Monica, konstnär med lokala motiv!

Det hela började med att jag på en lokal Facebooksida hittade några färgglada akrylmålningar med motiv jag kände igen.

Som ovanstående från Huvudskär ute i havsbandet…

… eller den här från Åbyplan i Västerhaninge…

Efter lite sökande på nätet fann jag att upphovsmannen var en kvinna som nästan bodde granne med mej  och hette Monica Svahn-Strandh.

Jag tog kontakt med henne, bl.a. naturligtvis av ren nyfikenhet, men också med baktanken att kanske kunna få henne att föreviga Haningegillets vackra föreningslokal, Tingshuset.

Jag träffade på en intressant kvinna i knapp pensionärsålder som verkade från sin ateljé i ett hyreshus i Åby. Vi hade en trevlig pratstund vid hennes köksbord och en kopp kaffe och bestämde träff utanför vårt Tingshus för att vidareutveckla min idé.

En vacker sensommardag sågs vi där och hon fotade det gamla huset ur många vinklar, intresserade sig också för de övriga  kulturbyggnaderna på tomten. Hon berättade att det var viktigt att ”känna” för motivet vilket hon troligen gjorde för efter nån vecka ringde hon och ville visa resultatet.

Åter en liten lokal promenad och framför mej på ett staffli i ateljén stod detta!

Inledningsvis undrade jag hur hon hanterat de vinklar hon pratat om, fick inte riktigt till det, men jag insåg snabbt att hon med konstnärens rätt flyttat om lite bland motiven och fått med det mesta t.o.m. vår nyrenoverade hästvagn! Och kyrktornet i bakgrunden!
Jag blev förtjust i hennes hantering av verkligheten och behöll personligen tavlan som nu hänger på min vardagsrumsvägg.

Lite senare på hösten träffades vi igen, jag hade en idé att få mitt barndomshem, statarstugan Marieberg på Fors på en akvarell för att göra Tingshustavlan sällskap på väggen.
Efter ett besök på plats en underbart vacker höstdag och någon veckas väntan var det så dags att leta fram hammaren och X-krokarna och få kära Marieberg på plats.

Vid besöket på Fors visade jag runt Monica i Forstrakterna och vi besökte bl.a. den pietetsfullt renoverade vattenkvarnen. Kvarnägarna visade med stolthet sitt boende och Monica fotograferade  och målade ett flertal tavlor med kvarnen som centralt motiv.

Vem är då denna Monica?

Född i Stockholms innerstad 1948 i en konstnärlig miljö, den förvärvsarbetande modern målade på lediga stunder och den kände men frånvarande fadern var musiker. Hon växer upp med två äldre halvbröder och sin religiösa mormor som delade sin tid med att läsa bibeln och spela kort.

Familjen flyttade ganska omgående till förorten Hökarängen, det modernaste som då kunde erbjudas i Stockholmsområdet och med nyinvigd T-bana.
Hon får börja skolan ”ett år för tidigt” och slutar i Hökarängen efter nioårig enhetsskola.

 

” Min pappa var troligen en drummel och kvinnotjusare, jag har totalt tretton halvsyskon, tio på hans sida.
Jag var skolkamrat med två av dem under många år utan att veta om det.
Har inget minne av att jag träffat honom men jag fick senare i livet ärva hans dragspel!!

Under hela sin barndom och ungdom ägnar Monica en stor del av sin tid att teckna och måla men musik och sång är också en viktig del i hennes liv.

Direkt efter skolan träffar hon kärleken och flyttar med denne in till Heleneborgsgatan på Söder.

Utbildar sig 1962-63 på Gerleborgs  Konstskola, påkostad av modern, under ledning av Georg Suttner och Arne Isaksson, ut i yrkeslivet som dekoratör under några år innan det blir dags för nästa utbildning med en ettårig kurs på Fetcos skola för bildande konst.
Ledaren Georgij Fetco var en turkiskfödd konstnär som var känd både för sina stilleben och landskapsmålningar.

Efter ytterligare några år ute i yrkeslivet  är det tid för den den tredje steget i hennes utbildning, Grundskolan för konstnärlig utbildning, ”Grundis”, en kommunal konstskola inne i Stockholms City.

Monica ”går ut i reklamsvängen” som hon själv säger och träffar där sin första man  och i det äktenskapet får hon sina första barn, sonen Adam 1968 och dottern Lisa året efter.

Några år in på 70-talet går man skilda vägar och Monica och barnen flyttar till Handen som sambo med Lasse Olsson från Ornö, son till klockaren Filip.
Det är nu som hon får sin anknytning till våra trakter och framför allt Ornö, Dalarö och den kringliggande skärgården.
De bor några år i Handen men flyttar senare till Norrköping då sambon är meteorolog och följer med arbetsgivaren SMHI dit. Under de åren har man ett fritidsboende på Klockarudden på Ornö,

Trots att förhållandet med klockarsonen upphör blir Monica kvar på ön, bor på Simonslund med en av Ornös yrkesfiskare och får sitt tredje barn, en son som tragiskt avlider redan efter fem år.

Att det är hennes stora sorg i livet förstår vi ju alla, hon är djupt tagen när hon berättar det nästan 40 år senare sittande vid köksbordet.

Monica framför ett av sina skärgårdsmotiv vid en utställning 2006

Livet går dock vidare, hon får en fast anställning på Konsum Stockholms reklamavdelning där hon träffar Kenneth som ger henne dubbelnamnet Svahn-Strand när de gifter sig. De får sonen Oskar 1986.

De bor några år i radhus på Villavägen i Västerhaninge, sedan i det ombyggda posthuset i Dalarö, tidvis också ute på Ornö både på Sundby och Degernäs.

Det är nu hon ”får ordning” på sitt målande som hon uttrycker sig, skärgårdsmiljöerna och befolkningen inspirerar henne och hon är mycket engagerad i konstnärsgruppen Havsbandet med bl,a. Ekan Lindén, Bo Tilliander, Roland Klang m.fl.

Hon deltar i gruppens utställningar ute på Ornö men också på Dalarö Konst och Hantverk, Församlings-hemmet och andra lokaler och börjar sälja sina verk i lite större skala.

Monica i samtal med keramikern Agneta Karlin

Hon kan dock inte leva på sitt konstnärsskap, jobbar bl.a. på Stockholmspolisens anmälningscentral på Ornö och tar emot olyckliga medborgares telefonsamtal om stulna bilar, bostadsinbrott och annat elände.

Inte riktigt min melodi” som hon säger ”men mycket uppvägdes ju av att få bo och jobba härute

Hon blir änka  2014 och flyttar  till Nynäshamn året efter, sedan till Farsta några år för att sedan hamna i Åbyområdet i Västerhaninge 2018.

”Jag trivs fantastiskt bra här på Älgvägen, nära till naturen, nära till massor av härliga motiv och en suverän kollektivtrafik, känns som om jag vill slå rot här på lite äldre dar”

Hon har nu under 2018 sökt nya motiv här i Haninge och jag kommer att så gott jag kan visa på vackra miljöer och byggnader här i kommunen.
Att hon givmilt delar med sig av sina verk här på nätet gör att hon kommer att bli en stor del av dokumenterandet av den lokala kulturen som är så viktig för oss alla.

Kanske vill du ha besök av Monica och hjälp att föreviga just din miljö, hennes mailadress finns på hemsidan.

Här finner du hennes hemsida som uppdateras!

Några bilder från hennes hemsida.

 

Ett motiv från Farstatiden, Farsta Gård

Dalarö brygga

Åbyområdet, Ringvägen






Striden mellan klockaren och kaplanen…

…i det gamla Västerhaninge.

av Anders Numan, Haninge Hembygdsgille

 Klockaren skulle enligt de gamla landskapslagarna avlönas av församlingen. Men i dessa lagar nämns inte skyldigheten att hålla klockaren med boställe.

Under 1400-talet kommer ”Klockarlagen” som föreskriver att socknen skall hålla klockaren med tre hus, ”sochnastuga, stall och wisthus”. Antalet byggnader visar att det inte var tänkt att församlingen skulle förse klockaren med ett fullvärdigt jordbruk. Det visar även ett gammalt talesätt som säger att ”klockarens ko får beta på kyrkogården”.

Omkring 250 meter väster om Västerhaninge kyrka fanns en äng som kallades klockarens äng, den finns med på en geometrisk karta från 1638. Vid ängen fanns den gamla klockarbostaden som även kallades ”sochnastuga”, vilket visar att stugan hade flera funktioner och att den ägdes av socknen. Den kallas omväxlande för sockenstuga, klockarstuga och tingstuga. Ting i sockenstugan omnämns första gången 1572 och är även omnämnt ett 20-tal gånger under 1600-talet.

Men sannolikt är det fram till 1682, kanske tidigare, en och samma byggnad, den som finns utmärkt på kartan från 1699. Byggnaden figurerar även i gränstvister mellan kyrkan och Ribby by som pågick från 1640-talet till slutet på 1670-talet, där ribbyborna ville åt klockarängen och klockarens kåltäppa. Trots ett antal tingsdomar, en lagmansdom och en riddarsyn (bestod av 10 betrodde män varav många jurister från hovrätten) 1671 dömt till kyrkans fördel, så fortsatte ifrågasättandet av domen och året därpå gjorde Ribbys skattebonde intrång i kåltäppan, brukade och hävdade den, samt hotade med att riva klockarstugan. Ribbygårdarna skulle enligt en tidigare dom böta, men frälsegården hade sju år senare fortfarande inte betalt sina 60 daler silvermynt, vilket riksrådet Erik Fleming befallde kronofogden Jon Pedersson Lille att indriva.

 

Geometrisk karta från år 1699 över Prästgårdens  marker.

På samma karta finns även ”Capplansstugan” utmärkt på ungefär samma plats som den stod fram till rivningen på 1970-talet. Exakt när den byggdes är okänt men den finns med på en arealavmätningskarta från 1694 och omnämns att den tillbyggs 1682. Kanske flyttade klockarprästen från den gamla klockarstugan före 1671 då ribbyborna hotade med att riva stugan. Eller var man så djärva att man hotade att riva stugan fast den var bebodd av klockarprästen? Framtida forskningar kanske kan ge svaret på det.

I nummer 2-2013 av Haningebygden skriver Sven Klasenius att kaplanen ursprungligen var inhyst i prästgården och i samband med den nya kyrkolagen 1686 övertog klockargården. Mina efterforskningar visar att verkligheten var mer komplicerad.

Västerhaninges tidiga kaplaner var s.k. klockarpräster. D.v.s. de innehade båda tjänsterna och fick lön både som kaplan och klockare. Bakgrunden kan läsas tidigast i hertig Karls brev från den 2 april 1596 där han medgav att sådana församlingar, där kyrkoherden ej kunde undvara kaplan, skulle han tilldelas klockarränta med skyldighet att uppehålla en sådan tjänst.

Vid prästmötet i Strängnäs år 1618 beslöts att i alla församlingar skulle antas boklärda personer och då främst prästvigda personer för att kunna undervisa ungdomen i katekesen. Då Västerhaninges prästerskap även hade predikoskyldighet för Muskö församling fanns det naturligtvis behov av ytterligare en prästvigd person. Kapell på Muskön har funnits före 1620 enligt Gustaf Westerin.

