haninge.org

Hembygd i Haninge

Monica, konstnär med lokala motiv!

image_pdfimage_print

Det hela började med att jag på en lokal Facebooksida hittade några färgglada akrylmålningar med motiv jag kände igen.

Som ovanstående från Huvudskär ute i havsbandet…

… eller den här från Åbyplan i Västerhaninge…

Efter lite sökande på nätet fann jag att upphovsmannen var en kvinna som nästan bodde granne med mej  och hette Monica Svahn-Strandh.

Jag tog kontakt med henne, bl.a. naturligtvis av ren nyfikenhet, men också med baktanken att kanske kunna få henne att föreviga Haningegillets vackra föreningslokal, Tingshuset.

Jag träffade på en intressant kvinna i knapp pensionärsålder som verkade från sin ateljé i ett hyreshus i Åby. Vi hade en trevlig pratstund vid hennes köksbord och en kopp kaffe och bestämde träff utanför vårt Tingshus för att vidareutveckla min idé.

En vacker sensommardag sågs vi där och hon fotade det gamla huset ur många vinklar, intresserade sig också för de övriga  kulturbyggnaderna på tomten. Hon berättade att det var viktigt att ”känna” för motivet vilket hon troligen gjorde för efter nån vecka ringde hon och ville visa resultatet.

Åter en liten lokal promenad och framför mej på ett staffli i ateljén stod detta!

Inledningsvis undrade jag hur hon hanterat de vinklar hon pratat om, fick inte riktigt till det, men jag insåg snabbt att hon med konstnärens rätt flyttat om lite bland motiven och fått med det mesta t.o.m. vår nyrenoverade hästvagn! Och kyrktornet i bakgrunden!
Jag blev förtjust i hennes hantering av verkligheten och behöll personligen tavlan som nu hänger på min vardagsrumsvägg.

Lite senare på hösten träffades vi igen, jag hade en idé att få mitt barndomshem, statarstugan Marieberg på Fors på en akvarell för att göra Tingshustavlan sällskap på väggen.
Efter ett besök på plats en underbart vacker höstdag och någon veckas väntan var det så dags att leta fram hammaren och X-krokarna och få kära Marieberg på plats.

Vid besöket på Fors visade jag runt Monica i Forstrakterna och vi besökte bl.a. den pietetsfullt renoverade vattenkvarnen. Kvarnägarna visade med stolthet sitt boende och Monica fotograferade  och målade ett flertal tavlor med kvarnen som centralt motiv.

Vem är då denna Monica?

Född i Stockholms innerstad 1948 i en konstnärlig miljö, den förvärvsarbetande modern målade på lediga stunder och den kände men frånvarande fadern var musiker. Hon växer upp med två äldre halvbröder och sin religiösa mormor som delade sin tid med att läsa bibeln och spela kort.

Familjen flyttade ganska omgående till förorten Hökarängen, det modernaste som då kunde erbjudas i Stockholmsområdet och med nyinvigd T-bana.
Hon får börja skolan ”ett år för tidigt” och slutar i Hökarängen efter nioårig enhetsskola.

 

” Min pappa var troligen en drummel och kvinnotjusare, jag har totalt tretton halvsyskon, tio på hans sida.
Jag var skolkamrat med två av dem under många år utan att veta om det.
Har inget minne av att jag träffat honom men jag fick senare i livet ärva hans dragspel!!

Under hela sin barndom och ungdom ägnar Monica en stor del av sin tid att teckna och måla men musik och sång är också en viktig del i hennes liv.

Direkt efter skolan träffar hon kärleken och flyttar med denne in till Heleneborgsgatan på Söder.

Utbildar sig 1962-63 på Gerleborgs  Konstskola, påkostad av modern, under ledning av Georg Suttner och Arne Isaksson, ut i yrkeslivet som dekoratör under några år innan det blir dags för nästa utbildning med en ettårig kurs på Fetcos skola för bildande konst.
Ledaren Georgij Fetco var en turkiskfödd konstnär som var känd både för sina stilleben och landskapsmålningar.

Efter ytterligare några år ute i yrkeslivet  är det tid för den den tredje steget i hennes utbildning, Grundskolan för konstnärlig utbildning, ”Grundis”, en kommunal konstskola inne i Stockholms City.

Monica ”går ut i reklamsvängen” som hon själv säger och träffar där sin första man  och i det äktenskapet får hon sina första barn, sonen Adam 1968 och dottern Lisa året efter.

