Årstatorpet Eriksberg och ersätts av Nils Peter Andersson som kommer från Årsta där han varit statdräng. Han blir kvar till 1859 då han flyttar till Dalarö. Från detta år finns bara en torpare noterad på Brink).

Från Hesslingby kommer 1838  statdrängen Jan Gustaf Mörtengren med hustru och sonen Jan Erik. De flyttar ut 1847 till Tyresö och från Årsta kommer Gustaf Fredrik Österberg. Han blir kvar på Brink till sin död 1875, de sista åren som inhyses.

Ny torpare blir 1870 Anders Nyman som kommer från Västerhaninge, han år född 1812 och har en stor familj med sig. Han blir kvar till sin död 1896 sista tiden som inhyses.  Ny torpare blir 1877 Anders Petter Sjögren som kommer från Tyresö, han flyttar 1880 till Huddinge.

Prästen skriver nu som ”brukare”, Jan Olof Olsson, han kommer från Stadsberga. Han avlider 1895 och sonen Johan Magnus (Johansson) tar vid, han är född 1868 och ogift.

Han ger upp torparlivet 1898 då han flyttar till Stockholm som arbetskarl.

Post-Pelle, Gustaf Pettersson, på äldre dar. Bild ur Karin Aspbergs bok Gårdarna i Österhaninge 2.

Under de närmaste två åren heter torparen nu Johan Leonard Johansson, kommer från Täby och flyttar till Håbo Tibble.
Förste torpare på Brink i det nya decenniet blir Anders Edvard Hellmark född 1860, han kommer från Årsta där han varit rättare. Han flyttar 1904 till Värmdö.
Då kommer från Alfsta i Västerhaninge Anders August Olsson född 1867. Han avlider 1913 och nu kommer Gustaf Pettersson från Löfvreten i Västerhaninge som blir kvar till 1924 då han blir ägare till Västergården på Alby.
Han blir känd i samhället som Post-Pelle då han under många år kör posten mellan Österhaninge och järnvägsstationen i Västerhaninge med häst och vinkelkärra.

Från Stadsberga kommer 1925   Magnus Larsson född 1897 med två år yngre hustrun Selma och dottern Asta född 1922. Lars Magnus avlider 1933 och hustrun och dottern flyttar till Vaxnäs.
Dottern Asta gifter sig Eriksson och blir en välkänd profil i Haningegillet.

År 1933 kommer från Edesnäs på Utö där han varit stalldräng sedan 1920,  Erland Skarström, född i Sköllersta 1893, med två år äldre hustrun Lisa, född Lundqvist på Ornö, och sönerna  Einar och Runar födda 1915 resp. 1928.
Torpet består vid denna tid av 22 tunnland odlad mark, det fanns två hästar och sju kor.
I slutet på 1950-talet konstaterades att korna led av TBC och måste slaktas, detta gällde enligt sonen Runar f.ö. alla nötbesättningar på Årstas torp.

Familjen bodde i det större huset, sönerna flyttade tidigt ut, Runar blev lantarbetare på huvudgården under många år. Flyttade till Nedersta i Västerhaninge år 1959 men åter till Årsta som skogsarbetare och köper på äldre dar torpet Perstorp från Årsta-

Erland Skarström avlider som sista torpare på Brink 1959. Hustrun Lisa arbetar som bespisningsbiträde på Kyrkskolan och flyttar till Handen 1965 där hon dör 1972.

Runar Skarström, här på bild från 2018, gifter sig 1951 med Margit Helga Elisabeth Persson, de får två söner födda 1954 och 1956, han blir änkling 2007. Han bor sedan några år i en lägenhet i Västerhaninge dit han kom från Perstorp på Årsta. Foto Sune Nilsson

 

 

Nybyggd villa på Brink 2010. Foto Sune Nilsson.

 




Var är våra elefanter??

Det ser lite tomt ut framför Bilblioteket i Västerhaninge!

Bror Marklunds grupp ”Lekande elefanter” är borta, sockeln gapar tom!

Del välkända betongskulpturen har funnits här i Västerhaninge i hela 85 år, de första 50 åren stod den i trädgården vid den vackra vita villan efter Tungelstavägen som byggdes av vår gamle provinsialläkare Erik Tretow på 1930-talet. På senare tid användes den stora villan till förlossningshem.

Villa Solåkra låg i korsningen Tungelstavägen/Ringvägens förlängning. Revs när hyreshusen byggdes där. Elefanterna stod i trädgården ner mot Rosvägen och järnvägen.

Den norrlandsfödde skulptören Marklund bodde och verkade i Tungelsta några år runt 1930 och läkaren Tretow köpte gruppen 1933 för femhundra kronor.

