Flyghaveriet på Gålö 1960 (R)

Sommarrepriser

Dagens Nyheter den 3 augusti 1960

Den lokalt anknutna ”haninge.org” har funnits på nätet sedan juni 2015. 
Drygt 450 inlägg finns tillgängliga för läsarna, måste väl erkänna att kvaliteten på artiklarna varierar men de flesta verkar dock intressera följarna.
Statistiken visar att olyckor och andra tragiska händelser toppar listan. 
I sommartider är det vanligt att köra repriser så vi kör några av de mest lästa inläggen. Förra reprisen handlade om pendeltågsolyckan i Handen 1985.
Nu handlar det om nummer två på listan, flyghaveriet på Gålö 1960.
Läs här:
https://www.haninge.org/2016/01/06/flyghaveri-pa-galo-1960/




Anteckningar från barndomsåren, gjorda av Anna Blomqvist-Högman troligen i januari 1949.

En berättelse från 1870-talets Gålö om en liten flickas glädjeämnen och mödosamma vandringar.

Anna Högman, född Blomqvist, var en stor del av sin livstid husmor på Svenska diakonisällskapets Stora Sköndal där hon har en väg uppkallad efter sig.

Anna var 80 år när hon skrev ner dessa minnen från sin barndom i Österhaninge.’

Redigerad av Karin Aspberg 2010. Teckningar av Else Johansson.

 

”En kväll i förra veckan efter en tröttsam dag i stan läste jag en betraktelse av gamle biskop Billing – den handlade om hemmets glädje. Jag kom då att tänka på hur vi alla syskon varit lyckliga att ha haft ett sådant hem, för vilket vi ej kunna vara nog tacksamma. Bilden av våra kära föräldrar i arbete och möda från morgon till kväll för sina barns bästa är gripande. Aldrig hörde vi ett ont ord från deras läppar. Det hindrade dock ej att riset satt bakom kakelugnen och ibland togs i anspråk. Jag antar det mest var pojkarna som fick smaka det.

Mitt första intryck från barnaåren gäller 3-årsåldern, när vi flyttade från Arnöberg till Gålön. Vi voro då blott fyra stycken. Vi foro på båt från Enköping, och det jag minns är blott att jag skrek och ej ville fara på sjön.

Sedan vid 5-årsåldern, när jag började skolan, bror Carl var då 7 år, vandrade vi iväg en rätt så lång väg till en liten skola. Berget hette den och låg vid en vik av Östersjön. Jag minns att jag hade en blå och vitrutig bomullsklänning och hårt flätade små pukor vid vardera örat. Vi fingo första dagen sitta på stolar alldeles framför lärarinnan. Som jag var liten, blev jag inackorderad där och fick gå hem på lördagseftermiddagen. Mycket längtade jag efter den dagen, då jag just inte hade så roligt ensam. Då lärarinnan rustade i köket, satt jag i rummet innanför och ropade ”Får jag gå ut? Får jag gå ut?” Jag hade en lekkamrat i en granngård, Ann i Askvik. Hon fick ibland komma och vi lekte då kalas i bergskrevorna utanför med trasiga porslinsbitar som servis. Ibland gick lärarinnan bort, och då pekade hon med pekpinnen var visaren skulle stå på klockan när hon kom hem.

Ljuspunkterna voro dock när far kom knallande på isen med fiskredskap och skulle fiska.

Då rusade jag ner för berget och ut på sjön för att vara med. Lake och gädda fiskade han. Jag minns att han var klädd i en lång rock med skört och knappar i ryggen. Efter någon tid flyttade vi upp till storskolan. Högtid var det, när jag någon gång fick gå till Askvik och ligga över natt. Ann och jag lågo i en stor säng i två våningar. Vem som låg i nedre våningen minns jag ej. Det var väl Askviks far och mor. På morgonen fingo vi kaffe på sängen med sirapssmörgås.

Så blev det att få bo hemma på Stegsholm och ha skolan i samma hus. Sedan fick jag börja spela i prästgården i Österhaninge för en dotter till prosten Levin. Där voro många barn och jag var mycket blyg, så de hade nog rätt så roligt åt mig. Resorna dit voro rätt äventyrliga.

När isen bar på Årstafjärden, gick jag över den. En gång var det glansis, fullt med vatten på isen och storm. Någon hemifrån följde mig, men vände på halva vägen, då jag ansågs kunna reda mig själv. Jag var väl 10-11 år. Jag hade en notväska, som det stod ”Musik” på och en lykta, som jag hade till låns från en annan gång och som jag skulle lämna igen till mormor. När stormilarna kommo, fick jag huka mig ner och åkte iväg med vattnet forsande om fötterna. Lyktan for all världens väg och skrek gjorde jag i högan sky. I alla fall kom jag lyckligt fram. Efter lektionens slut vandrade jag iväg till mormor, där jag låg över natt.

Jag fick alltid en strut russin och mandel till matsäck, och så var det att gå till Berga gästgivargård och hämta en tung läderväska, som hängdes på ryggen, innehållande all Gålöpost, som blott kom två gånger i veckan. Det stod ”Gålön” på en mässingsplåt på väskan. Jag gick landsvägen och det var säkert en mil. Kom någon körande efter mig, var jag ej sen be att få åka med. Men det var ej så ofta. På sommaren, när äpplena lågo så frestande under träden vid stugorna, gjorde jag mig ärende in och bad att få lite vatten att släcka törsten med – i hopp om att få några äpplen. Och det fick jag nog. Det var flera stora backar och en särskilt dryg.

