Det brittiska flottbesöket på Älvsnabben 1854

Bosse Stjernström
Gillets Bosse Stjernström, kunnig på det mesta, bl.a. på marin historia, skrev denna artikel 2004 vid 150-årsminnet av det brittiska flottbesöket på Älvsnabben.

150-årsminnet av det brittiska flottbesöket vid Älvsnabben 1854

Minnet av det mäktiga flottbesöket och den brittiske löjtnanten Henry Freelands tragiska öde högtidlighölls på Muskö, söndagen den 18 april 2004. Det var ett samarrangemang  mellan Marinen, Hemvärnet, Västerhaninge-Muskö församling samt Muskö hembygdsförening och Haninge Hembygdsgille.

027 Till muskö kyrka


På morgonen samlades värdarna och deras brittiska och amerikanska gäster, flera med medföljande fruar, på Muskö örlogsbas varifrån man gick ombord på en 200-båt som som tog sällskapet till Älvsnabbshamnen där den gigantiska brittiska flottan hade legat för 150 år sedan. Där fick gästerna en kort beskrivning av hamnen och besöket varefter marinpastorn Hans Lundin blåste i sitt fempipiga horn. Vid återkomsten bjöd Marinbasen på lunch.HL100_0040

Klockan 13.00 öppnade Hans Lundin en minnesstund i Muskös nästan fullsatta kyrka. Tio man från FBU:s musikkår i Karlberg satt framme i koret och spelade. Från predikstolen, som fanns i den gamla kyrkan vid det Brittiska flottbesöket 1854, sammanfattade Anita och Bo Stjernström historien om flottbesöket och Henry Freeland på svenska och engelska. Nedanför var fanvakten utplacerad.

 

HL100_0090

Därefter samlades man vid Henry Freelands grav tillsammans med en hedersvakt från hemvärnet. Marinpastorn Hans Lundin höll tal och läste upp ett brev från kyrkoherden i Henry Freelands hemförsamling Grundisburgh på den engelska ostkusten. Därefter följde kransnedläggningar. Först örlogskapten Rolf Härjeström som representerade Kungliga Flottan, sedan chefen för Ostkustens Marinbas C-G Hagström, därefter kyrkorådets ordförande Nils Modig och slutligen Michael Cole som representerade Royal Marines. Två hornblåsare blåste Silence varefter hemvärnet sköt salut med två salvor. Efter att marinpastorn läst välsignelsen avslutades med kaffe i Muskögården. Där fick de församlade också höra en videoinspelning med glimtar från Henry Freelands hemförsamling Grundisburgh och klockringning i hans hemkyrka St. Mary.

Krimkriget

1854 förklarade England och Frankrike krig mot Ryssland för att stoppa tsar Nikolaus expansion västerut. Det pågick mellan 1854-1856 och kallades Krimkriget eftersom det huvudsakligen fördes i Svarta havet. Båda sidor led stora förluster, och kriget har speciellt fastnat i minnet genom Florence Nightingales pionjärorganisation och insatser för sjukvården.

En tung brittisk-fransk eskader sändes in i Östersjön för att blockera och förinta den ryska östersjöflottan, stoppa rysk handel och förstöra ryska fortifikationer På sin väg upp genom Östersjön, våren 1854, ankrade den brittiska eskadern i och vid Älvsnabben, Sveriges mest berömda örlogshamn under segelflottornas tid. Det var hit Gustav Vasa tog Sveriges första flotta med 23 örlogsskepp 1523, det var hit skeppet Vasa skulle segla på sin jungfrufärd 1628 och det var härifrån Gustav II Adolf 1630 seglade iväg till de europeiska slagfälten med sin stora flotta.

 

Ankomsten

009 D of Wellington

På kvällen den 21 april bröt helt plötsligt det första fartyget, flaggskeppet HBMS Duke of Wellington, fram ur dimman med bolmande skorsten. Den 19-årige telegrafkorpralen Otto Sundberg hade på grund av den dåliga sikten inte kunnat ta emot meddelandet från den optiska telegrafen på Landsort om att flottan passerat där. Under det närmaste dygnet ankrade ytterligare ett 20-tal större skepp och fartyg med tillsammans 10.000 man och 1.000 kanoner. det var den största flotta som någonsin legat vid Älvsnabben.

