När borgerskapet skickade sin tvätt till Haninge!

Rune Karlsson

Vår veteranmedlem Rune Karlsson, medförfattare till boken ”Så tvättade vi i Haninge”, intervjuades i vintras av tidningen ”Svenska Öden och Äventyr” om sitt liv från tvättarson i Kvarntorp till akademiska studier och examina och en yrkesbana som pedagog i olika sammanhang, t.o.m. kungliga, vilket framgår av artikeln nedan.



Artikeln är skriven av journalisten Ingrid Wikholm och texten är ordagrant återgiven här, bilderna kommer från Gillets och kommunens arkiv där inte annat angivits.

Ingrid Wikholm

På 1800-talet var vattnet runt Stockholms kajer så smutsigt och illaluktande att det inte längre gick att tvätta i.  De bättre bemedlade i staden skickade sin tvätt till Haninge där det som mest fanns 350 så kallade stadstvätterier. Rune Karlsson, vars mormor, mostrar och föräldrar var tvättare, minns fortfarande den frätande luten, det heta kokvattnet och isvakarna.

När Rune Karlsson var liten pojke i slutet på 20-talet band föräldrarna fast honom i flaggstången. Det var ingen bestraffning, snarare ett sätt att hålla honom kvar i livet. Han växte upp i Kvarntorp i norra Haninge med föräldrar som var tvättare och med det en miljö med frätande lut, kokhett vatten, vattendrag alldeles bredvid huset, isvakar om vintern och en tvättstuga med halt och slipprigt golv. Maskinerna drevs med remmar som ibland gled av och förvandlades till farliga jätteormar när de lossnade. Tvättarnas arbetsmiljö var farlig för både barn och vuxna.

– Min mamma varnade alltid för det hemska monstret som bodde i kärret, dit fick jag absolut inte gå.

Rune blev aldrig själv tvättare, det var hans mamma noga med att pränta in att han inte skulle bli. Själv hade hon ärvt yrket efter sin egen mamma, det var det vanliga, men Rune skulle aldrig ta över.

– Min mormor Anna Pettersson dog 1925, två år innan jag föddes, så henne fick jag aldrig träffa, men förutom min mor Elin så arbetade också mina två mostrar Mimmi och Fanny som tvätterskor.

Min far Herman hade en teknisk utbildning och åkerirättigheter, att han började med tvätten var mer förvånande. Men båda mina föräldrar ägnade sig åt stadstvätteriet i många år. Eftersom min far var tekniskt intresserad nappade han på nyheter som underlättade tvättandet. Min mor föddes 1905 och dog 1994 och min far föddes 1903 och dog 1985.

Fanny Hultström (1893-1968), moster till Rune Karlsson, i sin tvättstuga vid Skutan. Innan Fanny fick en torklada torkade hon tvätten ute. Ibland fick hon gå upp mitt i natten då det började regna för att ta in tvätten.

Rune fick börja på Södra Latin, tog studenten och en akademisk examen. Han arbetade som lärare hela sitt yrkesliv.

– Jag började min bana som lärare vid Norra Real. I slutet på 50-talet arbetade jag på Anna Dam-Broms skola och undervisade bl. a. dåvarande kronprins Carl Gustaf.  Jag minns ett tillfälle när min mamma stod i tvättstugan och hovet ringde och sökte mig. Då hade jag inte berättat för min mor att jag undervisade kronprinsen.

Runes föräldrar gifte sig 1926 och året efter föddes Rune. Familjen bodde i Kvarntorp i norra Handen där det fanns ett tiotal tvätterier. Det var ett bra läge med Dammträsket alldeles bredvid. Huset som familjen flyttade till hade redan en tvättstuga och torklada.
Inne i Stockholm hade kvinnor tvättat längs kajerna i hundratals år. Men på 1800-talet hade vattnet blivit så smutsigt att det inte längre gick att få tvätten ren. Nu tog tvätterskor i trakterna runt Haninge över. De välbeställda i Stockholm skickade sin tvätt till de s k stadstvätterierna.
Som mest fanns det 350 tvätterier i Haninge.  Där fanns rena vattendrag, frisk luft och god tillgång på skog för att värma upp de vedeldade kokgrytorna. Sen lång tid tillbaka hade förortsområdena levererat jordbruksprodukter till stadsborna så det fanns redan fungerande förbindelser och ett kontaktnät.

