Hässlingbystenen äntligen rest!

Hässlingbystenen Sö 264 har troligen under mycket lång tid legat mer eller mindre dold i vegetationen i den norra kanten av Kikarberget. Nu har den rests och är väl synlig från motorvägen norr om Kalvsviks ridhus. Foto Monika Nordh

Vår numera bortgångne arkeolog Roger Wikell skrev 2011 denna artikel i Glimtar under rubriken ”När hedniskt land kristnades”

Hässlingbystenen Sö 264

Stenen finns vid pilen

Bakom Kikarberget finns Haninges mest oansenliga runsten. Ristningen består blott av ett kors med några spridda runor i korsarmarna. Runstenen har fått signum Sö 264 Hässlingby i verket Södermanlands runinskrifter, och beskrivningen omfattar endast 16 rader text.
Intresset för stenen från forskningens sida har allt sedan dess också varit svalt. Dock ska vi se att mer finns att berätta, ty runstenar är så mycket mer än runor.
Men först en orientering och lägesbeskrivning. Kikarberget är det höga berg som ligger norr om Österhaninge kyrka, och den intilliggande Hässlingby gård. I västra änden av berget ligger gården Kalvsvik. För den som färdas på väg 73 mot Nynäshamn kan nämnas att berget är den fond man ser vid färd söderut från Handen/Brandbergen.
Berget ligger rakt framför en på vänster hand när man kommer ur skogen och är på väg ut över åkermarken. Kalvsvik är hästgården därnäst.

Stenen är belägen rätt nedanför högsta krönet av berget, och är på våren och senhösten faktiskt synlig från motorvägen om man vet var man ska fästa blicken. Ett markant dike går framför runstenen. Tyvärr är den svår att hitta på sommaren, då högt gräs växer kring den lågt liggande stenen. Den är omkullfallen och ligger ganska djupt nedsjunken i leran. Inte blir det bättre av att stenen gärna blir övermossad i sitt något mörka och skuggrika norrläge. Går man på den stig som leder längs det branta berget missar man därför lätt runstenen. Med fördel kan man följa dikeskanten och hålla noga utkik. Det är inte på långa vägar lika bekvämt som att följa stigen, men är det klart bästa sättet att inte gå vilse i sitt sökande. Har man kommit fram till några berghällar, som bildar en svagt markerad udde ut i åkermarken så har man gått för långt, och ska bara gå tillbaka några steg (åt öster), här nämnt som en hjälp för den som själv vill besöka stenen.



Kartan visar Blistafjärdens minskning från år 0. På vikingatiden nådde den ända fram till Husby.

Utgångspunkt för runstenspromenaden är grusvägen som går norrut från torpet Kikaretorp vid bergets östra ände. Ett besök kan varmt förordas, ty stenen är i högsta grad intressant trots sitt knappa innehåll. Det tål att upprepas: runstenar är så mycket mer än runor. Vi ska tolka stenen – inte bara tyda dess runor – utifrån sitt sammanhang i landskapet. Då kan man utläsa en spännande historia, och stenen behöver inte längre vara så bortglömd som den så ofta blir med sitt till synes anspråkslösa innehåll

Ristningen består av ett enkelt kors med några spridda runor i korsarmarna och dessa bildar ingen given språklig mening för oss sentida läsare. Runorna är av typiskt vikingatida utseende. Läsordningen är okänd men om vi läser och tolkar dem som Erik Brate föreslår från vänster till höger, och nerifrån upp får vi runföljden: fadiirt. Detta skulle kunna tolkas som Fader T. Vad fader syftar på återstår att tolka, men ordet är inte ovanligt varken på runstenar eller i kristet sammanhang.
Dessutom uppvisar korset alla kännetecken på att vara från runstenstid, det vill säga 1000-talet efter Kristus. Senare tiders kors har en annan design, vilket man lätt kan konstatera då man studerar olika perioders kors. Kännetecknande är mittpunkten och punkterna i korsarmarna, samt inte minst de två parallella linjerna som återfinns långt in på korsarmarna. Alltsammans återkommande drag på runstenskors. Kors ristade i gråsten är mycket sällsynt från senare tid, vilket redan det talar för att stenen är från sen vikingatid – den tid då flest stenar med kors ristades.

Det är själva ristningen som är oansenlig, inte stenen som den är anbragd på. Stenen mäter hela 2,28 meter i längd samt 1,45 m i bredd. Det är således en rejäl stentavla där ristaren utan vidare hade fått plats med en rundrake om han hade velat. Korset är placerat lite ovanför mitten av stenen, såsom kors brukar vara på resta runstenar. Egentligen för högt upp, så att nätt och jämnt en tänkt runslinga hade fått plats mellan korset och stenens kant. Vilket i sig talar för att det inte skulle vara någon runorm på denna sten, annars vore det hela ett märkligt upplägg av runristaren. Man börjar inte med att göra klart korset för sig, utan lägger ut hela kompositionen samtidigt över stenens yta innan man börja rista runor och ornamentik. Möjligen blev runstenen inte färdigristad, men vi utgår från att Hässlingbystenens utseende var den avsiktliga. Det väsentliga var korset. Varför hugger man in ett kors utan att förse stenen med en inskrift? Är runstenen inte någon minnessten? Är stenen rest i ett helt annat syfte? Varför var det viktigt med ett kors på denna plats? Svaret kan vara förborgat i miljön närmast runstenen.

Vid en första anblick är det inget anmärkningsvärt med runstenens läge i terrängen. Den ligger lågt, i den meningen att stenen ligger nära dalens botten, något som är vanligt för runstenar som stått bredvid broar. Vi vet inte om runstenen är funnen på sin ursprungliga plats, eller hitsläpad från åkern. Oavsett så står stenen nära ett av de kortaste avstånden över dalgången. Läget är nära ett förmodat broläge som har gått mellan den udde som ovan nämnda hällar bildat tillsammans med en motsvarande udde på motsatta sidan av dalen.

Brostenar brukar vara runristade med den vanliga runstensformeln: ”A reste stenen efter B, sin släkting”. I enstaka fall finns det stenar med bara ett kors på, men då har dessa i regel ingått i par med en ”riktig” runsten. Är det så att vi saknar en runsten norr om Kikarberget? En sten som i så fall har stått nere vid bäcken i dalen, där idag motorvägen går fram? Arkeologerna som grävde här inför motorvägen 1993 fann ingen sten. Tydligen har det inte funnits någon, eller så är den förmodade parstenen flyttad, t. ex. till Österhaninge kyrka där mycket sten har använts i kyrkbygget.

