Tutviks Gård genom seklen

Sven Erik Edberg, mångårig Vendelsöbo och hembygdsforskare, har samlat fakta om Vendelsö genom åren och låter oss nu ta del av sina gedigna beskrivningar av intressanta objekt och personer i trakten. Vi inleder här med berättelsen om Tutviks Gård. Bilderna är hans egna eller tillhör Kjell Olsson.

Hur ett 1800-talstorp i Tutviken blir hemman och så småningom en 2000-talsbostad.

Foto från 1896. Vid hitre hörnet står  Maria Rosing, vid dörren  Wilhelm och Karl.
Damen i fina stockholmsklänningen är förmodligen Vilhelms syster Lilly Rosing
.  



Utdrag ur husförhörslängderna betr. boende i Tutviken i  Ovanskogs rote
under Vendelsö säteri.

1746-1769
Per Jonsson, f. ca. 1725,  med hustru och 4 barn samt hustruns föräldrar:
Bielkes Johan Larsson med hustru Anna och 6 barn.
1770-1779
Brukare Olof Jansson, f. 1731, med hustru Kerstin, f. 1744, och 2 barn, f. 1761 och 1763. Brukare Pehr Jansson, f. 1732, med hustru Karin, f. 1726, och 6 barn.
Brukare Matts Torsson, f. 1750 i Tyresö, med hustru Maria, f. 1752, och 2 barn, f. 1775, 1778.
1780-1785
Brukare Lars Larsson,  f. 1740 i Tjursta, med hustru Anna, f. 1743, och 2 barn samt svärfar Eric Jansson, f. 1715, och Carin Ersdotter, f. 1755, syster till Anna.
Brukare Matts Pärsson, f. 1750, med hustru Maria, f. 1752 och 2 barn, f.1775 och 1778.
Brukare Eric Persson,   f. 1768, med hustru Christina, f. 1780, och dotter.
1786-1790
Lars Larsson enl. not. 1780-1785.
Brukare Pär Andersson, f.1751 i Brännkyrka (var väl Huddinge då?), med hustru Maria. f. 1750.Brukare Annders Henriksson, f.1762 i Tyresö, med hustru Brita Olofsdotter, f. 1770, och 3 barn,  f. 1792, 1796, 1798.
1791-1802
Pär Andersson enl.not 1786-1790.
Brukare Anders Ersson, f. 1766 med hustru Brita Olofsdotter, f. 1770 och 2 barn.
1803-1810
Brukare Nils Andersson, f. 1765, med hustru Stina Gustafsdotter, f. 1777. Båda födda i Tyresö. De får 5 barn, 1794-1808.
Brukare Sten Mats Brun, f. 1750??  i Qvarnäng, Wendelsö med hustru Anna Matsdotter, f. 1753 i Gustafs. Kom ifrån Qvarnäng, 1 barn, Stina f. 1792.
Brukare Hans Brun, f. 1785 i Gustafs, Qvarnäng, Wendelsö.
1826-1830
Brukare: muraren Anders Årsell, f. 1778, död 1830, med hustrun Anna Ivarsdotter, f. 1776 och dottern Anna Maria, f. 1801. De hade 3 pigor och 1 dräng:  Erik Djursell, 1785 i Husby.  Han gifte sig med dottern,
Elisabeth Årsell, f. 1799 i Årsunden. De fick 2 söner, f. 1823 och 1826.
1831-1835
Erik Djursell övertar bruket av gården som arrendator. De har 1 dräng och 1 piga.
Ny arrendator från 1834 blir Johan Peter Boström, f. 1796 i Ö-haninge med hustru  Christina, f. 1795, född Grönholm,  och med 2 barn, födda 1828, 1831 samt fosterdotter f. 1818. Alla dessa f. I Brännkyrka. De får även tvilling-döttrar år 1836.
1836-1855J.
P Boström fortsätter arrendet av Tutviken, 1/8 mantal,  under Wendelsö.
Från 1841 skrivs han som bonde.  Ett mantal var såpass stort att det kunde försörja ett hushåll med drängar, pigor, skatter. Fam. Boström driver Tutviks gård ca 30 år.
1856-1860
Fortfarande skrivs Tutviken,  ofm (oförmedlat) ¼,  fm (förmedlat) 1/8 mantal under Wendelsö.   Som brukare står nu J.P Boströms änka, Christina Grönholm, f. 1795.  En av döttrarna, Greta, f. 1831,  gifter sig år 1858 med Nils Gustaf Collin, f. 1835 i Brännkyrka.  De har nu 2 drängar och 1 piga.
1861-1870
Kristina Grönholm dör 1864, och brukare blir N.G. Collin nu nämnd som hemansägare. Hustru:  Greta (Margareta?), f. 1831, dotter till J.P.Boström.. De får 4 döttrar, Anna Sofia f.1861 , Margareta Charlotta f. 1862 och tvillingar 1864.  Även Boströms dotter Maria, f. 1836 bor hos dem. . Det sägs även att Anna fick uppskov ett år med att börja i skolan för att de, året efter, skulle kunna gå genom skogen till Svartbäcken tillsammans!!  Enligt kyrkböckerna går de senare i Kumla skola. De har 4 pigor och 1 tjänstegosse. Familjen hade relativt gott ställt eftersom flickorna hade var sitt par skor och egen matsäck med sig. I slutet av 1800-talet var det inte ovanligt att jämnstora syskon bara hade ett  par och fick gå var- annan dag  i detta enda par. 
1871-1880
N.G. Collin, änkling och brukare bor kvar med 3 döttrar och en son, Karl Gustaf f. 1874. De har 1 dräng, 2 pigor, 2 tjänstegossar och 1 tjänsteflicka.  Collin driver Tutvik ca. 16 år
1881-1890
Tutviks gård säljs till Peter Holmberg, f. 1842 i Tyresö.  Han skrivs som ”ägare och brukare”. Han är inflyttad från Tyresö 1877 med hustru Anna Sofia, f. 1847. De får 3 egna barn, f. 1872, 1876, 1879. De har ett fosterbarn, Krister f. 1867. Det skrivs att de har 2 drängar, 4 pigor. Det skrivs även att de slutet 1880-talet har 2 drängar, 3 pigor, 2 tjänstegossa, 1 hembiträde. Holmberg driver Tutvik ca 10 år.
1891-1892
Holmbergs säljer till Johan Kjellqvist. Han skrivs som ”Ägare och Brukare”.
Han är kyrko- och mantalsskrivare i Brännkyrka, Dalen.
1893/94 och fram till 1899…
… avstyckas Tutviks gård från Vendelsö säteri och Magnus Vilhelm Rosing, f.1833, köper gården: 31 hektar varav 8 åker. Rosing kom från Nacka men han hade finskt ursprung. Hustru Maria Karolina, f. 1842 i Stockholm, och de får en son, Karl Vilhelm, f. 1877, då de bor i Erstavik. I slutet av 1890-talet börjar de bygga ett nytt bostadshus.