Då brukade jag högt läsa ur bibliskan namnen på Jakobs 12 söner: Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan o.s.v. om och om igen. På den tiden ansågs det ej så farligt att barnen skulle lära sig utantill både bibel och psalmbok. När man blir gammal, är man så oändligt tacksam ha ett litet förråd i minnet, som sitter kvar livet ut och blir till hjälp. Bror Carl och jag voro rätt så ofta hos mormor och morfar, särskilt när vi fingo frossa. Det blev bättre vid ombyte av vistelseort. Vi fingo då ligga i en stor säng med grova, hemvävda lakan, som förorsakade oss mycken vånda. På kvällen när vi kommit i säng, läste alltid Carl aftonbönen högt – många verser. Jag är ledsen att ej minnas den och tror ej att den stod i psalmboken. Då kommo alltid mormor och jungfrurna från köket och stodo i dörren och hörde på så andäktigt. Han läste med sådant allvar de många bönerna, och det blev så tyst och högtidligt”.

……..

”Det var både arbete, allvar och mycken glädje i vårt kära barndomshem. Gunnar dansade ofta runt med mor omkring matbordet på middagen och hon skrattade så gott. Goda föräldrar är uppfostrande och blir till välsignelse.

 

Tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång
Aldrig förstummas tonen från himlen…

Säkerligen äro våra hemkomna närmare oss än vi ana,

även manande oss alla att söka och finna det stora, ljusa Fadershemmet

Med orden ovan avslutar den 80-åriga Anna Högman
berättelsen från sin barndom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Gålö har blivit en ö igen…

I morgon onsdagen den 12 september invigs den nygrävda kanalen som på ett påtagligt sätt visar att Gålö är en ö.
Kanalen är endast någon dryg meter bred och har fått namnet Gålö Gäddkanal!

Här ses vattenvägen mellan Lännåkersviken och Askviken/Badhusviken markerad på en karta från början på förra seklet.

Här ser vi hur Gålö Gäddkanal nu går, i stort sett samma sträckning som ovan.

Kanalen följer i stort den sträckning som den ursprungliga vattenleden som historiskt skiljt Gålö från fastlandet. Den går i en trumma under Oxnövägen strax väster om fastigheten Hvilan.

Kanalen grävdes vintern 2018 och sammanbinder flera marar och småsjöar med Askviken öster om Gålölandet och Lännåkersviken västerut. För 150 år sedan fanns denna passage som en farbar genväg för mindre skärgårdsbåtar att undvika mer öppna vatten vid Mysingen.

En bild från senvintern 2018.

Åtgärden ingår i ett större projekt att ”Stärka gäddbeståndet i skärgården” som finansieras av Stockholms stad och med EU-medel från EU:s fiskerifond. Skärgårdsstiftelsen och Gålöstiftelsen bidrar också på flera sätt.

Under senare decennier har rovfiskbeståndet minskat i hela skärgården. Anledningen anses bero på flera orsaker kopplade till ex. brist på lekplatser och ett ökat predationstryck från främst säl och skarv. Mycket engagemang har satsats på att förbättra gäddans tillgång till lekplatser.

 




En liten historia om en Giddetavla…

Det kommer med jämna mellanrum in bilder på tavlor av vår kringvandrande målare A Gidon, Gidde kallad.
Fick två stycken från journalisten Veronica Högberg i Nynäshamn, båda med motiv från Strandvägen i Nynäshamn.
Den ena av dessa (se ovan) har titeln Kärlekstallen och Veronica bifogar en notis från Nynäsposten i maj 1969.

Krigsrubrik i maj 1969 – ”KÄRLEKSTALLEN SPRÄNGD”

Kärlekstallen är inte mer. En mindre dynamitgubbe klöv roten på den snart hundraåriga tallen natten till i lördags och nu står den just utsprungna Strandvägs-klenoden majestätiskt lutad mot klipphällen utan kontakt med sina rötter. Stubintråden har polisen tagit hand om men den ger ingen annan ledtråd än att det måste ha varit en vettvilling framme. (…) Många har sina initialer ristade i stammen och det kanske var det som blev trädets öde. Någon försmådd friare kan ha sett sin älskades namn i en rivals hjärta och det kan ha blivit för mycket för honom varpå han bryskt gjorde slut på den för honom eländiga situationen. (Saxat ur NP 1969-05-20, Sign BEJ)

Som vi kan konstatera målade Gidde tavlan 1968, i grevens tid innan det small 1969!

Ytterligare ett Nynäsmotiv, Tvillingtallen!




Ett skolminne från Runstensskolan på 40-talet.

Regina Engström 1891-1972

Ur Glimtar 2007:
”Här ett skolminne där ni får möta Regina Engström. som var min lärarinna 1947-48, tredje klass i Runstensskolan”
Ruth Östlund Eliasson

 

..som att hälla vatten på en gås…

…dessa ord uttalade min fröken i årskurs 3, Regina Engström, till min mor.

Ett skolminne från en matematiklektion med Regina:
Jag stod vid hennes kateder för att få ett tal rättat. Hon bad mig räkna ut i huvudet. Jag blev helt nollställd. Plötsligt gav hon mig en örfil varefter hon bad mig sitta ner.

