Giddevibbar!?

Gillets fotograf Stefan Jansson gjorde en utflykt ner till Häringenäs och tog denna vackra bild.
I kommentaren känner han ”Giddevibbar”, det kan vi väl hålla med om!

Kolla dessa:

Tavlan tillhör Göran Sjölin, ”Motiv från Stockholms skärgård”

Tavlan tillhör Ronnie Karlsson, ”Aftonstämning Stockholms skärgård”

Vill du läsa mer om ”våran Gidde”, konstnären och originalet Gideon Johansson:




Vackra ord i bistra tider! En tall berättar…

Sven Erik Edberg lyssnade och skrev, Lotta Stålhäll fotograferade!

Min mamma är en reslig tall i den lilla parken mellan Esplanaden och Kaptensvägen.

Jag började mitt liv som ett litet frö i en av hennes kottar, och en dag så öppnades kotten och jag flög hisnande ut ner mot marken. Jag kom inte ända ner till marken utan fastnade på en bergsknalle en bra bit ovanför där det inte fanns någon jord att plantera sig i. Några fåglar kom och åt upp en del av mina syskon, men så började det regna lite, och jag spolades in i en spricka där uppe på berget där det redan fanns lite skräp och jord. In i det skickade jag en liten rot och så började ett skott att gro uppåt.

Nu gällde det att börja kämpa. På något sätt måste jag ju få ner en rot i marken nedanför för att inte svälta ihjäl, så det var bara att jobba och på bilden ser ni hur stor den roten blev så småningom. För att inte blåsa omkull eller blåsa bort måste jag bilda nya rötter som häftade fast mig vid berget. För att inte svälta ihjäl gjorde jag flera rötter som alla sökte sig ner till den jord med vatten och näring som stammen behövde så väl för att jag skulle bli en lika fin fura som min mamma där i närheten.

Jag fick vara ifred med mitt kämpande och i dag står jag här med såväl en ståtlig stam som ett vackert rotsystem som förser mig med både vatten och näring. Jag klarade t o m stormen Alfride i januari 2019 fast många träd i Vendelsö fälldes av henne. Det går att kämpa sig till en bra framtid trots en nästan omöjlig position.

Sens moral i dessa tider: Ge aldrig upp!




Festplatser och dansbanor i Västerhaninge

I brist på nya artiklar en repris från 2015 om hur folk roade sig förr i världen i trakterna.




Sandsborg-Karlsborg i Jordbro

Ekonomiska karten 1951, vi saknar bilder på huset, någon som kan hjälpa oss?

Kalvsvikstorpet som blev fattighus och bytte namn 1910.
En kort artikel, inledningen av Anders Numan och den modernare delen av Mauritz Henriksson.

Anders Numan:
Torpet Sandsborg var underliggande till Kalfsviks. Den första noteringen i husförhörslängden kommer år 1811 och torpet bebos då av Eric Zederberg med hustru Brita, född Brovall. Eric tituleras som inhyses. År 1819 så beslutas att han inte behöver betala någon skatt. Torpet kallas ”uppodling” och Eric betraktas som utfattig.



År 1837 flyttar skomakaren Johan Julin in tillsammans med hustrun Christina och 7 barn. Efter att maken Johan dör 1848 så blir familjen ett fall för fattigvården. I fattigvårdstyrelsens protokoll den 28 september 1851 skrivs att på grund av Christinas ”iråkade sinnessjukdom blifvit oförmögen att sig sjelf vårda, och, i följd af denna fattigvårdsstyrelsens åtgärd, den henne för lifstiden tillhöriga backstuga blifvit en fattigvårdens tillhörighet”.

Fattigvårdsstyrelsens övertagande av Sandsborg kan ju tyckas märkligt, men enligt ett kungligt bref till Landshövdingen den 15 Martii 1751, så stadgas att alla fattighjonens tillgångar och kvarlåtenskap tillhör fattigkassan. Rättigheten att bruka Sandsborg under livstiden övergick då till fattigvårdsstyrelsen. Ärendet togs senare upp på sockenstämma och torpet rustades upp och därefter flyttade fler och fler fattighjon in. Men det är först på 1870-talet som rubriken ”Fattighus” kommer in i husförhörslängden.

