haninge.org

Hembygd i Haninge

Rapport om min historia med Jon Pedersson Lille

image_pdfimage_print

Denna artikel är skriven av Karin Aspberg år 2012.
Med anledning av att jag skriver om Sanda gårds historia letar jag efter det mesta som har, och har haft, med Sanda att göra.
För att inte missa något mycket väsentligt beträffande natur och kultur i bygden har jag läst Harry Runqvists, Österhaninge socken, 1968. Där skriver han om Sanda: ”Där bodde under 1600-talet bl. a. befallningsmannen över Södertörns fögderi, Jon Pedersson Lille, vars epitafium hänger i kyrkan.”

Det är ju intressant att den mannen bodde just i Sanda. Det måste jag uppmärksamma, men att det finns något i kyrkan efter honom tänkte jag hoppa över. Det är väl någon gammal dammig vapensköld, tänkte jag. En lucka i min allmänbildning gjorde nämligen att jag inte visste vad ett epitafium är. Med skammens rodnad på mina kinder tog jag senare del av några av mina hembygdsforskarkollegors kunskaper i ämnet.

Ifall någon mer än jag var sjuk just den dagen man talade om epitafier i skolan citerar jag första delen av förklaringen av ordet från Nordisk familjebok: ”Epita´fium, epitäf, eg. gravskrift, en i det inre av en kyrka uppsatt minnestavla över en avliden, vanl. en, som begravts inom kyrkan…”

Margareta Runqvist berättade för mig att Lilles epitafium är den stora tavlan som pryder Österhaninge kyrkas norra vägg.
Denna tavla föreställer Jesus, när han som död och vitblek tas ner från korset och denna tavla uppmärksammade jag redan som liten flicka, när jag ofta fick följa med mina föräldrar till kyrkan. Jag minns att den fick mig att känna mig kuslig till mods. Den framkallade inte direkt dödsångest, men jag tryckte mig tätt intill mamma när jag tittade på tavlan och varje kyrkobesök måste jag tvångsmässigt titta på den. Ännu, efter 70 år, känner jag mig som en liten flicka när jag ser tavlan. Fortsätt läsa

Anteckningar från barndomsåren, gjorda av Anna Blomqvist-Högman troligen i januari 1949.

image_pdfimage_print

En berättelse från 1870-talets Gålö om en liten flickas glädjeämnen och mödosamma vandringar.

Anna Högman, född Blomqvist, var en stor del av sin livstid husmor på Svenska diakonisällskapets Stora Sköndal där hon har en väg uppkallad efter sig.

Anna var 80 år när hon skrev ner dessa minnen från sin barndom i Österhaninge.’

Redigerad av Karin Aspberg 2010. Teckningar av Else Johansson.

 

”En kväll i förra veckan efter en tröttsam dag i stan läste jag en betraktelse av gamle biskop Billing – den handlade om hemmets glädje. Jag kom då att tänka på hur vi alla syskon varit lyckliga att ha haft ett sådant hem, för vilket vi ej kunna vara nog tacksamma. Bilden av våra kära föräldrar i arbete och möda från morgon till kväll för sina barns bästa är gripande. Aldrig hörde vi ett ont ord från deras läppar. Det hindrade dock ej att riset satt bakom kakelugnen och ibland togs i anspråk. Jag antar det mest var pojkarna som fick smaka det.

Mitt första intryck från barnaåren gäller 3-årsåldern, när vi flyttade från Arnöberg till Gålön. Vi voro då blott fyra stycken. Vi foro på båt från Enköping, och det jag minns är blott att jag skrek och ej ville fara på sjön.

Sedan vid 5-årsåldern, när jag började skolan, bror Carl var då 7 år, vandrade vi iväg en rätt så lång väg till en liten skola. Berget hette den och låg vid en vik av Östersjön. Jag minns att jag hade en blå och vitrutig bomullsklänning och hårt flätade små pukor vid vardera örat. Vi fingo första dagen sitta på stolar alldeles framför lärarinnan. Som jag var liten, blev jag inackorderad där och fick gå hem på lördagseftermiddagen. Mycket längtade jag efter den dagen, då jag just inte hade så roligt ensam. Då lärarinnan rustade i köket, satt jag i rummet innanför och ropade ”Får jag gå ut? Får jag gå ut?” Jag hade en lekkamrat i en granngård, Ann i Askvik. Hon fick ibland komma och vi lekte då kalas i bergskrevorna utanför med trasiga porslinsbitar som servis. Ibland gick lärarinnan bort, och då pekade hon med pekpinnen var visaren skulle stå på klockan när hon kom hem.
Fortsätt läsa

Gillets medlemsbok 2018

image_pdfimage_print

Nu har den tredje boken i serien om Gårdar i Österhaninge lämnat tryckeriet!

