Brink, torp under Årsta

Häradsekonomiska kartan från 1905

Husförhörslängden 1746, Österhaninge, kallas då Brinken.

Torpet Brink, de nordligaste torpet under Årsta, Södra Roten, finns med i HFL från 1746.
Torparen då heter Anders Andersson, född år 1710, hustrun Anna är fyra år äldre och de har en dotter på sex år med samma namn.
I Jordeböckerna nämns ”Brinken” för första gången år 1703 som dagsverkstorp under Årsta och några decennier senare som skattlagt torp.
Det fanns två bostadshus på torpstället från slutet av 1800-talet, oklart när de kom till.

Det ”gamla” huset på Brink, t.h. jordkällaren. Foto Henry Hall Haningegillet 1981. Det är nog inte troligt att detta hus trots namnet är från mitten av 1700-talet.

Anders Andersson efterträds 1783 av Zachris Zachrisson som blir där till 1798 då mågen Jan Persson född 1769 tar över. I kyrkboken 1811-1815 skriver prästen om honom ”skadad i båda benen”.

Han flyttar 1818 till Gammelgården och då kommer från Lännåker Anders Pehrsson född 1779 som dock efter några år flyttar tillbaka dit och ny torpare blir då Olof Olsson som kommer från Blista. Han flyttar tillbaka till Blista Östergård 1828 och då kommer från Åbrunna  Erik Andersson född 1802 som sedan 1834 byter torp och flyttar till Hammaren,
Från huvudgården Årsta kommer då ogifte stataren Jan Petter Jansson född 1810 som torpare. Han flyttar efter fyra år till Tyresta.

”Stora huset på Brink från norr” står på ett foto av Henry Hall från 1981. Han skriver i Torpboken år 1990 att detta hus tillkom runt sekelskiftet. Byggnaden t.h. var ett magasin, ladugården låg ett 50-tal meter mot söder.

(Redan 1843 har då från Hammaren Erik Andersson återkommit till Brink, tyder på att det finns två torp här från 1843 och några år framöver.

År 1853 flyttar Erik Andersson till Årstatorpet Eriksberg och ersätts av Nils Peter Andersson som kommer från Årsta där han varit statdräng. Han blir kvar till 1859 då han flyttar till Dalarö. Från detta år finns bara en torpare noterad på Brink).

Från Hesslingby kommer 1838  statdrängen Jan Gustaf Mörtengren med hustru och sonen Jan Erik. De flyttar ut 1847 till Tyresö och från Årsta kommer Gustaf Fredrik Österberg. Han blir kvar på Brink till sin död 1875, de sista åren som inhyses.

Ny torpare blir 1870 Anders Nyman som kommer från Västerhaninge, han år född 1812 och har en stor familj med sig. Han blir kvar till sin död 1896 sista tiden som inhyses.  Ny torpare blir 1877 Anders Petter Sjögren som kommer från Tyresö, han flyttar 1880 till Huddinge.

Prästen skriver nu som ”brukare”, Jan Olof Olsson, han kommer från Stadsberga. Han avlider 1895 och sonen Johan Magnus (Johansson) tar vid, han är född 1868 och ogift.

Han ger upp torparlivet 1898 då han flyttar till Stockholm som arbetskarl.

Post-Pelle, Gustaf Pettersson, på äldre dar. Bild ur Karin Aspbergs bok Gårdarna i Österhaninge 2.

Under de närmaste två åren heter torparen nu Johan Leonard Johansson, kommer från Täby och flyttar till Håbo Tibble.
Förste torpare på Brink i det nya decenniet blir Anders Edvard Hellmark född 1860, han kommer från Årsta där han varit rättare. Han flyttar 1904 till Värmdö.
Då kommer från Alfsta i Västerhaninge Anders August Olsson född 1867. Han avlider 1913 och nu kommer Gustaf Pettersson från Löfvreten i Västerhaninge som blir kvar till 1924 då han blir ägare till Västergården på Alby.
Han blir känd i samhället som Post-Pelle då han under många år kör posten mellan Österhaninge och järnvägsstationen i Västerhaninge med häst och vinkelkärra.

Från Stadsberga kommer 1925   Magnus Larsson född 1897 med två år yngre hustrun Selma och dottern Asta född 1922. Lars Magnus avlider 1933 och hustrun och dottern flyttar till Vaxnäs.
Dottern Asta gifter sig Eriksson och blir en välkänd profil i Haningegillet.

År 1933 kommer från Edesnäs på Utö där han varit stalldräng sedan 1920,  Erland Skarström, född i Sköllersta 1893, med två år äldre hustrun Lisa, född Lundqvist på Ornö, och sönerna  Einar och Runar födda 1915 resp. 1928.
Torpet består vid denna tid av 22 tunnland odlad mark, det fanns två hästar och sju kor.
I slutet på 1950-talet konstaterades att korna led av TBC och måste slaktas, detta gällde enligt sonen Runar f.ö. alla nötbesättningar på Årstas torp.

Familjen bodde i det större huset, sönerna flyttade tidigt ut, Runar blev lantarbetare på huvudgården under många år. Flyttade till Nedersta i Västerhaninge år 1959 men åter till Årsta som skogsarbetare och köper på äldre dar torpet Perstorp från Årsta-

Erland Skarström avlider som sista torpare på Brink 1959. Hustrun Lisa arbetar som bespisningsbiträde på Kyrkskolan och flyttar till Handen 1965 där hon dör 1972.

Runar Skarström, här på bild från 2018, gifter sig 1951 med Margit Helga Elisabeth Persson, de får två söner födda 1954 och 1956, han blir änkling 2007. Han bor sedan några år i en lägenhet i Västerhaninge dit han kom från Perstorp på Årsta. Foto Sune Nilsson

 

 

Nybyggd villa på Brink 2010. Foto Sune Nilsson.

 




Favorit i repris, historia om nya stadsdelen Vega!

 

Vega, fastigheten som gett området dess namn. Foto: Henry Hall

Gå in här:

Lite historia om Vega (och Söderhagen) inför byggandet av Vegastaden




Lotta i Backen

Lotta på äldre dar med bärkorg och käpp. Bilden tillhör Lars Fröstad.

 

 

Anna Charlotta  Larsson,  född Åkerblom, mera känd som ”Lotta i Backen”, var född den 13 januari 1868 på torpet Sjötäppan i Dalarö församling. Det låg på Sandemars marker norr om Dalarövägen vid Vinåker.