Klockarprästerna bodde inledningsvis i den klockarstuga som är utsatt på ovanstående karta. Den första som med säkerhet går att belägga som klockarpräst är Ericus Jacobi (1643-1667). Enligt mantalslängden 1654 står han upptagen som klockare och bor i sockenstugan. Han lär även ha arrenderat jord i Fors. I alla herdaminnen är han upptagen som kaplan, och i mantalslängden 1662 står det ”Capell: Herr Eric Tienar för klockare”.

Samma sak gäller för efterträdaren Olaus Magni Fougdonius (1668-1675). När han avlider och kaplanen Olaus Bergsundius (1677-1724) tillträder, kräver företrädarens änka Karin Fougdonius, att hon under nådeåret ska få uppbära halvparten av kaplanslönen, klockarlönen och klockarens julekost från Muskö. Dessutom skulle de dela på halva uppbörden från församlingen. Änkan Karin var villig att efterskänka julkosten från övriga församlingen, kanske hängde det samman med en senare uppgift från en rannsakning 1687 då det upplyses om att ”Capellanens underhåldh gifves på landhet 1 daler penningar och 1 fjärding sädh för Klockare mäst. Item juulekost efter rådhen; men Capellanen beklagar sig, att en stoor dehl af Törpare på Haane veden honom ingen juulkost betalar. Höö eller veedh gifves intet. Men skiärkarlarna gifva 3 daler pgar sampt juuleköst. Torparen gifva 2 daler k:mt årl.”
Hon upplyser om att hon förutom lön till klockaren även bistått med kläder. Det är troligt att även herr Carl (Pastor Carl Laurentus Bostadius) som var kaplan (1627-1630) innan han utnämndes till pastor, var klockarpräst och bodde i klockarstugan. Han har berättat att det var han som uppodlade ”Klockarens äng”.

År 1682 finns en uppgift i kyrkoboken som säger att ”Lät sätta en liten stuga vid socknestugan der man ingång haver, med 3 st fenster, spis, dorer, låås och spiell”. Här är ju frågan om det inte är en ålderdomlig skrivning för att man har tillbyggt socknestugan?

Senare är det rannsakning i ”Västerhaninge sochnestufva” den 20 januari 1695, där sägs följande: ”Här är och Capellan, niuter sin löhn förutan hvad i denne 1687 åhrs ransakning är infört af mig årligen 80 dhr Kopp: emedan jag icke kan gifva honom 10 Tr: sädh, och som han uppbär klockarelöhnen af församblingen och Klockarn allenast får af Capellanen 15 dhr Kopp: ty måste jag som oftast understödia och med Klockarn förutan det han af mig åtniuter huus, tvenne camrar, fähus, badstufva, och Capellanen besitter klockarstugan på kyrkobacken, som till detta, intet Capellans bord är förlänt.” Här får vi den första skriftliga bekräftelsen på att klockarstugan har flyttats till kyrkbacken. Det hus som pastorn talar om att han håller för klockaren är med största sannolikhet Kohlängstugan även kallad ”Snuggstugan”. (Snugga med betydelsen tigga eller snylta). Till denna ska vi återkomma senare.

När det regnar på prästen, så droppar det på klockaren.

I Västerhaninge stämmer verkligen ovanstående gamla talesätt, då kaplanen anställde och avlönade ett s.k. ”klockarsubstitut”. Denna person fick bara en bråkdel av vad kaplanen erhöll för klockartjänsten. Han kallades för klockare och hade varierad utbildningsbakgrund. I Västerhaninge innehade substitutet under ett antal år även tjänsten som kyrkvaktare, även kallad ”spögubbe”. Det gjorde att han kunde erhålla lite högre lön. Gemensamt för alla dessa substitutklockare, är att det alltid i anmärkningskolumnen på mantalslängden står ”utfattig”. 

Den först kända som innehade tjänsten som klockarsubstitut var klockaren Olai Tuneli. I Uppsala universitets matrikel år 1655 finns en person med samma namn upptagen. I en senare husförhörslängd år 1713 sägs om Olof (Olai) att han är ”gymnasist, förstår vähl sin skrifvandes”. Hans namn finns även i dopboken 1682 då ”Mons. Olai Tuneli i Snuggstugan”  döper sin dotter till Kirstin. Några år senare 1686 återfinns Olai Tunali i Kåhlängs stugun då han döper sin son till Hans. Kåhlängsstugan låg på prästgårdens marker vid gränsen till Österhaninge mitt emot Björkstugan. Det var ett oskattlagt torp under prästgården. Sannolikt fick han göra dagsverken hos kyrkoherden för att betala för sitt boende. Där var alltså klockaren inhyst, då kaplanen bodde i klockargården.

I samband med rannsakningen 1695 tas klockarens förhållanden upp:

”Klåckaren hafver af Capellanen 15 daler k:mt åhrl. löhn, sedan är han kyrkovächtare, dehrföre gifva de honom 1 kanna sädh och en bulla brödh årl. Han neekadhe sig längre vilja vara Klåckare, uthan upsäga tiensten så frampt han icke kan få något större löhn, ty kom han och upsade dagen efter, aldeles sin tienst”. Han måste ha återtagit sin uppsägning då han är verksam till sin död år 1714.

Pastor Johan Lifvers författar senare en skrivelse till domkapitlet: ”Intet Capellanbord är, till detta förlänt, utan Capellanen åtniuter sin löhn af kyrkioherden och försambl; uppbär ock klockarmåhlet som han ock bor i Klockarstugan på Kyrkiobacken, nyttiar en täppa, klockartäppan af ålder kallad, vid pass af 1 tunna utsäde. Klockarn lönas af Cappelanen med 15 penningar Kopp.mnt af Kongl Maj:t och kronan är honom intet vidare förlänt, ej heller niuter han något af försambl.”

Här startar en kamp som kommer att pågå nära nog till komministertjänsten dra in på 1870-talet.

Samma år den 5 april 1695 behandlas Lifvers skrivelse, där han ber om hjälp med att kaplanen skulle få en egen bostad. Dessutom undrar han om inte klockarens lilla lön kunde förändras.

I svaret sägs att consistorium är villiga att skriva till landshövdingen om kaplanens boställe och att lönevillkoren skulle undersökas.
Exakt vad som händer under mellantiden är okänt, men en skrivelse går iväg till domkapitlet, det har sin upprinnelse i en sockenstämma från den 7 Juli 1707. Den leder till att pastor Grimsten i Österhaninge på domkapitlets uppdrag kallar till en ny sockenstämma den 15 januari 1708. Ur Västerhaninge kopiebok kan vi läsa om denna dramatiska sammankomst.

Kalabalik i Västerhaninge sockenstufva

Anno 1708 Dominica 2 Epihan: som var den 15 janus efter Högvördige hr Biskopens och                        V: Consistorii befallning holts av mig sockenstämma uti Västerhanninge sockenstufe. Närvarande Pastore Erevördige W:ge hr Petro Froman, Sacellano Wyrdige hr Olao Bersundio

Secreteraren Högaktade hr Joh: Steenholm på Näringsberg, Befallningsman på Häringe, Wählbetrodde hr Anders Olsson, Länsman Wälbetrodde hr Jacob: Grubb samt gemene allmogen och blev handlat som följer :

  1. Upplästes Högvördige hr Biskopens och V: Consist: till mig given skrivelse och där på tillfrågades församlingen om de ville hava en ordinarium Sacellanum (Caplan) emedan en sådan nödvändigt behöves för församlingens storleks skull och att där äro 2:ne Altaria. Och om de som i andra församlingar ville hava en ordinarium Klockare, för de många beställningar skull som en Klockare tillhöra? Såsom och om de ville hava en Kyrkioväcktare vilkens ämbete när det rätt förestås haver och nytta med sig? Därtill svarade de alla samtelige Ja.
  2. Tillfrågades församlingen huru de ville löna desse kyrkiones betienare? Nunc xxxxx it concio in partes: Pastor hr Pähr Froman, Secreteraren hr Stenholm, Befallningsman hr Anders Olsson och Länsman hr Jacob: Grubb påstodo att vad som ena reso nämligen d.7 juli nästvecken i allmän sockenstämma var rättes och Kongl. Majt:s alder nådigste meddelte förordning likmätigt slutit: att Sacellanus skulle åhrl. bekomma 2 fr ren säd av var hel och halv gård, Klockaren 3 kappor och Kyrkioväcktaren en kappe eller någon annan gåva, men mindre hemman mindre giva, skulle samtel emottagas och hållas efter Kongl. Majt:s aller nådigste svar givet Clerierit på ryksdagen 1697 4 Juniten där så står: Ingen utan laga förfall skall understå sig att bliva ute ifrån socknestämman men gör det någon haver han sedan ingen makt att qvälia eller ogilla vad de närvarande slutit hava. Och som Sacellanus hans wyrdighet hr Olof haver här till dag av hel och halv gård bekommit 1 fierding säd och 1 daler ppr kopparmynt så avdrages honom efter denna dag 1 dr kmt och hans lön bliver 2 fr säd dock hr Olof sade sig vara lika förnöjd om han får som vanligt varit eller som nu säges 2 fr om året. Ty av tillsvarade gemene allmogen enhälleligen sig ingalunda vilja på sig taga några nya utgifter utan bliva vid det som förr varit att hr Olof bekommer 1 fr säd och 1 daler pggr och där av lönar Klockaren om året med 15 dr kmt och kyrkiovaktaren villia de giva efter sin godtycko.

Och blev ett stort sorl att man med mödo det stilla kunde så och att de som underskrivit hava det som blev beslutit d. 7 juli i sockenstämman, en del återkallade sine namn och undeskrifning, som voro Bengt Ersson i Ryby, Lars Mikelson i Nora, Anders Jonsson i Fors, sade jag haver intet satt mitt namn därunder eg heller tillstår jag något. Eric Nilsson ibm svor att han intet give Klockaren något och fast Kyrkioherden hr Petrus Froman föreholtho hans vanl gensträvogheter samt oriktighet uti tiondegivande /: som dock hörer till Forum civile :/  for han likväl fort med sitt talknorr och mummel.

  1. Nu som här med i vänlighet intet slutas kunde syntes bäst vara att detta ärendet i all underdån ödmjukhet hemställes Hans Exellens Högvälborne hr Baron Amiral och Landshövdninges över detta länet hr Hans Klercks nådgunstige herres och mäktige befordrares omdömen. Således vara uti denne socknestufvan avlupit Atesterar ex Protocollo

H et die ut supra.

Jonas Grimsteen

En dryg månad senare skickas ett brev till landshövdingen Klerck från domkapitlets beslutande organ, Consistoriet som lyder:

Högvälborne Hr Baron Amiral och Landshövding !

Av oss fogade protokoll hållit och översändt av hr Prosten Grimsten i Västerhaninge sockenstufa taktes Högvälborne hr Baron Amiral och Landshövdingen gunstigast förnimma huru tröge och ovillige socknemännerna där samma städes äro att efter lags och Kongl. förordning löna sin Capellan, klockare och kyrkioväcktare, oaktat det beslut de ena resr nämligen d 7 sist ne. juli där öfr allmennele å socknestämma gjordt hava. Viljandes tvärt emot Kongl. Majt:s förordning påbörd Capellanen att löna klockaren av sin lilla del och lön där dock desse tienster eg hava med varandra ringaste gemenskap och Capellanen dyrt och svårt nog sitt bröd förtienar. För den skull som Kongl. förordningar utöfr detta målet så tydeln stadga och sockne männerna även å allmän sammankomst sådant sig åtagit.