Två frågor kvarstår, varför gjorde hon så och vad blev svaret på talet?

Men hon skrev också en fin dikt till mig som jag sparat i alla år. På den tiden hette jag Rut Östlund, boende på Gålö.




Dags att tända Gålömilan…

scan0018Våra kollegor är nu klara med årets mila nere på Gålö och det är dags att tända den:
Onsdagen den 21 september kl 12:00
Underhållning och servering  från denna dag och  10 dagar framöver!

Gå in på: http://www.hembygd.se/aktivitet/id/25823

Maurits Henriksson har gjort en liten berättelse med bilder om arbetet bakom:

mila-1

Vasar utlagda, bildar underlag för rosten (milans golv). Resning av ved har påbörjats.

 

mila-2

Rosten (golvet) byggs ut efter hand, mer ved reses tätt, tätt, tätt

 

mila-3

Ca 40 m³ björkved rest.

 

mila-4

Veden skall täckas med ett tjockt lager granris.

 

mila-5

Helt täckt med ris, återstår bara…

 

mila-6

…att täta med ett likaledes tjockt lager med stybb.

 

mila-7

Färdig att tändas. För att se hela proceduren med att resa en mila, är Du välkommen att besöka milan vid Noors Täppa på Gålö. Där kommer det att visas en videofilm, på ca 6 minuter, med alla detaljer och arbetet.

 

 




Bihagen på Gålö

Mauritz HenrikssonHär en artikel av Gålökännaren Mauritz Henriksson som handlar om torpet Bihagen som försvann 1875.

Mauritz har skrivit många intressanta Gålöberättelser men forskar och producerar också på samhället Handen och har hållit ett par mycket uppskattade föreläsningar i Kulturhuset om villabebyggelsen i centrala Handen under 1900-talet.

Han har på senare år alltmer gått över att videofilma nutidens miljöer och händelser, just nu pågår en omfattande dokumentation av Gärsarnas kolmila på Gålö från avverkning och behandling av virket till färdig grillkol i påsar.
 ©Copyright Gålö Gärsar, Hembygdsförening

Gamla Bihagen

Det ursprungliga torpet Bihagen finns inte kvar. Det ersattes 1862 av de nybyggda gårdarna Nedre resp. Övre Bihagen. Det stod dock kvar och beboddes fram till 1875.

Platsen för Gla Bihagen

På den här kullen efter vägen mellan Morarna och Skälåker låg det ursprungliga Bihagen. Det finns inte några synliga rester av bebyggelsen. Foto: Gålöwood Piktjör

Första torpare i stugan var Johan Larsson, som står antecknad i mantalslängderna (mtl) år 1690. Han var ogift de första åren. Men i lysning o. vigselboken den 22 mars 1692 kan man läsa: ”Johan Larsson i Bihagen med Kerstin Pärsdotter.” 1694 föddes dottern Ingrid, och 6 april 1699 kom dotter Anna. Ungefär vid den tiden kom en ny torpare till stugan. I mtl står ”Nils” noterad.

 

galo_gk2Och i död o. begravningsboken 1699 finns anteckningen ”29 okt Nils Olofssons dotter i Bihagen, 12 år”. Därav kan man utläsa att torpet bytte innevånare under år 1699.
Därefter följer flera torpare fram till 1723. Det året fanns Pär Larsson där, fattig och ensam, enligt mtl. 1724 ser man i födelse/dopboken att ”mäster Axel Ström, en son i Bihagen”. Axel Ström var troligtvis skräddare. Han gift sig 1722 i Waxnäs med pigan Carin Olofsdotter. De fick en son till 1727, men flyttade sedan till Kärrmaräng.
Axel Ström efterträddes av Anders Larsson med fru Brita. De blev kvar till slutet av 1730-talet. De fick fyra barn på Bihagen. Dotter Margareta 1731, tvillingar i dec 1732 som bägge avled året efter. Dotter Anna 1738. Det ser nästan ut som om det vilade någon sorts förbannelse över torpet Bihagen vid mitten 1700-talet. Flera familjer bodde där, och fick barn som dog tidigt. Enda undantaget var Nils Nilsson med fru som inte fick några barn. De flyttade till Finkarudd. Nils Nilsson avled där 1761, då var han 56 år gammal. Lars Christoffersson med fru bodde där runt 1750. De fick tvillingar 6 juni 1750. Bägge barnen avled 1752. Nästa torpare blev Pär Hansson, född på Huset 1724. Han hade gifte sig i oktober 1752 med pigan Anna Greta Andersdotter, på samma ställe. De fick första barnet, Anna, 1753, nästa barn, Majja 1755, och dottern Christina 1758. De barnen överlevde, så vitt man kan se.

Även hustruns mor, änkan Beata bodde där. Familjen flyttade till Nybble torp i södra roten. Där fick de tillökning med sonen Anders 8 december 1765.
Vid den tiden bodde även Eric Påhlsson med fru Brita Andersdotter och två söner på Bihagen. Eric var rättare på Årsta, och ville nog inte kalla sig för torpare. Jonas Carlsson, däremot, var torpare. Han var gift med Britta Andersdotter. De kom antagligen från någon av grannförsamlingarna, för de återfinns inte i Ö-haninge vigselbok. De hade inga barn. Hustrun avled i lungsot 24 juni 1766 på Bihagen. Jonas var snabb i vändningarna. Han gifte sig redan 28 december samma år med Catharina, Cajsa, Pärsdotter. Inte heller de ser ut att ha fått några egna barn. De hade däremot en fosterson.