I taxeringslängden 1840 kallas skomakare Julin för vanför och utfattig.
Sonen Erik Gustaf född 1824 flyttar hemifrån 1840 till Huddinge. Även han blir skomakare och vi kan läsa om hans tragiska öde i Aftonbladet den 20 september 1849.

I början på 1900-talet så ändrar Sandsborg namn till Karlsborg. Sannolikt så döps den efter den nya ägaren jordbruksarbetaren Karl Magnus Persson född på Muskö.

Torpets placering framgår av Häradsekonomiska kartan uppmätt 1874 där Sandsborg betecknas med T mellan Jordbro och Janstorp. På nästa karta 2 uppmätt 1906 är det nya namnet Karlsborg utsatt på samma plats.

Karta 1874.

Karta 1905.

Mauritz Henriksson:
Strömslund, Kalvsvik 3,  inkl Sandsborg, köptes på 1880-talet av Johan Gustaf Sjögren enligt ett köpebrev febr 1885, av Carl Fredrik Braunerhjelm. Han avled 1891, och enligt husförhörs-längden övergår ägandet till Anders Fredrik Östmark. Han var född på lilla Beteby 1847. Östmark flyttade 1907 till Söderby, och 1909 till Stockholm.

De sista åren på 1800-talet fanns det 12 personer skrivna på Sandsborg, fattighuset. Två av dem avled. En familj med tre personer avflyttade, men återkom något år senare. Några år in på 1900-talet avled fem personer, de övriga flyttade därifrån.

1907 köpte Otto Adolf  Elmgren Kalvsvik 3:5 av Fredrik Östmark.  Exakt vad fastigheten Kalvsvik 3:5 omfattar, har jag svårt att tyda. Otto Elmgren  med familj flyttade in  till lägenheten Jordbro 1909.

1910 kom Karl Magnus Persson, hette senare Pettersson, till Fattighuset Sandsborg. Han hade fru, yngsta dottern  och ett fosterbarn med sig.  Karl Magnus var född på Muskö 1852. Hustrun Anna Elisabet Ryberg var född 1846 på V Täckeråker  Yngsta dottern Gerda Justina var född på Täckeråker 1887. Fosterbarnet, Gustaf Evert, var född 1908 och son till en äldre ogift dotter.

Karl Magnus bytte namnet  Sandsborg, till Karlsborg.  Han köpte Karlsborg av Otto Elmgren som styckades av och fick fastighetsbeteckningen Kalvsvik 3:13.

Ernst Vilhelm Pettersson som byggde huset Marielund på fastigheten kalvsvik 3:7 var son till Karl Magnus och Anna Elisabet Pettersson.  Ernst Vilhelm hade också köpt av Otto Elmgren.

Otto Elmgren, som var född 1866 i Blekinge, hade titulerats ”agent”, ”vävnadsfabrikör” men var ”handlare” när han kom till Jordbro.  Han hade blivit änkling 1898,  gift om sig med Johanna Sofia Augusta Flygare, med vilken han hade de flesta av barnen. Hustrun avled i juli 1915, så Otto blev änkling på nytt. Det hindrade honom inte att begära ut äktenskapsbevis, som skickades till Borås.   I Borås lyste det tre gånger 1918 för Otto och en tysk medborgare som hette Hedvig Vilhelmina Louise Kleepas.  Om orsaken känner jag inte till, men de hann inte gifta sig. Hon blev svensk medborgare i april 1919. Fyra dagar senare flyttade hon till Karlstad.  Otto avled i oktober 1919.  Både Otto och hans tilltänkta hade då flyttat in till Sthlm.  Sonen Yngve står då som ägare till Jordbro.

Karl Magnus Pettersson avled på Karlsborg i oktober 1917. Hustrun Anna Elisabet bodde kvar med sin dotter Gerda Justina och fostersonen Gustav Evert.

