image_pdfimage_print

Ivar Lo, hans bakgrund och lite om åren på Södertörn  

Av Sune Nilsson

ivar loIvar Lo Johansson föddes på torpet Ådala under Hammersta i Ösmo församling den 23 februari 1901.
Han avlider nästan 90 gammal av ”brustet pulsåderbråck” den 11 april 1990  på Ersta i Stockholm.

Han är en av landets mest lästa och älskade författare och lämnade efter sig bl.a. en skatt av berättelser om Sverige och dess agrara befolkning under första hälften av 1900-talet.

Han har kallats ”statarförfattare” vilket naturligtvis är riktigt då en stor del av hans produktion handlade om statare och torpare, Karl Ivar Johansson har dock aldrig själv varit vare sig statare eller torpare, däremot hans föräldrar och generationerna där bakom.

Torpare, dräng, piga, tjänstegosse, fattighjon, inhyses och utfattig är benämningar som dominerar husförhörslängderna när man spårar hans ursprung. Denna bakgrund är ju inte på något sätt unik, alla som ägnat sig åt att forska i sitt ursprung finner det samma hos sina anfäder under 1800-talet.

Den här artikeln försöker beskriva hans bakgrund, sprungen ur en kombination av västgötsk vandringslust och eländig tillvaro på Södertörns gods och gårdar under andra halvan av 1800-talet. Det är naturligtvis ingen djup analys, mera en sammanställning av fakta från hans egna berättelser om sitt liv.

Morfar, utvandrande västgöte

I mitten på 1800-talet packade en då nittonårig västgötayngling ett knyte med några hårda brödkakor och lite ettersaltat sidfläsk, och som prästen skriver, ”bortvandrade om våren 49 till Stockholm”.
Han hade sällskap med två kamrater, man vandrade barfota med stövlarna i en rem runt halsen för att inte slita dem.

Han namn var Anders Ersson och han lämnade det eländiga livet på torpet Dreven i Trökörna socken några mil öster om Trollhättan i Västergötland.

KartaHan var född i maj 1830 på Nybygget i samma socken, föräldrarna Erik Bryngelson, född 1790 från Stora Mellby, och Ingrid Svensdotter, född 1793 från Främmestad, var torpare och tillhörde samhällets lägsta klasser i ett allmänt fattigt 1800-tal.

Ingrid Svensdotter var faderns andra hustru, han hade ganska omgående efter första hustruns bortgång i februari 1829 gift om sig och utöver sonen Anders fanns två bröder, Johannes född 1833 och Andreas född 1836. Dessutom hade modern en oäkta son med sig i boet, Sven född 1820.
Hur ynglingen Anders, på senare år beskriven som ”rödlätt, kortväxt och kraftig”, tog sig upp till huvudstaden och Södertörn vet nog ingen idag. Vandringen var dryga 40 mil.
Han dyker upp i våra trakter i oktober 1850, på Blista i Österhaninge. Från Blista flyttar han vidare till Witsa i Västerhaninge våren 1853, hela tiden som ”statdräng”.

Redan redan samma höst flyttar han tillbaka till Österhaninge och gården Mörby ”uppe i öster”, tillhörig fideikommisset Sandemar. Han flyttar åter till Blista Västergård 1854 och blir kvar där ända till 1857 då han flyttar till Tjursta. Hösten 1858 flyttar han till Sanda under släkten Cederström som arrenderar gården av Sandemar.

Den 24 oktober detta år gifter han sig med sin Anna Sofia som flyttar in från Årsta där hon varit piga hos Abraham Saxenberg. Här föds nu sonen Nils Erik 1859, döttrarna Anna Lovisa år 1863 och Matilda Sofia 1865.
Dottern Anna Lovisa blir senare mor till vår huvudperson, Karl Ivar, Ivar Lo-Johansson.

Anders Ersson byter nu församling och flyttar med sin familj som torpare till Östra Dåntorp under Lissma i Huddinge i november 1865 där förstfödde sonen Nils Erik avlider strax efter inflyttningen. Våren 1869 kommer man slutligen till torpet Landfjärden under Hammersta i Ösmo (på gränsen till Västerhaninge). Där blir man kvar ända till år 1901, något nästan unikt i dessa tider.
Han och hustrun flyttar då till dottern och mågen på Ådala och morfadern blir ett gott stöd för den uppväxande Ivar och lär honom läsa redan i femårsåldern. Den då drygt 75-årige Anders Ersson är sedan många år totalförlamad i benen och tar sig fram med två av granbangar egentillverkade kryckor. Han avlider på nyårsdagen 1914.

Det är här i början på 1880-talet som dottern Anna Lovisa träffar statar/torparsonen Johan Gottfrid Jansson, det är inte långt mellan Hammersta där han är dräng och Landfjärden där hon bor med föräldrarna och man gifter i mars 1884.

