En principfast ung man… eller?

Nedanstående notis från år 1903 fångade mitt intresse, denne unge man, boende i byn Alby i Österhaninge, föredrog att i stället för att betala utdömda 50 kronor i förlikning till en granne att ta sig själv av daga.

Artikeln i tidningen Dagen i november1903.

Att själva handlingen troligtvis begåtts ”under rusets inflytande” framgår men det alternativa beslutet att ta sitt liv istället för att betala måste väl rimligtvis tagits på någorlunda nykter kaluv!
Det synes inte vara bristen på pengar som låg bakom det makabra beslutet!

Erik Mauritz Eriksson var barnbarn till nämndemannen på Alby 1:2, byns största gård på 3/8 mantal, Anders Eriksson, som avlidit 1881.
Gården övergick då till änkan Hedvig och till den ende sonen Erik Andersson, född 1846, som gift sig 1878 med den sex år yngre Anna Lovisa Nilsson från Åhus i Skåne.
Ett år efter bröllopet får de sonen Mauritz .



Mangårdsbyggnaden 1939. Återstår nu bara grunden.

År 1899 avlider fadern Erik men eftersom dennes mor Hedvig, Mauritz´ farmor, fortfarande lever ägs nu gården av dessa två.
Kvar på gården blir änkan Anna Lovisa.

I detta läge som ägare till 1/4 mantal i byns största gård med en åldrig farmor som äger den resterande åttondelen tar den unge hemmansägaren sitt liv i oktober 1903 för en principfråga (enligt notisen)gällande en skuld på 50 kronor!

De fanns troligen flera underliggande anledningar som vi aldrig kommer att få reda på, han hade inte hunnit bilda familj och hade kanske bekymmer med det.

Kanske kände han ansvaret för att ta över den traditionsbundna f.d. nämndemannagården för tungt när han insåg att den åldrige farmodern var på väg att lämna vilket hon gjorde en månad efter hans självmord.
Ingen känner ju heller till hans mentala status eller hans förhållande till starka drycker i allmänhet.

Begravningen sker i tysthet enligt dödboken 1903.

Vi lär heller aldrig få veta orsaken till skulden men i bouppteckningen som upprättades i januari 1904 finns en skuld på beloppet 50 kronor till grannen Erik Pettersson på Alby 1:3.

I denna bouppteckning framgår att modern Anna Lovisa ärver Mauritz` kvartsmantal, totala dödsboet värderas netto till 6.800 kronor.
Hon säljer 1908 och flyttar till Stockholm där hon avlider i Katarina fs 1935.

Efter många ägarbyten och avstyckningar, bl.a. Katrineberg och Sofieberg, hamnar familjen Karl Johan Vidlund här år 1925, år1949 blir familjen Sanderås ägare och 1962 köper Österhaninge kommun gården.

Den uthuslänga som finns kvar idag byggdes ursprungligen 1884.

Bilder och vissa fakta ur Haningegillets Gårdar i Österhaninge, Kyrkbygden 2, Karin Aspberg.
Haningebygden 36, 2012.




Björkhagen, Paintballtorpet!

Foto: Per Stavfors.

Denna föga uppbyggliga syn mötte Gillets ordförande Per Stavfors den 28 januari 2020.
I backen upp mot Årsta Havsbad, från trevägskorsningen vid Dalarö-/Västerhaninge-/Årstavägen, fann han resterna av Sandatorpet Övre Björkhagen.
I pipelinen här på bloggen låg då en kort beskrivning av torpet och det på samma område sedan länge försvunna Nedre Björkhagen.


Under vintern 2018 avverkades skogsområdet på västra sidan av Årsta Havsbadsvägen i backen ner mot Dalarövägen vid torpstället Björkhagen och ett av husen, senare kallat Övre Björkhagen, blev väl synligt från vägen.

Detta har intresserat förbipasserande och här följer en kort historik, vissa fakta är taget ur Karin Aspbergs bok ”Gårdarna i Österhaninge 2”.

Övre Björkhagen,  f.d. Paintballtorpet, 2018. Enl. obekräftade uppgifter byggdes detta hus i slutet på 1890-talet. Foto Stefan Jansson,


Samma byggnad 1981. Foto Henry Hall, Haningegillet

Torpet tillhörde Sanda rote, gården Sanda var på 3 1/6 mantal och ingick i fideikommisset Sandemar som sedan 1827 funnits i släkten Braunerhielms ägo.
Sandemar köptes 2007 av Karin Mattson-Nordin.

Björkhagen är angivet som jordtorp.  Finns i församlingsboken under egen rubrik först år 1911 och på 1930-talet som två torp, Övre- och Nedre Björkhagen.

Före 1911 skrevs de boende under huvudgården Sanda så det är svårt att i vissa fall avgöra på vilket av torpen som nedanstående torpare bodde.

Båda bostadshusen användes också tidvis som statarbostäder och prästen hade dålig kontroll på noteringarna.

Här några noteringar om boende på 1900-talet

1911 kom som torpare Anders Gustaf Eriksson hit med hustrun Emma Kristina Jansson med sina tre hemmavarande barn. Han har då varit statdräng på Sanda sedan 1896. De flyttar 1928 tillbaka in på huvudgården. Torparen Eriksson bodde på Nedre Björkhagen där en ladugård fanns på bergknallen väster om bostadshuset. Dessa byggnader raserades tidigt. Grunden och rester finns kvar i sluttningen ner mot Österhaningevägen. Det är oklart hur länge det bodde folk där.

Från år 1923 var statdrängen Axel Seijboldt med familj skrivna på Björkhagen, de kom då från Vallentuna. Sonen Göte kom senare till Alby som dräng och gifte sig  med dottern i Alby 2:3, Fanny Mellqvist. Han slutade sina dagar som hemmansägare på Alby och var väl känd i bygden.
Axel och övriga familjen flyttade 1931 till Brännkyrka.
Familjen Seijboldt bodde på troligen på Övre Björkhagen där också målarmästare Hjalmar Bengtsson en period (1924-1929) bodde. Han kom då från Stadsberga med hustru, dotter och två söner och flyttade även han till Brännkyka.

År 1928 kom torparen Konrad Hjalmar Thörnqvist med familj från Västerhaninge, han blir änkling 1931 och flyttar två år senare till Vendelsö.

År 1933 kom från Stymninge till Nedre Björkhagen som torpare Karl Ivar Andersson med hustrun Greta Constanse och hennes son Ulf Oskar.

Till Övre Björkhagen kommer 1933 från Vendelsö  Sten Henning Eriksson med hustrun Hildur Maria och dottern Gunvor Linnea.

År 1936 kommer till Övre Björkhagen, från torpet Södersund, Sven Erik Vidlund med hustrun Anna född Fröjd med två barn, flyttar 1941 till Djuprännilen i Jordbro.

Ladugården låg på andra sidan av den dåvarande Årsta Havsbadsvägen som gjorde en liten krök in mot torpet som dock försvann när vägen rätades ut. Se kartan nedan.

Ekonomiska kartan 1951.


(Nedre) Björkhagen 1981. Foto Henry Hall, Haningegillet. Torpet finns beskrivet under egen rubrik från 1911. Troligen byggt betydligt tidigare.


Det som fanns kvar av Nedre Björkhagen 2003. Foto Henry Hall, Haningegillet.


Det som finns kvar av Nedre Björkhagens bostadshus 2018, i bakgrunden ser vi trevägskorsningen Österhaninge-Dalarö- Årsta Havsbadsvägen. Foto Bengt Lidbom.

Övre Björkhagen användes därefter som statarbostad för Sanda Gård och andra hyresgäster och under senare år har en paintballklubb nyttjat huset för sin verksamhet.

En liten utvikning om vad som berättades på trakten…

Målarmästaren Hjalmar Bengtsson kom till trakterna i början på 1910-talet. Han var en erkänt skicklig yrkesman. Han anlitades flitigt av familjen Braunerhielm för att underhålla och förbättra interiören i det gamla träslottet på Sandemar.

Han hade dessutom en konstnärlig ådra och anlitades, sägs detbl.a. till ett mycket märkligt hantverk av folk i trakten som var ägare till den lokale konstnären Hjalmar Nyholms målningar.

Självporträtt av konstnären.

Hjalmar Nyholm levde mellan 1873-1905 och var son till klockaren i Österhaninge Johan Alfred Nyholm och dennes hustru, barnmorskan Lovisa Adolfina.

Han var sedan sin tidiga barndom döv och nästan helt stum till följd av scharlakansfeber.