I oktober 1929 avled Anna Elisabet. Karlsborg ärvdes av fem  barn vid liv, plus sex barn till en avliden son. Dottern Gerda Justina som fortfarande bodde hemma, köpte loss de övriga. Hon avled på Karlsborg i juni 1960. Justina var ogift och  testamenterade hela fastigheten Karlsborg till sin systerson Gustaf Evert Pettersson.  Han var gift med Inga Kristina, men bodde ensam  på Karlsborg 1970. De skilde sig 1971.  Gustaf Evert avled i Västerhaninge 1985.

Vattenfalls värmeverk ligger numera på platsen där Karlsborg låg.




Guidad Stockholmsvandring med kvinnliga förtecken! Gratis för Gilletmedlemmar!

På grund av ändrade direktiv från myndigheterna pausar vandringarna tom 31 december!

Varje lördag kl. 14 leder Ingrid Svensson, styrelseledamot i Haninge hembygdsgille och auktoriserad stockholmsguide, vandringar i Stockholm.
Som medlem är du välkommen att i mån av plats följa med utan kostnad.

Ingrid Svensson

Två vandringar finns att välja på: ”Kraftfulla kvinnor” från Slussen till Fjällgatan på Södermalm, och ”Hundra år av kvinnlig rösträtt” som börjar vid Riddarhustorget och avslutas vid Sergels torg.

Deltagarantalet är, på grund av covid-19, begränsat till 16 personer och därför krävs förhandsanmälan. Ibland blir en vandring inställd, så också av det skälet måste ni som vill gå med kontakta Ingrid på telefon 073-8903709.

”Hundra år av kvinnlig rösträtt” tar 1,5 timme, och ”Kraftfulla kvinnor” är något längre.




Marielund i Jordbro

Marielund, Kalvsvik 3:7 och 3:15, troligen 1981.

För några veckor sedan lade jag ut ovanstående bild på FB för att få lite fakta om den.
Byggnaden låg på östra sidan av Nynäsvägen mellan järnvägsviadukten i Jordbro och Janstorp (numera flyttat till Tingshustomten i Västerhaninge).
Personligen minns jag huset mycket väl, fanns på 60-talet ett staket mot vägen och ofta satt en man på trappan och kollade trafiken.

Ganska snabbt fick vi klarhet i att detta var Marielund, Kalvsvik 3:7!



Vår man i Handen, Mauritz Henriksson, kunde ganska omgående presentera en kortberättelse som lyder:

Första innevånaren var byggnadsarbetaren Ernst Vilhelm Pettersson som var född 1883 i Kvarntorp, Handen. Han var gift med Engla Maria Vesterlund. De hade tre döttrar, och flyttade dit 1911.

Närmast före hyrde de bostad på Jordbro. Namnet Marielund har inte funnits i området innan, vilket betyder att det troligtvis är Pettersson som byggde huset. Troligen är det Engla Maria som fått ge namn till huset.
Pettersson med familj bodde där till 1918.

In flyttade, och troligtvis köpte, Karl Otto Åsberg, född i Örebro 1866. Han var gift med Klara Sofia Andersson, född 1879 i Södermanland.
De hade gift sig 1901 när de bodde på Vendelsö.

De fick sönerna Karl Holger 1902, Sven Erik 1903 och Gustaf Edvin 1905. Alla tre föddes på Vendelsö.

1905 hade familjen flyttat till Strömslund, tillhörande Kalvsvik, nära Jordbro. Men bodde där bara två år, och flyttade 1907 till Söderhagstorp i Vega-Söderhagen.

Fam. Åsberg kom alltså till Marielund 1918. Fadern Karl Otto avled 1929, hans hustru Klara Sofia avled 1940.
Mellansonen Sven Erik, som hade gift sig 1936 med Astrid Elisabet Vård, flyttade in där 1941. De hade fått sonen Sven Arne 1936.
Hur länge de blev kvar på Marielund kan jag inte se, men 1946 bodde de på Bergsvägen, som ligger strax intill bensinmacken vid Jordbrorondellen.