När villan revs i början på 70-talet flyttades gruppen  till gräsmattan framför vårt f.d. kommunalhus  och blev med åren ganska sliten.

Haninge Hembygdsgille gjorde 2017 en uppvaktning hos kommunen och påpekade detta och de misskötta Marklundsinstallationerna på det lilla torget utanför Konsum. Och det helt saknade bronsverket Gycklaren!

En bild från hösten 2016, här ser vi att förkrigsbetongen börjat vittra.

Vi har nu fått följande glädjande besked från Haninge Kultur på vår förfrågan.

Just nu pågår en inventering och en VoU för vår fasta konstsamling. Elefanterna som länge har behövt vård har flyttats inomhus och kommer att genomgå en renovering under vintern.
Även skulpturgruppen vid entrén kommer ev plockas ned för renovering.
Anna Ahlstrand

Hoppas vi nu får återse våra elefanter på vårkanten, friska och välvårdade!

Och kanske också träffa på våran Gycklare igen!

Detta är den saknade Gycklaren på en bild från 2006, sedan länge demonterad och lagrad. Den inköptes av kommunen till Västerhaninge Centrums invigning 1969. Den vill vi ha tillbaka på sin nu tomma sockel!

Läs här en artikel om Bror Marklund:

Bror Marklund, konstnär, professor och Tungelstabo….




Tågplundrare från Barkarby gripen i Tungelsta

Tungelsta station på en bild från 1907 ur Gillets arkiv. Här utspelades en dramatisk händelse en kväll i november detta år. Anledningen till händelsen var en tågplundring norr om Stockholm några dagar tidigare.

Rubrik i Dagens Nyheter den 13  november 1907. Uppgiften om bytets storlek är betydligt överdrivet.

Måndagskvällen den 11 november 1907 ”rånades” tåg 38 på väg från Köping mot Stockholms Central i närheten av Barkarby hpl.
Dagens Nyheter som rapporterar om händelsen den 13 november använder ordet ”rån” i sin artikel trots att inte någon form av hot eller våld förekom. Ganska snabbt ändrar man sedan benämningen av brottet till ”järnvägsröfveri” och gärningsmännen kallas  ”tågplundrare”!

Tåg 38 som tillhörde Västerås-Bergslagens Järnvägar bestod av fem vagnar, varav en godsfinka, lämnade Köping på tidig eftermiddag.
I godsfinkan fanns en låst s.k. remisskista där järnvägsbolagets medel transporterades och innehöll denna resa c:a 9000 kronor i kontanta pengar.
Kistan var så konstruerad att man kunde lägga in penningpåsar i den men den kunde bara låsas upp av järnvägsbolagets personal vid Stockholms Central.
Enligt instruktionerna skall kistan vara fastlåst i finkan och det ålåg stationsinspektören på avgångsstationen att se till detta.
När tåget kom fram till Stockholms Central saknades kistan!

Artikel i Dagens Nyheter den 14 november.

Den noggranne reportern på DN kontaktade den ansvarige stinsen i Köping som utan förbehåll erkände att han inte hunnit kontrollera att instruktionen följts.

Det blev naturligtvis ett stort pådrag för att finna kistan men inte förrän på morgonen efter kunde en vaksam konduktör på ett Enköpingståg notera  skador på banvallen några hundra meter från Barkarby hpl och två tillkallade ”Stockholmsdetektiver” fann den tomma kistan i ett dike bortom banvallen.

DN framför i artikeln ”hur rånet troligen gått till”:

Här ett kort sammandrag:

Det var troligen två rånare, de tog sig ombord på tåget vid någon station före Barkarby genom att klättra upp från baksidan på tågsättet till någon av vagnarnas yttre plattformar och sedan vid ett uppehåll vidare in i godsfinkan via den olåsta skjutdörren. När tåget sedan bromsade in för att stanna vid Barkarby kunde man utan bekymmer vräka ut kistan via skjutdörren och själva ta sig av på ett säkert sätt för att sedan ta sig tillbaka och leta rätt på kistan och bryta upp den,”

Riktigt så var nu inte!
Den kommande utredningen visade nämligen att en av ”röfvarna” tjänstgjorde som bromsare på tåg 38 vid brottstillfället vilket naturligtvis underlättade genomförandet. Denne kände troligen till att kistan inte var fastlåst och att den innehöll mycket kontanter.
Kompanjonen klev ensam på i Jakobsberg, tillsammans baxade man fram kistan till skjutdörren och fick den av tåget några hundra meter före Barkarby.
Kompanjonen hoppade av tåget strax före hållplatsen och återvände och plundrade den medan bromsaren fortsatte med tåget mot Stockholm.

