Vikingasvärdet i Drevviken

Denna bild är från Historiska Museet, tyvärr är den felaktigt beskuren och visar inte hela objektet.

 

Bild från Haningebygden nr 5, 1957.

I en monter på Historiska Museet finns detta vackra drygt tusenåriga vikingasvärd funnet i Drevviken på Norrbysidan.
Haningegillets Harry Runqvist skrev i Haningebygden Nr 5 år 1957 om detta, här nedan en något kortad version

En sommardag 1933 skulle tjänstemannen Ragnar Carling gräva en ränna för sin båt på sin ägandes tomt vid stranden av Drevviken alldeles intill gränsen mot Östra Täckeråker.

Han hade grävt ganska djupt i den lösa dybotten då han på c:a en meters djup kände att spaden stötte emot ett hårt föremål som när han fick upp det visade sig vara ett järnsvärd av av ålderdomlig modell.

Carling överlämnade fyndet till Statens Historiska Museum där man senare konstaterade att det var fråga om ett c:a 80 cm långt tveeggat svärd från vikingatiden med frankisk klinga och med silverinläggningar. På klingan finns en inskrift i stora bokstäver ”INGELRI”.
Svärdet bedömdes vara från c:a år 1000.

Då fyndet gjordes fanns träkaveln kvar på handtaget vilket är relativt ovanligt. Den var emellertid så uppluckrad att den föll sönder.

Hur svärdet hamnat på denna plats kan man endast gissa sig till.
Troligen har det förlorats under en sjöstrid.

Drevviken, vars yta nu ligger c:a 19 m över havsytan, har för mycket länge sen varit en vik av saltsjön.
Omkring år 1000 har den dock utan tvivel varit insjö. En angripare som från saltsjön tagit sig in i Drevviken måste då förutsättas ha på känt vikingamanér släpat båtarna in- över eller förbi forsar eller trånga åpassager.

Omedelbart sydväst om fyndplatsen utkämpades mot slutet av unionstiden den kända striden vid Jutskåran mellan danskar och Södertörnsbönder.
Det torde aj vara rimligt att anta att svärdet skulle ha tappats vid detta tillfälle.

Läs om slaget vid Jutskåran här!

Arkeologisk utredning gjord 2017 om Jutskåran.




En liten historia om en Giddetavla…

Det kommer med jämna mellanrum in bilder på tavlor av vår kringvandrande målare A Gidon, Gidde kallad.
Fick två stycken från journalisten Veronica Högberg i Nynäshamn, båda med motiv från Strandvägen i Nynäshamn.
Den ena av dessa (se ovan) har titeln Kärlekstallen och Veronica bifogar en notis från Nynäsposten i maj 1969.

Krigsrubrik i maj 1969 – ”KÄRLEKSTALLEN SPRÄNGD”

Kärlekstallen är inte mer. En mindre dynamitgubbe klöv roten på den snart hundraåriga tallen natten till i lördags och nu står den just utsprungna Strandvägs-klenoden majestätiskt lutad mot klipphällen utan kontakt med sina rötter. Stubintråden har polisen tagit hand om men den ger ingen annan ledtråd än att det måste ha varit en vettvilling framme. (…) Många har sina initialer ristade i stammen och det kanske var det som blev trädets öde. Någon försmådd friare kan ha sett sin älskades namn i en rivals hjärta och det kan ha blivit för mycket för honom varpå han bryskt gjorde slut på den för honom eländiga situationen. (Saxat ur NP 1969-05-20, Sign BEJ)

Som vi kan konstatera målade Gidde tavlan 1968, i grevens tid innan det small 1969!

Ytterligare ett Nynäsmotiv, Tvillingtallen!




Vackra folkdräkter

Foto Martin Bergström

Dessa vackra dräkter bars på Nationaldagen på Tingshuset av Inger Eriksson och barnbarnet Henrik.

Ingers dräkt är från Vingåker och enligt uppgift en högtidsdräkt med grönt förkläde beroende på att hon  är gift, annars är det blått.  På huvudet har hon en huvudbonad av halm som ytterst har ett s.k. gauffererat (?) huckle, det betyder stärkt och veckat, hucklet är bara för gifta kvinnor. Ogifta bar en enklare huvudbonad utan huckle.
Inger har själv sytt dräkten.

Henriks dräkt, delvis sydd av Inger, är en Haningedräkt med röd väst, skall egentligen vara rödrandig. Hon arbetade vidare med en påbörjad dräkt, sydde utöver västen även skjortan.

Henrik bar dräkten första gången vid Nationaldagen förra året!

Han är nog mera känd i den här dräkten….

Henrik Eriksson är till ”vardags” etablerad ishockeyspelare i Djurgårdens IF, Han var åren 2010-11 utlånad till Mora IK. Kanske var det då han fick intresset för vackra folkdräkter…




Gagnefkullan som var trädgårdskulla vid Vendelsö.