Herman Karlssons tvätteri i Kvarntorp, Handen.

I början var det hästtransporter som hämtade och lämnade tvätten, så småningom skedde det med bil. De som hade råd att lämna bort sin tvätt blev allt fler. De välbeställda lämnade sin smutsiga byk och fick tillbaka ren och väldoftande tvätt. Tallbarrsdoften ansågs särskilt nyttig och bland kunderna fanns sjukhusen inne i Stockholm.

Att arbeta som tvättare var ett sätt att klara livhanken för fattiga småbrukarfamiljer, för änkor och ogifta kvinnor. Tvättandet gick ofta i arv från mor till dotter och var ett typiskt kvinnoarbete även om hela familjer deltog ibland. Tvättarna kallades lite föraktfullt för luskokare och det var inget eftertraktat arbete.

Anna Palmqvist, född Andersson 1885, arbetade och bodde på Jakobsdal i Västerhaninge åren 1910-18. Här transporterar hon tvätten med häst och vagn.

Själva tvättandet var en lång procedur som började med sortering. Det var inte bara lakan och handdukar utan också hårt nersmutsade arbetskläder, näsdukar och virkade mensbindor som skulle tvättas. Tvättarna fick betalt per kg och allt vägdes innan det tvättades. 1936 kostade det 35 öre att tvätta ett kg hushållstvätt. Mangling kostade 25 öre per kg. Fraktkostnader tillkom. Trots det hårda arbetet var det inga stora summor som tvättarna kunde dra in.
När tvätten var sorterad blev det blötläggning, förtvätt i kokhett lakningsvatten och efter det kokades tvätten i kokgrytan upp till en timme. Hårt smutsad tvätt gnuggades och efter det skulle tvätten sköljas minst två gånger.
Tvätten kokades i stora vedeldade järngrytor. Som tvättmedel användes lutpulver, grönsåpa, tvättpulver och tvålflingor. För att få tvätten ren användes tvättbräden och stötlådor. Innan tvätten torkades vred man ibland ur vattnet i vridmaskiner med valsar.

Tvättstugan i Skutan, en av Högstagårdarna, där Runes moster Fanny Hultström bodde och tvättade.

Själva tvätten skedde i tvättstugan medan sköljningen oftast skedde i ett vattendrag i närheten. Efter sköljningen skulle tvätten hängas upp. Den våta tvätten var tung, ett lakan vägde mer på den tiden än idag, det var av betydligt bättre kvalitet. Tvätten hängdes i särskilda torklador med luckor som gick att ventilera efter väderlek och vind. Vissa tvätterier hade ett rum uppvärmt med kamin för att torka tvätten vintertid.
När det var snö kunde tvätten fraktas på släde mellan de olika stationerna, andra tider på året använde man kärror eller bar helt enkelt de stora tvättkorgarna. Den stora ruschen var före jul då allt skulle tvättas och bli rent inför den stora helgen.
Under 1920-30-talen skedde stora förändringar som underlättade arbetet. Nu infördes ångpannor, tvättmaskiner, centrifuger och torktumlare.

Denna torklada finns på Fridhem i Tungelsta än idag. Foto Stefan Jansson.

– Min far hade tidigt skaffat en lastbil och körde tvätten mellan vårt hem och Stockholm. I början var det två gånger i veckan, men efter att ha köpt en större bil blev det bara en gång i veckan, varje lördag.

Mina föräldrar arbetade alltid. Inte ens söndagen var en
riktigt ledig dag. Jag minns att far vilade på soffan, men det fanns alltid
uppgifter som skulle göras.  Ibland fick
jag följa med honom in till Stockholm och då var jag alltid rädd att några av
mina skolkamrater skulle se mig.