1791-1802
Pär Andersson enl.not 1786-1790.
Brukare Anders Ersson, f. 1766 med hustru Brita Olofsdotter, f. 1770 och 2 barn.
1803-1810
Brukare Nils Andersson, f. 1765, med hustru Stina Gustafsdotter, f. 1777. Båda födda i Tyresö. De får 5 barn, 1794-1808.
Brukare Sten Mats Brun, f. 1750??  i Qvarnäng, Wendelsö med hustru Anna Matsdotter, f. 1753 i Gustafs. Kom ifrån Qvarnäng, 1 barn, Stina f. 1792.
Brukare Hans Brun, f. 1785 i Gustafs, Qvarnäng, Wendelsö.
1826-1830
Brukare: muraren Anders Årsell, f. 1778, död 1830, med hustrun Anna Ivarsdotter, f. 1776 och dottern Anna Maria, f. 1801. De hade 3 pigor och 1 dräng:  Erik Djursell, 1785 i Husby.  Han gifte sig med dottern,
Elisabeth Årsell, f. 1799 i Årsunden. De fick 2 söner, f. 1823 och 1826.
1831-1835
Erik Djursell övertar bruket av gården som arrendator. De har 1 dräng och 1 piga.
Ny arrendator från 1834 blir Johan Peter Boström, f. 1796 i Ö-haninge med hustru  Christina, f. 1795, född Grönholm,  och med 2 barn, födda 1828, 1831 samt fosterdotter f. 1818. Alla dessa f. I Brännkyrka. De får även tvilling-döttrar år 1836.
1836-1855J.
P Boström fortsätter arrendet av Tutviken, 1/8 mantal,  under Wendelsö.
Från 1841 skrivs han som bonde.  Ett mantal var såpass stort att det kunde försörja ett hushåll med drängar, pigor, skatter. Fam. Boström driver Tutviks gård ca 30 år.
1856-1860
Fortfarande skrivs Tutviken,  ofm (oförmedlat) ¼,  fm (förmedlat) 1/8 mantal under Wendelsö.   Som brukare står nu J.P Boströms änka, Christina Grönholm, f. 1795.  En av döttrarna, Greta, f. 1831,  gifter sig år 1858 med Nils Gustaf Collin, f. 1835 i Brännkyrka.  De har nu 2 drängar och 1 piga.
1861-1870
Kristina Grönholm dör 1864, och brukare blir N.G. Collin nu nämnd som hemansägare. Hustru:  Greta (Margareta?), f. 1831, dotter till J.P.Boström.. De får 4 döttrar, Anna Sofia f.1861 , Margareta Charlotta f. 1862 och tvillingar 1864.  Även Boströms dotter Maria, f. 1836 bor hos dem. . Det sägs även att Anna fick uppskov ett år med att börja i skolan för att de, året efter, skulle kunna gå genom skogen till Svartbäcken tillsammans!!  Enligt kyrkböckerna går de senare i Kumla skola. De har 4 pigor och 1 tjänstegosse. Familjen hade relativt gott ställt eftersom flickorna hade var sitt par skor och egen matsäck med sig. I slutet av 1800-talet var det inte ovanligt att jämnstora syskon bara hade ett  par och fick gå var- annan dag  i detta enda par. 
1871-1880
N.G. Collin, änkling och brukare bor kvar med 3 döttrar och en son, Karl Gustaf f. 1874. De har 1 dräng, 2 pigor, 2 tjänstegossar och 1 tjänsteflicka.  Collin driver Tutvik ca. 16 år
1881-1890
Tutviks gård säljs till Peter Holmberg, f. 1842 i Tyresö.  Han skrivs som ”ägare och brukare”. Han är inflyttad från Tyresö 1877 med hustru Anna Sofia, f. 1847. De får 3 egna barn, f. 1872, 1876, 1879. De har ett fosterbarn, Krister f. 1867. Det skrivs att de har 2 drängar, 4 pigor. Det skrivs även att de slutet 1880-talet har 2 drängar, 3 pigor, 2 tjänstegossa, 1 hembiträde. Holmberg driver Tutvik ca 10 år.
1891-1892
Holmbergs säljer till Johan Kjellqvist. Han skrivs som ”Ägare och Brukare”.
Han är kyrko- och mantalsskrivare i Brännkyrka, Dalen.
1893/94 och fram till 1899…
… avstyckas Tutviks gård från Vendelsö säteri och Magnus Vilhelm Rosing, f.1833, köper gården: 31 hektar varav 8 åker. Rosing kom från Nacka men han hade finskt ursprung. Hustru Maria Karolina, f. 1842 i Stockholm, och de får en son, Karl Vilhelm, f. 1877, då de bor i Erstavik. I slutet av 1890-talet börjar de bygga ett nytt bostadshus.