Paret flyttade med fostersonen till Kärrmaräng omkring 1787. Nästa boende blev Lars Jansson och Greta Andersdotter. De hade två döttrar med sig när de kom. 4 juni 1788 föddes Anna på Bihagen. I anmärkningskolumnen står det ”fördubbling av båtsman på Gålö”. Vart han tog vägen går inte att få reda på. Men hustrun och barnen flyttade till Österäng, troligtvis 1789-90. Pär Larsson kom från Lundby 1790. Han hade i oktober 1789 gift sig med änkan Stina Nilsdotter. Hon hade sonen Lars från förra äktenskapet. Han var född på Blista. I december 1793 föddes gemensamma sonen Nils på torpet.

Hennes son Lars flyttade till Berget, och gifte sig senare med dottern där. Pär, Stina och gemensamma sonen Nils flyttade till Stegsholm 1799. Jan Zackrisson, född 20 oktober 1776 på Stymninge, hade gifte sig på Tomta med dotter där, Anna Maria Svensdotter. Hon födde dottern Stina 15 december 1800. 1802 flyttade familjen till Dyvik. Närmast kom trädgårdsmästaren P.Boström. Han var trädgårdsmästare på Årsta, men hade gift sig på Dalarö med ”välborne jungfrun Christina Albertina Silverhjelm”. De hade en son, född på Årsta, med sig. 1802 fick de en dotter på Bihagen.
Åren 1803 – 1809 saknar husförhörsboken de sidor som berör Gålö. Därför kan man inte se vilka som bott där under den perioden.
Åren därefter råder viss osäkerhet. Enligt husförhörslängden (hfl) hade torparen Magnus Jansson bott där, men flyttat därifrån. I stället bodde Jan Månsson med fru Carin Bengtsdotter där. Men Jan dog enligt hfl den 23 april 1811. I död o. begravning står det att Magnus Jansson dött och begravts i april 1811. Magnus var son till Jan och Carin. Det var nog så att det var fadern, Jan, som dog 23 april 1811. Magnus (återuppstod nämligen) återkom från Ornö och gifte sig 30 november 1814 med Brita Andersdotter från Lundby. Hon var då piga på Bihagen. Felaktig notering i död o. begravningsboken alltså. De fick dotter Stina Catharina 15 november 1816. De flyttade till Askvik 1819, senare till Sanda.

Närmast efter kom Jan Jansson, född på Ornö 18 juni 1793. Han var gift med dottern på Frönäs, Maria Jansdotter, född 25 april 1792 där. De hade bott på Frönäsudd, och fått första barnet, Anna Maria, där i mars 1818. Hustruns mor och en bror följde också med till Bihagen. De fick sedan tillökning med Stina Catharina och Johan Peter på Bihagen. Familjen flyttade till Myrudden 1827, senare till Tomta. Pehr Ersson blev näste torpare. Han var född 1778 och gift med Brita Stina Lindgren, även hon född 1778. De hade bott på Kolnäset på Ornö, och fått sönerna Carl Eric 16 mars 1806, och Pehr 8 mars 1813 där. De kom från Ornö 1827. Brita Stina drabbades av ”slag och oförmögen att arbeta”.

Äldste sonen, Carl Eric, gifte sig med Anna Lovisa Blomgren från Dalarö. De båda bosatte sig på Bihagen. Sonen Carl Peter i mars 1832, och dottern Brita Lovisa 16 februari 1835 föddes där, innan de flyttade till Ornö 1835. Den yngre sonen, Pehr, som bodde kvar hemma, gifte sig i april 1838 på Dalarö med Johanna Catharina Östergren från Wad. De flyttade också in på Bihagen. Första barnet, en son, föddes i oktober 1840, men avled redan i december samma år. Dottern Christina Sofia föddes i mars 1846. I mars 1847 flyttade familjen till Östra Askvik, men kom tillbaks redan samma år. Medan de var borta hade den äldre brodern, Carl Eric, som då bytt efternamn till Östlund, återkommit med sin familj.
Stor tragik på Bihagen 1849. Den 11 februari avled de båda sönernas far, gamle torparen Pehr Ersson. Två veckor senare avled deras mor, Brita Stina Lindgren. Den 8 mars avled den yngre brodern, Pehr. Pehrs fru och dotter flyttade till Ornö.
Kvar på Bihagen blev då Carl Eric, numera Östlund, med hustrun Anna Lovisa Blomgren. Deras två barn, Carl Peter och Brita Lovisa, som båda tagit efternamnet Östlund efter fadern, bodde också kvar hemma. Brita Lovisa födde oäkta sonen Carl Gustaf 1 december 1851. Under anmärkningar står det ”kyrktagen såsom fästekvinna 17 jan 1852 åt Gustaf Lundin”. Gustaf Lundin hade kommit från Havstornsudd 1851. Vid hans namn under anmärkningar står det ”Bunden till äktenskap, samavlat son Carl Gustaf.” Gustaf och Brita Lovisa gifte sig 22 januari 1853. Brita Lovisa födde deras andra barn, Anna Sofia, 11 september samma år. Då var hon 17 år fyllda. Gustaf Lundin var född i Tyresö 1824. Brita Lovisas mor, Anna Lovisa, avled 12 mars 1855.
Gustaf Lundin och Brita Lovisa fick ytterligare tre barn på Bihagen. Två pojkar, -55 och -57 som båda dog1857. Dottern Emma Lovisa 28 september 1858. De flyttade till Havstornsudd i mars 1862. Där födde Brita Lovisa ytterligare fyra barn. Sista barnet 25 december 1866, men då avled modern samma dag, och barnet några dagar senare.
In till Bihagen flyttade skräddaren Magnus Andersson med fru och ett barn. Magnus var född i Värmland 1832, kommit till Gålö och gift sig med dottern på Säfnäs i mars 1859. Deras första barn, Elin Maria, var född på Säfnäs i mars 1861. På Bihagen föddes Karl Herman i augusti 1864. Med till Bihagen följde även skräddarlärlingen Karl Oskar Södergren, född i Norrköping 1847. Skräddarfamiljen utökades med Selma Lovisa 1867, Edla Augusta 1870, Magnus Ivar 1873, blev bara en månad, och Ida Charlotta 1875.
Skräddarlärlingen Karl Oskar var inlagd på lasarett, men kom tillbaks och flyttade till Whalsta 1871. I stället kom lärlingen Johan Alfred Pettersson, född i Åsheda i Småland, men kom från Älvkarleby i Uppland. Han blev senare båtsman på Tomta Båtsmanstorp. Johan Alfred blev kvar där livet ut. Han påstås vara den förste att äga en cykel på Gålö.
1875 flyttade skräddarfamiljen till båtsmanstorpet, det som numera kallas Brunstorp. De bodde sedan på flera olika ställen på Gålö. Från och med 1876 stod gamla Bihagen obebott, och därefter raserat. På den lilla holmen ute i åkern finns inte ett spår av det gamla torpet.

