1

Kvarntäppan i Västerhaninge

IMG_1764

Kvarntäppan är idag en välskött idyll med en fantastisk miljö intill Hågaåns reglerade damm.

IMG_1768

Utanför trappan ligger en gammal kvarnsten, troligen från nån av kvarnarna efter Hågaån.

År 1919 kommer Alfred Åkerberg hit med sin hustru Matilda och sönerna Kalle och Erik. De kommer då från Fredrik Lindboms Ribbygård som man arrenderat i fem år. När Lindboms dödsbo säljer gården klarar man inte av att köpa den utan köper det lilla lantbruket Kvarntäppan, Lida 1:6, av Erik Hallberg på Nedersta.

21706109716_e000c8e45d_o

Alfred Åkerberg med hustrun Matilda utan för det gamla huset på Kvarntäppan. Bilden tillhör Jan-Åke Åkerberg.

Ganska omgående kompletteras jordbruket med tvätteriverksamhet, vatten saknas inte, fastigheten gränsar till dammen för Håga Kvarn & Såg. Dessutom byggs ett nytt tvåvånings bostadshus.

IMG_1763

Nedre delen av kvarndammen med dammluckorna.

Vid arvsskiftet år 1956 övertas Kvarntäppan och tvätteriverksamheten av sonen Kalle, sedan 1932 gift med Greta Ingeborg Karlsson. De har barnen Evert och Gertrud. Evert avlider 1957 och dottern Gertrud övertar när fadern avlider 1974 och är ägare idag 2015.

Tvättlådor

Många Västerhaningebor var s.k. landstvättare, här typiska trälådor som användes vid transport till kunderna i huvudstaden.

Sonen Erik har gift sig 1930 med Svea Svensson och bygger senare eget hem på Aspvägen, de har döttrarna Ulla och Inga och två söner, Arne och Jan-Åke.




Sommarro, boställe i Jordbro

Vi har fått en ny medarbetare, Björn Hasselgren, som här skriver om sin hustrus familj och släkt på bostället Sommarro under Kalvsvik 3 i Jordbro.

Familjen Ramstedt kom dit 1927 och familjefadern Verner blev kvar till 1956, hustrun Ida avled på Sommarro två år tidigare.

När du läst Björns trevliga berättelse kan du om du är intresserad läsa  några rader om boställets historia från mitten av 1800-talet.

Björn berättar…

Ida och Verner

Ida Carolina, född Wallin, och Josef Verner Ramstedt kom till Sommarro  hösten 1927.

Ida Wallin gifte sig 1904 med Johan Emil Söderström och fick två barn, Erik född  1905 och Edith född  1907. Maken var banvakt i Kårsta i Roslagen. Han tog livet av sig, hängde sig 1913.
Hon gifte om sig med Verner 1916, De kommer från Össebygarn till våra trakter i maj samma år, till gården Stora Vädersjö i Tungelsta, med hustruns barn från tidigare äktenskap och får här gemensamma dotter Aina Kristina i juli 1916.
Tiden på Stora Vädersjö blir kort, flyttar redan i november upp till Nödesta 2 i Västerhaninge, till torpet Karlberg som hyresgäst, här föds 1918 i maj, Margareta Charlotta.

I september 1926 drar familjen till Sorunda, godset Fållnäs, senare samma år till gården Skärlinge på Lisö och därefter upp till Sommarro i Jordbro i november 1927.

Utdrag ur Österhaninges församlingsbok 1923-1934.

Verner hade diverse jobb, som att jobba i skogen, gräva diken och rödfärga ladugårdar åt andra runt om i trakten. Han jobbade en tid med torvtäkt på Slätmossen som ligger mellan Jordbro och Handen.

Han hade ett häftigt humör, vilket bl.a. visade sig när han gjorde sin militärtjänst. Han tog värvning för tre år, men stod inte ut med att bli kommenderad, utan ”straffade ut sig” och fick fyra dar i buren ”utan lakan”

När familjen Ramstedt flyttade till Sommarro 1927 bestod familjen av pappa Verner och mamma Ida, döttrarna Aina och Margareta (Greta). Greta var då  nio år och bodde sedermera kvar i Sommarro ända till 1946. När hon flyttade var hon då 28 år.

Sommarro, eller kanske Vinterro…

Med till Sommarro flyttade även Gretas halvbror John Erik Söderström (på deras mor Ida Wallins sida) med sin fru Edith.

Det var Erik som hittade bostaden, men det blev Verner Ramstedt som kom att stå för kontraktet.

Torpet Sommarro hyrdes på den tiden för ca 200-300 kr per år av Erik Andersson på Lövhagen, en av Kalvsviksgårdarna.

Bostadshuset bestod av två kök och två rum. Det var nivåskillnad mellan husets två delar. Ena delen låg ett trappsteg lägre än den andra. Mellan köken fanns det en dörr så man slapp att gå ut, för att gå mellan lägenheterna.

Familjerna kom inte riktigt överens. Greta och hennes syster Aina fick pga pappa Verner inte gå in till de andra, vilket gjorde att halvbroderns familj snart flyttade därifrån.

Åke fyra år utanför Sommarro.

Åke Lennart Ramstedt föddes 6 januari (trettondagsafton) 1928 i Sommarro. Barnmorskan var grannfrun från Kvarntäppan.

Vener blev så småningom  skogsarbetare och hamnade av någon anledning på Gotska Sandön för att avverka skog. Vilket inte var det lättaste alla gånger, i träden fastnade nämligen en hel del sand som försvårade sågningen.

Det Greta minns är att han skickade ett brev hem därifrån. Brevet innehöll endast två ballonger till henne och hennes syster Aina. Det fanns inget skrivet i brevet och heller inte några pengar till familjen. ”Varför gör man så”  undrade Greta?

En av de två kakelugnarna i huset revs för att ge plats åt en garderob. Greta och systern Aina flyttade därefter in i köket.

Som på så många andra ställen i Haninge hade man tvätteri för att försörja sig.

Man pumpade upp vattnet från den lilla ån som rinner ut i Kvarnbäcksån. Man hade en så kallad stötlåda, som drevs av någon forn av motor. Vid ett tillfälle rann oljan ut, när man glömt att stänga av pumpen. Elektricitet hade man inte under alla år som man bodde i Sommarro. Det var vedspis och kakelugn som gällde för matlagning och uppvärmning.