Kvar på Marielund blev de båda ogifta sönerna Karl Holger och Gustaf Edvin. Gustaf Edvin bodde där till han avled 1978.
Karl Holger flyttade till Midgårdsvägen i Handen, där han bodde när han avled 1981.
Några kvarlevande anhöriga till fam Åsberg finns inte. Enda barnet, Sven Arne, som föddes 1936 var ogift och bodde på Sleipnervägen i Handen när han avled 2011.

Ekonomiska kartan 1951 visar trakten.

(Söder om fastigheten 3:7 finns 3:15! Kallades även den för Marielund? Och vem bodde där?)

Marielund var ett vanligt namn på hus och platser ”förr i tiden”, ibland var det hustrun i familjen som fick bidra med sitt förnamn som följdes av en lämplig ändelse, i detta fall -lund men -berg, -dal, -borg och -hill var vanligt.
Oftast var det dock byggherren själv som ville stoltsera med sitt förnamn i inledningen.
Märkligt nog är det i ortsnamnsregistret sällsynt med originalnamnet ”Maria” i dessa sammanhang, kanske handlar det om smidigheten i uttalet?

Slutligen, en helt annan fråga!

Mitt emot Marielund, ner mot järnvägen, fanns redan på 1950-talet en vit verkstadsbyggnad som i folkmun, åtminstone på senare tid, kallades Indikator. Den är sedan länge borta, mitt minne säger att det var en plåt- och ventilationsfirma men var den verkligen ursprungligen byggd för det ändamålet? Var det kanske en fabrik, vissa påstår det?
Vad tillverkade man i så fall?

Du som vet något, skriv en kommentar här i artikeln (nedan) eller maila:

nils.sune.nilsson@gmail.com




Nybyggnation vid Åbyinfarten

Lite i skuggan av den lite kontroversiella planen för Västerhaninge centrum pågår sedan hösten 2013 en detaljplanering av (del av) Åby 1:27, Åby Entré.
Detaljplanen berör området norr om korsningen Tungelstavägen/Åbyvägen/Nynäsvägen, man skulle kunna kalla det ”norr om Åbyplan”!
Under många år fanns här en ljusreglerad korsning för infart till Åbyområdet, den försvann när den stora rondellen stod klar.
Området ägs av Haninge kommun. Gotska Fastighets AB har blivit tilldelad markanvisning.

Under 2016 var detaljplanen ute på samråd och just nu uppdateras utredningar för att kunna besvara inkomna samrådssynpunkter. Granskning av detaljplanen förväntas ske januari 2021. När detaljplanen går ut på granskning finns det möjlighet att lämna synpunkter på planförslaget.

Man kan tycka att det är en lång handläggningstid på en ganska enkel detaljplan som troligen inte engagerat allmänheten i nån större omfattning.
Om planen i bästa fall vinner laga kraft i slutet på 2021 innebär det nio till tio år mellan uppdraget och byggstart!
Om man flyttar över den proceduren till den nya centrumplanen hamnar byggstarten där först 2027!

Förslaget Åby 1;27 innefattar ny bebyggelse om cirka 250 bostäder, minst 220 m² lokalyta för centrumändamål samt en möjlig förskola i delar av bottenvåningarna. Bebyggelsen delas in i två kvarter med underjordiska garage under delar av marken samt bibehållen naturmark med befintliga träd på resterande del av gården. Kvarteren delas upp i mindre byggnadsvolymer vars höjder varierar
mellan två och sex våningar.

Du kan läsa hela planförslaget här på kommunens hemsida;

https://www.haninge.se/bygga-bo-och-miljo/oversiktsplanering-och-detaljplaner/detaljplaner/vasterhaninge-arsta-havsbad/abyentre/




Nån koppling mellan Edvard Persson och Tungelsta?

Ja, möjligtvis en ganska långsökt sådan!
Jag har genom åren fått mej berättat att det fanns en kringvandrande profil i Tungelsta för så där en 50-60 år sedan som i folkmun kallades ”Stinsen på Lyckås”.
Välkänd på byn med sin lilla vita hund, tillrättavisande alla, ung som gammal, som avvek mot hans syn på hur man skulle uppträda.
Några av sagesmännen säger att det var den pensionerade stationsföreståndaren på Hemfosa med det ståtliga namnet Johan Georg Gustaf Natanael Engelhart.
Kanske kan denna lite kåserande artikel hjälpa oss att få klarhet i frågan, det måste finnas tungelstabor som har minnen av denne märklige man.