 

Hans produktion omfattade upp emot 200 verk varav ett 60-tal oljemålningar på duk, de flesta med lokala motiv, Dessa tavlor såldes ofta för en spottstyver i trakten och hamnade inte alltid på väggen i finrummet.

Hjalmar Nyholm hade en egenhet som konstnär, han fullbordade inte alltid sina verk! Delar av duken lämnades vit!
Några decennier efter sin död fick han en viss uppskattning som konstnär och dukarna plockades fram ur sina gömslen och ramades in för hängning.
Många fann då att delar av verket var ”omålade”!

Det var nu ”Målar Bengtsson”, som han kallades, fick hedersuppdraget att komplettera dukarna med lämpliga objekt.

Här följer två tavlor som skulle kunnat bli uppdrag för honom!






Hässlingbystenen äntligen rest!

Hässlingbystenen Sö 264 har troligen under mycket lång tid legat mer eller mindre dold i vegetationen i den norra kanten av Kikarberget. Nu har den rests och är väl synlig från motorvägen norr om Kalvsviks ridhus. Foto Monika Nordh

Vår numera bortgångne arkeolog Roger Wikell skrev 2011 denna artikel i Glimtar under rubriken ”När hedniskt land kristnades”

Hässlingbystenen Sö 264

Stenen finns vid pilen

Bakom Kikarberget finns Haninges mest oansenliga runsten. Ristningen består blott av ett kors med några spridda runor i korsarmarna. Runstenen har fått signum Sö 264 Hässlingby i verket Södermanlands runinskrifter, och beskrivningen omfattar endast 16 rader text.
Intresset för stenen från forskningens sida har allt sedan dess också varit svalt. Dock ska vi se att mer finns att berätta, ty runstenar är så mycket mer än runor.
Men först en orientering och lägesbeskrivning. Kikarberget är det höga berg som ligger norr om Österhaninge kyrka, och den intilliggande Hässlingby gård. I västra änden av berget ligger gården Kalvsvik. För den som färdas på väg 73 mot Nynäshamn kan nämnas att berget är den fond man ser vid färd söderut från Handen/Brandbergen.
Berget ligger rakt framför en på vänster hand när man kommer ur skogen och är på väg ut över åkermarken. Kalvsvik är hästgården därnäst.

Stenen är belägen rätt nedanför högsta krönet av berget, och är på våren och senhösten faktiskt synlig från motorvägen om man vet var man ska fästa blicken. Ett markant dike går framför runstenen. Tyvärr är den svår att hitta på sommaren, då högt gräs växer kring den lågt liggande stenen. Den är omkullfallen och ligger ganska djupt nedsjunken i leran. Inte blir det bättre av att stenen gärna blir övermossad i sitt något mörka och skuggrika norrläge. Går man på den stig som leder längs det branta berget missar man därför lätt runstenen. Med fördel kan man följa dikeskanten och hålla noga utkik. Det är inte på långa vägar lika bekvämt som att följa stigen, men är det klart bästa sättet att inte gå vilse i sitt sökande. Har man kommit fram till några berghällar, som bildar en svagt markerad udde ut i åkermarken så har man gått för långt, och ska bara gå tillbaka några steg (åt öster), här nämnt som en hjälp för den som själv vill besöka stenen.



Kartan visar Blistafjärdens minskning från år 0. På vikingatiden nådde den ända fram till Husby.

Utgångspunkt för runstenspromenaden är grusvägen som går norrut från torpet Kikaretorp vid bergets östra ände. Ett besök kan varmt förordas, ty stenen är i högsta grad intressant trots sitt knappa innehåll. Det tål att upprepas: runstenar är så mycket mer än runor. Vi ska tolka stenen – inte bara tyda dess runor – utifrån sitt sammanhang i landskapet. Då kan man utläsa en spännande historia, och stenen behöver inte längre vara så bortglömd som den så ofta blir med sitt till synes anspråkslösa innehåll

Ristningen består av ett enkelt kors med några spridda runor i korsarmarna och dessa bildar ingen given språklig mening för oss sentida läsare. Runorna är av typiskt vikingatida utseende. Läsordningen är okänd men om vi läser och tolkar dem som Erik Brate föreslår från vänster till höger, och nerifrån upp får vi runföljden: fadiirt. Detta skulle kunna tolkas som Fader T. Vad fader syftar på återstår att tolka, men ordet är inte ovanligt varken på runstenar eller i kristet sammanhang.
Dessutom uppvisar korset alla kännetecken på att vara från runstenstid, det vill säga 1000-talet efter Kristus. Senare tiders kors har en annan design, vilket man lätt kan konstatera då man studerar olika perioders kors. Kännetecknande är mittpunkten och punkterna i korsarmarna, samt inte minst de två parallella linjerna som återfinns långt in på korsarmarna. Alltsammans återkommande drag på runstenskors. Kors ristade i gråsten är mycket sällsynt från senare tid, vilket redan det talar för att stenen är från sen vikingatid – den tid då flest stenar med kors ristades.

Det är själva ristningen som är oansenlig, inte stenen som den är anbragd på. Stenen mäter hela 2,28 meter i längd samt 1,45 m i bredd. Det är således en rejäl stentavla där ristaren utan vidare hade fått plats med en rundrake om han hade velat. Korset är placerat lite ovanför mitten av stenen, såsom kors brukar vara på resta runstenar. Egentligen för högt upp, så att nätt och jämnt en tänkt runslinga hade fått plats mellan korset och stenens kant. Vilket i sig talar för att det inte skulle vara någon runorm på denna sten, annars vore det hela ett märkligt upplägg av runristaren. Man börjar inte med att göra klart korset för sig, utan lägger ut hela kompositionen samtidigt över stenens yta innan man börja rista runor och ornamentik. Möjligen blev runstenen inte färdigristad, men vi utgår från att Hässlingbystenens utseende var den avsiktliga. Det väsentliga var korset. Varför hugger man in ett kors utan att förse stenen med en inskrift? Är runstenen inte någon minnessten? Är stenen rest i ett helt annat syfte? Varför var det viktigt med ett kors på denna plats? Svaret kan vara förborgat i miljön närmast runstenen.

Vid en första anblick är det inget anmärkningsvärt med runstenens läge i terrängen. Den ligger lågt, i den meningen att stenen ligger nära dalens botten, något som är vanligt för runstenar som stått bredvid broar. Vi vet inte om runstenen är funnen på sin ursprungliga plats, eller hitsläpad från åkern. Oavsett så står stenen nära ett av de kortaste avstånden över dalgången. Läget är nära ett förmodat broläge som har gått mellan den udde som ovan nämnda hällar bildat tillsammans med en motsvarande udde på motsatta sidan av dalen.

Brostenar brukar vara runristade med den vanliga runstensformeln: ”A reste stenen efter B, sin släkting”. I enstaka fall finns det stenar med bara ett kors på, men då har dessa i regel ingått i par med en ”riktig” runsten. Är det så att vi saknar en runsten norr om Kikarberget? En sten som i så fall har stått nere vid bäcken i dalen, där idag motorvägen går fram? Arkeologerna som grävde här inför motorvägen 1993 fann ingen sten. Tydligen har det inte funnits någon, eller så är den förmodade parstenen flyttad, t. ex. till Österhaninge kyrka där mycket sten har använts i kyrkbygget.

Det finns ett fåtal exempel på ensamma resta stenar med bara ett kors, och de kan hjälpa oss att tolka vår korssten på ett annat sätt. De belägg jag känner till står alla på vikingatida gravfält, och det har föreslagits att dessa stenar var en tidigkristen invigning av hedniska gravfält. Det finns många exempel på att hedniska gravfält fortsattes användas efter det att invånarna hade blivit kristna. Förmodligen saknades ännu en gemensam kyrka med kyrkogård för de tidigkristna. Det är därför högst sannolikt att den gamla ättebacken då invigts till en kristen begravningsplats. Man fortsatte således att begrava sina döda på den av hävd använda gravplatsen. Det är en självklar utveckling.

Kan stenen vid Kikarberget peka på ett tidigkristet gravfält – en så kallad gravgård? Gravfältets kristna status har då markerats med en sten med ett ristat kors. Vi kan förmoda att träkors var vanligare som tecken på att platsen var kristet helgad. Tanken är tilltalande, men eftersom vi ännu inte har några kända gravar, varken hedniska eller kristna, vid Hässlingbystenen, så ska vi istället se närmare på kulturlandskapet kring stenen.