 – Det var inget lätt arbete. Jag minns fortfarande när vi skulle bära upp tvätten fem trappor upp.

I vissa hus fanns hiss, men tvättarna var tvungna att
använda köksingången och bära tvättkorgarna eller lådorna med tvätt uppför alla
trappor. Manglingen skedde för det mesta i Stockholm där det fanns särskilda
stryk- och mangelbodar.

Familjerna Eriksson och Larsson tvättar på gården Ribbyholm på gränsen till Fors i Västerhaninge.

– De svåraste perioderna var när min far var inkallad vintertid i två perioder och min mor skulle sköta allting ensam. Jag minns avskeden, mina föräldrar älskade verkligen varandra och det var svårt för min far att ge sig iväg, full av oro som han var. Min mor steg upp vid femtiden för att smälta bort is med en blåslampa i tvättstugan. Sedan skulle hon få eld under ångpannan och det gick åt mycket ved som skulle bäras dit.

Bland kunderna fanns dåtidens kändisar. Runes mor tvättade till revykungen Karl Gerhard, utrikesministern Östen Undén och många andra. Det var inte bara privatpersoner utan också sjukhus och internatskolor som Manilla för döva barn och Blindhemmet.
Det fanns alltid en risk att tvätten skulle stjälas. Det kunde hända när den hängde på tork eller under transporterna. Därför hade Runes föräldrar alltid en stor schäferhund som vakthund.

– Det var ett hårt arbete, minns Rune. Både psykiskt och fysiskt. Jag fick alltid höra att det var ett helvete att arbeta med tvätten. Arbetsdagen började tidigt och slutade sent. Tvättarna var alltid beroende av väder och vind.

När Rune växte upp var
det självklart att han hjälpte till hemma, hans ansvar var framför allt
trädgården. På hösten skördades äpplen, så mycket att det också
räckte till försäljning.

– På sommarloven högg jag ved. Om vintern hjälpte jag till att skotta snö. Ibland fick jag hjälpa till med att packa tvätt i centrifugen som var förankrad i en stor kvarnsten.

Föräldrarna fanns alltid närvarandra
vilket gav en trygg barndom även om Rune tidigt förstod faran i arbetet. Och trots
den fysiska närheten hade han ingen riktig nära kontakt med sin far.

– Jag hade aldrig ett personligt samtal med min far.

Rune vigde sitt liv åt böcker och lärdom
men när han växte upp fanns bara en enda bok i hemmet, en kokbok.

– Jag såg hur mina föräldrar slet. Jag tror de hade semester två gånger under min uppväxt.

Runt mitten på 1900-talet upphörde stadstvätterierna. De stora maskintvätterierna tog över och det blev allt vanligare med tvättstugor i bostadshusen.
Själv tvättar Rune som idag är 91 år gammal sin tvätt hemma i egen tvättmaskin. Han har en torktumlare, men den använder han nästan aldrig.  Så långt från den utrustning som hans mormor en gång hade.

– Jag är tacksam för mina föräldrars slit som gjorde det möjligt för mig att få en utbildning och ett annat liv. Jag har aldrig glömt min bakgrund.

Rune Karlssons mor Elin t.v. utanför Marielund, stugan där hon och syskonen växte upp. Deras mor Anna Petterson blev tidigt änka och arbetade som tvätterska hela sitt liv. Stugan är nu riven.

Ett foto över Dammkärr, ibland Dammträsk, i Handen från april 2019. Uppe i bildens vänstra hörn låg Herman Karlssons tvätteri, bostadshuset finns kvar. Foto Magnus Hammervald.

………………………………………………….

I boken ”Så tvättade vi i Haninge. Den unika stadstvättsepoken 1900-1960” av Rune Karlsson och Anita Stjernström som Haninge Hembygdsgille gett ut kan man läsa mer om tvättarnas hårda arbete.