Edvard Persson då?
Jo, år 1942 gjorde han filmen Stinsen på Lyckås, inte nån av hans mest minnesvärda produktioner. Den spelades in på en privatägd lokaljärnväg i Halland, Halmstad – Bolmens Järnväg, i närheten av Simlångsdalen.

Det som förvirrar i tidslinjen är att Engelhart inte kom till Tungelsta förrän tretton år senare… om nu den koppling jag och andra gjort mellan Edvard, Engelhart och filmen är riktig?
Men kanske rullade filmen i mitten på 50-talet på Folkets Hus och folkhumorn slog till?
Andra fakta som talar mot mitt resonemang är ju den totala olikheten mellan de båda personerna, Engelhart beskrivs som en lång, smal, rakryggad karl, motsatsen till den överviktige skåningen Persson.
Mera förvirring, även västerhaningebor berättar om Stinsen på Lyckås men då fanns han i Västerhaninge.

Nåja, kanske kan vi reda ut detta med hjälp av våra läsare?
Var det den f.d. stinsen på Hemfosa som fick detta tillmäle?

Johan Georg Gustaf Natanael Engelhart var född på Hammersta gård i Ösmo 1886 och son till arrendatorn där Karl Edvard E. och dennes hustru Edit född Helèn. Farfadern, Johan Julius, var yrkes militär och dennes far var professor i Lund, livmedikus och erkänd medicinforskare.
Denna Hammerstagård ägdes av friherre August Löwen på Häringe. Den andra gården ägdes delvis och brukades av den enligt Ivar Lo-Johansson brutala sektern Otto Trotz.

Georg, som han ofta själv använde, gick i farfaderns spår och tog tidigt värvning och fick majors avsked 1932.
Han flyttade tidigt hemifrån men bodde under sin militära bana kvar i trakten, på Fållnäs, Ristomta, Väggarö och Åby.
År 1933 fick han tjänsten som stationsföreståndare på Hemfosa där han blev kvar till 1955. Vid den privata SNJ-järnvägen fanns inga stationsinspektörer men i dagligt tal kallades dessa föreståndare oftast stins!

Efter sin pensionering kommer han till Tungelsta år 1955 , Mariedal på Södertäljevägen, men flyttar några år senare in i gårdshuset på Ålstalund där han avlider som ogift 1967.

”Stinsarna” på Nynäsbanan var på den tiden oftast besvärliga att ha att göra med för ortsbefolkningen. De hade ju också tjänsten som postmästare. Vissa visade riktiga översittarfasoner, stinsen Dahlin i Tungelsta var en av dom, om man får tro ovan nämnde Ivar Lo.
Han fick åtskilliga gånger vända hem till Djurgårdsgrind när han som ombud för mormodern skulle kvittera ut hennes folkpension då postmästaren inte godkände hennes bomärke, ett kryss!
— Såg inte likadant ut som förra gången!

Stinsen på Hemfosa hade liknande tendenser, detta har berättats oss!

Bilden från Nynäshamns Järnvägsförening.

En bonde från Österby som hade nära till Hemfosa kommer in på expeditionen för att hämta ut ett kolli med ett dussin harvpinnar mot efterkrav. Klockan är vid pass tio minuter i tolv men under försöket att lösa den besvärliga administrationen inkommer middagståget från Nynäshamn på perrongen och stinsen stänger luckan för att ta hand om avgångsvinkningen och klareringen.
När detta är avklarat öppnar han åter luckan, pekar bestämt på klockan i väntsalen som nu var två minuter över tolv!

Expeditionen stänger för dagen klockan 12, ni får komma igen i morron!!