Farfar, oäkting från Stora Uringe

Johan Gottfrid Jansson/Jonsson/Johansson, det råder stor förvirring under denna tidsperiod om människors efternamn, är son till Jan Pet(t)er Ja(o)nsson, stattorpare på Kolbotten.

Denne Jan Petter har samma ambulerande bakgrund som den ovan beskrivne utvandrande västgöten Anders Ersson, dock betydligt mera lokal.
Jan Petter föds 1828 i augusti på Stora Uringe, Grödinge som oäkta son till Kristina Katarina Jakobsdotter, född 1802 på Uringe båtsmanstorp, ibland kallat Friaretorp efter båtsman Friare. Ryktet säger att fadern finns på båtsmanstorpet som hyser ett antal existenser i samhällets utkant.
Jan Petter flyttar med sin ogifta mor till Hjerptorp på Marieberg redan i oktober samma år, därefter till Runsten på Bröta rote år 1830. År 1831 flyttar de till grannsocknen Huddinge, okänd plats, för att år 1833 dyka upp på Ektorp i Västerhaninge. Modern har nu gift sig med statdrängen Pehr Jansson (född 1806 i Sorunda).

År 1834 finns man på Sadelmakartorp, 1835 på Skogs Ekeby.
Jan Petter har nu två halvsystrar. Anna Maja född 1833 och Stina Kajsa född 1836. År 1838 flyttar man till Botkyrka och gården Riksten, sedan 1839 till okänt ställe i Huddinge för att 1840 skrivas på Näringsberg i Västerhaninge.

Flytt igen redan 1841, nu till Dikartorp under Häringe, sedan 1842 till Hammar, 1843 till Fors Nr 1 och krigsrådet af Sillén. Hösten 1845 flyttar man till Wählsta i Västerhaninge, sedan 1849 till Landberga i Ösmo, till Landfjärden år 1853 för att slutligen hamna på Kolbotten 1853 på hösten hos svärfadern, Karl Olofsson, vars dotter, Eva Katarina, Jan Petter äktar i november 1853.

Där föds år 1857 sonen Johan Gottfrid, Ivars blivande far, döttrarna Eva Carolina 1859, Klara Charlotta 1862 samt sonen Arvid Leonard 1869.
År 1869 i maj blir svärfadern ”ihjälkörd på gårdsvägen” och Jan Petter står nu som torpare på Kolbotten men får inte uppleva många egna torparår, han avlider i ”kräfta” i maj 1870 knappt 42 år gammal.
På dessa 42 år hinner han med att flytta minst 16 gånger!

Åren på Hammersta och Häringe

Statarlänga på Hammersta

Statarlängan på Hammersta där föräldrarna bodde

Johan Gottfrid flyttar redan som 15-åring till Banksta som tjänstegosse, men är åter på Kolbotten 1876, tillbaka till Banksta 1878, till kungl. sektern Trotz på Hammersta Rusthåll 1881 som dräng.
I november 1883 flyttar han till säteriet på Hammersta som statdräng hos arrendatorn Jonny Engelhardt och gifter sig samtidigt med Anna Lovisa Andersson från torpet Landfjärden och i december 1887 föds sonen Johan Alvar, Ivars äldre bror.

1889 flyttar man till hustruns föräldrar i Landfjärden för en kort tid för att år 1890 flytta till Lillbacken i Västerhaninge församling som torpare, nu under Häringe.

Lillbacken

Lillbacken

Det är alltså ur denna ganska ömkliga bakgrund som en av Sveriges största författare nu kommer till världen på torpet Ådala dit föräldrarna flyttat i april 1898.

 

 

När man får tillgång till det välskötta Ådalatorpet på nästan 20 tunnland åkermark får man lova Trolle-Löwen att ta hand om moderns föräldrar så i den lilla stugan bor sex personer.

Här växer nu Ivar upp och hans framtida karaktär danas i dessa tidiga år kanske mest av den invalidiserade morfadern som på äldre dagar blivit lite religiös och ägnade en stor del av sin tid att sjunga psalmer i sin kammare.

Ådala

Ådala

Ivar var också mycket fäst vid sin mor men hon såväl som alla andra statarhustrur måste ständigt slita med torpets vardagssysslor varför någon större tid för känslomässig samvaro inte gavs. Förhållandet till fadern var mera komplicerat och kanske en mera enkelriktad beundran från Ivars sida. Ivar skriver dock själv i sina böcker att han känner sig älskad av sina föräldrar.

Äldre brodern Johan Alvar, kallad John, var hela 14 år äldre än sin bror och syskonrelationen var nog närmare hat än vänskap. John hade i unga år påbörjat dagsverken på godset och var redan i 20-årsåldern ansedd som en av traktens bästa arbetare. Hans praktiska läggning, styrka och livsstil retade den uppväxande brodern, storebror tog också alla chanser att pika och håna honom inför andra för hans håg att läsa och skriva och oförmågan att bidra till försörjningen

I Ivars böcker om sin uppväxt, framförallt i ”Pubertet”, frapperas man över hur lite han berättar om mormodern, på något ställe nämner han dock att hon är ”timid och tystlåten” och att hon årligen låter koppa sig och då ”blir som en ung flicka”.