Kartan visar det första torpets (Gammelgården) läge samt nya huset med förråd, torklada,
stall och ladugård.

1900
Ett nytt boningshus är nu färdigbyggt nere vid Långsjön, ca 100 m väster om stall och lador. Karl har gift sig med Klara, f. Persson, och de flyttar in här tillsammans med Wilhelm och Maria. I det nya huset kommer även en dräng och en piga att bo.

1901–1920, sommargästerna och trafiken.
Stockholm – Nynäs järnväg invigdes, och det blev bekvämare än med hästskjutsarna att komma in till Stockholm eller för sommargästerna att komma ut till Tutviken.  De kunde nu ta tåget till Drefvikens station och därifrån båtarna till Vendelsö Gårds brygga för att sedan gå därifrån. Lastbilstrafiken kom igång på 1910-talet.  Man satt på bänkar på flaket, som var övertäckt med presenning.  Vid varje ”hållplats” hade någon ansvar för att passagerarna kom upp och ned.
Vid Gudö stod ”Tuppen” till tjänst.  Så småningom bildades bussbolaget, och buss nr 1 gick från Ringvägen till Vendelsö gård.  Vissa turer fortsatte till Vendelsömalm.
1914 – 1915
Wilhelm och  Maria Rosing dör och äganderätten går över till Karl och Klara. Karl intresserar sig mest för politik och föreningsliv.  Han är med i kommunalfullmäktige åren 1922–1937, han är med i styrelsen för Byggnadsföreningen Folkets park m.m., och det blir aktuellt att arrendera ut gården. Där finns då kor, grisar, höns och två hästar.  Tvätteriet var fortfarande en god inkomstkälla.
Ca 1920/1922
Lämnade Karl och Klara Rosing Tutviks gård för att flytta till ett hus som byggts alldeles ovanför på södra sidan av vägen.  De bodde där till början av 1940-talet. De var mycket gästvänliga. Kaffehurran stod nästan jämt på vedspisen och kakburken var full med hembakat.  Många kom dit, inte bara för att låna telefon, Vendelsö 62, utan för att få en pratstund,  Under somrarna ordnade de dans  på logen och dansades så att det gamla golvet gungade. Det hölls en auktion på gården varvid försåldes djur och redskap.  Därefter arrenderas gården av Johan Augustsson, f. ca 1870 död 1924,  med hustrun Emma. De kom från Steninge slott i Uppland. De fick 5 pojkar: Jean f. 1902, Nils, Sven, Lars och Alf.  Sonen Jean gifte sig med Ingrid, f. Sjölund, dotter till en polisman på Riddargatan i Stockholm, och de tog över arrendet. Sonen Johan och Emma bodde kvar med dem på Tutviks Gård. Ingrids föräldrar, Rickard och Ida Sjölund hade först ett sommarställe vid Karlavägen i Gudö hage, och de bosatte sig sedan permanent där.

Tutviks gård i slutet av 1920-talet.

Till vänster om vägen syns det lilla mjölkförrådet, ett stort kar med kallt vatten för
plåtflaskorna. Längst bort bostadshuset, just hitom det står hönshuset. Därefter torkladan
och bakom den, osynligt, låg tvättstugan nere vid sjön.  Närmast ser man större delen
av ladugård, stall och torkladan.
Observera stången hitom ladan! Hästen spändes vid den och fick gå runt för att dra upp hö
och annat upp i ladan.
Torkladan visar att, som så många andra i Gudö, tvättade Maria och Klara åt stockholms-
familjer. Tvätten kördes fram och tillbaka med mjölkkusken.
Huset står kvar fortfarande år 2009, tillbyggt åt väster.