Bonden som var en lugn och jovialisk typ behärskade sin ilska och körde hem. När han kom hem till byn träffade han på några av sina grannar vid mjölkpallen och berättade om den odräglige stinsen.
Nu beslöt man sig för att ge igen med samma mynt, faktiskt rent bokstavligt!
På eftermiddagen samlade bönderna ihop den ganska stora efterkravssumman i ett- och tvåöringar som lades i en liten linnesäck.

Förmiddagen därefter bar det iväg till stationen igen, nu hade han uppbådat grannen att följa med. Den stora väntsalen var tom på folk så de båda bönderna går direkt fram till den stängda glasluckan och knackar på. Som vanligt ignorerar stinsen inledningsvis sina besökare men kommer till sist fram och öppnar luckan på glänt och tar emot fraktsedeln utan ett ord och efter några bestämda markerande dunkar med stora stationsstämpeln tar han till orda:

— Det blir 30 kronor och 50 öre, lägg pengarna i lådan så jag kan räkna dom!

För att nu förstå den komiska situationen som snart uppstår måste man veta hur tekniken på expeditionsluckan på Nynäsbanans stationer var konstruerad.

Under själva luckan fanns två skjutbara trälådor som var sammankopplade på ett sådant sätt att när den ena var på utsidan var den andra på insidan.
När stinsen går och hämtar paketet och lägger ut det på godsbryggan på baksidan tömmer bönderna med viss försiktighet den lilla linnesäckens innehåll i lådan men skjuter inte in den till expeditionen.

När han kommer tillbaka till luckan och finner att lådan med betalningen inte skjutits in blir han mäkta irriterad och skjuter ut sin låda med full kraft med resultat att lådan med småmynten med samma kraft slår i stoppet på insidan med en duktig smäll och resultatet är lätt att förstå, mynten sprids ut i expeditionen med ett duktigt skramlande !
De båda, nu ganska nöjda, österbybönderna får nu bråttom att komma ut runt hörnet, lasta paketet och komma iväg!

Sanning, nja kanske inte, men ingen rök utan eld!
Om den är sann kan vi nog räkna ut att den aktuelle österbybonden efter denna händelse beställde sitt fraktgods till Tungelsta station.

Några ord om Edvard Persson.

En inte alltför ovanlig sysselsättning både framför och vid sidan om kameran.

Folkkär skådespelare, född 1888, aktiv i filmbranschen i drygt 30 år, avled 1957.
Medverkade i hela 45 långfilmer och gjorde 226 inspelningar på 78-varvare.

Han var dock inte lika populär bland kollegor och filmfolk, han krävde att allt skulle kretsa runt honom, han hade ett stort ego. De kvinnliga motspelarna skämtade om att när man spelade mot Edvard behövde man ”bara sminka nacken”!

Han hade uppenbara alkoholproblem.
Så här skriver redaktören Jan Alvhult på HBJ:s hemsida om inspelningen av Stinsen på Lyckås år 1942:

Edvard Persson var full varje dag och elak som själva f-n. Han skickade hem huvudskådisbruden – hon var inte ”snygg nog” – och krävde fram Kollbergskan som dög. Han låg i en ständig, nästan mördande dispyt med regissören Lingheim. Filmgänget disponerade ettan med tåg plus en rälsbuss att åka med för att partaja på Simlångsdalens gästgivaregård, som levde gott på filmgänget. Att Edvard Persson verkligen uppskattade gästgivargårdens mat & dryck uttryckte han med följande ord i gästboken: ”Om det är sant att det finns oaser i livets öken, så måste denna gästgivargård vara en av dem. – Här vill jag alltid vattna mina kameler!”

Slutligen en liten kul knorr!

Detta är garanterat ett par äkta Edvard Persson-trätofflor som användes i ett stort antal av hans inspelningar!
Dom finns i en villa i Krigslida!
Varför och hos vem får ni fundera på!




Gillets svar på förslaget på plan för Västerhaninge centrum.

Översiktsplan enligt förslaget.