Handlade gjorde man i affären hos Amalia Larsson i f d krogen Glädjen. Amalia plockade ihop allt som var beställt och lade sedan i en säck, som en vänlig granne sedan levererade en gång i veckan till dem. Det var flera olika grannar som hjälpte till med detta. En av dem var Arvid Eriksson. Han körde bil en gång i veckan till Stockholm med tvätt och på hemvägen när han passerade affären så tog han med deras säck med matvarorna. Stora landsvägen gick på den tiden alldeles förbi Amalias affär.

Vid Sommarro hade de höns, kor och grisar men ingen häst. Ett år köpte Verner griskultingar för att tjäna lite pengar, men det lönade sig inte därför att priset på fläskkött sjönk när det var dags att sälja. Hönsen som de tagit med sig från Lisön, gick lösa på gården. Det fungerade bra, förutom att de sprätte. Eftersom de hade tvätteri så fungerade det inte så bra med lösspringande sprättande höns. De sprätte och smutsade mer tvätten. Det resulterade i att en hel del tvätt måste sköljas om. Pappa Verner blev vansinnigt arg och skällde varje gång. En dag tröttnade mamma Ida på detta. Hon dödade alla höns och grävde ner dem – talade inte om var!

Förutom bostadshuset fanns vid Sommarro ladugård med hönshus, tvätteri med mangelbod och en jordkällare. Det ända som finns kvar idag är jordkällaren.

När det nya radhusområdet, som alltså heter Sommarbo byggdes, anlades en dansbana för bostadsområdet ovanpå stengrunden. Den är idag riven. Vatten och avlopp fanns aldrig vid Sommarro, som för övrigt tillkom på 1850-talet. Det fanns en brunn, där man tog vatten. Brunnen saknade på den tiden ett lock.

Greta var tillsagd att passa sin tio år yngre bror Åke, när han var ute, så att han inte ramlade ner i brunnen.

Man odlade potatis, ärter, morötter, dill, gräslök, bondbönor och hallon. Man hade äppelträd, sommaräpplen och Åkerö samt vinbärsbuskar både röda och svarta. Vid ett tillfälle bytte Greta 10 liter hallon mot mjöl. Hallonbuskarna planterade pappa Verner. De finns fortfarande kvar – i högönsklig välmåga.

Man rökte sin skinka själv efter grisslakten. Långt senare konstaterade Greta, att den potatisen, som de odlade själva vid Sommarro, är den godaste hon någonsin har ätit. Det var gynnsam jordmån för potatis där. I skogen runt om fanns massor av blåbär och lingon. Pappa Verner gillade att gå i skogen och plocka bär.

Familj och släkt utanför Sommarro 1950.

Bakre raden från vänster

Ida Ramstedt, dottern Aina Söderström med sin man Verner Söderström.

Andra raden Yvonne Ramstedt 2 år och hennes mor Annalisa Ramstedt.

Åke Ramstedt (Annalisas man), Börje Ramstedt 4 år son till Åke och Annalisa, och längst t.h. Verner Ramstedt.

Jag, författaren Björn Hasselgren, gifte mig sedan 1974 med Yvonne Ramstedt som på bilden är 2 år född 10 februari 1948 alltså är bilden från våren 1950

Annalisa och Åke Ramstedt är alltså mina svärföräldrar som båda i dag är 91 år gamla och är i skrivande stund vid god vigör.

Annalisa och Åke Ramstedt 2019

Ett foto som andas nostalgi, trots hårda villkor, slit och släp utstrålar man livsglädje i sin vackra hemmiljö i början på 1950-talet. Glada Sommarro-bor framför huset på skottkärran! Man anar en blommande syrén där bakom och en klätterros på husgaveln.

1 oktober 1954 dör Ida och Verner bor nu ensam kvar i Sommarro under några år och han avlider i Solna 1968.

Sommarro revs sedan i slutet av 60-talet för det radhusområdet som idag finns där i dag och heter Sommarbo. Varför? Är det en missuppfattning eller en felskrivning att Sommarro ändrats till Sommarbo?

Under skrivandet om detta torp så har vi konstaterat att det är en felskrivning av en tjänsteman i kommunen. Sedan har det bara hängt med.

Jordkällaren på Sommarro, allt som finns kvar… Foto Per Stavfors, januari 2019.


Några historiska fakta om Sommarro och de boende där från mitten av 1800-talet och framåt signerade av Sune Nilsson.

Första gången Sommarro finns med i eget namn är i husförhörslängden 1864, stället kan ev, vara äldre men då noterat i böckerna under huvudgården.

Här bor då snickaren, f.d. artilleristen,  Lars Peter Harén född 1829 i Mosås i Örebro län med hustru och två döttrar och en 15-årig lärling. Familjen tillhörde Vaxholms församling men enligt kyrkoboken föddes båda barnen i Kalvsviks by ”när föräldrarna vistades här”.
De får ytterligare en dotter på Kalvsvik 1866, Lars Peter avlider 1873, men änkan blir kvar med de yngsta döttrarna.
År 1875 kommer från Kvarntäppan skomakaren Johan Andersson till Sommarro med sin hustru, de får en son i september detta år och tar dessutom ett nyfött barnhemsbarn. De flyttar dock året efter till Västerhaninge.
Samma år kommer arbetskarlen Karl Fredrik Pettersson hit med två barn från Ramsdalen i Vendelsö men flyttar året efter till Strömslund.

Under åren fram till 1885 kommer sedan ett flertal familjer till Sommarro, bl.a. korgmakaren Liljendahl, skräddaren Spångberg, skomakaren Forsell, snickaren Zettergren, korgmakaren Kihlander samt ett antal ”arbetskarlar”. Korta boenden och omöjligt att se hur många som bor samtidigt där.

Trots att stugan hade två lägenheter kan man väl ana att det var trångt under vissa tider!

År 1882 kommer från Högsta statdrängen Karl Erik Berntsson och gifter sig med änkan till Lars Peter Harèn, Sofia. År 1886 blir de ensamma boende här men 1893 flyttar Sofias dotter Anna hit från Högsta, hon har gift sig med sonen där, Anders Magnusson, i december 1892, men blir änka bara efter nio månader då maken ”körde ihjäl sig”. Hon föder här deras dotter Wilhelmina i februari 1894. Gamla änkan Harén-Berntsson avlider år 1900.