Fotografi från slutet av 1910-talet eller början av 1920-talet. Tutviks ekonomibyggnader från väster.
De tre eleganta männen är Augusts och Emmas söner. Från vänster Alf, Lars och Jean.
De står på Tutviksvägen som här går i östlig riktning mot det ursprungliga torpet från 1800-talet
Den söta kalven slapp öronlappar!

 

Ingrid Augustsson, född Sjölund år 1901, på balansräfsan med  hunden Trogen.

Tutviks Gård sedd från Långsjön en senvinterdag i slutet av 1920-talet..
 Det lilla huset till höger är  bagarstuga och förråd.

1932
Jean och Ingrid flyttar till Tutviksv 3 och bygger sig sedan ett nytt hus på Tutviksvägen 9,  i vilket deras son Jan med hustrun Barbro fortfarande bor i början av 200-talet. Efter Jeans död år 1958 fortsatte Ingrid att driva tvätteriet nere vid Gudöån till in på 1980-talet vid 80 års ålder. Tvättstugan står fortfarande kvar år 2009.
Johan och Emmas son Sven bosatte sig i gården Hermansdal på V:a Strandvägen. Deras dotter Maud gifte sig Jansson och hon tog över Hermansdal och bodde där till 2006.
Ny arrendator av Tutviks gård blir Knut Sundström med hustru Elsa.  De har barnen Rune, Bertil och Elna. Tiderna har förändrats, Knut transporterar nu tvätten m.m. i sin T-Ford. Gården består nu av bostadshus, bagarstuga, vedbod, ladugård, stall, loge och vagnslider. På södra sidan av Tutviksvägen har man byggt en källare med förråd och inredd lägenhet ovanpå. Knut och Elsa sköter gården till en bit in på 1940-talet.
1920 – 1940
Områdesmarken blir föremål för avstyckningar, och i början av 1940-talet finns det dokumenterat att 19 familjer har tillkommit inom Tutviksområdet.
1941 och 1942
Karl och Klara dör utan att ha fått några egna barn.  Försvunna testamenten och givna löften (påstådda) om arvsrätten till Tutviks gård blir föremål för domstolsprövning.  Den resulterar i att dödsboet kan sälja marken och byggnaderna till kamreraren Eric Nyberg.
1947 – 1949
Eric Nyberg erhåller första lagfart för bl.a. mangårdsbyggnaden på Tutviks gård, Tutviksvägen 57. Bostadshuset säljs av Nyberg till förre arrendatorn Knut Sundström.
1963 – 1966
Elsa Sundström dör och dödsboet säljs till Elsa och Stefan Skallsjö.År 1966 köper Ingrid och Nils
Engdahl det gamla huset.  De renoverar
pietetsfullt och bygger till en flygel 
med stora fönster ut mot Långsjön

Om någon, som läser detta,  känner till personer och omständigheter kring alla namn och fakta, v.g. ring Sven-Erik Edberg,  08/776 30 25




Vendelsöbilder

Vendelsö Folkets Park, en av många bilder i artikeln.

Sven Erik Edberg

I spåren efter den nybildade s.k. Vendelsögruppen har vi i Gillet fått ett antal engagerade medlemmar som nu börjar bidra med lokalt material från trakten.

Sven Erik Edberg, mångårig Vendelsöbo, med rika kunskaper i ämnet, letade fram och uppdaterade sin artikel ”Vendelsöbilder” och nu kan alla intresserade ta del av den här!

Läs Sven Eriks krönika här!

Vendelsöbilder 3 sept 2018




Vendelsöträffen den 15 mars

Lyckad eller katastrof?

Vi i Haningegillet bestämde i höstas att försöka aktivera våra medlemmar och övriga intresserade i den norra delen av kommunen.
Vi insåg att våra evenemang som oftast genomfördes i Tingshuset i Västerhaninge inte fick nån större respons  från ”norr”.

Överfylld i går kväll

Kanske beroende på avståndet och svårigheten att ta sig till Västerhaninge men också på vårt val av ämnen för våra träffar.

Vi beslöt att genomföra en ”inspirationsträff” i den mest kulturella lokal vi kunde finna i Vendelsö, den gamla flygeln till säteriet, numera Bygdegården.
I mycket god samverkan med Bygdegårdsföreningen och Vendelsö Fastighetsägareförening planerade vi den med ett par intressanta föredrag av välkända vendelsöprofiler, Henry Hall och Kjell Eriksson, och försökte samtidigt genom att vända oss till den lokala allmänheten med annonsering och affischering söka nya medlemmar och för att få igång en aktiv arbetsgrupp i Vendelsö.

Vi hade naturligtvis hoppats på en god uppslutning och planerade för 40-50 besökare men överraskades i går kväll av det enorma intresse som visades arrangemanget då kanske uppemot 100 personer strömmade till den vackra Bygdegården i den kyliga kvällen.