Unionens neutralitetseskader

I Älvsnabbshamnen låg redan den svensk-norska unionens ”neutralitetseskader” och väntade. På flaggskeppet Carl XIII stod kung Oscar I:s son prins Oscar. Bredvid låg linjeskeppet Prins Oscar, fregatterna Désirée och Eugenie, tillsammans med de norska fregatterna Desideria och Freya förutom ett antal ångkorvetter, korvetter och briggar. Flera svenska örlogsfartyg hade sänts till Gotland med trupper eftersom Gotland ansågs mest utsatt inför de kommande krigshandlingarna.

De brittiska giganterna

De största brittiska fartygen var de tredäckade Duke of  Wellington, Neptune och Royal George med vardera över tusen man och 120 kanoner samt försedda med ångmaskiner och skruvpropellrar. Runtomkring låg de övriga linjeskeppen, fregatterna och korvetterna. Snabbt påbörjades en förbrödring mellan de olika flottorna genom visitationer och fester.

Anledningarna till besöket

Det fanns två huvudanledningar till att den brittiska flottan mellanlandade vid Älvsnabben. Därför sökte den beryktade amiralen  sir Charles Napier  omedelbar audiens hos kung Oscar I.

Amiralen seglade in till Vaxholm på eget fartyg och vidare in till Stockholm på ångfartyget Karo. 1.000 personer blottade sina huvuden när sjöhjälten kom till slottet. Det viktigaste ärendet var att förmå kungen att aktivt gå med i kriget så att man kunde disponera unionens grundgående skärgårdsflotta. Utan en sådan skulle det vara svårt för de allierade att ta sig fram och landstiga inom skärgårdarna. Deras egna stora fartyg behövde fritt och djupt vatten. Det andra ärendet var att få disponera unionens hamnar och kunna lägga upp kol för bunkring.

Kungens svar

Den försiktige kungen förklarade att unionen förblev oförändrat neutral hade inte något emot att alla krigförande makter utnyttjade unionens hamnar, förutom i vissa känsliga områden, och att det var fritt fram att lägga upp kollager för bunkring. I praktiken gynnade det naturligtvis bara den ena parten. Det ryktades att ett ordkrig fördes mellan tzar Nikolaus och Oscar I. Tsaren skulle ha sänt en tunna linfrö till kungen och bett honom räkna fröna. Så många skäggiga Moskoviter kunde han sända mot de stackars svenskarna. Kungen svarade med att skicka en kappe starkpeppar med hälsning att tsaren inte bara skulle räkna kornen utan också bita itu dem ty så arga var våra bussar!

Allmänhetens stora intresse

Upphetsningen inför och under besöket var stor. Man kunde följa utvecklingen i de stora tidningarna med Aftonbladet i spetsen. Ångfartygsbolagen tävlade om att föra nyfikna passagerare till Älvsnabben för att uppleva den enorma samlingen av stora örlogsfartyg som låg därute. För 3-4 riksdaler kunde man göra denna resa t.ex. med August Strindbergs fars ångfartyg Örebro. Men aprilvädret var kyligt. Temperaturen växlade mellan några plusgrader på dagarna och minusgrader de flesta nätterna. Vinden varierade mellan stiltje och frisk nord till nordostlig vind. Besökarna var välkomna ombord, men ibland blåste det för hårt för att genomföra en bordning.

 

Världens äldsta skeppsskorpa

1854skorpan2

När den 17-åriga Christina Wahlström tillsammans med sin far besökte det brittiska amiralsskeppet stack en båtsman till henne en skeppsskorpa. Den romantiska flickan skrev en liten not om händelsen, stoppade ner noten tillsammans med skorpan i en liten ask och band om med ett blågult band. Skorpan har sedan bevarats i släkten och finns numera på Adelsö i Mälaren. Det är förmodligen världens äldsta skeppsskorpa. Den nedåtriktade pilen upptill på skorpan kallas ”The broad arrow”. På detta sätt märktes all egendom som tillhörde den brittiska Kronan, till och med skorporna! En annan världsberömd märkning var ”Den röda tråden” som vävdes in i Kronans rep.

