haninge.org

Hembygd i Haninge

Kategori: Österhaninge (sida 1 av 8)

image_pdfimage_print

Rapport om min historia med Jon Pedersson Lille

Denna artikel är skriven av Karin Aspberg år 2012.
Med anledning av att jag skriver om Sanda gårds historia letar jag efter det mesta som har, och har haft, med Sanda att göra.
För att inte missa något mycket väsentligt beträffande natur och kultur i bygden har jag läst Harry Runqvists, Österhaninge socken, 1968. Där skriver han om Sanda: ”Där bodde under 1600-talet bl. a. befallningsmannen över Södertörns fögderi, Jon Pedersson Lille, vars epitafium hänger i kyrkan.”

Det är ju intressant att den mannen bodde just i Sanda. Det måste jag uppmärksamma, men att det finns något i kyrkan efter honom tänkte jag hoppa över. Det är väl någon gammal dammig vapensköld, tänkte jag. En lucka i min allmänbildning gjorde nämligen att jag inte visste vad ett epitafium är. Med skammens rodnad på mina kinder tog jag senare del av några av mina hembygdsforskarkollegors kunskaper i ämnet.

Ifall någon mer än jag var sjuk just den dagen man talade om epitafier i skolan citerar jag första delen av förklaringen av ordet från Nordisk familjebok: ”Epita´fium, epitäf, eg. gravskrift, en i det inre av en kyrka uppsatt minnestavla över en avliden, vanl. en, som begravts inom kyrkan…”

Margareta Runqvist berättade för mig att Lilles epitafium är den stora tavlan som pryder Österhaninge kyrkas norra vägg.
Denna tavla föreställer Jesus, när han som död och vitblek tas ner från korset och denna tavla uppmärksammade jag redan som liten flicka, när jag ofta fick följa med mina föräldrar till kyrkan. Jag minns att den fick mig att känna mig kuslig till mods. Den framkallade inte direkt dödsångest, men jag tryckte mig tätt intill mamma när jag tittade på tavlan och varje kyrkobesök måste jag tvångsmässigt titta på den. Ännu, efter 70 år, känner jag mig som en liten flicka när jag ser tavlan. Fortsätt läsa

Anteckningar från barndomsåren, gjorda av Anna Blomqvist-Högman troligen i januari 1949.

En berättelse från 1870-talets Gålö om en liten flickas glädjeämnen och mödosamma vandringar.

Anna Högman, född Blomqvist, var en stor del av sin livstid husmor på Svenska diakonisällskapets Stora Sköndal där hon har en väg uppkallad efter sig.

Anna var 80 år när hon skrev ner dessa minnen från sin barndom i Österhaninge.’

Redigerad av Karin Aspberg 2010. Teckningar av Else Johansson.

 

”En kväll i förra veckan efter en tröttsam dag i stan läste jag en betraktelse av gamle biskop Billing – den handlade om hemmets glädje. Jag kom då att tänka på hur vi alla syskon varit lyckliga att ha haft ett sådant hem, för vilket vi ej kunna vara nog tacksamma. Bilden av våra kära föräldrar i arbete och möda från morgon till kväll för sina barns bästa är gripande. Aldrig hörde vi ett ont ord från deras läppar. Det hindrade dock ej att riset satt bakom kakelugnen och ibland togs i anspråk. Jag antar det mest var pojkarna som fick smaka det.

Mitt första intryck från barnaåren gäller 3-årsåldern, när vi flyttade från Arnöberg till Gålön. Vi voro då blott fyra stycken. Vi foro på båt från Enköping, och det jag minns är blott att jag skrek och ej ville fara på sjön.