Är du intresserad av boken, se här:
https://www.hembygd.se/admin/haninge-hembygdsgille/edit/page/11648

Här finns några länkar som kanske intresserar:
Rune Karlsson berättar om sitt liv

Tidningen Svenska Öden och Äventyr

Intervju med Selma Fingal, livet som stadstvättare




Hotad miljö!

Till höger i bild, Ribby 1:97, närmaste granne till vänster, Sotholms Härads Tingshus, Haningegillets föreningslokal.

Fastighetsägaren till Ribby 1:97, Svensta, har ansökt om rivningstillstånd och förhandsbesked för byggnation av fastigheten med flerbostadshus.



Gillet har i sista stund fått möjlighet att ta ställning till detta och har i sitt yttrande till kommunen bl.a. framfört följande:

Haninge hembygdsgille anser att ansökan bör avslås, då den strider mot plan- och bygglagen 2 kap. 6§ som stipulerar hänsyn till kulturvärden, samt mot intentionen i gällande detaljplan C39.
Här finns vissa delar av styrelsens svar.
————————
Haninge hembygdsgille bedömer att ansökan inte uppfyller lagkravet om hänsyn till kulturvärden och en god helhetsverkan genom den föreslagna byggnadens utformning och placering.
Fastigheten är belägen centralt i Västerhaninge, mitt emellan den medeltida sockenkyrkan och Sotholms härads tingshus (uppfört ursprungligen 1733-34) – och är således beläget i tätortens kulturhistoriska epicentrum. Områdets kulturhistoriska värden utgörs både av uttrycken för det äldsta sockencentrum (kyrkan och tingshuset) och av det framväxande stationssamhällets struktur och bebyggelse. Den aktuella fastigheten tillhör stationssamhällets tid, och har samtidigt vikt för avläsbarheten av sockencentrums struktur, genom att den luftiga tomten och den nuvarande byggnadens placering tydliggör sambandet mellan kyrkan och tingshuset.

————————
Fastigheten Ribby 1:97 är bebyggd med ett tvåplanshus, byggt 1933 av Antipas Cederblad efter inköp av AB Hem På Landet. Här drev han tillsammans med sin hustru Västerhaninges första café. 1935 såldes huset till Elof Svensson som drev skrädderi i två decennier. Elof Svensson döpte fastigheten till Svensta. På senare år har en mäklarbyrå funnits i huset. Det är således av tradition en plats för både bostad och funktioner av vikt för Västerhaningeborna i den framväxande centrumbildningen, vilket kan avläsas genom de alltjämt stora fönsterna på bottenplan.

Bild från Kyrktornet med Ribby 1:97 i förgrunden och Tingshuset innan det flyttades in på tomten.

————————
Förslaget till nybyggnation på fastigheten skadar kulturvärdena genom förlusten av den befintliga byggnadens kulturvärden och förändringen av fastighetens funktion till flerbostadshus. Framför allt är det dock den föreslagna nybyggnationens utformning och placering som starkt avviker från stationssamhällets luftiga struktur med på tomterna centralt placerade enfamiljshus. Den värdefulla siktlinjen som binder samman kyrkan och tingshuset skulle brytas av en otvetydigt modern byggnad med antydan till pastisch.
På en tomt avsedd för en fristående huskropp skulle tre sammanbyggda huskroppar ge ett avvikande och apart intryck.

Ribby 1:97 bebyggd enligt ansökan. G:a Nynäsvägen till vänster, till höger Klockargatan.

Fasad mot Nynäsvägen. De tre sammanbyggda huskropparna innehåller källare samt två våningsplan. Med det 30-gradiga spetstaket blir totalhöjden strax under åtta meter.




Vendelsö telefonstation

Sven Erik Edberg, mångårig Vendelsöbo och hembygdsforskare, har samlat fakta om Vendelsö genom åren och låter oss nu ta del av sina gedigna beskrivningar av intressanta objekt och personer i trakten. Bilderna är hans egna eller tillhör Kjell Olsson.