Vilken Convention äger vim legis och bör intet så obetänkesamt återkallas, likmätigt den uti protocollet av år 1697 påberopade Kongl. Majt:s. aldernådigste förordning; Ty havr Consistorium eg. bort underlåta att erstelt anhålla om högvälborne hr Baron Amiral och Landshövdingens rättvisa handräckning till avskaffande av Västerhaninge socknemäns egenvillighet och olydno. Näst troget anbefallande i guds nådige beskydd förblifr.

Högvälborne hr Baron Amiral och Landshöfdingnus Tienstvillige tienare
Strengnees d 28 Februarij 1708  Johannes Billbergh

Nu blir det fart på sakerna och landshövdingen skriver brev till Sotholms härads kronofogde, även kallad befallningsman.

Välbetrodde Befallningsman Petter Rodell

Så som I av föregående protocoll samt V: Consistorii där på följande brev och begäran till mig, finnen vad gensträfvoghet och olydnat västerhaninge boerne skola föröfa angående deras Capellanes, Klockares, och Kyrkovacktares avlönande, tvärt emot det slut som d. 7 juli 1707 där öfv skall vara gjordt och stadfast, likmätigt Hans Kongl. Majt:s. förordningar; alltså beordres i sådant noga efterfråga och sedan dem alvarligen att förehålla deras skyldighet efterlefa skolandes vederbörande väl behörig handräckning bevisa till erhållande av vad med rätta efter beslutet ährlige hava böra och det medelst Execution hos de motvillige utan skons måhl promt utsölia. Gud i befallat. d. 23 Martij 1708 Nyköping Hans Clerck.

Ordern går vidare från Peter Rodell till länsman Grubb för ”exkution” med order att eventuella klagomål ”må bliva öfrhopade”.

År 1712 kan vi läsa i kyrkoboken en kort notis om att ”Upp höggo Socknemännerna en ny Socknestufva vid Kyrkan. Ny spis och allt behöör med förstufva också.” Förmodligen är det denna stomme som finns kvar ända till rivningen i slutet på 1960-talet. Däremot är det okänt var klockaren bor någonstans vid den här tiden. Kanske har den gamla klockarstugan tagits i bruk igen eller nybyggts då den finns kvar på nästa kända karta från 1772. Vi ska återkomma till den senare.

Klockaren Olai (Olof)Tunelius avlider år 1714 och två år senare beslutas på sockenstämman att drängen Anders Andersson, som har gift sig med Tunelius dotter Ingeborg skulle antas till klockare. Därigenom hade Anders Andersson indirekt konserverat änkan. Nu behövde församlingen inte bekymra sig om änkans uppehälle, genom att han gift sig med dottern. I samband med tillträdet antas Västerhaninge församlings första klockarstadga och den finns bevarad i ett sockenstämmoprotokoll från år 1716.

Sockenstugan på 1910-talet som revs i slutet på 1960-talet  byggdes 1712.    

”Undervisning för Klockaren Anders Andersson, huru han sig uti sin tjänst förehålla skall vilken blev den 16 december 1716 till Vesterhaninge sochens Klockare antagen”.

1. Skall Klockaren för allting vara gudfruktig och uti Herrens hus sina förmän prästerna  i alla måhl lydig, så att intet å hans sida måste bliva försummat, vad som till gudstjänsten fordras.

2. Skall han emottaga kyrkans inventarium, av vad namn det hava må, det således sköta att det intet av vanskötsel bliver förlorat eller förkommit, och om sommartiden när tjänligt väder är, skall han alla dessa saker i vädret föra, och den en gång eller två den tiden vädra låta.

3. Skall han alltid hava omsorg för ringningen, så att han i rättan tid första och andra       gången ringer, och efter Kyrkoherdens tillsägelse tredje gången ringer samman. Därtill med måste han tiden väl i akt taga med klämtning både afton och morgon, så att han först om morgonen vid solens uppgång klämtar 3 gånger och 3 slag i var gång, och om aftonen vid solens nedergång sammalunda. Item skall han var lögerdag afton förrän han klämtat, kl. 4 om sommaren och kl. 2 om vintern, ringa helgesmål.

4. Skall han förvara hos sig uti sitt hus kyrkones nycklar, och dem så förvara att ingen annan eller främmande dem överkommer, men sacristiae nyckeln skall han alltid till kyrkoherden strax efter slutne gudstjänst, förrän han i sitt hus hemgår, uti prästegården bära.

5. Skall han flitigt och trogen informera socknens ungdom uti sina christendoms stycken, och således veta vad var och en sig där utinnan förkovrar. Och om någon av församlingen av obetänksamhet avhåller sina barn ifrån dess information, skall han det i rättan tid giva Kyrkoherden tillkänna.

6. Skall han ingalunda utan Kyrkoherdens permission och lov resa bort uti socknen eller annorstädes, men alltid vara hemma i fall V. Consistorie eller Prosten, jämväl Kyrkoherdens brev ankomma, såsom och någon av socknen sjuk voro, och begärade Herrens högvördige nattvard, måste han alltid vara färdig sin tjänst att uträtta.

7. Skall han var fredag afton vara hos Kyrkoherden och inhämta ordres, vilken av prästerna om söndagen predika skall, och om någon helgedag i veckan infaller, skall han två dagar förrut vara hos Kyrkoherden, och undersöka vad på den dagen handlas skall. Publicationer, lysningsedlar, personalier, tacksägelseskrifter, och bönen för communicanterna i handboken, bäras på predikestolen, litet för sista Fader vår etc.

8. Skall han alltid vara tillstädes när lik begraves att hålla sången vid makt; jämväl måste han alltid vara färdig att följa prästen och framsätta paln för hustrur som skola tagas i kyrka. Under communion och eljest när prästerna befalla, skall han begynna psalmer och hålla sången vid makt.

9. Vid barndop skall han sig så skicka, att han är till reds med vatten och handduk, och till barnens dop säger Amen. Item när prästen står för altaret och sjunger Herren vare etc. skall han alltid tillika med församlingen promt svara: Så och med tinom anda. Item när predikanten har delt texten, skall han gå med håvorna i kyrkan, så väl på läktaren som uti bänkarna, och det alla predikedagar.

10. Skall och Klockaren vara alltid tillstädes vid catechimi förhör, då han noga observerar dem som borta äro, och dem uppskriver, därjämte måste han väl uppsätta i var linea vars och ens förkovrande uti sina christendoms stycken. Item skall han hava en noga uppteckning uppå dem som svaga äro uti sin christendom, och den längden alltid uppvisa examinatorn vid examina.

11. Skall han noga adnotera vilka och huru många om året födas hit till världen i församlingen, jämväl vilka och huru många hava givit sig uti äktenskap. Item vilka och huru många äro döda, vilka alla upptecknade han sedan inkommer med emellan jul och nyåret till Kyrkoherden.

12. Skall han följa med Kyrkoherden uti gästebud, såsom och uti socknebud med handboken, enär som omtränges.

13. Skall han om sommaren efter gammalt, vid bärglotiden uti Prästegården vara tillstädes att hjälp till med arbete, dock emot den vedergällning som vanligt har varit.”

Klockaren måste haft det körigt på sommaren, då han skulle ringa både vid solens uppgång och dess nedgång, och däremellan vara dräng åt kyrkoherden vid skördetiden. I tjänsten ingick även att vara ”brevbärare” med kyrklig post enligt ett uppgjort system mellan församlingarna. Vid den här tiden fanns det inte någon orgel i Västerhaninge kyrka, varför det var viktigt att klockaren var en god sångare.

När klockaren Anders Andersson avlider 1751 ville man skaffa ett bra boende till den nytillträdande klockaren som även skulle vara utbildad organist. Nu hade man skaffat orgel till kyrkan och donatorn ställde som krav att den nya klockaren skulle vara utbildad organist. Den gamla klockaren hade på egen bekostnad nyuppfört husen på dess uråldriga plats, men som numera låg inom Ribby bys rågång. Det beslöts därför att en betrodd person skulle värdera huset och därefter skulle den nytillträdde få förhandla med ribbyborna. Om de kom överens skulle socknen kunna hjälpa till med köpesumman och husens förbättrande. Så skedde tydligen då organisten Axel Edelman flyttar in kort efter att han bott ett år i tingsstugan.

Karta från Ribby bys skogsmark, hagar och täppor år 1772

Nytt centrum i Västerhaninge

När sedan Axel Edelman avlidit och det var dags för en ny klockare, togs det på nytt upp på sockenstämmorna under åren 1768 och 1769. Då kräver ribbyborna åter att den gamla klockargården skall flyttas, då den ligger inom Ribby bys rågång och sockenmännen lovade att hjälpa till. Det föreslås att den skulle flytta någonstans på prästgårdens mark. Här är det oklart vart den flyttas då sockenstämmoprotokollen saknas för de närmaste åren. Men mycket talar för att den flyttas till området där den nuvarande klockarstugan finns. Däremot är det säkert att den nya klockargården som helt nybyggs år 1814 låg i anslutning till den som byggdes senare.

Det var tänkt att huset skulle rivas eller säljas när det nya Norra skolhuset med lärare/klockarbostad stod färdigt år 1860. Men så blev det inte och 1890 ansöker församlingen hos kammarkollegiet, om att den gamla klockargården från 1814 inte längre behöver ingå i de ekonomiska besiktningarna, då det fanns utrymme i det nya skolhuset om lärar- och klockarbefattningarna skulle åtskiljas. Däremot skulle uthusen till den gamla klockarbostaden fortsatt besiktigas då de numera var ombyggda till fattighus.

Det finns en kungörelse från 1754 i landsarkivet i Uppsala som säger att fattigstugan är i godt och försvarligt stånd. ”Uti Westerhaninge fattigstufva, upbygd ny långt ifrån kyrkan.” Här kan vi följa en centrumförskjutning som sakta sker i det gamla Västerhaninge. Viktiga funktioner som fattighus, skola och klockargård samlas i ett nytt område.

Kaplansstugan däremot, ligger tryggt kvar på sin gamla plats, ständigt i dåligt skick och med missnöjda kaplaner som saknar eget boställe. Men det var inte bara elände, ett stort lyft kom när kaplanen Staaf den 24 november 1757 skickar en ansökan om att få uppbära räntan av kronohemmanet Kapp Ekeby. Han beklagar sig att han är den enda på orten som är utan boställe och att han måste bo uti sockenstugan utan ringaste ägor i åker eller äng. Han anhåller Kongl Maj:t ”i nådigst behjärtande af dess släta och ringa willkor samt stora beswärligheter och trägna arbeten medelst Gudstjänstens förrättande, så wid Moder kyrkan, som det i Hafssjön liggande Muskö Capell, hvartill ofta man icke utan lifsfara skall öfwer sjön kunna färdas, i nåder kunna hugna Honom i stället för Boställe, med räntan af ofvannämnde Kapp Ekeby skatte Hemman, på samma sätt som, Cappelanen i Öster Haninge församling, blifwit benådad med Räntans åtnjutande af Hemmanet Ahlby.”
Året efter beviljas ansökan och därefter fick han och efterföljande kaplaner uppbära hemmansräntan av ½ mantal Kapp Ekeby. Det är väl först nu, som kaplanen i Västerhaninge blir ekonomiskt jämställd med övriga kaplaner i riket, förutom att han fortsatt fick bo i sockenstugan.