Anna Magnusson gifter om sig 1904 med drängen på Forsen i Vendelsö, änklingen Anders Jansson, hon avlider 1910 och maken flyttar då till Hammarby båtsmanstorp.

Karl Erik Berntsson får nu sällskap i stugan av Johan Valdemar Hvass som kommer med sin sjupersonersfamilj från Västerhaninge. De flyttar 1913 till Huddinge.

Mellan åren 1913 till 1920 finns ett antal hyresgäster, bl.a. tvättaren Gustaf Adolf Forsell med hustru och sonen Ingemar.

Karl Erik Berntsson bli kvar på Sommarro till 1923 då han flyttar till Ålderdomshemmet, han har då sedan 1921 delat hus med arbetaren Karl Adolf Svensson, född 1887, med hustru och fem barn som kommer från Katrineberg på Alby, de flyttar 1927 till Handen då familjen Ramstedt kommer dit.

Häradskartan över Jordbro år 1905. Lägg märke till stavningen Sommaro. Användes också av prästerna under 1800-talet.

 




Varg i Haninge förr i tiden…

Denna artikel är skriven av hembygdsforskaren Anders Numan och införd i Haningegillets tidning Glimtar hösten 2016.
Vi brukar inte lägga ut så “färska” artiklar här men gör ett undantag med tanke på det aktuella ämnet.

Vargjakt och varggropar i Österhaninges skogar!

Artikelförfattaren i en nästan helt bortglömd varggrop i Ösbyskogen. Foto: Lars Numan

Vargen var förr något som enade folket, som gick man ur huse för att kämpa mot det hatade djuret. Efter ca 150 års frånvaro är vargarna tillbaka, men forna tiders vargskall och varggropar är nog ändå helt bortglömda. Anders Numan har letat fram uppgifter ur arkiven.

 

Under många år har jag sökt information om en varggrop i Ösby skog, som återkommer flera gånger i Österhaninge sockenstämmoprotokoll angående utbetalningar av ”skottpengar”.


Efter flera år av efterforskningar fick jag tips om att Göran och Karita Springer, från en av Mörbygårdarna i Österhaninge, kände till en varggrop i dalgången kring Mörby och Ösby gårdar.
Mycket riktigt fanns där en stor grop ganska nära byn – men den kunde inte betraktas som liggande i Ösby skog. Göran Springer frågade i det lokala jaktlaget om varggropar och då berättade Per Olof Holm, född 1942 och uppvuxen i Ösby, att han kände till en varggrop i skogen nära Ösby.
Denna grop hade hans morfar Frans Gustaf Johansson, född i granngården Mörby 1880, visat honom. Det går att följa Frans Gustafs förfäder sju generationer bakåt till år 1714 på samma gård i Mörby. Så minst åtta generationer, varav sju på Mörby och en på Ösby gård. Det var sannerligen i sista minuten och väldigt nära att kunskapen om gropen hade dött. Per Olof är sista länken till gropen och bor sedan många år i Tyresö, men besöker sin barndoms marker ibland.
Varggropen ligger inne i rena urskogen, mitt i ett större vildsvinshägn på Sandemars ägor. Per Olof berättade att gropen förr kändes betydligt närmare och större, nu har de gamla ängsmarkerna och gropen växt igen. Han hade efter drygt 50 år svårt att återfinna gropen. Men den låg i en sluttning, helt enligt dåtidens instruktioner för anläggande av varggropar. Det var viktigt att groparna dränerades från vatten.

Varggropar har funnits sen urminnes tider och redan i medeltida Södermannalagen stadgas att ”var hundarefjärding skola bygga varggårdar”. Om hela fjärdingen försummade varggård eller inte hade vargnät, så fick den böta tre marker. Varggropar kopplades ofta ihop med s.k. varggårdar. Varggårdarna kunde anta ansenliga storlekar.

År 1822 föreslog riksdagsmannen Mats Ersson i Tyresta vid en sockenstämma i Österhaninge att en skallplats skulle utses och en varggård uppsättas. Det avfattades en skrivelse till landshövdingen att vargplågan hade blivit för stor och att de ville ha hjälp med att utse lämplig skallplats och varggård.
Jägmästaren tillkallades och hittade en plats lämplig för varggård på Klena skog, vars marker låg under Söderby. Grosshandlare Norrman på Söderby gård erbjöd sig att ställa sin mark till förfogande i Klena skog och överjägmästaren Arrhenius skrev en rekvisition av nödvändigt byggmateriel enligt följande antal och mått som skulle tillhandahållas av sockenborna: 4000 stänger kluvet virke om 4,75 meters (åtta alnar) längd och ¾ tums bredd. 130 stänger kluvet virke om 3,56 meters (sex alnar) längd och fyra tums bredd. 1000 par av jämna och grova överstörar av 2,97 meters (fem alnar) längd och 1 ½ tums bredd. Dessutom ett par hundra stödjor och bräder av varierande längd och bredd. Förslaget till varggårdens vidd var omkring 535 meter, vilket var normalt vid den tiden.

Jägmästare Karstens ritning av palissaden till varggården som skulle byggas i Klena skog.

Hur varggården i Ösby skog såg ut vet vi inget om. Någon varggård i Klena skog blev det inte utan när kostnader och arbetsbelastning blev klarlagda så sjönk intresset och planerna skrinlades. Men varggården på Ösby skog organiserades och drevs av Sandemars gods som hade en egen skogvaktare. På 1830-talet så infördes förhöjda skottpremier på bl.a. varg och då redovisades på sockenstämman hur många rovdjur som dödats. Skottpengar utbetalades inte för vargar dödade i samband med vargskall.

Den gamla varggropen i Ösby skog ligger i ett område som nu finns inom Sandemars vilthägn.