Vi ska fortsättningsvis tolka stenen på ett likartat sätt som för stenarna med kors på gravfälten: att vi står inför något som har invigts som kristet. Stenen ska förmodligen ses i ett större perspektiv än bara sättas i sammanhang med ett eventuellt gravfält eller en bro. Stenens blotta existens – en sten med ett ovanligt utförande – pekar på att platsen bakom Kikarberget var väsentlig. Vad utmärker kulturlandskapet i den här delen av Haninge?
Av särskilt intresse är en rad ortnamn i den omedelbara omgivningen. I Haningebygden nr 2 från år 1949 gör religionshistorikern Åke V. Ström oss uppmärksamma på att miljön har ovanligt många heliga ortnamn. Namn med hednisk bakgrund: Lundby, Lundsberget, Lunda och Kalvsvik. Till gruppen för Ström även det närbelägna Gullringskärret. De heliga – sakrala eller teofora som det också heter – ortnamnen följs åt av en rad betydande fornlämningar som stödjer att området har varit av central religiös betydelse under ”okristen tid”. Vi ska börja med platsnamnen närmast runstenen: Lundsberget och Lundby, och hit kan även Lunda och Höglunda räknas, som ligger på andra sidan dalen i nuvarande Jordbro.
Att Lundby, Lundsberget och Lunda skulle åsyfta en vardaglig dunge av träd i en beteshage, som vissa hyperkritiska ortnamnsforskare vill göra gällande, verkar onödigt långsökt enligt min mening. Varför namngav man en plats efter något så trivialt som en grupp av träd – om det inte vore något särskilt med just dessa träd? Heliga träd och lundar har varit viktiga under förhistorisk tid, vilket flera skriftliga källor ger klart besked om. Ett välkänt exempel är ärkebiskop Adam av Bremens skildring av lunden i Uppsala. Lunden, med ”ett evigt grönt träd”, var vida berömt i sin samtid. Platsen hölls fortfarande i helgd kring år 1075 då svearna samlades här för marknad, ting och blot.
Ortnamn som Torslunda och Frölunda visar till vilken gud andra lundar var vigda. Redan Cornelius Tacitus, den romerske historieskrivaren, nämner 98 e. Kr. att germanerna dyrkade sina gudar ute i det fria. Bland annat i lundar. I Nils Edvard Hammarstedts översättning från 1916 läser vi följande: ”För övrigt anse de det icke överensstämma med himmelska väsens storhet att inspärra gudar inom väggar… Lundar och hult helga de”.

Koncentrationen av gamla namn på lund kring området norr om Österhaninge kyrka är unik för Haninges del. I det här området har det stått en helig lund, kanske rent av flera. Man ska inte blanda in sena torpnamn som slutar på -lund, som Karlslund, i det här sammanhanget. De hänsyftar till en bild om förespeglad idyll och är främst från 1700- och 1800-tal. Kikarberget heter enligt Gustaf Upmark på 1860-talet Lundsberget. På dess topp, som ligger rakt ovanför runstenen, finns en fornborg. En mer rättvisande beteckning är gravhägnad eftersom det ligger två stensättningar innanför den låga muren. Hägnade berg ses i nutida arkeologisk forskning som heliga platser. Kanske vi ser ett blekt minne av detta då Upmark omnämner ”fester, som Valborgsmessaftonen här pläga firas af ortens ungdom”. Man kan undra om begreppet lund i Lundsberget åsyftar bergets topp. Stod det en lund på berget? De två stensättningarna kanske inte är gravar som man kan tro – utan harg. Ett harg är ett helgat stenröse. I Voluspa (Eddan) berättas hur Asarna byggde harg och hallar höga i den mytologiska tidens gryning. Det heliga landskapet – eller ska vi säga ”lundskapet” – norr om Hässlingby hänsyftar till en mytologisk dimension som gestaltades i den lokala topografin. Vi kan bara erinra oss om världsträdet Yggdrasils betydelse under forntiden, för att förstå att träd var väsentliga. Asarna höll var morgon ting vid Urdarbrunnen – källan vid världsträdets rot. Vi vet att de levande människorna gjorde likadant, ty vid lundar hölls ting, marknad och blot. Vi kan travestera ett känt uttryck: ”Land skall med lund byggas”. Lundanamn är vanliga över hela Mälardalen. Utanför Strängnäs grävde arkeologer för några år sedan på en plats som heter Lunda. Man hittade själva offerlunden och hallen. Tillika kom det fram tre gudafiguriner, förgyllda eller i rent guld. Resultaten är mycket goda och visar på ett övertydligt sätt att Lundanamn avser heliga platser.

Det sista sakrala namnet vi möter vid Lundsberget är Kalvsvik. Gården, ligger som tidigare nämnts, vid bergets västra ände. Någon vik med betande kalvar har det inte varit frågan om. Lägsta nivån vid Kalvsvik är 10 meter över havet, och havet stod på den nivån för ca 2000 år sedan. Det är äldre järnålder, och samtida med gravfälten i Jordbro och Åby. Att ett så banalt namn som ”Kalvs-Vik” skulle traderas oförvanskat genom två millennier är inte övertygande. Under medeltid stavades namnet Kalswi. Namnet blir nu begripligt. Det är ett Karlarnas Vi – ett Karlevi. Det betyder krigarnas heliga plats. Ett Vi är en invigd plats, liksom Torsvi, Frövi och Ullevi. Norr om ”Karlsvi” finns det en kammargrav från folkvandringstid (ca 400 – 550 e Kr). Gravskicket är under denna tid förbehållet krigare. En tid då krigare från Norden deltog i den väpnade politiken på kontinenten. Mycket guld kom då till Skandinavien och östra Svealand. I regel hittas guldet inte i gravar utan som offer i mossar. Man kan undra över det närbelägna namnet Gullringskärret…

Intill Kalvsvik finns det en källa på norra sidan av berget. Enligt äldre uppgift hos Ström var det en offerkälla. Sammantaget ser vi alla delar som Adam av Bremen nämner för den heliga platsen i Gamla Uppsala: en lund, en källa, stora gravhögar (vid Kalvsvik och Hässlingby) samt förmodligen en ståtlig sal. Var hallen har legat är ännu okänt, men vi kan vara säkra på att en sådan har funnits i området kring Lundsberget. Även i Snorres Edda möter vi samma komponenter i det mytologiska landskapet: Hallar, källor och lundar. Vid Gamla Uppsala finns motsvarigheten till ”Kalswis” krigargrav i båtgravfältet vid Valsgärde, någon kilometer norr om helgedomen. Det rituella, det juridiska och det militära gick hand i hand.

I sammanhanget är Jämtlands enda kända runsten inspirerande för hur vi kan tolka Hässlingbystenen. Runstenen står på Frösön i Storsjön, mitt i landskapet Jämtland, och här kan vi läsa: Östman, Gudfasts son, lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. De sista orden tolkar man gärna som att befolkningen blev kristen, men om vi istället läser det som att det var själva landskapet Jämtland som kristnades, så får stenen en djupare innebörd. Runstenens utseende är det traditionella med en rundrake runt ett stort centralt kors. För vårt vidkommande är stenens miljö intressant. Platsen är vald med omsorg. Platsen är Frösön (ön som är vigd åt Frö) och här hölls enligt medeltida källor ting och enligt arkeologiska resultat även blot. Inne i Frösö kyrka har nämligen en hednisk kultplats hittats under altaret i kyrkan. Runt stubben av ett stort träd hittades mängder av benbitar efter offrade djur. Antalet djurarter är nio, samma siffra som Adam av Bremen nämner angående de hängda djuren i Uppsalalunden. Uppenbarligen har arkeologerna funnit själva offerträdet i en lund. Vi ser ett direkt övertagande av en helig plats av Kyrkan. Frösön är ett av de tydligaste arkeologiskt belagda exemplen på kultkontinuitet i Norden.

Det är när man officiellt övergår till kristendomen under 1000-talets senare del som en sten med ett enkelt kors reses norr om Hässlingby. Det är ingen tillfällighet att den reses mitt i den sakrala miljön nedanför Lundsberget. Korset viger det hedniska landet med lund, vi och källa till ett kristet helgat land. Om tolkningen är riktig så bekräftar stenen namnens sakrala innebörd, något som Åke V Ström föreslog redan för drygt 60 år sedan. Det är ingen tillfällighet att Österhaninge kyrka ligger knappt 1 km härifrån. Parallellen med Frösön, liksom Gamla Uppsala, är tilltalande. Korsstenen vid Lundsberget – som vid en första anblick framstår som så intetsägande – visar sig vid närmare bekantskap kanske vara den mest intressanta runsten vi har i Haninge.