Efterträdaren kaplanen Daniel Stadin var år 1768 tvungen att flytta till tingskrogen för att hans bostad var i sådant dåligt skick. Sockenmännen lovade på nytt att bygga ett eget hus på kyrkbacken åt honom. Men av det blev det inget, utan 1776 sägs att rummen är ”så förfallne och nederruttne, att de ej, utan hälsans kännbara lidande och förlust av en anständig bekvämlighet kunna bebos”. I december samma år sägs att de skulle genom sin ” välvilja att honom till några oundgängliga våningsrum förhjälpa”. Dessa rum skulle vara till framtida kaplaners nytta, men dessa rum skulle även underhållas av dem. Det är dessa rum som kaplanen Anders Lodin sedan lägger ner stora kostnader och mycket arbete med att inreda. Han låter bl.a. installera två kakelugnar i bostaden.

Vid en besiktning av komministerbostället 1833 får vi följande upplysningar att vid norra ändan finns två rum som upplåtits till komministern samt en kammare och kök i den södra delen. Dessutom finns en kammare på vinden i den norra delen.

Enligt ett gåvobrev från den 12 Mars 1846 blev torpet Knapbro donerat till löneunderstöd till komministern, av baron Löwen på Häringe. Knapbro var ett torp underliggande gården Nedersta. Till torpet hörde en mängd byggnader och både åker och äng som var ”väl häfdade”. Om donationen av Knapbro berodde på Kapp Ekebys räntas upphörande eller om det var ett komplement till den är okänt.

Man kan väl konstatera att invånarna i det gamla Västerhaninge inte har släppt ifrån sig ett enda mynt utan träta och vånda. Kyrkans lägre tjänare har inte haft några sötebrödsdagar, men trots det har de stretat på. Kyrkoherden har haft det betydligt bättre ställt.

Jag vill passa på och tacka Eva Lindgren för den stora hjälp jag fått, med att tyda och tolka en mängd gamla dokument, som artikeln bygger på. Eva har sina släktrötter både i Ribby och bland Västerhaninge prästerskap.

Anders Numan

 

Källor:

Västerhaninge kyrkoböcker.

Västerhaninge Sockenstämmoprotokoll.

Strängnäs stifts herdaminne del 3. Den yngre vasatiden. År 2000. M. Collmar & Lenander Fällström.

Landsarkivet i Uppsala: Visitationsprotokoll, Domkapitlets protokoll och Akt Västerhaninge.

Sotholms härads domböcker

Riksarkivet: Jon Pederson Lilles arkiv och Kammarkollegie arkiv.

 

 




Karl Gustaf Nilsson, min farfar

 

I den här lilla stugan på dryga 30 kvm bodde min farfar Karl Gustaf Nilsson i över 30 år tillsammans med sin hustru Amanda och tidvis med tre av sina barn. Han var född 1857 i Mogata, Gottsten, Östergötlands län. Han avled i sin kökssoffa här 1949, då änkling sedan 1942.

Karl Gustaf Nilsson har kommit 1876 från Ringarum via Lilla Katrineberg, Hägerstens Rote, Brännkyrka fs,  sedan till Sköndal, Aska Rote, Sorunda innan han flyttar ihop med Amanda på Fagervik  i Sorunda 1879.

De gifter sig den 28/12 1879, hon är så ung att de måste gå till ”kungs”, får sonen Gottfrid 1880. Flyttar sedan till Åby Gård omkring 1881 där dottern Hildur föds 1882 , dottern Eugenia (Jenny) 1885  och dottern Anna Cornelia 1886 (som avlider efter ett år ).

Flyttar sedan till Grödinge, Norrga 1889 , sedan vidare lokalt till Lövlund 1890 där min far Mauritz föds i oktober. År 1891 flyttar man till Hörningsnäs på Norrga, (kallas också Smällan, ej att förväxla med godset Hörningsnäs), där sonen Valter föds 1895 och dottern Helfrid 1898.

Vid Smällan ligger idag klubbhus och parkering till Botkyrka Golfklubb, mittemot vägen till Mörkö längs länsvägen Nynäshamn-Södertälje.

1899  flyttar Karl Gustaf och Amanda till Fituna i Sorunda med Gottfrid, Valter, Mauritz och Helfrid. Då har Hildur 1897 flyttat som piga till Rosenhill.

Här på Fituna, ägt av greve Reinhold von Rosen, föds nu Karl Gustafs och Amandas sista barn, sonen Ture 1903. Här adopterar man frånskilda dottern Hildurs dotter Margit född 1905. Familjen flyttar till Hammersta i Ösmo (Kungl. sektern Trotz-Trolle-Löwen) hösten1908, sonen Mauritz har tagit plats på Grimsta-Fållnäs 1907 som lilldräng men kommer efter till Hammersta i december 1908. Hildurs dotter Margit dör 1909 03 08 i akut strupkatarr.

Enligt mångas bedömning är det sektern Trotz som är förebilden för godsägaren Spax i Ivar Lo Johanssons roman ”God natt Jord”.
Ivar bor vid den här tiden i torpet Ådala under Hammersta med sina föräldrar.

Till Vendelsö och Västerhaninge

Karl Gustaf och Amanda Nilsson utanför stugan i Fors på 30-talet.

År 1910 kommer man till Österhaninge, Vendelsö Gård, byter församling till Västerhaninge i november 1916, Karl Gustaf blir då smed på Backen i Ribby, flyttar åter inom Västerhaninge nu till Gustafsborg i Gansta i november 1917 för att slutligen hamna på Marieberg under Fors 1 i november 1918 tillsammans med de två yngsta sönerna Valter och Ture. Samtidigt flyttar dottern Helfrid dit från Jakobs fs, där hon jobbat som piga för att hjälpa föräldrarna och syskonen, hon tar plats som hjälpreda på Berga Slott.

Sonen Ture går i faderns fotspår och flyttar till Häringe 1920 som smedlärling, Valter som skadats i en olyckshändelse i barndomen är mentalt handikappad och vårdas tidvis på Ulleråker i Uppsala.

Hur det var möjligt för tidvis fem personer att leva och bo i denna lilla stuga är på gränsen till ofattbart!

Dottern Helfrid gifter sig 1934 och flyttar till Stockholm, istället kommer systern Hildur från Ribbylund och tar över skötseln av föräldrarna och den handikappade brodern.

Som lite kuriosa kan nämnas att smeden Karl Gustaf Nilsson kom till Backen under Ribby hösten 1916, halvåret efter att ett dramatiskt morddrama utspelade sig där. Backen låg på den lilla höjden omedelbart söder om den nuvarande COOP Närabutiken (2018).

Läs om detta här

Sonen Mauritz som blivit änkling på Valla i Ösmo 1927 flyttar året efter också till Fors Marieberg med sina söner Rune och Ellert och får även han hjälp av systern Helfrid med hushållet under några år.
De bosätter sig i den större stugan ovanför smedstugan. Mauritz blir stalldräng åt Edvin och Ester Nilsson på Fors 1. Sönerna flyttade ut och Mauritz fick en hushållerska, Elsa, som senare 1941 blev min mor. Vi blev kvar i statarstugan på Marieberg till 1945 då vi flyttade till kyrkbyn.

De numera åldriga föräldrarna Karl Gustaf och Amanda har bott här sedan  1918, han har varit gårdssmed på Fors men är nu i dryga 70-års åldern inte särskilt aktiv. Han arbetar sporadiskt i den intilliggande nedslitna smedjan men har tidvis stora besvär med hälsan men har trots allt en förhållandevis bra tillvaro. I början på 40-talet blir hans fysiska tillstånd sämre och efter hustruns död 1942 blir han ständigt sängliggande i kökssoffan tills han avlider 1949.

Mitt minne av honom från mitten av 40-talet är ett vitt lurvigt huvud och ett helskägg som stack upp ovanför täcket, två vänliga blå ögon och en darrande hand som ömsint klappade mej på skulten när jag stod vid soffkanten. Vi pratade inte så mycket men han hälsade alltid till alla i ”storstugan” när jag gick.

Ett mycket speciellt tillfälle, i maj 1945, nån vecka efter att Tyskland kapitulerat firades freden i Mariebergsbacken. På veckans vilodag hade flera av den gamle smedens  barn och deras familjer tagit tåget från Stockholm för att träffa och glädjas. I det vackra majvädret tog man upp honom ur soffan och bar upp honom till den grönskande syrénbersån där skaran av släktingar njöt av äkta kaffe och karlarna (och farfar) fick sig några kaffehalvor.

Efter det vi flyttat upp till Klockargården, min far blev skolvaktmästare på Kyrkskolan, cyklade vi när väglaget passade upp till Marieberg på söndagarna för att hälsa på honom och dottern Hildur. Min snälla mor hade alltid med något i matväg för den kommande veckan och farsgubben bidrog ofta med en liten slant till försörjningen från den knappa vaktmästarlönen.

En gnistrande kall februaridag 1949 fick vi bud från Fors att den gamle smeden, min farfar, fått avsluta sitt liv i sömnen och nån vecka senare begravdes han av prosten Froste i Västerhaninge med psalmsång och några minnesord.

Orkar ni läsa en kort artikel om min barndom så finns den här, kanske finner ni nån avvikelse från ovanstående. Det får ni ta, den skrevs för några år sedan och minnen förändras!

https://www.haninge.org/wp-content/uploads/2015/07/19Marieb-89-938vers2.pdf




Var är våra elefanter??

Det ser lite tomt ut framför Bilblioteket i Västerhaninge!

Bror Marklunds grupp ”Lekande elefanter” är borta, sockeln gapar tom!

Del välkända betongskulpturen har funnits här i Västerhaninge i hela 85 år, de första 50 åren stod den i trädgården vid den vackra vita villan efter Tungelstavägen som byggdes av vår gamle provinsialläkare Erik Tretow på 1930-talet. På senare tid användes den stora villan till förlossningshem.

Villa Solåkra låg i korsningen Tungelstavägen/Ringvägens förlängning. Revs när hyreshusen byggdes där. Elefanterna stod i trädgården ner mot Rosvägen och järnvägen.

Den norrlandsfödde skulptören Marklund bodde och verkade i Tungelsta några år runt 1930 och läkaren Tretow köpte gruppen 1933 för femhundra kronor.

När villan revs i början på 70-talet flyttades gruppen  till gräsmattan framför vårt f.d. kommunalhus  och blev med åren ganska sliten.

Haninge Hembygdsgille gjorde 2017 en uppvaktning hos kommunen och påpekade detta och de misskötta Marklundsinstallationerna på det lilla torget utanför Konsum. Och det helt saknade bronsverket Gycklaren!

En bild från hösten 2016, här ser vi att förkrigsbetongen börjat vittra.

Vi har nu fått följande glädjande besked från Haninge Kultur på vår förfrågan.

Just nu pågår en inventering och en VoU för vår fasta konstsamling. Elefanterna som länge har behövt vård har flyttats inomhus och kommer att genomgå en renovering under vintern.
Även skulpturgruppen vid entrén kommer ev plockas ned för renovering.
Anna Ahlstrand

Hoppas vi nu får återse våra elefanter på vårkanten, friska och välvårdade!

Och kanske också träffa på våran Gycklare igen!