Denna artikel var införd i Haninge Hembygdsgilles tidning Glimtar hösten 2009.
Den är skriven av Vendelsökännaren och hembygdsforskaren Henry Hall.

 

Anna Persdotter Wiklund i Gagnefdräkt 1940. Foto tillhörigt Åke Östlund.

Dalkullan Anna Persdotter Wiklund från Gagnef i Dalarna var trädgårdskulla i Vendelsö under åren 1925–1935. Förutom vid Vendelsö var hon på flera andra ställen, bl. a. i Nacka och Ängelsberg under de här tio åren.

Det är tyvärr inte känt exakt när och hur många somrar hon var här. Fyra trädgårdsmästerier fanns vid den här tiden i Vendelsö. Det var Gistedts, Göranssons, Hallgrens och det vid Grindstugan.
Gistedts låg österut och Göranssons söderut från Vendelsö f.d. gård. Vendelsö gård hade ju som bekant upphört som gård långt tidigare, nämligen 1907.

Vem var då denna Anna från Gagnef?

Hon var född 1873 och var drygt femtio, kanske sextio år gammal, när hon var trädgårdskulla vid Vendelsö. Hon hade gift sig vid nitton års ålder, år 1892, med Per Olsson, som långt senare tog sig efternamnet Wiklund. Han var skomakare och snickare. De fick sex barn varav två dog tidigt, ett strax efter födseln och ett i kikhosta.

År 1903 begav sig mannen till Kanada via Göteborg och Hull i England. Det var hårda tider och svårt att få jobb för många i Sverige. Anna var gravid i tredje månaden. Han blev borta i 20 år. De hade ingen brevkontakt. Anna blev ensam och fick arbeta hårt för att hålla ihop hemmet och ta hand om fyra minderåriga barn. Barnen fick hjälpa till så mycket de kunde, så det blev inte så mycket tid över till lek.
De hade en get, så att de fick mjölk på somrarna. För att dryga ut det knappa höet till geten under vintern repade man löv som torkades och lades in ovanpå höet i ladan. Det var löv från sälg, björk och al som man repade. Löv från rönn repades inte utan nöps av blad för blad så att inte den nybildade bladknoppen bröts av. Barnen skulle samla in en skäppa rönnlöv varje dag (skäppa var ett rymdmått som var olika mycket i olika delar av landet – kunde vara mellan 20 och bortåt 30 liter).

Så småningom fick Anna möjlighet att köpa sig en ko och hon kunde då sälja lite mjölk och smör. Barnen fick tidigt börja arbeta utanför hemmet. Redan vid 12 års ålder fick sonen Per bli ”strögrabb” vid sågen. Dottern Anna (hon hette Anna precis som sin mor) for som 13-åring till Stora Tuna, där hon skulle vara barnpiga men istället fick arbeta i ladugården och hjälpa till med höbärgning.
Som 16-åring kom hon till Riddersviks gård i Hässelby, där hon arbetade i trädgården och fick 1:70 om dagen. Det var 1911.

Samma år som första världskriget bröt ut 1914 gifte hon sig och var under sommaren på en handelsträdgård vid Antuna i Rotebro. Då hade hon sin 5 år yngre syster Kerstin med sig.
Som tidigare nämnts kom Per tillbaka hem efter 20 år. Han hade varit farmare där borta i Kanada. Men han blev inte hemma mer än ett par år utan for tillbaka till Kanada 1925 och blev kvar där resten av sitt liv. Han och Anna skiljde sig aldrig!

Göranssons trädgårdsmästeri i Vendelsö som det såg ut på 1950-talet. Det långa vita huset är ett växthus. I bakgrunden syns Vendelsö allé med ”KryddKalles” affär till höger. Foto tillhörigt Karin Engström

Samma vy, som bilden ovan, tagen i oktober 2009. Till höger i bakgrunden syns det svarta plåttaket till f. d. ”Krydd-Kalles”. Foto: Henry Hall

Nu, 1925, var Anna helt ensam. Barnen var alla vuxna och klarade sig själva. Det var nu hon också gav sig av hemifrån och blev trädgårdskulla bl. a. vid Vendelsö. Hon arbetade sannolikt vid Göranssons trädgård.
Enligt Sven Gistedt hade de enbart manlig arbetskraft vid Gistedts trädgårdsmästeri. Handlaren Erik Lundberg, som bodde i hörnhuset snett emot Vendelsö gård redan i början av 1900-talet var enligt Tord Bolander från Gagnef.

Kan han ha tipsat Anna att komma till Vendelsö?