Vendelsö Allé 9 (Stockholmsv. 70)



 Det första huset byggdes år 1907 på en tomt om 4970 kvm i kvarteret Engelskan av  Carl Johan och Anna Nilsson (född Pettersson, år 1864). Priset var då kr 1.120-, eller 23 öre/kvm.
Vendelsö telefonstation inrättades år 1909 med 8 abonnenter och växeln med alla dess sladdar sköttes först av Carl Johan. År 1920 togs telefonistarbetet över  av ett av deras 8 barn, Ruth Nilsson  (född 1894). Hon ansvarade för Vendelsös växel till år 1951 då automatisering skedde,  och hon bodde sedan  i huset till år 1991.
Lilla Brita Nilsson i Solbacka snett över vägen, som gifte sig med Björkman och flyttade över vägen till Sandero på samma sida som Ruths hus, hjälpte ofta till genom att springa runt i Vendelsö med telegram och meddelanden.

Ruth gifte sig aldrig,  men rörmokaren Nils, Nisse, Johansson bodde många år i huset och sades av Rut vara hennes bror!  Kvar står i och utanför huset flera av hans rörarbeten.
Ruths mormormorsmor, Inga Kajsa Pettersdotter, fick av sin mor vid födelsen en bibel, tryckt 1822, och den har fått vara kvar i huset även efter det att Rut gick bort.
1992 såldes huset till  Håkan Johansson och Evy Ankarljung. År 2001 tog Roger och Laila Forsberg över, och de har renoverat pietetsfullt med mycket av det gamla framtaget och bevarat.
Distriktsläkaren Rodhe (Råde?) hade mottagning i huset två dagar i veckan på 1940- och 1950-talen.  Därefter tog dr Chambert över inte bara mottagningen som flyttades till början av Norrbyvägen utan även hembesöken. När han kom på sjukbesök till oss i Alsvik, visade han ibland något större intresse för det gamla huset än för patienten!

Ruth Nilsson kunde vara bestämd ibland!  Busshållplatsen för buss nr 1 låg utanför Ruts hus, och väntande tog sig friheten att hänga på staketet.  Då kom Ruth på att slå spikar genom staketet så att spetsarna kom ut mot vägen och avhöll de väntande från närkontakt.

Kvar står att samtidigt som Ebba Nilsson i Solbacka visste mycket om de brev som kom till Vendelsöborna, så visste Ruth Nilsson mycket om de telefonsamtal som kom till den lilla växeln, Vendelsö 6.  Inte nog med det, Ruth höll god ordning på sina Vendelsöbor, visste ofta var de höll hus för att hon skulle kunna vidarebefordra samtalen till rätt ställe!

Ritningen visar det rum där telefonväxeln låg med sin lilla hall och lucka samt läkarmottagningen.

Rut Nilsson vid växelbordet.

Tord Bolander minns:

Rut var alltid vänlig och korrekt.

På husväggen fanns en skylt ”Telegraf Telefon”.  Man gick ju till telefonstationen för att
ringa, eller som jag, cyklade från sommarhuset på Hagtornsvägen för att ringa
till mamma i livsmedelsbutiken i Gamla stan. 
De där besöken etsade sig fast i mitt minne därför att jag ett par
gånger fick uppleva hur Adolf Niska, den kände finlandssvenske storsmugglaren,
susade förbi i hög fart genom allén i någon sportbetonad cabriolet, på väg till
Stockholm från Dalarö med ”estniskt”.

En stund efter kom tullarna jagande!




Vikingasvärdet i Drevviken

Denna bild är från Historiska Museet, tyvärr är den felaktigt beskuren och visar inte hela objektet.

 

Bild från Haningebygden nr 5, 1957.

I en monter på Historiska Museet finns detta vackra drygt tusenåriga vikingasvärd funnet i Drevviken på Norrbysidan.
Haningegillets Harry Runqvist skrev i Haningebygden Nr 5 år 1957 om detta, här nedan en något kortad version

En sommardag 1933 skulle tjänstemannen Ragnar Carling gräva en ränna för sin båt på sin ägandes tomt vid stranden av Drevviken alldeles intill gränsen mot Östra Täckeråker.

