image_pdfimage_print

Bosse Stjernström
Gillets Bosse Stjernström, kunnig på det mesta, bl.a. på marin historia, skrev denna artikel 2004 vid 150-årsminnet av det brittiska flottbesöket på Älvsnabben.

150-årsminnet av det brittiska flottbesöket vid Älvsnabben 1854

Minnet av det mäktiga flottbesöket och den brittiske löjtnanten Henry Freelands tragiska öde högtidlighölls på Muskö, söndagen den 18 april 2004. Det var ett samarrangemang  mellan Marinen, Hemvärnet, Västerhaninge-Muskö församling samt Muskö hembygdsförening och Haninge Hembygdsgille.

027 Till muskö kyrka


På morgonen samlades värdarna och deras brittiska och amerikanska gäster, flera med medföljande fruar, på Muskö örlogsbas varifrån man gick ombord på en 200-båt som som tog sällskapet till Älvsnabbshamnen där den gigantiska brittiska flottan hade legat för 150 år sedan. Där fick gästerna en kort beskrivning av hamnen och besöket varefter marinpastorn Hans Lundin blåste i sitt fempipiga horn. Vid återkomsten bjöd Marinbasen på lunch.HL100_0040

Klockan 13.00 öppnade Hans Lundin en minnesstund i Muskös nästan fullsatta kyrka. Tio man från FBU:s musikkår i Karlberg satt framme i koret och spelade. Från predikstolen, som fanns i den gamla kyrkan vid det Brittiska flottbesöket 1854, sammanfattade Anita och Bo Stjernström historien om flottbesöket och Henry Freeland på svenska och engelska. Nedanför var fanvakten utplacerad.

 

HL100_0090

Därefter samlades man vid Henry Freelands grav tillsammans med en hedersvakt från hemvärnet. Marinpastorn Hans Lundin höll tal och läste upp ett brev från kyrkoherden i Henry Freelands hemförsamling Grundisburgh på den engelska ostkusten. Därefter följde kransnedläggningar. Först örlogskapten Rolf Härjeström som representerade Kungliga Flottan, sedan chefen för Ostkustens Marinbas C-G Hagström, därefter kyrkorådets ordförande Nils Modig och slutligen Michael Cole som representerade Royal Marines. Två hornblåsare blåste Silence varefter hemvärnet sköt salut med två salvor. Efter att marinpastorn läst välsignelsen avslutades med kaffe i Muskögården. Där fick de församlade också höra en videoinspelning med glimtar från Henry Freelands hemförsamling Grundisburgh och klockringning i hans hemkyrka St. Mary.

Krimkriget

1854 förklarade England och Frankrike krig mot Ryssland för att stoppa tsar Nikolaus expansion västerut. Det pågick mellan 1854-1856 och kallades Krimkriget eftersom det huvudsakligen fördes i Svarta havet. Båda sidor led stora förluster, och kriget har speciellt fastnat i minnet genom Florence Nightingales pionjärorganisation och insatser för sjukvården.

En tung brittisk-fransk eskader sändes in i Östersjön för att blockera och förinta den ryska östersjöflottan, stoppa rysk handel och förstöra ryska fortifikationer På sin väg upp genom Östersjön, våren 1854, ankrade den brittiska eskadern i och vid Älvsnabben, Sveriges mest berömda örlogshamn under segelflottornas tid. Det var hit Gustav Vasa tog Sveriges första flotta med 23 örlogsskepp 1523, det var hit skeppet Vasa skulle segla på sin jungfrufärd 1628 och det var härifrån Gustav II Adolf 1630 seglade iväg till de europeiska slagfälten med sin stora flotta.

 

Ankomsten

009 D of Wellington

På kvällen den 21 april bröt helt plötsligt det första fartyget, flaggskeppet HBMS Duke of Wellington, fram ur dimman med bolmande skorsten. Den 19-årige telegrafkorpralen Otto Sundberg hade på grund av den dåliga sikten inte kunnat ta emot meddelandet från den optiska telegrafen på Landsort om att flottan passerat där. Under det närmaste dygnet ankrade ytterligare ett 20-tal större skepp och fartyg med tillsammans 10.000 man och 1.000 kanoner. det var den största flotta som någonsin legat vid Älvsnabben.

Unionens neutralitetseskader

I Älvsnabbshamnen låg redan den svensk-norska unionens ”neutralitetseskader” och väntade. På flaggskeppet Carl XIII stod kung Oscar I:s son prins Oscar. Bredvid låg linjeskeppet Prins Oscar, fregatterna Désirée och Eugenie, tillsammans med de norska fregatterna Desideria och Freya förutom ett antal ångkorvetter, korvetter och briggar. Flera svenska örlogsfartyg hade sänts till Gotland med trupper eftersom Gotland ansågs mest utsatt inför de kommande krigshandlingarna.