Anna Persdotter Wiklund dog 1958 vid en ålder av 85 år efter ett strävsamt liv. Hon var mormor till Åke Östlund i Tyresö. Artikeln är i huvudsak baserad på uppgifter från honom. Åke håller som många andra på med släktforskning. För att få reda på något om sin morfar i Kanada skrev han till UD – och fick svar med adress till morfaderns granne, som dock var död sedan ett 50-tal år.
Åke skrev då till ortens postmästare, som överlämnade brevet till grannens son. Sonen kände väl till Åkes morfar.
Åke och han brevväxlade ett flertal år och sonen berättade om morfaderns liv och att han dog 1948. Det var i Manitoba i Kanada. Sonen sände också senare foton av graven med en stor sten.

Till vänster sitter Anna Persdotter Wiklund med dottern Anna och barnbarn 1936. Längst till höger sitter Åke Östlund, närmast honom hans bror Nils och i mitten sitter Åkes kusin Lennart Nordström. Foto tillhörigt Åke Östlund

Ännu en bild på Göranssons trädgårdsmästeri, tillhör Dora Michaelsson, Vendelsö. Repro: Henry Hall




Skolfoto från Tungelsta 1943

Detta foto är från Tungelsta skola 1943-1944, tillhör Christina Andersson, (nr 2),  namnen till största delen från Olle Björklund, Tuna. (nr 19). Har du komplettering eller rättning? Hör av dej via FB!
  • 1 Kerstin Persson
  • 2 Christina Andersson
  • 3 Kerstin Klasenius
  • 4 Margareta Hjalmarsson-Mattson
  • 5 Eivor Jansson
  • 6 Kerstin Björklund-Runeborg
  • 7 Agnes Cederlöf
  • 8 ? Hammarbäck
  • 9 Ingegerd Holmer
  • 10 Kerstin Schelander
  • 11
  • 12 Ingegerd Södergren
  • 13 Gun Eriksson
  • 14 Siv Gustafsson
  • 15 Birgitta Söder- Runeborg
  • 16 Ingrid Jansson
  • 17 Sven Andersson
  • 18 Ingemar Österberg
  • 19 Olle Björklund
  • 20 Bengt Gabrielsson
  • 21 Sture Andersson
  • 22 Lennart Jansson
  • 23 Kalle Schelander
  • 24 Boris Månsson
  • 25 Olle Österberg
  • 26 Leif Åkerberg
  • 27 Tage Tingvall
  • 28 Roffe Björklund
  • 29 Ingemar Östling
  • 30 Göran Hagelberg
  • 31 Bengt Österberg
  • 32 Arne Andersson
  • 33 Gunnar Andersson



Tunnelbanan till Tungelsta!

Sensationell nyhet…
…dock 80 år gammal!

Denna rubrik mötte läsarna i Sv, Dagbladet den 19 januari 1936!

Vidare kan man läsa:

 

Man måste faktiskt beundra äldre tiders samhällsdanare och beslutsfattare, visioner fanns och vissa blev verklighet!




Gålö Gärsars mila 2015-16

Mauritz Henriksson

Hembygdsföreningen Gålö Gärsar reser vartannat år en mila ute på ön (som inte längre är en ö).
Här kan du se en fantastisk film av Mauritz Henriksson om hur det går till!




Almåsabjörnen

 

Bosse Stjernström tillbringade sin barndom på Jägarbacken i Söderby,
Här berättar han en kort historia från 40-talet.

 


På 1940-talet när familjen Stjernström hyrde Jägarbacken gick mamma Eva och jag som var en liten grabb då  varje höst  ner till Almåsa och betalade hyran till gamla Agnes Alm.

Jägarbacken på 40-talet.

Det var spännande för strax till höger innanför dörren stod en stor uppstoppad björn med höjda ramar. Under åren blev den ganska raggig så den gjordes om till en fäll med huvudet kvar och låg på vänstra sidan om ingången.

När Almåsa såldes erbjöds jag att köpa den av Bengt Alm på Horsvik vars pappa Yngve Alm på fotot låtsas bli anfallen av björnen i snön utanför ingången. Men köpet var inte lika aktuellt då.

Almåsa 2016, foto Stefan Jansson

Almåsa Konferens är en restaurang hotell och konferensanläggning vid Söderby i Haninge kommun vid Horsfjärden. Den inköptes 1959 av de blindas förening, idag Synskadades Riksförbund och har successivt byggts ut till en större konferensanläggning.




Katastrofen på Märsgarn 1941

Det har genom åren skrivits mycket om denna tragiska olycka, inte minst under 2016 då offren hedrades på 75-årsdagen för händelsen.
Här finns en ganska personlig berättelse av Bosse Stjernström som då var fyra år och har ett visst eget minne av det hela då han bodde ”två distansminuter därifrån”!
Han berättar också om de många teorierna omkring orsaken till olyckan samt om de minnesstunder som hållits genom åren,
En mycket läsvärd artikel!