 

Ekonomiska kartan 1951.


Anna Charlottas far, Matts Gustaf Åkerblom, var född 11 juli 1834 på Berga Gästgivargård i Österhaninge som sjunde  barnet till  kyrkvärden och gästgivaren med delvis samma namn, Matts Åkerblom.

Gästgivaren Matts var född 1788 i Tyresö församling och hade kommit till Småhamra  gård och gift sig med dottern på gården, Stina Catharina Larsdotter, född 1794.
De fick fem barn på Småhamra innan de flyttade till Sanda och där fick ytterligare en dotter 1832. Matts Gustaf  blev sista barnet och föddes efter flytten till  Berga.

Anna Charlottas mor var Anna Lovisa Boderus, född 30 november 1833 på Johannisberg, torp under Skogs Ekeby, i Västerhaninge församling. Hennes far var skräddaren Johan Adolf Boderus, född 24 juni 1802.

Matts Gustaf Åkerblom och Anna Lovisa Boderus hade fått fyra barn på Sjötäppan i Dalarö innan de flyttade till Stegsholm på Gålö i november 1874. Därifrån som torpare till Käfveråker  under Årsta 1878.

Matts Gustaf avled där den 25 mars 1892 och hustrun  den 8 januari 1905.

Käveråker, nu fritidshus, ligger på norra sluttningen mot Blistafjärden. Finns med i jordeböckerna 1731 och 1740 som frälsehemman och i husförhörslängderna som torp från 1746. Sista torparen flyttade ut 1921 då torpet brukades direkt under Årsta. Foto Henry Hall 1981.

Lotta…

… vi kallar henne så, gifter sig 1885 med Henning  Valdemar Larsson, född 1 september 1853 i Döderhults församling (idag Oskarshamn) på torpet Jerngallran. Han har kommit till Käfveråker i Österhaninge år 1883 från Östra Ryd i Småland som dräng hos Lottas föräldrar.

Efter giftermålet hösten 1885 flyttar paret till Årsta och sonen Gustaf föds i december. Henning står här som statdräng.

År 1887 är man tillbaka på Käfveråker hos Lottas föräldrar, här föds dottern Anna Lovisa 1889, sonen Karl Birger 1891 och döttrarna Viktoria Charlotta 1893 och Augusta Maria 1897.
När Lottas far avlider 1892 blir Henning arrendator på åttondelsmantalet under Årsta. Matts Gustafs änka blir kvar och avlider först 1905.

Ekonomiska kartan 1951.

Henning blir kvar på Käveråker till 1906 då han återvänder till huvudgården, nu som statdräng, med hustrun och de tre yngsta barnen, dottern Viktoria Charlotta flyttar 1908 till Tyresö och senare Kungsholmen där hon föder dottern Brita Viktoria år 1914 som året efter tas om hand av Henning och Lotta. Hon blir kvar hos morföräldrarna till 1931 då hon flyttar till Högalid.

Familjen bor då på Backen som ibland kallas för torp men var en lägenhet eller backstuga på Blista/Årsta, stället har inte någon gång under åren förts som egen rubrik i kyrkoböckerna.

Den ursprungliga lägenheten Backen. En dendrokronologisk datering har gjorts som visar att det är uppfört på 1840-talet. Huset t.v. uppfördes senare i samma stil som det äldre. Bilden från 2018.

De blir kvar på Backen i Årsta till Henning dör 1944  och Lotta 1960, 92 år gammal.

På sin 90-årsdag får hon besök av Haningebladets och Österhaningebladets reportrar  som bl.a. skrev:

”Vid full andlig och god kroppslig vigör tog hon emot barn, barnbarn,  barnbarnsbarn, prästerskap, sockenbor och långväga gäster.

    Men så hade mor Lotta fört ett friskt och härdande liv; fällt och kört timmer på Käveråker, dikat åkrarna på Årsta  och gnott i trädgården vid slottet.

Med stolthet kunde hon berätta om hur hon fick stiga upp före solen, skjuta en tung strömmingskärra ända till Stockholm, sälja fångsten och traska hem igen samma dag.”

Lägenheten Backen avsöndrades i början på 1980-talet och köptes av en privatperson som inledde en omfattande renovering av det ursprungliga huset. Av olika skäl avslutades tyvärr inte detta arbete, ägaren byggde istället ett nytt hus i samma stil intill det gamla.

Sjötäppan på 1940-talet

 




Årsta 1954, arrendatorn Fröstad intervjuas.

Under 1950-talet fanns lokaltidningen Haningebladet. Den gavs ut av vendelsöbon Börje Carlsson som i detta sammanhang skrev sina artiklar under signaturen Bese.
Här en artikel från nummer 10 1954 med mycket fakta om ett storjordbruk på 50-talet, kanske intresserar det någon?

Artikeln inleds med att gården gästas av prominenta personer däribland Carl Sundelius Husby, för demonstration av en ny jordbruksmaskin.

Vi var intresserade av allt som hörde till gården i övrigt och fick därefter en trevlig pratstund med arrendatorn Herbert Fröstad.

– Hur stora är ägorna, frågar vi.

– Hela åkerarealen är 800 tunnland, fortätter hr Fröstad.
Därav brukas under huvudgården 640 tunnland, varav 113 td i beten och övriga 160 td brukas av fem arrendegårdar.
Skogen består av 1.500 tunnland. Åkern är ungefär 6 km lång och 500 m bred.

– Årsta är inte kreaturslöst, vad vi kunnat konstatera?

– Här finns sex arbetshästar, två stamtjurar, 145 andra nötkreatur varav 70 mjölkkor och 25 gödstutar samt 50 kvigor och kalvar. Boskapen år av S.R.B.-ras vilket betyder Svensk Rödbrokig Boskap. Medelavkastningen pr är ar 3.850 kg mjölk varur tas 4 procent smörfett vilket blir ca 154 kg.
Varje morgon går mjölken till Mjölkcentralen på Torsgatan.

– Jorden, är den bra?
– Den består till större delen av godartad mellanlera s.k. ”Svänlera” och en mindre del moränlera (sandblandad). Växtodlingen bedrives allsidigt. Höstvetet, som går på alla godsets jordar, odlas i år på 126 td. Oljeväxterna raps och ryps odlas på en areal motsvarande en fjärdedel av vetearealen, ungefär 43 td.
Dessutom odlas vithavre, korn, blandsäd, ärter, Solhavre 2, Drott och Rivalvårvete.
Torsdags- ärt odlas som kontrollodlingar till utsäde. Utan skryt kan sägas att vårt utsäde är av mycket hög kvalitet.