Lästips:
Haningebygden 12, Runqvis.t, H. 1975. Runinskrifter i Haninge.
Haningebygden 2. Ström, Å. V. 1949. Drag ur Kalvsviks historia.
Haningebygden 13.Tacitus, C. 98. (övers. Hammarstedt, N. E. 1916). Germanerna.
Upmark, G. 1977. Fornlemningar i Sotholms härad.




Sme’valle, bysmed i Österhaninge

Sme’valle i aktion i sin smedja. I bakgrunden t.h. skymtar Österhaningeskolan. Bakom smedjan syns taket på smedstugan och kyrktornet.

Äldre tiders hantverkare var högt aktade av traktens folk och mycket viktiga för utvecklingen.
De hamnade strax efter de kyrkliga potentaterna, doktorn, lagens representanter och lärarna i samhällets sociala skala.
Och överst kom oftast smeden!

Smeden i Österhaninge i dryga 60 år var Valdemar Nilsson, men väldigt få kände honom under det namnet, han var Sme’valle med hela trakten!

Karl Valdemar Nilsson född 1897 kom till Hesslingby som nästan nyfödd med sina föräldrar, Svante och Anna Nilsson. Fadern var gårdssmed och bodde i en länga uppe på gården men redan två år senare gick flytten till Årsta. Valle hade en ett år äldre bror och en yngre syster men båda avlider på Hesslingby 1899.
På Årsta föds systern Ingeborg år 1900 och en son 1905 som avlider i späd ålder

1911 är man tillbaka i Kyrkbyn, till Rosenhill, intill handelsboden med samma namn. Här bygger föräldrarna både bostad och egen smedja och fadern blir bysmed och 1914 utökas familjen  med dottern Helga. 

Valle arbetar med fadern men 1922 blir han ensam i smedjan när fadern dränker sig, han skrivs nu av prästen som hovslagare. Omkring 1925 bygger han till smedjan till det skick som ses på bilden nedan.                                      



Smedjan på en bild från 1981 från Gillets arkiv.
Husgaveln t.v. tillhör f.d. handelsboden
Rosenhill.
Ässjan som fadern byggt på 1910-talet
Valle och Maja firar 50-årig bröllopsdag.

1924 gifter Valle sig med den två år yngre Sigrid Maria Pettersson, Maja kallad. Hon bor då på Gålö har sonen Evert född 1920 som legaliseras i samband med giftermålet och 1925 föds sonen Sigvard.
Maja var o.ä. dotter till hemmadottern på Korp-Norrby, Kristina Pettersson, som senare gifter sig med Karl Erik Petterson på Gålö, arrendator på Kalvholmen och Maja får två halvsyskon, Signe 1906 och Arne 1910. Valle och Maja bor efter giftermålet med sina söner på Rosenhill hos Valles mor Anna.
Hon tar efter makens död ett antal barnhusbarn för att bättra inkomsterna så det blir trångt i smedstugan och Valle och Maja vill naturligtvis ha ett eget hushåll och flyttar efter nåt år upp till till en flygelbyggnad på Hesslingby.
År 1932 blir det Solberga prästgård som hyresgäster. Bostaden låg inne på gården, intill själva prästgården, men huset ägdes av arrendatorn Vering. Det köptes senare av Valle och Maja och båda blev kvar där tills de avlider, Valle 1980 och Maja sju år senare.

Vid ett samtal våren 2019 med yngste sonen Sigvard ”Sigge”, som tagit efternamnet Klinta, berättar han om fadern:

En vital 94-åring i sin pensionärslägenhet i Sköndal, Sigge Klinta.
Valdemar Nilsson 1918

Farsan gjorde sin värnplikt i slutet på 1910-talet och fick då en en utbildning till hovslagare på K1 och på Veterinärhögskolan. Var väl ganska naturligt med tanke på hans bakgrund som smedhalva hos fadern. Jag har aldrig sett att han fick någon form av mästarbrev, det var väl en mera civil utmärkelse.
Han hade god hand med hästarna men var ibland tvungen att vara lite hård för att kunna utföra sitt hantverk.
Traktens bönder hade ett stort förtroende för bysmeden och jag hörde aldrig ett ont ord om honom.
Han utförde naturligtvis även mera traditionella smidesarbeten, beställningsjobb, reparationer av jordbruksredskap och vagnar men även lite finmekaniska arbeten.
Han skaffade sig gassvetsutrustning tidigt och blev skicklig svetsare, på senare år köpte han också en elsvets.

Han åkte ju ofta omkring med sin ”skolåda” bak på sin cykel eller lite senare på motorcykeln. Lådan och verktygen hade han till största delen tillverkat själv.
Han var i sin ungdom duktig tävlingscyklist och gillade att cykla långt upp i åldrarna och körde Vätternrundan som motionär 1967.”

Sme’valles skolåda finns kvar hos f.d. grannen Kjell Wårenius som nu bor i Flen.

Valdemar Nilsson var smed i tredje generationen.
Hans far Svante Nilsson var född 1870 i Bettna i Södermanland på torpet Skogshyddan. Svante flyttade tidigt ut från hemmet och jobbade som dräng i trakterna, gjorde sin militärtjänstgöring i Stockholm 1891 och blev kvar i huvudstaden som smedlärling till 1898 då han kom som gårdssmed på Hässlingby.
Även Svantes far, Nils Gustaf Nilsson född 1844, var smed på olika gårdar i Sörmland bl.a. på Skavsta och Stensnäs.
Sme’valles äldsta son Evert gick väl lite i anfädernas spår, arbetade hela sitt liv som guldsmed.

Vid samtalet med sonen Sigge 2019 berättade han följande om när fadern tog körkort på lite äldre dar.

Det var under tiden vi bodde på Hesslingby i det gula gårdshuset uppe vid mangårdsbyggnaden. Jag hade inte börjat skolan så jag gissar på 1931-
Han hade under många år kuskat runt samhället med sin motorcykel med verktygen på pakethållaren utan körkort men nu hade landsfiskalen Gabrielsson bestämt att detta måste ordnas.
De båda var väl bekanta med varandra och Gabrielsson meddelade att han skulle besöka Valle för att kontrollera hans lämplighet att framföra fordon i trafiken.
Landsfiskalen ankom till Hesslingby vid middagstid och bjöds på god skaffning vid köksbordet med fönster mot kyrkan och ålderdomshemmet
av mor Maja och efter lite allmänt sällskapsprat säger han:
— Ta nu och starta upp maskinen och kör ner mot kyrkan och upp till smedjan och tillbaka får vi se hur det går”.


Sittande med en kaffekopp i handen studerade nu Gabrielsson Valles framfart och nickade gillande när han återkom efter uppkörningen och meddelade att han var godkänd!

När körkortet sedan kom med posten kunde vi konstatera att farsan fått körkort även för bil trots att han aldrig suttit bakom en ratt under hela sitt liv!

Efter Valles död 1980 kontaktade sönerna Haningegillet inför försäljningen av tomten och smedjan och i maj 1981 besökte delar av den dåvarande dokumentationsgruppen Rosenhill under ledning av Harry Runqvist som ju varit mångårig granne med Valle.
Interiörerna fotodokumenterades av Gunnel Ilonen och Gillet erbjöds en stor del av handverktygen som gåva. Dessa finns nu i våra båda smedjor på Tingshustomten.
Här nedan finns några av dessa fotografier.




Österhaninges organiserade lantarbetare firar 25-års jubileum 1945.

Ett historiskt foto från januari 1945. Det är Sv. Lantarbetarförbundets avd. 204 i Österhaninge som i krigets slutskede träffas och firar.

Kanske anar man slutet på en eländig tid med umbäranden, kalla vintrar och kanske rent av lite svält.



Hjälp oss i Haningegillet att namnsätta personerna och dokumentera bilden!

Gör så här:

Här nedan finns bilden delad och en förteckning över de personer vi själva kunnat få fram. Känner du igen någon icke namnsatt person, mejla dessa uppgifter till: karin.aspberg@gmail.com (kopiera adressen till ditt email)

Tänk på att kanske några äldre anhöriga, vänner och bekanta kan hälpa oss!

Här kommer den förteckning vi har som utgångspunkt för vidare arbete, kanske är någon uppgift fel eller inte komplett där, föreslå ändringen till mejladressen ovan!

  • 2. Styrelseledamot 9. Karl Gustav Engström 10. William Engström 22. Elsa Jansson 23. Styrelseledamot 25 Erik Lindberg 27. Märta Olsson 28. Sonen Leif 29. Elvira Olsson 30. Hedvig Melin 33. Elna Isaksson 35. Gustav Ohlsson 39. Henning Isaksson 42 Ernst Magnusson 44. Bertil Fasén 51. Viola Niederxx 52. Hans Niederxx 53. Henning Jansson 59. Ingrid Stabom 60. xx Stabom 61. Anna-Lisa Ohlsson 62. Karl Erik Nordin 63. Margareta Ohlsson 65. Gustaf Fasén 68. Lars Erik Isaksson 71. Maj Magnusson 75. Styrelseledamot 77. Harrieth xx 83. Herman Larsson 84. Ester Larsson 86. Torild Melin

Här finns ytterligare en bild, troligen på styrelsen.