18598_ca_object_representations_media_26261_mediumlarge

Övre Bihagen år 1903, familjen Eriksson.

10137

Nedre Bihagen 1904

 

 




Sunnansund, Simpviksgubben och Ethel Karlsson

Gålö Gärsar, Gålös livaktiga hembygdsförening, ger ut en tidning ”Notvarpet”.
Ur denna har vi saxat denna berättelse om gården Sunnansund och dess befolkning, underlaget kommer från Eva Eliasson, mångårig Gålöbo, och har bearbetats av tidningens redaktion. Artikeln skrevs 2014.

HHG_9318

Sunnansund 1:4, bild från 1925 ur Gillets arkiv, okänd fotograf.

Sunnansund 1:4

Den förste namngivne brukaren av Sunnansund som hittats, är Rasmus. Han bodde här 1650 tillsammans med sin hustru. Sedan saknas mantalslängder fram till 1666. Den som då bor på gården heter Lars. Inga efternamn är registrerade förrän 1682, då Mats Erikson, gift med Kierstin Larsdotter brukade gården.

Det finns en sägen, eller sannsaga om Sunnansund, värd att berätta.

Det sägs att när ryssen kom 1719 för att bränna alla hus, men skona människor och kyrkor, tog de en fiskare tillfånga. Ryssarna visste att slottet Årsta fanns i närheten, men de behövde hjälp att finna sjövägen dit. Fiskaren, som i sägnen kallades Simpviksgubben, tvingades att ro framför ryssen för att hjälpa dem navigera dit. Då han själv var välbekant med grynnor och andra hinder, lyckades han lura dem att gå på grund. Själv kunde han springa upp till slottet för att varna de boende.

Slottet klarade sig från att bli nedbränt. Som tack sägs Simpviksgubben ha erhållit ¼ mantal Sunnansund.

Enligt jordeboken för Stockholms län och Österhaninge socken 1720 står Jacob Andersson registrerad som ägare till en fjärdedel mantal Sunnansund.

I avsaknad av gåvobrev och annan dokumentation, kan man fundera över sägnen om Simpviksgubben. Jacob Andersson var 59-60 år och kunde ha varit i form att klara bedriften. Dessutom står han som ägare år 1720. Det skulle kunna vara Jacob Jacobson hustru Annas far, Hans Person, som ju bodde på Simpvik när ryssen härjade, men han finns inte noterad som ägare av Sunnansund. Jacob Jacobson var då endast 19 år och hans blivande hustru Anna var piga på Årsta. Deras förstfödda, dottern Sigrid, fick faddrarna baron Erik Mauritz Soop, friherinnan Sigrid Flemming på Årsta, befallningsmannen Åkerblad och fröken Klöfverskiöld.

Kan Jacob ha varit Simpviksgubben men för ung för att ta emot en så storslagen gåva och att fadern Jacob Andersson därför står som ägare 1720?
Det som talar för detta är, att han aldrig skulle ha haft möjlig råd att köpa så stort mantal med egna medel.

1736 står Jacob Jacobson skriven på gården. Hans hustru heter Anna Hansdotter från Simpvik. 1750 delades Sunnansund mellan bröderna Jacob och Olof, som därmed får 1/8 mantal var. Varken den äldsta brodern Anders eller systern Anna får någon del av Sunnansund.
Men 1764 köper Anders son Lars Andersson 1/8 mantal av änkan efter sin farbror Olof Jacobson.

