Hembygd i Haninge

Kategori: Österhaninge (Sida 1 av 9)

image_pdfimage_print

En principfast ung man… eller?

Nedanstående notis från år 1903 fångade mitt intresse, denne unge man, boende i byn Alby i Österhaninge, föredrog att i stället för att betala utdömda 50 kronor i förlikning till en granne att ta sig själv av daga.

Artikeln i tidningen Dagen i november1903.

Att själva handlingen troligtvis begåtts ”under rusets inflytande” framgår men det alternativa beslutet att ta sitt liv istället för att betala måste väl rimligtvis tagits på någorlunda nykter kaluv!
Det synes inte vara bristen på pengar som låg bakom det makabra beslutet!

Erik Mauritz Eriksson var barnbarn till nämndemannen på Alby 1:2, byns största gård på 3/8 mantal, Anders Eriksson, som avlidit 1881.
Gården övergick då till änkan Hedvig och till den ende sonen Erik Andersson, född 1846, som gift sig 1878 med den sex år yngre Anna Lovisa Nilsson från Åhus i Skåne.
Ett år efter bröllopet får de sonen Mauritz .

Fortsätt läsa

Björkhagen, Paintballtorpet!

Foto: Per Stavfors.

Denna föga uppbyggliga syn mötte Gillets ordförande Per Stavfors den 28 januari 2020.
I backen upp mot Årsta Havsbad, från trevägskorsningen vid Dalarö-/Västerhaninge-/Årstavägen, fann han resterna av Sandatorpet Övre Björkhagen.
I pipelinen här på bloggen låg då en kort beskrivning av torpet och det på samma område sedan länge försvunna Nedre Björkhagen.


Under vintern 2018 avverkades skogsområdet på västra sidan av Årsta Havsbadsvägen i backen ner mot Dalarövägen vid torpstället Björkhagen och ett av husen, senare kallat Övre Björkhagen, blev väl synligt från vägen.

Detta har intresserat förbipasserande och här följer en kort historik, vissa fakta är taget ur Karin Aspbergs bok ”Gårdarna i Österhaninge 2”.

Övre Björkhagen,  f.d. Paintballtorpet, 2018. Enl. obekräftade uppgifter byggdes detta hus i slutet på 1890-talet. Foto Stefan Jansson,

Samma byggnad 1981. Foto Henry Hall, Haningegillet

Torpet tillhörde Sanda rote, gården Sanda var på 3 1/6 mantal och ingick i fideikommisset Sandemar som sedan 1827 funnits i släkten Braunerhielms ägo.
Sandemar köptes 2007 av Karin Mattson-Nordin.

Björkhagen är angivet som jordtorp.  Finns i församlingsboken under egen rubrik först år 1911 och på 1930-talet som två torp, Övre- och Nedre Björkhagen.

Före 1911 skrevs de boende under huvudgården Sanda så det är svårt att i vissa fall avgöra på vilket av torpen som nedanstående torpare bodde.

Båda bostadshusen användes också tidvis som statarbostäder och prästen hade dålig kontroll på noteringarna.

Här några noteringar om boende på 1900-talet

1911 kom som torpare Anders Gustaf Eriksson hit med hustrun Emma Kristina Jansson med sina tre hemmavarande barn. Han har då varit statdräng på Sanda sedan 1896. De flyttar 1928 tillbaka in på huvudgården. Torparen Eriksson bodde på Nedre Björkhagen där en ladugård fanns på bergknallen väster om bostadshuset. Dessa byggnader raserades tidigt. Grunden och rester finns kvar i sluttningen ner mot Österhaningevägen. Det är oklart hur länge det bodde folk där.