Det finns ett fåtal exempel på ensamma resta stenar med bara ett kors, och de kan hjälpa oss att tolka vår korssten på ett annat sätt. De belägg jag känner till står alla på vikingatida gravfält, och det har föreslagits att dessa stenar var en tidigkristen invigning av hedniska gravfält. Det finns många exempel på att hedniska gravfält fortsattes användas efter det att invånarna hade blivit kristna. Förmodligen saknades ännu en gemensam kyrka med kyrkogård för de tidigkristna. Det är därför högst sannolikt att den gamla ättebacken då invigts till en kristen begravningsplats. Man fortsatte således att begrava sina döda på den av hävd använda gravplatsen. Det är en självklar utveckling.

Kan stenen vid Kikarberget peka på ett tidigkristet gravfält – en så kallad gravgård? Gravfältets kristna status har då markerats med en sten med ett ristat kors. Vi kan förmoda att träkors var vanligare som tecken på att platsen var kristet helgad. Tanken är tilltalande, men eftersom vi ännu inte har några kända gravar, varken hedniska eller kristna, vid Hässlingbystenen, så ska vi istället se närmare på kulturlandskapet kring stenen.

Vi ska fortsättningsvis tolka stenen på ett likartat sätt som för stenarna med kors på gravfälten: att vi står inför något som har invigts som kristet. Stenen ska förmodligen ses i ett större perspektiv än bara sättas i sammanhang med ett eventuellt gravfält eller en bro. Stenens blotta existens – en sten med ett ovanligt utförande – pekar på att platsen bakom Kikarberget var väsentlig. Vad utmärker kulturlandskapet i den här delen av Haninge?
Av särskilt intresse är en rad ortnamn i den omedelbara omgivningen. I Haningebygden nr 2 från år 1949 gör religionshistorikern Åke V. Ström oss uppmärksamma på att miljön har ovanligt många heliga ortnamn. Namn med hednisk bakgrund: Lundby, Lundsberget, Lunda och Kalvsvik. Till gruppen för Ström även det närbelägna Gullringskärret. De heliga – sakrala eller teofora som det också heter – ortnamnen följs åt av en rad betydande fornlämningar som stödjer att området har varit av central religiös betydelse under ”okristen tid”. Vi ska börja med platsnamnen närmast runstenen: Lundsberget och Lundby, och hit kan även Lunda och Höglunda räknas, som ligger på andra sidan dalen i nuvarande Jordbro.
Att Lundby, Lundsberget och Lunda skulle åsyfta en vardaglig dunge av träd i en beteshage, som vissa hyperkritiska ortnamnsforskare vill göra gällande, verkar onödigt långsökt enligt min mening. Varför namngav man en plats efter något så trivialt som en grupp av träd – om det inte vore något särskilt med just dessa träd? Heliga träd och lundar har varit viktiga under förhistorisk tid, vilket flera skriftliga källor ger klart besked om. Ett välkänt exempel är ärkebiskop Adam av Bremens skildring av lunden i Uppsala. Lunden, med ”ett evigt grönt träd”, var vida berömt i sin samtid. Platsen hölls fortfarande i helgd kring år 1075 då svearna samlades här för marknad, ting och blot.
Ortnamn som Torslunda och Frölunda visar till vilken gud andra lundar var vigda. Redan Cornelius Tacitus, den romerske historieskrivaren, nämner 98 e. Kr. att germanerna dyrkade sina gudar ute i det fria. Bland annat i lundar. I Nils Edvard Hammarstedts översättning från 1916 läser vi följande: ”För övrigt anse de det icke överensstämma med himmelska väsens storhet att inspärra gudar inom väggar… Lundar och hult helga de”.

Koncentrationen av gamla namn på lund kring området norr om Österhaninge kyrka är unik för Haninges del. I det här området har det stått en helig lund, kanske rent av flera. Man ska inte blanda in sena torpnamn som slutar på -lund, som Karlslund, i det här sammanhanget. De hänsyftar till en bild om förespeglad idyll och är främst från 1700- och 1800-tal. Kikarberget heter enligt Gustaf Upmark på 1860-talet Lundsberget. På dess topp, som ligger rakt ovanför runstenen, finns en fornborg. En mer rättvisande beteckning är gravhägnad eftersom det ligger två stensättningar innanför den låga muren. Hägnade berg ses i nutida arkeologisk forskning som heliga platser. Kanske vi ser ett blekt minne av detta då Upmark omnämner ”fester, som Valborgsmessaftonen här pläga firas af ortens ungdom”. Man kan undra om begreppet lund i Lundsberget åsyftar bergets topp. Stod det en lund på berget? De två stensättningarna kanske inte är gravar som man kan tro – utan harg. Ett harg är ett helgat stenröse. I Voluspa (Eddan) berättas hur Asarna byggde harg och hallar höga i den mytologiska tidens gryning. Det heliga landskapet – eller ska vi säga ”lundskapet” – norr om Hässlingby hänsyftar till en mytologisk dimension som gestaltades i den lokala topografin. Vi kan bara erinra oss om världsträdet Yggdrasils betydelse under forntiden, för att förstå att träd var väsentliga. Asarna höll var morgon ting vid Urdarbrunnen – källan vid världsträdets rot. Vi vet att de levande människorna gjorde likadant, ty vid lundar hölls ting, marknad och blot. Vi kan travestera ett känt uttryck: ”Land skall med lund byggas”. Lundanamn är vanliga över hela Mälardalen. Utanför Strängnäs grävde arkeologer för några år sedan på en plats som heter Lunda. Man hittade själva offerlunden och hallen. Tillika kom det fram tre gudafiguriner, förgyllda eller i rent guld. Resultaten är mycket goda och visar på ett övertydligt sätt att Lundanamn avser heliga platser.