Vargskall var den vanligaste formen av vargjakt i Västerhaninge socken, med flertalet skallplatser, som jag ska återkomma till vid senare tillfälle. Nedan redovisas de dödade vargar som går att koppla till varggården i Ösby skog och datumet avser dagen då de redovisades på sockenstämman. I socknen fanns det fyra—fem betrodda män som besiktigade djuren och skrev intyg. Dessutom klippte de av öronen på de besiktigade djuren så att man inte skulle kunna få ersättning flera gånger. I Intyget så framgick att de var fångade ”i varggård med grop i Ösby skog.”

Hur många djur som fångats före 1835 finns det inga officiella uppgifter om. De perioder groparna var i drift så krävdes det mycket underhåll. Varje dygn skulle någon kontrollera att inhägnaden var hel så att inget djur skulle kunna slippa ut ur varggården. Dessutom skulle gropen vittjas på eventuella fångster och kontrolleras att det fanns tillräckligt med kött (luder) i varggården som med sin doft lockade rovdjuren att hoppa in.

Vargen luras in med lockbete i en stängd gård där enda utvägen var över en täckt fallgrop.

Nedan kommer en något förenklad beskrivning om användande av varggård med varggrop. Det finns varianter och olika skolor om hur de skulle konstrueras, bl.a. skulle utläggningen av luder börja tidigt och läggas utanför varggården för att vänja vargarna var de kunde finna mat och göra dem mindre misstänksamma.
Vargen är ett av de mest försiktiga och svårjagade rovdjuren. Konstruktionen byggde på att det fanns välluktande kött, gärna en död häst, liggande inne i varggården.
Inhägnaden (palissaden) hade en sådan höjd och vinkel att det på vissa ställen gick att hoppa in men inte att hoppa ut.

Gropen täcktes med stockar och en fälla av fjädrande granris som vargen föll igenom.

Till varggården fanns en port för att kunna föra in luder. Men när den var stängd fanns det bara en utgång som hade förbindelse med varggropen. Utgången till varggropen gick igenom en trumma och hålet ner i gropen var i kanterna täckt med mindre stockar. Mitthålet i gropen täcktes av fjädrande granris och när vargen försökte ta sig ut så gav riset vika och vargen ramlade ner, men riset återgick snabbt i täckande läge för nästa varg.

På morgonen 27 december 1837 låg tre vargar och en räv i gropen. Veckan innan hade ytterligare en varg fångats och samtliga redovisades på sockenstämman 7 januari 1838. Det hände att man lyckades skjuta vargar utan fångstanläggningar men det var inte så vanligt. Per Persson från Kvarntäppan sköt en varg på Gålön 1834 och hemmansägaren Johan Peter Dahlström, även han från Kvarntäppan, sköt två vargar 1835, okänt var. Dessutom sköt Per Andersson från Mörby en varg 1845.

Men det mest udda är att 20 augusti 1837 utbetalas ”skottpengar” till bonden Nils Nilsson i Norrby för en ”ihjälslagen varghona” på Sandemars ägor. Denna händelse finns upptecknad på 1970-talet i en liten skrift som utgavs i samband med att Hellas orienteringssektion utgav en orienteringskarta år 1979.
De gjorde ingående studier av ortnamnen i Tyresta och området däromkring. Där kan man läsa att ”personer i orten kan berätta, att de i sin barndom hört talas om att några bönder från trakten med en träpåk slagit ihjäl en svag och sjuklig varg vid vägen mellan Krankdalen och Långkärrsbacke öster om Tyresta” (inte långt från Norrby torp).

Den sista skottpengen för varg i Österhaninge utbetalades 20 november 1853 till löjtnant Palm, ägare av Lissma gård i Huddinge. Jakten hade ägt rum på Sandemars ägor. Med största sannolikhet är det den sista dödade vargen i Österhaninge. Sammanlagt har det utbetalts premier för rovdjurens dödande under åren 1834–1860 i Österhaninge för 240 rävar, 15 vargar, 20 lodjur, 19 hökar, tre ugglor, en falk och två örnar. Anders Numan

 

Källor:
Österhaninge kyrkoarkiv, sockenstämmoprotokoll, volym 3–4, 1811–1858. 0
Landskontoret IV, G5R, handlingar rörande skottpremier, volym 1–7, 1834–1860.
För vandring i nutid och forntid i Tyresta-området, samt orienteringskarta. Stockholm 1979.
Anteckningar angående jagt och djurfångst i Swerige, Johan Ludvig von Greiff. Stockholm 1828.




En vådlig olyckshändelse 1877!

Emma Hessling 1849-1919. Porträttmålaren är Hjalmar Nyholm.

Denna bastanta kvinna som finns avporträtterad på Tingshuset i Västerhaninge hette Emma Gustava Hessling och var född den 23 juli 1849 på Fors Kvarn i Västerhaninge. Hon var dotter till mjölnaren Gustav Hessling född 1800 i Ösmo. Efter ungdomstiden i bl.a. Stockholm kommer hon 1877 till Glädjen i Jordbro som piga hos arrendatorn Frans Johan Dahlström. Tillsammans med arrendatorns syster, Emelina Augusta, flyttar hon året efter till Stenhamra där de tillsammans driver en handelsbod.

Svenska Dagbladet 9 juli 1877. Det är här olyckshändelsen med revolvern inträffar och Emma skadas allvarligt men överlever.,

År 1894 köper Emelina Kvarntäppan, ett kvartshemman i Jordbro under Kalvsvik, och flyttar dit. Där tar hon en fosterson, Oskar Lod född 1885.

Emma blir nu ensam handlerska på Stenhamra men med tre pigor.
Året efter tar även hon vid 46 års ålder en fosterson endast en månad gammal, Johan Sixten Schoug, och 1896 en tioårig fosterdotter Betty Maria.

1898 sker en märklig rockad mellan Emma och Emelina, Emma flyttar med fosterbarn och tjänstefolk till gården Kvarntäppan och Emelina flyttar ensam tillbaka till Stenhamra och lämnar unge Oskar kvar till Emma. Han flyttar dock 1902 till Beteby.
Emma skaffar nu ytterligare två fosterbarn

1906 övertar övertar Johan Fredrik Norström Kvarntäppan, Emma bor kvar till 1911 då hon flyttar till Lunda i Jordbro där hon avlider som ogift i januari 1919.