Malmkonvoj till Tyskland med svenskt jagarskydd. Teckning Bo Stjernström

Det började som en helt vanlig morgon i Haninge, onsdagen 17 september 1941, Andra världskriget var i full gång. Malmtransporter och transittrafik med tyska soldater gick i konvojer längs Östersjön till Tyskland. Malmbåtarna kunde lasta mellan 5.000 till 10.000 ton järnmalm och på hemvägen ta med sig kol och diesel som vi var i stort behov av.

Det var inte populärt i Ryssland och England så konvojerna måste skyddas av Svenska marinen. Men ändå torpederades flera malmbåtar. En fullträff midskepps delade en fullastad malmbåt som då vek sig på mitten och sjönk som två stenar. Många dödades av explosionerna men de flesta drunknade när de sögs ner bland de starka vattenvirvlarna som bildades när båtarna sjönk.
Fartyg ur Första jagardivisionen hade dessa konvojuppdrag. De disponerade sex jagare, två tio år gamla av Klas- klassen och fyra modernare Stadsjagare alla omkring 90 meter långa försedda med tre st. 12-centimeters sjömålskanoner, luftvärnskanoner, sex torpedtuber, sjunkbombsfällare och kastare samt 45 minor.
Besättningarna var omkring 130 man och propellrarna drevs av ångturbiner från De Laval som gjorde att de kunde komma upp i nästan 40 knop. Vintern 1940 var mycket kall så alla sex fartygen låg infrusna, packade sida vid sida mot jagarbryggan. Pannorna släcktes men de matades med ånga från en panncentral vid bryggfästet samt en elcentral. Det var ett billigt sätt för att serva, försörja och lasta ur fartygen men även riskfyllt om fartygen skulle anfallas eller utsättas för någon allvarlig olycka.

Sex infrusna jagare vid jagarbryggan på Märsgarn 1940.

När Märsgarnsviken tinat upp delades jagarna upp för sina olika uppgifter. Under våren 1941 kom de emellanåt in till jagarbryggan i Märsgarn för genomgång och besättningsbyten. Vid midsommartiden samlades HMS Klas Horn, HMS Klas Uggla, HMS Stockholm och HMS Göteborg för avgång till konvojtjänst. Flottisten Bertil Lindoff fick en sista natt på övre vången där hans fästmö bodde i gossen Bosse Larssons föräldrars hus innan han klev ombord på jagaren Göteborg. De fyra jagarna kom att vara igång utan avbrott i tre månader utan att gå in i hamn. All proviantering och bunkring av kol och andra förnödenheter skedde till havs under gång medan man skyddade konvojerna. Det var jobbigt för alla, speciellt som bunkringarna ofta skedde på nätterna.

De tre jagarna vid jagarbryggan på morgonen 17 september 1941. Full aktivitet i besättningarna. Teckning Bo Stjernström.

På kvällen tisdagen den 16 september 1941 gick tre av jagarna in i Märsgarnsviken efter tre månader till havs och förtöjde bredvid varandra mot jagarbryggan, Klas Uggla innerst, Klas Horn i mitten och Göteborg ytterst. Pannorna släcktes och anslöts med ångledningar från panncentralen i land och elströmmen anslöts från transformatorn invid. Jagaren Stockholm låg efter på grund av ett uppdrag i Nynäshamn och skulle lägga sig på utsidan av Göteborg på förmiddagen nästa dag den 17 september. Det var stor aktivitet tidigt på morgonen. ”Första vakten” av besättningarna på två fartyg skickades iväg på efterlängtad permission medan resten högg i med sina arbetsuppgifter. Det var allt ifrån persedelvård och läkarkontroller till tunga uppgifter.
Vid torpedtuberna i aktern på Göteborg undervisades flaggkorpral Leonardsson av löjtnant Horwitz i torpedteknik. Några höll på med morgonhygien i främre delen och alla var glada att de äntligen var i hamn.

Då 09.58 hörs plötsligt en dov explosion från någonstans i akterdelen och omedelbart efter en våldsam explosion när torpederna i aktre torpedställen på Göteborg sprängs i luften. De som stod närmast dog omedelbart och luften blandades med splitter och likdelar som spred sig ända in över stranden.
Grabbarna i tvättrummet i stäven kastades in i tvärväggen, öppnade luckan upp till ”backen” och kastade sig i vattnet och simmade mot land medan splitter fortsatte att hagla över dem. De på däcken kastades omkull och de som kunde krypa eller springa skräckslagna mot land. Flera stupade på vägen och flera blev splitterskadade. Göteborgs akter hade trasats sönder och fartyget började välta och sjunka. Då hasade minorna och sjunkbomberna ner i vattnet. Sjunkbomberna var inställda på att detonera på 8 meters djup vilket resulterade att akterpartiet blev totalförstört när de exploderade. Allt gick fort. Innan man hunnit hämta sig exploderade torpederna, minorna och sjunkbomberna i akterdelen av Klas Horn varvid ännu flera dog och skadades. Flera pannor sprack och de som var därnere träffades av ångan och kokades sönder.
10.10 sjönk Göteborg tolv minuter efter smällen och en kvart senare Klas Horn. Stockholm, som var på ingående, fick hastigt stanna upp medan Klas Uggla fattade eld i ett hav av lågor från brinnande olja kring fartyget där läkaren och de han börjat behandla fick omkring en halv timme på sig innan de måste rusa ut innan hon sjönk 11.15.
Ljudet från smällarna hördes långt in på Södertörn och öarna utanför och man kunde se stora svarta molnpelare stiga högt över bergsryggarna.