Lokalen är dock av säkerhetsskäl maximerad för 60 personer så vi tvingades avvisa ett stort antal besökare vilket naturligtvis var frustrerande för oss arrangörer och vi fick en hel del befogad kritik.

Vi kanske skulle ha tagit förhandsanmälan?

Intresserade åhörare. Foto Martin Bergström

Vi försöker om möjligt rätta till situationen genom att köra en repris torsdagen den 19 april kl. 19. 00 då det i vår tidning Glimtar redan utlysta föredraget av Henry Hall kompletteras med Kjell Erikssons om väg- och områdesnamnen i trakterna.

Henry Hall

Kjell Eriksson

I skrivande stund vet jag inte riktigt om gårdagens träff skall bedömas som succé eller fiasko, den genomfördes trots allt under relativt ordnade former och vi fick många intressenter för att kunna bilda en Vendelsögrupp senare under våren…

,,, och förhoppningsvis ännu fler efter den 19 april!

Har du några synpunkter, maila dom till:  info@haningehembygdsgille.se

 

Tillfällig länk till publikationen Torpboken Öh, scannad, klar

 




Gagnefkullan som var trädgårdskulla vid Vendelsö.

Denna artikel var införd i Haninge Hembygdsgilles tidning Glimtar hösten 2009.
Den är skriven av Vendelsökännaren och hembygdsforskaren Henry Hall.

 

Anna Persdotter Wiklund i Gagnefdräkt 1940. Foto tillhörigt Åke Östlund.

Dalkullan Anna Persdotter Wiklund från Gagnef i Dalarna var trädgårdskulla i Vendelsö under åren 1925–1935. Förutom vid Vendelsö var hon på flera andra ställen, bl. a. i Nacka och Ängelsberg under de här tio åren.

Det är tyvärr inte känt exakt när och hur många somrar hon var här. Fyra trädgårdsmästerier fanns vid den här tiden i Vendelsö. Det var Gistedts, Göranssons, Hallgrens och det vid Grindstugan.
Gistedts låg österut och Göranssons söderut från Vendelsö f.d. gård. Vendelsö gård hade ju som bekant upphört som gård långt tidigare, nämligen 1907.

Vem var då denna Anna från Gagnef?

Hon var född 1873 och var drygt femtio, kanske sextio år gammal, när hon var trädgårdskulla vid Vendelsö. Hon hade gift sig vid nitton års ålder, år 1892, med Per Olsson, som långt senare tog sig efternamnet Wiklund. Han var skomakare och snickare. De fick sex barn varav två dog tidigt, ett strax efter födseln och ett i kikhosta.

År 1903 begav sig mannen till Kanada via Göteborg och Hull i England. Det var hårda tider och svårt att få jobb för många i Sverige. Anna var gravid i tredje månaden. Han blev borta i 20 år. De hade ingen brevkontakt. Anna blev ensam och fick arbeta hårt för att hålla ihop hemmet och ta hand om fyra minderåriga barn. Barnen fick hjälpa till så mycket de kunde, så det blev inte så mycket tid över till lek.
De hade en get, så att de fick mjölk på somrarna. För att dryga ut det knappa höet till geten under vintern repade man löv som torkades och lades in ovanpå höet i ladan. Det var löv från sälg, björk och al som man repade. Löv från rönn repades inte utan nöps av blad för blad så att inte den nybildade bladknoppen bröts av. Barnen skulle samla in en skäppa rönnlöv varje dag (skäppa var ett rymdmått som var olika mycket i olika delar av landet – kunde vara mellan 20 och bortåt 30 liter).

Så småningom fick Anna möjlighet att köpa sig en ko och hon kunde då sälja lite mjölk och smör. Barnen fick tidigt börja arbeta utanför hemmet. Redan vid 12 års ålder fick sonen Per bli ”strögrabb” vid sågen. Dottern Anna (hon hette Anna precis som sin mor) for som 13-åring till Stora Tuna, där hon skulle vara barnpiga men istället fick arbeta i ladugården och hjälpa till med höbärgning.
Som 16-åring kom hon till Riddersviks gård i Hässelby, där hon arbetade i trädgården och fick 1:70 om dagen. Det var 1911.

Samma år som första världskriget bröt ut 1914 gifte hon sig och var under sommaren på en handelsträdgård vid Antuna i Rotebro. Då hade hon sin 5 år yngre syster Kerstin med sig.
Som tidigare nämnts kom Per tillbaka hem efter 20 år. Han hade varit farmare där borta i Kanada. Men han blev inte hemma mer än ett par år utan for tillbaka till Kanada 1925 och blev kvar där resten av sitt liv. Han och Anna skiljde sig aldrig!