Han hade grävt ganska djupt i den lösa dybotten då han på c:a en meters djup kände att spaden stötte emot ett hårt föremål som när han fick upp det visade sig vara ett järnsvärd av av ålderdomlig modell.

Carling överlämnade fyndet till Statens Historiska Museum där man senare konstaterade att det var fråga om ett c:a 80 cm långt tveeggat svärd från vikingatiden med frankisk klinga och med silverinläggningar. På klingan finns en inskrift i stora bokstäver ”INGELRI”.
Svärdet bedömdes vara från c:a år 1000.

Då fyndet gjordes fanns träkaveln kvar på handtaget vilket är relativt ovanligt. Den var emellertid så uppluckrad att den föll sönder.

Hur svärdet hamnat på denna plats kan man endast gissa sig till.
Troligen har det förlorats under en sjöstrid.

Drevviken, vars yta nu ligger c:a 19 m över havsytan, har för mycket länge sen varit en vik av saltsjön.
Omkring år 1000 har den dock utan tvivel varit insjö. En angripare som från saltsjön tagit sig in i Drevviken måste då förutsättas ha på känt vikingamanér släpat båtarna in- över eller förbi forsar eller trånga åpassager.

Omedelbart sydväst om fyndplatsen utkämpades mot slutet av unionstiden den kända striden vid Jutskåran mellan danskar och Södertörnsbönder.
Det torde aj vara rimligt att anta att svärdet skulle ha tappats vid detta tillfälle.

Läs om slaget vid Jutskåran här!

Arkeologisk utredning gjord 2017 om Jutskåran.




En liten historia om en Giddetavla…

Det kommer med jämna mellanrum in bilder på tavlor av vår kringvandrande målare A Gidon, Gidde kallad.
Fick två stycken från journalisten Veronica Högberg i Nynäshamn, båda med motiv från Strandvägen i Nynäshamn.
Den ena av dessa (se ovan) har titeln Kärlekstallen och Veronica bifogar en notis från Nynäsposten i maj 1969.

Krigsrubrik i maj 1969 – ”KÄRLEKSTALLEN SPRÄNGD”

Kärlekstallen är inte mer. En mindre dynamitgubbe klöv roten på den snart hundraåriga tallen natten till i lördags och nu står den just utsprungna Strandvägs-klenoden majestätiskt lutad mot klipphällen utan kontakt med sina rötter. Stubintråden har polisen tagit hand om men den ger ingen annan ledtråd än att det måste ha varit en vettvilling framme. (…) Många har sina initialer ristade i stammen och det kanske var det som blev trädets öde. Någon försmådd friare kan ha sett sin älskades namn i en rivals hjärta och det kan ha blivit för mycket för honom varpå han bryskt gjorde slut på den för honom eländiga situationen. (Saxat ur NP 1969-05-20, Sign BEJ)

Som vi kan konstatera målade Gidde tavlan 1968, i grevens tid innan det small 1969!

Ytterligare ett Nynäsmotiv, Tvillingtallen!




Vackra folkdräkter

Foto Martin Bergström

Dessa vackra dräkter bars på Nationaldagen på Tingshuset av Inger Eriksson och barnbarnet Henrik.

Ingers dräkt är från Vingåker och enligt uppgift en högtidsdräkt med grönt förkläde beroende på att hon  är gift, annars är det blått.  På huvudet har hon en huvudbonad av halm som ytterst har ett s.k. gauffererat (?) huckle, det betyder stärkt och veckat, hucklet är bara för gifta kvinnor. Ogifta bar en enklare huvudbonad utan huckle.
Inger har själv sytt dräkten.

Henriks dräkt, delvis sydd av Inger, är en Haningedräkt med röd väst, skall egentligen vara rödrandig. Hon arbetade vidare med en påbörjad dräkt, sydde utöver västen även skjortan.

Henrik bar dräkten första gången vid Nationaldagen förra året!

Han är nog mera känd i den här dräkten….