En stor polisinsats sattes in trakterna på tisdagsmorgonen och gårdssmeden på Hägerstalunds gård kunde rapportera att han tidigare på morgonen tillfrågats av två manspersoner om vägen till Rotebro då de ämnade att ta ett tåg till Uppsala.

En av männen hade ett stort paket under armen och båda hade skrubbsår på händerna och i ansiktet.

Uppsalapolisen kunde på eftermiddagen spåra de två misstänkta till Privathotellet i staden. De  anhölls och förhördes men släpptes senare på order från stadsfiskalen Lidberg i Stockholm då det ansågs att fakta inte kunde ge underlag för häktning. Dessa två personer hade inget med brottet att göra.

Brottet blev mycket uppmärksammat i tidningarna och Dagens Nyheter har ett stort antal artiklar under andra hälften av november, Det är ingen överdrift att konstatera att mycket förvirrande uppgifter kommer fram och för att göra en lång historia kort går vi över till den tidpunkt då brottet blir lokalt anknutet till våra trakter.

På onsdagseftermiddagen den 13 november får polisen i Nynäshamn information från detektivbyrån i Stockholm att en ”misstänkt individ” är på väg med tåg för att resa vidare till Visby. Hur man fått reda på hur denne kunde kopplats till brottet och hans resplaner framgår inte.

Polisman Waldén

Det blev polisman Waldén som får uppdraget och han upptäcker den misstänkte då han stiger av tåget och skuggar honom. Denne går  senare ombord på ångaren Tjelvar men smiter sedan osett av, kanske har han insett att han är skuggad. Waldén tappar nu alla spår och det visar sig senare att den misstänkte tågplundraren tar ett par pilsner inne på Järnvägshotellet, ger en storartad dricks för att sedan övernatta i en tom godsfinka.

På torsdagsmiddagen köper han sedan en tågbiljett till Stockholm, stationspersonalen som känner till gårdagens äventyr, meddelar Waldén som följer honom på tåget utan att ge sig till känna.
Vid ankomsten till Tungelsta stiger dock den skuggade av och Waldén följer naturligtvis med och finner tidpunkten lämplig för konfrontation.
Mannen har en stor kappsäck med sig och uppmanas att visa innehållet, där finns bland en del matvaror bl.a. ett väl inslaget paket.
När polismannen börjar öppna detta får han ett kraftigt knytnävsslag i ansiktet och tumlar omkull.
Gärningsmannen flyr springande från platsen på järnvägsbanken norrut mot Västerhaninge. Paketet visar sig innehålla drygt 8800 kronor i sedlar!

Identiteten på den nu på flykt varande brottslingen är i detta läge osäker men det visar sig senare att det är den 33-årige finkeldaren Karl Edvin Hansson från Hallsberg.

Polisman Waldén kallar nu på hjälp och kronofogde  Wahlroth anländer till platsen och inleder eftersök. Han fick på kort tid ihop ett tjugotal man från de närliggande gårdarna och gav sig ut i natten. Godsägare Jäderlund på Sanda ordnade ett ”beridet uppbåd” som han ställde till förfogande.
Uppdraget var nog på gränsen till omöjligt i mörkret!

På denna bild ur DN står: Spaningsledaren kronofogde Wahlroth med hunden Bravo och kronolänsman Östlund.

Det visar sig att den flyende i kvällen och nattens mörker följer järnvägen mot Stockholm och vid Jordbro banvaktsstuga tillgriper en trehjulig sparkdressin och sparkar sig norrut.
Spaningsledningen i Stockholm har under kvällen beslutat att sända ner fyra konstaplar till Tungelsta. Efter som sista tåget söderut redan avgått från Älvsjö fick även dessa företaga resan med två sparkdressiner och vid Täckeråkers Gård norr om Österhaninge station så möts man.

Hansson spelar iskall i detta läge och lyfter artigt av sitt fordon från rälsen för att de mötande skall kunna passera men naturligtvis blir dessa misstänksamma och börjar förhöra honom och snart stod det klart att de fångat rymlingen i kolmörkret ute i Handen.

Hansson gjorde ett försök att smita från poliserna men efter ett varningsskott ger han upp och ”beslås i handfängsel” och förs till Österhaninge station där ett inledande förhör hålls.

Den nu säkert identifierade Hansson förs in till Detektivkontoret på Mynttorget i Stockholm med morgontåget. Dit förs också extra stationskarlen Henning Johansson från sin bostad på Hälsingegatan. Hansson har i förhören utpekat denne som medbrottsling i tågplundringen.