Det sista sakrala namnet vi möter vid Lundsberget är Kalvsvik. Gården, ligger som tidigare nämnts, vid bergets västra ände. Någon vik med betande kalvar har det inte varit frågan om. Lägsta nivån vid Kalvsvik är 10 meter över havet, och havet stod på den nivån för ca 2000 år sedan. Det är äldre järnålder, och samtida med gravfälten i Jordbro och Åby. Att ett så banalt namn som ”Kalvs-Vik” skulle traderas oförvanskat genom två millennier är inte övertygande. Under medeltid stavades namnet Kalswi. Namnet blir nu begripligt. Det är ett Karlarnas Vi – ett Karlevi. Det betyder krigarnas heliga plats. Ett Vi är en invigd plats, liksom Torsvi, Frövi och Ullevi. Norr om ”Karlsvi” finns det en kammargrav från folkvandringstid (ca 400 – 550 e Kr). Gravskicket är under denna tid förbehållet krigare. En tid då krigare från Norden deltog i den väpnade politiken på kontinenten. Mycket guld kom då till Skandinavien och östra Svealand. I regel hittas guldet inte i gravar utan som offer i mossar. Man kan undra över det närbelägna namnet Gullringskärret…

Intill Kalvsvik finns det en källa på norra sidan av berget. Enligt äldre uppgift hos Ström var det en offerkälla. Sammantaget ser vi alla delar som Adam av Bremen nämner för den heliga platsen i Gamla Uppsala: en lund, en källa, stora gravhögar (vid Kalvsvik och Hässlingby) samt förmodligen en ståtlig sal. Var hallen har legat är ännu okänt, men vi kan vara säkra på att en sådan har funnits i området kring Lundsberget. Även i Snorres Edda möter vi samma komponenter i det mytologiska landskapet: Hallar, källor och lundar. Vid Gamla Uppsala finns motsvarigheten till ”Kalswis” krigargrav i båtgravfältet vid Valsgärde, någon kilometer norr om helgedomen. Det rituella, det juridiska och det militära gick hand i hand.

I sammanhanget är Jämtlands enda kända runsten inspirerande för hur vi kan tolka Hässlingbystenen. Runstenen står på Frösön i Storsjön, mitt i landskapet Jämtland, och här kan vi läsa: Östman, Gudfasts son, lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. De sista orden tolkar man gärna som att befolkningen blev kristen, men om vi istället läser det som att det var själva landskapet Jämtland som kristnades, så får stenen en djupare innebörd. Runstenens utseende är det traditionella med en rundrake runt ett stort centralt kors. För vårt vidkommande är stenens miljö intressant. Platsen är vald med omsorg. Platsen är Frösön (ön som är vigd åt Frö) och här hölls enligt medeltida källor ting och enligt arkeologiska resultat även blot. Inne i Frösö kyrka har nämligen en hednisk kultplats hittats under altaret i kyrkan. Runt stubben av ett stort träd hittades mängder av benbitar efter offrade djur. Antalet djurarter är nio, samma siffra som Adam av Bremen nämner angående de hängda djuren i Uppsalalunden. Uppenbarligen har arkeologerna funnit själva offerträdet i en lund. Vi ser ett direkt övertagande av en helig plats av Kyrkan. Frösön är ett av de tydligaste arkeologiskt belagda exemplen på kultkontinuitet i Norden.

Det är när man officiellt övergår till kristendomen under 1000-talets senare del som en sten med ett enkelt kors reses norr om Hässlingby. Det är ingen tillfällighet att den reses mitt i den sakrala miljön nedanför Lundsberget. Korset viger det hedniska landet med lund, vi och källa till ett kristet helgat land. Om tolkningen är riktig så bekräftar stenen namnens sakrala innebörd, något som Åke V Ström föreslog redan för drygt 60 år sedan. Det är ingen tillfällighet att Österhaninge kyrka ligger knappt 1 km härifrån. Parallellen med Frösön, liksom Gamla Uppsala, är tilltalande. Korsstenen vid Lundsberget – som vid en första anblick framstår som så intetsägande – visar sig vid närmare bekantskap kanske vara den mest intressanta runsten vi har i Haninge.

Lästips:
Haningebygden 12, Runqvis.t, H. 1975. Runinskrifter i Haninge.
Haningebygden 2. Ström, Å. V. 1949. Drag ur Kalvsviks historia.
Haningebygden 13.Tacitus, C. 98. (övers. Hammarstedt, N. E. 1916). Germanerna.
Upmark, G. 1977. Fornlemningar i Sotholms härad.




Sme’valle, bysmed i Österhaninge

Sme’valle i aktion i sin smedja. I bakgrunden t.h. skymtar Österhaningeskolan. Bakom smedjan syns taket på smedstugan och kyrktornet.

Äldre tiders hantverkare var högt aktade av traktens folk och mycket viktiga för utvecklingen.
De hamnade strax efter de kyrkliga potentaterna, doktorn, lagens representanter och lärarna i samhällets sociala skala.
Och överst kom oftast smeden!

Smeden i Österhaninge i dryga 60 år var Valdemar Nilsson, men väldigt få kände honom under det namnet, han var Sme’valle med hela trakten!

Karl Valdemar Nilsson född 1897 kom till Hesslingby som nästan nyfödd med sina föräldrar, Svante och Anna Nilsson. Fadern var gårdssmed och bodde i en länga uppe på gården men redan två år senare gick flytten till Årsta. Valle hade en ett år äldre bror och en yngre syster men båda avlider på Hesslingby 1899.
På Årsta föds systern Ingeborg år 1900 och en son 1905 som avlider i späd ålder

1911 är man tillbaka i Kyrkbyn, till Rosenhill, intill handelsboden med samma namn. Här bygger föräldrarna både bostad och egen smedja och fadern blir bysmed och 1914 utökas familjen  med dottern Helga. 

Valle arbetar med fadern men 1922 blir han ensam i smedjan när fadern dränker sig, han skrivs nu av prästen som hovslagare. Omkring 1925 bygger han till smedjan till det skick som ses på bilden nedan.                                      



Smedjan på en bild från 1981 från Gillets arkiv.
Husgaveln t.v. tillhör f.d. handelsboden
Rosenhill.

Ässjan som fadern byggt på 1910-talet

Valle och Maja firar 50-årig bröllopsdag.

1924 gifter Valle sig med den två år yngre Sigrid Maria Pettersson, Maja kallad. Hon bor då på Gålö har sonen Evert född 1920 som legaliseras i samband med giftermålet och 1925 föds sonen Sigvard.
Maja var o.ä. dotter till hemmadottern på Korp-Norrby, Kristina Pettersson, som senare gifter sig med Karl Erik Petterson på Gålö, arrendator på Kalvholmen och Maja får två halvsyskon, Signe 1906 och Arne 1910. Valle och Maja bor efter giftermålet med sina söner på Rosenhill hos Svantes mor Anna.
Hon tar efter makens död ett antal barnhusbarn för att bättra inkomsterna så det blir trångt i smedstugan och Valle och Maja vill naturligtvis ha ett eget hushåll och flyttar efter nåt år upp till till en flygelbyggnad på Hesslingby.
År 1932 blir det Solberga prästgård som hyresgäster. Bostaden låg inne på gården, intill själva prästgården, men huset ägdes av arrendatorn Vering. Det köptes senare av Valle och Maja och båda blev kvar där tills de avlider, Valle 1980 och Maja sju år senare.