Några år in på 70-talet går man skilda vägar och Monica och barnen flyttar till Handen som sambo med Lasse Olsson från Ornö, son till klockaren Filip.
Det är nu som hon får sin anknytning till våra trakter och framför allt Ornö, Dalarö och den kringliggande skärgården.
De bor några år i Handen men flyttar senare till Norrköping då sambon är meteorolog och följer med arbetsgivaren SMHI dit. Under de åren har man ett fritidsboende på Klockarudden på Ornö,

Trots att förhållandet med klockarsonen upphör blir Monica kvar på ön, bor på Simonslund med en av Ornös yrkesfiskare och får sitt tredje barn, en son som tragiskt avlider redan efter fem år.

Att det är hennes stora sorg i livet förstår vi ju alla, hon är djupt tagen när hon berättar det nästan 40 år senare sittande vid köksbordet.

Monica framför ett av sina skärgårdsmotiv vid en utställning 2006

Livet går dock vidare, hon får en fast anställning på Konsum Stockholms reklamavdelning där hon träffar Kenneth som ger henne dubbelnamnet Svahn-Strand när de gifter sig. De får sonen Oskar 1986.

De bor några år i radhus på Villavägen i Västerhaninge, sedan i det ombyggda posthuset i Dalarö, tidvis också ute på Ornö både på Sundby och Degernäs.

Det är nu hon ”får ordning” på sitt målande som hon uttrycker sig, skärgårdsmiljöerna och befolkningen inspirerar henne och hon är mycket engagerad i konstnärsgruppen Havsbandet med bl,a. Ekan Lindén, Bo Tilliander, Roland Klang m.fl.

Hon deltar i gruppens utställningar ute på Ornö men också på Dalarö Konst och Hantverk, Församlings-hemmet och andra lokaler och börjar sälja sina verk i lite större skala.

Monica i samtal med keramikern Agneta Karlin

Hon kan dock inte leva på sitt konstnärsskap, jobbar bl.a. på Stockholmspolisens anmälningscentral på Ornö och tar emot olyckliga medborgares telefonsamtal om stulna bilar, bostadsinbrott och annat elände.

Inte riktigt min melodi” som hon säger ”men mycket uppvägdes ju av att få bo och jobba härute

Hon blir änka  2014 och flyttar  till Nynäshamn året efter, sedan till Farsta några år för att sedan hamna i Åbyområdet i Västerhaninge 2018.

”Jag trivs fantastiskt bra här på Älgvägen, nära till naturen, nära till massor av härliga motiv och en suverän kollektivtrafik, känns som om jag vill slå rot här på lite äldre dar”

Hon har nu under 2018 sökt nya motiv här i Haninge och jag kommer att så gott jag kan visa på vackra miljöer och byggnader här i kommunen.
Att hon givmilt delar med sig av sina verk här på nätet gör att hon kommer att bli en stor del av dokumenterandet av den lokala kulturen som är så viktig för oss alla.

Kanske vill du ha besök av Monica och hjälp att föreviga just din miljö, hennes mailadress finns på hemsidan.

Här finner du hennes hemsida som uppdateras!

Några bilder från hennes hemsida.

 

Ett motiv från Farstatiden, Farsta Gård

Dalarö brygga

Åbyområdet, Ringvägen

Striden mellan klockaren och kaplanen…

image_pdfimage_print

…i det gamla Västerhaninge.

av Anders Numan, Haninge Hembygdsgille

 Klockaren skulle enligt de gamla landskapslagarna avlönas av församlingen. Men i dessa lagar nämns inte skyldigheten att hålla klockaren med boställe.

Under 1400-talet kommer ”Klockarlagen” som föreskriver att socknen skall hålla klockaren med tre hus, ”sochnastuga, stall och wisthus”. Antalet byggnader visar att det inte var tänkt att församlingen skulle förse klockaren med ett fullvärdigt jordbruk. Det visar även ett gammalt talesätt som säger att ”klockarens ko får beta på kyrkogården”.

Omkring 250 meter väster om Västerhaninge kyrka fanns en äng som kallades klockarens äng, den finns med på en geometrisk karta från 1638. Vid ängen fanns den gamla klockarbostaden som även kallades ”sochnastuga”, vilket visar att stugan hade flera funktioner och att den ägdes av socknen. Den kallas omväxlande för sockenstuga, klockarstuga och tingstuga. Ting i sockenstugan omnämns första gången 1572 och är även omnämnt ett 20-tal gånger under 1600-talet.