Henning Johansson född 1884 i Lindesberg hade börjat sin anställning vid järnvägsbolaget i juni 1907 och tjänstgjorde som bromsare på tåget den aktuella dagen. Han hade tidigare arbetat på Statens Järnvägar med fått avsked p.g.a. slarv i tjänsten.

Han nekar inledningsvis all inblandning

Vid förhören erkänner Hansson tillfullo sin del av brottet medan Johansson ihärdigt nekar att han deltagit men har svåra indicier emot sig.
Bl.a. hade han i helgen lånat sin rumskamrats kappsäck vilket visade sig vara den väska i vilken kompanjonen Hansson förvarade en del av bytet och som beslagtogs på Tungelsta station av polisen.

De båda misstänkta anhålls på sakliga grunder och förs till Länsfängelset och under den fortsatta utredningen samarbetar Hansson med polisen och och berättar om händelserna vid själva brottet och dagarna därefter och som bekräftar de fakta som polisen kommit fram till och som kort beskrivits här ovan.
Han har dock en annan uppfattning om den händelse som inträffade vid konfrontationen på Tungelsta station med polismannen Waldén, han förnekar att han slagit till honom vid flykten utan bara sprungit iväg.

De båda tågplundrarna ställs den 18 december för första gången inför rannsakningsdomstolen i Södra Roslagens häradsrätt och inför domaren tvingas nu Johansson ta på sig sin del i brottet och erkänner att han ljugit i de inledande förhören.

En andra rannsakning sker den 8 januari. Henning Johansson visar tecken på stor förvirring i rättssalen och ger uttryck för religiösa  grubblerier, vill ha en bibel så att han kan gå ut och kristna alla hedningar.

Rätten tror att han bara spelar för att undgå rättvisan. Delvis lyckas han, han får uppskov med vidare förhandlingar i avvaktan på läkarundersökning. Edvin Hansson förklaras dock skyldig till brottet enligt strafflagens paragraf 20:7-3 och döms till 5:e resan stöld. Tyvärr kan jag inte finna uppgifter om strafftiden för honom och inte heller hur det gick för Henning Johansson.


Ovanstående artikel bygger till största delen på uppgifter i Dagens Nyheter 1907-1908.


Fotnot 1.
Finkeldarens uppgift var att elda i den ved- eller kokspanna som fanns under de flesta personvagnarna i järnvägens barndom för passagernas välmående.

Fotnot 2.
Sparkdressin var ett spårbundet transportfordon som sparkades eller stakades fram efter spåret. Ersattes senare av den modernare trampdressinen.

Fotnot 3.
I artiklarna kallas Wilhelm Wahlqvist för kronofogde, skall nog vara länsman.

Fotnot 4
Järnvägsbolaget får tillbaka största delen av de stulna pengarna men gärningsmännen skall ersätta bolaget med drygt 900 kronor, bl.a. för den förstörda kistan.

 

 

 

 




Johan Petter och hans familj på Håga 57, första hälften av 1900-talet.

Det lilla lantbruket Håga 57, Nödesta 1:69, låg bakom billadan, ”Wellgards”.
Det såldes av Fredrique Upmark på Hammar år 1910 till Reinhold Nilsson i Kolartorp,  som i trakten kallades ”Kolartorparn”.
Han bodde aldrig  själv på Håga utan hyrde ut de två bostadshusen. År 1910 flyttade hans dotter Emmy, f 1881, hit, då gift sedan 1902 med Johan Petter Andersson, f 1874, tillsammans med barnen Olga, Sven, Märta och senare 1912, Ragnar.
Johan Petter skrivs då som arrendator på gården.

Detta är ett utdrag ur verket Gods & Gårdar från 1940. Texten innehåller två uppenbara fel, Johan Petter ägde aldrig gården. Det var svärfadern Reinhold Nilsson i Kolartorp. Noteringen att Johan Petters hustru Emmy var född Andersson är också felaktig.

Emmy Andersson, född Nilsson. 1881 – 1943

Emmy var född på Söderby Gård i Handen där fadern  ”Kolartorparn” Reinhold Nilsson, född 1852 i Ålem, var mjölkarrendator där. År 1877 blir han brukare på  Kolartorp under Söderby  och blir kvar där till sin död 1912.
Hustrun heter Emma och är tre år äldre och hon avlider först 1929.

Johan Petter Andersson.          1874 – 1957

Johan Petter var född på Lilla Hållsättra, Västerhaninge, fadern Anders Andersson står som arbetare och Johan Petter är äldste sonen i en skara om åtta barn. Familjen flyttar senare som torpare till Dal på Ektorp och arrenderar mellan 1901 och 1904 Alby  2:3 i Österhaninge.
Johan Petter flyttar från familjen i Alby till Kolartorp 1902 och gifter sig samma år med hemmadottern Emmy och jobbar på gården.
Anders Andersson och resten av familjen flyttar 1904 till Fredriksborg i Huddinge. Han avlider i Segeltorp 1919.