Ett S12 flygplan för spaning och störtbombning av den typ som flög över Märsgarn.

Uppe i Lyngsta på Tornbergets nedre sydsida hade Bosse Larsson, senare bland annat känd från ”Allsång på Skansen”, hängt på sig skolväskan på morgonen och börjat traska iväg mot skolan i Västerhaninge. Vid Glasberga mötte han flottisten Bertil Lindoff som var en av de lyckliga som fått första permission från jagaren Göteborg. Han hade bråttom för han skulle upp till sin fästmö Märta Larsson som bodde på övervåningen i Bosses föräldrars hus. Bosses syster Gunnel som då var fem år tyckte att Bertil var den gulligaste i hela världen. Bertil hade inte fått träffa sin Märta på tre månader. Hon hade ingen aning om att han var på väg till henne och han hade fortfarande ingen aning hur lycklig han var för att han tillhörde ”första vakten” och som på morgonen fick 24 timmars permission från Göteborg.

Det som hände var att 09.58 när Bosse satt sig tillrätta i skolbänken kom katastrofen. De första två våldsamma smällarna skakade skolhusets väggar och fönster. Men ingen visste ännu vad som hänt bara att ljudet kom från Horsfjärdshållet och att stora svarta moln steg upp över horisonten. Efter ett tag började även tjutande ambulanser gå i skytteltrafik på Nynäsvägen. Helge Ax:son Johnson hade dött på försommaren. På Berga slott satt Bukowskis Karl Asplund i övervåningen, med utsikt mot Märsgarn, assisterad av Helges högra hand Emy Burrau och skrev ner listor där han värderade tavlor och andra föremål som skulle auktioneras ut för att samla ihop en del av det kapital som skulle bli grunden för Helge Ax:son Johnsons stiftelse. Hela slottet skakade när tryckvågorna från expositionerna träffade fasaden mot Horsfjärden.
Utanför låg fler stora fartyg, pansarskeppen Sverige, Drottning Victoria och Tapperheten, lasarettsfartyget Prins Carl, chefsfartyget Marieholm samt flera mindre fartyg. Asplund hade före smällarna störts av ljudet från tre stycken S12:or med pontoner från F2 som hade störtbombningsövningar mot de stora pansarskeppen. De kom flygande söderifrån rakt över de nyanlända jagarna i Märsgarnsviken och störtdök sedan ner mot pansarskeppen och steg sedan våldsamt tvärt tjutande upp över Berga slott. Dessa plan hade observerats från flera luftbevakningstorn runtomkring på Södertörn och ute i havsbandet. Men särskilt en luftbevakare hade följt planen från ett bevakningstorn på Utö med sin kikare och tyckte sig se att ett föremål föll ner mot jagarna strax innan första smällen. Han var mycket envis om att det var orsaken till olyckan och skapade stora tidningsrubriker.

Två av jagarna har just exploderat och sjunkit.

Men det var bara en av teorierna som avhandlades i krigsrätten 1943 där de som lämnat uppgifter om vad de ansåg vara upphovet till olyckan varav en fick hålla en hand på en centralt placerad bibel och resten mot bordet och svära att de talade sanning liksom de som gjort eftersökningar och lämnat material.

Nio utvalda teorier prövades och reducerades till två möjliga, den troligaste ett sabotage. Därefter hemligstämplades materialet först 50 år som förlängdes till 75 år. Men 17 september 2016 när nu alla forskare skulle kasta sig över materialet slog MUST till och behöll hemligstämpeln om namnen på alla uppgiftslämnare och deras uppgifter i ytterligare 20 år. Det måste alltså finnas något man vet och absolut vill skydda långt efter att alla som varit med gått ur tiden.

Men låt oss gå tillbaka till eftermiddagen 17 september 1941, när allt hade exploderat färdigt och alla tre fartygen sjunkit och låg bubblande på sjöbotten och vattenytan var täckt av brinnande oljeområden samt massor av bråte och delar från döda sjömän som man började samla upp i båtar. När allt var kaos medan det exploderade och brann kunde inte de närliggande fartygen ingripa på grund av hettan. Vid Vedettbåtsbryggan låg Kaparen och Snapphanen, lite längre bort låg depåfartyget Svea och vid proviantkajen låg ångfartyget Viking och några andra trängfartyg.