– Driften är förstås mekaniserad?
– Ja, till största möjliga utsträckning, säger hr Fröstad. Vi har tre större traktorer och två mindre transporttraktorer. Två skördetröskor, en självgående 8,5 fot med tank och en bogserad 6 fot med tank. Skörden sköter fyra man om. En man på varje tröska, en chaufför på bilen för transport från fälten till magasinet där befallningsman tar emot.
Magasinet sköter sig praktiskt taget självt utan manuell arbetskraft. Det som inte går ut till utsäde går till kvarnen. Ekonomikomplexet är 180 m långt och 20 m brett. Tegeltaket är ett tunnland stort.

– Hur stor personal har hr Fröstad till hjälp?

– Tretton man. Det är befallningsman, bokhållare, ladugårdsförman, maskinist, traktorförare, stalldräng, ladugårdskarlar och tre övriga, ofta utländska praktikanter.
För 25 år sedan var personalen över 30 personer. Den totala avlöningssumman om året var precis lika stor då som idag.

– Hur har skörden varit i år?
– Kvaliteten är genomgående mycket god. Frånsett vårvetet, som under en regnperiod de sista dagarna i september lönnmältade på rot. Men i stort sett är vi här i våra bygder fullt nöjda med 1954 års skörd, slutar hr Fröstad.




En lång historia om ett kort och tragiskt liv…

Vid en förberedande promenad inför en kommande aktivitet på Österhaninge begravningsplats fann vi denna vackra men lite avvikande, liggande gravsten,

Den har formen av en uppslagen bok i vit marmor med text i guld, vänstersidan består av ett kors och texten ”John Rydberg 19 år”.
På den högra sidan finns Johan Olof Wallins vackra ord:

Jordens oro viker
För den frid som varar
Grafven allt förliker
Himlen allt förklarar

Efter en enklare forskning i kyrkoböckerna för Österhaninge församling fann jag följande fakta om den olycklige ynglingens korta liv.

Frans Johan Rydberg föddes 1891 09 18 på Mörby Gård, en arrendegård under Sandemar, som oäkta son till pigan Augusta Margareta Rydberg, född 1862 på Nämndö. Hon hade en tidigare oäkta son född 1888 i Stockholm.

Ur husförhörslängden för Mörby 1891.

Modern och sönerna flyttar senare på hösten till Katarina församling i Stockholm där hon får tjänst hos målaren Rudolf Malm på Tjärhovsgatan. Hon flyttar i november 1892 med barnen till Hammar i Västerhaninge som piga hos familjen Upmark där hon två år senare får ytterligare en oäkta son.
Hösten 1894 hamnar alla fyra på Fattighuset i Västerhaninge, Frans Johan flyttar dock efter nån månad som fosterson till statdrängen på Solberga, Karl August Åkerberg och dennes hustru Brita Jansdotter, Karl August Åkerberg har tidigare varit dräng på Hässlingby, Kalvsvik och Åbrunna.

Modern och de två övriga sönerna flyttar 1897 åter till Katarina församling. I rotemansarkivet finns en notering att hon vanvårdar barnen och de tas om hand av samhället. Augusta Margareta avlider år 1904.

År 1896 flyttar John (som han nu kallas) med sina fosterföräldrar till Åbrunna som då brukas under Hesslingby, år 1903 åter till Solberga och 1905 vidare till torpet Brink under Årsta.
1907 är man åter på Hesslingby.

Åkerberg skrivs under dessa år som statdräng och arbetare men år 1907 stiger han ett snäpp i graderna och blir torpare på Fågelsången, ett torp under Hesslingby.
Det är här på torpet som fostersonen, Frans Johan, nu kallad John, drabbas av olyckan sent på söndagskvällen den 10 juli 1910.

Ur Österhaninge församlingsbok 1910, torpet Fågelsången.

Han har tagit sig in till Stockholm  inför helgen troligen för att festa och träffa kamrater. Om han var ensam då vet vi ju inget om men att han var ensam på hemvägen är nog klarlagt.

På söndag kvällen missar han sista tåget hem och tar det ödesdigra beslutet att vandra efter järnvägsspåret hem till Österhaninge, han träffar några bekanta på Liljeholmens station (det var tiden innan Årstabron fanns) som i efterhand berättar att han är något påverkad av starka drycker efter helgen.

Han vandrar söderut efter banvallen och klarar sig ända ut förbi Drefvikens station där han blir påkörd och krossad av Nynäs-expressen, tåget som dagligen transporterade passagerare till den anslutande båten till Visby.
På den tiden hade Nynäsbanan tillstånd att köra med hastigheten 90 km/t som enda privat järnväg i landet, trots detta faktum är det märkligt att den förolyckade ynglingen inte lagt märke till det annalkande tåget och satte  sig i säkerhet,

Jag minns från min barndom på 40-talet, då vi sommartid plockade smultron intill järnvägen mellan Västerhaninge och Jordbro, att vi alltid hade stor vaksamhet och respekt inför annalkande tåg.

Vi lade örat på rälsen och kunde i god tid höra när ett tåg var på gång. Detta gällde speciellt de stora tågsätten dragna av ånglok, de mindre motorvagnarna var lite svårare att få koll på.

Denna sena söndagskväll för 107 år sedan var alltså olyckan framme och den 19-årige John massakrerades av det framrusande tåget.
Kanske var han berusad, kanske stärkte han sig under den långa promenaden ur en inköpt halvliter och tappade omdömet.
Detta vet vi ju naturligtvis inget om…

Kanske var det detta lok, som var i tjänst på Nynäsbanan år 1910, som drog det aktuella tågsättet. Bilden tillhör Nynäshamns Tågmuséum.

Ur dödboken för Österhaninge församling år 1910.

På tisdagen finns två nästan helt likalydande notiser i de två största stockholms-tidningarna. Tyder väl på att det i trakterna fanns en lokal reporter som levererade intressanta nyheter mot ersättning.

Dagens Nyheter den 12 juli 1910.

Svenska Dagbladet samma dag.