Johan Petter och Emmy får på Kolartorp i februari 1903 två tvillingflickor varav den ena, nöddöpt till Agnes, avlider kort efter födseln och den andra, Ellen Paulina, bara lever i två månader. År 1904 får man dottern Olga Maria och 1907 sonen Sven.
Samma år flyttar de till torpet Adolfslund i Huddinge men är tillbaka i Österhaninge året efter i december, nu som hyresgäster på lägenheten Karlsborg under Kalvsvik där dottern Märta Lovisa föds 1909. Karlsborg låg intill järnvägen där det stora värmeverket finns idag.

Församlingsboken för Västerhaninge 1910-1916. Håga 1:69 eller Håga 57.

År 1910 kommer familjen till Västerhaninge, Håga 57, och utökas 1912 med sonen Ragnar. Stället kallas i folkmun för ”Johans Backe”  och består av två bostadshus, en uthuslänga med ladugård och stall samt ett mindre magasin. Bostadshusen låg i skogsbacken mot Gustafslund och Ljungby på norra/östra sidan av Hågaån och den mindre väg, troligen bara en stig, som då gick ner till järnvägen och fram till Västerhaninge stationssamhälle via nuvarande Aspvägen.

Johan Petter och Emmy utökade de knappa inkomsterna med att tvätta, en enkel tvättstuga byggdes vid ån och dessutom en mindre torklada. Johan Petter har tidvis i församlingsboken fyra benämningar i kolumnen för yrke, arbetare, arrendator, åkare och tvättare.
Åkeriverksamheten skötte han med häst, kärra och vagn.

Gården från vägen, Johan Petter bodde i huset t.v, Bilden tillhör Carmilla Floyd, sondotterdotter till Johan Petter och Emmy.

Johan Petter bodde men sin familj i nedervåningen på det större av bostadshusen. Barnen flyttade ut vartefter, Olga,  Sven och Märta flyttar mellan 1922 -1925 till Stockholm.
Döttrarna blir kvar där och Olga gifter sig 1936 med Sigfrid Glantzberg, Märta året efter med Karl Erik Wahlström.

Sven återkommer 1930 till föräldrahemmet 1930 och gifter sig 1935 med Edith Viberg som kommit från Gotland till Rosenhill 1931. De bor kvar på Håga till 1939 där barnen Yvonne och Sven-Erik föds då de flyttar till Grönåker där sonen Kjell-Ove föds.
Sven och Edit bygger 1947 eget hem på dåvarande Annebergsvägen, numera Grönåkersvägen.

Yngsta sonen Ragnar bor kvar på Håga fram till  hösten 1938 då han gifter sig med Eivor Höjd från Prästgården, dotter till ladugårdsförmannen Julius Höjd, de flyttar då till Gustavsberg på andra sidan av Tungelstavägen där dottern Siv föds året efter.

Senare samma år är man tillbaka på Håga 57, bor nu i det mindre huset på föräldrarnas gård. Familjen flyttar 1942 till en lägenhet i Tingshuset, här föds dottern Berit 1942 och 1946 bygger Ragnar och Eivor eget hem på dåvarande Björkvägen, numera Jägartorpsvägen där dottern Inger föds 1951.

På Håga 57 avlider Johan Petters maka Emmy sommaren 1943 genom en olyckshändelse då hon drunknar i Hågaån. Johan Petter själv avlider våren 1957 på ålderdomshemmet.

Kommunen köper 1961 Hågagården och samtliga byggnader revs men grunderna till bostadshusen finns ännu kvar.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                    Genom åren bodde mycket folk på gården som hyresgäster, ffa i det mindre huset men även på övervåningen på det större. Mellan åren 1926-34 fanns här brädgårdsarbetaren, senare vägarbetaren, Erik Karlsson med sin familj, hustrun Jenny, fyra söner och en dotter.

Han gick under namnet ”Skat-Erik” då han ansvarade för det s.k. skatvirket på Hågasågen på granntomten. Det var rester av den sågade stocken där barken fanns kvar.
Här på bilden träffas grannarna uppklädda för festiviteter, Johan Petter t.v., tyvärr okänt årtal.

Senare, år 1942, kom från Södertälje plåtslagarmästaren Evert Karlsson hit med sin hustru hustru Aina och sonen Sonny och två år senare föds sonen Bjarne här.
”Plåtis” Karlsson bygger 1946 eget hem på Tungelstavägen 28, Ribby 1:101.