Vi känner namnet på de två personerna till vänster, Henning Isaksson och Torild Melin.
Någon som kan namnsätta de övriga?



Sommarro, boställe i Jordbro

Vi har fått en ny medarbetare, Björn Hasselgren, som här skriver om sin hustrus familj och släkt på bostället Sommarro under Kalvsvik 3 i Jordbro.

Familjen Ramstedt kom dit 1927 och familjefadern Verner blev kvar till 1956, hustrun Ida avled på Sommarro två år tidigare.

När du läst Björns trevliga berättelse kan du om du är intresserad läsa  några rader om boställets historia från mitten av 1800-talet.

Björn berättar…

Ida och Verner

Ida Carolina, född Wallin, och Josef Verner Ramstedt kom till Sommarro  hösten 1927.

Ida Wallin gifte sig 1904 med Johan Emil Söderström och fick två barn, Erik född  1905 och Edith född  1907. Maken var banvakt i Kårsta i Roslagen. Han tog livet av sig, hängde sig 1913.
Hon gifte om sig med Verner 1916, De kommer från Össebygarn till våra trakter i maj samma år, till gården Stora Vädersjö i Tungelsta, med hustruns barn från tidigare äktenskap och får här gemensamma dotter Aina Kristina i juli 1916.
Tiden på Stora Vädersjö blir kort, flyttar redan i november upp till Nödesta 2 i Västerhaninge, till torpet Karlberg som hyresgäst, här föds 1918 i maj, Margareta Charlotta.

I september 1926 drar familjen till Sorunda, godset Fållnäs, senare samma år till gården Skärlinge på Lisö och därefter upp till Sommarro i Jordbro i november 1927.

Utdrag ur Österhaninges församlingsbok 1923-1934.

Verner hade diverse jobb, som att jobba i skogen, gräva diken och rödfärga ladugårdar åt andra runt om i trakten. Han jobbade en tid med torvtäkt på Slätmossen som ligger mellan Jordbro och Handen.

Han hade ett häftigt humör, vilket bl.a. visade sig när han gjorde sin militärtjänst. Han tog värvning för tre år, men stod inte ut med att bli kommenderad, utan ”straffade ut sig” och fick fyra dar i buren ”utan lakan”

När familjen Ramstedt flyttade till Sommarro 1927 bestod familjen av pappa Verner och mamma Ida, döttrarna Aina och Margareta (Greta). Greta var då  nio år och bodde sedermera kvar i Sommarro ända till 1946. När hon flyttade var hon då 28 år.

Sommarro, eller kanske Vinterro…

Med till Sommarro flyttade även Gretas halvbror John Erik Söderström (på deras mor Ida Wallins sida) med sin fru Edith.

Det var Erik som hittade bostaden, men det blev Verner Ramstedt som kom att stå för kontraktet.

Torpet Sommarro hyrdes på den tiden för ca 200-300 kr per år av Erik Andersson på Lövhagen, en av Kalvsviksgårdarna.

Bostadshuset bestod av två kök och två rum. Det var nivåskillnad mellan husets två delar. Ena delen låg ett trappsteg lägre än den andra. Mellan köken fanns det en dörr så man slapp att gå ut, för att gå mellan lägenheterna.

Familjerna kom inte riktigt överens. Greta och hennes syster Aina fick pga pappa Verner inte gå in till de andra, vilket gjorde att halvbroderns familj snart flyttade därifrån.

Åke fyra år utanför Sommarro.

Åke Lennart Ramstedt föddes 6 januari (trettondagsafton) 1928 i Sommarro. Barnmorskan var grannfrun från Kvarntäppan.

Vener blev så småningom  skogsarbetare och hamnade av någon anledning på Gotska Sandön för att avverka skog. Vilket inte var det lättaste alla gånger, i träden fastnade nämligen en hel del sand som försvårade sågningen.

Det Greta minns är att han skickade ett brev hem därifrån. Brevet innehöll endast två ballonger till henne och hennes syster Aina. Det fanns inget skrivet i brevet och heller inte några pengar till familjen. ”Varför gör man så”  undrade Greta?

En av de två kakelugnarna i huset revs för att ge plats åt en garderob. Greta och systern Aina flyttade därefter in i köket.

Som på så många andra ställen i Haninge hade man tvätteri för att försörja sig.

Man pumpade upp vattnet från den lilla ån som rinner ut i Kvarnbäcksån. Man hade en så kallad stötlåda, som drevs av någon forn av motor. Vid ett tillfälle rann oljan ut, när man glömt att stänga av pumpen. Elektricitet hade man inte under alla år som man bodde i Sommarro. Det var vedspis och kakelugn som gällde för matlagning och uppvärmning.

Handlade gjorde man i affären hos Amalia Larsson i f d krogen Glädjen. Amalia plockade ihop allt som var beställt och lade sedan i en säck, som en vänlig granne sedan levererade en gång i veckan till dem. Det var flera olika grannar som hjälpte till med detta. En av dem var Arvid Eriksson. Han körde bil en gång i veckan till Stockholm med tvätt och på hemvägen när han passerade affären så tog han med deras säck med matvarorna. Stora landsvägen gick på den tiden alldeles förbi Amalias affär.

Vid Sommarro hade de höns, kor och grisar men ingen häst. Ett år köpte Verner griskultingar för att tjäna lite pengar, men det lönade sig inte därför att priset på fläskkött sjönk när det var dags att sälja. Hönsen som de tagit med sig från Lisön, gick lösa på gården. Det fungerade bra, förutom att de sprätte. Eftersom de hade tvätteri så fungerade det inte så bra med lösspringande sprättande höns. De sprätte och smutsade mer tvätten. Det resulterade i att en hel del tvätt måste sköljas om. Pappa Verner blev vansinnigt arg och skällde varje gång. En dag tröttnade mamma Ida på detta. Hon dödade alla höns och grävde ner dem – talade inte om var!

Förutom bostadshuset fanns vid Sommarro ladugård med hönshus, tvätteri med mangelbod och en jordkällare. Det ända som finns kvar idag är jordkällaren.

När det nya radhusområdet, som alltså heter Sommarbo byggdes, anlades en dansbana för bostadsområdet ovanpå stengrunden. Den är idag riven. Vatten och avlopp fanns aldrig vid Sommarro, som för övrigt tillkom på 1850-talet. Det fanns en brunn, där man tog vatten. Brunnen saknade på den tiden ett lock.

Greta var tillsagd att passa sin tio år yngre bror Åke, när han var ute, så att han inte ramlade ner i brunnen.

Man odlade potatis, ärter, morötter, dill, gräslök, bondbönor och hallon. Man hade äppelträd, sommaräpplen och Åkerö samt vinbärsbuskar både röda och svarta. Vid ett tillfälle bytte Greta 10 liter hallon mot mjöl. Hallonbuskarna planterade pappa Verner. De finns fortfarande kvar – i högönsklig välmåga.

Man rökte sin skinka själv efter grisslakten. Långt senare konstaterade Greta, att den potatisen, som de odlade själva vid Sommarro, är den godaste hon någonsin har ätit. Det var gynnsam jordmån för potatis där. I skogen runt om fanns massor av blåbär och lingon. Pappa Verner gillade att gå i skogen och plocka bär.

Familj och släkt utanför Sommarro 1950.

Bakre raden från vänster

Ida Ramstedt, dottern Aina Söderström med sin man Verner Söderström.

Andra raden Yvonne Ramstedt 2 år och hennes mor Annalisa Ramstedt.

Åke Ramstedt (Annalisas man), Börje Ramstedt 4 år son till Åke och Annalisa, och längst t.h. Verner Ramstedt.

Jag, författaren Björn Hasselgren, gifte mig sedan 1974 med Yvonne Ramstedt som på bilden är 2 år född 10 februari 1948 alltså är bilden från våren 1950

Annalisa och Åke Ramstedt är alltså mina svärföräldrar som båda i dag är 91 år gamla och är i skrivande stund vid god vigör.

Annalisa och Åke Ramstedt 2019

Ett foto som andas nostalgi, trots hårda villkor, slit och släp utstrålar man livsglädje i sin vackra hemmiljö i början på 1950-talet. Glada Sommarro-bor framför huset på skottkärran! Man anar en blommande syrén där bakom och en klätterros på husgaveln.