 

 

 

 

 

 

Som framgår av artiklarna får den förolyckade ett helt felaktig namn.
Redan då hade tydligen pressen problem med fakta från myndigheterna och hämtade nog namnet från  någon dåligt underrättad ortsbo.
Torpet Fågelsången, som tillhörde Hesslingby Gård, låg i den västra delen av Alby vilket kan förklara de sista raderna i artiklarna.

Fosterfadern Karl August Åkerberg avlider som torpare på Herrhagen år 1919 och hans hustru Brita på Alby 1942.

 

Torpet Fågelsången på en bild från 1983. Nu rivet och ersatt av en modern villa. Foto Gunilla Hagström, Haningegillet.

En bild på Fågelsången från 2003 då dåvarande ägaren försökte rädda torpet för eftervärlden. Här har farstudelen skiljts från stugan under arbetet. Det visades dock att byggnaden var så skadad att man avbröt försöket och rev den.

Häradskartan från 1905.

Ett PS från oktober 2017:

När vi fick tillgång till gravregistret för Österhaninge Begravningsplats visade det sig att John Rydberg inte var gravsatt under den vackra stenen.

På en förfrågan svarar kyrkoförvaltningen:

I den kulturhistoriska inventeringen som är gjord kan man läsa om gravstenen att ”Vård troligen hitflyttad från annan plats. Liten pulpetsten av röd kalksten i form av en uppslagen bok. Av det ålderdomliga och uttrycksfulla språket (och stavningen) att döma torde vården härröra från andra halvan av 1800-talet/1900-talets tidigaste decennium.”
Så var John är gravsatt har vi inte någon kunskap om.

Vänliga hälsningar
Leena Poutiainen
Kyrkogårdschef

Läs här om en promenad förbi bl.a. Fågelsången som jag gjorde 2003:

Solslätt – Alby, en promenad

 

 

 




Pappa Mauritz, Ivar Lo och redaktören

Ivar Lo baskerHar på senare år ”hittat” min favoritförfattare igen! Kanske har ni märkt det på bloggen?
Som mycket annat här i livet går även sådana intressen i vågor.
Gustav NybergAnledningen till det nyvaknade intresset  är att en ung doktorand på universitet, Gustav Nyberg, kontaktade mej via nätet.
Han arbetar med en avhandling under rubriken ”Statarnas förfackliga kamp” och är dessutom engagerad i Ivar Lo-sällskapet.
Han hade snappat upp en kortartikel på nätet om min far som var statdräng och statare på Södertörn i 40 år.

Först några ord om min far Mauritz som introducerade mej för Ivar Lo,

MauritzElsa 30-tal

Mina föräldrar i slutet på 30-talet

Han var född 1890 och var statdräng och statare från sin tidiga ungdom fram till 1946 då hälsan sviktade ordentligt och han fick ett fysiskt lite lindrigare värv som vaktmästare på Kyrkskolan i Västerhaninge.

Han arbetade under de åren på storgodsen runt om på Södertörn men också en kort period i Uppland.

Hans första tjänst blir som dränggosse på Fållnäs, sedan statdräng på Hammersta, några korta sejourer som ”arbetare” i huvudstaden och sedan mjölnardräng på Husby i Österhaninge. Där träffar han sin första hustru, de gifter sig 1915 och får där sonen Rune, flyttar 1916 till Hammersta där sonen Ellert föds 1919 och året efter till granngården Valla och ”Kork-Wickander”. Sedan en kort anställning på Harva gård i Ed men åter 1925 hos Wickander, nu på Lund i Ösmo.

På Lund föds i augusti 1926 en son som avlider året efter ”av undernäring” på Södertälje lasarett, Hustrun Elsa har drabbats av TBC i mitten på 20-talet vilket möjligen förklarar sonens något märkliga dödsorsak, hon vårdas från och till på Länssanatoriet i Uttran och avlider där veckan efter sonen i ”lungsot” .

Mauritz tvingas begrava både hustru och son inom några dagar och blir ensam med sönerna, 12 resp. 8 år gamla.

2693170520_3d194e5e17_o

Den större stugan på Marieberg, här på 1980-talet

Han får hjälp av en yngre syster med hushållet och 1928 flyttar man till lägenheten Marieberg på Fors i Västerhaninge där fadern varit gårdssmed sedan 1918. I mitten på 30-talet har systern-hushållerskan gift sig och flyttar och in kommer som hushållerska hans ”andra” Elsa, min mor, de gifter sig, och jag kommer till världen i april 1941.

Personligen har jag ju inte så många minnen från statartiden på Fors, jag är fem år gammal när flyttlasset går till kyrkskolans vaktmästarbostad.

Uppe i Mariebergsbacken bodde vi i den lite större, röda vackra statarstugan medan min farfar, som blev änkling 1942, fanns i den lilla undantagsstugan tillsammans med sin ogifta dotter Hildur.

Far var stalldräng åt Edvin Nilsson på Fors, han gick i tidiga morgontimmen ner till stallet på gården för att sköta om ”sina” hästar. När jag blev tillräckligt gammal hände det att jag fick följa med och jag glömmer aldrig när de fyra stora ardennerhästarna hälsade oss välkomna med ett ystert gnäggande när stalldörren öppnades. Vintermornarna de här åren var bistert kalla och doften och värmen som slog emot oss minns jag än idag.

Farsgubben fick ett ganska bra liv på senare år men var märkt av de tidiga årens slit, reumatism och artros och ständig värk. Undrar hur många Albyl han stoppat i sig under åren. Jag hade en oherrans massa gula askar att leka med under min barndom.
Han drabbades i mitten på 50-talet av en tumör på ryggraden som förlamade honom men skickliga dåtida kirurger på Serafimerlasarettet kunde ta bort den, ”stor som en rävrumpa” lär Olivecrona sagt.

Pappa Mauritz var en duktig berättare och under delar av min barn- och ungdom fascinerades jag av hans minnen.  Ibland på tu man hand men oftast som lyssnare när han träffade vänner och bekanta. Det mesta var tragiskt och sorgligt men med inslag av kortvarig lycka.

Han återkom ofta till de tragiska händelserna i mitten på 20-talet när han mister hustru och son samma vecka. Han berättade om bomiljöer med vägglöss, loppor, fukt och kyla, om elaka grevar, baroner rättare och befallningsmän och hårda tider med svält och knapphet.

Tyvärr tappade jag väl lyssnarintresset under en lång tid och tog upp det igen alldeles för sent, ett öde som jag säkerligen delar med många i min generation.