Men sannolikt är det fram till 1682, kanske tidigare, en och samma byggnad, den som finns utmärkt på kartan från 1699. Byggnaden figurerar även i gränstvister mellan kyrkan och Ribby by som pågick från 1640-talet till slutet på 1670-talet, där ribbyborna ville åt klockarängen och klockarens kåltäppa. Trots ett antal tingsdomar, en lagmansdom och en riddarsyn (bestod av 10 betrodde män varav många jurister från hovrätten) 1671 dömt till kyrkans fördel, så fortsatte ifrågasättandet av domen och året därpå gjorde Ribbys skattebonde intrång i kåltäppan, brukade och hävdade den, samt hotade med att riva klockarstugan. Ribbygårdarna skulle enligt en tidigare dom böta, men frälsegården hade sju år senare fortfarande inte betalt sina 60 daler silvermynt, vilket riksrådet Erik Fleming befallde kronofogden Jon Pedersson Lille att indriva.

 

Geometrisk karta från år 1699 över Prästgårdens  marker.

Fortsätt läsa

Karl Gustaf Nilsson, min farfar

image_pdfimage_print

 

I den här lilla stugan på dryga 30 kvm bodde min farfar Karl Gustaf Nilsson i över 30 år tillsammans med sin hustru Amanda och tidvis med tre av sina barn. Han var född 1857 i Mogata, Gottsten, Östergötlands län. Han avled i sin kökssoffa här 1949, då änkling sedan 1942.

Karl Gustaf Nilsson har kommit 1876 från Ringarum via Lilla Catrineberg, Hägerstens Rote, Brännkyrka fs,  sedan till Sköndal, Aska Rote, Sorunda innan han flyttar ihop med Amanda på Fagervik  i Sorunda 1879.

De gifter sig den 28/12 1879, hon är så ung att de måste gå till ”kungs”, får sonen Gottfrid 1880. Flyttar sedan till Åby Gård omkring 1881 där dottern Hildur föds 1882 , dottern Eugenia (Jenny) 1885  och dottern Anna Cornelia 1886 (som avlider efter ett år ).
Fortsätt läsa

Rapport om min historia med Jon Pedersson Lille

image_pdfimage_print

Denna artikel är skriven av Karin Aspberg år 2012.
Med anledning av att jag skriver om Sanda gårds historia letar jag efter det mesta som har, och har haft, med Sanda att göra.
För att inte missa något mycket väsentligt beträffande natur och kultur i bygden har jag läst Harry Runqvists, Österhaninge socken, 1968. Där skriver han om Sanda: ”Där bodde under 1600-talet bl. a. befallningsmannen över Södertörns fögderi, Jon Pedersson Lille, vars epitafium hänger i kyrkan.”

Det är ju intressant att den mannen bodde just i Sanda. Det måste jag uppmärksamma, men att det finns något i kyrkan efter honom tänkte jag hoppa över. Det är väl någon gammal dammig vapensköld, tänkte jag. En lucka i min allmänbildning gjorde nämligen att jag inte visste vad ett epitafium är. Med skammens rodnad på mina kinder tog jag senare del av några av mina hembygdsforskarkollegors kunskaper i ämnet.

Ifall någon mer än jag var sjuk just den dagen man talade om epitafier i skolan citerar jag första delen av förklaringen av ordet från Nordisk familjebok: ”Epita´fium, epitäf, eg. gravskrift, en i det inre av en kyrka uppsatt minnestavla över en avliden, vanl. en, som begravts inom kyrkan…”

Margareta Runqvist berättade för mig att Lilles epitafium är den stora tavlan som pryder Österhaninge kyrkas norra vägg.
Denna tavla föreställer Jesus, när han som död och vitblek tas ner från korset och denna tavla uppmärksammade jag redan som liten flicka, när jag ofta fick följa med mina föräldrar till kyrkan. Jag minns att den fick mig att känna mig kuslig till mods. Den framkallade inte direkt dödsångest, men jag tryckte mig tätt intill mamma när jag tittade på tavlan och varje kyrkobesök måste jag tvångsmässigt titta på den. Ännu, efter 70 år, känner jag mig som en liten flicka när jag ser tavlan. Fortsätt läsa

Anteckningar från barndomsåren, gjorda av Anna Blomqvist-Högman troligen i januari 1949.

image_pdfimage_print

En berättelse från 1870-talets Gålö om en liten flickas glädjeämnen och mödosamma vandringar.