 

1951 års ekonomiska karta

Några avslutande bilder.

Kolartorp i Gods & Gårdar från 1940, ägare är då David Nilsson, son till Reinhold och bror till Emmy Andersson på Håga.

Kolartorp våren 2018, numera fritidshus.


Bild/kommentar inkommen från Pelle Andersson via FB:

Tack för intressant läsning! Har några få bilder på min morfar Ragnar som jag haft lite svårt att placera vart dom är tagna. Nu ser jag att dom borde tagna utanför Håga 57. Till höger i bild är Märta. Årtalet är dock okänt men där kan kanske Siv Klatzkow hjälpa till?

 

Kommentar Siv Klatzkow via FB.

Jag tror pappa Ragnar är 19 år och faster Märta 22 år, Och fotot är taget på den del av huset som ligger mot Hågaån.

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Välkommen till www.haninge.org!

Mitt vackra barndomshem, statarstugan Marieberg i norra delen av Fors By i Västerhaninge, får bli vinjettbild för de drygt 400 inlägg som finns på min hemsida om Haningetrakterna förr och nu.
Sune Nilsson, nils.sune.nilsson@gmail.com

Här finner du en länk till ett alfabetiskt register sorterat efter rubrik, kanske finner du något som intresserar dej?

I sökrutan uppe till höger kan du även söka på enskilda nyckelord i samtliga artiklar!

Nedan följer de utlagda artiklarna i den ordning de publicerades, de senaste överst!




Helikopterolyckan utanför Huvudskär för 50 år sedan.

Tio personer omkom då militär helikopter störtar i havet utanför Huvudskär, två överlevde kraschen.

Olyckshelikoptern Y 62, en Vertol 107, Hkp 4, under ett uppdrag 1967.

Hösten 1968 var en tid av oro och osäkerhet i Europa, Tjeckoslovakiens försök att frigöra sig från Sovjet, den s.k. Pragvåren, fick ett dramatiskt slut den 21 augusti då sovjetiska stridsvagnar rullade in på huvudstadens gator och stoppade det tjeckiska folkets frihetskamp.

Det kalla kriget var verkligen kallt denna höst och det militära läget inte minst i Östersjön var mycket spänt. Både NATO och Warszawapakten hade stor närvaro i vårt innanhav och svenska marinen och flygvapnet hade en hög insatsberedskap. Just den aktuella tiden pågick stora övningar hos de båda pakterna men även svenska kustflottan övade intensivt.

Några veckor efter den sovjetiska inmarschen i Prag, närmare bestämt den 6 september, var den svenska marinhelikoptern Y 62, en Hkp 4 B, på ett mycket fredligt och rutinmässigt uppdrag över Östersjön.
Man skulle lämna och hämta militär personal på radarstationen på Gotska Sandön. Denna utpost i Östersjön var en viktig del i vårt försvar med sitt strategiska läge.

Den startade från Berga strax efter halv tio och kunde efter en dryg halvtimmes flygning lämna av tre värnpliktiga på ön och ta ombord åtta hemlängtande kamrater. Besättningen bestod av fyra personer, två flygförare och två mekaniker.
Hemfärden inleddes kl. 10.07 i ganska bra väder och sikt. Efter c:a en kvarts flygning inträffade haveriet ungefär två landmil SO om Huvudskär. Troligen finns inga ögonvittnen till olyckan, ingen radioförbindelse förekom under hemflygningen mot Berga.

På Berga saknade man helikoptern och flygspaning inleddes. Olycksplatsen kunde snabbt lokaliseras och en massiv räddningsinsats sattes in. Vid 11.30 var första räddningshelikoptern på plats och kunde ta ombord två svårt skadade värnpliktiga för transport till sjukhus. Av de övriga tio  kunde en okommen tas ombord medan resten saknades.
Man kan väl anta att svenska militära myndigheter var mycket bekymrade över  vad som hänt helikopter Y 62 ute på Östersjön. Detta med tanke på den instabila situationen i området men man kunde dock ganska snabbt konstatera att någon annan part inte var inblandad men att  den måste bärgas så fort som möjligt för att orsaken till haveriet skall kunna fastställas.

Redan på eftermiddagen kommer ubåtsbärgningsfartyget Belos till olycksplatsen men fick ägna sig åt att bärga vrakrester.
Djupet vid haveriplatsen är c:a 110 meter vilket inte var möjligt att nå med konventionell dykning.