Göranssons trädgårdsmästeri i Vendelsö som det såg ut på 1950-talet. Det långa vita huset är ett växthus. I bakgrunden syns Vendelsö allé med ”KryddKalles” affär till höger. Foto tillhörigt Karin Engström

Samma vy, som bilden ovan, tagen i oktober 2009. Till höger i bakgrunden syns det svarta plåttaket till f. d. ”Krydd-Kalles”. Foto: Henry Hall

Nu, 1925, var Anna helt ensam. Barnen var alla vuxna och klarade sig själva. Det var nu hon också gav sig av hemifrån och blev trädgårdskulla bl. a. vid Vendelsö. Hon arbetade sannolikt vid Göranssons trädgård.
Enligt Sven Gistedt hade de enbart manlig arbetskraft vid Gistedts trädgårdsmästeri. Handlaren Erik Lundberg, som bodde i hörnhuset snett emot Vendelsö gård redan i början av 1900-talet var enligt Tord Bolander från Gagnef.

Kan han ha tipsat Anna att komma till Vendelsö?

Anna Persdotter Wiklund dog 1958 vid en ålder av 85 år efter ett strävsamt liv. Hon var mormor till Åke Östlund i Tyresö. Artikeln är i huvudsak baserad på uppgifter från honom. Åke håller som många andra på med släktforskning. För att få reda på något om sin morfar i Kanada skrev han till UD – och fick svar med adress till morfaderns granne, som dock var död sedan ett 50-tal år.
Åke skrev då till ortens postmästare, som överlämnade brevet till grannens son. Sonen kände väl till Åkes morfar.
Åke och han brevväxlade ett flertal år och sonen berättade om morfaderns liv och att han dog 1948. Det var i Manitoba i Kanada. Sonen sände också senare foton av graven med en stor sten.

Till vänster sitter Anna Persdotter Wiklund med dottern Anna och barnbarn 1936. Längst till höger sitter Åke Östlund, närmast honom hans bror Nils och i mitten sitter Åkes kusin Lennart Nordström. Foto tillhörigt Åke Östlund

Ännu en bild på Göranssons trädgårdsmästeri, tillhör Dora Michaelsson, Vendelsö. Repro: Henry Hall




Resan till Vendelsö förr i tiden, i betydelsen ”att åka till landet”.

Denna artikel av vendelsöbon Tord Bolander har varit publicerad i VF-bladet år 2009.
Läs en kort presentation av författaren i slutet på artikeln.

Ånglok på Nynäsbanan.

Det var sommargästerna och deras vänner och bekanta som helt dominerade veckoslutstrafiken till och från Vendelsö under 1920-, 30- och 40-talen.

Med en uppväxt i Stockholm, närmare bestämt i Gamla stan, blev jag en del av veckoslutstrafiken på tre olika sätt. Det lustbetonade var att färdas med tåg väster om sjön Drevviken och sedan med båt över den södra delen av sjön.

Det mindre spännande skedde med buss eller per cykel.

Målet för resan var ett vinterbonat falurött litet hus med vita knutar och glasveranda. Det betydde utedass, vattenhämtning från grävd brunn eller från en aldrig sinande källa på andra sidan skogen men också mycket som inte var pliktbetonat. ”Landet” var en ett tunnland stor skogs- och trädgårdstomt (4 500 kvm) i området Dalen i Vendelsö som mina föräldrar köpte 1923 för 7 800 kronor.
Ursprungspriset 1907 utan hus och uppodlad trädgård var 1 000 kronor. Att det blev Dalen i Vendelsö hänger förmodligen ihop med att mamma, som hade en matvaruaffär på Västerlånggatan, hade affärskontakter som var sommarboende just där och att familjen tidigare hyrt sommarnöje i Vendelsö ett par år.

På vår och tidig höst åkte vi bröder med pappa tåg och båt ut till landet på lördags-eftermiddagarna. Pappa var järnvägstjänsteman och arbetade halva lördagen och vi gick i skola halva dagen. Mamma åkte ut med buss på söndagen efter det hon hade stängt sin affär klockan 11.

Tåg- och båtresan till landet startade med spårvagn från Riddarhustorget i Gamla stan till centralstationen. En spårvagnsresa kostade 15 öre. Varje betalande fick medföra ett barn under 6 år, dock utan rätt till sittplats. Antingen blev det att åka tåg med Nynäsbanan hela vägen till Drefvikens station eller med SJ till Älvsjö.
Nynäsbanan var ett privatägt järnvägsaktiebolag med ändstation norrut i Älvsjö och söderut i Nynäshamn.

I minnesbilden av tågresan finns, att pappa på Centralen brukade gå fram till loket (ånglok) och prata med lokföraren och eldaren, om det var ett SJ-tåg. Pappa var SJ-anställd med endast ett fåtal fribiljetter per år på de privata järnvägarna men många på SJ. Således skedde bytesaffärer i biljetter framme vid loket.

3:e-klasskupéernas blankfernissade träbänkar med träribbor i två färger är en del av minnesbilden liksom de öppna plattformarna i vardera ändan av vagnarna.  På en av dessa fanns en bromsvev, som det givetvis kliade i fingrarna för att sätta i gång och veva. Vår tågresa slutade vid Drefvikens station. Före Drefvikens station fanns en liten extra hållplats som tillkom på Vendelsö och Gudö Egnahems-förenings begäran, där man fick hoppa ned direkt på banvallen från vagnstrappan. Anledningen var att denna hållplats låg mera tillgängligt för att nå vägen ned till Drefvikens brygga.