Men…

… några år in på 1950-talet förde han in Ivar-Lo i mitt liv. Bakom glasdörren till det lilla bokskåpet fann jag en vacker inbunden bok med titeln ”Analfabeten”. På det gula skyddsomslaget fanns en bild av en man i helskägg och bredvid en spade. Det var Ivar Lo:s självbiografiska berättelse om föräldrarnas sista år som torpare i Ösmo och de kommande åren som självägande småbrukare på Djurgårdsgrind i Tungelsta. Boken var utgiven 1951.

Far kunde berätta att han mycket väl kände till författaren och hans familj, de hade rört sig i samma agrara kretsar i Ösmo och han hade arbetat tillsammans med Ivars bror John på Hammersta.
Han hade vid många tillfällen träffat Ivar på 30-och 40-talet då han agiterade och föreläste i trakterna,

Jag bytte äventyrsböckerna mot en proletärberättelse om min hemtrakt och mina anfäders miljöer!

Jag fängslades av författarens lov till föräldrarna, framför allt till fadern. Hans vilja att själv äga den mark han brukade och som höll på att sluta i katastrof, bytet från en ganska bekymmersfri tillvaro på torpet Ådala till ett rent nybyggarprojekt i skogslandet i Tungelsta. Att det troligen skedde mot hustruns vilja gjorde nog inte saken lättare

I bokhyllan fanns ytterliga en Ivar Lo-bok, ett tummat häftat exemplar av Godnatt Jord. och även den konsumerades mellan kompislivet i samhället och nyvaknade intressen. Denna roman skrevs redan på tidigt 30-tal och anses av kunniga litteraturvetare som hans genombrott.

Även den får av vissa bedömare benämningen självbiografisk vilket dock är tveksamt. Denna berättelse utspelar sig i en miljö som är en blandning av storgodsen Häringe och Hammersta på gränsen mellan Västerhaninge och Ösmo, båda ägda av familjen Löwen. Ivars delvis trolige alter ego, Mikael Bister, växer upp i den södra statarlängan på godset.
Att med hjälp av benämningen på närliggande torp och gårdar, företagna åkturer med mera få en geografisk belägenhet på godset är inte möjligt utan bara förvirrande.

Persongalleriet i romanen är naturligtvis med författarens rätt till stor del fiktiv men har säkert i vissa delar en verklig bakgrund.
Av bokexemplaret att döma har pappa Mauritz (och andra) noga läst boken, invikta hörn och blyertsstreck tyder på det, Han hävdade att ”baronen Drax” är tecknad efter den Kungl. sektern Trotz på Hammersta, ingift i släkten Löwen.
Andra påstår sig kunna koppla skildringen till August Trolle-Löwen själv!

Det var alltså dessa två böcker som förde mej in i Ivar Lo:s digra produktion som omfattar dryga sex decennier. Intresset höll i sig en bit in på 60-talet och jag läste med glädje hans 50-tals produktion av självbiografiska romaner som ex.vis Stockholmaren, Journalisten och Proletärförfattaren.  Dessa böcker lånade man på kommunbiblioteket i källaren på Landstingets sjukhem på Ringvägen där vaktmästaren Axel Persson agerade bibliotekarie på kvällstid, senare fanns biblioteket i källargaveln på kommunens nya förvaltningshus,

Jag märkte att jag mest intresserade mej för de delar som behandlade de lokala miljöerna och framförallt Tungelstatiden.

Sedan blev det ett nästan 30-årigt uppehåll, inte bara med Ivars berättelser utan med den litterära konsumtionen över huvud taget. Familjeliv, arbetsliv och andra engagemang tog över men i början på 90-talet hittade jag i arvegodset efter far (han hade avlidit 1977) de gamla böckerna i en kartong och fick en nystart på intresset, det var som att uppleva gamla minnen

Till min stora glädje fann jag då att Ivar-Lo givit ut en serie på fyra memoarböcker med början med ”Pubertet” 1978 och med avslutet ”Frihet” sju år senare. Dessa införskaffades till den egna bokhyllan, en viss nivå fanns nu i privatekonomin, och plöjdes med stort intresse.

Jag blev bitvis ganska konfunderad, jag konstaterade stora avvikelser i vissa sammanhang mellan ”Analfabeten” från 1951 och ”Pubertet” från 1978. De beskrev ju tidsmässigt samma period i författarens liv. Detta störde mej men samtidigt väcktes intresset några år senare att göra lokal ”forskning” i ämnet, att koppla Ivars personer i böckerna till prästens garanterat(?) sanna fakta.

Jag hade nu inte pappa Mauritz att bolla med utan fick söka andra källor vilket inte var lätt, den beskrivna tiden låg ju 70-80 år tillbaka och några ”ögonvittnen” fanns knappast kvar. Fick dock en del material av några tungelstabor, kanske främst av trädgårdsmästaren Erik Wall som kunde mycket om ”egnahemmarna” i Tungelsta och den betydligt yngre men kunnige Janne Andersson i Ivar Lo sällskapet.

Men det var först när internet kom in i mitt liv som arbetet tog fart, den vägen skapade nya kontakter. Ibland på nivåer högt över min nivå. Jag fick god kontakt med litteraturprofessorn Lars Furuland i Uppsala som forskat på och skrivit mycket om Ivar Lo. Han visade ett överraskande stort intresse över mina marknära och amatörmässiga försök att namnsätta Tulpankungen, Kvickrot, Rike Adelsmannen, Sakföraren, Gumman i Gran och många flera,

Jag fick också kontakt med Lennart Andersson, forskare i Lund, som skrivit en 60-poängsuppsats i ämnet 1993. I den fann jag formuleringar som jag själv skulle ha kunnat skriva (om jag nu kunnat formulerat dem) som handlade avvikande fakta mellan Ivars böcker, bl.a denna;

Under arbetet kom jag fram till betydande innehållsskillnader mellan ”Analfabeten” och Lo-Johanssons första memoardel ”Pubertet” (böcker som behandlar samma period). En slutsats blev att s.k. självbiografiska romaner knappast får läsas som sanning utan just som romaner. Mycket material utanför verklighetens ram kan finnas med.

Därmed inte sagt att memoarer skriver sanningen (men de är i alla fall bättre som källor än de självbiografiska romanerna). I många fall har tyvärr ”Analfabeten” använts som källa till Lo-Johanssons liv.
Jag kan bara rekommendera läsarna att jämföra t.ex. ”Analfabeten” och ”Pubertet”. Ni kommer att finna flera tydliga skillnader!