Någon gång under 1820 talet delas Sunnansund mellan de gamla släkterna Lars Andersson och Jacob Jacobson. Lars del delas senare till Sunnansund 1:4, 1:5, samt 1:6. Jacobs del styckades år 1900 i två delar, Sunnansund 1:2 och 1:3.

Sunnansund 1-2, rätt bild

Sunnansund 1:2. Mangårdsbyggnaden är från 1800-talets början. Den äldsta bevarade byggnaden på Gålö. Gråsten, knuttimrad, rödfärgad locklistpanel, gröna fönsterbågar, smidda fönster fönster beslag 11b och haspar 12a. Åstak, tvåkupigt tegel på gammalt brädtak. Urspungligen enkelstuga. I huset till höger bodde Ethel och Gustav Karlsson.

Sunnansund 1:5 ärvdes av Catharina Sofia. Hon utbildade sig till lärarinna och tjänstgjorde i Svartbäckens skola i Handen. Hon gifte sig med Carl Södergren sr, slöjdlärare på Inrättningens skola på Gålö.

1:5 delades i 1:8 och 1:9. En av sönerna, Helge, ärvde 1:8. Han sålde fastigheten 1926 till Karl Eriksson på Oxnö, som byggde huset Ekinge. Dit flyttade han med sin hustru Tilda.
Efter Karls död övertogs Ekinge av dottern Ester och hennes make Henry Ljungberg. Efter deras bortgång ärvdes Ekinge av Esters brorson Rune Törnelöv. En tomt runt huset styckades av och såldes till Sven och Vieno Bäckman. Deras söner Roger och Ove äger idag fastigheten. Kvarvarande del av Sunnansund 1:8 skänktes till Skärgårdsstiftelsen 2013.

Carl Södergran dy, ärvde Sunnansund 1:9 och lät bygga en liten stuga på berget. Han var sjökapten liksom sin granne Filip Gyllenhammar.

Vid Carls frånfälle, ärvde dottern Ella, som var gift med Roland Lövgren, fastigheten. Den gick sedan via arv vidare till sonen Tony, som avyttrade den till utomstående under slutet av 1900-talet.

En del av Sunnansund, 1:6, ärvdes av Britta Charlotta.
Hon gifte sig med Per-Erik Lindgren från Ornö. De fick barnen Margareta Lovisa 1878 och Erik Gunnar Magnus 1884. Britta Charlotta dog 1885. Maken flyttade med barnen till Muskö. Enligt köpebrev av den 11 mars 1909 köpte Oscar Karlsson barnens del av Sunnansund.

Britta Charlotta bodde i en stuga kallad ”Bygget”, vars del av grund fortfarande syns på tomten Sunnansund 1:17. Själva stugan plockades ner och byggdes upp igen till det s k Skomakartorpet längs Gålövägen.

Den andra delen ärvdes av Maria Lovisa som dog 1890. Hon var då änka och efterlämnade dottern Stina, som växte upp hos sin moster Anna-Stina.
Anna-Stina och hennes make Nils köpte Maria Lovisas del av Sunnansund enligt upprättat köpebrev 1888. Dock beviljades inte lagfart förrän i december 1902.
Sunnansund 1:4 ärvde av Anna-Stina. Hon gifte sig med Nils Andersson i Hasslinge, född 1844. Där var bl a Vilhelmina, Mina, Lucander, fosterbarn 1863.

Mina gifte sig med Lars Gustav Johansson, delägare i 1:2 och blev därmed granne med Nils och Anna-Stina. Anna-Stina och Nils ägde nu genom arv och köp både Sunnansund 1:4 och 1:6. De fick barnen Anna 1870, Jenny 1872, Erik 1875 och Gustav 1877.

Nils Andersson var ofta i skogen. Då han på äldre där tillfrågades var han varit, svarade han att han gått ”drog ge” upp till Bredberg. Sänkan mellan de två bergssidorna kallas fortfarande för ’Anderssons drog’. På den vandringen går man också förbi ”kärre me korset” och ”gumma me mage”. Den senare var en tallstam med stor utbuktning.

1895 byggdes huset på 1:4 om till det utseende det har idag. (f d Ethel Karlssons). Troligen gjordes det av Rosenberg, som byggt Annehäll (Sunnansund 1:7) och även 1:17, Filip och Augusta Gyllenhammar, numera bebott av Karin och Bertil Gutö).

Dottern Anna gifte sig med Oscar Karlsson från Nedre Bihagen. De tog över Hasslinge sedan föräldrarna flyttat till Sunnansund. Anna och Oscar fick barnen Albert och Ruth, båda födda på Hasslinge, och Gustav, född på Sunnansund dit de flyttat 1910. När Oscar inte längre orkade bruka Sunnansund längre tog sonen Albert över både jordbruket och gårdsnamnet Sunnansund. Han avled 1943.
Därefter övertog Gustav, född 1911, driften. Han var då gift med Ethel Vesterlund från Åland. Gustav och Ethel drev sedan tidigare Gålövarvet. 1954 köpte han Sunnansund av sin far för 60 00 kronor.

Ethel och Gustav Karlsson fick tre döttrar, Ann-Sofie, Astrid och Gudrun.