Skorpan bär tydliga spår efter mask. Det fanns två sorters mask, små nästan osynliga och större feta. De feta levde på de små. Det var sällan man såg färdiga baggar eftersom det tog ett år för larverna att bli baggar. Skeppsskorporna tillverkades av rågmjöl, vatten och lite salt. Knådades till en deg och kavlades ut till omkring en cm tjocklek.
Delades upp i runda eller kantiga former och naggades så att inte stora blåsor skulle uppstå. Bakades under en halv timma i omkr. 200 grader C.  De blev hårda. Efter att ha knackats i bordet för att få ut ytliga maskar doppades eller krossades skorporna i soppa eller dryck. De feta maskarna var ett proteintillskott.

 

Löjtnant Henry Freelands plötsliga död

011 Royal George

Ett tragiskt dödsfall inträffade vid Älvsnabben på linjeskeppet Royal George. Ombord fanns en av de lovande officerarna vid Royal Marines, förste löjtnanten Henry Freeland från Grundisburgh i Suffolk. Hans far och farfar hade varit kyrkoherdar där och i grannsocknen Hasketon. 1850 hade Henry blivit antagen vid Woolwich kompani. Den 11 mars lämnade han Spithead med HBMS Royal George med destination Vinga sand utanför Göteborg. Därifrån seglade den brittiska eskadern in i Östersjön och ankrade vid Älvsnabben. Den 23 april gick Henry iland på Muskö där han, tillsammans med några av sina officerskamrater, besökte Muskö kyrka och kyrkogården. Helt ovetande att han inom några dygn skulle begravas där visades han runt av kapellpredikanten Källmark.

Dagen efter deltog Henry, full av liv, i en fest ombord där där även några av traktens unga damer var inviterade. På morgonen efter hittades han död i sin koj, troligen kvävd av en astmatisk attack i det råa klimatet. Bestörtningen var stor eftersom Henry både hade varit skicklig i sitt yrke och omtyckt av sina kamrater. Därför blev hans begravning någonting som aldrig tidigare hade upplevts på Muskö, och förmodligen aldrig mer kommer att upprepas. 1.500 man från fartygen tog iland vid Muskö kyrka och stod hedersvakt vid graven. Hans vänner samlade ihop pengar till en gravsten och till en textad minnestavla i sten att monteras på en vägg i St. Marys kyrka i Grundisburgh.

018 Freelands grav1SB

På minnesplattan i St. Marys kyrka i Grundisburgh, Suffolk, England står det (på engelska):

Till minne avminnesplattan i ST Marys
Lt. Henry Freeland
Kungliga marinsoldaterna
20 år gammal
På HMS Royal George

Denna platta sattes upp
av officerarna och marinsoldaterna på hans skepp
som tecken på deras uppskattning och tillgivenhet.

Han dog plötsligt, men inte oförberedd
på morgonen den 25 april 1854 ombord på sitt skepp
utanför ön Muskö på den svenska ostkusten
där hans kvarlevor nu ligger begravda på socknens kyrkogård.

”Varen därför och I redo, ty I en stund då I icke vänten,
skall Människosonen komma”.       Matt.  24:44

 

 

Tidigare hågkomster efter 50 och 100 år.

En liten hyllningsskrift över 50-årsminnet av flottans eskader 1854 och kung Oscar II som då, som prins, var eskaderns flaggkapten gavs ut  1904. Förutom hyllningar till  officerarna, hyllades även båtsmännen. ”Vi får inte glömma båtsmanskorpralen, en av dessa små till sitt yttre så obetydliga kuggar men utan vilkas hjälp det stora maskineriet ej hade kunnat sättas i rörelse eller hållas vid makt.”
100-årsminnet drunknade i det kalla krigets skugga. Älvsnabben och Muskö var strängt bevakade skyddsområden och sprängskotten dånade i bergen för att skapa Musköbasen, Muskötunneln och andra bergrum.