Häradskartan 1905

Fotnot:

Här kan du läsa en berättelse om fostersonen Oskar Lod som för alltid satt sitt landmärke i trakten!

https://www.haninge.org/2016/03/08/vem-var-oskar-lod/#more-4831




Mellanberg, lite historia

Mellanberg, besök (1)

Den vackra huvudbyggnaden på Mellanberg, uppförd av Ragnar Jansson år 1927.

Fastigheten Mellanberg som våren 2016 inköptes av Haninge kommun har sin ursprung i ett torp under Söderby. Den finns med i husförhörslängderna från 1770 men förs som torp första gången 1791.

Vi tittar här på tiden på Mellanberg, från början av 1800-talet, ett stort antal torpare och brukare med familjer har haft sin utkomst här under dessa 200 år.

1810 noteras som torpare Carl Svensson född 1765 med jämnåriga hustrun Anna och tre söner födda mellan 1797-1807, de kommer från Berga i Västerhaninge. De flyttar redan 1811 till Huddinge och ny torpare blir Nils Ersson född 1766 med hustrun Anna Olsdotter och sonen Nils född 1798. Hustrun avlider 1816, sonen flyttar ut och änklingen Nils flyttar till Norrby 1920.

Då kommer som torpare, statdrängen på Söderby, Gustaf Andersson, född 1785 i Björnlunda, hit med hustrun Hedvig Charlotta och en nyfödd son, denne avlider dock i späd ålder. Paret får sedan fem döttrar. I början på 40-talet antecknas Gustaf som “sjuklig”, dottern Anna Lotta har gift sig med drängen Per Nilsson i Tyresta men flyttar hem 1843 för att hjälpa fadern under några år.
Dottern Hedvig Sofia, född 1825, gifter sig 1850 med Olof Lindman, född på Utö, som kommer från Lyckeby. De får dottern Brita Charlotta året efter. Det är Olof Lindman som sedan brukar torpet fram till 1855  då han med familjen flyttar till Nya Vreten men brukar inledningsvis båda torpen.

Gamle torparen Gustav Andersson avlider 1855 och änkan Hedvig Charlotta dör elva år senare, hon har funnits på Mellanberg i 46 år!

År 1857 är det dags för nästa dotter, Anna Margareta född 1822, att komma hem och noteras som brukare,  Hon kommer från Rudan som änka med två barn. Hon är änka efter båtsmannen på Gudö BT 21, Jan Wilhelm Löf-Sundström. De flyttar 1867 in till Söderby som inhysingar,

Ny torpare blir då Per Erik Persson född 1839. Han kommer från föräldrahemmet Ramsdalen med hustrun Anna Sofia Forsberg och och sonen Erik Gustaf och får här sonen August Alfred.
(Det är Per Erik Persson-Petterson som efter en kort tid i Amerika friköper mark från Tyresta och “nybygger” Erikslund i mitten på 1870-talet)
Läs om detta här

Av okänd anledning saknas Mellanberg i längden 1871-75 men 1876 finns här torparen Anders Jansson född 1836 och och tre år äldre hustrun Karolina Enblom. Under denna tid skrivs här på torpet många drängar och pigor under stor omsättning,

Torparen Jansson blir kvar ända till november 1893 då de flyttar in till Söderby huvudgård, han ersätts då av Karl Erik Gustafsson född 1841 som med hustru och två söner kommer från Huddinge. Familjen blir kvar till 1895 då man flyttar tillbaka dit.
Från Skäggsmo under Hässlingby  kommer då Karl Adolf Lindström, född 1859, med maka, två döttrar, två söner och en fosterson.

Torparen Lindström flyttar med familjen till Nacka 1898 och ersätts av Johan August Lundqvist som kommer från Muskö med stor familj. De flyttar dock efter en mycket kort tid vidare till Mårtensberg.
(Karl Adolf Lindström kommer åter till socknen 1910 via Sågen i Västerhaninge, nu som torpare på Söderbytorp, läs här om detta )

År 1901 kommer från Tjursta Båtsmanstorp, Anders Olof Eriksson född 1856 med sin familj. Här skrivs 1909 “lägenhetsägaren” Bror Gustaf Andersson som gifter sig med en av torpardöttrarna. Kanske bygger han en egen stuga på torpet. Torparen Eriksson blir änkling 1912 och flyttar då till Huddinge med resten av familjen samma år.

Ny torpare blir då Johan Olof Collin, född 1886, som kommer från Tyresö han blir kvar i tre år, flyttar då till Tutviken.

Å r 1922 friköps Mellanberg av Erik Ragnar Jansson, född 1891, hustrun heter Tyra Nor(d)ström, de kommer från Kvarntäppan i Jordbro , Tyra är dotter till ägaren Johan Erik Norström och Erik Ragnar har arrenderat gården och tvätteriet efter svärfaderns död.
De får sonen Nils Erik 1927 på Mellanberg.
Nuvarande huvudbyggnad är enligt uppgift uppförd 1927 och tvättstuga och torklada byggdes vid ungefärligen samma tidpunkt.

Erik Ragnar avlider 1959 och Tyra Wilhelmina 1968.

Några bilder från våren 2016.

3332606651_d5cd616ce3_o

Ekonomibyggnaden, troligen av äldre datum än bostaden, mycket välhållen under sitt skyddande plåttak

Mellanberg, besök (12)

Tvättstugan efter den lilla ån mellan Dammträsk och Rudan. Ovanpå finns en torklada

Mellanberg, besök (5)

Den separata torkladan vid uppfarten till bostaden ligger högt och tillgänglig för vinden. T.v skymtar jordkällaren.

Mellanberg, besök (6)

En gedigen jordkällare på vägen upp mot gårdstomten, i bakgrunden vägen mot Kolartorp




Selma Fingal, torparhustru och tvätterska

I Glimtar från 2005 finns en artikel som bygger på en intervju med Selma Fingal som gjordes på Hagagården 1982 av Elsie Lindholm och Ulla Nygren

HHG_1935

Selma som barn, omkring år 1900.

Selma Fingal, som föddes 1894, har växt upp på Lövhagen, hennes mammas barndomshem. På Lövhagen hade man åtta kor och två hästar. Man tvättade även stadstvätt. Selmas pappa köpte Lövhagen med en förbindelseskuld på elva år; men när dessa år hade gått hade ej pappan råd att lösa ut torpet, så det gick på auktion.