Sedan vid 5-årsåldern, när jag började skolan, bror Carl var då 7 år, vandrade vi iväg en rätt så lång väg till en liten skola. Berget hette den och låg vid en vik av Östersjön. Jag minns att jag hade en blå och vitrutig bomullsklänning och hårt flätade små pukor vid vardera örat. Vi fingo första dagen sitta på stolar alldeles framför lärarinnan. Som jag var liten, blev jag inackorderad där och fick gå hem på lördagseftermiddagen. Mycket längtade jag efter den dagen, då jag just inte hade så roligt ensam. Då lärarinnan rustade i köket, satt jag i rummet innanför och ropade ”Får jag gå ut? Får jag gå ut?” Jag hade en lekkamrat i en granngård, Ann i Askvik. Hon fick ibland komma och vi lekte då kalas i bergskrevorna utanför med trasiga porslinsbitar som servis. Ibland gick lärarinnan bort, och då pekade hon med pekpinnen var visaren skulle stå på klockan när hon kom hem.
Fortsätt läsa

Brink, torp under Årsta

Häradsekonomiska kartan från 1905

Husförhörslängden 1746, Österhaninge, kallas då Brinken.

Torpet Brink, de nordligaste torpet under Årsta, Södra Roten, finns med i HFL från 1746.
Torparen då heter Anders Andersson, född år 1710, hustrun Anna är fyra år äldre och de har en dotter på sex år med samma namn.
I Jordeböckerna nämns ”Brinken” för första gången år 1703 som dagsverkstorp under Årsta och några decennier senare som skattlagt torp.
Det fanns två bostadshus på torpstället från slutet av 1800-talet, oklart när de kom till.

Det ”gamla” huset på Brink, t.h. jordkällaren. Foto Henry Hall Haningegillet 1981. Det är nog inte troligt att detta hus trots namnet är från mitten av 1700-talet.

Fortsätt läsa

Favorit i repris, historia om nya stadsdelen Vega!

 

Vega, fastigheten som gett området dess namn. Foto: Henry Hall

Gå in här:

Lite historia om Vega (och Söderhagen) inför byggandet av Vegastaden

Lotta i Backen

Lotta på äldre dar med bärkorg och käpp. Bilden tillhör Lars Fröstad.

 

 

Anna Charlotta  Larsson,  född Åkerblom, mera känd som ”Lotta i Backen”, var född den 13 januari 1868 på torpet Sjötäppan i Dalarö församling. Det låg på Sandemars marker norr om Dalarövägen vid Vinåker.

 

Fortsätt läsa

Årsta 1954, arrendatorn Fröstad intervjuas.

Under 1950-talet fanns lokaltidningen Haningebladet. Den gavs ut av vendelsöbon Börje Carlsson som i detta sammanhang skrev sina artiklar under signaturen Bese.
Här en artikel från nummer 10 1954 med mycket fakta om ett storjordbruk på 50-talet, kanske intresserar det någon?

Artikeln inleds med att gården gästas av prominenta personer däribland Carl Sundelius Husby, för demonstration av en ny jordbruksmaskin.

Vi var intresserade av allt som hörde till gården i övrigt och fick därefter en trevlig pratstund med arrendatorn Herbert Fröstad.

– Hur stora är ägorna, frågar vi.

– Hela åkerarealen är 800 tunnland, fortätter hr Fröstad.
Därav brukas under huvudgården 640 tunnland, varav 113 td i beten och övriga 160 td brukas av fem arrendegårdar.
Skogen består av 1.500 tunnland. Åkern är ungefär 6 km lång och 500 m bred.

– Årsta är inte kreaturslöst, vad vi kunnat konstatera?

– Här finns sex arbetshästar, två stamtjurar, 145 andra nötkreatur varav 70 mjölkkor och 25 gödstutar samt 50 kvigor och kalvar. Boskapen år av S.R.B.-ras vilket betyder Svensk Rödbrokig Boskap. Medelavkastningen pr är ar 3.850 kg mjölk varur tas 4 procent smörfett vilket blir ca 154 kg.
Varje morgon går mjölken till Mjölkcentralen på Torsgatan.

– Jorden, är den bra?
– Den består till större delen av godartad mellanlera s.k. ”Svänlera” och en mindre del moränlera (sandblandad). Växtodlingen bedrives allsidigt. Höstvetet, som går på alla godsets jordar, odlas i år på 126 td. Oljeväxterna raps och ryps odlas på en areal motsvarande en fjärdedel av vetearealen, ungefär 43 td.
Dessutom odlas vithavre, korn, blandsäd, ärter, Solhavre 2, Drott och Rivalvårvete.
Torsdags- ärt odlas som kontrollodlingar till utsäde. Utan skryt kan sägas att vårt utsäde är av mycket hög kvalitet.