I en undantagsstuga intill Ådala, på Solberga, bor Ivars farmor, i böckerna kallad ”långa farmor”, Eva Katarina som blivit änka redan 1870, gift om sig med änklingen Per Adolf Olsson och flyttat till Solberga och blivit änka igen 1882.
Solberga är ett fallfärdigt ruckel där en vuxen människa inte kunde gå rak. Det fanns inte ens en ”påve”, dåtidens benämning på avträdet, en spång mellan två träd i skogen var vad som gällde tills Ivars far lyckas utverka ”lite spillvirke” från godset och bygger ett anständigt avträde åt modern.

Hon flyttar omkring 1914 till Trollesund i Sörmland där hon sköter hushållet åt yngste, ogifte, sonen Arvid som tagit plats på August Trolle-Löwens gods i Ludgo och båda avlider där.

Intill torpet Ådala bor Häringes skogvaktare, värmlänningen Karlsson, med sin kuvade hustru. Han är Ivars barndomsidol och Ivar drömmer om att själv bli skogvaktare och få ströva fritt i markerna med bössa på ryggen och hundar i koppel.

Det är en avgrund mellan torparfamiljen och skogvaktarns, Ivar förbjuds av föräldrarna att över huvud taget visa sig för familjen men han ligger ofta i smyg i ekbacken för att få en skymt av sin idol.

En episod som Ivar berättar om är när mor Lovisa på 30-talet som änka hamnar på Västerhaninge ålderdomshem och träffar där skogvaktare Karlsson från Ådala, som nogsamt påpekar att ”han själv begärt sig dit och minsann betalar för sig”.

Över den åldrige värmlänningens säng hänger den välputsade dubbelbössan som ett signum över hans liv i skog och mark och under de sista åren av sina liv får torparänkan dela matbord med sin forne granne från Ösmo.

Åren på Ådala

Gottfr o Lovia

Gottfrid och Lovisa Jansson

I den här miljön växer Ivar upp, föräldrarna och tidvis brodern John sköter Ådala på ett föredömligt sätt. Mellan föräldrarna växlas aldrig ett ont ord men visas heller aldrig några djupare känslor, dagarna består från morgon till kväll av enbart slit och arbete.

Brännvinet som på den här tiden ställer till mycket elände i statarlängorna och torpstugorna är inget problem på Ådala, en flaska finns ofta i skänken och tas fram vid speciella tillfällen när någon som fadern vill visa sin vördnad kommer på besök. Då blir det en enda bjudsup i de höga spetsglasen.

Brodern John är dock ganska begiven på ”sprit och kortspel” men dricker aldrig hemma, mor Anna Lovisa ogillar hans leverne med säger aldrig något, därtill är hans bidrag till försörjningen alltför betydande.

Runt Ådala finns inga jämnåriga kamrater, Ivar söker sig därför ibland ner till Hammersta där det kryllar av statarungar men tillbringar den mesta tiden i närheten av torpet ”utan att känna sig som ett ensambarn”.
Sommartid bevakar han ofta landsvägsgrinden ovanför torpet och får ibland en kopparslant sig tillkastad av någon genomresande mot Nynäs men oftast bara en snusloska från godsets drängar.

Han utkämpar här vid ett tillfälle en regelrätt strid om rätten till grinden med ungarna från godset och får duktigt med stryk av gänget med ”stora Kalle” i spetsen men behåller sin inkomstkälla tack vare närheten till grinden.

Ivars barndom innan skoltiden domineras av kontakten med de vuxna i familjen, morfadern har en viktig roll i hans unga liv. På grund av sitt handikapp finns han alltid på plats i stugan eller sommartid på en bänk utanför köksfönstret. Han längsta utflykter är till ”påven” i skogsbacken, det kan ta uppemot en halvtimma för gubben att uträtta sitt ärende.

Han hjälper till att ”tugga sudd” åt Ivar, tugga sönder sega fläskbitar så att pojken kan äta och är behjälplig på andra praktiska sätt men framförallt handlar det om att samtala och läsa.

Morfadern har tre böcker, Psalmboken, Bibeln och Folkskolans Läsebok och det är ur dessa verk som Ivar får ta del av det skrivna ordet och lär sig läsa och stava.

Amerikabrevet

Bilden av en ung Karl Ivar som togs på ateljé i Stockholm och sändes i brev till moderns utvandrade syster ”Mrs Matilda Simmonds, Salt Lake City, Utah, Amerika” Ett Amerikabrev hade oförhappandes dykt upp på Ådala med ett foto av Ivars välartade vackra kusiner och detta var Lovisas sätt att kvittera det skrytsamma brevet. Efter detta avslutades all kontakt.