Henrik Eriksson är till ”vardags” etablerad ishockeyspelare i Djurgårdens IF, Han var åren 2010-11 utlånad till Mora IK. Kanske var det då han fick intresset för vackra folkdräkter…




Gagnefkullan som var trädgårdskulla vid Vendelsö.

Denna artikel var införd i Haninge Hembygdsgilles tidning Glimtar hösten 2009.
Den är skriven av Vendelsökännaren och hembygdsforskaren Henry Hall.

 

Anna Persdotter Wiklund i Gagnefdräkt 1940. Foto tillhörigt Åke Östlund.

Dalkullan Anna Persdotter Wiklund från Gagnef i Dalarna var trädgårdskulla i Vendelsö under åren 1925–1935. Förutom vid Vendelsö var hon på flera andra ställen, bl. a. i Nacka och Ängelsberg under de här tio åren.

Det är tyvärr inte känt exakt när och hur många somrar hon var här. Fyra trädgårdsmästerier fanns vid den här tiden i Vendelsö. Det var Gistedts, Göranssons, Hallgrens och det vid Grindstugan.
Gistedts låg österut och Göranssons söderut från Vendelsö f.d. gård. Vendelsö gård hade ju som bekant upphört som gård långt tidigare, nämligen 1907.

Vem var då denna Anna från Gagnef?

Hon var född 1873 och var drygt femtio, kanske sextio år gammal, när hon var trädgårdskulla vid Vendelsö. Hon hade gift sig vid nitton års ålder, år 1892, med Per Olsson, som långt senare tog sig efternamnet Wiklund. Han var skomakare och snickare. De fick sex barn varav två dog tidigt, ett strax efter födseln och ett i kikhosta.

År 1903 begav sig mannen till Kanada via Göteborg och Hull i England. Det var hårda tider och svårt att få jobb för många i Sverige. Anna var gravid i tredje månaden. Han blev borta i 20 år. De hade ingen brevkontakt. Anna blev ensam och fick arbeta hårt för att hålla ihop hemmet och ta hand om fyra minderåriga barn. Barnen fick hjälpa till så mycket de kunde, så det blev inte så mycket tid över till lek.
De hade en get, så att de fick mjölk på somrarna. För att dryga ut det knappa höet till geten under vintern repade man löv som torkades och lades in ovanpå höet i ladan. Det var löv från sälg, björk och al som man repade. Löv från rönn repades inte utan nöps av blad för blad så att inte den nybildade bladknoppen bröts av. Barnen skulle samla in en skäppa rönnlöv varje dag (skäppa var ett rymdmått som var olika mycket i olika delar av landet – kunde vara mellan 20 och bortåt 30 liter).

Så småningom fick Anna möjlighet att köpa sig en ko och hon kunde då sälja lite mjölk och smör. Barnen fick tidigt börja arbeta utanför hemmet. Redan vid 12 års ålder fick sonen Per bli ”strögrabb” vid sågen. Dottern Anna (hon hette Anna precis som sin mor) for som 13-åring till Stora Tuna, där hon skulle vara barnpiga men istället fick arbeta i ladugården och hjälpa till med höbärgning.
Som 16-åring kom hon till Riddersviks gård i Hässelby, där hon arbetade i trädgården och fick 1:70 om dagen. Det var 1911.

Samma år som första världskriget bröt ut 1914 gifte hon sig och var under sommaren på en handelsträdgård vid Antuna i Rotebro. Då hade hon sin 5 år yngre syster Kerstin med sig.
Som tidigare nämnts kom Per tillbaka hem efter 20 år. Han hade varit farmare där borta i Kanada. Men han blev inte hemma mer än ett par år utan for tillbaka till Kanada 1925 och blev kvar där resten av sitt liv. Han och Anna skiljde sig aldrig!