Detta är den saknade Gycklaren på en bild från 2006, sedan länge demonterad och lagrad. Den inköptes av kommunen till Västerhaninge Centrums invigning 1969. Den vill vi ha tillbaka på sin nu tomma sockel!

Läs här en artikel om Bror Marklund:

Bror Marklund, konstnär, professor och Tungelstabo….




Johan Petter och hans familj på Håga 57, första hälften av 1900-talet.

Det lilla lantbruket Håga 57, Nödesta 1:69, låg bakom billadan, ”Wellgards”.
Det såldes av Fredrique Upmark på Hammar år 1910 till Reinhold Nilsson i Kolartorp,  som i trakten kallades ”Kolartorparn”.
Han bodde aldrig  själv på Håga utan hyrde ut de två bostadshusen. År 1910 flyttade hans dotter Emmy, f 1881, hit, då gift sedan 1902 med Johan Petter Andersson, f 1874, tillsammans med barnen Olga, Sven, Märta och senare 1912, Ragnar.
Johan Petter skrivs då som arrendator på gården.

Detta är ett utdrag ur verket Gods & Gårdar från 1940. Texten innehåller två uppenbara fel, Johan Petter ägde aldrig gården. Det var svärfadern Reinhold Nilsson i Kolartorp. Noteringen att Johan Petters hustru Emmy var född Andersson är också felaktig.

Emmy Andersson, född Nilsson. 1881 – 1943

Emmy var född på Söderby Gård i Handen där fadern  ”Kolartorparn” Reinhold Nilsson, född 1852 i Ålem, var mjölkarrendator där. År 1877 blir han brukare på  Kolartorp under Söderby  och blir kvar där till sin död 1912.
Hustrun heter Emma och är tre år äldre och hon avlider först 1929.

Johan Petter Andersson.          1874 – 1957

Johan Petter var född på Lilla Hållsättra, Västerhaninge, fadern Anders Andersson står som arbetare och Johan Petter är äldste sonen i en skara om åtta barn. Familjen flyttar senare som torpare till Dal på Ektorp och arrenderar mellan 1901 och 1904 Alby  2:3 i Österhaninge.
Johan Petter flyttar från familjen i Alby till Kolartorp 1902 och gifter sig samma år med hemmadottern Emmy och jobbar på gården.
Anders Andersson och resten av familjen flyttar 1904 till Fredriksborg i Huddinge. Han avlider i Segeltorp 1919.

Johan Petter och Emmy får på Kolartorp i februari 1903 två tvillingflickor varav den ena, nöddöpt till Agnes, avlider kort efter födseln och den andra, Ellen Paulina, bara lever i två månader. År 1904 får man dottern Olga Maria och 1907 sonen Sven.
Samma år flyttar de till torpet Adolfslund i Huddinge men är tillbaka i Österhaninge året efter i december, nu som hyresgäster på lägenheten Karlsborg under Kalvsvik där dottern Märta Lovisa föds 1909. Karlsborg låg intill järnvägen där det stora värmeverket finns idag.

Församlingsboken för Västerhaninge 1910-1916. Håga 1:69 eller Håga 57.

År 1910 kommer familjen till Västerhaninge, Håga 57, och utökas 1912 med sonen Ragnar. Stället kallas i folkmun för ”Johans Backe”  och består av två bostadshus, en uthuslänga med ladugård och stall samt ett mindre magasin. Bostadshusen låg i skogsbacken mot Gustafslund och Ljungby på norra/östra sidan av Hågaån och den mindre väg, troligen bara en stig, som då gick ner till järnvägen och fram till Västerhaninge stationssamhälle via nuvarande Aspvägen.

Johan Petter och Emmy utökade de knappa inkomsterna med att tvätta, en enkel tvättstuga byggdes vid ån och dessutom en mindre torklada. Johan Petter har tidvis i församlingsboken fyra benämningar i kolumnen för yrke, arbetare, arrendator, åkare och tvättare.
Åkeriverksamheten skötte han med häst, kärra och vagn.

Gården från vägen, Johan Petter bodde i huset t.v, Bilden tillhör Carmilla Floyd, sondotterdotter till Johan Petter och Emmy.

Johan Petter bodde men sin familj i nedervåningen på det större av bostadshusen. Barnen flyttade ut vartefter, Olga,  Sven och Märta flyttar mellan 1922 -1925 till Stockholm.
Döttrarna blir kvar där och Olga gifter sig 1936 med Sigfrid Glantzberg, Märta året efter med Karl Erik Wahlström.

Sven återkommer 1930 till föräldrahemmet 1930 och gifter sig 1935 med Edith Viberg som kommit från Gotland till Rosenhill 1931. De bor kvar på Håga till 1939 där barnen Yvonne och Sven-Erik föds då de flyttar till Grönåker där sonen Kjell-Ove föds.
Sven och Edit bygger 1947 eget hem på dåvarande Annebergsvägen, numera Grönåkersvägen.

Yngsta sonen Ragnar bor kvar på Håga fram till  hösten 1938 då han gifter sig med Eivor Höjd från Prästgården, dotter till ladugårdsförmannen Julius Höjd, de flyttar då till Gustavsberg på andra sidan av Tungelstavägen där dottern Siv föds året efter.

Senare samma år är man tillbaka på Håga 57, bor nu i det mindre huset på föräldrarnas gård. Familjen flyttar 1942 till en lägenhet i Tingshuset, här föds dottern Berit 1942 och 1946 bygger Ragnar och Eivor eget hem på dåvarande Björkvägen, numera Jägartorpsvägen där dottern Inger föds 1951.

På Håga 57 avlider Johan Petters maka Emmy sommaren 1943 genom en olyckshändelse då hon drunknar i Hågaån. Johan Petter själv avlider våren 1957 på ålderdomshemmet.

Kommunen köper 1961 Hågagården och samtliga byggnader revs men grunderna till bostadshusen finns ännu kvar.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                    Genom åren bodde mycket folk på gården som hyresgäster, ffa i det mindre huset men även på övervåningen på det större. Mellan åren 1926-34 fanns här brädgårdsarbetaren, senare vägarbetaren, Erik Karlsson med sin familj, hustrun Jenny, fyra söner och en dotter.

Han gick under namnet ”Skat-Erik” då han ansvarade för det s.k. skatvirket på Hågasågen på granntomten. Det var rester av den sågade stocken där barken fanns kvar.
Här på bilden träffas grannarna uppklädda för festiviteter, Johan Petter t.v., tyvärr okänt årtal.

Senare, år 1942, kom från Södertälje plåtslagarmästaren Evert Karlsson hit med sin hustru hustru Aina och sonen Sonny och två år senare föds sonen Bjarne här.
”Plåtis” Karlsson bygger 1946 eget hem på Tungelstavägen 28, Ribby 1:101.

 

1951 års ekonomiska karta

Några avslutande bilder.

Kolartorp i Gods & Gårdar från 1940, ägare är då David Nilsson, son till Reinhold och bror till Emmy Andersson på Håga.

Kolartorp våren 2018, numera fritidshus.


Bild/kommentar inkommen från Pelle Andersson via FB:

Tack för intressant läsning! Har några få bilder på min morfar Ragnar som jag haft lite svårt att placera vart dom är tagna. Nu ser jag att dom borde tagna utanför Håga 57. Till höger i bild är Märta. Årtalet är dock okänt men där kan kanske Siv Klatzkow hjälpa till?

 

Kommentar Siv Klatzkow via FB.

Jag tror pappa Ragnar är 19 år och faster Märta 22 år, Och fotot är taget på den del av huset som ligger mot Hågaån.

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Håga Dansbana

En av de få bilder som finns på Håga dansbana.

Det är Bengt ”Acke” Andersson, född i Västerhaninge 1952, som skrivit denna artikel. Acke är känd framförallt i fotbollssammanhang fram till mitten av 70-talet i VIF.
Han han jobbat hela sitt liv inom byggvarubranschen men ägnar sig nu för tiden helst åt att spela golf och att hembygdsforska.

Dansbanan byggdes 1930 av bröderna Erik och Kalle Åkerberg samt Einar Hultman och på midsommaraftonen samma år ” slog man upp portarna ” till en verksamhet som pågick till mitten av 1950- talet. Dansbanan låg på Aspvägen i Västerhaninge där det nu finns tre villor på nummer 5, 7 och 9.

Erik och Einar bodde bägge på Aspvägen alldeles intill.

Dansbanetomten såldes av företaget ” Hem på landet ” till ett pris av 75 öre/kvm.

Erik Åkerberg

Nu var det ingen brist på dansbanor i närområdet, här fanns redan Ribbyhage och Ringhagen i Fors. Men de här grabbarna ville ha en egen dansbana och ett lite bredare utbud.

Erik var byggnadsarbetare, Kalle drev tvätteri och Einar var mjölnare och jobbade senare som civilanställd nere på Berga.
Einar och Erik var med och startade Västerhaninge Idrottsförening 1925

Kalle Åkerberg

Dessutom var Einar kommunalpolitiker i Västerhaninge i c:a 50 år.
De tre familjerna var aktiva i verksamheten. Eriks fru Svea sålde godis och dansbiljetter, Kalles fru Greta skötte kaffeserveringen. Einars fru Märta var också delaktig.

 

Einar Hultman

Utöver familjerna fanns ett antal andra som jobbade t.ex. Klara Berglund som sålde korv och glass, Arvid Zederfeldt som fångade och kokade kräftor som han sålde för 1,25 per styck

Ståndet kallades för  kräftbaren.

 

Svea Åkerberg

Dansen

Det var dans tre gånger i veckan och säsongsstarten var på valborgsmässoafton. Inträdesavgiften var från början 10 öre som senare höjdes då man tvingades betala nöjesskatt. Gertrud Åkerberg fick då gå till John Hallberg i Nedersta som var uppbördsman för att hämta biljetter.

Trots konkurrensen från de andra dansbanorna så blev Håga dansbana mycket populär, inte bara bland Västerhaningebor, utan även bland folk utifrån som flottisterna på Berga och militärerna från förläggningen bakom nuvarande Åbyplan.
Västerhaningegrabbarna gillade inte  den konkurrensen om tjejerna och kallade åbymilitärerna för ” Gråsjasare ”!
Så lite gruff blev det ibland men det fanns också stadiga ordningsvakter på plats som Nils Andersson, Gösta Felldin och Sven Widlund så det mesta hejdades i ett tidigt skede.

Siv Falk

Nu var det så att det kom en hel del tjejer med tåget från stan så lite balans blev det  väl mellan könen. Siv Falk från Tungelsta, en mycket frekvent besökare, berättade att man höll koll på när tåget från Nynäs anlände 21.00 för att se om det fanns några intressanta killar med.

När man möts på dansgolvet kan det bli lite
” hett ” och Håga var inget undantag i sammanhanget. Ryktena gick att flera V-H tjejer inte  fick gå dit för där kunde man bli med barn.

Dansmusiken var från början dragspel och fiol men förändrades med tiden i takt med att jazzen  från USA började slå igenom på 40-talet. Nu blev det fler orkestrar med fler instrument och dessutom fyra-fem man i ensemblen.

Erik och Kalle Åkerberg var på ” hugget ” och tillbringade en hel söndag på Nalen 1946 för att få uppslag till verksamheten på Håga. Provspelningar av orkestrar förekom vid några tillfällen.