Ivar börjar i Slängkroks skola hösten 1909, alltså åtta år gammal. Hans kära mor som alltid ville framstå som bäst på det hon gör klär upp honom i den hemsydda kostym som Lina på Lillbacken sytt upp inför fotograferingen för Amerikabrevet, det brev man skickat till den till Utah utvandrade mostern/systern.

Ivars yttre gör att lärarinnan när det är dags att syna av hårbotten för hårlöss, säger ”behövs inte” och modern blir omåttligt stolt.
Han genomlever sina två skolår på Slängkrok utan större engagemang, — ”jag var varken bäst eller sämst i klassen, det roligaste var vägen dit och hem”.

Flytten till Tungelsta

En feladresserad fraktsedel från Tungelsta station som kommer till Ådala i januari 1909 får en viktig betydelse för torparfamiljen. Fadern och Ivar tar fjädervagnen upp till stationen och lämnar den tillbaka till den ilskna stinsen bakom skjutluckan på expeditionen.

På väggen i väntsalen finns en stor affisch som berättar att ett bolag, AB Hem På Landet, säljer avstyckade egnahem i trakten. Det är den stora gården Skogs Ekeby som delats upp i mindre lotter för att säljas, troligen inledningen till Tungelstas utveckling till trädgårdsstad. Ivar läser upp budskapet för fadern, budskapet som slutar med en adress för att rekvirera prospekt.
Redan på kvällen när man kommer hem plitar Ivar ner en beställning som sedan skickas iväg.

Efter någon vecka anländer ett stort konvolut med firmatryck från bolaget, det delas ut personligen av godsets skrivare.
Mor Lovisa undrar varför ”nån i Herrans namn skickat på oss detta”, varken maken eller Ivar har sagt något. Hon blir totalt uppriven över planerna att lämna tryggheten på torpet i ”eklandet” och flytta upp på ”skogen”. Hon och familjen har i princip i hela sitt liv varit Hammersta och Häringe trogna.
När hon inser att det inkomna brevet hanterats på godskontoret förstår hon att herrskapet och alla på godset vet vad torparfamiljen på Ådala har i tankarna.
Även John är motståndare till flytten och deklarerar tidigt att han inte ämnar följa med. Morföräldrarna känner osäkerhet inför sina sista år men när man förstår, att om nu flytten blir av, mågen Gottfrid ämnar ta med dem blir man lugnare men morfar Anders säger ”det vore nog bäst om vi vore undan då”.

Gottfrid gör under januari en resa upp till samhället som i hemlighet utsträcktes med ett besök hos platsombudet för Hem På Landet och blir intresserad av ”lägenheten Djurgårdsgrind” efter landsvägen upp mot Ektorp. Djurgårdsgrind hade varit oskattlagt torp under Skogs Ekeby till 1895 och är ursprungligen sedan slutet på 1850-talet.

I början på februari spänner Gottfrid för fjädervagnen och kör tillsammans med Ivar upp mot skogslandet, vid avtagsvägen till Ekeby väntar en krokig gammal gubbe, timmermannen Johan Olof ”Janne” Nilsson från Träsket, morbror till hustrun Lovisa.
Lovisa hatade sin morbror, varken hon, gubben eller någon annan visste nog anledningen. Kanske var det hans ungkarlsliv som bevisade att kvinnor inte alltid behövdes som retade henne.

Lovisa hade blankt nekat att följa med på färden, hon tycktes fortfarande inte ta makens flyttplaner på allvar. Hade hon vetat att morbror Janne skulle med hade hon haft dubbla anledningar att avstå.

Man frågar sig fram efter vägen och finner slutligen målet för resan

Den lilla stugan är hårt nedsliten och uthusen fallfärdiga, timmermannen Johan Olof synar av de ruckliga byggnaderna och efter en stunds resonemang kommer man fram till att ett nytt hus måste uppföras och man går ut i det tillhörande skogsskiftet där Johan Olof efter en stund tror sig kunna finna tillräckligt med virke för att timra upp ett nytt bostadshus.

Någon vecka senare reser far och son in till staden och uppsöker AB Hem På Landets kontor på Vasagatan.
Efter en längre diskussion, där Gottfrid flera gånger reser sig för att avstyra hela affären, enas man dock om köpet och en handpenning på 200 kronor betalas. Djurgårdsgrind betingar ett pris om 6000 kronor varav hälften skall erläggas vid tillträdet och resten betalas på femton år.

Hemma i den väldiga chiffonjen i kammarn finns drygt 2000 kronor, resultatet av tio års slit på Ådala. (siffrorna ovan varierar i olika berättelserna).