Det började brinna vid stranden och i ångpanncentralen med sin höga skorsten samt fortsatte en bit längre upp på land där flera hus och delar av skogen började brinna ner.
De chockade överlevande, besättningsmedlemmarna, många blödande av splitterskador, samlades ihop vid flyghangaren där de försågs med hinkar för att samla ihop likdelar på marken och i träden.
Bosse Larssons farbror Ivar som var civilanställd på Märsgarn hade strax innan första smällen varit ombord på Göteborg och diskuterat om några arbetsuppgifter med fartygschefen kapten Bertil Hamilton och hade just kommit tillbaka in i snickarverkstaden när det small. Hela dörren trycktes in men han klarade sig utan skador. Hamilton överlevde i skydd av kommandobyggnadens bakvägg.

Minnesstenen över de 33 omkomna strax intill katastrofplatsen.

När man fått klart för sig omfattningen av katastrofen blev resultatet 33 döda, de flesta från Göteborg och Klas Horn. Det fanns även många skadade men skadorna var inte livshotande. Några behandlades på Prins Carl och flera transporterades och fördelades till sjukhus på olika platser.

Alla omkomna hittades inte direkt. Först efter ett år hittades löjtnanten Per Arne Horwitz som stått och undervisat flaggkorpralen Ivar Dannheden i torpedteknik på Göteborg bara några meter från de exploderande torpederna samt en sjöman som tyvärr inte gick att identifiera.
Flera som flydde från fartygen hade gömt sig bakom ett stort stenblock vid stranden. Ytan på stenen mot olycksplatsen planades senare av och namnen på de 33 omkomna och vilka fartyg de tjänstgjort på graverades in på stenen. Ett år efter olyckan på lördagen den 19 september 1942 avtäcktes stenen i närvaro av anhöriga till de omkomna och deras överlevande skeppskamrater som fördelats om på andra fartyg och försetts med tystnadsplikt.
När kriget började ta slut kunde äntligen Bertil Lindoff gifta sig med sin Märta.

Redan tidigt när spekulationerna och gissningarna om vad som orsakat katastrofen snurrade var de riktade mot att det var ett sabotage. Men vem eller vilka? England var de som hade störst anledning att stoppa malmtransporterna till Tyskland och ryssarna ville sänka så många tyska fartyg man kunde. Bara två månader före hade ett tåg med tysk ammunitionslast exploderat i Krylbo vilket hemligstämplades och ledaren för engelsmännens underrättelse och sabotagegrupper i Sverige majoren Malcom Munthe skickades omedelbart hem.

Både Ryssland, England och Norge skulle vinna på ett sabotage. Att ta sig till Märsgarn, gömma sig på ön, klä om sig till svensk flottist och placera ut några kompakta tidsinställda laddningar mellan eller under torpedtuberna var tyvärr inte omöjligt speciellt när tre fartyg kommer in på kvällen efter tre månader med omkring 400 trötta män och alla rör sig bland varandra och har fullt upp att göra, ett lämpligt uppdrag för någon i Malcoms grupp Det var säkert många ögon som hade koll på hela Horsfjärdsområdet och på de ankommande fartygen. En belöning garanterades till den som kunde få sabotören ställd inför domstol,
Det började med 1.000 kronor och var vid slutet av 1943 uppe i 15.000 kronor. Man startade också en insamling för jagarnas offer. Fram till oktober 1942 hade man fått in 356.000 kronor. Bland de stora givarna var lottorna i Sörmland som samlade in 3.476 kr, Västerviks marinlottakår 2.600 kr, tjänstemännen på SAAB i Linköping 1.338 kr och De Lavals ångturbin 2,500 kr.

Luftbevakningstornet på berget ovanför Almåsa med fri sikt mot Märsgarn. Teckning Bo Stjernström

Neptunbolaget bärgade de tre fartygen. Klas Uggla ansågs var så skadad att hon inte gick att reparera så hon utrangerades 30 juni 1942. De två övriga jagarna reparerades med ganska likartade metoder och kunde även utnyttja viktiga delar från Klas Uggla. Förskeppen reparerades på land och sjösattes liksom de nytillverkade akterskeppen. Göteborg skarvades ihop först och togs i tjänst 18 september 1943 och Klas Horn strax efter och hon togs i tjänst 25 december samma år. De tjänstgjorde sedan till 1958 och Göteborg sänktes sedan som skjutmål 1962.

