haninge.org

Hembygd i Haninge

Kategori: Västerhaninge (sida 1 av 20)

image_pdfimage_print

Monica, konstnär med lokala motiv!

Det hela började med att jag på en lokal Facebooksida hittade några färgglada akrylmålningar med motiv jag kände igen.

Som ovanstående från Huvudskär ute i havsbandet…

… eller den här från Åbyplan i Västerhaninge…

Efter lite sökande på nätet fann jag att upphovsmannen var en kvinna som nästan bodde granne med mej  och hette Monica Svahn-Strandh.

Jag tog kontakt med henne, bl.a. naturligtvis av ren nyfikenhet, men också med baktanken att kanske kunna få henne att föreviga Haningegillets vackra föreningslokal, Tingshuset.

Jag träffade på en intressant kvinna i knapp pensionärsålder som verkade från sin ateljé i ett hyreshus i Åby. Vi hade en trevlig pratstund vid hennes köksbord och en kopp kaffe och bestämde träff utanför vårt Tingshus för att vidareutveckla min idé.

En vacker sensommardag sågs vi där och hon fotade det gamla huset ur många vinklar, intresserade sig också för de övriga  kulturbyggnaderna på tomten. Hon berättade att det var viktigt att ”känna” för motivet vilket hon troligen gjorde för efter nån vecka ringde hon och ville visa resultatet.

Åter en liten lokal promenad och framför mej på ett staffli i ateljén stod detta!

Inledningsvis undrade jag hur hon hanterat de vinklar hon pratat om, fick inte riktigt till det, men jag insåg snabbt att hon med konstnärens rätt flyttat om lite bland motiven och fått med det mesta t.o.m. vår nyrenoverade hästvagn! Och kyrktornet i bakgrunden!
Jag blev förtjust i hennes hantering av verkligheten och behöll personligen tavlan som nu hänger på min vardagsrumsvägg.

Lite senare på hösten träffades vi igen, jag hade en idé att få mitt barndomshem, statarstugan Marieberg på Fors på en akvarell för att göra Tingshustavlan sällskap på väggen.
Efter ett besök på plats en underbart vacker höstdag och någon veckas väntan var det så dags att leta fram hammaren och X-krokarna och få kära Marieberg på plats.

Vid besöket på Fors visade jag runt Monica i Forstrakterna och vi besökte bl.a. den pietetsfullt renoverade vattenkvarnen. Kvarnägarna visade med stolthet sitt boende och Monica fotograferade  och målade ett flertal tavlor med kvarnen som centralt motiv.

Vem är då denna Monica?

Född i Stockholms innerstad 1948 i en konstnärlig miljö, den förvärvsarbetande modern målade på lediga stunder och den kände men frånvarande fadern var musiker. Hon växer upp med två äldre halvbröder och sin religiösa mormor som delade sin tid med att läsa bibeln och spela kort.

Familjen flyttade ganska omgående till förorten Hökarängen, det modernaste som då kunde erbjudas i Stockholmsområdet och med nyinvigd T-bana.
Hon får börja skolan ”ett år för tidigt” och slutar i Hökarängen efter nioårig enhetsskola.

 

” Min pappa var troligen en drummel och kvinnotjusare, jag har totalt tretton halvsyskon, tio på hans sida.
Jag var skolkamrat med två av dem under många år utan att veta om det.
Har inget minne av att jag träffat honom men jag fick senare i livet ärva hans dragspel!!

Under hela sin barndom och ungdom ägnar Monica en stor del av sin tid att teckna och måla men musik och sång är också en viktig del i hennes liv.

Direkt efter skolan träffar hon kärleken och flyttar med denne in till Heleneborgsgatan på Söder.

Utbildar sig 1962-63 på Gerleborgs  Konstskola, påkostad av modern, under ledning av Georg Suttner och Arne Isaksson, ut i yrkeslivet som dekoratör under några år innan det blir dags för nästa utbildning med en ettårig kurs på Fetcos skola för bildande konst.
Ledaren Georgij Fetco var en turkiskfödd konstnär som var känd både för sina stilleben och landskapsmålningar.

Efter ytterligare några år ute i yrkeslivet  är det tid för den den tredje steget i hennes utbildning, Grundskolan för konstnärlig utbildning, ”Grundis”, en kommunal konstskola inne i Stockholms City.

Monica ”går ut i reklamsvängen” som hon själv säger och träffar där sin första man  och i det äktenskapet får hon sina första barn, sonen Adam 1968 och dottern Lisa året efter.