Man får ett outtalat löfte att genast sätta igång med upprustningen och morbror Janne flyttar upp från Träsket till Djurgårdsgrind. Det skall dock dröja drygt två år innan flyttlasset går från Ösmo till Tungelsta och stora bekymmer väntar.

Man behövde inte säga upp torparrendet förrän ett år i förväg men redan i början på mars 1909 kallas Gottfrid upp till baron Trolle-Löwen på Häringe och denne gör allt för att få honom att ändra sina planer. Trots alla domedagsprofetior från baronen och friherrinnan står han fast för sitt beslut.

Herrskapet ger dock inte upp, redan dagen därpå inträffar något så ovanligt som att friherrinnan gör ett besök på Ådala. Med smicker och vackra ord försöker hon övertala mor Lovisa att stanna, hon har ju ingen aning om hennes ovilja till flytten.
Under samtalet kommer de gamla inhysta föräldrarna på tal, när det står klart för den förnäma besökaren att man ämnar ta med dem till nya stället förstår modern att det är detta som är huvudproblemet, man är rädd för att få två inhysingar på halsen. Efter beskedet får friherrinnan bråttom hem och Lovisas tilltro och vördnad för överheten förändras radikalt genom besöket.

Det märkliga lånet

En söndagsförmiddag i slutet på januari 1911 får Ådala ett ödesdigert besök, torparen Eriksson på Norrlöt i Ösmo och dennes son. Efter lite kallprat kryper ärendet fram, sonen har fått erbjudande om ett eget torp till våren och man vill låna pengar.

Hur Gottfrid kan falla för dessa locktoner och öppna chiffonjen är en gåta, men far och son Eriksson åker hem med 2000 av Ådalas surt förvärvade penningar, utlånade utan säkerhet under en månad, reversen har Ivar skrivit ut.
Dumhet, enfald, vänlighet eller vad det nu var, höll på att ställa hela framtiden på spel för Gottfrid och hans familj.
När återbetalningen skulle ske hände inget, ryktet sa att det aktuella torpet gått till en ”utböling” och efter någon dag far Gottfrid och Ivar upp till torpare Eriksson bara för att få beskedet att pengarna var borta och sonen satt i konkurs.

Och det var bara några veckor tills att kontantinsatsen skulle erläggas för Djurgårdsgrind.

Gottfrid förstod att han snarast måste kontakta bolaget och meddela sitt avhopp, han oroades för det som redan var gjort där uppe, Johan Olof har nybygget så gott som klart. Han skickar bud efter honom för att ge det tragiska beskedet

Han brottas också med problemet hur han utan alltför stor förödmjukelse ska kunna ta tillbaks uppsägningen av Ådalatorpet och om det överhuvudtaget var möjligt.
”Du få väl fråga om en statarplats på Hammersta” sa mor Lovisa som inte riktigt visste hur hon skulle hantera situationen.

Den vänlige och blide Johan Olof blir uppriktigt besviken och ledsen över beskedet men efter en stunds fundering kommer han med ett överraskande förslag, hemma på Träsket har han lite sparpengar nedgrävda (!!) som han kan låna ut i utbyte mot att få bo på nya stället till döddagar.

Morbror Janne

Morbror Janne, Johan Olof Nilsson bodde på Träsket, numera Gruwegården

Gottfrid och unge Ivar ser en lycklig upplösning av dramat men Lovisa är tveksam, utöver de åldriga föräldrarna ska hon då få ytterligare en åldring i huset, till på köpet en människa som hon enbart hyser hat till. Gubben Janne är visserligen 65 år gammal men stark och seg trots ett handikapp i ena foten, hon ser många år framför sig med den förhatlige morbrodern.

Efter en kortare diskussion ger hon med sig och Johan Olof går hem för att gräva upp sina sparpengar, Ivar vill följa med men får inte, troligen vill han inte avslöja sitt gömställe. När han kommer igen dagen därpå får Ivar återigen skriva en revers, lånet blir på 2300 kronor ”så räcker det till spik också”– enligt Ivars egna ord i ”Pubertet” från 1978.

Man glömmer helt enkelt att skriva in förutsättningen att bo till döddagar, just då tycker man inte att detta behöver rättas till, ett faktum som får grymma konsekvenser senare. Denna kväll drabbas Lovisa av svårmod, hon klär på sig och går ner mot sjön. Ivar fruktar att hon ämnar ta sig av daga och följer efter i smyg och nere vid iskanten ger han sig till känna genom att ropa ”det är nåt fel i lagårn!” Hon kommer till sans och man går tillbaka tillsammans och talar aldrig om denna händelse.
Johan Olof har tillbringat nästan två år uppe i skogslandet med byggnationen, Ivar och fadern tar varje tillfälle att åka upp och hjälpa till med det tunga arbetet. Man bor i den gamla stugan som hjälpligt lappats för att hålla kyla, fukt och råttor stången.