 

Britterna förenar sig med fransmännen

I maj lämnade britterna Älvsnabben och tillsammans med en fransk flotteskader seglade de allierade mot St Petersburg. Där låg den ryska flottan i skydd bakom Kronstadts fästning, ovillig att ta strid. Efter att HBMS Merlin gått på en flytmina, som uppfunnits av Alfred Nobels far, blev man försiktig och gjorde istället mindre anfall längs den finska kusten.

Slaget om Bomarsunds fästning

018a Bomarsund anfallet

Slutligen anföll man Bomarsunds fästning på Åland. De franska ”rödbyxorna”, som kommit dit med trupptransportfartyg, landsteg väster om fästningen den 8 augusti. Den 13 augusti öppnade de eld från väster och Henry Freelands kamrater vid Royal Marines från norr, samtidigt som linjeskeppen och de övriga krigsfartygen besköt fästningen från sjösidan. Med hjälp av sina ångmaskiner hade de kunnat gå in genom sunden och lägga sig i läge. Den 16 augusti kapitulerade ryssarna. 2.000 fångar togs och fördes bort. Endast få soldater dödades under striderna men många dog genom en koleraepidemi. Den 2 september sprängdes huvud-fästningen av de allierade.

Misslyckad återkomst och lyckad fred

Året efter, 1855,  återkom de allierade flottorna med förbättrade fartyg och ännu större eldkraft men expeditionen blev helt misslyckad. Man försökte ta Sveaborgs fästning utanför Helsingfors, men nu hade ryssarna lagt ut 1.000 nobelminor, så därför kunde man inte gå tillräckligt nära och man saknade fortfarande en grundgående skärgårdsflotta. Det blev det slutgiltiga nederlaget för den förr så firade sjöhjälten sir Charles Napier. Året därefter slöts fred och Åland blev för all framtid förklarad som militär frizon och alla åländska fort  sprängdes.

Bomarsundsåret 2004

Åland firar Bomarsunds fästningshistoria med frimärksutgivning och öppnar en utställning i Ålands museum på självstyrelsedagen i år, den 9 juni 2004. Den 21 juni avtäcks ett engelskt monument vid Bomarsund och den 12-15 augusti firas ”de ryska dagarna” med marknader och kulturprogram. På lördagen spelas finska TV-versionen av ”Antikrundan” in där. Bomarsundssällskapet avslutar med ett fredsfyrverkeri på kvällen den 3 september.

 

 

 

 




Fint besök på Sandemar 1945

Sandemar

I den fantastiska slottsmiljön syns från vänster Gunilla T:son Ionsson, Elisabeth Braunerhielm, lady Tedder, flyggeneralen Bengt Nordenskiöld med hustru, löjtnant Lennart T:son Ionson och godsägare Claes Braunerhielm. Var marskalken själv finns vid fotograferingen är oklart. De tre svenska damerna är systrar, födda Lambert-Meuller!

I augusti 1945  hade godsägare Braunerhielm fint besök på slottet.


Den engelske flygmarskalken Arthur Tedder med hustru kom sjövägen för att hälsa på grannen  flyggeneralen Bengt Nordenskiöld och blev bjudna på middag i Sandemars praktsalong.

6147065525_e721b757b6_o

I slottsköket fann fotografen fröknarna Sandberg, Olsson och Eriksson samt privatchauffören Georg Abrahamsson som fått träda in som servitör.

Det var bildtidningen SE som gjorde ett kändis reportage på Sandemar.

 

1949 Lord Tedder 02 (1)Den på bilden frånvarande Lord Tedder, marskalk i RAF, var född 1890 och inledde sin militära bana strax före första världskriget.
Under andra världskriget hade han höga poster inom de allierades  styrkor, han var bl.a. vice ÖB under Eisenhower vid invasionen av Frankrike.

Under efterkrigstiden arbetade han i finansvärlden och avled 1967.

