Krogen som försvann, läs historien om Tingskrogen i Västerhaninge på 1700-talet

Tingshuset Flickr 2

Tingskrogen låg mitt emot Tingshuset, som på den tiden var en envåningsbyggnad. Bilden är tagen c:a 1870 dvs ungefär 60 år efter att krogen revs. I bakgrunden t.v. Kyrkskolan.

På Wikipedia kan man läsa:
Krog är från början ett landsvägsvärdshus eller utvärdshus, men blev senare ett enklare näringsställe med utskänkning av öl och brännvin jämte servering av husmanskost (även i städer). Krog är slang men är numera i allmänt språkbruk.

För två-trehundra år var det gott om krogar i landet, våra socknar var inga undantag.

Gillets Sven Klasenius skrev 2011 denna artikelKlasenius för Glimtar om några av krogarna i Västerhaninge.

Tingskrogen låg på kyrkbacken i Västerhaninge mitt emot Tingshuset. Den var på 1700- och 1800-talen bara en av många krogar i Haningesocknarna. Men bättre placering än Tingskrogens är svår att tänka sig för en krog på den tiden – med kyrkan endast 100 meter bort och med häradets tingsställe på andra sidan landsvägen.

Platsen för Västerhaninge kyrka var vid  denna tid också en knutpunkt för kommunikationerna på Södertörn. Norrifrån kom vägfarande från Stockholm, västerifrån från Sorunda och Grödinge, söderifrån inte bara från Ösmo utan från hela södra skärgården. En stor del av de ”resande” kom till fots. Kanske stannade man till vid krogen inte bara för att få en bit mat eller en stärkande sup, utan också för att hitta någon att få skjuts med.
Vissa församlingsbor dröjde sig kvar på krogen om söndagarna och kom för sent till högmässan. Många hade också väldigt bråttom från kyrkan. På sockenstämman i februari 1788 uppmanades sexmännen (ett slags ordningsmän och moralens väktare runt om i socknen) att hjälpa den gamle skröplige kyrkvakten med att hålla kyrkporten stängd åtminstone tills prästen hunnit läsa färdigt välsignelsen, som avslutade högmässan.

karta

Storskifteskartan 1790. Kartografen har bara angett namnet KROG, eftersom den var ställets huvudverksamhet. Byggnaden  väster om genomfartsvägen är nuvarande Tingshuset (ung,)

Tingskrogen tycks också ibland ha varit ett mycket livat ställe. Vid tingen, som alltid drog mycket folk till trakten, anordnades ofta dans på krogen. Prästen såg farorna i hur detta menligt kunde påverka barn och ungdom som åsåg osedligheterna. Sockenstämmans beslut att bötfälla både dem som anordnade dessa tillställningar och dem som deltog är nedtecknat i protokollet.

Västerhaninges store nedtecknare Gustaf Westerin nämner Tingskrogen i sin skildring Västerhaninge och Muskö socknar, och hur prästerskapet också från predikstolen förmanade dem som kom sent till kyrkan från krogen. 1789 hotades de skyldiga till och med att bli utskrivna till krigstjänst. GW skriver sedan att först 1844 blev Tingskrogen indragen, och avslöjar därmed att han tror att det handlar om krogserveringen i Tingshuset.

Säkert är detta en bidragande orsak till att denna på sin tid såväl populära som impopulära krog så totalt glömts bort.
I husförhörs- och mantalslängder liksom i andra handlingar skiljer man konsekvent på Tingskrogen och Tingsbyggningen, som senare kallas Tingshuset när det byggts på med en våning.

utdrag

Läget intill kyrkan skapade dock också vissa problem. Kyrkoherden Johan Möller, som verkade i församlingen 1778—1797, tog på sockenstämman flera gånger upp den oönskade konkurrensen från krogen.
Om man tittar i husförhörslängderna för Västerhaninge kan man se att före 1810 är det bara Tingskrogen som finns med av dessa, eftersom det är det enda av dem som är permanent bebott. Under några år på 1790-talet används också Tingsbyggningen som bostad, och då finns båda byggnaderna

1743 infördes fönsterskatt i Sverige. I 1744 års förteckning för Sotholms härad över antalet fönster i byggnader kan man se att Tingskrogen hade fem, Tingsbyggningen tio fönster.

Skickliga hembygdsforskare, tillika framträdande medlemmar i Gillet, har genom åren ägnat stor möda åt att kartlägga Tingshusets historia. Runt 1980-talet hade man kommit fram till att den ursprungliga envåningsbyggnaden uppfördes på 1730-talet. Och i Haninge Hembygdsgilles meddelande 1982:4 sammanfattar Harry Runqvist läget med att konstatera att byggnaden uppförts 1731—1734.
På de nedersta posterna kan man se att Tingsbyggningen fick betala skatt för tio fönster, Tingskrogen för fem.
Tingskrogen orsakade inte kontroverser bara under sin existens. När ägaren, bonden Johan Olof Lidström i Ribby, lät riva den 1814 blev detta orsak till nya trätor. Anledningen var att tingen, som hölls tre gånger om året, nu saknade en plats där den så kallade tingsgästningen bekvämt kunde anordnas.
Kamrer Stråle på Krigslida utredde på eget initiativ frågan, och föreslog att tingsplatsen nu skulle flyttas till Fors eller Sanda i Österhaninge. Där fanns nämligen gästgiverier som kunde förse de till tinget samlade med mat och dryck.
Frågan löstes dock efter flera års förhalande med att Tingsbyggningen 1821 byggdes på med en andra våning. När tingssalen och rättens övriga rum flyttades en trappa upp kunde man ha krog i salen på bottenvåningen. Först 1844, som Westerin skriver, upphörde all krogverksamhet i och kring Tingshuset. Krogen byggs Vi vet alltså, genom protokoll från ting och från sockenstämmor i Ösmo, att den gamla Tingskrogen revs. Men när var huset byggt?
Av allt att döma är Tingskrogens och Tingsbyggningens historia gemensam, tills deras olika funktioner slogs ihop i det nya Tingshuset.