Jag var bara fyra år när katastrofen inträffade. Mamma Eva och jag bodde då på torpet Jägarbacken bara fyra km väster om jagarbryggan. Vi stannade där lång in på höstarna för där fanns både vedbrand och mat från mammas systers intilliggande hönsfarm. Systern Dagmar var en av tornsvalorna som turades om att vakta från luftbevakningstornet på det 50 meter höga berget invid men hon var inte i tjänst på olycksdagen. Kvinnorna på bondgårdarna och farmarna i trakten utbildades på Bromma för att lära sig känna igen flygplanstyperna.
Det var en svår tid eftersom de flesta männen var inkallade på annat håll. Dagmar hade bara en hönsskötare till hjälp för tusentals höns. Bevakningstornet bestod av en liten stuga med enkla våningssängar och ett litet arbetsrum. En trappa gick upp genom taket och upp genom en trumma till en plattform med ett runt bord med väderstrecken utlagda som en kompass. I kikaren kunde man se ända bort till de yttersta öarna.
Meddelanden och observationer sändes sedan vidare till en sambandscentral. Ett befäl ledde verksamheten och anläggningen skyddades med skyttegravar. På så sätt fick jag på nära håll uppleva verksamheterna på och kring Horsfjärden under min uppväxt.

Min dröm var att bli sjöingenjör och att vara med om att skapa nästa generations ångturbiner. Men jag tvingades in för utbildning till pjäsingenjör i luftvärnet av en helt oförstående nitisk Inskrivningsofficer. Efter att ha fått min ingenjörsexamen som mekanist klev jag direkt upp och sökte mitt första jobb hos kamreren på Dr Lavals Ångturbiner i Nacka och erbjöd mina tjänster.
Kamreren sjönk ner i stolen, vred sig ett halvt varv och svepte med handen förbi alla pärmarna i bokhyllan. Det var avbeställningarna för alla marinen nya ångturbindrivna fartyg. Anslagen hade krympt och sjöfarten hade gått över till diesel.
Kan du inte tänka dig att gå över till vatten istället sa kamreren?
Efter en halv timme skrev jag på som pumpkonstruktör. Men jag har aldrig tappat intresset för utvecklingen av marina fartyg, skriver om marinhistoria m.m. och bor bara några kilometer från Märsgarn.

Jagarnas ångturbiner konstruerades och tillverkades av De Laval i Nacka.

10 juni 1943 det vill säga omkring två år innan de två reparerade jagarna återgick i tjänst gjorde fältkrigsrätten i kustflottan ett slutgiltigt uttalande om olyckan. Man reducerade 9 tänkbara förklaringar till två. Man ansåg att det var märkligt att tiden för första explosionen sammanfallit med att flygplan passerat över jagarna samtidig som man hade torpedundervisning vid ett av torpedställen i aktern på Göteborg, men man ansåg att varken något eventuellt tappat föremål eller misstag under torpedundervisningen kunde ha orsakat olyckan. Sannolikheten var att ett sabotage utförts men att förövaren eller förövarna ännu inte kunnat spåras. Man avslutade därför målet för vidare handläggning. Den totala kostnaden för katastrofen blev 25 miljoner kronor.

En högmässa hölls i Carl Johans kyrka (Skeppsholmskyrkan) i september 1942 till minne av de som dog under Märsgarnskatastrofen och att kyrkan blivit 100 år. Därefter förflyttade man sig över till Galärkyrkogården där man avtäckte ett kors på urnkullen som minne av att kyrkogården blivit 200 år och och även avtäckte ett annat korsmonument vid graven med de flesta av de som omkom vid Märsgarn.

Några av de omkomna ligger begravda i Karlskrona. Ärkebiskopen höll tal vid båda monumenten. En minnesstenplatta finns i den 2005 avsakraliserade kyrkan.

Ett korsmonument vid graven.

50 år efter katastrofen den 17 september kallade chefen för Marinen de som fortfarande överlevt katastrofen på jagarna till en minneshögtid på Märsgarn. Han högtidstalade, emeritus Bror Axel Lindörn höll korum, flottans musikkår spelade och Carl Ivar Ek, stamanställd furir på Göteborg var gästtalare.
Han var en av de som slungades in i tvättrumsväggen föröver när det small och lyckades simma iland bland splitterskurarna.

På morgonen den 17 september 2001, på dagen 70 år efter katastrofen i Märsgarnsviken klev ett 40-talpersoner ombord på en av Amfibieregementets stora svävare vid Berga som tillsammans med marininspektören i sin jetbåt Blåtunga drog iväg över Horsfjärden till Märsgarn.

Tillsammans samlades man med en del anhöriga framför den stora minnesstenenen med fanvakt mitt för platsen där jagarbryggan stått. Örlogsmannasällskapet representerades av flottiljamiral Jonas Engvall och sjöstridsflottiljen av förbandschefen Jonas Wikström. Man spelade Amazing Grace på trumpet och inspektören, konteramiral Ian Thörnqvist högtidstalade och redogjorde för olyckan, uppmärksammade de sjömän som fått sätta livet till och vilka fartyg som förliste.
Marinpastor Jenny Ahlén Västerhaninge-Muskö församling höll korum som avslutades med Vår Gud är oss en väldig borg och välsignelsen. Ordföranden i Flottans män Jan Forslund ledde kransnedläggningarna och anhörig lade ner blommor framför minnesstenen.
Efter återfärden bjöd inspektören på lunch på militärrestaurangen Valhall.