I april 1911 går så flyttlasset från Ådala till Djurgårdsgrind. Redskap, möbler och bohag körs med hjälp av grannar, morfadern lastas under stora bekymmer upp i fjädervagnen och får problem med nödigheten efter vägen, Ivars mor hjälper honom med en kaffekopp.

Det nybyggda huset är långt ifrån färdigt, inredningssnickeri är inte morbror Jannes gebit, men man kommer i ordning hjälpligt, gamla morfar och morbror Janne får bo i den gamla stugan, John flyttar inte med, han tar statarplats på Kullsta i Västerhaninge men flyttar till föräldrarna på Djurgårdsgrind i slutet på 1910-talet efter det han gift sig.

Under de första åren på Djurgårdsgrind deltar Ivar i familjens uppbyggnad av torpet, varje möjlig tuva vänds upp för att utöka den odlade arealen och de förfallna uthusen repareras.

Han börjar i Västra Skolan, några stenkast från hemmet, men är totalt ointresserad av utbildning i detta skede av livet. Han fördriver alltmer av sin tid i de djupa skogarna runt Tornberget, han har lyckats köpa en gammal dubbelbössa av smeden på Håkstorp och skjuter på allt som rör sig med det egna livet som insats, piporna lossnar vi nästan varje skott. Han överlever dock och skjuter bl.a. en orrtupp under spel på mossen nedanför Tornberget och som blir ett välkommet tillskott i grytorna under några dagar i torpet.

Han skriver banala dikter och tankespråk under sina vandringar i skogen och drömmer nog nu om att bli journalist och författare, han berättar utan skam i Pubertet att han tillsammans med några kamrater begår både inbrott och stölder i grannskapet.
Han går med i Blåbandsföreningen och IOGT, spelar teater och skriver pjäser och försöker utan större framgång kurtisera traktens unga döttrar.

Själva nyårsdagen 1914 dör morfar Anders i sin ensamhet i den lilla stugan och Ivar drabbas av samvetskval. Efter flytten har han inte ägnat den åldrande gubben någon tid. Morfadern som under åren på Ådala varit Ivars läromästare i det mesta blev på det nya torpet mest en belastning och hans försök att nå kontakt med Ivar avvisades konsekvent, andra intressen gick före.

Samma år får mormodern sin första folkpension, 6.25 varje månad!
Hon lever upp och får tillbaka livsglädjen, för första gången i sitt sextiosjuåriga liv får hon kontanta pengar, till på köpet utan att arbeta för dom.
Eftersom hon inte kan skriva blir Ivar hennes sekreterare och han går svåra duster med den ilskne stinsen som också sköter posten på Tungelsta station om hennes bomärke som består av ett kors, vid varje tillfälle får Ivar 25 öre i arvode!

Ivar insjuknar nu i ”lungsot”, på den tiden oftast en sjukdom med dödlig utgång. Familjen får svårt att sälja sina produkter, omgivningen isolerar torparfamiljen på Djurgårdsgrind. När Ivar ska besöka ”dispensären” i Stockholm uppsöker han istället en homeopat och märkligt nog tillfrisknar han under dennes behandling och lurar döden.

Livet går vidare på torpet i skogslandet, Ivar övertalas hösten 1917 att anmäla sig till en kurs på den nystartade folkhögskolan, inhyrd i Blåbandslokalen i Tungelsta, det är den nyutnämnde rektorn Alfred Lindgren som per cykel värvar elever till premiärkursen som gjort ett besök på torpet och lovat stipendium.

Ivar finner inte heller nu någon glädje med studierna och genomlever vinterkursen utan något större engagemang och någon gång 1919 lämnar han föräldrarna och provar några olika yrken, bl.a. skogsarbetare, brevbärare och gårdfarihandlare.
När han som arbetslös träffar på Alfred Lindgren övertalas han till ytterligare en kurs på folkhögskolan vintern 1921. Skolan har nu flyttat till Västerhaninge. Han beskriver i ”Asfalt” sin beundran för ”lärarna, inte för skolan”, det är främst Erik Nilsson han åsyftar. Förhållandet till Anton Sörlin verkar mera komplicerat, något slags hat verkar uppstå utan att man får reda på varför, troligen en kvinnohistoria.
Några år senare ger han sig ut på resor i Europa och inleder sedan sin bana som journalist och författare.
Men denna del av hans liv får andra med bättre kunskap berätta om, alltså en helt annan historia….

En tragisk epilog

Gottfrid och Lovisa säljer sitt småbruk år 1923 till svensk-amerikanen Malcolm Gustafsson. Denne kommer en vårmorgon promenerande till Djurgårdsgrind och vid köksbordet lägger han ett kontantbud och ger de överrumplade ägarna en kvart på sig att acceptera. Anbudet antas, man får med en klausul om att få bo kvar till döddagar i den gamla stugan.