Familjen flyttade till Kalvsviks gård där fadern blev statare. Bostället hette Kråkvilan. Ett stort rum och ett stort kök med en hög tröskel mellan var deras bostad. Trägolv och vedspis fanns. Selmas mamma blev hjärt- och lungsjuk, kanske av förlusten av Lövhagen, som hon tog väldig hårt. Selma som var äldst av fem syskon fick klara av hushållet när hennes mamma blev dålig. Ett av Selmas minnen av sin mamma var att hon satt framför kakelugnen och sjöng for sina barn.

En lek som Selma berättade om var när hon och en kamrat, medan deras mammor mjölkade, satt och kammade huvudlöss ner på en bricka för att sedan leka att lössen var kor som de vallade.  Brickan delades i två halvor och nåde den lus som kom in på fel halva av brickan.
När Selma var liten hade de en 14-årig dräng på gården. Selmas bröder lekte på fritiden med honom. De åkte “stolpekärra”, en sorts kälke. Eftersom Selma var flicka och hade kjol fick hon inte vara med och leka, Men hon fann på råd och tog av sig kjolen och lekte i sina röda långkalsonger. När hennes pappa fick se henne i den klädseln fick hon skällning, för så gör inte en flicka.


I Kyrkskolan som byggdes 1904 gick Selma i sex år. Selma sa att det också varit skola i Gammelgården i närheten. Lärarna var inte alltid så rättvisa på den tiden. De barn som hade lite skaffning med sig åt lärarna låg alltid bättre till. Selmas föräldrahem var inte direkt fattigt, men det fanns inte något överflöd. Värre var det med dom statare som t ex hörde till Söderby gård.

Selma arbetade som ogift på ett tvätteri vid Riddartorp som var Selmas fars föräldrahem. Hon skötte där oftast den så kallade stötlådan. Ett tungt arbete. Sedan kom hon som piga till Kalvsvik, där hon mötte hon och blev förtjust i en dräng. De gifte sig 1913 då Selma var nästan 20 år. Selma och hennes man Gustav bodde tre år som statare på Söderby gård, där han var fördräng. Också på Kumla var de bosatta i ett år och där fick maken en rättarplats. Även på Djuprännilen som tillhörde Sanda ägor bodde Selma med sin familj 1935-40.

HHG_2352

Selma och Gustav Fingal med sina fyra söner på Kalvsvik 1932.

Arrendet på Djuprännilen var 600 kronor per år. Mesta tiden bodde de dock på Kalvsvik. I sin egenskap av statarkvinna berättade Selma att en del av kvinnorna hade kontrakterats så att de förutom att sköta ladugård även skulle hjälpa till med utearbetet. Arbetstiden var ofta från sjutiden på morgonen till sjutiden på kvällen. Fyra pojkar har Selma och hennes man fött upp. Två är födda hemma och två på sjukhus.
För att hjälpa upp ekonomin hade Selma och hennes man även tvätteri. Med häst och vagn körde maken tvätt in till Stockholm med start tidigt på morgonen vid tre- fyratiden och då var man i Stockholm vid sjutiden på morgonen.

Skärmklipp

Selma Fingal 1894- 1988, Härpå Hagagården 1982

Logdanser var det ofta på Kvarntäppan, där det fanns en stor loge. Julgransfester med kaffe och nubbe därtill åt karlarna förekom också. Selmas man blev omtalad och omskriven i tidningen som “slagrutegubben”. Han kunde finna vatten och även guld. Selmas vigselring försvann i backen när hon höll på att hänga tvätt. Tretton år senare hittade hennes man den med en slagruta och det var då han blev omtalad i tidningen.

Som torpare slutade Selma och hennes man 1940 då maken blev sjuklig. Då köpte de sig ett hus i Handen. Selma började då arbeta i Pressbyråns kiosk vid Handens station. I sex år arbetade hon där, men på grund av sin astma fick hon sluta. Det blev för dragigt med luckan som öppnades och stängdes stup i ett.

 

I Gillets bok om tvättarna i Haninge har författarna en kort artikel om Selma Fingal, vi saxar lite:

Redan i femtonårsåldern arbetade Selma F. som tvättbiträde hos sin farbror Per Erik Andersson i Riddartorp vid sjön Öran och det var ett slitsamt liv.
“Vi låg på knä och klappade tvätten med klappträ på isen om vintern. Och det var så kallt så man fick ta med sig en hink med varmvatten att doppa händerna i så att fingrarna inte skulle frysa fast.”

4289411441_3b36343fca_o (1)

Djuprännilen, 60-tal.

Efter giftermålet med Gustav Fingal blev hon torparhustru och bodde på torpet Djuprännilen, ett torp på 13 tld. De bodde där som arrendatorer mellan åren 1935 och 1942. På torpet fanns också en tvättstuga och en torklada.

I en intervju i DN ställs Selma F. inför frågan varför hon började tvätta. “Ja, varför vi började  Vi behövde väl pengar. Vi hade några kor och sålde mjölk och lite smör. Vi hade fina potatisjordar. Min man tog cykeln på morgonen och åkte runt med den till kunderna. Men pengarna vi fick räckte inte långt. Vi skulle ju ut med arrendet också. Så det var tvätteriet vi tjänade på. Fast mest tjänade nog åkarn, han hade lastbil och körde tvätten till stan.”

Och tvätterirörelsen gick så bra, att Selma och Gustav F. kunde köpa ett tvätteri i Källtorp i Vendelsö. De tvättade och manglade, men Gustav  blev sjuk och det blev svårt för dem att klara av amorteringarna och de fick därför upphöra med sin tvätteriverksamhet




Vem var Oskar Lod?

Arne

1928 – 2009

I början på min “forskning” på hembygden hade jag god hjälp av gode vännen Arne Roswall. Vi använde ofta söndags-förmiddagarna till strövtåg i trakterna. Denna artikel är från 2001 och sedan kompletterad sju år senare.

 

En hisnande vacker söndag i november 2001 förlades helgpromenaden till markerna runt Husby och Beteby. Under ledning av Lennart Sundelius, tills nyligen brukare av Husby och Ormsta och född på den gamla kungsgården Husby, vandrade vi över de gröna golfbaneytorna till den plats efter ån där gården Broby en gång var belägen.

karta

Generalstabskartan c:a 1880

Det är för mej okänt när byggnaderna försvann från sin ursprungliga plats men åtminstone en stuga har flyttats till skogsbacken söder om Husby och används idag som permanentbostad.