Anna Högman, född Blomqvist, var en stor del av sin livstid husmor på Svenska diakonisällskapets Stora Sköndal där hon har en väg uppkallad efter sig.

Anna var 80 år när hon skrev ner dessa minnen från sin barndom i Österhaninge.’

Redigerad av Karin Aspberg 2010. Teckningar av Else Johansson.

 

”En kväll i förra veckan efter en tröttsam dag i stan läste jag en betraktelse av gamle biskop Billing – den handlade om hemmets glädje. Jag kom då att tänka på hur vi alla syskon varit lyckliga att ha haft ett sådant hem, för vilket vi ej kunna vara nog tacksamma. Bilden av våra kära föräldrar i arbete och möda från morgon till kväll för sina barns bästa är gripande. Aldrig hörde vi ett ont ord från deras läppar. Det hindrade dock ej att riset satt bakom kakelugnen och ibland togs i anspråk. Jag antar det mest var pojkarna som fick smaka det.

Mitt första intryck från barnaåren gäller 3-årsåldern, när vi flyttade från Arnöberg till Gålön. Vi voro då blott fyra stycken. Vi foro på båt från Enköping, och det jag minns är blott att jag skrek och ej ville fara på sjön.

Sedan vid 5-årsåldern, när jag började skolan, bror Carl var då 7 år, vandrade vi iväg en rätt så lång väg till en liten skola. Berget hette den och låg vid en vik av Östersjön. Jag minns att jag hade en blå och vitrutig bomullsklänning och hårt flätade små pukor vid vardera örat. Vi fingo första dagen sitta på stolar alldeles framför lärarinnan. Som jag var liten, blev jag inackorderad där och fick gå hem på lördagseftermiddagen. Mycket längtade jag efter den dagen, då jag just inte hade så roligt ensam. Då lärarinnan rustade i köket, satt jag i rummet innanför och ropade ”Får jag gå ut? Får jag gå ut?” Jag hade en lekkamrat i en granngård, Ann i Askvik. Hon fick ibland komma och vi lekte då kalas i bergskrevorna utanför med trasiga porslinsbitar som servis. Ibland gick lärarinnan bort, och då pekade hon med pekpinnen var visaren skulle stå på klockan när hon kom hem.
Fortsätt läsa

Gillets medlemsbok 2018

image_pdfimage_print

Nu har den tredje boken i serien om Gårdar i Österhaninge lämnat tryckeriet!

Denna bok behandlar de stora godsen Årsta och Sandemar men också gårdarna och byarna i östra delen av socknen, Beteby, Stadsberga, Lännåker, Valsta m.fl.
Boken innehåller drygt 250 bilder från trakten, många inte tidigare publicerade.

Författarna Karin Aspberg och Gunnel Stenqvist är båda ursprungliga Österhaningebor, Karin, född Stavfors, från Beteby och Kalvsvik och Gunnel, född Fröstad från Årsta.
Detta borgar för en gedigen kunskap om trakterna och författarna beskriver utvecklingen genom seklen fram till våra dagar.

Karin Aspberg

Gunnel Stenqvist

Boken ingår i serien Haningebygden (Nr 39) och ingår som förmån i medlemskapet i Haningegillet. Den kommer inledningsvis att delas ut/säljas vid vår Julmarknad i Tingshuset den 2 december (1:a advent) mellan kl 11 till 15. Priset för övriga är 175 kronor.

Boken kan även hämtas i Tingshuset vid vårt arrangemang om klädedräkten torsdagen den 17 januari kl. 19.00. ( se vår hemsida här)

Boken kommer att säljas hos Akademibokhandeln och hos Klackenbergs  (Port 73), Handlaget i Tungelsta samt Klockargården i Västerhaninge.

Gillets årsmötet hålls den 3 mars. De som inte har hämtat sin bok senast då, får meddela sig till Gillet om man vill ha sin bok hem per post.

Om du är intresserad av de två tidigare böckerna i Österhaningeserien kan du köpa dessa om du besöker Tingshuset vid något arrangemang till ett paketpris på 250 kronor.