Vid ett samtal våren 2019 med yngste sonen Sigvard ”Sigge”, som tagit efternamnet Klinta, berättar han om fadern:

En vital 94-åring i sin pensionärslägenhet i Sköndal, Sigge Klinta.

Valdemar Nilsson 1918

Farsan gjorde sin värnplikt i slutet på 1910-talet och fick då en en utbildning till hovslagare på K1 och på Veterinärhögskolan. Var väl ganska naturligt med tanke på hans bakgrund som smedhalva hos fadern. Jag har aldrig sett att han fick någon form av mästarbrev, det var väl en mera civil utmärkelse.
Han hade god hand med hästarna men var ibland tvungen att vara lite hård för att kunna utföra sitt hantverk.
Traktens bönder hade ett stort förtroende för bysmeden och jag hörde aldrig ett ont ord om honom.
Han utförde naturligtvis även mera traditionella smidesarbeten, beställningsjobb, reparationer av jordbruksredskap och vagnar men även lite finmekaniska arbeten.
Han skaffade sig gassvetsutrustning tidigt och blev skicklig svetsare, på senare år köpte han också en elsvets.

Han åkte ju ofta omkring med sin ”skolåda” bak på sin cykel eller lite senare på motorcykeln. Lådan och verktygen hade han till största delen tillverkat själv.
Han var i sin ungdom duktig tävlingscyklist och gillade att cykla långt upp i åldrarna och körde Vätternrundan som motionär 1967.”

Sme’valles skolåda finns kvar hos f.d. grannen Kjell Wårenius som nu bor i Flen.

Valdemar Nilsson var smed i tredje generationen.
Hans far Svante Nilsson var född 1870 i Bettna i Södermanland på torpet Skogshyddan. Svante flyttade tidigt ut från hemmet och jobbade som dräng i trakterna, gjorde sin militärtjänstgöring i Stockholm 1891 och blev kvar i huvudstaden som smedlärling till 1898 då han kom som gårdssmed på Hässlingby.
Även Svantes far, Nils Gustaf Nilsson född 1844, var smed på olika gårdar i Sörmland bl.a. på Skavsta och Stensnäs.
Sme’valles äldsta son Evert gick väl lite i anfädernas spår, arbetade hela sitt liv som guldsmed.

Vid samtalet med sonen Sigge 2019 berättade han följande om när fadern tog körkort på lite äldre dar.

Det var under tiden vi bodde på Hesslingby i det gula gårdshuset uppe vid mangårdsbyggnaden. Jag hade inte börjat skolan så jag gissar på 1931-
Han hade under många år kuskat runt samhället med sin motorcykel med verktygen på pakethållaren utan körkort men nu hade landsfiskalen Gabrielsson bestämt att detta måste ordnas.
De båda var väl bekanta med varandra och Gabrielsson meddelade att han skulle besöka Valle för att kontrollera hans lämplighet att framföra fordon i trafiken.
Landsfiskalen ankom till Hesslingby vid middagstid och bjöds på god skaffning vid köksbordet med fönster mot kyrkan och ålderdomshemmet
av mor Maja och efter lite allmänt sällskapsprat säger han:
— Ta nu och starta upp maskinen och kör ner mot kyrkan och upp till smedjan och tillbaka får vi se hur det går”.


Sittande med en kaffekopp i handen studerade nu Gabrielsson Valles framfart och nickade gillande när han återkom efter uppkörningen och meddelade att han var godkänd!

När körkortet sedan kom med posten kunde vi konstatera att farsan fått körkort även för bil trots att han aldrig suttit bakom en ratt under hela sitt liv!

Efter Valles död 1980 kontaktade sönerna Haningegillet inför försäljningen av tomten och smedjan och i maj 1981 besökte delar av den dåvarande dokumentationsgruppen Rosenhill under ledning av Harry Runqvist som ju varit mångårig granne med Valle.
Interiörerna fotodokumenterades av Gunnel Ilonen och Gillet erbjöds en stor del av handverktygen som gåva. Dessa finns nu i våra båda smedjor på Tingshustomten.
Här nedan finns några av dessa fotografier.




Fors, Västerhaninge, Westerin 1895

WesterinVästerhaninge sockens stora nedtecknare Gustaf Adolf Westerin skriver 1895 detta kapitel i sin bok om gården Fors.

Han var född 1862 i Stockholm av okända föräldrar, gick i skräddarlära hos fosterfadern men utbildade sig senare till folkskollärare. Kommer till Kyrkskolan i Västerhaninge 1887 och blir även klockare i församlingen. Han flyttar 1908 åter till Stockholm där han avlider som ogift 1927..
Texten återges här i sitt original.

2691496939_b30a936399_o

Fors 1, kallad Herrgården, här med den huvudbyggnad som uppfördes 1754 av Henrik Busch och revs 1937. Nertill sågen och kvarnen, uppe till vänster den omdiskuterade och föga kända väderkvarnen

Fors, omkring en fjärdedels mil söder ut från kyrkan vid stora landsvägen, som leder till Häringe, utgöres dels af en by och dels af en herregård. Ej utan skäl torde kunna antagas, att gården, hvars ålder är rätt ansenlig, blifvit kallad Fors med anledning af sitt nära läge vid det vattenfall eller den fors socknens längsta vattendrag här bildar. Fors utgör tillsammans 3 ¾ mtl, hvaraf Fors n:o 1 eller själfva herregården är 1 mtl frälse, enligt kongL kammarkollegii utslag 1874, hvarigenom det från skatte skulle öfverföras till frälse.

Af det öfriga lyder Fors n:o 2 och 3 under Häringe och utgör 1 ¾ mtl frälse. N:o 4 lyder under Berga och är 1 mtl frälse. Af dessa räknades i äldsta tider n:o 1 för 8 öresland och n:o 2 för 8 öres- och 5 örtugsland.
Hvad som i det följande nämnes om ägarne rör blott herregården Fors.

För första gången namnes Fors i ett fastebref, dateradt 15 juli 1327. I detta bref namnes bland fastemännen Bero i forsæ såsom det då skrefs. I midten af 1500-talet synes befallningsmannen å Stockholms slott Anders Sigfridsson innehaft gården, då densamma genom byte den 8 april 1560 kom i konung Gustaf Vasas ägo. I vederlag erhöll Sigfridsson kungsgården i Norrala socken i Helsingland.

Vid konungens snart därpå inträffade död, gick gården i arf inom släkten och i 1609 års förteckning öfver hertig Johan arfvegods nämnes han, som dess ägare. Denne hertig Johan var konung Johan III:s yngre son och hertig till Östergötlad, d 1618.  Den 17 nov. 1638 inköpte grefve Gustaf Horn af konungens arf- och egnegods 1 h. i Fors. som då lades under Häringegodset.