Från år 1923 var statdrängen Axel Seijboldt med familj skrivna på Björkhagen, de kom då från Vallentuna. Sonen Göte kom senare till Alby som dräng och gifte sig  med dottern i Alby 2:3, Fanny Mellqvist. Han slutade sina dagar som hemmansägare på Alby och var väl känd i bygden.
Axel och övriga familjen flyttade 1931 till Brännkyrka.
Familjen Seijboldt bodde på troligen på Övre Björkhagen där också målarmästare Hjalmar Bengtsson en period (1924-1929) bodde. Han kom då från Stadsberga med hustru, dotter och två söner och flyttade även han till Brännkyka.

År 1928 kom torparen Konrad Hjalmar Thörnqvist med familj från Västerhaninge, han blir änkling 1931 och flyttar två år senare till Vendelsö.

År 1933 kom från Stymninge till Nedre Björkhagen som torpare Karl Ivar Andersson med hustrun Greta Constanse och hennes son Ulf Oskar.

Till Övre Björkhagen kommer 1933 från Vendelsö  Sten Henning Eriksson med hustrun Hildur Maria och dottern Gunvor Linnea.

År 1936 kommer till Övre Björkhagen, från torpet Södersund, Sven Erik Vidlund med hustrun Anna född Fröjd med två barn, flyttar 1941 till Djuprännilen i Jordbro.

Ladugården låg på andra sidan av den dåvarande Årsta Havsbadsvägen som gjorde en liten krök in mot torpet som dock försvann när vägen rätades ut. Se kartan nedan.

Ekonomiska kartan 1951.

(Nedre) Björkhagen 1981. Foto Henry Hall, Haningegillet. Torpet finns beskrivet under egen rubrik från 1911. Troligen byggt betydligt tidigare.

Det som fanns kvar av Nedre Björkhagen 2003. Foto Henry Hall, Haningegillet.

Det som finns kvar av Nedre Björkhagens bostadshus 2018, i bakgrunden ser vi trevägskorsningen Österhaninge-Dalarö- Årsta Havsbadsvägen. Foto Bengt Lidbom.

Övre Björkhagen användes därefter som statarbostad för Sanda Gård och andra hyresgäster och under senare år har en paintballklubb nyttjat huset för sin verksamhet.

En liten utvikning om vad som berättades på trakten…

Målarmästaren Hjalmar Bengtsson kom till trakterna i början på 1910-talet. Han var en erkänt skicklig yrkesman. Han anlitades flitigt av familjen Braunerhielm för att underhålla och förbättra interiören i det gamla träslottet på Sandemar.

Han hade dessutom en konstnärlig ådra och anlitades, sägs detbl.a. till ett mycket märkligt hantverk av folk i trakten som var ägare till den lokale konstnären Hjalmar Nyholms målningar.

Självporträtt av konstnären.

Hjalmar Nyholm levde mellan 1873-1905 och var son till klockaren i Österhaninge Johan Alfred Nyholm och dennes hustru, barnmorskan Lovisa Adolfina.

Han var sedan sin tidiga barndom döv och nästan helt stum till följd av scharlakansfeber.

 

Hans produktion omfattade upp emot 200 verk varav ett 60-tal oljemålningar på duk, de flesta med lokala motiv, Dessa tavlor såldes ofta för en spottstyver i trakten och hamnade inte alltid på väggen i finrummet.

Hjalmar Nyholm hade en egenhet som konstnär, han fullbordade inte alltid sina verk! Delar av duken lämnades vit!
Några decennier efter sin död fick han en viss uppskattning som konstnär och dukarna plockades fram ur sina gömslen och ramades in för hängning.
Många fann då att delar av verket var ”omålade”!

Det var nu ”Målar Bengtsson”, som han kallades, fick hedersuppdraget att komplettera dukarna med lämpliga objekt.

Här följer två tavlor som skulle kunnat bli uppdrag för honom!

Fortsätt läsa

Hässlingbystenen äntligen rest!