Ville man ta en paus i dansandet fanns det skjutbana, pilkastning, enklare minigolfbana. samt en karusell.
Dessutom en mycket speciell skjutbana där man med luftgevär skulle träffa miniatyrbåtar i en bassäng,
När sommarsäsongen var över så åkte man och dansade i Folkets Hus i Handen.

Idrottsinslagen

Vid sidan av dansbanan fanns en boxningsring där kända boxare gick uppvisningsmatcher.
Bl.a. en  mycket ung Bosse Högberg, landslagsmannen Erik Roslund och Lasse Mattsson, känd som sparringpartner till  Ingemar Johanson och  som turnerade med bäste kompisen Olle Tandberg runt om i landet.
Lasse  gifte sig senare med Siv Falk från Tungelsta.

Västerhaninge IF abonnerade festplatsen på midsommaraftnarna.

Artisterna som uppträdde.

Ulla Billqvist var Sveriges mest kända sångerska under krigstiden med låten ” Min soldat ” som paradnummer.

Gösta ” Snoddas ” Nordgren var en allsvensk bandyspelare i Bollnäs som slog igenom med dunder och brak 1952 i Lennart Hylands radioprogram Karusellen där han sjöng Flottarkärlek.
Snoddas blev en av Sveriges mest populära artister.  Det kallades” Snoddasfeber”.
Det  berättas att när han skulle uppträda på Håga så var det fullt på tågen till Västerhaninge.

Britta Borg var en populär sångerska och hade en riktig beundrare i Erik och Kalle Åkerbergs pappa Alfred.

Lennart ”Nacka” Skoglund som tidvis bodde i Tungelsta körde sitt paradnummer att klacka en tvåkrona till bröstfickan.

År 1954 slogs portarna igen och Håga dansbana blev nu historia.

Med ovanstående fakta så måste man säga att idén från 1930 var framgångsrik och lär väl aldrig komma att överträffas i Västerhaninge.
En bit på vägen var vi i VIF när Julicupen arrangerades, men turneringen varade ”bara” i fyra år vilket i tiden i början på 70-talet imponerade.
Själv kommer jag ihåg hur mycket jobb det var i en tid då TV apparaten mer eller mindre bestämde och det började bli svårt att få folk att jobba ideellt.

År 1968 fick jag sommarjobb på Svenskt Papper som lagerjobbare. Jag var 16 år och som arbetskamrat fick jag bland andra  Erik Åkerberg som jobbade där på slutet av sin yrkeskarriär. Det var väl ingen som trodde att jag 50 år senare skulle skriva om Håga dansbana.
Erik och jag pratade om hans ” privata ” fotbollsplan på baksidan av huset på Aspvägen, där var jag ofta och spelade med kompisarna Kenneth Hultman och Janne Olsson när vi var nio-tio årsåldern.

Att skriva om dansbanan har varit lite annorlunda mot det jag har gjort förut, det tagit lång tid för det är många ögonvittnen inblandade vilket är positivt. Så gott som alla känner jag sen tidigare och även dom har ju blivit äldre men har inga problem att minnas.

En del av dom hade jag inte träffat på många år så vi hade mycket att prata om vid sidan av Håga dansbana. Jag konstaterade att många som är över 80 år lever ett aktivt liv. Jag tillåter mig att framhålla Sven Skoglund med smeknamnet ”Pingis” som vid 87 års ålder spelade 126 golfrundor 2017.
Vi kom överens om att vi ska ta en match på golfbanan under 2018.

Ett stort tack till grundarnas familjer som har representerats av Gertrud Åkerberg, Jan-Åke Åkerberg, Elisabeth Hultman och Kenneth Hultman. Alla har haft en positiv inställning till artikeln som kanske är en lite annorlunda skildring av Håga dansbana då jag fokuserat på människorna som gjorde jobbet och de sidoaktiviteter som fanns.

Bengt ”Acke” Andersson

Jan Åke Åkerberg

Kenneth Hultman

Elisabeth Hultman

 

 

 

Gertrud Åkerberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs här mera om dansbanorna i trakten:

 https://www.haninge.org/2015/09/17/festplatser-och-dansbanor-i-vasterhaninge/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Hilding Karlsson, välkänd Västerhaningeprofil

Hilding Karlsson

Vi lite till åren komna Västerhaningebor har ju naturligtvis våra minnen från vår uppväxt av ett antal profiler i samhället.
Vi minns den prydlige stinsen  Nils Huge med signalspaden under armen, vi minns den ambulerande fiskförsäljaren Tippen Cederblad med sin trehjuling och den kringlallande, oftast lite påverkade, konstnären Gidde med sin plywoodportfölj.

Men det fanns många, många fler. Som kanske inte av olika anledningar är lika mycket uppmärksammade av eftervärlden.

En av dom var Hilding Karlsson från Krigslida!

Hildings bakgrund.

Gustaf Stig Hilding Karlsson var född 1913 på Norra Anderslund i Trollsta, Sorunda. Han var son till lantarbetaren, senare byggnadssnickaren, Stig Karlsson, f 1885 på Garda på Gotland och den sex år yngre Hulda, ägardotter på Norra Anderslund,
När Hilding föds har han en tre år äldre bror, Helge.

Familjen flyttar 1914 till Söder Källsta och året efter till Fituna där sonen Harry föds 1917.
Fadern tar ett kliv på samhällsstegen 1921 då han blir torpare på Nybohage vid Åfvinge i Grödinge.  Familjen utökas med Harald 1922  och Vera 1925.

Boda i Grödinge var en gård på knappt 30 ha som ägdes av godsägaren Hjalmar Eckerström på Uringe.

Han tar ännu ett steg 1932 då han noteras som arrendator på gården Boda 1, 1/4 mtl under Bröta. Hustrun avlider 1935, han gifter om sig 1938 med sin hushållerska Alma Sjögren.

Hilding flyttar från familjen 1938 till gården Tösta i Hölö som statare och ladugårds-förman och gifter sig samma år med Paula Hohl, född i Tyskland 1918 men schweizisk medborgare. De får här dottern Laila 1939.

Hildings hustru Paula och hennes mor med samma namn.

Hildings hustru Paula  är dotter till den scweiziske medborgaren Robert Hohl och dennes tyskfödda hustru, med samma förnamn som dottern, Paula, född Hilmers. De kommer till Sverige i början på 1920-talet.

Hilding flyttar med familjen år 1941 i maj  till Norra Lövtorp, även kallat Vretendal, i Sorunda som arrenderas av hustruns familj. Han skrivs här som lantarbetare.

Knappa året senare flyttar han till Norrhagen i Västerhaninge som arrendator.  Norrhagen var ett mindre jordbruk  på 16 ha varav 6 ha åker, kallades också Välsta 2. Det fanns som mest fyra kor och tidvis två hästar samt naturligtvis grisar och höns.  Norrhagen ligger mittemot Missionshuset på Mulstavägen.
Här föds sonen Roger 1943 och dottern Irene året efter.
I arrendet ingick att åldriga ägaränkan Anna Maria Olsson bor kvar på övervåningen och skulle förses med mat tre gånger om dan och annan omvårdnad.
Familjen blir kvar på Norrhagen till 1948.

Norrhagen Västerhaninge

Hilding med sonen Roger och hästen Freja på Norrhagen 1944.

År 1949 köper han en tomt av Henning Möller och bygger eget hem, där föds sonen Anders 1950.
Hilding var den första ”nybyggaren” i området som vi nu kallar Krigslida efter den gamla gården vid Allèvägen. Han döper hemmet till Villa Solhöjden.

Villa Solhöjden på Tvärvägen, numera Långvägen..

Hilding Karlsson var en mångsysslare.

Han kallade sig själv grovarbetare på senare år, hade ju varit lantarbetare, statare, trädgårdsmästare och lantbruksarrendator. En krånglande höft blev till en steloperation 1967 vilket begränsade hans fysiska aktiviteter.
Detta gjorde naturligtvis att hans hantverksintresse och föreningsengagemang fick mera utrymme i hans liv.

Idrotten.

Hans idrottsintresse var stort redan i ungdomen, han spelade fotboll både i Grödinge och Hölö och ägnade sig åt friidrott, hans personliga rekord på 1500 meter var imponerande 4.29 på 40-talet.

När han kom till Västerhaninge i början av 40-talet blev det naturligtvis Västerhaninge IF då  mest som ledare. Han blev styrelseledamot 1945 och vice ordförande 1947.

Han blev VIF:s starke man i vintersportsammanhang, längdskidor och bandy men också i orientering. Han var själv duktig skidåkare med två Vasalopp. 1954 blev  han den tredje VIF-aren som genomförde det traditionsrika loppet. Placeringen blev 399 av 484 startande.
Den första var Yngve Björklund och den andre Lasse Bengtsson.
Han genomförde sedan ett lopp under sitt femtionde levnadsår i ett betydligt lugnare tempo och kom på 3058 plats.

Hilding på väg mot Mora 1963.

Hans stora insats i sammanhanget var det årliga arrangemanget ”Skidans Dag” med start och mål vid Stora Tallen i korsningen Tungelstavägen/Nytorpsvägen uppe i Åby. På 60-talet flyttades starten upp till Nytorps ängar.
Första tävlingen hölls 1945 med 16 startande och blev en 25-årig tradition.
Hilding hade god hjälp av en annan VIF-pionjär, Göte Arvidsson, som kommit till samhället i början på 40-talet som sergeant vid den militärförläggning som fanns invid Stora Tallen.

Här start av en av de yngre klasserna. T.h. syns Kalle Ottoson och Hilding Karlsson. T.v. ser vi Evert ”Plåtis” Karlsson. Vilka de förhoppningsfulla gossarna är vet vi inte. Bilden ur Haningebladet okänt år.

Vid sista tävlingen 1970 var det över 200 startande, allt från snörvlande, ständigt ramlande barn i förskoleåldern till äldre oldboys som åkte i lodenjacka och myrstack.

Alla som deltagit fick i tur och ordning efter hur man placerat sig i klassen välja från det stora prisbordet. Priserna var skänkta från butiker, företag och privatpersoner.
Bara att varje år få ihop detta prisbord var en stor bedrift.
Det bestod av vaser, skålar, prydnadsföremål, brödrostar, moraknivar, sportartiklar och leksaker.
Alla fick ett pris om det så bara var en apelsin!

Här gratulerar Hilding veteranen, målarmästaren Bernhard Lundberg, som för det mesta vann veteranklassen under de tidiga åren. Bilden ur Haningebladet okänt år.

Skidåkare utan snö på 1950-talet. Roland Wattenström, Hilding Karlsson, Arne Roswall, Herbert Karlsson, Bengt Nilsson Björn Cederqvist, Rune Nilsson, Jörgen Olsson, Svante Hallberg, 10 Kurre Jansson Bosse Bengtsson, Ingvar Söderström, Lasse Bengtsson (Foto: Arne Roswall)

Folkdansen.

Hilding var också med och bildade Västerhaninge Folkdanslag, senare Haningarna, år 1948 med bl.a. Kalle Ottosson och Göte Arvidsson. Hilding var ju naturligtvis engagerad i ledarstaben men var också mycket aktiv dansare innan kroppen sa ifrån.  Gruppen uppträdde i början mest lokalt men vartefter fick man framträda i allt större evenemang, bl.a. på Skansen och i ett antal folkkära TV-program.

Hilding brukade dansa Oxdansen med Kalle Ottosson eller Göte Arvidsson till stor förskräckelse, men också glädje, för åskådarna.