Man tvingades konstruera speciella trålar som sveptes över olycksplatsen av minsvepare och civila fiskebåtar från Muskö men inte förrän den 10 oktober kunde man landa in den aktra rotormasten med styrplatta och rotornav och kvarvarande delar av rotorbladen. Denna enhet byggdes upp i en hangar på Berga och man kunde konstatera att ett av rotorbladen visade en missfärgning som kunde härledas till ett utmattningsbrott vilken senare kunde bekräftas av laboratorieundersökning.
Brottet hade fortskridit till 55 % av bladets genomskärningsyta varefter resterande del brustit vid överbelastning.

För att göra en lång historia kort, ett av de bakre rotorbladen har brustit och kastats in i den främre rotorn och gjort helikoptern omöjlig att manövrera och slog okontrollerat i vattnet.

Senare byttes rotorbladen på den aktuella helikoptertypen ut mot kol- och glasfiberarmerade rotorblad, troligen pga detta haveri.

Denna olycka är den värsta som drabbat försvarets helikopterverksamhet under alla år.

Överlevande:

Vpl. furir Sven Olof Gösta Ryding, Sköldinge i Sörmlands län
Vpl. furir Peter Alexander Waldenström, Kungsbacka i Göteborgs och Bohus län

Omkomna:
2:e helikopterförare flaggstyrman Hans Sören Andersson från Sorunda, Stockholms län.
1:e helikopterförare flaggstyrman Seth Åke Erland Sundberg, Nibble, Ösmo, Stockholms län.
Färdmekaniker högbåtsman Jan Olov Gunnar Westerlund, Västerhaninge, Stockholms län.
Vpl. hjälpmekaniker Leif Arne Aringsjö från Uppsala, Uppsala län
Vpl. Sten Einar Assmundson från Göteborg, Göteborgs och Bohus län
Vpl. Kent Dennis Carlund från, Styrsö, Göteborgs och Bohus län.
Vpl. Bengt Göran Löken, Nylöse, Göteborgs och Bohus län.
Vpl. Bengt Åke Persson, Veberöd, Malmöhus län.
Vpl. Jan Carl Erik du Reitz, Karlskrona, Blekinge län.
Vpl. furir Lars Herman Wästfeldt, Johanneberg Göteborg, Göteborgs och Bohus län

Lite om Vertolhelikoptern 107 i marinflyget.

Systerhelikoptern Y 72.

Helikopter 4 användes av försvaret från 1963 till en bit in på 2000-talet. Den var ursprungligen konstruerad av Boeing Vertol men senare versioner (C) tillverkades på licens av japanska Kawasaki. Man köpte totalt 16 exemplar som opererades av Flygvapnet och Marinen.

Y 66 på Bromma. Foto Peter Liander

Ytterligare en Hkp 4, version C, från Berga havererade. Olyckan inträffade på Mysingen den 6 november 1975 och en besättningsman omkom.
Mycket litet är publicerat om denna olycka, de uppgifter som finns på nätet noterar att orsaken är ”den mänskliga faktorn”.
Den nylevererade helikoptern, Y 66, slog i havet nordost om Utö. Orsaken till haveriet sägs vara att man i och med Hkp 4C hade infört en styrautomat, SA 08, vilket kan ha varit en bidragande orsak. Uppgifter säger att den svårt skadade helikoptern bärgades och att delar av den har återanvänts på Y 65.

På Berga fanns Hkp 4 mellan åren 1961 till 2005.

 

 

Minneshögtiden 2018.

I talarsstolen ser vi den överlevande från olyckan, Sven Olof Ryding. Foto Örjan Sundkvist.

Foto Örjan Sundqvist.

För att hedra minnet av de tio officerare och värnpliktiga som omkom i den tragiska helikopterolyckan med Y62, den 6 september 1968, hade anhöriga, kamrater och kollegor samlats på Berga/Haninge garnison för en minnesceremoni på 50-årsdagen efter olyckan. Under ceremonin hölls tal av marinchefen, konteramiral Jens Nykvist och flygvapenchefen, generalmajor Mats Helgesson.

I slutet på 60-talet rådde ett ganska spänt omvärldsläge precis som i dag. Det ställde stora krav på officerarna och de värnpliktiga att bevaka och skydda Sveriges territoriella gränser. I sina tal betonade de båda cheferna om den viktiga roll som officerarna och de värnpliktiga hade spelat och den uppoffring som de hade gjort för att skydda vårt land, 1968.

Några rader ur konteramiral Jens Nykvists tal vid Minnesplatsen på Berga den 6 september.