De brittiska giganterna

De största brittiska fartygen var de tredäckade Duke of  Wellington, Neptune och Royal George med vardera över tusen man och 120 kanoner samt försedda med ångmaskiner och skruvpropellrar. Runtomkring låg de övriga linjeskeppen, fregatterna och korvetterna. Snabbt påbörjades en förbrödring mellan de olika flottorna genom visitationer och fester.

Anledningarna till besöket

Det fanns två huvudanledningar till att den brittiska flottan mellanlandade vid Älvsnabben. Därför sökte den beryktade amiralen  sir Charles Napier  omedelbar audiens hos kung Oscar I.

Amiralen seglade in till Vaxholm på eget fartyg och vidare in till Stockholm på ångfartyget Karo. 1.000 personer blottade sina huvuden när sjöhjälten kom till slottet. Det viktigaste ärendet var att förmå kungen att aktivt gå med i kriget så att man kunde disponera unionens grundgående skärgårdsflotta. Utan en sådan skulle det vara svårt för de allierade att ta sig fram och landstiga inom skärgårdarna. Deras egna stora fartyg behövde fritt och djupt vatten. Det andra ärendet var att få disponera unionens hamnar och kunna lägga upp kol för bunkring.

Kungens svar

Den försiktige kungen förklarade att unionen förblev oförändrat neutral hade inte något emot att alla krigförande makter utnyttjade unionens hamnar, förutom i vissa känsliga områden, och att det var fritt fram att lägga upp kollager för bunkring. I praktiken gynnade det naturligtvis bara den ena parten. Det ryktades att ett ordkrig fördes mellan tzar Nikolaus och Oscar I. Tsaren skulle ha sänt en tunna linfrö till kungen och bett honom räkna fröna. Så många skäggiga Moskoviter kunde han sända mot de stackars svenskarna. Kungen svarade med att skicka en kappe starkpeppar med hälsning att tsaren inte bara skulle räkna kornen utan också bita itu dem ty så arga var våra bussar!

Allmänhetens stora intresse

Upphetsningen inför och under besöket var stor. Man kunde följa utvecklingen i de stora tidningarna med Aftonbladet i spetsen. Ångfartygsbolagen tävlade om att föra nyfikna passagerare till Älvsnabben för att uppleva den enorma samlingen av stora örlogsfartyg som låg därute. För 3-4 riksdaler kunde man göra denna resa t.ex. med August Strindbergs fars ångfartyg Örebro. Men aprilvädret var kyligt. Temperaturen växlade mellan några plusgrader på dagarna och minusgrader de flesta nätterna. Vinden varierade mellan stiltje och frisk nord till nordostlig vind. Besökarna var välkomna ombord, men ibland blåste det för hårt för att genomföra en bordning.

 

Världens äldsta skeppsskorpa

1854skorpan2

När den 17-åriga Christina Wahlström tillsammans med sin far besökte det brittiska amiralsskeppet stack en båtsman till henne en skeppsskorpa. Den romantiska flickan skrev en liten not om händelsen, stoppade ner noten tillsammans med skorpan i en liten ask och band om med ett blågult band. Skorpan har sedan bevarats i släkten och finns numera på Adelsö i Mälaren. Det är förmodligen världens äldsta skeppsskorpa. Den nedåtriktade pilen upptill på skorpan kallas ”The broad arrow”. På detta sätt märktes all egendom som tillhörde den brittiska Kronan, till och med skorporna! En annan världsberömd märkning var ”Den röda tråden” som vävdes in i Kronans rep.

Skorpan bär tydliga spår efter mask. Det fanns två sorters mask, små nästan osynliga och större feta. De feta levde på de små. Det var sällan man såg färdiga baggar eftersom det tog ett år för larverna att bli baggar. Skeppsskorporna tillverkades av rågmjöl, vatten och lite salt. Knådades till en deg och kavlades ut till omkring en cm tjocklek.
Delades upp i runda eller kantiga former och naggades så att inte stora blåsor skulle uppstå. Bakades under en halv timma i omkr. 200 grader C.  De blev hårda. Efter att ha knackats i bordet för att få ut ytliga maskar doppades eller krossades skorporna i soppa eller dryck. De feta maskarna var ett proteintillskott.

 

Löjtnant Henry Freelands plötsliga död

011 Royal George

Ett tragiskt dödsfall inträffade vid Älvsnabben på linjeskeppet Royal George. Ombord fanns en av de lovande officerarna vid Royal Marines, förste löjtnanten Henry Freeland från Grundisburgh i Suffolk. Hans far och farfar hade varit kyrkoherdar där och i grannsocknen Hasketon. 1850 hade Henry blivit antagen vid Woolwich kompani. Den 11 mars lämnade han Spithead med HBMS Royal George med destination Vinga sand utanför Göteborg. Därifrån seglade den brittiska eskadern in i Östersjön och ankrade vid Älvsnabben. Den 23 april gick Henry iland på Muskö där han, tillsammans med några av sina officerskamrater, besökte Muskö kyrka och kyrkogården. Helt ovetande att han inom några dygn skulle begravas där visades han runt av kapellpredikanten Källmark.