Mångkunniga Ethel som både kunde hantera affärer och varvet, blev senare en känd kulturpersonlighet. Bl a forskade hon fram den ursprungliga Haningedräkten via gamla tygstycken, målningar och andra dokument. Tack vare henne har många fått möjlighet att skapa sig en vacker hembygdsdräkt. Ethel anordnade sy/vävkurser för både män och kvinnor, där de enligt gammal tradition tillverkade detta plagg. Dockor iklädda dräkterna finns att beskåda bl a i kommunhuset.

Efter att samma släkt bebott och ägt en stor del av Sunnansund, såldes denna del av Ethel och Gustavs efterlevande döttrar till utomstående, år 2012.

Därmed upphörde detta släktled på Sunnansund.

HHG_9091

Sunnansund 1:4

Lite om Ethel Karlssons liv, en artikel av Bo och Anita Stjernström efter hennes bortgång 2010

IMG_1018

Ethel Karlsson 1969

Ethel Carlsson föddes 1915 i Hammarland på Åland. När hon var fem år flyttade hon tillsammans med sin mamma till Sverige, först till Ornö och sedan till Gålö där Ethel gick i skolan och växte upp. Hon hade en jobbig barndom men det var tåga i den målmedvetna flickan och hon utbildade sig till sömmerska.
År 1940 gifte hon sig med båtbyggaren och varvsägaren Gustav Carlsson på Sunnansund där de först bodde i det ”Gula huset” som numera är rött. I slutet av 1940-talet flyttade de upp i den bredvidliggande släktgården som ursprungligen varit pensionat.  Ethel sydde kläder och hjälpte till med båtbyggen och rustning av båtar. De fick tre döttrar varav två fortfarande lever.

Ethel hade många konstnärliga sidor. Här visar hon upp ett av sina alster. Hämtat ur Haningebladet 1969.

Ethels textilintresse omfattade de flesta sy- och tillverkningstekniker. Hon började söka efter socknens gamla dräkttraditioner och med hjälp av intervjuer, bouppteckningar, tavlor och tidigare forskningsmaterial kunde hon tillsammans med bland annat den kunniga hembygdsforskaren Harry Runqvist rekonstruera en sockendräkt som kallas Haningedräkten. Den har till stor del producerats genom hennes kursverksamheter.

Dräkten finns i flera varianter för kvinnor och män i över 500 exemplar och sys fortfarande för hand i Haninge Hembygdsgilles regi. Även i USA, Kanada och Japan finns och används Haningedräkter!

När Gustav blev sjuk fortsatte hon att själv driva varvet några år. Hon hade en andlig hemvist i Lidakyrkan och hon vägrade att lämna Sunnansund. Hemtjänst och goda grannar ställde upp de senaste åren. Den 26 januari 2010 tog så hennes 94 år långa strävsamma jordeliv slut.

Minnet av henne och Haningedräkten lever vidare i bygden.

Ethel Karlsson

Ethel Karlsson från Sunnansund i  den blå sommarhögtidsdräkten. Foto Anita Stjernström

Ethel Karlsson 2

Här arbetar hon med en schal till den röda vinterhelgdagsdräkten. Foto Anita Stjernström

 

 

 




Sälstationen på Gålö

Bergaspegeln

Lena BillungDetta är en artikel ur Berga Örlogsskolors informationsblad från 1994, den är skriven av Lena Billung.

Efter den korta inledande artikeln finns några mycket intressanta länkar om verksamheten, bl.a. en artikel i Nynäshamnsposten som dessutom innehåller en film som varit hemligstämplad till för några år sedan.

 

Gålö bas för hemliga försök, ubåtsjakt med sälar och duvor

Tyst och stilla ligger ubåten på botten. Svaga skrapljud mot skrovets utsida hörs in till besättningen. På ytan avvaktar jaktstyrkan.
Plötsligt syns karbidljuset. Ubåten är upptäckt.
Ännu en lyckad jakt och sälen Pelle får sin belöning färsk strömming.

Så här kunde det gå till på 40-talet i ubåtsjaktsammanhang. Under några år pågick en mycket hemlig försöksverksamhet i Hårsfjärden, där sälar dresserades till att söka reda på gömda ubåtar.
Dessutom ingick havsörn, duvor och berguv i försöken.

Hemlig bas i Hårsfjärden

SkärmklippInitiativtagare till projektet, som gick under namnet ”Palmen”, var Lt Waldemar Fellenius. Isolerad på en ö i skärgården med familjen arbetade Fellenius med sina sälar. Det hela godkändes av högsta militärledningen och försöksverksamheten satte fart.

Sälarna föddes upp med nappflaska och fick sedan lära sig att åta endast när de blev matade. Strömming fungerade som belöning efter utfört uppdrag. Alla försök från sälarnas sida att själva skaffa sig föda stoppades. Strömmingar preparerade med ström fick dem att undvika ”vild” fisk.

Från början övades sälarna i att leta reda på övningsminor. De visade sig vara mycket träningsvilliga och snart kunde Fellenius låta Pelle och de andra söka efter ubåtar som låg gömda på botten av Mysingen.

Sälfarmen på Gålö

Verksamheten flyttades till Gålö och ”Säldammen eller ”Sälfarmen”  byggdes upp. Chefen för marinen ställde två ubåtar till Fellenius förfogande för övningsverksamhet.

Så här kunde det gå till:

Ubåten lade sig på botten, tyst och stilla.