Jag kan med gott samvete rekommendera mina följare att ge sig in i Ivar Lo:s verk.
Dels för den litterära kvalitén men också för de lokala inslagen i framför allt de ovan nämnda böckerna.

På  https://www.haninge.org/ finns ett antal artiklar med utdrag ur hans böcker, hitta dom genom att söka på startsidans sökruta på ex.vis ”Ivar Lo”.




En vådlig olyckshändelse 1877!

Emma Hessling 1849-1919. Porträttmålaren är Hjalmar Nyholm.

Denna bastanta kvinna som finns avporträtterad på Tingshuset i Västerhaninge hette Emma Gustava Hessling och var född den 23 juli 1849 på Fors Kvarn i Västerhaninge. Hon var dotter till mjölnaren Gustav Hessling född 1800 i Ösmo. Efter ungdomstiden i bl.a. Stockholm kommer hon 1877 till Glädjen i Jordbro som piga hos arrendatorn Frans Johan Dahlström. Tillsammans med arrendatorns syster, Emelina Augusta, flyttar hon året efter till Stenhamra där de tillsammans driver en handelsbod.

Svenska Dagbladet 9 juli 1877. Det är här olyckshändelsen med revolvern inträffar och Emma skadas allvarligt men överlever.,

År 1894 köper Emelina Kvarntäppan, ett kvartshemman i Jordbro under Kalvsvik, och flyttar dit. Där tar hon en fosterson, Oskar Lod född 1885.

Emma blir nu ensam handlerska på Stenhamra men med tre pigor.
Året efter tar även hon vid 46 års ålder en fosterson endast en månad gammal, Johan Sixten Schoug, och 1896 en tioårig fosterdotter Betty Maria.

1898 sker en märklig rockad mellan Emma och Emelina, Emma flyttar med fosterbarn och tjänstefolk till gården Kvarntäppan och Emelina flyttar ensam tillbaka till Stenhamra och lämnar unge Oskar kvar till Emma. Han flyttar dock 1902 till Beteby.
Emma skaffar nu ytterligare två fosterbarn

1906 övertar övertar Johan Fredrik Norström Kvarntäppan, Emma bor kvar till 1911 då hon flyttar till Lunda i Jordbro där hon avlider som ogift i januari 1919.

Häradskartan 1905

Fotnot:

Här kan du läsa en berättelse om fostersonen Oskar Lod som för alltid satt sitt landmärke i trakten!

https://www.haninge.org/2016/03/08/vem-var-oskar-lod/#more-4831




Hesslingby under familjen Israelssons tid

skarmklipp

Hesslingby i slutet på 1950-talet

Sista ägarna som bebor, brukar och driver gården Hesslingby som traditionellt lantbruk blir Axel Israelssons familj. De köpte Hesslingby 1927, Åbrunna ingick inte i köpet.

Axel Israelsson kom från Säby säteri på Ingarö, var född 1886 i Linde bergsförsamling. Hustrun Matilda Vilhelmina Nilsson var född 1894 i Önnestad. Makarna fick fyra söner: Karl Axel, född 1924, Bengt, född 1930, Gustaf, född 1931 och Erik, född 1934 samt två döttrar: Anna, född 1926 och Solveig, född 1928.
Nu vidtog en tid av återställande av gården och framförallt de odlade markerna.

 

Fam Isra

Familjen Israelsson i salen på Hesslingby i slutet på 1930-talet. Matilda och Axel, däremellan i övre raden Solveig, Karl-Axel och Anna och nedanför bröderna Gustaf, Bengt och Erik. På väggen bakom, Axels föräldrar

Man hade en egen nioårig växtföljd, som började med bördighetshöjande ärter, höstvete och sedan den konventionella sjuåriga växtföljden.
Även byggnaderna förbättrades radikalt.
Nya häststallet blev ladugård och ett stall byggdes i nya vagnslidrets västra del.
Ladugården vid Kalvsviksvägen hade plats för drygt 70 djur. En mjölkbutikskedja i Stockholm arrenderade den men utnyttjade den bara för 40–50 kor. Senare hyrdes ladugården ut för svinuppfödning ända fram till 1952 då svinhuset brann och 400 grisar brändes inne.

Efter återuppbyggnaden bedrev familjen svinskötseln i egen regi. Gustaf Israelsson berättar om sina och syskonens insatser i skördearbetet på 1940-talet:

Krakning 2

Skördetider på Hesslingby 1943 på åkern mellan kyrkan och gården. I lasset Gustaf Israelsson, Karl Olof Almqvist lastar.

Karl Olof Almqvist lastar från krakarna och Gustaf lägger kärvarna och kör lasset till logen där syster Anna slänger kärvarna till far Axel som matar tröskverket. Bror Karl-Axel tar bort säckarna och syster Solveig tar emot halmen. Bröderna Bengt och Gustaf växlade mellan tre skjutsar för de var för små för att orka lasta av.

Krakning

Tömmarna ligger tvärs över hästen Pärlas rygg för Axel lärde hästarna att vid inkörning av säd gå fram och stanna vid smackande och ptron, vilket sparade cirka en halvminut per framkörning. Eftersom logen låg i åkrarnas centrum var bara några körsträckor över kilometern vilket gjorde att en av bröderna nästan alltid väntade med en skjuts så blott 17-åriga Anna och Almqvist arbetade väldigt hårt i 9 timmar i 4 pass utan någon annan rast än den vid de korta skjutsbytena. Det var vanligt att vi och andra bond- och torparbarn fick hjälpa till i arbetet efter förmåga, framförallt i skördetider. Ofta matade lagårdskarlen Anders Gravin tröskverket någon timme mitt på dagen då far Axel gjorde annat. Lagårdskarlen Anders Gravin var oss trogen på Hesslingby under många år. Han provade på en annan arbetsgivare men var snart tilllbaka, trots att far ansågs som fordrande.

Familjen Israelsson sålde Hesslingby till Haninge kommun 1966. Sonen Gustaf arrenderade sedan gården under två år, därefter sambrukas Hesslingby med granngården Husby.

Gustaf Israelsson flyttade sedan till Västergötland, köpte gården Smebybacke i Moholm på 170 ha åkerjord där han ägnade sig åt svinuppfödning, Gården hade upp till 3000 slaktsvinsplatser.
Han hade gjort miljonsatsningar i gården och vid finanskrisen 1992 blev han tvungen att lämna den.