Göranssons trädgårdsmästeri i Vendelsö som det såg ut på 1950-talet. Det långa vita huset är ett växthus. I bakgrunden syns Vendelsö allé med ”KryddKalles” affär till höger. Foto tillhörigt Karin Engström

Samma vy, som bilden ovan, tagen i oktober 2009. Till höger i bakgrunden syns det svarta plåttaket till f. d. ”Krydd-Kalles”. Foto: Henry Hall

Nu, 1925, var Anna helt ensam. Barnen var alla vuxna och klarade sig själva. Det var nu hon också gav sig av hemifrån och blev trädgårdskulla bl. a. vid Vendelsö. Hon arbetade sannolikt vid Göranssons trädgård.
Enligt Sven Gistedt hade de enbart manlig arbetskraft vid Gistedts trädgårdsmästeri. Handlaren Erik Lundberg, som bodde i hörnhuset snett emot Vendelsö gård redan i början av 1900-talet var enligt Tord Bolander från Gagnef.

Kan han ha tipsat Anna att komma till Vendelsö?

Anna Persdotter Wiklund dog 1958 vid en ålder av 85 år efter ett strävsamt liv. Hon var mormor till Åke Östlund i Tyresö. Artikeln är i huvudsak baserad på uppgifter från honom. Åke håller som många andra på med släktforskning. För att få reda på något om sin morfar i Kanada skrev han till UD – och fick svar med adress till morfaderns granne, som dock var död sedan ett 50-tal år.
Åke skrev då till ortens postmästare, som överlämnade brevet till grannens son. Sonen kände väl till Åkes morfar.
Åke och han brevväxlade ett flertal år och sonen berättade om morfaderns liv och att han dog 1948. Det var i Manitoba i Kanada. Sonen sände också senare foton av graven med en stor sten.

Till vänster sitter Anna Persdotter Wiklund med dottern Anna och barnbarn 1936. Längst till höger sitter Åke Östlund, närmast honom hans bror Nils och i mitten sitter Åkes kusin Lennart Nordström. Foto tillhörigt Åke Östlund

Ännu en bild på Göranssons trädgårdsmästeri, tillhör Dora Michaelsson, Vendelsö. Repro: Henry Hall




Skolfoto från Tungelsta 1943

Detta foto är från Tungelsta skola 1943-1944, tillhör Christina Andersson, (nr 2),  namnen till största delen från Olle Björklund, Tuna. (nr 19). Har du komplettering eller rättning? Hör av dej via FB!
  • 1 Kerstin Persson
  • 2 Christina Andersson
  • 3 Kerstin Klasenius
  • 4 Margareta Hjalmarsson-Mattson
  • 5 Eivor Jansson
  • 6 Kerstin Björklund-Runeborg
  • 7 Agnes Cederlöf
  • 8 ? Hammarbäck
  • 9 Ingegerd Holmer
  • 10 Kerstin Schelander
  • 11
  • 12 Ingegerd Södergren
  • 13 Gun Eriksson
  • 14 Siv Gustafsson
  • 15 Birgitta Söder- Runeborg
  • 16 Ingrid Jansson
  • 17 Sven Andersson
  • 18 Ingemar Österberg
  • 19 Olle Björklund
  • 20 Bengt Gabrielsson
  • 21 Sture Andersson
  • 22 Lennart Jansson
  • 23 Kalle Schelander
  • 24 Boris Månsson
  • 25 Olle Österberg
  • 26 Leif Åkerberg
  • 27 Tage Tingvall
  • 28 Roffe Björklund
  • 29 Ingemar Östling
  • 30 Göran Hagelberg
  • 31 Bengt Österberg
  • 32 Arne Andersson
  • 33 Gunnar Andersson



Tunnelbanan till Tungelsta!

Sensationell nyhet…
…dock 80 år gammal!

Denna rubrik mötte läsarna i Sv, Dagbladet den 19 januari 1936!

Vidare kan man läsa:

 

Man måste faktiskt beundra äldre tiders samhällsdanare och beslutsfattare, visioner fanns och vissa blev verklighet!




Gålö Gärsars mila 2015-16

Mauritz Henriksson

Hembygdsföreningen Gålö Gärsar reser vartannat år en mila ute på ön (som inte längre är en ö).
Här kan du se en fantastisk film av Mauritz Henriksson om hur det går till!