Parentetiskt och värt att nämna är att den här vägen (en gammal militärväg) köpte egnahemsföreningen av patron på Länna för att få en gångväg ned till bryggan.
Lännaviken är mycket långgrund och det betydde att en lång gångbro var byggd från vägen ut till bryggan. Den cirka 500 meter långa vägen från hållplatsen ned till sjön och den långa bryggången gjorde, att armarna kändes långa av att bära bördorna med mat, dryck och annat ned till bryggan och den väntande vita ”Vaxholmsbåten”.
I korgarna och väskorna fanns söndagssteken, den inlagda sillen, mammas strömmingslåda m.m. till söndagens frukostmiddag. Om vi steg av vid stationen med det gula stationshuset (stationen lades ned 1972) blev det längre att gå.
Järnvägsbanken var för brant att ta sig ned med bördorna i händerna.

Från pojkåren minns jag Drefviken I väl med sin intressanta tändkulemotor och tillhörande maskineri, som fångade min uppmärksamhet under färden till Dalens brygga.
I minnesbilden ingår också, att ”Hopp-i-land-Kalle” stod vid pollettbössan och bevakade att femöringen för färden lades i. På barns vis var nedsläppet av femöringen med tillhörande klang en del av upplevelsen med båtfärden, nästan som med Djurgårdsfärjan. Jag minns inte den mindre båten Drefviken II. Min äldre bror Bertil minns att den var i bruk när många resenärer väntades sommartid. Då kördes båtarna parallellt. Han menar att II-an varit en gammal livräddningsbåt.

Första tilläggsplatsen var Norrby brygga. Bryggan är numera sedan länge borta. Några järntenar, som sticker upp ur en berghäll ned mot sjön på Norrby holme visar var bryggan legat. Väl förbi udden vid Norrby öppnade sig Drevviken som en skärgårdsfjärd, och när båten rundat udden kunde man se den första torkladan för tvätt (byggnaden finns kvar och underhålls), en av många som fanns utmed den södra stranden i den här delen av Drevviken och i Gudö å.

1. Drevvikens station
2. Norrby holme
3. Dalens brygga
4. Vendelsö gård
5. Inloppet till Gudö å

Nästa anhalt var vår brygga, Dalens brygga, som låg på en av egnahemsföreningens många fritomter. På Dalvägens (numera Dalkjusevägen) högra sida, sett från bryggan, höll fru Lindegren, en barsk rund tant i vit rock, sin lanthandel öppen om somrarna.

Lanthandeln vi Dalens brygga 2009. Foto Ulf Nilson

Fotogen till fotogenlamporna och Primusköket inhandlades här. Huset, en faluröd byggnad med en låg utbyggnad för affären, finns kvar. Lindegrens hade flera bostadshus för uthyrning till sommargäster på sina två stora tomter. Roddbåtar för uthyrning ingick också i affärsrörelsen.
Herrn i huset, Aron Lindegren, hade lastbil och körde tvätt till stan för tvätterierna i Vendelsö. Aron hade fruntimmerstycke och det sägs, att vintertid följde fru Lindegren med på stadsresor för att han inte skulle hoppa över skaklarna vid besöken hos tvättkunderna i stan.

När jag lärt mig simma blev Dalens brygga en av mina badplatser, eftersom det gick bra att hoppa i sjön därifrån eller att sitta på bryggkanten och meta abborre och mört.
Granne till Lindegrens på andra sidan vägen i den stora gula villan bodde på somrarna läderhandlare Andersson med familj. Det lite speciella med läderhandlaren var, att hans butik i Gamla stan gått i arv i generationer sedan 1700-talet.

Drefviken I och Drefviken II vid Dalens brygga.

En annan bild från resan till Vendelsö, som dyker upp i minnet, är bäcken i Dalen. Strax innan Dalkjusevägen anknyter till Hagtornsvägen passerar man en bro. Därifrån fick man en god överblick av bäckfåran, där det fanns gott om kabbeleka.
Gullvivorna lyste från en nästan konisk kulle, nu full med träd, intill bäckfåran, som troligtvis fått sin form genom erosion. Denna vårliga vy fick mig att tänka på kommande barkbåtsseglatser.

Hemfärden med Drefviken I från Dalens brygga på söndagskvällarna har också fastnat i minnet därför att det oftast var mycket folk som väntade på båten. Kvällssolen stod lågt över skogen på andra sidan sjön (Skogås) och gav stämning medan man väntade på att den vita båten skulle synas vid udden bortom Kyrkviken.
Av den kurs, som båten hade vid udden, kunde man se om det skulle bli plats för oss. Om tillräckligt med passagerare redan stigit på vid Gårdens brygga så fick man ställa in sig på extraturen. Drefviken I fick ta 43 passagerare. Det räckte inte vid veckoslut med vackert väder. Om befälhavaren höll sig inom det föreskrivna max-antalet har jag ingen egen uppfattning. Förmodligen var det ibland för många passagerare.
En känd bild av Drefviken I vid Dalens brygga med passagerare på taket och Drefviken II i vänteläge ger syn för sägen om efterlevnaden av säkerhetsbestämmelserna.