Brobystugan

Brobystugan på Husby.

På vägen går vi förbi platsen där Brobyskatten en gång kom i dagen efter ett släntras vid Husbyån. Lennart som tillsammans med brodern Gunnar byggt golfbanan vid Husby hade försökt få tag på delar av den funna skatten för att visa upp för kulturhungriga golfare men till sin stora förvåning fått beskedet att den skingrats och var utom kontroll.

Broby låg omedelbart norr om ån, några hundra meter väster om den nuvarande vägen till Beteby. Rester av grunder och sten finns kvar vid åkanten men är till stor del totalt överväxta och svåra att definiera. På den östligaste kullen finns en rundad berghäll och på dess sydsida finns nedanstående inskription inhuggen:

inskrift

Lennart hade vid ett tidigare tillfälle berättat för mej att han av någon anledning fått en känsla att leta efter något speciellt just på det stället.

Arne Lennart

Lennart och Arne detaljstuderar!

Kanske är det den sedan länge saknade Brobystenen som påverkat honom men istället för den sedan 1700-talet saknade runstenen fann han denna märkliga och tills vidare okända inskription.

Vem var då denne Oskar Lod som med god precision och säker hand lämnat sin autograf till framtiden?
Varken Arne Roswall eller jag har någonsin träffat på detta namn i Haningesammanhang.

Jag har studerat tillgängliga husförhörslängder för Österhaninge, visserligen ganska moderna, och på andra sätt sökt efter den mystiske Oskar utan framgång.

Namnet tyder ju på att det kan vara en gammal soldat som tilldelats ett passande namn för att skiljas från andra, ett förfarande som var ganska vanligt för i tiden. Men då borde han ha bott på något soldattorp i närheten, kanske kan någon hitta honom den vägen.

Eller är det kanske så att någon i modern tid försöker driva med oss hembygdsamatörer, man kommer ju osökt att tänka på Slas fantastiska historia, Vem älskar Yngve Frej? där några kluriga gubbar ville förgylla vardagen med ett påhittat fornminne.

Tillägg 2008

Som framgår av artikeln ovan hade jag inte funnit några uppgifter om den mystiske Oscar år 2001. Men jag hade letat dåligt! Detta var på den tiden man läste kyrkböckerna på inlånade mikrokort via en hiskelig läsare på skrivbordet.

Sju år senare, under arbete via nätet med en helt annan person, gamle båtsman Lax, fann jag av en tillfällighet ”Broby-Oskar”

Under gården Kvarntäppan i Jordbro, HFL 1895, fann jag som fosterbarn till familjen Dahlström, följande:

hfl

(Lod, Oskar Nikolaus fb  f 1885 12 06 Tyresö    infl fr Spånga 94 11 16…)

Det är sånt här som gör att man med jämna mellanrum får en kick i sin amatörforskning och som rättfärdigar många sena timmar framför datorn!

Oskar Lod var född i Tyresö 1885, har av någon anledning hamnat i Spånga, för att sedan som fosterson hamna på Kvarntäppan i Österhaninge ”på Spångas fattigvårds bekostnad”

Lod födelse

Husförhörslängden Kumla Gård, Tyresö 1885.

Kvarntäppan ägs då av Emilia Augusta Dahlström, handelsidkare på Stenhamra, och där bor också brodern Otto Wilhelm med familj.

Emma Hessling

Emma Hessling, porträtt av Hjalmar Nyholm.

Någon gång efter 1895 flyttar Emilia Augusta tillbaka till Stenhamra, Otto Wilhelm med familj till Opp-Norrby och Oskar Lod blir av någon anledning (ekonomisk??) antecknad som fosterson hos Emma  Hessling som nu står som hemmansägare på Kvarntäppan.
Denna Emma  verkar ha varit kompanjon med Emilia Augusta i handelsboden men nu verkar man göra någon form av rockad mellan Stenhamra och Kvarntäppan.

Med tillgång till Oskars fullständiga data finner jag honom som avliden 1971 på gården Skaten i Skärplinge, Hållnäs kommun, Uppsala län. Han har varit gift sedan 1929 med Frida Josefina, född 1893 i Hållnäs, och stavar nu sitt efternamn ”Lood”.

 




Kalvsviks utägor, Jordbros vagga

Ur Gillets bok “Gårdar i Österhaninge, Kyrkbygden”Karin Aspberg

Karin Aspberg, född Stavfors, uppvuxen på Kalvsvik, skriver:

Utägorna till byn – kommundelen Jordbros vagga

Kalvsviks by hade stora arealer mot norr. På en av kartorna till ägomätningen år 1742 kan man bland annat hitta Jordbro krog, ägd av Mellangårdsägaren, prosten Lennæus. Längre ner på kartan finner man ett ”qwarnställe”, som också ägs av prosten och strax söder om kvarnen ligger ett båtsmanstorp med små åkerlappar och gärdesgård omkring.
Ovannämnd bebyggelse ligger som små öar med skog, berg och mossar omkring sig. Hemmanet Kvarntäppan är närmaste granne.

Kvarntäppan

Kvarntäppan på 40-talet.

Jordbro krog låg vid landsvägen mellan Västerhaninge och Stockholm, ungefär där Svensk Bilprovnings nu har sin kundparkering.
Krogen var rastplats för Ösmo- och Sorundabönderna på deras väg till och från Stockholm. På kartan inför storskiftet 1770 finns två krogar inritade. Nu har krogen Glädjen tillkommit alldeles intill på andra sidan vägen. Husförhörslängderna berättar att båda krogarna drevs till 1856, då Jordbro krog stängde.

Marken ägdes av kyrkan och brukades av torpare, därav namnet Jordbro torp. Glädjen var krog till 1865, då rättigheterna drogs in, men öl och kaffe serverades i ytterligare många år.
Krögaren Dahlström vid Glädjen var nämndeman. Han var ägare till gården Kvarntäppan på 1/4 mantal. År 1851 hade han slutat som krögare och nämndeman men bodde kvar och nu hade han blivit kyrkvärd.
Han hade fått nya grannar också. Fabrikör Strömberg hade startat garverirörelse. Strömslund hade därmed tillkommit.