– Driften är förstås mekaniserad?
– Ja, till största möjliga utsträckning, säger hr Fröstad. Vi har tre större traktorer och två mindre transporttraktorer. Två skördetröskor, en självgående 8,5 fot med tank och en bogserad 6 fot med tank. Skörden sköter fyra man om. En man på varje tröska, en chaufför på bilen för transport från fälten till magasinet där befallningsman tar emot.
Magasinet sköter sig praktiskt taget självt utan manuell arbetskraft. Det som inte går ut till utsäde går till kvarnen. Ekonomikomplexet är 180 m långt och 20 m brett. Tegeltaket är ett tunnland stort.

– Hur stor personal har hr Fröstad till hjälp?

– Tretton man. Det är befallningsman, bokhållare, ladugårdsförman, maskinist, traktorförare, stalldräng, ladugårdskarlar och tre övriga, ofta utländska praktikanter.
För 25 år sedan var personalen över 30 personer. Den totala avlöningssumman om året var precis lika stor då som idag.

– Hur har skörden varit i år?
– Kvaliteten är genomgående mycket god. Frånsett vårvetet, som under en regnperiod de sista dagarna i september lönnmältade på rot. Men i stort sett är vi här i våra bygder fullt nöjda med 1954 års skörd, slutar hr Fröstad.

En lång historia om ett kort och tragiskt liv…

Vid en förberedande promenad inför en kommande aktivitet på Österhaninge begravningsplats fann vi denna vackra men lite avvikande, liggande gravsten,

Den har formen av en uppslagen bok i vit marmor med text i guld, vänstersidan består av ett kors och texten ”John Rydberg 19 år”.
På den högra sidan finns Johan Olof Wallins vackra ord:
Fortsätt läsa

Pappa Mauritz, Ivar Lo och redaktören

Ivar Lo baskerHar på senare år ”hittat” min favoritförfattare igen! Kanske har ni märkt det på bloggen?
Som mycket annat här i livet går även sådana intressen i vågor.
Gustav NybergAnledningen till det nyvaknade intresset  är att en ung doktorand på universitet, Gustav Nyberg, kontaktade mej via nätet.
Han arbetar med en avhandling under rubriken ”Statarnas förfackliga kamp” och är dessutom engagerad i Ivar Lo-sällskapet.
Han hade snappat upp en kortartikel på nätet om min far som var statdräng och statare på Södertörn i 40 år.

Fortsätt läsa

En vådlig olyckshändelse 1877!

Emma Hessling 1849-1919. Porträttmålaren är Hjalmar Nyholm.

Denna bastanta kvinna som finns avporträtterad på Tingshuset i Västerhaninge hette Emma Gustava Hessling och var född den 23 juli 1849 på Fors Kvarn i Västerhaninge. Hon var dotter till mjölnaren Gustav Hessling född 1800 i Ösmo. Efter ungdomstiden i bl.a. Stockholm kommer hon 1877 till Glädjen i Jordbro som piga hos arrendatorn Frans Johan Dahlström. Tillsammans med arrendatorns syster, Emelina Augusta, flyttar hon året efter till Stenhamra där de tillsammans driver en handelsbod.
Fortsätt läsa

Hesslingby under familjen Israelssons tid

skarmklipp

Hesslingby i slutet på 1950-talet

Sista ägarna som bebor, brukar och driver gården Hesslingby som traditionellt lantbruk blir Axel Israelssons familj. De köpte Hesslingby 1927, Åbrunna ingick inte i köpet.

Axel Israelsson kom från Säby säteri på Ingarö, var född 1886 i Linde bergsförsamling. Hustrun Matilda Vilhelmina Nilsson var född 1894 i Önnestad. Makarna fick fyra söner: Karl Axel, född 1924, Bengt, född 1930, Gustaf, född 1931 och Erik, född 1934 samt två döttrar: Anna, född 1926 och Solveig, född 1928.
Nu vidtog en tid av återställande av gården och framförallt de odlade markerna.

Fortsätt läsa

Äldre inlägg

© 2018 haninge.org

Tema av Anders NorenUpp ↑