Sälen Pelle gjordes klar i sin bur. På ryggen spändes en ryggsäck  med dragg, cylinderklot och karbidljus fast. Pelle släpps ut och jakten kan börja.
Under utbildningen lärde sig sälarna att lyssna efter ljud från ubåten. Vid övning var också ett apportföremål” fastsatt på ubåten med en tunn sytråd. Detta skulle sälen ha med sig tillbaka efter utfört uppdrag.
Inne i ubåten hör besättningen hur Pelles dragg skrapar mot skrovets utsida. De väntar.

Draggen fastnar i skrovet. Pelle sliter sig loss, får med apporten  och simmar snabbt iväg. Upp mot ytan far cylinderklotet och karbidljuset som visar var ubåten ligger. Pelle har återigen lyckats.

Nu väntar belöningen, den efterlängtade strömmingen.

Inte bara sälar

Det var inte bara sälar som användes i experimenten. Havsörnar dresserades att spana efter periskop och Berguvar passade utmärkt för mörkerspaning.

Även duvor visade sig vara användbara. De lärde sig att en pinne i vattnet betydde godis och sedan var det inte svårt att få dem att ”markera” periskop. Det var lättare att upptäcka en flock duvor på havsytan än ett uppstickande periskop!

Alla höll tyst

Under åren som försöken pågick var det mycket få som visste vad som egentligen hände på Gålö.
Beskedet alla fick, och det var många, var att försvaret höll på med medicinska experiment. Inte ens pressen forskade vidare efter det svaret.

Efter krigets slut upphörde försöken då försvaret inte ansåg att risken för ubåtsbesök i skärgården var så stor. Först många år senare plockades filmer fram, tagna av Fellenius själv, och visades bland annat i TV i samband med ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982.

Renovering på gång

Idag finns endast rester av Sälfarmen kvar på sin ursprungliga plats. Några svarta stockar visar var inhängnaden fanns.

Platsen är fortfarande känd som Sälfarmen även om det är få som vet vad som egentligen pågick på platsen.

Det finns nu planer på att renovera säldammen och återställa den i ursprungligt skick. I ett första skede är man nu på jakt efter eventuella ritningar, bilder och annan dokumentation.

Besök sälstationen på Oxnö 12 juni 2005. Fr v Gunnel Cavalli-Björkman, Cornrad Cavalli-Björkman, Ragnar Hultgren, Birgitta Krebs

Gillet på besök på sälstationen på Oxnö 12 juni 2005. Fr v Gunnel Cavalli-Björkman, Cornrad Cavalli-Björkman, Ragnar Hultgren, Birgitta Krebs. Foto Kjell Åke Schönbäck.

Karta sölst

Det har skrivits en del om denna märkliga verksamhet under kriget, vill du läsa mera, klicka här!

Försöksstationen Palmen på Gålö

Nynäshamnspostens artikel samt en film från verksamheten

(filmen inleds med reklam)

 

 




Flyghaveri på Gålö 1960

j34-se-dxm
Den 2 augusti 1960 arbetade lantbrukaren Åke Eriksson, Liåker på Gålö, med att plocka flyghavre på åkern öster om sin gård.

Han hade under dagen sett ett antal jaktflygplan träna avancerad flygning över Gålö och vid middagstiden hörde han plötsligt en starkt vinande ljud och kunde konstatera att ett av dessa plan störtade lodrätt mot marken på hans havreåker och försvann totalt ner i den lite sumpiga södra delen i åkern.

Det bildades en jättekrater och jord och sten spreds över området ända ut på vägen mot Oxnö.

Piloten, en 22-årig fältflygare, fanns kvar i planet vid nedslaget och omkom naturligtvis direkt.

Från militärt håll misstänkte man att hans g-dräkt inte fungerat och att han därför efter en looping drabbats av blackout och inte kunde manövrera det dykande planet eller utlösa sin katapultstol.

De brittisktillverkade J 34:orna hade kommit till Flygvapnet 1955 och fasat ut J 29 Tunnan i avvaktan på J 32 Lansen och utvecklingen av J 35 Draken.

Det har varit mycket spekulationer om vad som hände med flygplanet (och piloten) efter olyckan.

Gålöförfattaren Tore Eliasson skriver i sin bok 1990:

”Ett obetydligt grustag fanns vid Liåker. Nedanför korsningen mellan stora vägen och ”Nya vägen”, den som leder fram mot Noor fanns tidigare en sumpig äng, numera utdikad åker. Här störtade för 25-30 år sedan ett flygplan. Det bildade vid störtningen en stor krater och försvann så djupt ner i marken, att man aldrig hittat det eller rester därav.”

I en diskussion på nätet i senare tid finns också uppgifter om att både plan och pilot finns kvar på olycksplatsen, det lär finnas tre ”saknade” piloter efter haverier på land men då talar man om ”mossar”.

Jag har inte kunnat finna någon officiell uppgift i sammanhanget.

Marken runt nedslagsplatsen var under 20-30 år tydligt påverkad, troligen av fotogen. Man kunde under odlingssäsongen se en cirkelrund yta där växtligheten var begränsad.

Liåker

Liåker

Liåker på Gålö 2013. Foto Mauritz Henriksson

Här en artikel ur Svensk Flyghistorisk Tidskrift 4-2018:

Här kan du läsa om flerflyghaverier i trakterna

och ytterligare ett:

Fygande Tunna kraschar i Österhaninge