Några år in på 70-talet går man skilda vägar och Monica och barnen flyttar till Handen som sambo med Lasse Olsson från Ornö, son till klockaren Filip.
Det är nu som hon får sin anknytning till våra trakter och framför allt Ornö, Dalarö och den kringliggande skärgården.
De bor några år i Handen men flyttar senare till Norrköping då sambon är meteorolog och följer med arbetsgivaren SMHI dit. Under de åren har man ett fritidsboende på Klockarudden på Ornö,

Trots att förhållandet med klockarsonen upphör blir Monica kvar på ön, bor på Simonslund med en av Ornös yrkesfiskare och får sitt tredje barn, en son som tragiskt avlider redan efter fem år.

Att det är hennes stora sorg i livet förstår vi ju alla, hon är djupt tagen när hon berättar det nästan 40 år senare sittande vid köksbordet.

Monica framför ett av sina skärgårdsmotiv vid en utställning 2006

Livet går dock vidare, hon får en fast anställning på Konsum Stockholms reklamavdelning där hon träffar Kenneth som ger henne dubbelnamnet Svahn-Strand när de gifter sig. De får sonen Oskar 1986.

De bor några år i radhus på Villavägen i Västerhaninge, sedan i det ombyggda posthuset i Dalarö, tidvis också ute på Ornö både på Sundby och Degernäs.

Det är nu hon ”får ordning” på sitt målande som hon uttrycker sig, skärgårdsmiljöerna och befolkningen inspirerar henne och hon är mycket engagerad i konstnärsgruppen Havsbandet med bl,a. Ekan Lindén, Bo Tilliander, Roland Klang m.fl.

Hon deltar i gruppens utställningar ute på Ornö men också på Dalarö Konst och Hantverk, Församlings-hemmet och andra lokaler och börjar sälja sina verk i lite större skala.

Monica i samtal med keramikern Agneta Karlin

Hon kan dock inte leva på sitt konstnärsskap, jobbar bl.a. på Stockholmspolisens anmälningscentral på Ornö och tar emot olyckliga medborgares telefonsamtal om stulna bilar, bostadsinbrott och annat elände.

Inte riktigt min melodi” som hon säger ”men mycket uppvägdes ju av att få bo och jobba härute

Hon blir änka  2014 och flyttar  till Nynäshamn året efter, sedan till Farsta några år för att sedan hamna i Åbyområdet i Västerhaninge 2018.

”Jag trivs fantastiskt bra här på Älgvägen, nära till naturen, nära till massor av härliga motiv och en suverän kollektivtrafik, känns som om jag vill slå rot här på lite äldre dar”

Hon har nu under 2018 sökt nya motiv här i Haninge och jag kommer att så gott jag kan visa på vackra miljöer och byggnader här i kommunen.
Att hon givmilt delar med sig av sina verk här på nätet gör att hon kommer att bli en stor del av dokumenterandet av den lokala kulturen som är så viktig för oss alla.

Kanske vill du ha besök av Monica och hjälp att föreviga just din miljö, hennes mailadress finns på hemsidan.

Här finner du hennes hemsida som uppdateras!

Några bilder från hennes hemsida.

 

Ett motiv från Farstatiden, Farsta Gård

Dalarö brygga

Åbyområdet, Ringvägen

Striden mellan klockaren och kaplanen…

…i det gamla Västerhaninge.

av Anders Numan, Haninge Hembygdsgille

 Klockaren skulle enligt de gamla landskapslagarna avlönas av församlingen. Men i dessa lagar nämns inte skyldigheten att hålla klockaren med boställe.

Under 1400-talet kommer ”Klockarlagen” som föreskriver att socknen skall hålla klockaren med tre hus, ”sochnastuga, stall och wisthus”. Antalet byggnader visar att det inte var tänkt att församlingen skulle förse klockaren med ett fullvärdigt jordbruk. Det visar även ett gammalt talesätt som säger att ”klockarens ko får beta på kyrkogården”.

Omkring 250 meter väster om Västerhaninge kyrka fanns en äng som kallades klockarens äng, den finns med på en geometrisk karta från 1638. Vid ängen fanns den gamla klockarbostaden som även kallades ”sochnastuga”, vilket visar att stugan hade flera funktioner och att den ägdes av socknen. Den kallas omväxlande för sockenstuga, klockarstuga och tingstuga. Ting i sockenstugan omnämns första gången 1572 och är även omnämnt ett 20-tal gånger under 1600-talet.