1 oktober 1954 dör Ida och Verner bor nu ensam kvar i Sommarro under några år och han avlider i Solna 1968.

Sommarro revs sedan i slutet av 60-talet för det radhusområdet som idag finns där i dag och heter Sommarbo. Varför? Är det en missuppfattning eller en felskrivning att Sommarro ändrats till Sommarbo?

Under skrivandet om detta torp så har vi konstaterat att det är en felskrivning av en tjänsteman i kommunen. Sedan har det bara hängt med.

Jordkällaren på Sommarro, allt som finns kvar… Foto Per Stavfors, januari 2019.


Några historiska fakta om Sommarro och de boende där från mitten av 1800-talet och framåt signerade av Sune Nilsson.

Första gången Sommarro finns med i eget namn är i husförhörslängden 1864, stället kan ev, vara äldre men då noterat i böckerna under huvudgården.

Här bor då snickaren, f.d. artilleristen,  Lars Peter Harén född 1829 i Mosås i Örebro län med hustru och två döttrar och en 15-årig lärling. Familjen tillhörde Vaxholms församling men enligt kyrkoboken föddes båda barnen i Kalvsviks by ”när föräldrarna vistades här”.
De får ytterligare en dotter på Kalvsvik 1866, Lars Peter avlider 1873, men änkan blir kvar med de yngsta döttrarna.
År 1875 kommer från Kvarntäppan skomakaren Johan Andersson till Sommarro med sin hustru, de får en son i september detta år och tar dessutom ett nyfött barnhemsbarn. De flyttar dock året efter till Västerhaninge.
Samma år kommer arbetskarlen Karl Fredrik Pettersson hit med två barn från Ramsdalen i Vendelsö men flyttar året efter till Strömslund.

Under åren fram till 1885 kommer sedan ett flertal familjer till Sommarro, bl.a. korgmakaren Liljendahl, skräddaren Spångberg, skomakaren Forsell, snickaren Zettergren, korgmakaren Kihlander samt ett antal ”arbetskarlar”. Korta boenden och omöjligt att se hur många som bor samtidigt där.

Trots att stugan hade två lägenheter kan man väl ana att det var trångt under vissa tider!

År 1882 kommer från Högsta statdrängen Karl Erik Berntsson och gifter sig med änkan till Lars Peter Harèn, Sofia. År 1886 blir de ensamma boende här men 1893 flyttar Sofias dotter Anna hit från Högsta, hon har gift sig med sonen där, Anders Magnusson, i december 1892, men blir änka bara efter nio månader då maken ”körde ihjäl sig”. Hon föder här deras dotter Wilhelmina i februari 1894. Gamla änkan Harén-Berntsson avlider år 1900.

Anna Magnusson gifter om sig 1904 med drängen på Forsen i Vendelsö, änklingen Anders Jansson, hon avlider 1910 och maken flyttar då till Hammarby båtsmanstorp.

Karl Erik Berntsson får nu sällskap i stugan av Johan Valdemar Hvass som kommer med sin sjupersonersfamilj från Västerhaninge. De flyttar 1913 till Huddinge.

Mellan åren 1913 till 1920 finns ett antal hyresgäster, bl.a. tvättaren Gustaf Adolf Forsell med hustru och sonen Ingemar.

Karl Erik Berntsson bli kvar på Sommarro till 1923 då han flyttar till Ålderdomshemmet, han har då sedan 1921 delat hus med arbetaren Karl Adolf Svensson, född 1887, med hustru och fem barn som kommer från Katrineberg på Alby, de flyttar 1927 till Handen då familjen Ramstedt kommer dit.

Häradskartan över Jordbro år 1905. Lägg märke till stavningen Sommaro. Användes också av prästerna under 1800-talet.

 




Vikingasvärdet i Drevviken

Denna bild är från Historiska Museet, tyvärr är den felaktigt beskuren och visar inte hela objektet.

 

Bild från Haningebygden nr 5, 1957.

I en monter på Historiska Museet finns detta vackra drygt tusenåriga vikingasvärd funnet i Drevviken på Norrbysidan.
Haningegillets Harry Runqvist skrev i Haningebygden Nr 5 år 1957 om detta, här nedan en något kortad version

En sommardag 1933 skulle tjänstemannen Ragnar Carling gräva en ränna för sin båt på sin ägandes tomt vid stranden av Drevviken alldeles intill gränsen mot Östra Täckeråker.

Han hade grävt ganska djupt i den lösa dybotten då han på c:a en meters djup kände att spaden stötte emot ett hårt föremål som när han fick upp det visade sig vara ett järnsvärd av av ålderdomlig modell.

Carling överlämnade fyndet till Statens Historiska Museum där man senare konstaterade att det var fråga om ett c:a 80 cm långt tveeggat svärd från vikingatiden med frankisk klinga och med silverinläggningar. På klingan finns en inskrift i stora bokstäver ”INGELRI”.
Svärdet bedömdes vara från c:a år 1000.

Då fyndet gjordes fanns träkaveln kvar på handtaget vilket är relativt ovanligt. Den var emellertid så uppluckrad att den föll sönder.

Hur svärdet hamnat på denna plats kan man endast gissa sig till.
Troligen har det förlorats under en sjöstrid.

Drevviken, vars yta nu ligger c:a 19 m över havsytan, har för mycket länge sen varit en vik av saltsjön.
Omkring år 1000 har den dock utan tvivel varit insjö. En angripare som från saltsjön tagit sig in i Drevviken måste då förutsättas ha på känt vikingamanér släpat båtarna in- över eller förbi forsar eller trånga åpassager.

Omedelbart sydväst om fyndplatsen utkämpades mot slutet av unionstiden den kända striden vid Jutskåran mellan danskar och Södertörnsbönder.
Det torde aj vara rimligt att anta att svärdet skulle ha tappats vid detta tillfälle.

Läs om slaget vid Jutskåran här!

Arkeologisk utredning gjord 2017 om Jutskåran.




Monica, konstnär med lokala motiv!

Det hela började med att jag på en lokal Facebooksida hittade några färgglada akrylmålningar med motiv jag kände igen.

Som ovanstående från Huvudskär ute i havsbandet…

… eller den här från Åbyplan i Västerhaninge…

Efter lite sökande på nätet fann jag att upphovsmannen var en kvinna som nästan bodde granne med mej  och hette Monica Svahn-Strandh.

Jag tog kontakt med henne, bl.a. naturligtvis av ren nyfikenhet, men också med baktanken att kanske kunna få henne att föreviga Haningegillets vackra föreningslokal, Tingshuset.

Jag träffade på en intressant kvinna i knapp pensionärsålder som verkade från sin ateljé i ett hyreshus i Åby. Vi hade en trevlig pratstund vid hennes köksbord och en kopp kaffe och bestämde träff utanför vårt Tingshus för att vidareutveckla min idé.

En vacker sensommardag sågs vi där och hon fotade det gamla huset ur många vinklar, intresserade sig också för de övriga  kulturbyggnaderna på tomten. Hon berättade att det var viktigt att ”känna” för motivet vilket hon troligen gjorde för efter nån vecka ringde hon och ville visa resultatet.

Åter en liten lokal promenad och framför mej på ett staffli i ateljén stod detta!

Inledningsvis undrade jag hur hon hanterat de vinklar hon pratat om, fick inte riktigt till det, men jag insåg snabbt att hon med konstnärens rätt flyttat om lite bland motiven och fått med det mesta t.o.m. vår nyrenoverade hästvagn! Och kyrktornet i bakgrunden!
Jag blev förtjust i hennes hantering av verkligheten och behöll personligen tavlan som nu hänger på min vardagsrumsvägg.

Lite senare på hösten träffades vi igen, jag hade en idé att få mitt barndomshem, statarstugan Marieberg på Fors på en akvarell för att göra Tingshustavlan sällskap på väggen.
Efter ett besök på plats en underbart vacker höstdag och någon veckas väntan var det så dags att leta fram hammaren och X-krokarna och få kära Marieberg på plats.

Vid besöket på Fors visade jag runt Monica i Forstrakterna och vi besökte bl.a. den pietetsfullt renoverade vattenkvarnen. Kvarnägarna visade med stolthet sitt boende och Monica fotograferade  och målade ett flertal tavlor med kvarnen som centralt motiv.

Vem är då denna Monica?

Född i Stockholms innerstad 1948 i en konstnärlig miljö, den förvärvsarbetande modern målade på lediga stunder och den kände men frånvarande fadern var musiker. Hon växer upp med två äldre halvbröder och sin religiösa mormor som delade sin tid med att läsa bibeln och spela kort.