Man gjorde också ett flertal uppvisningar utomlands, vid resan till Finland under Olympiaden 1952 var Hilding med medan han fick avstå de senare  turneerna till Tyskland och USA på grund av en trilskande höft.

Folkdanslaget Haningarna på 50-talet, Hilding stående längst till vänster, Hans Meier, Kalle Ottoson, Uno Nyström, Kaj Johansson, Hans Nettetbladt, Jörgen Olsson (Oljons) och Göte Arvidsson.   Sittande från vänster: Siv Hallberg, skymd bakom Siv, Ulla Åkerberg, Siv Gustavsson,
Solveig Nyström, Kerstin Johansson Ulla Pettersson, Inga Åkerberg, Britta och Gun
Lundqvist.

 

Korgmakeriet.

Han var mycket aktiv i ortens Hemslöjdsförening, som bildats redan 1926, framför allt som korgmakare, kanske är det i denna roll vi minns honom bäst.

En Sorundakorg på gång…

Redan 1945 fick han ett hederspris för sina korgar på den stora lantbruksmässan på Solvalla.
Hilding hade lärt sig korgflätning av morfadern, torparen och fiolspelmannen Carl August Andersson, född 1866, som från 1920-talet bodde på Granbacken på Fituna och senare på Björkhagen under Grödby i Sorunda fram till sin död 1947.

Morfadern Carl August var född i Västerhaninge på torpet Josefinedal, hans far, torparen Anders Anderson var även han välkänd korgmakare och Hilding säger i en tidningsintervju på senare år när yngste sonen ger sig in i ”branschen” att det finns ”minst fyra generationer korgmakare i släkten”.

Carl August hade specialiserat sig på på potatiskorgar som såldes till bönderna i trakten och på marknaden i Södertälje men gjorde också större klädkorgar av furuspån.
Redan på 1910-talet satt han på Skansen i Stockholm och visade upp sitt hantverk och 50 år senare var det dags för dottersonen Hilding att göra detsamma efter en personlig inbjudan från dåvarande Skansenchefen Nils Erik Bæhrendtz.

Sorundakorg från Hildings produktion.

Hilding gjorde sin första korg vid 14 års ålder som han gav till sin lillasyster.  Den första korg han sålde gav honom 25 öre.
Han arbetade med en typ av korg som allmänt kallades Sorundakorgen och som tillverkades av smala granrötter som drogs ur marken sommartid, klyvdes och vattlades. Det enda verktyg som användes var en skarpslipad kniv.

Sorundakorgen gjordes i olika storlekar beroende på användningsområde men i samma utformning. Den användes ursprungligen mest av bönderna för potatis. Korgen skulle ha en ”rumpa” med botten uppsvängd mitt under greppet för att”grensla” fåran.

Ett speciellt kännemärke för den korg Hilding flätade var ”kronan” som binder ihop kronan med själva korgen.

Vartefter blev Sorundakorgen alltmer vanlig i hemmen, kvinnorna använde den vid bärplockning, vid besök hos handlaren, för att hämta äggen i hönshuset och som förningskorg.

Men också i högtidligare sammanhang för friarens brudgåvor!

Hilding tillverkade också en speciell fiskkorg på tre ben som man kunde sitta på och klädkorgar efter morfars modell, de gjordes på en trästomme med med spånlängder av tunn furu.
På senare tid  gjorde Hilding gärna små miniatyrkorgar som finns på prydnadshyllor runt omkring i trakten.

Hilding fick också det hedersamma uppdraget att tillverka korgarna till Wasavarvet, anläggningen som ersattes av Vasamuseet. Troligen finns väl korgarna där nu.

Efter sin höftoperation 1967 blev det korgflätning på heltid i källaren på Tvärvägen i Krigslida. Han åkte också runt i landet med kurser och demonstrationer hos lokala hemslöjdsföreningar och ledde utbildning hos Handarbetets Vänner på Sätergläntan uppe i Insjön i Dalarna.

Hilding Karlsson avled sommaren 1993 och hustrun Paula tjugo år senare.

Hilding på Skansen.

Hilding på äldre dar.

En teckning av konstnären Bert Olls.

 




Nostalgi, Västerhaninge på sent 50-tal

Åbygårdarna. här Ringvägen 48-50 år 2017. Foto från Fastighetsbyrån.

Jag ser på nätet att min ”förstalägenhet” på Ringvägen 50 är till salu!

Väcker naturligtvis många minnen!

Kvarteret Ringvägen/Åbyvägen, Ringvägen 48 till 70  byggdes 1958-59 av Byggnadsfirman Gottfrid Lindgren från Uppsala.
Det var den den första bebyggelsen öster om Åbyvägen, resten ner till Nytorpsån var bara skog.
Västerhaninge kommun hade fyra år tidigare påbörjat produktionen av flerfamiljshus via Stiftelsen Västerhaninge Bostäder intill Landstingets Sjukhem efter Ringvägen och de så kallade ”trädstigarna” var färdigbyggda 1958 av Byggnadsfirman Carl A. Lilliesköld som då påbörjade det s.k. affärshuset, numera Åbyplan.

Stiftelsens lägenheter överläts som hyresrätter men när området öster om Åbyvägen  exploaterades skulle det istället bli bostadsrätter. Ett koncept som ju redan fanns i samhället, HSB:s flerfamiljshus efter Nynäsvägen i Ribby.

Vinnare av anbudet blev då Uppsalabyggaren Gottfrid Lindgren.

Bygget påbörjades våren 1958 och första inflyttningen skedde 1 juni 1959, jag vet, jag var pinnpojke där! Skulle göra karriär i byggbranschen som min halvbror Rune ”Spånga” Nilsson som var verkmästare hos Lilliesköld som ju byggde Åbyplan samtidigt.

Nån karriär i den branschen blev det dock inte för mej!

Från Uppsala kom några arbetsledare, platschefen den timide och religiöse Lennart Wedlund, den bestämde och auktoritäre verkmästaren Anders Olsson och från Västerås verkmästaren Jalle Westling.

Jag minns ju en del av gänget som skötte själva bygget! De flesta västerhaningebor!

Grunderna grävdes av Bernt Runeborg, lagbas för grovarbetarna var ”Stora Nisse, Sven Nilsson, timmermännen leddes av den väldige Edvin Mård och snickarna av Knutte Sandberg. Murarbas var Alvar Månsson och brodern Olle (?) satte plattor och kakel.

Elinstallationen sköttes av Elektrotekniska från Lidingö med kontor på Parkvägen med Evert Blomgren som ansvarig. Målningsarbetena gjorde Joel Fläcke med personal, rörarbetena av Nils B. Nilsson och basen Gunnar Schedwin.

Det gick ganska trögt att sälja dessa bostadsrätter, ortsborna var inte riktigt vana att betala kontanta pengar för att flytta in i en lägenhet!

Nåväl, till slut kunde dock Bostadsrättsföreningen Åbygårdarna bildas och med god hjälp av mina snälla föräldrar blev jag en av medlemmarna, jag köpte en etta med kokvrå på nedre botten på Ringvägen 50 för 4.900 kronor, en svindlande summa på den tiden, och flyttade in den 1 juni 1959.
Den lägenhet som nu är till salu för strax under miljonen!
Månadshyran var på den tiden 138 kronor, min veckolön på bygget var 125 kronor efter skatt.

Planlösningen

I lägenheten intill mej bodde den norskfödde elektrikern Tor Stridsklev, som jobbat på bygget, med sin hustru Maj och två barn.

Han hyrde lägenheten av föreningen för att fungera som ”portvakt” och såg till att vi hade varmt och skönt, skottade snö och klippte gräs med den äran.

I samma port bodde åkaren Gunnar Åbom med sin Maud och barnen och högst upp Börje Ekelund med sin argentiska hustru Sara och två söner.

På grund av svårigheten att sälja lägenheterna bebyggdes det kvarvarande området med hyresrätter av Gottfrid Lindgren

Åbygårdarna blev under många år det enda kvarteret i Åby med bostadsrätter, annat är det nu…

Så här såg det inte ut 1959…

Vill du se annonsen: https://www.booli.se/annons/3021643

 

 

 

 




Fyndet på Tingshusvinden blev ”posthistoria”.

Att vi i Gillet har en fantastisk föreningslokal i Häradets gamla Tingshus är vi alla överens om.
Men den är inte vidare lämplig för den museala verksamhet som borde vara högprioriterad inom varje hembygdsförening med självaktning.

Vi har mycket begränsade  utrymmen på den övre våningen, i den gamla tingssalen, där vi kan visa konkreta föremål ur bygdens historia.
Bristen på utrymmen gör att de fynd och gåvor som vi löpande får från våra medlemmar (och andra) ibland får stuvas undan på andra ställen och inte kommer våra besökare tillgodo.

Vinden på Tingshuset, mörk, kall och trång, är ett av dessa ställen där detta material hamnar. För att tas om hand senare…

Fyndet blev en liten historia….

Sonja Borggren som ansvarar för våra utställningar gjorde för några veckor sen ett besök på vinden och ett försök att ”inventera” våra dolda skatter och fann bl.a. ovanstående unika handritade karta över ”Lådbrevbärarlinje 4002, Västerhaninge” från 1949.
Det är oklart varifrån  den kommit och hur länge den funnits där.

Kartan är uppfodrad på en masonitskiva och lite skadad och sliten.

Här på Klockargatan 5 fanns posten i Västerhaninge mellan 1949-1969.

Den lokala posten fanns vid den här tiden i den nybyggda tvåvåningsvillan på Klockargatan 5, byggd av åkaren Gustaf Hjalmarsson.

Posten hade sedan början på 1900-talet funnits tillsammans med järnvägsexpeditionen i Västerhaninge stationshus men flyttade 1949 till den Hjalmarssonska villan där den blev kvar till Västerhaninge Centrum kom till 1969.

Vinjetten, en stiliserad signatur, OR

Om lådbrevbäraren Olof Rosdahl

Signaturen OR på kartan står för den dåvarande lådbrevbäraren Olle Rosdahl, född 1901 i Duvbo-Spånga. Han hade brevbäraryrket som komplettering till sitt lilla lantbruk Nygården i östra Ribby.

Sonen Åke, född 1934, berättar att fadern omkring 1950 kämpade med den den här kartan vid köksbordet om kvällarna och att den sedan hängdes upp på brevbärarexpeditionen.

I aftonlampans sken med en av tvillingdöttrarna. Foto Åke Rosdahl.

Olle Rosdahl blev ”nybyggare” i Västerhaninge år 1923. Han köpte tillsammans med sin mor den obebyggda fastigheten på höjden strax före Blåkulla av Hem på landet.
Han låter under de närmare åren uppföra både bostadsfastighet och ekonomibyggnader och när det står klart 1928  gifter han sig med den två år äldre Elna Lindqvist.
Han köper till lite mark 1930 av Erik Jansson på Solhem och får då en brukningsareal på 10 tunnland.
Han kallar det lilla lantbruket för Nygården men i folkmun sa man Blåkulla även om denna gård.

De får tillsammans fyra barn, sönerna Gunnar 1931, Åke 1934 samt tvillingflickorna Berit och Anita år 1941. Under vissa tider fanns här också några fosterbarn.