Men sannolikt är det fram till 1682, kanske tidigare, en och samma byggnad, den som finns utmärkt på kartan från 1699. Byggnaden figurerar även i gränstvister mellan kyrkan och Ribby by som pågick från 1640-talet till slutet på 1670-talet, där ribbyborna ville åt klockarängen och klockarens kåltäppa. Trots ett antal tingsdomar, en lagmansdom och en riddarsyn (bestod av 10 betrodde män varav många jurister från hovrätten) 1671 dömt till kyrkans fördel, så fortsatte ifrågasättandet av domen och året därpå gjorde Ribbys skattebonde intrång i kåltäppan, brukade och hävdade den, samt hotade med att riva klockarstugan. Ribbygårdarna skulle enligt en tidigare dom böta, men frälsegården hade sju år senare fortfarande inte betalt sina 60 daler silvermynt, vilket riksrådet Erik Fleming befallde kronofogden Jon Pedersson Lille att indriva.

 

Geometrisk karta från år 1699 över Prästgårdens  marker.

Fortsätt läsa

Karl Gustaf Nilsson, min farfar

 

I den här lilla stugan på dryga 30 kvm bodde min farfar Karl Gustaf Nilsson i över 30 år tillsammans med sin hustru Amanda och tidvis med tre av sina barn. Han var född 1857 i Mogata, Gottsten, Östergötlands län. Han avled i sin kökssoffa här 1949, då änkling sedan 1942.

Karl Gustaf Nilsson har kommit 1876 från Ringarum via Lilla Katrineberg, Hägerstens Rote, Brännkyrka fs,  sedan till Sköndal, Aska Rote, Sorunda innan han flyttar ihop med Amanda på Fagervik  i Sorunda 1879.

De gifter sig den 28/12 1879, hon är så ung att de måste gå till ”kungs”, får sonen Gottfrid 1880. Flyttar sedan till Åby Gård omkring 1881 där dottern Hildur föds 1882 , dottern Eugenia (Jenny) 1885  och dottern Anna Cornelia 1886 (som avlider efter ett år ).
Fortsätt läsa

Var är våra elefanter??

Det ser lite tomt ut framför Bilblioteket i Västerhaninge!

Bror Marklunds grupp ”Lekande elefanter” är borta, sockeln gapar tom!

Del välkända betongskulpturen har funnits här i Västerhaninge i hela 85 år, de första 50 åren stod den i trädgården vid den vackra vita villan efter Tungelstavägen som byggdes av vår gamle provinsialläkare Erik Tretow på 1930-talet. På senare tid användes den stora villan till förlossningshem.

Villa Solåkra låg i korsningen Tungelstavägen/Ringvägens förlängning. Revs när hyreshusen byggdes där. Elefanterna stod i trädgården ner mot Rosvägen och järnvägen.

Den norrlandsfödde skulptören Marklund bodde och verkade i Tungelsta några år runt 1930 och läkaren Tretow köpte gruppen 1933 för femhundra kronor.

När villan revs i början på 70-talet flyttades gruppen  till gräsmattan framför vårt f.d. kommunalhus  och blev med åren ganska sliten.

Haninge Hembygdsgille gjorde 2017 en uppvaktning hos kommunen och påpekade detta och de misskötta Marklundsinstallationerna på det lilla torget utanför Konsum. Och det helt saknade bronsverket Gycklaren!

En bild från hösten 2016, här ser vi att förkrigsbetongen börjat vittra.

Fortsätt läsa

Johan Petter och hans familj på Håga 57, första hälften av 1900-talet.

Det lilla lantbruket Håga 57, Nödesta 1:69, låg bakom billadan, ”Wellgards”.
Det såldes av Fredrique Upmark på Hammar år 1910 till Reinhold Nilsson i Kolartorp,  som i trakten kallades ”Kolartorparn”.
Han bodde aldrig  själv på Håga utan hyrde ut de två bostadshusen. År 1910 flyttade hans dotter Emmy, f 1881, hit, då gift sedan 1902 med Johan Petter Andersson, f 1874, tillsammans med barnen Olga, Sven, Märta och senare 1912, Ragnar.
Johan Petter skrivs då som arrendator på gården.

Detta är ett utdrag ur verket Gods & Gårdar från 1940. Texten innehåller två uppenbara fel, Johan Petter ägde aldrig gården. Det var svärfadern Reinhold Nilsson i Kolartorp. Noteringen att Johan Petters hustru Emmy var född Andersson är också felaktig.

Fortsätt läsa

Håga Dansbana

En av de få bilder som finns på Håga dansbana.

Det är Bengt ”Acke” Andersson, född i Västerhaninge 1952, som skrivit denna artikel. Acke är känd framförallt i fotbollssammanhang fram till mitten av 70-talet i VIF.
Han han jobbat hela sitt liv inom byggvarubranschen men ägnar sig nu för tiden helst åt att spela golf och att hembygdsforska.