Familjen flyttade ganska omgående till förorten Hökarängen, det modernaste som då kunde erbjudas i Stockholmsområdet och med nyinvigd T-bana.
Hon får börja skolan ”ett år för tidigt” och slutar i Hökarängen efter nioårig enhetsskola.

 

” Min pappa var troligen en drummel och kvinnotjusare, jag har totalt tretton halvsyskon, tio på hans sida.
Jag var skolkamrat med två av dem under många år utan att veta om det.
Har inget minne av att jag träffat honom men jag fick senare i livet ärva hans dragspel!!

Under hela sin barndom och ungdom ägnar Monica en stor del av sin tid att teckna och måla men musik och sång är också en viktig del i hennes liv.

Direkt efter skolan träffar hon kärleken och flyttar med denne in till Heleneborgsgatan på Söder.

Utbildar sig 1962-63 på Gerleborgs  Konstskola, påkostad av modern, under ledning av Georg Suttner och Arne Isaksson, ut i yrkeslivet som dekoratör under några år innan det blir dags för nästa utbildning med en ettårig kurs på Fetcos skola för bildande konst.
Ledaren Georgij Fetco var en turkiskfödd konstnär som var känd både för sina stilleben och landskapsmålningar.

Efter ytterligare några år ute i yrkeslivet  är det tid för den den tredje steget i hennes utbildning, Grundskolan för konstnärlig utbildning, ”Grundis”, en kommunal konstskola inne i Stockholms City.

Monica ”går ut i reklamsvängen” som hon själv säger och träffar där sin första man  och i det äktenskapet får hon sina första barn, sonen Adam 1968 och dottern Lisa året efter.

Några år in på 70-talet går man skilda vägar och Monica och barnen flyttar till Handen som sambo med Lasse Olsson från Ornö, son till klockaren Filip.
Det är nu som hon får sin anknytning till våra trakter och framför allt Ornö, Dalarö och den kringliggande skärgården.
De bor några år i Handen men flyttar senare till Norrköping då sambon är meteorolog och följer med arbetsgivaren SMHI dit. Under de åren har man ett fritidsboende på Klockarudden på Ornö,

Trots att förhållandet med klockarsonen upphör blir Monica kvar på ön, bor på Simonslund med en av Ornös yrkesfiskare och får sitt tredje barn, en son som tragiskt avlider redan efter fem år.

Att det är hennes stora sorg i livet förstår vi ju alla, hon är djupt tagen när hon berättar det nästan 40 år senare sittande vid köksbordet.

Monica framför ett av sina skärgårdsmotiv vid en utställning 2006

Livet går dock vidare, hon får en fast anställning på Konsum Stockholms reklamavdelning där hon träffar Kenneth som ger henne dubbelnamnet Svahn-Strand när de gifter sig. De får sonen Oskar 1986.

De bor några år i radhus på Villavägen i Västerhaninge, sedan i det ombyggda posthuset i Dalarö, tidvis också ute på Ornö både på Sundby och Degernäs.

Det är nu hon ”får ordning” på sitt målande som hon uttrycker sig, skärgårdsmiljöerna och befolkningen inspirerar henne och hon är mycket engagerad i konstnärsgruppen Havsbandet med bl,a. Ekan Lindén, Bo Tilliander, Roland Klang m.fl.

Hon deltar i gruppens utställningar ute på Ornö men också på Dalarö Konst och Hantverk, Församlings-hemmet och andra lokaler och börjar sälja sina verk i lite större skala.

Monica i samtal med keramikern Agneta Karlin

Hon kan dock inte leva på sitt konstnärsskap, jobbar bl.a. på Stockholmspolisens anmälningscentral på Ornö och tar emot olyckliga medborgares telefonsamtal om stulna bilar, bostadsinbrott och annat elände.

Inte riktigt min melodi” som hon säger ”men mycket uppvägdes ju av att få bo och jobba härute

Hon blir änka  2014 och flyttar  till Nynäshamn året efter, sedan till Farsta några år för att sedan hamna i Åbyområdet i Västerhaninge 2018.

”Jag trivs fantastiskt bra här på Älgvägen, nära till naturen, nära till massor av härliga motiv och en suverän kollektivtrafik, känns som om jag vill slå rot här på lite äldre dar”

Hon har nu under 2018 sökt nya motiv här i Haninge och jag kommer att så gott jag kan visa på vackra miljöer och byggnader här i kommunen.
Att hon givmilt delar med sig av sina verk här på nätet gör att hon kommer att bli en stor del av dokumenterandet av den lokala kulturen som är så viktig för oss alla.

Kanske vill du ha besök av Monica och hjälp att föreviga just din miljö, hennes mailadress finns på hemsidan.

Här finner du hennes hemsida som uppdateras!

Några bilder från hennes hemsida.

 

Ett motiv från Farstatiden, Farsta Gård

Dalarö brygga

Åbyområdet, Ringvägen






Rapport om min historia med Jon Pedersson Lille

Med anledning av att jag skriver om Sanda gårds historia letar jag efter det mesta som har, och har haft, med Sanda att göra.
För att inte missa något mycket väsentligt beträffande natur och kultur i bygden har jag läst Harry Runqvists, Österhaninge socken, 1968. Där skriver han om Sanda: ”Där bodde under 1600-talet bl. a. befallningsmannen över Södertörns fögderi, Jon Pedersson Lille, vars epitafium hänger i kyrkan.”

Det är ju intressant att den mannen bodde just i Sanda. Det måste jag uppmärksamma, men att det finns något i kyrkan efter honom tänkte jag hoppa över. Det är väl någon gammal dammig vapensköld, tänkte jag. En lucka i min allmänbildning gjorde nämligen att jag inte visste vad ett epitafium är. Med skammens rodnad på mina kinder tog jag senare del av några av mina hembygdsforskarkollegors kunskaper i ämnet.

Ifall någon mer än jag var sjuk just den dagen man talade om epitafier i skolan citerar jag första delen av förklaringen av ordet från Nordisk familjebok: ”Epita´fium, epitäf, eg. gravskrift, en i det inre av en kyrka uppsatt minnestavla över en avliden, vanl. en, som begravts inom kyrkan…”

Margareta Runqvist berättade för mig att Lilles epitafium är den stora tavlan som pryder Österhaninge kyrkas norra vägg.
Denna tavla föreställer Jesus, när han som död och vitblek tas ner från korset och denna tavla uppmärksammade jag redan som liten flicka, när jag ofta fick följa med mina föräldrar till kyrkan. Jag minns att den fick mig att känna mig kuslig till mods. Den framkallade inte direkt dödsångest, men jag tryckte mig tätt intill mamma när jag tittade på tavlan och varje kyrkobesök måste jag tvångsmässigt titta på den. Ännu, efter 70 år, känner jag mig som en liten flicka när jag ser tavlan.För några år sedan var jag inne och tittade mig omkring i Kalmar domkyrka. Då fick jag till min oförställda förvåning se ett likadant konstverk, där som altartavla. Min tanke var att samma konstnär varit i farten och inte bytt varken motiv eller färgpytsar. Negativa vibrationer gjorde att jag sköt undan händelsen. Jag kanske hade sett fel.

När berättelsen om Sanda, i min mening, var färdigskriven lämnade jag den till Margareta Runqvist för korrekturläsning. Hon misstänkte, på förekommen anledning, att jag kunde ha stavat Jon Pedersson Lilles namn fel. Därför bestämde vi oss för att titta på epitafiet på plats och läsa hans namn på tavlan. Margareta var där först och såg inget namn i mörkret. Jag var där när solen lyste in så vackert i kyrkan och jag såg att Lilles namn inte fanns där. Däremot uppmärksammade jag de fyra små porträttmedaljongerna underst på epitafiet, vilket kom mig att raskt bestämma att mannen längst till vänster var Jon Pedersson Lille och mitt emot honom var hans hustru placerad.

Mycket nöjd klämde jag dit en bild av hans porträtt i min berättelse om Sanda. Jag kände sympati för mannen på bilden. Det ser ut som om han ber Gud om förlåtelse för allt elände han ställt till med som chef för fogdarna.

Margareta var inte imponerad av mina slutsatser. När det gäller historisk forskning har hon ärvt sin far Harrys sinne för sanningsförankrat faktasökande. Jag sökte stöd hos mina forskarkamrater i torpgruppen. De blev intresserade av min historia med Lille men de tog inte ställning.