På 1600-talet ägdes Fors af en Peder Sparre Larsson, som donerade räntan af gården till Danviks hospital vid Stockholm, hvilken ränta än i dag dit betalas. På 1860-talet pågick mellan dåvarande ägaren och Danviks hospital process, om Fors vore att anse såsom hospitalshemman. Genom Kongl. Maj:ts utslag förklarades att Fors, såsom varande purt frälse, ej finge såsom hospitalshemman betraktas, men väl till hospitalet utgöra den donerade räntan.
År 1750 ägdes gården af grosshandlanden Henrik Busch i Stockholm. Denne lät 1754 uppföra nuvarande hufvudbyggningen och bebodde Fors till sin död den 29 aug. 1764, då han begrofs i Västerhaninge kyrka i den Flachska grafven, som han år 1760 hade inköpt och reparerat. Till grafvens framtida underhåll donerade han till kyrkan 300 dlr kpmt, som för evärdliga tider insattes på riksbanken. Grafven blef efter vådelden 1831 igenlagd, men ålades församlingen af domkapitlet att af räntan för de donerade medlen resa en minnessten i kyrkan. Busch, född i Stralsund den 1 juni 1696 och direktör vid Stockholms borgerskaps änkhus, var gift med Fidelia Veise. En hans dotter, Johanna Fidelia, blef 1762 gift med skeppsklarerareStockholm Magnus Vestermark.

I början af 1770-talet beboddes Fors af kronobefallningsman Erik Levin, som var gift med Brita Katarina Tengman. De flyttade senare till Ekeby 1774. En kapten Georgi, f. 1775, ägde så Fors till 1814. Han hade deltagit i flere krigsbragder, hvarvid han förlorat båda händerna.
Härefter innehades egendomen af en patron Vahlenberg samt under åren 1834-1856 af krigsrådet Georg Axel af Sillèn, död i Stockholm 26/6 1858, 85 år. Sonen, Josef af Sillén blef 1853 gift med Hilda Upmark.

År 1856 öfvergick Fors genom köp till inspektören Ax. J. Ahlström vid Hall, som åter i sin tur sålde gården 1857 till en polisman Joel Tjellander. Då denne kort därpå gjorde konkurs, inropades Fors på konkursauktion år 1861 af C. F. Hallström, som sedan bebodde och brukade det till år 1891.

Hallström tillhörde en gammal svensk släkt, hvars stamfader, Sorre, på 1600-talet var född i Västergötland. Redan från början delade sig släkten i fyra grenar nämligen den äldre och yngre sörmlandsgrenen, upplandsgrenen och östgötagrenen. C. F. Hallström tillhörde den äldre sörmlandsgrenen.

Carl Fr. Hallström var f. 1825 på Billsta. År 1835 kom han till Maria trivialskola i Stockholm; blef 1842 elev vid teknologiska institutet, 1845 landtbrukselev vid Fållnäs i Sorunda samt 1861 ägare af Fors. Gift med Christina Lovisa Strömberg. Var vid 1862 års riksdag ledamot af bondeståndet, samt från 1861 till 1890 ordförande i Västerhaninge kommunalstämma och nämnd. Död i Uppsala den 8 juli 1893.

Genom köp 1890 övergick Fors till kyrkvärden Per Olof Olsson, som redan följande år sålde det till landtbrukaren Johan Eriksson från Västerhaninge. Denne avyttrade det 1892 till landtbrukaren Lars Joh. Hallberg från Nödesta för 32,000 kronor.
I byn finnes skjutsstation, 3 handelsbodar samt kvarn och såg, de senare hörande till såväl Fors och Berga som till Häringe. Dess taxeringsvärde utgör 25,000 kronor.

Fors 1937

Mangårdsbyggnaden som uppfördes 1937

Fotnot:
Lars Johan Hallbergs dotter Ester gifter sig med sonen på den Häringeägda Fors Östergård, Edvin Nilsson.
De övertar gården som sedan går över till sönerna Sven och Olle som blir de sista ägarbrukarna här,




Gamla VIF:are!

Ett gäng fotbollsspelare med damer från VIF på utflykt till Dalarna någon gång på 1950-talet. (?)

I bakgrunden ser vi den träkonstruktion som lastades upp på flaket på någon vänlig åkares lastbil när laget skulle på bortamatcher!
Fanns långbänkar på båda sidor, rymde drygt 20-talet personer.

Troligen fanns inte Trafiksäkerhetsverket på den tiden…
Om uppgifterna om bilden är riktiga verkar det som denna skara med livet som insats åkte ända upp till Rättvik!

Vi har namn på de flesta men gå gärna in via Facebook och hjälp oss med namnsättningen.

Bilden tillhör Bengt ”Acke” Andersson som jobbar med att skriva VIF:s historia. Har du bilder från förr eller kanske en liten rolig historia om den tidiga fotbollen kan du kontakta Acke på tel. 070 752 69 69 eller mail: bengt.andersson.vh@gmail.com




Villa Vega totalförstörd i brand

Foto Mauritz Henriksson 2013

Torsdagen den 14 november nåddes vi av nyheten att den vackra gula sekelskiftesvillan Vega i norra Handen förstörts i en brand.

Haningegillets Mauritz Henriksson skrev 2013 en artikel om det ursprungliga området Vega inför den exploatering som nu är mer eller mindre genomförd.
Han berättar där en del om den aktuella byggnaden.

Läs artikeln här: https://www.haninge.org/2015/08/16/lite-historia-om-vega-och-soderhagen-infor-byggandet-av-vegastaden/

Artikelförfattaren




Magnussons, Oxhagsvägen 6, Vendelsö 5:133

Från Sven-Erik Edbergs ”Vendelsöbilder” hämtar vi denna artikel som bygger på en berättelse av Göran Magnusson som skrevs år 2009. Göran avled 2017, vissa mindre korrigeringar har gjorts av hans bröder Hans och Birger 2019.

Här finns många intressanta fakta om familjen Magnusson och personer, miljöer och händelser i deras närhet!
Artikeln är en verklig pärla i Vendelsös sentida historia!

Framför huset på Oxhagsvägen c:a 1930, Karl, Hilma och August Magnusson. Huset byggdes 1908.



August Magnusson, som var
resande montör för ångdrivna sågverk från Bolinders och boende på Kungsholmen,
köpte denna fastighet den 27/8 1908 av Mellersta Sveriges Egnahems AB
tillsammans med sin hustru Hilma som innehade en charkuteriaffär på
Schelegatan.