Hässlingbystenen Sö 264 har troligen under mycket lång tid legat mer eller mindre dold i vegetationen i den norra kanten av Kikarberget. Nu har den rests och är väl synlig från motorvägen norr om Kalvsviks ridhus. Foto Monika Nordh

Vår numera bortgångne arkeolog Roger Wikell skrev 2011 denna artikel i Glimtar under rubriken ”När hedniskt land kristnades”

Hässlingbystenen Sö 264

Stenen finns vid pilen

Bakom Kikarberget finns Haninges mest oansenliga runsten. Ristningen består blott av ett kors med några spridda runor i korsarmarna. Runstenen har fått signum Sö 264 Hässlingby i verket Södermanlands runinskrifter, och beskrivningen omfattar endast 16 rader text.
Intresset för stenen från forskningens sida har allt sedan dess också varit svalt. Dock ska vi se att mer finns att berätta, ty runstenar är så mycket mer än runor.
Men först en orientering och lägesbeskrivning. Kikarberget är det höga berg som ligger norr om Österhaninge kyrka, och den intilliggande Hässlingby gård. I västra änden av berget ligger gården Kalvsvik. För den som färdas på väg 73 mot Nynäshamn kan nämnas att berget är den fond man ser vid färd söderut från Handen/Brandbergen.
Berget ligger rakt framför en på vänster hand när man kommer ur skogen och är på väg ut över åkermarken. Kalvsvik är hästgården därnäst.

Stenen är belägen rätt nedanför högsta krönet av berget, och är på våren och senhösten faktiskt synlig från motorvägen om man vet var man ska fästa blicken. Ett markant dike går framför runstenen. Tyvärr är den svår att hitta på sommaren, då högt gräs växer kring den lågt liggande stenen. Den är omkullfallen och ligger ganska djupt nedsjunken i leran. Inte blir det bättre av att stenen gärna blir övermossad i sitt något mörka och skuggrika norrläge. Går man på den stig som leder längs det branta berget missar man därför lätt runstenen. Med fördel kan man följa dikeskanten och hålla noga utkik. Det är inte på långa vägar lika bekvämt som att följa stigen, men är det klart bästa sättet att inte gå vilse i sitt sökande. Har man kommit fram till några berghällar, som bildar en svagt markerad udde ut i åkermarken så har man gått för långt, och ska bara gå tillbaka några steg (åt öster), här nämnt som en hjälp för den som själv vill besöka stenen.

Fortsätt läsa

Sme’valle, bysmed i Österhaninge

Sme’valle i aktion i sin smedja. I bakgrunden t.h. skymtar Österhaningeskolan. Bakom smedjan syns taket på smedstugan och kyrktornet.

Äldre tiders hantverkare var högt aktade av traktens folk och mycket viktiga för utvecklingen.
De hamnade strax efter de kyrkliga potentaterna, doktorn, lagens representanter och lärarna i samhällets sociala skala.
Och överst kom oftast smeden!

Smeden i Österhaninge i dryga 60 år var Valdemar Nilsson, men väldigt få kände honom under det namnet, han var Sme’valle med hela trakten!

Karl Valdemar Nilsson född 1897 kom till Hesslingby som nästan nyfödd med sina föräldrar, Svante och Anna Nilsson. Fadern var gårdssmed och bodde i en länga uppe på gården men redan två år senare gick flytten till Årsta. Valle hade en ett år äldre bror och en yngre syster men båda avlider på Hesslingby 1899.
På Årsta föds systern Ingeborg år 1900 och en son 1905 som avlider i späd ålder

1911 är man tillbaka i Kyrkbyn, till Rosenhill, intill handelsboden med samma namn. Här bygger föräldrarna både bostad och egen smedja och fadern blir bysmed och 1914 utökas familjen  med dottern Helga. 

Valle arbetar med fadern men 1922 blir han ensam i smedjan när fadern dränker sig, han skrivs nu av prästen som hovslagare. Omkring 1925 bygger han till smedjan till det skick som ses på bilden nedan.                                      

Fortsätt läsa

Sommarro, boställe i Jordbro

Vi har fått en ny medarbetare, Björn Hasselgren, som här skriver om sin hustrus familj och släkt på bostället Sommarro under Kalvsvik 3 i Jordbro.