Israelsson

Gustaf Israelsson

 




Fest på Hässlingby

Syskonen Israelsson på Hässlingby har bjudit in traktens ungdomar på fest och här är man uppriggade för ett gruppfoto i stora salen, tidpunkten är troligen början på 50-talet.

Fest på Hesslingby

1. Sven Larsson, Småhamra 2. Lars Olof Eriksson, Hamra 3. Sonja Danielsson, Övre Bihagen 4. Karl Axel Israelsson, Hässlingby 5. Karin Sjögren, Tomta 6. Erik Larsson, Småhamra 7. Stig Johansson, Hammarby 8. Ulla-Britt Eriksson, Hamra 9. Astrid Sjögren, Tomta 10. Gunnar Sjögren, Tomta 11. Ulla Jansson, Valsta 12. Erik Israelsson, Hässlingby 13. Gunbritt Sandberg, Lännåker 14. Margareta Åkerblom, Lövhagen 15. Gunnar Danielsson, Övre Bihagen 16. Gustaf Israelsson, Hässlingby 17. Åke Sandberg, Hammarby 18. Anna Israelsson, Hässlingby

Kanske kan vi få hjälp med att namnsätta övriga festdeltagare?

 




Sunnansund, Simpviksgubben och Ethel Karlsson

Gålö Gärsar, Gålös livaktiga hembygdsförening, ger ut en tidning ”Notvarpet”.
Ur denna har vi saxat denna berättelse om gården Sunnansund och dess befolkning, underlaget kommer från Eva Eliasson, mångårig Gålöbo, och har bearbetats av tidningens redaktion. Artikeln skrevs 2014.

HHG_9318

Sunnansund 1:4, bild från 1925 ur Gillets arkiv, okänd fotograf.

Sunnansund 1:4

Den förste namngivne brukaren av Sunnansund som hittats, är Rasmus. Han bodde här 1650 tillsammans med sin hustru. Sedan saknas mantalslängder fram till 1666. Den som då bor på gården heter Lars. Inga efternamn är registrerade förrän 1682, då Mats Erikson, gift med Kierstin Larsdotter brukade gården.

Det finns en sägen, eller sannsaga om Sunnansund, värd att berätta.

Det sägs att när ryssen kom 1719 för att bränna alla hus, men skona människor och kyrkor, tog de en fiskare tillfånga. Ryssarna visste att slottet Årsta fanns i närheten, men de behövde hjälp att finna sjövägen dit. Fiskaren, som i sägnen kallades Simpviksgubben, tvingades att ro framför ryssen för att hjälpa dem navigera dit. Då han själv var välbekant med grynnor och andra hinder, lyckades han lura dem att gå på grund. Själv kunde han springa upp till slottet för att varna de boende.

Slottet klarade sig från att bli nedbränt. Som tack sägs Simpviksgubben ha erhållit ¼ mantal Sunnansund.

Enligt jordeboken för Stockholms län och Österhaninge socken 1720 står Jacob Andersson registrerad som ägare till en fjärdedel mantal Sunnansund.

I avsaknad av gåvobrev och annan dokumentation, kan man fundera över sägnen om Simpviksgubben. Jacob Andersson var 59-60 år och kunde ha varit i form att klara bedriften. Dessutom står han som ägare år 1720. Det skulle kunna vara Jacob Jacobson hustru Annas far, Hans Person, som ju bodde på Simpvik när ryssen härjade, men han finns inte noterad som ägare av Sunnansund. Jacob Jacobson var då endast 19 år och hans blivande hustru Anna var piga på Årsta. Deras förstfödda, dottern Sigrid, fick faddrarna baron Erik Mauritz Soop, friherinnan Sigrid Flemming på Årsta, befallningsmannen Åkerblad och fröken Klöfverskiöld.

Kan Jacob ha varit Simpviksgubben men för ung för att ta emot en så storslagen gåva och att fadern Jacob Andersson därför står som ägare 1720?
Det som talar för detta är, att han aldrig skulle ha haft möjlig råd att köpa så stort mantal med egna medel.

1736 står Jacob Jacobson skriven på gården. Hans hustru heter Anna Hansdotter från Simpvik. 1750 delades Sunnansund mellan bröderna Jacob och Olof, som därmed får 1/8 mantal var. Varken den äldsta brodern Anders eller systern Anna får någon del av Sunnansund.
Men 1764 köper Anders son Lars Andersson 1/8 mantal av änkan efter sin farbror Olof Jacobson.

Någon gång under 1820 talet delas Sunnansund mellan de gamla släkterna Lars Andersson och Jacob Jacobson. Lars del delas senare till Sunnansund 1:4, 1:5, samt 1:6. Jacobs del styckades år 1900 i två delar, Sunnansund 1:2 och 1:3.

Sunnansund 1-2, rätt bild

Sunnansund 1:2. Mangårdsbyggnaden är från 1800-talets början. Den äldsta bevarade byggnaden på Gålö. Gråsten, knuttimrad, rödfärgad locklistpanel, gröna fönsterbågar, smidda fönster fönster beslag 11b och haspar 12a. Åstak, tvåkupigt tegel på gammalt brädtak. Urspungligen enkelstuga. I huset till höger bodde Ethel och Gustav Karlsson.

Sunnansund 1:5 ärvdes av Catharina Sofia. Hon utbildade sig till lärarinna och tjänstgjorde i Svartbäckens skola i Handen. Hon gifte sig med Carl Södergren sr, slöjdlärare på Inrättningens skola på Gålö.

1:5 delades i 1:8 och 1:9. En av sönerna, Helge, ärvde 1:8. Han sålde fastigheten 1926 till Karl Eriksson på Oxnö, som byggde huset Ekinge. Dit flyttade han med sin hustru Tilda.
Efter Karls död övertogs Ekinge av dottern Ester och hennes make Henry Ljungberg. Efter deras bortgång ärvdes Ekinge av Esters brorson Rune Törnelöv. En tomt runt huset styckades av och såldes till Sven och Vieno Bäckman. Deras söner Roger och Ove äger idag fastigheten. Kvarvarande del av Sunnansund 1:8 skänktes till Skärgårdsstiftelsen 2013.

Carl Södergran dy, ärvde Sunnansund 1:9 och lät bygga en liten stuga på berget. Han var sjökapten liksom sin granne Filip Gyllenhammar.