Auktion

Gottfrid har tidigare löst lånet av morbror Janne genom att ta ett egnahemslån på 30 år och tvingat honom från stugan och han beger sig till ”ett kyffe i Sorunda” under stora protester. Mormodern har avlidit och de åldrande torparna flyttar in i undantagsstugan.
Tragiken runt den vänlige, timide morbror Janne är inte slut. Han hämtas mot sin vilja från sin stuga i Sorunda av fjärsman och förs till ålderdomshemmet i Västerhaninge.
På tveksamma grunder har de styrande i Västerhaninge uppmålat en bild av en förvirrad ensam åldring med en förmögenhet i storvästen som måste tas om hand av hemkommunen, han har aldrig skrivit sig i Sorunda. Troligen är bakgrunden hans ekonomiska situation, ”han kan ju betala för sig”

Fjärsman och kommunen har bett familjen i Tungelsta att vara dem behjälpliga med hämtningen som blir mycket dramatisk, den gråtande, skrikande åldringen måste beslås med handbojor. Ivar inser att det hela är ett stort misstag men kan naturligtvis ingenting göra. Janne låses in i ett celliknande rum på hemmet och är nu på grund av den traumatiska händelsen totalt förvirrad och myndigheterna får ju på så sätt rätt, men inbördes ordningen mellan orsak och verkan kan nog diskuteras.

Händelsen sätter djupa spår i Ivar, det är möjligen här grunden för hans kritik av svensk åldringsvård i slutet på 1940-talet läggs, han gör en kritisk och uppmärksammad artikelserie i tidningen Vi.

Timmermannen Johan Olof Nilsson, morbror Janne, tvingas till tio års förnedring men avslutar sina dagar i januari 1932.

 

 

 

 

 

Lite ofullständiga släktfakta:

Ivars föräldrar: Gen II

Johan Gottfrid Jansson               f 1857 04 28  Ösmo Kolbotten
d 1932 04 17 Västerhaninge
g 1884 11 03
Anna Lovisa f Andersson            f 1863 04 11  Ö-haninge Sanda
d 1937 12 22 Västerhaninge

Deras barn:

1 Johan Alvar                                    f 1887 12 08  Ösmo Hammersta
d 1965 09 15 Sthlm Brännkyrka
g 1914
Anna Westermark                        f 1894  V-haninge  Prästtorp
d 1959

Johan Alvar och Annas barn:
Rut Anna f 1915 03 28 V-haninge
g Böhlin, d 1961 02 28 Huddinge

2 Karl Ivar                                         f 1901 02 23  Ösmo Ådala
d 1990 04 11  Sthlm, Maria Magdalena

(använder efternamnet Johansson,  skrivs i församlingsböckerna ”Loe, Karl Ivar, /Lo-Johansson/” vilket innebär att även hans efternamn ändrades)

 


Gottfrids föräldrar, Ivars farfar/farmor: Gen III

Jan Pe(t)ter Jonsson, oä,            f 1828 08 22  Grödinge Stora Uringe
g 1853 11 27 Ösmo
d 1870 05 31 Ösmo  Kolbotten Ösmo

Eva Katarina Karlsdotter         f 1834 05 05  Ösmo Kolbottenvret
d 1921 03 27 Ludgo

Efter JPJ:s död gifter Ivars farmor Eva Katarina om sig 1875 med änklingen Per Adolf Olsson f 1829 07 20, (död 1882 12 02), flyttar i samband med giftet till Solberga. Flyttar med yngsta sonen Arvid Leonard på äldre dagar sedan till Ludgo där sonen blir statdräng åt August Trolle-Löwen på Trollesund. Avlider där.

  Deras barn:

1 Johan Gottfrid      f 1857 04 28  Ösmo Kolbotten                Ivars far, se ovan

2 Eva Carolina          f 1859 06 28  Ösmo Kolbotten
g
Erik Gustaf Andersson                 f 1848               Floda (D)

Flyttar 1872 till Gränja som piga hos Gustaf Lundqvist, vidare 1874 till Banksta där brodern Johan Gottfrid finns sedan 1872. Hon flyttar sedan 1876 till Djursta som piga hos nämndemannen Lars Olof Nilsson, sedan 1877 till Fors Kvarn, 1878 till Hammersta Rusthåll, C. O Trotz, i oktober 1879 till Stockholm Johannes fs, senare Hedvig Eleonora.

        
Eva Carolina och Erik Gustafs barn:

Sigrid Augusta Ottilia   f 1884 08 09 Sthlm Jakob-Johannes
g Österberg, d 1957 01 17 Eskilstuna

Frans Gustaf Paul           f 1887 02 27 Sthlm Jakob-Johannes

Sven  Erik Henning         f 1889 07 24 Sthlm
d 1970 04 29

Tyra Margareta                f 1904 07 27
g Björklund d 1981 01 24 Eskilstuna

3 Klara Charlotta                              f 1862 05 09
d 1892 0427

Flyttar 1874 vid 12 års ålder till Kogersta, Källsta rote, samma år till Västerhaninge Ekeby. 1877 till Sorunda, Östra Söderby, flera gårdar, sedan Trollsta, piga hos folkskoleläraren Daniel Frans Johansson, Norra Skolan Fagervik 1880. Föder en oä son (Karl Abdon) 1892 I febr som avlider i april samma år.

