Här tillbringade författaren sina somrar.
Den här lilla berättelsen är skriven av John Widell och publicerad i Glimtar 2002.
Han tillbringade med sina föräldrar sin barndom i Handen i deras fritidshus, på Tingshuset finns en tavla av detta hus, signerad J. W. K:son H 1933.
På baksidan har Olle Flodby, skrivit följande:
Fastigheten låg omedelbart söder om gångvägen till Handens station, Nynäsvägen. Den inköptes 1920 av John Widells föräldrar August och Maria Widell som sommarhus och såldes, omkring 1940. Familjen hade bi-odling och byggde ett separat bihus på tomten.
Grannar var Lisa Hansson, Per Albin Hanssons hustru, med döttrar. Fastigheten mellan Widells och Hanssons ägdes av Oskar Jansson, som hade varit i Amerika. På andra sidan Nynäsvägen bodde målare Löfström.Samtliga hus revs i samband med utbyggnaden av Handen på 60-talet.
… och här är berättelsen…
MJÖLKHÄMTNINGEN
Det är sommar i början på 30-talet, somrarna som kanske inte bara i minnet var soliga och varma.
Det går mot eftermiddagen och det är dags att hämta mjölken i Kolartorp. Med en treliters plåtflaska i handen bär det iväg från vår lilla röda stuga ovanför den långa trätrappan ned till Handens station. Vi har varit där en gång tidigare på dagen och hämtat posten.
Skomakare Hjalmar Anderssons hus.
Stationen fungerade ju samtidigt som postkontor. Det ät tyst, sjön ligger blank. Bortifrån Rudans gård hörs ett avlägset råmande och bakom den stora tvättladan i strandkanten (med sin stora skylt “Österhaninge landstvätt”) hörs gläfs från Sjölanders stora S:t Bernhardshundar Bella och King. Den enda människa som syns till är “Drevviks-Kalle” med sin dressin. Han har förmodligen varit ute och kontrollerat banan mot Drevviken.
Jag fortsätter efter järnvägsspåret och passerar vidare med Sågen på ena sidan och har dansbanan på höjden åt den andra, viker av och går vägen upp till Kolartorp. På ladugårdsbacken nedanför vägen har korna just kommit in från skogen och mjölkningen är i fuIl gång. Fru Larsson har snart silat upp den varma mjölken direkt i min flaska. Det är inte fråga om några moderniteter som maskinmjölkning, separering eller pastörisering. På vägen från Kolartorp möter jag gamla sotare Eklund. Han är klädd i sin “uniform” och kulan, viskan och hans övriga verktyg hänger över axeln. Han mumlar lite för sig själv och verkar gå i egna tankar och är tydligen på väg hem till sin stuga i skogskanten.
Jag ar snart åter tillbaka i stationen. Ett persontåg har just kommit inifrån stan. Stinsen Johansson, klädd i sin fina uniform, står framme vid ångloket och pratar med föraren.
Den stora armen för vattenpåfyllning har just svängts tillbaka från loket efter tankning. Ångmaskinen ger ifrån sig ett jämnt pustande. Över sjön är en eka på väg, förmodligen till Valkins stuga nedanför Elefantberget.
Snart signalerar stinsen klart för avgång och loket sätter igång med några kraftiga puffar och är snart borta vid semaforen vid torvladan (låg ungefär vid nya stationen). Bortom sjön signalerar lokföraren med ångvisslan, stinsen vrider om vevarna till signalerna utanför stationshuset och går in på expeditionen. Det är åter lugnt på Handens station!
Jag har snart gått upp för den långa trätrappan till Skomakarbacken. Från skomakare Anderssons verkstad hörs hammarslag. Hans sitter tydligen ännu och pliggar skor. Ovanför Nynäsvägen syns skolan som ligger tyst. Magister Hagland med elever är på sommarlov, men nedanför Cafè Fannyhill står källarmästare Johansson och “bevakar” vägen. Han är ungefär 300 år för sent ute för att se Gustav II Adolf med trupper på väg mot Årsta, Elfsnabben och Tyskland. Hade det varit lördagskväll kanske det hade kommit några hästskjutsar som varit inne i stan med tvätt och annat. Men uppifrån backen hörs hovslag. Det är den gamle cirkusartisten Emmelon nerifrån Runsten som kommer körande med sin häst. På flaket sitter Kvast-Otto och Vinkel-Axel. Gubbarna är troligen på väg att handla hos Grundströms. Från verandan på Cafè Fannyhill har man vevat upp grammofonen och spelar den senaste schlagern. Det var kanske “Eko, vill du svara mig” eller “Du svarta zigenare”. Det påminner om att ett zigenarband nyligen slagit läger i gropen intill vägen ett par hundra meter söderut. Med hjälp av vagnar, bockar, plank och stakar med säckväv har man gjort en provisorisk utomhusarena. I kväll kommer man att ge pjäsen “Zigenarbröllop”. Den som är “kapitalist” och har en 25-öring har möjlighet att se pjäsen. Jag fortsätter in genom grinden.
Dagens mjölkhämtning är utförd.
Från FB
Ann-Carlotte Widell
Märkligt att hans namn blivit felskrivet i artikeln. Han hette ju John inte Johan.
Min pappa bodde egentligen i Tullinge i alla år. Men när han var barn och familjen bodde inne i Stockholm hade de olika sommarstugor i Handen. Pappa cyklade dit ut så mycket han kunde när han var tillräckligt gammal. När han var liten tror jag att han berättade att de åkte hästskjuts med alla saker de behövde under sommaren. Då var min farfar nöjd, satt på flaket och sjöng tidildileri tildildillderi, i tre toner,( ganska tondöv). Och som sagt pappa ärvde en bit mark ute i skogen vid Vargberget och byggde timmerhusen där. De hade haft en stuga där i närheten tidigare som brann.
Min farfar som var en stor och tung man på den tiden fick hjärtattack när min pappa och han var ute för att besöka Vargberget. Pappa bar honom på axlarna genom skogen. Men han gick inte att rädda. (han dog långt innan jag var född)
När jag var liten var vi ute i skogen vid timmerhusen vid Vargberget. Det var tyst och man hörde bara vinden i trädtopparna. Vi plockade blåbär och kantareller och eldade i spisarna. Jag lärde mig att älska träden och skogen.
Men med tiden när vi var där ute mindre blev det en massa inbrott. Folk var där och bröt sig in och söp och slog sönder, och pappa blev tvungen att sälja till slut.
Själv bor jag i Västerhaninge. John och min mamma Dagmar är begravda vid Österhaninge kyrka.
Tack för trevlig läsning!
Det var min mamma som hade Österhaninge Landstvätt!