Vid Carls frånfälle, ärvde dottern Ella, som var gift med Roland Lövgren, fastigheten. Den gick sedan via arv vidare till sonen Tony, som avyttrade den till utomstående under slutet av 1900-talet.

En del av Sunnansund, 1:6, ärvdes av Britta Charlotta.
Hon gifte sig med Per-Erik Lindgren från Ornö. De fick barnen Margareta Lovisa 1878 och Erik Gunnar Magnus 1884. Britta Charlotta dog 1885. Maken flyttade med barnen till Muskö. Enligt köpebrev av den 11 mars 1909 köpte Oscar Karlsson barnens del av Sunnansund.

Britta Charlotta bodde i en stuga kallad ”Bygget”, vars del av grund fortfarande syns på tomten Sunnansund 1:17. Själva stugan plockades ner och byggdes upp igen till det s k Skomakartorpet längs Gålövägen.

Den andra delen ärvdes av Maria Lovisa som dog 1890. Hon var då änka och efterlämnade dottern Stina, som växte upp hos sin moster Anna-Stina.
Anna-Stina och hennes make Nils köpte Maria Lovisas del av Sunnansund enligt upprättat köpebrev 1888. Dock beviljades inte lagfart förrän i december 1902.
Sunnansund 1:4 ärvde av Anna-Stina. Hon gifte sig med Nils Andersson i Hasslinge, född 1844. Där var bl a Vilhelmina, Mina, Lucander, fosterbarn 1863.

Mina gifte sig med Lars Gustav Johansson, delägare i 1:2 och blev därmed granne med Nils och Anna-Stina. Anna-Stina och Nils ägde nu genom arv och köp både Sunnansund 1:4 och 1:6. De fick barnen Anna 1870, Jenny 1872, Erik 1875 och Gustav 1877.

Nils Andersson var ofta i skogen. Då han på äldre där tillfrågades var han varit, svarade han att han gått ”drog ge” upp till Bredberg. Sänkan mellan de två bergssidorna kallas fortfarande för ’Anderssons drog’. På den vandringen går man också förbi ”kärre me korset” och ”gumma me mage”. Den senare var en tallstam med stor utbuktning.

1895 byggdes huset på 1:4 om till det utseende det har idag. (f d Ethel Karlssons). Troligen gjordes det av Rosenberg, som byggt Annehäll (Sunnansund 1:7) och även 1:17, Filip och Augusta Gyllenhammar, numera bebott av Karin och Bertil Gutö).

Dottern Anna gifte sig med Oscar Karlsson från Nedre Bihagen. De tog över Hasslinge sedan föräldrarna flyttat till Sunnansund. Anna och Oscar fick barnen Albert och Ruth, båda födda på Hasslinge, och Gustav, född på Sunnansund dit de flyttat 1910. När Oscar inte längre orkade bruka Sunnansund längre tog sonen Albert över både jordbruket och gårdsnamnet Sunnansund. Han avled 1943.
Därefter övertog Gustav, född 1911, driften. Han var då gift med Ethel Vesterlund från Åland. Gustav och Ethel drev sedan tidigare Gålövarvet. 1954 köpte han Sunnansund av sin far för 60 00 kronor.

Ethel och Gustav Karlsson fick tre döttrar, Ann-Sofie, Astrid och Gudrun.

Mångkunniga Ethel som både kunde hantera affärer och varvet, blev senare en känd kulturpersonlighet. Bl a forskade hon fram den ursprungliga Haningedräkten via gamla tygstycken, målningar och andra dokument. Tack vare henne har många fått möjlighet att skapa sig en vacker hembygdsdräkt. Ethel anordnade sy/vävkurser för både män och kvinnor, där de enligt gammal tradition tillverkade detta plagg. Dockor iklädda dräkterna finns att beskåda bl a i kommunhuset.

Efter att samma släkt bebott och ägt en stor del av Sunnansund, såldes denna del av Ethel och Gustavs efterlevande döttrar till utomstående, år 2012.

Därmed upphörde detta släktled på Sunnansund.

HHG_9091

Sunnansund 1:4

Lite om Ethel Karlssons liv, en artikel av Bo och Anita Stjernström efter hennes bortgång 2010

IMG_1018

Ethel Karlsson 1969

Ethel Carlsson föddes 1915 i Hammarland på Åland. När hon var fem år flyttade hon tillsammans med sin mamma till Sverige, först till Ornö och sedan till Gålö där Ethel gick i skolan och växte upp. Hon hade en jobbig barndom men det var tåga i den målmedvetna flickan och hon utbildade sig till sömmerska.
År 1940 gifte hon sig med båtbyggaren och varvsägaren Gustav Carlsson på Sunnansund där de först bodde i det ”Gula huset” som numera är rött. I slutet av 1940-talet flyttade de upp i den bredvidliggande släktgården som ursprungligen varit pensionat.  Ethel sydde kläder och hjälpte till med båtbyggen och rustning av båtar. De fick tre döttrar varav två fortfarande lever.

Ethel hade många konstnärliga sidor. Här visar hon upp ett av sina alster. Hämtat ur Haningebladet 1969.

Ethels textilintresse omfattade de flesta sy- och tillverkningstekniker. Hon började söka efter socknens gamla dräkttraditioner och med hjälp av intervjuer, bouppteckningar, tavlor och tidigare forskningsmaterial kunde hon tillsammans med bland annat den kunniga hembygdsforskaren Harry Runqvist rekonstruera en sockendräkt som kallas Haningedräkten. Den har till stor del producerats genom hennes kursverksamheter.

Dräkten finns i flera varianter för kvinnor och män i över 500 exemplar och sys fortfarande för hand i Haninge Hembygdsgilles regi. Även i USA, Kanada och Japan finns och används Haningedräkter!

När Gustav blev sjuk fortsatte hon att själv driva varvet några år. Hon hade en andlig hemvist i Lidakyrkan och hon vägrade att lämna Sunnansund. Hemtjänst och goda grannar ställde upp de senaste åren. Den 26 januari 2010 tog så hennes 94 år långa strävsamma jordeliv slut.

Minnet av henne och Haningedräkten lever vidare i bygden.

Ethel Karlsson

Ethel Karlsson från Sunnansund i  den blå sommarhögtidsdräkten. Foto Anita Stjernström

Ethel Karlsson 2

Här arbetar hon med en schal till den röda vinterhelgdagsdräkten. Foto Anita Stjernström