Dansbanan byggdes 1930 av bröderna Erik och Kalle Åkerberg samt Einar Hultman och på midsommaraftonen samma år ” slog man upp portarna ” till en verksamhet som pågick till mitten av 1950- talet. Dansbanan låg på Aspvägen i Västerhaninge där det nu finns tre villor på nummer 5, 7 och 9.

Fortsätt läsa

Hilding Karlsson, välkänd Västerhaningeprofil

Hilding Karlsson

Vi lite till åren komna Västerhaningebor har ju naturligtvis våra minnen från vår uppväxt av ett antal profiler i samhället.
Vi minns den prydlige stinsen  Nils Huge med signalspaden under armen, vi minns den ambulerande fiskförsäljaren Tippen Cederblad med sin trehjuling och den kringlallande, oftast lite påverkade, konstnären Gidde med sin plywoodportfölj.

Men det fanns många, många fler. Som kanske inte av olika anledningar är lika mycket uppmärksammade av eftervärlden.

En av dom var Hilding Karlsson från Krigslida!

Fortsätt läsa

Nostalgi, Västerhaninge på sent 50-tal

Åbygårdarna. här Ringvägen 48-50 år 2017. Foto från Fastighetsbyrån.

Jag ser på nätet att min ”förstalägenhet” på Ringvägen 50 är till salu!

Väcker naturligtvis många minnen!

Kvarteret Ringvägen/Åbyvägen, Ringvägen 48 till 70  byggdes 1958-59 av Byggnadsfirman Gottfrid Lindgren från Uppsala.
Det var den den första bebyggelsen öster om Åbyvägen, resten ner till Nytorpsån var bara skog.
Västerhaninge kommun hade fyra år tidigare påbörjat produktionen av flerfamiljshus via Stiftelsen Västerhaninge Bostäder intill Landstingets Sjukhem efter Ringvägen och de så kallade ”trädstigarna” var färdigbyggda 1958 av Byggnadsfirman Carl A. Lilliesköld som då påbörjade det s.k. affärshuset, numera Åbyplan.

Fortsätt läsa

Fyndet på Tingshusvinden blev ”posthistoria”.

Att vi i Gillet har en fantastisk föreningslokal i Häradets gamla Tingshus är vi alla överens om.
Men den är inte vidare lämplig för den museala verksamhet som borde vara högprioriterad inom varje hembygdsförening med självaktning.

Vi har mycket begränsade  utrymmen på den övre våningen, i den gamla tingssalen, där vi kan visa konkreta föremål ur bygdens historia.
Bristen på utrymmen gör att de fynd och gåvor som vi löpande får från våra medlemmar (och andra) ibland får stuvas undan på andra ställen och inte kommer våra besökare tillgodo.

Vinden på Tingshuset, mörk, kall och trång, är ett av dessa ställen där detta material hamnar. För att tas om hand senare…

Fortsätt läsa

Mysteriet med Kaplansgården

P.g.a. en diskussion på Facebook, Haningebilder från förr och nu under sommaren 2017 letar jag fram följande fakta ur Haningegillets arkiv.

För fyra år sedan skrev Sven Klasenius denna artikel i vår tidning Glimtar.

KAPLANSGÅRDEN SOM BLEV SOMMARSTUGA!

Bebyggelsegruppen kallas oftast Kaplansgården, den stora byggnaden var ursprungligen socknens ”sockenstuga”. Det vita lilla huset till vänster var kaplanens stuga.

En kväll i början av året satt Gillets Åsa Tunell och surfade på Internet bland fritidshus till salu. I Orrhammar mitt i Sörmland hittade hon en timmerstuga som enligt beskrivningen skulle vara Västerhaninge sockens gamla kaplansgård. Åsa mejlade sina styrelsekolleger i Gillet om det sensationella fyndet. Nämnda kaplansgård försvann under mystiska omständigheter för drygt 40 år sedan. Kaplansgården i Västerhaninge låg intill kyrkan på östra sidan om Nynäsvägen och gav där en karakteristisk och ålderdomlig bild av samhället. Denna fridfulla vy förvandlades dock en aning i början av 1950-talet när den arkitektoniskt moderna Ribbyskolan blev en kontrasterande bakgrund. Inför breddning av Nynäsvägen i slutet av 1960-talet plockades Kaplansgården ned. Stockarna märktes noggrant upp för en återuppbyggnad på tingshustomten tvärs över vägen. Timret lades upp och täcktes med presenningar och takplåt från den rivna uthuslängan och blev sedan liggande några år, tills det en dag 1972 plötsligt var försvunnet. Fortsätt läsa

Äldre inlägg

© 2019 haninge.org

Tema av Anders NorenUpp ↑