Gädjen

Glädjen och Strömslund

Kalvsviks kvarn beboddes tidvis av mjölnare. År 1833 bodde det en mjölnare där med sin familj. När han dog 1852, kom ingen efterträdare.

Hurtigstorp kallas även Kalvsviks båtsmanstorp, eller BT No 5 efter numret på roten i Första Södermanlands Båtmans Companie.
Båtsmännen bar under tjänstgöringstiden ett särskilt efternamn förknippat med roten, och på Kalvsviks båtmanstorp var detta Hurtig.

Hurtigstorp BT 5

Hurtigstorp

Läs artikel om båtsman Hurtig

Torpet Djuprännilen var närmaste granne till Hurtig. Adressen finns kvar men är numera en del i ett stort radhusområde på platsen. Torpet var under lång tid skogsvaktarboställe.

Djuprännilen 1964

Djuprännilen från 1964

Ett litet ställe, Sommarro, tillkom först vid slutet av 1800-talet. Där bodde då en snickare med sin familj. Märkligt nog kallas den moderna bebyggelsen här för Sommarbo. Ett tolkningsfel?
Grindsvreten var torp under Nedergården från omkring 1845 till 1910. Stället låg strax söder om nuvarande Kullerstensvägen i Jordbro. Där bodde bygdespelmannen Anders Bergström med sina föräldrar.

Karta Jordbro 1742

Där Jordbros bostadsområde i dag breder ut sig var den enda bebyggelsen på 1740-talet Kalvsviks kvarn (u) och Hurtigstorp (w). Det är ungefär en kilometer mellan krogen på övre bilden och bebyggelsen på den nedre, varför det senare området inte på något sätt på den tiden förknippades med namnet Jordbro. Båda kartdetaljerna från 1742 års ägodelningskarta.

 

Karins bok 35 +36Gillet har givit ut två böcker om gårdarna i kyrkbygden i Österhaninge. Båda finns att beställa via hemsidan: Haningegillet




Flickan och vändkorsen…

…. låter nästan som titeln på en HC Andersen-saga!

2689795214_ce27efe76e_o (1)

Hon heter Gertrud, vid tiden för bilden Åkerberg, numera Ström och bodde då som nu på föräldrahemmet Kvarntäppan i Håga. ( läs här )

Här har hon kanske har varit ner till Posten eller Apoteket i nåt ärende eller är hon kanske på hemväg från skolan?

Vändkorsen fanns där förlängningen av Klockargatan och Stationsvägen korsade järnvägen innan den gick upp på Tungelstavägen mittemot nuvarande Parkvägen. Den gick parallellt med järnvägen i sydlig riktning.

Korsen var ju till för att höja säkerheten vid övergången kanske framförallt för cyklister, meningen var att man skulle kliva av cykeln och leda den över men samhällets unga tvåhjulsekvilibrister gjorde det naturligtvis det till en sport att åka över direkt. Mej veterligt hände dock ingen olycka här i modern tid. Däremot blev en banvakt ihjälkörd av tåget i början på 1900-talet då vägen var farbar med fordon.

I bakgrunden ser vi Hedlunds handelshus, kom till i mitten på 40-talet så förmodligen är bilden tagen mellan 1945-47.
Mellan Gertrud och affärshuset låg på den tiden ortens fotbollsplan och till vänster om henne Granebo.




En lokal konstnär, Hjalmar Nyholm

portr

Hjalmar Nyholm, här ett självporträtt, var produktiv som konstnär men hade problem med hälsan och sitt sociala liv.

Hjalmar Nyholm föddes 1873 i Maria Magdalena församling i Stockholm såsom tredje barnet i en syskonskara på tio barn och avled 1905 i Österhaninge i följderna efter en förkylningssjukdom. Han var son till slöjdläraren och klockaren Johan Alfred Nyholm från Väs­terljung och dennes hustru, barnmorskan Lovisa Adolfina, född Sandberg, från Orkesta.
Hjalmars far och mor var verksamma i Österhaninge i sina yrkesroller under många år.

Vid fem års ålder insjuknade Hjalmar i scharlakansfeber, vilket utvecklade sig så olyckligt, att han blev döv och nästan stum resten av sitt liv. Måhända bidrog detta till att han fick möjlighet att utveckla de anlag, som tidigt upp­märksammades av omgivningen.

Dåvarande prosten i Österhaninge, Carl Herman Levin, säger sålunda i ett yttrande, som åtföljde en ansökan om inträde vid “allmänna institutet för döfstumma å Manilla”, att barnet “synes ha lätt för att lära” och “ha ovanliga anlag för ritning”.

Efter utbildning vid Manilla under åren 1882—1889 vann han år 1892 inträde vid Konstakademiens Målare- och Bildhuggarskola, där han kvarblev till år 1897. Han gjorde en kortare studieresa till Italien men verkade sedan under sin ganska korta aktiva tid i Österhaninge där han levde under knappa ekonomiska villkor.

21588051960_5a54f3a4f4_o (1)

Denna tavla av Hjalmar Nyholm skänktes till Österhaninge församlingshem vid invigningen hösten 2015 av  systersonen Hans G Forsberg. Motivet är Kyrkbyn från Hesslingby Källarbacke.

 

Av hans knappt 200 kända verk har de flesta anknytning till hembygden.

Många av Nyholms arbeten är skissartade och andra är ofullbordade, vilket kan tolkas såsom ett uttryck för konstnärens omvittnade, starka självkritik. Hans arbeten är mestadels osignerade och odaterade.

Här kommer ett litet urval ur hans produktion, läs sedan Harry Runqvists artikel ur Sörmlandsbygden 1968.

Högsta

Ett motiv på Högsta från ådalen, i förgrunden t.h. syns Högstastenen.

statare

Rättarlag på Hässlingby, originalet finns i Tingshuset

kyrkan

Motiv från Österhaninge kyrkby.

kalvsvik

Kalvsvik

hess

Emma Hessling på Kvarntäppan, originalet finns i Tingshuset.

Läs Harry Runqvists artikel ur Sörmlandsbygden 1968.