Skyttens, senare Häringe kapell

Kyrkogårdsbackens kapell, senare Häringe kapell, med klockstapeln i bakgrunden. Ur Gillets arkiv.

Fastigheten har beteckningen Västnora 4:13 och den är avstyckad från Västnora 4:1 år 1931 och överläts genom ett gåvobrev från Trolle-Löwen på Häringe  år1937 på Västerhaninge församling.
Den ligger efter östra sidan av  “gamla landsvägen”, dvs den äldsta Stockholmsvägen, som från Häringe grindstuga svängde uppför backen förbi vad som nu är Kyrkogårdsbacken och fortsatte till Väst- och Östnora. Denna sträckning är nu borta sedan många år.

På området låg vid avstyckningen ett gammalt vitkalkat hus, som länge tjänstgjort som boställe för Häringes skogvaktare och skytt (jägare). I storskifteshandlingarna och kyrkoböcker från senare hälften av 1700-talet benämns stället “Skiöttens” dvs Skyttens. Marken avsattes i storskiftet 1771 för samfällt bruk men tilldelades Västnora i enskiftet 1809. I enskiftesdelningen mellan Västnora och Näset finns noterat, att en del av Sköttens blivit uppodlad till åker.

Det finns omnämnt i HFL från 1781-1800 och kallas även för Skogvaktartorp. I mantalslängderna från 1754 och fram till 1925 anges att det var för­utom skogvaktare även var en skytt som bodde på stället, därav nam­net.
År 1767 nämnes “Skogvaktaren Per Larsson i Stenhuset Skog­vaktartorp under Häringe”. Stället kallades i folkmun “Körgårdsbacken”.

Uppgifter om att det funnits en gammal begravningsplats här och att “Stenhuset” är ett gammalt kapell finns redan på 1300-talet samt uppgift 1675 och 1729.  Den gamla byggnaden sägs ursprungligen ha varit gudstjänstlokal och sannolikt ha tillkommit under Strängnäsbiskoparnas tid som ägare till Häringe.  Gustaf Westerin skriver om begravningsplatsen år 1895 att det “traditionsvis förmäles att denna blifvit använd vid de landet tid efter annan hemsökande svåra pestsjukdomarne”.

Ombyggnad till kapell 1929

August och Mia Trolle-Löwen

Vid försäljningen av Häringe i april 1929 till Torsten Kreuger lät friherre August Trolle-Löwen och hans hustru bygga om skogvaktarbostaden till kapell samt uppföra klockstapel och en kyrkvaktmästarebostad med uthus söder därom.
Arkitekt var Ove Leijonhufvud vid Kungl Byggnadsstyrelsen. Kapellet, som länge i enlighet med donatorernas önskan benämndes Kyrkogårdsbackens kapell, skänktes senare som stiftelse till Västerhaninge församling.

Donatorernas syfte var:

“att bereda befolkningen i sydvästra delen av Västerhaninge tillfälle att deltaga i svensk-evangelisk gudstjänst, förrättad av församlingens prästerskap på regelbundet återkommande söndagar och bestämd tid på dagen samt vid de stora helgerna och förrättande av de gudstjänstliga handlingar, som där kunna förekomma.”

Som villkor uppställdes, att tjänsten som kyrkvaktare skulle förbehållas trädgårdsmästaren vid Häringe, Theodor Fréden, med företrädesrätt efter honom för något av hans barn.

I arkitektens förslag till ombyggnad ingår en beskrivning av husets utseende och konstruktion före ombyggnad. Ytterväggarna var uppförda av tegel på en sockel av granit – ett intressant konstaterande eftersom byggnaden 1767 betecknas som “Stenhuset Skogvaktartorp”. Takstolarna av ganska klena dimensioner stödde på bjälklag. Taket var täckt med enkupigt tegel och skorstenen var murad mitt i byggnaden, stödd på en mellanvägg. Fönstersnickeriet var “av äldre god typ och väl bibehållet”.
Ombyggnaden innebar bl a att mellanvåningen med skorstensstock revs, likaså en trappa till övre våningen, gavelfönstren igenmurades och öppningen för ytterdörren breddades. Vid ingången lades en yttertrappa av granit. Interiören har en färgskala i vitt och gråblått. Antependiet anses vara broderat av friherrinnan.