Den bestod då av 6.448 kvm, till ett pris av 1.800 kr, och den låg mellan Oxhagsvägen och vad som idag (2010) är Lupinstigen, f.d. Storängsvägen.

Köpebrevet innehåller förutom rätten till att tillträda egendomen även villkor som att ”köparen erhåller del i de för Wendelsö tomtägare gemensamt upplåtna sjöområdet N:o 104, (troligen vid Vendelsö Gård) äfvensom del i väg till tomterna”. 
Vidare förbinder sig säljaren att till i april 1909 ”hafva anlagdt brygga å gemensamma området N:o 104.  Köpekontraktet inkluderar även ”Sand och grus till byggnader m.m. får efter anvisning fritt afhämtas å Wendelsö ägor.”

Köpebrevet kan väl idag ses som ett konstverk till såväl layout, text som handstil.

Det vackra köpebrevet från 1908.

Foto taget från berget ovanför huset på Oxhagsvägen 6 omkring år 1910.

I förgrunden ses träden på Magnussons tomt, och den sträckte sig en bit hitom de vita byggnaderna.
Man ser först det vita huset där Tekla Törnblom drev bageri. Det låg nära nuvarande rondellen vid Grindstugan  något nordväst om den.
Nästa hus med gaveln mot kameran är ”Puttebo” där trädgårdsmästare Unto Välikoski bodde till på 1990-talet när området mellan Petunia-vägen och Gudöbroleden byggdes och huset revs.  Observera vägen mot Vendelsö Gård som svänger åt höger bakom de vita husen ungefär där Jeppssons blå villa nu ligger. 
Det blev Solvägen och senare Petuniavägen och hörde till de två hus som då ägdes av Maj-Britt Jeppssons morföräldrar, och där Maj-Britts och Götes söner Klas, med hustru Annika, och Jan nu bor.
En dotter, Birgitta bor också där, men kanske inte i något av
dessa två hus.
Ovanför dessa äldsta av Jeppssons hus ser man ett hus med valmat sadeltak.  Det torde vara det hus på Östra Strandvägen där simmaren Robban Andersson bodde och som brann i mitten av 1900-talet.  Då förstördes en stor del av Robbans prissamling.

På bilden kan man sedan se att vägen fortsätter upp mot säteriet. Grindstugan låg då bakom buskaget nere till höger på bilden. Observera att Lyckån inte syns.  År 1910 rann den ut genom Kyrkviken.

Huset på Oxhagsvägen (tidigare nr 201 i kvarteret Höjden) uppfördes troligen 1908-1909 och står fortfarande kvar med samma utseende. Det  användes under de första årtiondena som sommarbostad för att på 1930-talet bli permanentbostad för August, som blev änkling år 1931.  August fick två barn och fyra barnbarn:

Generation I:  
Karl August Magnusson, 1874 – 1953                        
Hustrun  Hilma Eugenia   1871 –  1931

Generation II   
Aina, född 1903 och Karl, född 1904, gift med Gertrud f. 1904

Generation III: 
Göran född 1932, Hans, född 1934, Margit född 1943 och Birger född 1946.

I huset på Oxhagsvägen 6 har samtliga av dessa 8 personer bott utom Birger. Alltså  två/tre generationer samtidigt.

Den 30 augusti 1945 överlät August hela fastigheten till sonen Karl, som började bygga ett hus i nordvästra delen av fastigheten med dåvarande adress Storängsvägen 3.
Huset blev klart för inflyttning år 1946, Samma år som familjen utökades med Birger.
Den dåvarande fastigheten, Vendelsö 5:133, delades av Karl i två fastigheter år 1954 och blev 3:941 Oxhagsvägen 6 med den gamla stugan från 1908/1989.
År 1957 sålde Karl den delen av fastigheten till Göran, som sedan ägde och bebodde den till år 2010, 3:133, Storängsvägen 3, med nya huset , som Karl sålde till Hans, som bodde där med sin familj till år 1973.

Sammantaget har August Magnusson med familj i tre generationer ägt och bebott den ursprungliga fastigheten, Vendelsö 3:133 över 100 år. Göran avled i mars 2017, Hans och Birger bor fortfarande i Haninge kommun och deras syster, Margit,  bor i grannkommunen Nynäshamn.

Göran Magnusson skrev vid 77 års ålder ner några av sina vendelsöminnen, och de följer här:

”Jag skriver ned några minnen från Vendelsö. Mycket har jag glömt, och en del av vad jag skrivit kanske i verkligheten var lite annorlunda”:

Om Oxhagsvägen 6
Farfar hade 1908 byggt ett hus där. Tomten var avstyckad från Vendelsö Gård. Gårdens jordbruk var nedlagt. Ladugård och uthus revs i början av 1900-talet. Herrgårdsbyggnaden fanns kvar, men den förföll mer och mer och revs på 1980-talet.
Som barn bodde jag med mina föräldrar och två syskon i farfars hus.  Vi hade trångt på nedervåningen i ett rum och ett litet kök.  Far och vi barn sov i rummet och mor låg i kökssoffan.  Farfar bodde ovanpå.  Det var många som bodde trångt på den tiden, men det gick bra.  Nu (2009) bor jag ensam i hela huset..

Vatten hämtade vi ur en grävd brunn nedanför huset.  Torra somrar tröt vattnet, men så fick vi hämta vatten hos snälla grannar.

Slaskvatten med matrester hälldes i en grop, som nog låg för nära brunnen.  Det var gott om råttor.  På 1930-talet gjordes ett enkelt avlopp med rensbrunnar.

Det fanns ett utedass.  Innehållet i dasstunnan grävdes ner som
gödning.

Konservburkar och andra
sopor
grävdes ner här och där på tomten. 

Brännbart skräp brändes i en bränngrop.

Kommunikationer
Enda förbindelsen från Stockholm i början av 1900-talet var med tåg till Drevvikens station och med två små båtar som gick mellan stationen och bl.a. bryggan vid Vendelsö Gård. 
När jag föddes 1932 gick det bussar mellan Stockholm och Vendelsö.  Bussarna vände vid Jakobssons lilla affär vid nuvarande Lisebergsvägen. Till Handen fanns bara skolbussen. Senare förlängdes busslinjen till Svartbäcken, och vi fick bussar till Handen och Tyresö. 
Jag minns när bussgaraget vid Vendelsö Gård brann år 1941.  Man hann få ut alla bussarna och ingen blev skadad.. Ett nytt garage byggdes på samma plats.