 Därefter hände något verkligt intressant!
Efter några dagar drog sig Henry Hall till minnes att han i tingshuset sett en gammal skrift från 1889 som bl. a. handlar om kyrkorna i Sotholms härad. Skriften heter: Bidrag till SÖDERMANLANDS ÄLDRE KULURHISTORIA, på uppdrag av Södermanlands fornminnesförening. Här har G. Upmark lämnat en mycket ingående beskrivning av Österhaninge kyrka, innefattande även inventarierna. Tre epitafier presenteras.
Citat:
”Det äldsta af de tre minnesmärkena är utfördt på bekostnad av befallningsmannen Jon Pedersson Lille och hans hustru Catharina Hansdotter år 1669 …
… Hufvudtaflan visar en framställning af ’nedtagningen från korset’, efter Rubens’ bekanta bild i Antwerpens domkyrka, målad i olja på trä, antagligen med ledning af något kopparstick, af en David Sudermannus, hvars signatur även för några år sedan kunde skönjas i taflans nedre kant. Den öfre taflan framställer, likaledes i trä, Kristi förklaring. I det konsolformiga understycket äro insatta fyra små porträtt i bröstbild, två manliga och två qvinliga, donatorn och hans maka samt förmodligen deras barn, målade i olja på duk med starka färger och skarp, tämligen rå modellering. Monumentet, som befann sig i ett temligen dåligt skick, i det att färgenmångenstädes fjällat af, särskilt på träskifvorna, har nyligen blifvit putsadt och ommåladt, hvarvid dock inskriften utplånats…”

Härmed har vi fått veta att det är Jon Pedersson Lilles bild på epitafiet och att konstnären Sudermannus gjort en ”framställning” efter Rubens tavla.

Jag blev plötsligt mycket konstintresserad, letade fram Rubens målning och målningen i Kalmars domkyrka, som beskrivs vara en kopia av Rubens tavla. Den är målad av David Krafft. En jämförelse visar att det är tre variationer på samma tema. Människornas positioner skiljer sig helt på de tre bilderna. För övrigt är de till förväxling lika. Rubens tavla är vacker. Jesu kropp framställs inte så extremt blek.
Jon Pedersson Lille var säkert nöjd med sitt konstverk. Det går att uttyda att han var på sitt 59:de år och hustrun på sitt 61:sta när epitafiet tillverkades, men det hängdes förmodligen inte upp i kyrkan förrän de båda var döda.

Fotografer är författaren och Per Stavfors. Bilden på Rubens tavla är publicerad enligt ”GNU Free




Anteckningar från barndomsåren, gjorda av Anna Blomqvist-Högman troligen i januari 1949.

En berättelse från 1870-talets Gålö om en liten flickas glädjeämnen och mödosamma vandringar.

Anna Högman, född Blomqvist, var en stor del av sin livstid husmor på Svenska diakonisällskapets Stora Sköndal där hon har en väg uppkallad efter sig.

Anna var 80 år när hon skrev ner dessa minnen från sin barndom i Österhaninge.’

Redigerad av Karin Aspberg 2010. Teckningar av Else Johansson.

 

”En kväll i förra veckan efter en tröttsam dag i stan läste jag en betraktelse av gamle biskop Billing – den handlade om hemmets glädje. Jag kom då att tänka på hur vi alla syskon varit lyckliga att ha haft ett sådant hem, för vilket vi ej kunna vara nog tacksamma. Bilden av våra kära föräldrar i arbete och möda från morgon till kväll för sina barns bästa är gripande. Aldrig hörde vi ett ont ord från deras läppar. Det hindrade dock ej att riset satt bakom kakelugnen och ibland togs i anspråk. Jag antar det mest var pojkarna som fick smaka det.

Mitt första intryck från barnaåren gäller 3-årsåldern, när vi flyttade från Arnöberg till Gålön. Vi voro då blott fyra stycken. Vi foro på båt från Enköping, och det jag minns är blott att jag skrek och ej ville fara på sjön.

Sedan vid 5-årsåldern, när jag började skolan, bror Carl var då 7 år, vandrade vi iväg en rätt så lång väg till en liten skola. Berget hette den och låg vid en vik av Östersjön. Jag minns att jag hade en blå och vitrutig bomullsklänning och hårt flätade små pukor vid vardera örat. Vi fingo första dagen sitta på stolar alldeles framför lärarinnan. Som jag var liten, blev jag inackorderad där och fick gå hem på lördagseftermiddagen. Mycket längtade jag efter den dagen, då jag just inte hade så roligt ensam. Då lärarinnan rustade i köket, satt jag i rummet innanför och ropade ”Får jag gå ut? Får jag gå ut?” Jag hade en lekkamrat i en granngård, Ann i Askvik. Hon fick ibland komma och vi lekte då kalas i bergskrevorna utanför med trasiga porslinsbitar som servis. Ibland gick lärarinnan bort, och då pekade hon med pekpinnen var visaren skulle stå på klockan när hon kom hem.

Ljuspunkterna voro dock när far kom knallande på isen med fiskredskap och skulle fiska.

Då rusade jag ner för berget och ut på sjön för att vara med. Lake och gädda fiskade han. Jag minns att han var klädd i en lång rock med skört och knappar i ryggen. Efter någon tid flyttade vi upp till storskolan. Högtid var det, när jag någon gång fick gå till Askvik och ligga över natt. Ann och jag lågo i en stor säng i två våningar. Vem som låg i nedre våningen minns jag ej. Det var väl Askviks far och mor. På morgonen fingo vi kaffe på sängen med sirapssmörgås.

Så blev det att få bo hemma på Stegsholm och ha skolan i samma hus. Sedan fick jag börja spela i prästgården i Österhaninge för en dotter till prosten Levin. Där voro många barn och jag var mycket blyg, så de hade nog rätt så roligt åt mig. Resorna dit voro rätt äventyrliga.

När isen bar på Årstafjärden, gick jag över den. En gång var det glansis, fullt med vatten på isen och storm. Någon hemifrån följde mig, men vände på halva vägen, då jag ansågs kunna reda mig själv. Jag var väl 10-11 år. Jag hade en notväska, som det stod ”Musik” på och en lykta, som jag hade till låns från en annan gång och som jag skulle lämna igen till mormor. När stormilarna kommo, fick jag huka mig ner och åkte iväg med vattnet forsande om fötterna. Lyktan for all världens väg och skrek gjorde jag i högan sky. I alla fall kom jag lyckligt fram. Efter lektionens slut vandrade jag iväg till mormor, där jag låg över natt.

Jag fick alltid en strut russin och mandel till matsäck, och så var det att gå till Berga gästgivargård och hämta en tung läderväska, som hängdes på ryggen, innehållande all Gålöpost, som blott kom två gånger i veckan. Det stod ”Gålön” på en mässingsplåt på väskan. Jag gick landsvägen och det var säkert en mil. Kom någon körande efter mig, var jag ej sen be att få åka med. Men det var ej så ofta. På sommaren, när äpplena lågo så frestande under träden vid stugorna, gjorde jag mig ärende in och bad att få lite vatten att släcka törsten med – i hopp om att få några äpplen. Och det fick jag nog. Det var flera stora backar och en särskilt dryg.

Då brukade jag högt läsa ur bibliskan namnen på Jakobs 12 söner: Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan o.s.v. om och om igen. På den tiden ansågs det ej så farligt att barnen skulle lära sig utantill både bibel och psalmbok. När man blir gammal, är man så oändligt tacksam ha ett litet förråd i minnet, som sitter kvar livet ut och blir till hjälp. Bror Carl och jag voro rätt så ofta hos mormor och morfar, särskilt när vi fingo frossa. Det blev bättre vid ombyte av vistelseort. Vi fingo då ligga i en stor säng med grova, hemvävda lakan, som förorsakade oss mycken vånda. På kvällen när vi kommit i säng, läste alltid Carl aftonbönen högt – många verser. Jag är ledsen att ej minnas den och tror ej att den stod i psalmboken. Då kommo alltid mormor och jungfrurna från köket och stodo i dörren och hörde på så andäktigt. Han läste med sådant allvar de många bönerna, och det blev så tyst och högtidligt”.

……..

”Det var både arbete, allvar och mycken glädje i vårt kära barndomshem. Gunnar dansade ofta runt med mor omkring matbordet på middagen och hon skrattade så gott. Goda föräldrar är uppfostrande och blir till välsignelse.

 

Tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång
Aldrig förstummas tonen från himlen…

Säkerligen äro våra hemkomna närmare oss än vi ana,

även manande oss alla att söka och finna det stora, ljusa Fadershemmet

Med orden ovan avslutar den 80-åriga Anna Högman
berättelsen från sin barndom.