Familjen Ramstedt kom dit 1927 och familjefadern Verner blev kvar till 1956, hustrun Ida avled på Sommarro två år tidigare.

När du läst Björns trevliga berättelse kan du om du är intresserad läsa  några rader om boställets historia från mitten av 1800-talet.

Björn berättar…

Ida och Verner

Ida Carolina, född Wallin, och Josef Verner Ramstedt kom till Sommarro  hösten 1927.

Ida Wallin gifte sig 1904 med Johan Emil Söderström och fick två barn, Erik född  1905 och Edith född  1907. Maken var banvakt i Kårsta i Roslagen. Han tog livet av sig, hängde sig 1913.
Hon gifte om sig med Verner 1916, De kommer från Össebygarn till våra trakter i maj samma år, till gården Stora Vädersjö i Tungelsta, med hustruns barn från tidigare äktenskap och får här gemensamma dotter Aina Kristina i juli 1916.
Tiden på Stora Vädersjö blir kort, flyttar redan i november upp till Nödesta 2 i Västerhaninge, till torpet Karlberg som hyresgäst, här föds 1918 i maj, Margareta Charlotta.

I september 1926 drar familjen till Sorunda, godset Fållnäs, senare samma år till gården Skärlinge på Lisö och därefter upp till Sommarro i Jordbro i november 1927.

Fortsätt läsa

Vikingasvärdet i Drevviken

Denna bild är från Historiska Museet, tyvärr är den felaktigt beskuren och visar inte hela objektet.

 

Bild från Haningebygden nr 5, 1957.

I en monter på Historiska Museet finns detta vackra drygt tusenåriga vikingasvärd funnet i Drevviken på Norrbysidan.
Haningegillets Harry Runqvist skrev i Haningebygden Nr 5 år 1957 om detta, här nedan en något kortad version

En sommardag 1933 skulle tjänstemannen Ragnar Carling gräva en ränna för sin båt på sin ägandes tomt vid stranden av Drevviken alldeles intill gränsen mot Östra Täckeråker.

Han hade grävt ganska djupt i den lösa dybotten då han på c:a en meters djup kände att spaden stötte emot ett hårt föremål som när han fick upp det visade sig vara ett järnsvärd av av ålderdomlig modell.

Carling överlämnade fyndet till Statens Historiska Museum där man senare konstaterade att det var fråga om ett c:a 80 cm långt tveeggat svärd från vikingatiden med frankisk klinga och med silverinläggningar. På klingan finns en inskrift i stora bokstäver ”INGELRI”.
Svärdet bedömdes vara från c:a år 1000.

Då fyndet gjordes fanns träkaveln kvar på handtaget vilket är relativt ovanligt. Den var emellertid så uppluckrad att den föll sönder.

Hur svärdet hamnat på denna plats kan man endast gissa sig till.
Troligen har det förlorats under en sjöstrid.

Drevviken, vars yta nu ligger c:a 19 m över havsytan, har för mycket länge sen varit en vik av saltsjön.
Omkring år 1000 har den dock utan tvivel varit insjö. En angripare som från saltsjön tagit sig in i Drevviken måste då förutsättas ha på känt vikingamanér släpat båtarna in- över eller förbi forsar eller trånga åpassager.

Omedelbart sydväst om fyndplatsen utkämpades mot slutet av unionstiden den kända striden vid Jutskåran mellan danskar och Södertörnsbönder.
Det torde aj vara rimligt att anta att svärdet skulle ha tappats vid detta tillfälle.

Läs om slaget vid Jutskåran här!

Arkeologisk utredning gjord 2017 om Jutskåran.

Monica, konstnär med lokala motiv!

Det hela började med att jag på en lokal Facebooksida hittade några färgglada akrylmålningar med motiv jag kände igen.

Som ovanstående från Huvudskär ute i havsbandet…

… eller den här från Åbyplan i Västerhaninge…

Efter lite sökande på nätet fann jag att upphovsmannen var en kvinna som nästan bodde granne med mej  och hette Monica Svahn-Strandh.