Endast fem år efter 2016, när hemligstämpeln över utredningsmaterialet skulle tar bort, hölls en ännu mer omfattande minnesstund. Nu var man fler och rymdes inte i en svävare så man kom till Märsgarn med den inhyrda passbåten Långvik. Först klev Örjan Sundkvist iland bärande på en egenhändigt anskaffad bunke med 138 rosor. Sen kom övriga representanter från Flottans män, Sjöstridsflottiljen med flera och anhöriga. En speciellt intressant person var den 97-åriga Ivan Tolgén som förmodligen är den enda fortfarande levande personen som upplevde katastrofen med egna ögon. Han var inte ombord någon av de tre jagarna som gick under men han var på en av båtarna i närheten och deltog i det obehagliga röjningsarbetet.

Minnesstunden 17 september 2016, 75 år efter katastrofen. Torpedbåten Spica passerar.

Totalt var vi omkring 80 personer som samlades vid minnesstenen som nu var helt rengjord så man kunde läsa namnen på all de 33 omkomna. Ceremonin följde samma mönster som tidigare med flaggvakt och trumpetare som spelade Amazing Grace m.m. Flottans vänners Johan Forslund hälsade välkommen Den här gången var det vår andre marinpator i församlingen Kenneth Landelius som genomförde korumet med sina yviga gester. Efter välsignelsen sjöng vi ”Härlig är jorden”. Då kom överraskningen när två stora torpedbåtar Spica och robotbåten Ystad från Veteranflottiljen på Gålö och majestätiskt körde in i Märsgarnsviken och defilerade förbi oss vid minnesstenen. Johan Forslund höll därefter högtidstalet som följdes av kransnedläggningen och tapto varefter man lade ut de 138 rosorna samt de som andra tagit med sig.
En annan överraskning var att man hittat en frälsarkrans från Klas Uggla som också lades ner som en minneskrans. De överskeppade deltagarna bjöds sedan på lunch på Berga medan jag klev ner i min lilla styrpulpetbåt, vinkade av grabbarna på den lilla småskaliga veteranbåten Triton och styrde hemåt de två distansminutrarna till vår brygga.

Det blev ett litet efterspel 1988 när man hittade två av Klas Ugglas torpeder på sjöbottnen bredvid jagarbryggan. När den innersta torpeden sprängdes blåste både kajkanten och en bit av vägen bort.

Sverige förlorade några örlogsfartyg och ubåtar under andra världskriget men det finns inga säkra bevis att vi sänkte något utländska ytfartyg eller ubåt. Vi var inriktade på att försvara Sveriges land, vatten och luftrum mot anfall men att bara anfalla i nödfall om vi blev beskjutna eller kränkta.

Författaren, 4 år gammal, på Jägarbacken när det small, två ”distansminuter därifrån”. (bilden redigerad)

 

Ett sammandrag av vad jag minns, ur eget och tillgängliga arkiv, klipp och intervjuer.
Bo Stjernström,  starstream.bas@gmail.com




En Julhälsning och en Nyårsönskan till läsarna

2765486742_eef6657505_o

Det är bara att erkänna att produktionen av artiklar har varit mycket begränsad under senaste tiden. Engagemang och kreativitet går som allt annat här i världen i vågor och jag hoppas att komma igång igen på nyåret.

Bloggen är ju en blandning av nyskrivet material och äldre artiklar ur Haningegillets digra arkiv frampickade av dåtidens författare, ibland på en skraltig gammal Halda, och presenterade i vår medlemstidning.

När jag började med den här bloggen för några år sedan var min förhoppning att de utlagda artiklarna skulle inspirera intresserade Haningebor att skriva egna inlägg eller komplettera mina med intressanta fakta.

Allt för att bevara vår hembygds historia!

Tyvärr har det inte blivit så. Jag lägger i regel ut en blänkare på Facebook vid en ny artikel och där kommer alltid ett antal kommentarer av skiftande kvalitet. Visst har jag hittat några ”pärlor” i sammanhanget men oftast byter ämnet karaktär och spårar ur.

Antalet kommentarer i anslutning till artikeln är lätträknade men de läsare som ger sig tid till att logga in där har i regel intressanta fakta att tillföra oss alla.

Snälla ni, kommentera och komplettera mera!

Tycker ni att det är enklare att maila synpunkterna går det ju också bra.

Gör så här:

Kopiera denna fejkadress:  nils.sune.nilsson#gmail.com

Byt ut ”#,brädhögen” mot ett ”@, snabel-a”, kopiera in den i ditt mail, skriv och sänd!

God Jul och Gott Nytt år önskar redaktören!