Denna bok behandlar de stora godsen Årsta och Sandemar men också gårdarna och byarna i östra delen av socknen, Beteby, Stadsberga, Lännåker, Valsta m.fl.
Boken innehåller drygt 250 bilder från trakten, många inte tidigare publicerade.

Författarna Karin Aspberg och Gunnel Stenqvist är båda ursprungliga Österhaningebor, Karin, född Stavfors, från Beteby och Kalvsvik och Gunnel, född Fröstad från Årsta.
Detta borgar för en gedigen kunskap om trakterna och författarna beskriver utvecklingen genom seklen fram till våra dagar.

Karin Aspberg

Gunnel Stenqvist

Boken ingår i serien Haningebygden (Nr 39) och ingår som förmån i medlemskapet i Haningegillet. Den kommer inledningsvis att delas ut/säljas vid vår Julmarknad i Tingshuset den 2 december (1:a advent) mellan kl 11 till 15. Priset för övriga är 175 kronor.

Vidare söndagen den 9 december på Skolmuseet kl. 13-16, i Tingshuset torsdagen den 6 december kl 17-18 samt lördagen den 15 december kl. 10-12.

Boken kommer att säljas hos Akademibokhandeln och hos Klackenbergs  (Port 73), Handlaget i Tungelsta samt Klockargården i Västerhaninge.

Gillets årsmötet hålls den 3 mars. De som inte har hämtat sin bok senast då, får meddela sig till Gillet om man vill ha sin bok hem per post.

Om du är intresserad av de två tidigare böckerna i Österhaningeserien kan du köpa dessa om du besöker Tingshuset vid något arrangemang till ett paketpris på 250 kronor.

 

 

Brink, torp under Årsta

image_pdfimage_print

Häradsekonomiska kartan från 1905

Husförhörslängden 1746, Österhaninge, kallas då Brinken.

Torpet Brink, de nordligaste torpet under Årsta, Södra Roten, finns med i HFL från 1746.
Torparen då heter Anders Andersson, född år 1710, hustrun Anna är fyra år äldre och de har en dotter på sex år med samma namn.
I Jordeböckerna nämns ”Brinken” för första gången år 1703 som dagsverkstorp under Årsta och några decennier senare som skattlagt torp.
Det fanns två bostadshus på torpstället från slutet av 1800-talet, oklart när de kom till.

Det ”gamla” huset på Brink, t.h. jordkällaren. Foto Henry Hall Haningegillet 1981. Det är nog inte troligt att detta hus trots namnet är från mitten av 1700-talet.

Fortsätt läsa

Var är våra elefanter??

image_pdfimage_print

Det ser lite tomt ut framför Bilblioteket i Västerhaninge!

Bror Marklunds grupp ”Lekande elefanter” är borta, sockeln gapar tom!

Del välkända betongskulpturen har funnits här i Västerhaninge i hela 85 år, de första 50 åren stod den i trädgården vid den vackra vita villan efter Tungelstavägen som byggdes av vår gamle provinsialläkare Erik Tretow på 1930-talet. På senare tid användes den stora villan till förlossningshem.

Villa Solåkra låg i korsningen Tungelstavägen/Ringvägens förlängning. Revs när hyreshusen byggdes där. Elefanterna stod i trädgården ner mot Rosvägen och järnvägen.

Den norrlandsfödde skulptören Marklund bodde och verkade i Tungelsta några år runt 1930 och läkaren Tretow köpte gruppen 1933 för femhundra kronor.

När villan revs i början på 70-talet flyttades gruppen  till gräsmattan framför vårt f.d. kommunalhus  och blev med åren ganska sliten.

Haninge Hembygdsgille gjorde 2017 en uppvaktning hos kommunen och påpekade detta och de misskötta Marklundsinstallationerna på det lilla torget utanför Konsum. Och det helt saknade bronsverket Gycklaren!

En bild från hösten 2016, här ser vi att förkrigsbetongen börjat vittra.

Fortsätt läsa

Tågplundrare från Barkarby gripen i Tungelsta

image_pdfimage_print

Tungelsta station på en bild från 1907 ur Gillets arkiv. Här utspelades en dramatisk händelse en kväll i november detta år. Anledningen till händelsen var en tågplundring norr om Stockholm några dagar tidigare.

Rubrik i Dagens Nyheter den 13  november 1907. Uppgiften om bytets storlek är betydligt överdrivet.