 

Sandemar hör jämte Skokloster till landets bäst bevarade slottsanläggningar från karolinsk tid.
Det uppfördes i slutet på 1600-talet av riksrådet Gabriel von Falkenberg, gick via släkten Wattrang till familjen Braunerhielm år 1827. Ägs sedan 2006 av affärskvinnan Karin Mattsson-Nordin.

Interiören i huvudbyggnaden är kronan på verket med sitt föga förändrade 1600-tal. Överallt i huset finns dekorativa målningar på väggar och tak, imiterande gobelänger och stuckatur. På övervåningen är öppna spisar med bemålade eldskärmar och grisailletak i behåll.

Sandemars Slott

Läs mera om Sandemar här!

 




Trafikregler från 1903

Vår arkivspecialist Anders Numan fann detta dokument som lästes upp i Dalarö kyrka sommaren 1906.

Myndigheterna hade insett att den tilltagande ”automobiltrafiken” var farlig för de dåtida hästvagns-transporterna och folk i allmänhet och länsstyrelserna utfärdade regler för att minska riskerna.

Detta gäller Stockholms län, lägg märke till bl.a. att hastigheten vid mörkerkörning var begränsad till 10 km/timmen….

DSCF0003 (1)




Det sista ur Södertörnskalendern 1942, Dalarö och Östnora

2645004_1200_674

Något som intresserar i dessa trakter under brinnande världskrig?

Södertörnskalendern 1942,  Dalarö

Södertörnskalendern 1942,  Östnora

Tidigare inlägg på samma tema:

Södertörnskalendern 1942, Vendelsö

Södertörnskalendern 1942, Tungelsta

Södertörnskalendern 1942, Österhaninge med Gålö

Södertörnskalendern 1942, Handen

Södertörnskalendern 1942, Västerhaninge




Sandemar, slott och gods

Bygdens största enskilda egendom.

f03f5666-fa4e-4554-be04-dbe6aad453df

Sandemars slott från sjösidan. Slottet är uppfört i karolinsk stil i trä i slutet på 1600-talet. Sandemar har en av Sveriges bäst bevarade barockträdgårdar efter fransk förebild. Här finns de klippta häckarna, skulpturerna, symmetrin och perspektivet.

Vid början av unionstiden ägdes Sandemar av Tyska Orden i Livland och kom sedan till Erik Axelsson som 1467 övertog Ordens alla egendomar i Sverige. Under 1500-talet är ägarförhållandena okända. På 1600-talet tillhörde Sandemar medlemmar av ätterna Oxenstierna, Bonde och Falkenberg.

Sandemar_karta_1772

Karta från 1772 som visar var Sandemar ligger.

Kungliga rådet och presidenten Gabriel Falkenberg lät på 1690-talet uppföra slottet. Hans brorsbarn sålde 1738 egendomen till lagman Carl Wattrang (död 1749), som gjorde Sandemar till fideikommiss. Från hans sonsöner N. K. och Johan Gustav Wattrang, båda ogifta, övergick fideikommisset 1827 till deras kusins sonson, den då sexårige Carl-Gustav Braunerhielm, som i fjärde led härstammade från Carl Wattrang.

Sandemar blev kvar i Braunerhielmsläkten ända till 2006 då det såldes för 300 miljoner kronor till Karin Nordin Mattson.

Stora delar av den nordvästra delen har i modern tid avstyckats och bebyggts, bl.a. ligger Jordbro Industriområde på gammal Sandemarmark, gården Kalvsvik.

Vill du läsa mer om Sandemar finns här några artiklar. Gårdens mångårige, nyligen bortgångne, kamrer Bengt Olof Bengtsson skrev om slottet och om Ferdinand Braunerhielm, en av de gamla fiedekommissarierna,

BOB

Bengt-Olof Bengtsson,

Bengt Olof Bengtsson ”Sandemars slott”

Bengt Olof Bengtsson ”Ferdinand Braunerhielm”

och Harry Runqvist om egendomens historia. Tänk på att den artikeln är drygt 50 år gammal!

Harry Runqvist ”Sandemar-Österbygden”