Förr hängde ett stort votivskepp ned från taket. Det hade kommit från Muskö, men församlingen krävde tillbaka det och lämnade ett mindre som ersättning.

Invigningen

Söndagen den 22 september 1929 invigdes kapellet under högtidliga former. Biskop Sam Stadner, kyrkoherde David Froste i Västerhaninge och präster från Ösmo, Dalarö, Österhaninge och Muskö gick i procession.
Vid porten överlämnade donator nyckeln till biskopen som gav den vidare till kyrkoherden i församlingen. Efter invigningen sjöng kantor Einar Lundgren från läktaren “Kyrkklockan på Sotaskär” med text av friherrinnan till musik av hennes syster fröken Lagercrantz.

Gudstjänsterna hölls klockan 15.00 den första söndagen varje månad, men de är glest besökta av folk från trakten. På lördagskvällarna ljuder helgmålsringningen ut över bygden. Kapellet används gärna för dop och bröllop.
I modern tid utnyttjas kapellet alltmera sällan.

Så här skriver Inga Offerberg, sommarboende på grannfastigheten Västervreten, år 1995 om kyrkvaktmästaren:

Klara och Theodor Fréden utanför bostaden söder om kapellet. Foto Gunnel Sandberg.

Den första kyrkvaktmästaren blev trädgårdsmästaren på Häringe, Theodor Fréden (1866-1943). Mellan kapellet och vägen anlade han en stor handelsträdgård med blommor, grönsaker och bärbuskar. Fredén var en förtjusande gammal man, som under våren förodlade min mors blomfrön. När vi för sista gången på året gick ned till bussen för att fara in till staden, stod han och väntade vid staketet med en stor blombukett. Han fick en för en gammal trädgårdsmästare mycket passande död nere bland sina röda vinbärsbuskar. Sondottern Gunnel hittade honom där och sprang in och frågade;        – Varför ligger farfar bland vinbärsbuskarna?

Georg Fréden tog över efter fadern. Foto Gunnel Sandberg.

Familjen var stor, 1930 var trädgårdsmästaren och hans hustru Klara mantalsskrivna på bostället tillsammans med sonen Georg, trädgårdsarbetare på Häringe, sonen Sten, jordbruksarbetare och hemmadottern Margit.
Sönerna Folke, Sven och John bodde inte hemma vid den tiden. Sten och Georg var oskiljaktiga och syntes senare i livet ofta sitta tillsammans på bänken utanför Stens hus Näselund på andra sidan vägen. När Margit gift sig flyttade hon och hennes man till brodern.

Georg bodde efter föräldrarnas död länge ensam kvar som kyrkvaktmästare, men också han bosatte sig till slut i Näselund hos sin syster som blivit änka. Sondottern Gunnel bor nu kvar i Näselund, men alla övriga Fredénarna är döda och trädgården igenlagd.

… och så här berättar hon om den sista boende i Skyttens innan ombyggnaden till kapell:

Ernst Lundin,

Fideikommissets sista skogvaktare var Ernst l.undin, f 1891, som kom till Häringe 1920. Hans son Rolf Lundin (f 1925) och dotter Dagmar (f 1922), båda numera bosatta i Västerhaninge, har berättat vad de minns av barndomen i bostället
Fadern var anställd på stat, dvs avlönad in natura. Till arbetet hörde att sköta jakten på Häringe och att stämpla ut husbehovsbränsle åt torpen.

Inomhus fanns ett litet kök rakt fram från ingången och ett mycket stort rum. Upp till vinden ledde en brant trappa till ett litet krypin, som var faderns arbetsrum. Barnen sov i vindsvåningen. Modern höll höns och klagade emellanåt över att hon, fastän gift med en skogvaktare, ändå saknade ved. Då anställningen upphörde vid Häringes försäljning 1929 och ombyggnaden till kapell gjordes, flyttade familjen till Rosta.

 

Häradskartan 1905