Jag tog kontakt med henne, bl.a. naturligtvis av ren nyfikenhet, men också med baktanken att kanske kunna få henne att föreviga Haningegillets vackra föreningslokal, Tingshuset.

Jag träffade på en intressant kvinna i knapp pensionärsålder som verkade från sin ateljé i ett hyreshus i Åby. Vi hade en trevlig pratstund vid hennes köksbord och en kopp kaffe och bestämde träff utanför vårt Tingshus för att vidareutveckla min idé.

En vacker sensommardag sågs vi där och hon fotade det gamla huset ur många vinklar, intresserade sig också för de övriga  kulturbyggnaderna på tomten. Hon berättade att det var viktigt att ”känna” för motivet vilket hon troligen gjorde för efter nån vecka ringde hon och ville visa resultatet.

Åter en liten lokal promenad och framför mej på ett staffli i ateljén stod detta!

Inledningsvis undrade jag hur hon hanterat de vinklar hon pratat om, fick inte riktigt till det, men jag insåg snabbt att hon med konstnärens rätt flyttat om lite bland motiven och fått med det mesta t.o.m. vår nyrenoverade hästvagn! Och kyrktornet i bakgrunden!
Jag blev förtjust i hennes hantering av verkligheten och behöll personligen tavlan som nu hänger på min vardagsrumsvägg.

Lite senare på hösten träffades vi igen, jag hade en idé att få mitt barndomshem, statarstugan Marieberg på Fors på en akvarell för att göra Tingshustavlan sällskap på väggen.
Efter ett besök på plats en underbart vacker höstdag och någon veckas väntan var det så dags att leta fram hammaren och X-krokarna och få kära Marieberg på plats.

Vid besöket på Fors visade jag runt Monica i Forstrakterna och vi besökte bl.a. den pietetsfullt renoverade vattenkvarnen. Kvarnägarna visade med stolthet sitt boende och Monica fotograferade  och målade ett flertal tavlor med kvarnen som centralt motiv.

Vem är då denna Monica?

Född i Stockholms innerstad 1948 i en konstnärlig miljö, den förvärvsarbetande modern målade på lediga stunder och den kände men frånvarande fadern var musiker. Hon växer upp med två äldre halvbröder och sin religiösa mormor som delade sin tid med att läsa bibeln och spela kort.

Familjen flyttade ganska omgående till förorten Hökarängen, det modernaste som då kunde erbjudas i Stockholmsområdet och med nyinvigd T-bana.
Hon får börja skolan ”ett år för tidigt” och slutar i Hökarängen efter nioårig enhetsskola.

 

” Min pappa var troligen en drummel och kvinnotjusare, jag har totalt tretton halvsyskon, tio på hans sida.
Jag var skolkamrat med två av dem under många år utan att veta om det.
Har inget minne av att jag träffat honom men jag fick senare i livet ärva hans dragspel!!

Under hela sin barndom och ungdom ägnar Monica en stor del av sin tid att teckna och måla men musik och sång är också en viktig del i hennes liv.

Direkt efter skolan träffar hon kärleken och flyttar med denne in till Heleneborgsgatan på Söder.

Utbildar sig 1962-63 på Gerleborgs  Konstskola, påkostad av modern, under ledning av Georg Suttner och Arne Isaksson, ut i yrkeslivet som dekoratör under några år innan det blir dags för nästa utbildning med en ettårig kurs på Fetcos skola för bildande konst.
Ledaren Georgij Fetco var en turkiskfödd konstnär som var känd både för sina stilleben och landskapsmålningar.

Efter ytterligare några år ute i yrkeslivet  är det tid för den den tredje steget i hennes utbildning, Grundskolan för konstnärlig utbildning, ”Grundis”, en kommunal konstskola inne i Stockholms City.

Monica ”går ut i reklamsvängen” som hon själv säger och träffar där sin första man  och i det äktenskapet får hon sina första barn, sonen Adam 1968 och dottern Lisa året efter.