Dagen efter deltog Henry, full av liv, i en fest ombord där där även några av traktens unga damer var inviterade. På morgonen efter hittades han död i sin koj, troligen kvävd av en astmatisk attack i det råa klimatet. Bestörtningen var stor eftersom Henry både hade varit skicklig i sitt yrke och omtyckt av sina kamrater. Därför blev hans begravning någonting som aldrig tidigare hade upplevts på Muskö, och förmodligen aldrig mer kommer att upprepas. 1.500 man från fartygen tog iland vid Muskö kyrka och stod hedersvakt vid graven. Hans vänner samlade ihop pengar till en gravsten och till en textad minnestavla i sten att monteras på en vägg i St. Marys kyrka i Grundisburgh.

018 Freelands grav1SB

På minnesplattan i St. Marys kyrka i Grundisburgh, Suffolk, England står det (på engelska):

Till minne avminnesplattan i ST Marys
Lt. Henry Freeland
Kungliga marinsoldaterna
20 år gammal
På HMS Royal George

Denna platta sattes upp
av officerarna och marinsoldaterna på hans skepp
som tecken på deras uppskattning och tillgivenhet.

Han dog plötsligt, men inte oförberedd
på morgonen den 25 april 1854 ombord på sitt skepp
utanför ön Muskö på den svenska ostkusten
där hans kvarlevor nu ligger begravda på socknens kyrkogård.

”Varen därför och I redo, ty I en stund då I icke vänten,
skall Människosonen komma”.       Matt.  24:44

 

 

Tidigare hågkomster efter 50 och 100 år.

En liten hyllningsskrift över 50-årsminnet av flottans eskader 1854 och kung Oscar II som då, som prins, var eskaderns flaggkapten gavs ut  1904. Förutom hyllningar till  officerarna, hyllades även båtsmännen. ”Vi får inte glömma båtsmanskorpralen, en av dessa små till sitt yttre så obetydliga kuggar men utan vilkas hjälp det stora maskineriet ej hade kunnat sättas i rörelse eller hållas vid makt.”
100-årsminnet drunknade i det kalla krigets skugga. Älvsnabben och Muskö var strängt bevakade skyddsområden och sprängskotten dånade i bergen för att skapa Musköbasen, Muskötunneln och andra bergrum.

 

Britterna förenar sig med fransmännen

I maj lämnade britterna Älvsnabben och tillsammans med en fransk flotteskader seglade de allierade mot St Petersburg. Där låg den ryska flottan i skydd bakom Kronstadts fästning, ovillig att ta strid. Efter att HBMS Merlin gått på en flytmina, som uppfunnits av Alfred Nobels far, blev man försiktig och gjorde istället mindre anfall längs den finska kusten.

Slaget om Bomarsunds fästning

018a Bomarsund anfallet

Slutligen anföll man Bomarsunds fästning på Åland. De franska ”rödbyxorna”, som kommit dit med trupptransportfartyg, landsteg väster om fästningen den 8 augusti. Den 13 augusti öppnade de eld från väster och Henry Freelands kamrater vid Royal Marines från norr, samtidigt som linjeskeppen och de övriga krigsfartygen besköt fästningen från sjösidan. Med hjälp av sina ångmaskiner hade de kunnat gå in genom sunden och lägga sig i läge. Den 16 augusti kapitulerade ryssarna. 2.000 fångar togs och fördes bort. Endast få soldater dödades under striderna men många dog genom en koleraepidemi. Den 2 september sprängdes huvud-fästningen av de allierade.

Misslyckad återkomst och lyckad fred

Året efter, 1855,  återkom de allierade flottorna med förbättrade fartyg och ännu större eldkraft men expeditionen blev helt misslyckad. Man försökte ta Sveaborgs fästning utanför Helsingfors, men nu hade ryssarna lagt ut 1.000 nobelminor, så därför kunde man inte gå tillräckligt nära och man saknade fortfarande en grundgående skärgårdsflotta. Det blev det slutgiltiga nederlaget för den förr så firade sjöhjälten sir Charles Napier. Året därefter slöts fred och Åland blev för all framtid förklarad som militär frizon och alla åländska fort  sprängdes.

Bomarsundsåret 2004

Åland firar Bomarsunds fästningshistoria med frimärksutgivning och öppnar en utställning i Ålands museum på självstyrelsedagen i år, den 9 juni 2004. Den 21 juni avtäcks ett engelskt monument vid Bomarsund och den 12-15 augusti firas ”de ryska dagarna” med marknader och kulturprogram. På lördagen spelas finska TV-versionen av ”Antikrundan” in där. Bomarsundssällskapet avslutar med ett fredsfyrverkeri på kvällen den 3 september.