Under corona- och semestertider och en anmärkningsvärt kort remisstid har det inte varit helt enkelt att sätta sig in i det mycket avancerade planförslaget.
På grund av de rådande restriktionerna har vi heller inte haft möjlighet att kalla medlemmarna till möten för att känna av deras synpunkter och diskutera förslaget.
Vi har istället försökt få in enskilda åsikter via nätet, vår hemsida, vår FB och via mail vilket tyvärr är begränsat då våra medlemmar har relativt låg datanivå.

Under ledning av vår ordförande Per Stavfors har en mindre grupp ur styrelsen sammanfattat det inkomna materialet och har tillställt kommunen följande remissvar:



Till
Haninge kommun

Stadsbyggnadsförvaltningen, Planavdelningen
Yttrande samråd om Detaljplan för Västerhaninge Centrum, Åby 1:31 med flera (Dnr PLAN2016.21)

Illa vald period för samråd

Vi protesterar inledningsvis mot att samrådstiden ligger på sommaren och under en rådande pandemi. Det har medfört att föreningen inte har kunnat genomföra några medlemsmöten, någon studiecirkel etc. rörande denna för oss och hela Västerhaninge viktiga fråga. Det har hell er inte kunnat hållas några möten med representanter för kommunen. Vi hade gärna velat komma med alternativa lösningar på hur bostäder, simhall och parkeringar skulle kunna lokaliseras men av ovan nämnda orsaker har detta inte varit möjligt.

Omdaningen av centrum borde inte hanteras som en detaljplan

Vi protesterar också mot att den totala omdaningen av Västerhaninge centrum läggs fram som en detaljplan. Då förändringen är så genomgripande och inte ens följer andan i gällande översiktsplan anser vi att ett nytt program för hela Västerhaninge tätort först måste tas fram.

I Översiktsplan 2030, antagen 2016, sidan 35 står:

Centrumnära bostäder och utvecklad service

I Västerhaninge centrum ska småstadskaraktären förstärkas genom att bygga tät stadsbygd. Området ska kompletteras med flerbostadshus, verksamheter, parker och torg. För de centrala delarna av Västerhaninge finns sedan tidigare ett utvecklingsprogram som mer detaljerat beskriver delar av den föreslagna utvecklingen…

Det refererade utvecklingsprogrammet antogs 2012 och på sidan 12 står:

Centrumanläggningen
Centrumanläggningen kan byggas på med flera våningar. Det kan skapa förutsättningar för både bostäder och verksamheter, t ex verksamheter som i dag finns i andra delar av Västerhaninge.
Det kollektivtrafiknära läget gör området lättillgängligt såväl för boende som för besökare. För att handeln ska uppfattas som attraktiv bör också behov av tillfartsvägar och parkeringsplatser tillgodoses. Centrum måste som helhet vara ett fungerande och inbjudande centrum där man kan lösa flera vardagliga ärenden på en gång. Bostäder och/eller verksamheter ovanpå centrum gör området mer levande och attraktivt samt ökar förutsättningarna för service och mötesplatser.
Byggnader på upp till åtta våningar med 1000 lägenheter passar så illa in i denna beskrivning att det visar att planen som togs i god demokratisk anda totalt nonchalerats.

Bra modell saknas

Vi saknar någon bra fysisk och digital modell över området. Den digitala modell som finns i form av Cityplanner visar endast husen som vita lådor utan minsta antydan till hur gatubilden i det nya centrumet är tänkt att se ut.

Området blir för kompakt

Anledningen till formuleringarna i de tidigare planerna för Västerhaninge centrum är att man velat behålla karaktären med låg bebyggelse på två och tre våningar. Vi är medvetna om behovet av lägenheter med närhet till bra kollektivtrafik och motsätter oss inte att det skapas ett något tätare och något högre centrum än dagens men 1000 lägenheter blir alldeles för kompakt. Vi anser att höjden maximeras till fyra våningar och att husen mot kyrkogården är två våningar. De reaktioner vi fått från våra medlemmar är också för framför allt en upprördhet över områdets höjd. Det kom som en överraskning för alla, även dem som varit insatta i tidigare planer för Västerhaninge.

Området Klockargården – Åbygården

Det är glädjande att det gamla området med Klockargården, Åbygården, Lillebo och “Åby lada”samt allén mot kyrkan lämnas kvar. Vi anser att gångvägar i detta parkområde inte skall asfalteras.