”I dag den 6 september för femtio år sedan klockan 10:22 förändrades livet för alltid för många av er. Anhöriga väntade hem sin son, sin livskamrat eller någon väntade hem sin vän, den väntan blev för många evig.
När helikopter Y62 med tolv man ombord klockan 10:07 lyfte från Gotska Sandön med destination Berga, var det helt ofattbart att det här skulle bli den sista resan för tio av dem.
Helikopter Y62 med en fyramansbesättning och åtta värnpliktiga på väg hem för permission, nådda aldrig sin slutdestination”
,

En överlevande från olyckan, Sven-Olof Ryding, berättade gripande om händelsen från den dagen för femtio år sedan. Efter talen hölls korum som leddes av marinpastorn Jael Ahlin som efterföljdes av kransnedläggning och blommor i havet.

En ödets nyck…

I den minnesskrift som togs fram inför minneshögtiden hösten 2018 har även en episod kommit fram som förtjänar att nämnas som exempel på när tillfälligheter oss ovetandes får stor påverkan på våra liv.
En av de värnpliktiga på Gotska Sandön hade beordrats att kvarstanna vid radarstationen över helgen för att säkra driften. Den värnpliktige vill till varje pris flyga hem på permission och ”sålde för kostsamma slantar bort sina arbetspass”.
Slutligen, alldeles innan helikoptertransporten skulle ske, fick han klart att lämna, rafsade ihop sina kläder och sprang från förläggningen till landningsplatsen. Bara för att se att helikopter Y62 just startade och den värnpliktige kom inte med på den olycksdrabbade flygningen.

Fakta till artikeln bl.a. från ”Minnesskrift inför 50-årsdagen….”, div. militära källor samt Örjan Sundkvist och Rolf Bengtsson.

En utvikning med anknytning till ovan:

Föraren av Y62, Åke Sundberg, hade åtta år tidigare varit med om en svår olycka under en flygning med en Alouette helikopter, Hkp2, som startat från stabsfartyget Marieholm ute i Östersjön för att flyga till Bromma.
Sundberg och färdmekanikern Oskar Soleby startade kl 14 tisdagen den 23 augusti och beräknades nå målet efter en timme.
När de inte kom fram till destinationen på utsatt tid utlöstes ett spaningspådrag längs den tänkta routen men utan resultat varför sjöräddningens samtliga enheter aktiverades och en massiv sökinsats inleddes.

Efter ett tips från ett civilt fartyg kunde ett Catalinaplan sikta den havererade helikoptern vid Sandsänkans fyr i Östergötlands skärgård utanför Valdemarsvik.

Tidigt på onsdagsmorgonen kunde Sundberg oskadd hämtas av en helikopter från Berga, tyvärr saknades färdmekanikern.

Hkp 2, Allouette, här på museum. Foto Alan Wilson.

Det visade det sig att maskinen drabbats av kompassproblem vilket förklarar den totalt felaktiga kurs man flög. När man insåg detta hade man akut bränslebrist och tvingades nödlanda på det lilla obebodda skäret.
Själva landningen gick bra i det mycket hårda vädret men under försöken att säkra helikoptern svepte en jättevåg över skäret och drog med sig helikoptern och mekanikern i havet.

 

 

 

 

 

 




Gålö har blivit en ö igen…

I morgon onsdagen den 12 september invigs den nygrävda kanalen som på ett påtagligt sätt visar att Gålö är en ö.
Kanalen är endast någon dryg meter bred och har fått namnet Gålö Gäddkanal!

Här ses vattenvägen mellan Lännåkersviken och Askviken/Badhusviken markerad på en karta från början på förra seklet.

Här ser vi hur Gålö Gäddkanal nu går, i stort sett samma sträckning som ovan.

Kanalen följer i stort den sträckning som den ursprungliga vattenleden som historiskt skiljt Gålö från fastlandet. Den går i en trumma under Oxnövägen strax väster om fastigheten Hvilan.

Kanalen grävdes vintern 2018 och sammanbinder flera marar och småsjöar med Askviken öster om Gålölandet och Lännåkersviken västerut. För 150 år sedan fanns denna passage som en farbar genväg för mindre skärgårdsbåtar att undvika mer öppna vatten vid Mysingen.

En bild från senvintern 2018.

Åtgärden ingår i ett större projekt att ”Stärka gäddbeståndet i skärgården” som finansieras av Stockholms stad och med EU-medel från EU:s fiskerifond. Skärgårdsstiftelsen och Gålöstiftelsen bidrar också på flera sätt.

Under senare decennier har rovfiskbeståndet minskat i hela skärgården. Anledningen anses bero på flera orsaker kopplade till ex. brist på lekplatser och ett ökat predationstryck från främst säl och skarv. Mycket engagemang har satsats på att förbättra gäddans tillgång till lekplatser.