Några år in på 70-talet går man skilda vägar och Monica och barnen flyttar till Handen som sambo med Lasse Olsson från Ornö, son till klockaren Filip.
Det är nu som hon får sin anknytning till våra trakter och framför allt Ornö, Dalarö och den kringliggande skärgården.
De bor några år i Handen men flyttar senare till Norrköping då sambon är meteorolog och följer med arbetsgivaren SMHI dit. Under de åren har man ett fritidsboende på Klockarudden på Ornö,

Trots att förhållandet med klockarsonen upphör blir Monica kvar på ön, bor på Simonslund med en av Ornös yrkesfiskare och får sitt tredje barn, en son som tragiskt avlider redan efter fem år.

Att det är hennes stora sorg i livet förstår vi ju alla, hon är djupt tagen när hon berättar det nästan 40 år senare sittande vid köksbordet.

Monica framför ett av sina skärgårdsmotiv vid en utställning 2006

Livet går dock vidare, hon får en fast anställning på Konsum Stockholms reklamavdelning där hon träffar Kenneth som ger henne dubbelnamnet Svahn-Strand när de gifter sig. De får sonen Oskar 1986.

De bor några år i radhus på Villavägen i Västerhaninge, sedan i det ombyggda posthuset i Dalarö, tidvis också ute på Ornö både på Sundby och Degernäs.

Det är nu hon ”får ordning” på sitt målande som hon uttrycker sig, skärgårdsmiljöerna och befolkningen inspirerar henne och hon är mycket engagerad i konstnärsgruppen Havsbandet med bl,a. Ekan Lindén, Bo Tilliander, Roland Klang m.fl.

Hon deltar i gruppens utställningar ute på Ornö men också på Dalarö Konst och Hantverk, Församlings-hemmet och andra lokaler och börjar sälja sina verk i lite större skala.

Monica i samtal med keramikern Agneta Karlin

Hon kan dock inte leva på sitt konstnärsskap, jobbar bl.a. på Stockholmspolisens anmälningscentral på Ornö och tar emot olyckliga medborgares telefonsamtal om stulna bilar, bostadsinbrott och annat elände.

Inte riktigt min melodi” som hon säger ”men mycket uppvägdes ju av att få bo och jobba härute

Hon blir änka  2014 och flyttar  till Nynäshamn året efter, sedan till Farsta några år för att sedan hamna i Åbyområdet i Västerhaninge 2018.

”Jag trivs fantastiskt bra här på Älgvägen, nära till naturen, nära till massor av härliga motiv och en suverän kollektivtrafik, känns som om jag vill slå rot här på lite äldre dar”

Hon har nu under 2018 sökt nya motiv här i Haninge och jag kommer att så gott jag kan visa på vackra miljöer och byggnader här i kommunen.
Att hon givmilt delar med sig av sina verk här på nätet gör att hon kommer att bli en stor del av dokumenterandet av den lokala kulturen som är så viktig för oss alla.

Kanske vill du ha besök av Monica och hjälp att föreviga just din miljö, hennes mailadress finns på hemsidan.

Här finner du hennes hemsida som uppdateras!

Några bilder från hennes hemsida.

 

Ett motiv från Farstatiden, Farsta Gård

Dalarö brygga

Åbyområdet, Ringvägen

Fortsätt läsa

Rapport om min historia med Jon Pedersson Lille

Med anledning av att jag skriver om Sanda gårds historia letar jag efter det mesta som har, och har haft, med Sanda att göra.
För att inte missa något mycket väsentligt beträffande natur och kultur i bygden har jag läst Harry Runqvists, Österhaninge socken, 1968. Där skriver han om Sanda: ”Där bodde under 1600-talet bl. a. befallningsmannen över Södertörns fögderi, Jon Pedersson Lille, vars epitafium hänger i kyrkan.”