Måndagskvällen den 11 november 1907 ”rånades” tåg 38 på väg från Köping mot Stockholms Central i närheten av Barkarby hpl.
Dagens Nyheter som rapporterar om händelsen den 13 november använder ordet ”rån” i sin artikel trots att inte någon form av hot eller våld förekom. Ganska snabbt ändrar man sedan benämningen av brottet till ”järnvägsröfveri” och gärningsmännen kallas  ”tågplundrare”!
Fortsätt läsa

Johan Petter och hans familj på Håga 57, första hälften av 1900-talet.

image_pdfimage_print

Det lilla lantbruket Håga 57, Nödesta 1:69, låg bakom billadan, ”Wellgards”.
Det såldes av Fredrique Upmark på Hammar år 1910 till Reinhold Nilsson i Kolartorp,  som i trakten kallades ”Kolartorparn”.
Han bodde aldrig  själv på Håga utan hyrde ut de två bostadshusen. År 1910 flyttade hans dotter Emmy, f 1881, hit, då gift sedan 1902 med Johan Petter Andersson, f 1874, tillsammans med barnen Olga, Sven, Märta och senare 1912, Ragnar.
Johan Petter skrivs då som arrendator på gården.

Detta är ett utdrag ur verket Gods & Gårdar från 1940. Texten innehåller två uppenbara fel, Johan Petter ägde aldrig gården. Det var svärfadern Reinhold Nilsson i Kolartorp. Noteringen att Johan Petters hustru Emmy var född Andersson är också felaktig.

Fortsätt läsa

Välkommen till www.haninge.org!

image_pdfimage_print
Mitt vackra barndomshem, statarstugan Marieberg i norra delen av Fors By i Västerhaninge, får bli vinjettbild för de drygt 400 inlägg som finns på min hemsida om Haningetrakterna förr och nu.
Sune Nilsson, nils.sune.nilsson@gmail.com

Här finner du en länk till ett alfabetiskt register sorterat efter rubrik, kanske finner du något som intresserar dej?

I sökrutan uppe till höger kan du även söka på enskilda nyckelord i samtliga artiklar!

Nedan följer de utlagda artiklarna i den ordning de publicerades, de senaste överst!

Helikopterolyckan utanför Huvudskär för 50 år sedan.

image_pdfimage_print

Tio personer omkom då militär helikopter störtar i havet utanför Huvudskär, två överlevde kraschen.

Olyckshelikoptern Y 62, en Vertol 107, Hkp 4, under ett uppdrag 1967.

Hösten 1968 var en tid av oro och osäkerhet i Europa, Tjeckoslovakiens försök att frigöra sig från Sovjet, den s.k. Pragvåren, fick ett dramatiskt slut den 21 augusti då sovjetiska stridsvagnar rullade in på huvudstadens gator och stoppade det tjeckiska folkets frihetskamp.

Det kalla kriget var verkligen kallt denna höst och det militära läget inte minst i Östersjön var mycket spänt. Både NATO och Warszawapakten hade stor närvaro i vårt innanhav och svenska marinen och flygvapnet hade en hög insatsberedskap. Just den aktuella tiden pågick stora övningar hos de båda pakterna men även svenska kustflottan övade intensivt.

Fortsätt läsa

Gålö har blivit en ö igen…

image_pdfimage_print

I morgon onsdagen den 12 september invigs den nygrävda kanalen som på ett påtagligt sätt visar att Gålö är en ö.
Kanalen är endast någon dryg meter bred och har fått namnet Gålö Gäddkanal!

Här ses vattenvägen mellan Lännåkersviken och Askviken/Badhusviken markerad på en karta från början på förra seklet.

Här ser vi hur Gålö Gäddkanal nu går, i stort sett samma sträckning som ovan.

Kanalen följer i stort den sträckning som den ursprungliga vattenleden som historiskt skiljt Gålö från fastlandet. Den går i en trumma under Oxnövägen strax väster om fastigheten Hvilan.

Kanalen grävdes vintern 2018 och sammanbinder flera marar och småsjöar med Askviken öster om Gålölandet och Lännåkersviken västerut. För 150 år sedan fanns denna passage som en farbar genväg för mindre skärgårdsbåtar att undvika mer öppna vatten vid Mysingen.

En bild från senvintern 2018.

Åtgärden ingår i ett större projekt att ”Stärka gäddbeståndet i skärgården” som finansieras av Stockholms stad och med EU-medel från EU:s fiskerifond. Skärgårdsstiftelsen och Gålöstiftelsen bidrar också på flera sätt.

Under senare decennier har rovfiskbeståndet minskat i hela skärgården. Anledningen anses bero på flera orsaker kopplade till ex. brist på lekplatser och ett ökat predationstryck från främst säl och skarv. Mycket engagemang har satsats på att förbättra gäddans tillgång till lekplatser.

 

« Äldre inlägg

© 2018 haninge.org

Tema av Anders NorenUpp ↑