På gården fanns som mest fyra kor, en arbetshäst, grisar och höns. Man hade spannmålsodling men också potatis, grönsaker och bär som såldes nere i Årsta Havsbad.
Under 30-talet och fram till mitten av 40-talet kompletterades inkomsterna med att Olle vintertid arbetade i skogen åt Kyrkan och Ribbybönderna och att hustrun Elna tvättade åt stadsborna.

Elna och Olle Rosdahl.

Nygården, mor Elna på väg till ladugården. Foto Åke Rosdahl.

 

T.v. syns Nygården och ladugården samt den lilla tvättstugan, t.h. ligger Blåkulla eller lilla Ribby som idag är en större hästgård. Fotot från höjden vid Örknoga backe av Åke Rosdahl.

När posten omorganiserades i mitten på 1940-talet anställdes Olle som samhällets första lådbrevbärare. Det fanns c:a 200 hushåll i detta distrikt och det avverkades i ur och skur varje vardag per postcykel.
Han inledde arbetsdagen i arla morgonstund med att möta upp posttåget vid stationen för att sedan sortera försändelserna efter den upplagda turen och gav sig sedan ut i samhället.
Under normala förhållanden var han klar vid middagstid men efter lite mat och vila var det dags att möta upp eftermiddagens posttåg vid tretiden.

Olle Rosdahl körde sin sista posttur 1966 men blir kvar på gården till 1975. Han och hustrun flyttar då till Bergshamra. Olle avlider 1977, hustrun hela 22 år senare, några månader före sin 100-årsdag.

Sonen Åke berättar att fadern ofta tecknade och målade vid köksbordet och att han dessutom skrev små uppsatser om sin vardag. Allt detta eldade han upp på äldre dar.

Tänk vilken skatt som gick upp i rök!

Karta från 1933

 

Åke Rosdahl på återbesök i Västerhaninge på senare år.

Nedanstående bilder från Åke Rosdahl.

Olle Rosdahl

Olle Rosdahl.

Nygården i vinterskrud.

Nygården i vårtider!

 

 

 




Mysteriet med Kaplansgården

P.g.a. en diskussion på Facebook, Haningebilder från förr och nu under sommaren 2017 letar jag fram följande fakta ur Haningegillets arkiv.

För fyra år sedan skrev Sven Klasenius denna artikel i vår tidning Glimtar.

KAPLANSGÅRDEN SOM BLEV SOMMARSTUGA!

Bebyggelsegruppen kallas oftast Kaplansgården, den stora byggnaden var ursprungligen socknens ”sockenstuga”. Det vita lilla huset till vänster var kaplanens stuga.

En kväll i början av året satt Gillets Åsa Tunell och surfade på Internet bland fritidshus till salu. I Orrhammar mitt i Sörmland hittade hon en timmerstuga som enligt beskrivningen skulle vara Västerhaninge sockens gamla kaplansgård. Åsa mejlade sina styrelsekolleger i Gillet om det sensationella fyndet. Nämnda kaplansgård försvann under mystiska omständigheter för drygt 40 år sedan. Kaplansgården i Västerhaninge låg intill kyrkan på östra sidan om Nynäsvägen och gav där en karakteristisk och ålderdomlig bild av samhället. Denna fridfulla vy förvandlades dock en aning i början av 1950-talet när den arkitektoniskt moderna Ribbyskolan blev en kontrasterande bakgrund. Inför breddning av Nynäsvägen i slutet av 1960-talet plockades Kaplansgården ned. Stockarna märktes noggrant upp för en återuppbyggnad på tingshustomten tvärs över vägen. Timret lades upp och täcktes med presenningar och takplåt från den rivna uthuslängan och blev sedan liggande några år, tills det en dag 1972 plötsligt var försvunnet.

Säljaren bakom Svenska Fastighetsbyråns annons på Internet, Roger Isacsson i Tullinge, berättar:
– Min far såg en annons i en förortstidning om det nedmonterade huset som bortskänktes mot avhämtning. Eftersom vi hade en obebyggd tomt i ett fritidsområde utanför Flen så nappade han på erbjudandet. Tidningsannonsen bestod av några mycket diskreta rader under rubriken ”Skänkes”. Bland utbudet av kattungar och dvärgkaniner kunde man läsa: ”Beg timmer för timmerhus nedmont. uppmärkt för avh. omg. tel 0750/25120”. Telefonnumret gick till Västerhaninge pastorsexpedition.

– Jag var själv med när vi var ute och tittade på timret, och senare när vi hämtade det med två stora timmerbilar. Vi träffade en man på pastorsexpeditionen, jag vet inte om det var prästen eller någon annan tjänsteman. De nya ägarna hade timret på sin sommarstugetomt ett tiotal år innan de bestämde sig för hur huset skulle återuppbyggas. – Vi fick ritningarna med uppmärkningen, men vi kunde inte bygga upp det 15 x 8 meter stora huset enligt den ursprungliga planlösningen. Dels var det för stort, och dels var några bottenstockar illa åtgångna för det hade regnat in genom skyddet. Det blev i stället en timmerstuga på åtta gånger sex meter plus altan.

I denna byggnad finns delar av vårt kulturarv!

Västerhaninge församling skänkte alltså bort en av bygdens kulturskatter till den privatperson som först visade sig intresserad. Varför gjorde man det? Och varför skedde det i smyg? Öppenheten har inte ökat med åren. Alla de som visste vad som skedde valde att tiga. I dag är naturligtvis många av de involverade personerna inte längre kvar i livet, men av flera som enligt bevarade protokoll var informerade är det ingen som minns – eller vill minnas. Detta betyder dock inte, att skuld eller personligt ansvar inte finns… Någon officiell förklaring till vart Kaplansgården tog vägen gavs inte heller.

En informell version cirkulerade ryktesvis och hävdade att stockarna varit så ruttna att de inte gick att använda. I avsaknad på rimliga förklaringar uppstod därför rykten om brott eller andra oegentligheter. Bakgrunden till Kaplansgårdens nu kända öde är ett beslut i det då nybildade Haninges kulturnämnd om att inte återuppbygga huset. Tio år av diskussioner och samförstånd mellan förutvarande Västerhaninge kommun och den kyrkliga församlingen var efter kommunsammanslagningen som bortblåsta! Tidigare överenskommelse gick i korthet ut på att kommunen skulle överta ansvaret för Kaplansgården och bekosta flyttningen genom att köpa huset.

Det finns till och med undertecknade köpehandlingar, församlingen hade också sökt och beviljats bygglov för uppförandet av huset på tingshustomten och allt verkade klart. Landsantikvarien och Riksantikvarieämbetet hade också sagt sitt, och menade att ett fortsatt användande av huset antagligen var bästa metoden för att bevara det, även om man förordade så försiktiga ingrepp som möjligt.

Kyrkorådet var lättat över att slippa ansvaret för det värdefulla byggnadsminnet. Församlingen var just i färd med att bygga kyrkan i Tungelsta och hade väldigt ont om pengar. Att den gamla Kaplansgården skulle bli en obetydlig fråga i den nybildade kommunen och där helt sjabblas bort var det kanske ingen som anade. Men makten hade flyttats fem kilometer längre norrut, ett avstånd som visade sig bli ödesdigert för Kaplansgården. Fullmäktige i den nya storkommunen beviljade aldrig nödvändiga medel för återuppbyggandet och kulturnämnden beslutade därför att strunta i hela projektet. I ganska skarpa formuleringar krävde Haninge kommun nu i en skrivelse att kyrkorådet snarast skulle avlägsna Kaplansgårdens timmer från tingshustomten!

Här förvarades den nedmonterade byggnaden.

Sockenstuga eller kaplansgård?

Ursprunget till Västerhaninges Kaplansgård finns att söka i medeltiden. Med stor sannolikhet var den från början klockarboställe. Sedan åtminstone 1500-talet hölls här också tingen i Sotholms härad, och så förblev det fram till 1690-talet då tingsplatsen för några årtionden blev Söderby krog i Österhaninge. Västerhaninge församling tros ha fått kaplan – eller komminister som det kom att kallas i 1684 års kyrkolag – någon gång på 1620-talet.
Till en början bodde kaplanen i prästgården och var kyrkoherdens personliga assistent, eftersom han var avlönad och försörjd direkt av honom. Men i och med den nya kyrkolagen fick kaplanen en mer självständig ställning, ett eget boställe och sin lön direkt av församlingen. Det är dessa boställen som kom att benämnas kaplansgårdar, och de bildades liksom kyrkoherdeboställena i regel på kronojord, d.v.s. statens mark. I många församlingar fick dock komministern överta klockarbolet.
Klockaren fick då söka sig en ny bostad någonstans på den mark som betraktades som kyrkans. Mycket tyder på att så skedde även i Västerhaninge. Klockaren hade vid sidan av sina plikter ofta även en annan skyldighet – han skulle upplåta sitt hus för sockenstämmorna, som vid denna tid var en kyrklig angelägenhet med prästen som ordförande. Om klockaren måste flytta följde i regel sockenstugan med till den nya klockargården. Men inte i Västerhaninge.

1. Kaplansgårdens plats 1600-talet – 1860-talet. 2. Norra skolhuset, kallat Klockargården från 1860-talet. 3. Kaplansgårdens läge (se artikeltexten!).

På några arealavmätningskartor från 1690-talet, ser man att klockarbostaden ligger ungefär 250 meter väster om kyrkan – ungefär vid nuvarande hörnet av Klockargatan/Stationsvägen, mitt emot infarten till västra centrumparkeringen – medan platsen för sockenstugan är markerad som kaplansbostad. Det finns inga äldre kartor som utvisar något annat läge för klockarbostaden och det finns inte heller några andra kända dokument. Men antagandet om att Kaplansgården var socknens gamla klockargård är Kammarkollegiets i senare tiders utredning om rättmätige ägaren till detta boställes mark. Värt att nämna är kanske också att i mantalslängderna för slutet av 1700-talet – d.v.s. 100 år senare – kallas Kaplansgården för ”Klockarbacken”.

Någon riktig kaplansgård (annat än till namnet) blev det inte ens när klockarna körts bort. På sockenstämma efter sockenstämma urskuldar sig bönderna för att församlingens kaplan inte har någon värdig bostad, utan måste vara inhyst i sockenstugan. Man lovar ibland att åtgärda problemet. Men ingenting händer uppenbarligen eftersom i syneprotokoll så sent som i mitten av 1800-talet, strax innan komministertjänsten dras in, framhålls att komministern saknar egen tjänstebostad och i stället disponerar ett antal rum i sockenstugan. Det hus som nu är sommarstuga på annan ort byggdes troligen på 1700-talet, kanske av Anders Peter Lodin (1748–1812) under hans tid som komminister i församlingen innan han blev kyrkoherde. På en sockenstämma inför sitt tillträde av pastoratet 1797 framhöll Lodin att han rustat upp komministerbostället, till nytta och glädje för sin efterträdare. Lodin var en flitig byggherre. Han sägs också ha byggt upp prästgården under sin tid där, och uppförde även mangårdsbyggnaden på Krigslida gård, som han köpt av sina svärföräldrars dödsbo. Efter att komministertjänsten drogs in 1871 användes sockenstugan bland annat som tjänstebostad för barnmorskan och under de sista decennierna som bostad för pensionärer i kommunens omsorg.

 Foton, annons och karta ur Hembygdsgillets arkiv

Läs här om Kaplansgårdens tidigare historia:
https://www.haninge.org/2016/08/10/kaplansgarden-lite-markliga-transaktioner/