Det är ju intressant att den mannen bodde just i Sanda. Det måste jag uppmärksamma, men att det finns något i kyrkan efter honom tänkte jag hoppa över. Det är väl någon gammal dammig vapensköld, tänkte jag. En lucka i min allmänbildning gjorde nämligen att jag inte visste vad ett epitafium är. Med skammens rodnad på mina kinder tog jag senare del av några av mina hembygdsforskarkollegors kunskaper i ämnet.

Ifall någon mer än jag var sjuk just den dagen man talade om epitafier i skolan citerar jag första delen av förklaringen av ordet från Nordisk familjebok: ”Epita´fium, epitäf, eg. gravskrift, en i det inre av en kyrka uppsatt minnestavla över en avliden, vanl. en, som begravts inom kyrkan…”

Margareta Runqvist berättade för mig att Lilles epitafium är den stora tavlan som pryder Österhaninge kyrkas norra vägg.
Denna tavla föreställer Jesus, när han som död och vitblek tas ner från korset och denna tavla uppmärksammade jag redan som liten flicka, när jag ofta fick följa med mina föräldrar till kyrkan. Jag minns att den fick mig att känna mig kuslig till mods. Den framkallade inte direkt dödsångest, men jag tryckte mig tätt intill mamma när jag tittade på tavlan och varje kyrkobesök måste jag tvångsmässigt titta på den. Ännu, efter 70 år, känner jag mig som en liten flicka när jag ser tavlan. Fortsätt läsa

Anteckningar från barndomsåren, gjorda av Anna Blomqvist-Högman troligen i januari 1949.

En berättelse från 1870-talets Gålö om en liten flickas glädjeämnen och mödosamma vandringar.

Anna Högman, född Blomqvist, var en stor del av sin livstid husmor på Svenska diakonisällskapets Stora Sköndal där hon har en väg uppkallad efter sig.

Anna var 80 år när hon skrev ner dessa minnen från sin barndom i Österhaninge.’

Redigerad av Karin Aspberg 2010. Teckningar av Else Johansson.

 

”En kväll i förra veckan efter en tröttsam dag i stan läste jag en betraktelse av gamle biskop Billing – den handlade om hemmets glädje. Jag kom då att tänka på hur vi alla syskon varit lyckliga att ha haft ett sådant hem, för vilket vi ej kunna vara nog tacksamma. Bilden av våra kära föräldrar i arbete och möda från morgon till kväll för sina barns bästa är gripande. Aldrig hörde vi ett ont ord från deras läppar. Det hindrade dock ej att riset satt bakom kakelugnen och ibland togs i anspråk. Jag antar det mest var pojkarna som fick smaka det.

Mitt första intryck från barnaåren gäller 3-årsåldern, när vi flyttade från Arnöberg till Gålön. Vi voro då blott fyra stycken. Vi foro på båt från Enköping, och det jag minns är blott att jag skrek och ej ville fara på sjön.

Sedan vid 5-årsåldern, när jag började skolan, bror Carl var då 7 år, vandrade vi iväg en rätt så lång väg till en liten skola. Berget hette den och låg vid en vik av Östersjön. Jag minns att jag hade en blå och vitrutig bomullsklänning och hårt flätade små pukor vid vardera örat. Vi fingo första dagen sitta på stolar alldeles framför lärarinnan. Som jag var liten, blev jag inackorderad där och fick gå hem på lördagseftermiddagen. Mycket längtade jag efter den dagen, då jag just inte hade så roligt ensam. Då lärarinnan rustade i köket, satt jag i rummet innanför och ropade ”Får jag gå ut? Får jag gå ut?” Jag hade en lekkamrat i en granngård, Ann i Askvik. Hon fick ibland komma och vi lekte då kalas i bergskrevorna utanför med trasiga porslinsbitar som servis. Ibland gick lärarinnan bort, och då pekade hon med pekpinnen var visaren skulle stå på klockan när hon kom hem.
Fortsätt läsa

« Äldre inlägg

© 2020 haninge.org

Tema av Anders NorenUpp ↑