Tingskrogen låg mitt emot Tingshuset, som på den tiden var en envåningsbyggnad. Bilden ovan är tagen ungefär 60 år efter att krogen revs.    En bortre hållpunkt är ett protokoll från vintertinget i februari 1731, som hölls i Västerhaninge prästgård. Inspektorn på Häringe, Anders Lundahl, framför på tinget sin arbetsgivares erbjudande om att bekosta byggandet av en ”tingsstuga”, om bönderna under vintern släpar fram timmer för ändamålet.
I andra änden av intervallet finns ett protokoll från vintertinget 1735, som påbörjades den 27 februari, där det klart står skrivet att tinget hölls ”uti dess Tings Stufwa wid Västerhaninge kyrka”.

Harry Runqvist återger också ett dokument som Inger Heijkenskjöld funnit bland handlingar på Häringe:
Tre nämndemän kvitterar sitt arvode för utförd syn av Tingsbyggningen. Det finns anledning att här återge detta kvitto ordagrant, som det återges i Gillets meddelande.

”Undertäknat hafwer bekommit för dät wij på TingzByggningen hålde laga syn huru wida dän war mäd lås och iärn beslagna lukor och dörrar med alt annat tillbehör wähl försädd att Conservera Cronomedlen utj då Crono Stämmorna där skulle hållas à 1 daler 16 ./. till mans fyra daler och Sexton öre Smt som qvitteras Väster Haninge tingz Krog d 1 Martij 1736. Pär Bängtson i fors dommare,  Olof Olofson i tungelsta, Pär Erson i nedersta nämndemän.”

Värt att observera är, att synen gäller Tingsbyggningen och att kvitteringen av arvodet sker på Tingskrogen – d.v.s. tvärs över gatan! Det är lätt att se om man redan vet att det rör sig om olika byggnader, annars inte.
Första notering om Tingskrogen finns i mantalslängder från oktober 1732. Detta visar att de båda byggnaderna antagligen uppfördes ungefär samtidigt, eller snarare den ena direkt efter den andra.

Denna insikt ställer till viss del Häringes ägares handlande i ny dager. Det började med att grevinnan Agneta Wrede, som vid denna tid var ensam härskare över godset, sände inspektorn Lundahl till tinget med erbjudande om att på egen bekostnad uppföra ett tingshus på kyrkbacken.

Gustaf Westerin berättar i sin tidigare nämnda bok på sidan 122 om denna grevinna på Häringe och hennes detaljerade instruktioner till sin inspektor. Väl insatt i gårdens affärer talar hon om för honom hur han ska sköta sitt jobb. I paragraf 22 kommer hon till Sotholms krog, som uppenbarligen var en guldgruva för Häringe, och grevinnan vill försäkra sig om att inspektorn ser till att det bryggs tillräckliga mängder öl och brännvin att förse krogen med, samt att krögerskan mäter rätt!

Agneta Wrede var alltså väl förtrogen med nyttan av en krog, och ett av adelns privilegier var att sätta upp sådana på sina ägor. Vid denna tid hörde en av Ribbygårdarna till Häringe, och det var på Ribby bys allmänning som Tingsbyggningen och Tingskrogen uppfördes.
Agneta Wrede dog 1730, så det blev hennes måg Magnus Julius De la Gardie som kom att uppfylla – om än inte lika frikostigt – sin svärmors löfte. Häradets bönder fick ju själva stå för timret till Tingsbyggningen. Krogen bekostade han väl helt själv, får vi hoppas.

1743 skänktes Ribbygården till Magnus Winge, och krogen tycks sedan ha följt Ribbys ägare. När mjölnaren Matts Lidström i Fors köpte gården 1807 specificerades det i köpebrevet att krogen ingick.       Men nya tider stundade  snart.  Mjölnaren Lidström dog 1813 och på tinget samma höst frånsade sig sonen Johan Olof tingsgästningen.  Orsaken var, uppgav han, att krogen inte längre var lönsam sedan tillståndet att servera brännvin dragits in. Lidström monterade ned den gamla krogen – enligt lantmäterikartor lika stor till ytan som Tingsbyggningen – och satte i stället upp en stuga på platsen.

Frågan om utskänkningstillståndet är oklar, eventuellt kan förflyttning av gästgiveriet från Gansta till Fors 1812 ha spelat in. Gästgivare hade vanligen ensamrätt på brännvinsförsäljning inom en halvmils avstånd. Sådana hinder kunde dock överbryggas med någon form av kompanjonskap eller avtal med gästgivaren.
1838 skrev den då vikarierande kyrkoherden Lind ett nytt klagomål om krogen. Den stängdes för gott 1844.
Efter Tingskrogens försvinnande öppnar ännu en krog alldeles i närheten – Kyrkkrogen, som finns noterad i husförhörslängden. Krögerska tycks vara skolmästaren Håkan Winges änka Brita, som tidigare haft samma jobb på Tingskrogen. Kyrkkrogen blir dock bara en kort parentes, och stänger troligen senast när nya krogen i Tingshuset öppnar. Som bostad finns den kvar i husförhören ytterligare ett tiotal år. Närmare detaljer om Kyrkkrogen är obekanta, ganska klart är dock att det inte – som Westerin antog – är namnvariant på någon av de andra krogarna.