 

 

Brink, torp under Årsta

image_pdfimage_print

Häradsekonomiska kartan från 1905

Husförhörslängden 1746, Österhaninge, kallas då Brinken.

Torpet Brink, de nordligaste torpet under Årsta, Södra Roten, finns med i HFL från 1746.
Torparen då heter Anders Andersson, född år 1710, hustrun Anna är fyra år äldre och de har en dotter på sex år med samma namn.
I Jordeböckerna nämns ”Brinken” för första gången år 1703 som dagsverkstorp under Årsta och några decennier senare som skattlagt torp.
Det fanns två bostadshus på torpstället från slutet av 1800-talet, oklart när de kom till.

Det ”gamla” huset på Brink, t.h. jordkällaren. Foto Henry Hall Haningegillet 1981. Det är nog inte troligt att detta hus trots namnet är från mitten av 1700-talet.

Fortsätt läsa

Var är våra elefanter??

image_pdfimage_print

Det ser lite tomt ut framför Bilblioteket i Västerhaninge!

Bror Marklunds grupp ”Lekande elefanter” är borta, sockeln gapar tom!

Del välkända betongskulpturen har funnits här i Västerhaninge i hela 85 år, de första 50 åren stod den i trädgården vid den vackra vita villan efter Tungelstavägen som byggdes av vår gamle provinsialläkare Erik Tretow på 1930-talet. På senare tid användes den stora villan till förlossningshem.

Villa Solåkra låg i korsningen Tungelstavägen/Ringvägens förlängning. Revs när hyreshusen byggdes där. Elefanterna stod i trädgården ner mot Rosvägen och järnvägen.

Den norrlandsfödde skulptören Marklund bodde och verkade i Tungelsta några år runt 1930 och läkaren Tretow köpte gruppen 1933 för femhundra kronor.

När villan revs i början på 70-talet flyttades gruppen  till gräsmattan framför vårt f.d. kommunalhus  och blev med åren ganska sliten.

Haninge Hembygdsgille gjorde 2017 en uppvaktning hos kommunen och påpekade detta och de misskötta Marklundsinstallationerna på det lilla torget utanför Konsum. Och det helt saknade bronsverket Gycklaren!

En bild från hösten 2016, här ser vi att förkrigsbetongen börjat vittra.

Fortsätt läsa

Tågplundrare från Barkarby gripen i Tungelsta

image_pdfimage_print

Tungelsta station på en bild från 1907 ur Gillets arkiv. Här utspelades en dramatisk händelse en kväll i november detta år. Anledningen till händelsen var en tågplundring norr om Stockholm några dagar tidigare.

Rubrik i Dagens Nyheter den 13  november 1907. Uppgiften om bytets storlek är betydligt överdrivet.

Måndagskvällen den 11 november 1907 ”rånades” tåg 38 på väg från Köping mot Stockholms Central i närheten av Barkarby hpl.
Dagens Nyheter som rapporterar om händelsen den 13 november använder ordet ”rån” i sin artikel trots att inte någon form av hot eller våld förekom. Ganska snabbt ändrar man sedan benämningen av brottet till ”järnvägsröfveri” och gärningsmännen kallas  ”tågplundrare”!
Fortsätt läsa

Johan Petter och hans familj på Håga 57, första hälften av 1900-talet.

image_pdfimage_print

Det lilla lantbruket Håga 57, Nödesta 1:69, låg bakom billadan, ”Wellgards”.
Det såldes av Fredrique Upmark på Hammar år 1910 till Reinhold Nilsson i Kolartorp,  som i trakten kallades ”Kolartorparn”.
Han bodde aldrig  själv på Håga utan hyrde ut de två bostadshusen. År 1910 flyttade hans dotter Emmy, f 1881, hit, då gift sedan 1902 med Johan Petter Andersson, f 1874, tillsammans med barnen Olga, Sven, Märta och senare 1912, Ragnar.
Johan Petter skrivs då som arrendator på gården.

Detta är ett utdrag ur verket Gods & Gårdar från 1940. Texten innehåller två uppenbara fel, Johan Petter ägde aldrig gården. Det var svärfadern Reinhold Nilsson i Kolartorp. Noteringen att Johan Petters hustru Emmy var född Andersson är också felaktig.

Fortsätt läsa

« Äldre inlägg

© 2019 haninge.org

Tema av Anders NorenUpp ↑