Jordbruk
Det har funnits gott om torp och smågårdar i Vendelsö. I min ungdom var många ännu i drift. Vi köpte mjölk från några i närheten.  Många är nu helt borta, flera har blivit hästgårdar.
En av de bäst bevarade torpstugorna var Apelvreten som tyvärr revs helt nyligen för att ge plats åt en modern funkisvilla

Trädgårdar
Vid Gården fanns tre trädgårdar, Gistedts, Göranssons och bröderna Lundgren söder om Kalle Kryddas hus.  Sven Gistedt höll på längst. Jag tror det var till 1980-talet. Vid Grindstugan odlade Unto Vällikoski gurkor i sitt växthus på somrarna, och på vintrarna tillverkade han tallriskransar.  Vid Lillängsvägen fanns en stor gräslöksodling, som gav mycket arbete åt de större barnen.

Skolor
Den äldsta skolan låg vid Svartbäcken.  Den var redan nedlagd när jag var liten. I Vendelsö Gårds herrgårdsbyggnad var det skola till 1940, och där gick jag i första klass.  Andra och tredje klass gick jag i Mårtensbergs skola och därefter blev det Handen.

Skrivet 2019 av Görans bror Birger:
En av Görans klasskamrater, Jane Sjölund, talar om att Göran en gång kastade en råtta på henne – vilken rackare! Jane nämner även att klasskamraterna trodde att Göran skulle bli professor, men han valde smedsyrket i stället!  Detta dock under en kortare tid och Göran utbildade sig i stället till sjöingenjör.

Kyrkor
Det har tidigare inte funnits någon riktig kyrka i Vendelsö, men det fanns ett litet kapell vid Kyrkviken nära gården (Det var en gårdskyrka, som byggdes av en av familjerna Beskow, och därav ”Kyrkviken”)  Vid gården fanns senare en liten enkel frikyrkolokal, Elim, och den kallades i folkmun för Himmelska ladan.
Idag finns en ny fin kyrka nära Hagagården.

Vendelsö såg
Sågen låg ungefär där busshållplatsen frånStockholm ligger nu. Sågverket var en enkel klingsåg, som när jag var liten drevs med en ånglokomobil, som byttes mot en tändkulemotor och sedan till eldrift.  Sågen hade en stor brädgård. Hyvleri och snickarverkstad låg på andra sidan vägen.
Det har också funnits en mindre klingsåg vid Jägarvägen, en tvärväg till Bondvägen.

Tvätterier
Det fanns många tvätterier i Vendelsö.  Flera låg vid Drevviken och efter Gudöån och Lyckån. Vattnet i åarna hann bli ganska smutsigt innan det kom till sjön.  I början kördes tvätten med hästvagn från och till stan.  Senare skaffade många  lastbil.  Nu finns inget tvätteri kvar.

Företag
Det har inte funnits så många företag i Vendelsö.  Jag nämner några som jag minns.

X-tegel vid Vendelsömalm i gropen där skolan nu ligger drevs av David Eriksson.  De gjorde betonghålsten.
Cementkalle vid Skomakarvägen/ gjorde betongrör m.m.
Helmer Erikssons snickeri i slutet av Grindstuvägen vid vad som nu är Tistelvägen.

Affärer
Det har funnits många affärer i Vendelsö.

Konsum Gudö hade tre avdelningar, mjölk och bröd, speceri, kött.  Avdelningarna hade var sin kassa och kunden måste köa till var och en. Det kunde ta lång tid att handla.  Posten låg i samma hus.  Huset är nu Modevillan.

En liten butik efter Tutviksvägen, som jag inte vet något om. Nedlagd sedan länge, men huset finns kvar.

Ett litet bageri drev Tekla Törnblom i början av 1900-talet vid Vendelsögårdsvägen där Grindstugans hållplats är nu.

Vendelsöbazaren låg i källaren i den blå villan alldeles efter Untos hus mot Vendelsö Gård. De sålde enklare kläder, sybehör, hushållsartiklar, godis m.m., men inte mat. Huset står kvar och är fint upprustat.

Holger Karlsson i hörnan vid gården. Det kallades länge för
bussgaragehuset.

Bloms alldeles nära på andra sidan av Elimkapellet.  Det var en gammaldags butik. Blom hade vit mössa och penna bakom örat. Holger Karlsson tog över Bloms butik och stängde den i hörnan.  Holger hade det mesta i sin butik. Mat, husgeråd, kläder, verktyg, järnvaror m.m. Holger kallades Kalle Krydda.

Thors bageri en bit ner på Norrbyvägen. (Ångbageriet) Nedlagt.

Mattsons bageri (och konditori) vid Sågen där busshållplatsen mot
Stockholm nu är. Nedlagt.

Konsum Sågen har bytt ägare många gånger och är nu ”Vi”  i Vendelsö.

Vid Dalens bryggor fanns två affärer.  En längst ner på Hagtornsvägen, huset står kvar alldeles vid badplatsens parkering.  En ännu äldre längst ner på Dalkjusevägen (dåvarande Dalvägen) just där stora båtbryggan låg.

Walströms vid Djurgårdsvägen (eller Mastvägen) var en mataffär. Huset är rivet, men en ny mataffär kom till vid Lillcentrum, Lundins Favörbutik. Den är också nedlagd och lokalen har blivit vår fina ”Träffpunkt”.

Domejs mataffär med ett litet sortiment låg ett hundratal meter norr om Poppes möbelverkstad. Nedlagd sedan länge.

Jakobsson mataffär låg i det lilla huset på Willéns tomt vid vad
som nu är Lisebergsvägen.  Alltså där
buss nr 1 vände.

Konsum vid Tyrestavägen finns kvar.

Kaféer
Holmgrens i Gudö låg  där busshållplatsen från stan ligger nu.  Sista tiden var det en pressbyråkiosk, där arbetade min mor Gertrud.

Lillgården vid Badvägen ner till Gårdens bad.

I Grindstugan hade man kafé för länge sedan.

Vid Sågen i ett litet hus som låg där hyreshuset med pizzerian nu
ligger.

Bad
Sandstränder vid Dalen och Vendelsö Gård.

Vid Dalens bad fanns ett
badberg (Krokodilen m.m.) med trampolin.

Vid Gårdens bad fanns det
tidigare badbryggor och där var det ibland simskola på somrarna.

Vägar
Stora vägen genom Vendelsö, som gick genom den smala Vendelsö allé, var asfalterad och sköttes av Vägverket.

De lokala vägarna sköttes av en vägförening som man betalade vägskatt till.  Alla lokalvägar var grusvägar.  På vintern röjdes vägarna med hästplog och så småningom med motordriven vägskrapa. Den hette Bitvargen och Allan Karlsson  (”Malarian”) stod ute utan skydd.  Skrapbladet manövrerades för hand med stora rattar.