4 Arvid Leonard                             f 1869 08 19 Ösmo Kolbotten
og                                                           d 1921 07 23 Ludgo

Till Solberga 1875 med modern. Flyttar 1883 till Norrlöt Ogesta som tjänstegosse. Vidare 1886 till Säby under Åby, 1888 till Sorunda Wäggarö som dräng, 1890 till Wiad i Grödinge, åter till Sorunda 1891, Östra Grönlund på Lyngsta, samma år i juli till Johannes i Stockholm , Malmskillnadsgatan. Lever 1900 som ogift dräng på Nederfors i Ösmo. Flyttar i november 1901 till Banksta, 1902 till nämndemannen Lars Olof Nilsson på Djursta. Enligt Ivar Lo:s bok ”Asfalt” under sitt vuxna liv gårdskarl på Häringe (vilket verkar märkligt), senare, omkring 1914, statare i Sörmland hos Trolle-Löwen på Trollesund i Ludgo. Modern Eva Katarina flyttar med och hushållar. Båda avlider där, Trolle-Löwen kostar på Arvid en huggen gravsten.


Anna Lovisas föräldrar, Ivars morfar/mormor: Gen III

Anders Ersson                           f 1830 05 10  Trökörna Nybygget
d 1914 01 01  Västerhaninge Djurgårdsgrind.

g 1858 10 24  Österhaninge
Anna Sofia Nilsdotter          f 1835 12 12 Västerhaninge Skogstorp
d 1925 06 19 Västerhaninge Djurgårdsgrind

Deras barn:

1 Nils Erik                                       f 1859 08 23  Österhaninge
d 1865 11 19 Dåntorp

2 Anna Lovisa                              f 1863 04 11  Ivars mor, se ovan

3 Matilda Sofia                           f 1865 07 14 Österhaninge Sanda

Flyttar till ”Stockholm” 1883 10 16, finns 1890 som piga hos handlanden Erik Johan Werner, Wildsvinet nr 11, Hedvig Eleonora, gifter sig med mormonen Karlsson, maken dör, utvandrad till Salt Lake City Utah före 1900, mormon, gift  Simmonds, 2 barn.

4 Maria Josefina                         f 1870 01 17 Ösmo Landfjärden
d 1949 0 29 Högalid

Tappad i golvet som liten, har järnfot”, som hushållerska på Lund 1892 åt blivande maken, flyttar 1895 med denne och barnen till Sthlm-Näs

g
Gustaf Johansson,                 f 1834  Svenarum (Jönköping )

Statdräng på Annehill, Solna år 1900

 Maria Josefina och Gustafs barn:

Axel Edvard                               f 1886 Ösmo, makens i föreg gifte

Harald Gunnar                          f 1892 04 02 Ösmo, född som o.ä

Judit Cecilia Maria                   f 1896 Sthlm Näs

5 Johan Anders Axel                         f 1874 08 28  Ösmo Landfjärden
d 1901 Ösmo Ådala

Avlider på Ådala i januari 1901 hos hos Ivars föräldrar i ”galopperande lungsot”,  Ivar får ”ärva” hans säng!

6 Karl Erik Georg                              f 1880 06 13 Ösmo Landfjärden
d 1937 10 09 Sorunda

g 1902 11 28
Julia Josefina Nilsson                    f 1879 08 13 Ösmo
d 1908 08 25 Sorunda

KEG född med förtvinad arm, kom från Ösmo som dräng till Grindtorp i Västerhaninge 1 november 1898, 1901 dräng på Banksta, (samtidigt som Johans Gottfrid yngre bror Arvid Leonard), torpare på Överfors 1902, till Hammersta som dräng 1903. Tar sitt liv som änkling enl. Ivars ”Asfalt” efter ett hot från en granne till följd av en rättegång om misshandel.        

Karl Erik Georg och Julia Josefinas barn:

Karl Rickard                                       f 1902 10 03 Ösmo Överfors
d 1979 06 02 Sorunda Söderby

Sven Erik                                              f 1903 12 19 Ösmo Hammersta
d 1994 12 07 Haninge

Anna Matilda                                     f 1905 12 08 Ösmo Hammersta
d 1984 03 30 Västerhaninge, gift Söder

Ellert Georg                                       f 1909 09 02 Sorunda
d 1976 08 03 Västerhaninge

Ivars kusin, denne arbetar hela sitt liv åt Nynäsbanan som banvakt, bor i Tungelsta och blir far till 11 barn)