Förskolan

Att det placeras en förskola mellan Åbygården och kyrkans tomt tycker vi också är bra. Det knyter an till platsens historia. Vi förutsätter att exteriören på byggnaderna anpassas till miljön.

Simhallen

Simhallens placering i centrum (som vållat mycket debatt) tar vi inte ställning till. Däremot reagerar vi naturligtvis, som tidigare nämnts, på den höga fasaden mot sydväst.

Parkeringar

Parkeringshuset mellan Klockargården och järnvägen anser vi skall i största möjliga mån läggas under marknivå så att inte Klockargården med en vägghöjd på drygt 4 meter möts av en 15 meter hög ful vägg på andra sidan om infarten mot centrum.
Den med underlaget bifogade trafikutredningen visar på ett behov av ca 200-800 nya platser (förutom de 200 platser som försvinner) för infartsparkering men det redovisas inte i planen hur dessa behov skall täckas.

Västerhaninge 2020-07-16

Per Stavfors
Ordförande i Haninge Hembygdsgille,
tel 072 7340803




Centrumplanen, nytt inlägg!

Anita och Bosse Stjernström, mångårigt engagerade Gilletmedlemar.

1. Järnvägen/stationen. 2. Biblioteket. 3. Gång- galleri-affärer-banker. 4. Bostäder och service.
5. Bostäder, och servering med uteplats på taket,

I Västerhaninge pågår byggnation på flera platser. En anpassning av centrumanläggningen är sedan länge önskvärd och nödvändig. Efter stängningsdags är Västerhaninge centrum en död plats, som många upplever är obehaglig att passera. För att få ett levande centrum dygnet runt behöver det kombineras med bostäder. Det är önskvärt och viktigt att samtidigt bevara såväl natur som kultur och skapa ett väl avvägt område kring den gamla kyrkan.

Redan för 10 år sedan lämnade vi in ett medborgarförslag med skisser där vi förslog en utbyggnad på höjden med nuvarande centrumbyggnader som bas. Vi hänvisade till Alléplan i Tyresö, som vi inspirerats av, där man med utmärkt resultat smidigt åstadkommit ett kombinerat bostads- och affärscentrum. Det vi föreslog för Västerhaninge var byggnader 3-4 våningar höga med möjlighet att ordna en takterrass för servering till exempel. Ingen tände då på idén och tyvärr stämmer dagens planförslag illa med vad vi då och fortfarande önskar.

Här kommer ett sammandrag av de synpunkter vi framförde 2010 i den sk Västerhaningeutredningen under mottot ”Förnyat centrum”. (se bilden ovan).

I Västerhaninge pågår byggnation på flera platser. Just nu pågår ett slags samråd med invånarna om hur samhället ska utvecklas. Helt klart har Västerhaninge kommit i skymundan efter kommunsammanslagningen 1971. Utvecklingen har i viss mån vänt (med Systembolaget?!), men efter stängningsdags är Centrum en död plats, som många upplever som obehaglig att passera på väg från pendeltågsstationen. Byggnationen öster om kyrkan fortsätter på båda sidorna om Österhaningevägen. Prästallén har blivit ett vackert och populärt område. Nu fortsätter man med villabebyggelse på andra sidan Prästgården. Meningen är också att Ribby allé ska få en fortsättning. På andra sidan “byn”, mot uppfarten till motorvägen, växer hus upp på ängen mot Skarplöt. Området ska så småningom kopp-las ihop med den nya bebyggelsen vid Nedersta. “BO-smart” står det på reklamen- kanske är det så. Det är önskvärt att samtidigt bevara grön-områden, att bygga bostäder och affärer centralt och skapa trivsel och trygghet. Det kan man klara genom att förverkliga det medborgarförslag som vi lämnade våren 2010. Som teckningen visar går det att ovanpå de nuvarande affärsbyggnaderna bygga bostäder utformade så här eller på annat sätt. De nya delarna vilar då på pelare, en metod som man använt sig av vid Alléplan i Tyresö.