På 1940-talet fick vi lyse på
vägarna.

Folkets Hus
Vid Sågen fanns en folkpark och ett Folkets hus med bio. I folkparken var det på sommaren ofta dans på helgerna.  Ibland var det fina artistuppträdanden som t.ex. Zara Leander, Edvard Persson, Spårvägens musikkår. (Bland de sista som uppträdde var Snoddas) Det var en del fyllebråk t.ex. slagsmål mellan Handen och Vendelsö.  Sista tiden bråkade raggarna.
Det var synd att man rev parken och folkets hus när man byggde hyreshusen vid Sågen.

Haningevallen
På 1930-talet byggdes en bra idrottsplats nedanför folkparken.  Arbetslöshetskommissionen (AK) var med och byggde.  Elitidrottare tävlade där. Jag minns Arne Andersson och spjutkastaren Attervall.  På midsommar var det fest med lekar och dans kring midsommar-stången.  (Vendelsö IK hade sina trevliga VIK-dagar på höstkanten med bl.a. slagsmål på såpad stång)

Kriget 1939 – 1945
Jag var sju år när andra världskriget bröt ut.  Sverige slapp kriget men det påverkade våra liv en hel del. Den mesta maten ransonerades,men fisk, potatis, svensk frukt och grönsaker var kupongfria. Det fanns mat så att ingen behövde svälta. 
Kaffe och tobak var ransonerade.  För kaffe fanns det surrogat som bestod av rostade rotsaksbitar och sädeskorn.  Farfar August stoppade torkade klöverblommor i pipan.  Kläder och skor ransonerades också. Det förekom en hel del svartabörshandel utan kuponger.  Många hade kaniner som de slaktade för att få kött.

De flesta män i vapenför ålder var längre eller kortare tid inkallade till militärtjänst.
Bilar och bussar fick med mycket få undantag ingen bensin.  De flesta gick med gengas.  Gengasaggregaten, som hängde efter eller satt på fordonen,  eldades med träkol eller småhuggen ved. Gengas är koloxid (CO) som bildas vid ofullständig förbränning av kol. Den  är livsfarligt giftig även vid låg koncentration.  Bussarna hade släp och avgasröret ovanpå taket för att gas inte skulle läcka in.

Under några kalla år på 1940-talet var jaktflygplan av typ J22 stationerade på Drevvikens is, där de startade och landade.  Vi pojkar var naturligtvis nyfikna och fick komma nära planen, men vi fick inte åka med.

Orginal
Det fanns många original på byn.

Bergkvist som grävde brunnar. 
Ett tungt och farligt jobb som inte gav så mycket betalt.

August Nimrod Hedin som ständigt gick omkring med bössan på axeln och en stövare i band. Bland annat sköt han oönskade katter.  Jag undrar om det skulle vara möjligt idag att gå omkring med en bössa på det sättet?

Målarolle och Jocke var
mycket törstiga och gjorde småjobb.

Karolina i sin lilla stuga längst ner på Västra Strandvägen gick omkring och röt åt ungarna när de kom med sin ramsa: ”Häxan i dalen med röda kalsonger”

Skrivet 2009/Göran Magnusson




Vi behöver hjälp att vårda ”vår” tall!

Så här bör det se ut, tallen är sedan några år helt död och skall naturligtvis visas i det skicket. En frodig grön undervegetation förstör dock intrycket och signalerar på håll ett välmående träd. Se bild nedan!

Gillet har åtagit sig att vårda det fridlysta naturminnet med många namn, Ensamma Tallen, Paraplytallen eller Tandvärkstallen.
Finns ju i korsningen mellan motorvägen och Kyrkvägarna vid Västerhaningeavfarten och är väl synligt för alla som passerar och har blivit ett ”landmärke” för Väster- och Österhaninge kyrkbyar.
Vi söker nu några alerta medlemmar som med enkla trädgårdsredskap kan kan ta bort den missledande undervegetationen.
Platsen nås med bil från uppfarten mot Nynäshamn, det avverkade materialet behöver inte köras bort.

Så här såg tallen ut förra sommaren innan röjningen som var den första på många år. Växtligheten är nu i år betydligt mindre!

Förra årets röjare, Bengt ”Ludde” Lidbom och Per Stavfors.
Per med motorsåg, kanske inte behövs i år?

Kan du kanske hjälpa oss, maila i så fall: nils.sune.nilsson@gmail.com (kopiera och klistra in) för vidare upplysningar. Du kan också ringa 0707 175660 !

Det är viktigt att den som har möjlighet att hjälpa oss kontaktar mej innan man gör något. Åtgärden måste stämmas av tidsmässigt med markarrendatorn så att växande gröda eller sådd inte skadas!




Katastrofen på Märsgarn 1941 (R)

I vår serie ”Sommarrepriser” har vi nu kommit till jagarkatastrofen på Hårsfjärden mitt under brinnande världskrig.

Gillets Bosse Stjernström upplevde denna på nära håll som fyraåring och har i denna artikel beskrivit kända fakta men också en del mer eller mindre bekräftade rykten.

Läs hans artikel här:

https://www.haninge.org/2017/02/09/katastrofen-pa-horsfjarden-1941/




Olle Flodby har lämnat oss

Leden glesnar…
Mitt i den vackra sommaren nås vi av att vår hedersmedlem, Haningeikonen Olle Flodby, lämnat oss i stor sorg och saknad.
Han var född 1922 i Hölö och verkade yrkesmässigt under största delen av sitt liv inom kommunens skolförvaltning och pensionerades som skoldirektör.

Gillets officiella minnesruna kommer i höstnumret av Glimtar.

I avvaktan på detta några bilder utan kommentarer!




Flyghaveriet på Gålö 1960 (R)

Sommarrepriser

Dagens Nyheter den 3 augusti 1960

Den lokalt anknutna ”haninge.org” har funnits på nätet sedan juni 2015. 
Drygt 450 inlägg finns tillgängliga för läsarna, måste väl erkänna att kvaliteten på artiklarna varierar men de flesta verkar dock intressera följarna.
Statistiken visar att olyckor och andra tragiska händelser toppar listan. 
I sommartider är det vanligt att köra repriser så vi kör några av de mest lästa inläggen. Förra reprisen handlade om pendeltågsolyckan i Handen 1985.
Nu handlar det om nummer två på listan, flyghaveriet på Gålö 1960.
Läs här:
https://www.haninge.org/2016/01/06/flyghaveri-pa-galo-1960/