Några fakta om artikelförfattaren Tord Bolander.

Född 1921 och uppvuxen i Gamla Stan där mamman drev en mjölk- och brödaffär på Västerlånggatan i 45 år.
Utbildad elektroingenjör, drev eget företag med import av kemikalier för försäljning till livsmedels- och läkemedelsindustrin.
Familjen hyrde först en stuga i Sågenområdet, de köpte en vinterbonad stuga på Hagtornsvägen år 1923.

De första åren tog de sig till Vendelsö genom att åka tåg till Drefvikens hpl och vidare med båt till Dalens brygga. Bussar förenklade resorna med trafik från Enskede till Vendelsö i slutet av 1920-talet.
Tord utforskade Vendelsö per cykel och lärde sig tidigt att tycka om trakten. Han bosatte sig permanent i Vendelsö på 1950-talet och hans forskning har resulterat i mängder av artiklar om hembygden.

Han var ordförande för den på 1950-talet startade Vendelsömalms Villaförening, som slogs ihop med Vendelsö Fastighetsägareförening.




Ahlsvik, pampig villa med kyrkligt ursprung

Sven Erik Edberg har tillsammans med Kjell Olsson genom åren nedtecknat och vartefter kompletterat fakta om ett stort antal intressanta byggnader i Vendelsö under samlingsnamnet ”VENDELSÖBILDER, att begrunda och kommentera”
I texterna finns mycket som är taget ur Henry Halls bok “VENDELSÖ, säteriet som blev villasamhälle”

Detta material har i tryckt version tidigare varit förbehållet medlemmarna i Vendelsö  Bygdegårdsförening men blir nu vartefter tillgängligt för alla via Haningegillet i digital version.

Vi inleder här med:

Ahlsvik Vendelsö

Huset byggdes 1920 av virket från Theodor Beskows gårdskyrka och på dess granitgrund av livsmedelshandlaren Hilding Ahl. Av almhäcken och träden att döma torde fotot ovan vara taget i början på 20-talet med herr och fru Ahl vid sydöstra hörnan.
Handlanden Ahl köpte den avstyckade tomten Vendelsö 3:425 av tomtaktiebolaget Mellersta Sveriges egna hem år 1917. Bolaget hade 1907 köpt Vendelsö Gård av lantbrukaren Bernhard Karlsson och exploaterade markerna till villatomter.

Vendelsö gårdskyrka byggdes av gårdsägaren Theodor Beskow i slutet på 1870-talet. Det var en timrad vitmålad byggnad. Innergolvet var cementerat med brädgolv över.
Inga bilder är funna av denna byggnad.
Kyrkan användes som predikolokal så länge Beskow ägde gården till mitten av 1880-talet.

De nya ägarna, pastor Källström och hans arrendator Johan Vallin och senare godsägaren Bernhard Karlsson använde därefter kyrkan till mera världsliga ändamål som förråd, snickeri och spannmålsmagasin.

När nöjesladan nere vid Gudö brann, så började man även dansa i den gamla kyrkan. Folk kom t.o.m. från Stockholm för att förnöja sig på lördagarna, och det blev ofta aktuellt att sova över nere på badstranden i ett tält eller under en presenning.
När biskopen Ullman i Strängnäs blev varse att det dansades i Vendelsö kyrka, tog han sig dit och avsakraliserade kyrkan!

Uthusen till höger på bilden ovan, som står ungefär där Hammarvägen numera går, var trädgårdsmästare Erik Göranssons lada och drängstuga. Göranssons hade häst, kor och höns.

Väster om huvudbyggnaden byggdes först en kyrkbod med vedbod och torrdass. Boden byggdes ut på 1930-talet med ett litet rum på varje sida av dåvarande ägarinnan sedan 1921, fröken Selma Jansson-Johansson, tvätteriidkerska på Hornsgatan.
I boden bodde hennes bror för att sköta trädgården och även odla jordgubbar.

Utanför Ahlsvik gick Kyrkviken långt in – nästan till tomten – och där kunde man klubba gäddor när de lekte inne i grundvattnet.  Tandtekniker Billings trädgårdsmästare Ragnar, slog en bamse på 17 kg, som Bo Norrström fick hjälpa till att bära hem.  De skickade den sedan med bussen in till en fiskaffär i Stockholm, frakten gick på 25 öre.

Bagaren Axel Eriksson i Handen köpte Ahlsvik 1949 av fam. Ekedahl på Lyckeby.

Familjen Edberg ägde Ahlsvik från 1965 till 2007, Inga-Britt och Sven-Erik till 2002 och deras dotter Lotta med maken Johan Stålhäll från 2003 till 2007.

Huset renoverades genomgripande åren 1965 – 1966 och moderniserades 2002 – 2007.

Ahlsvik på senare år, bilden från Haninge Hembygdsgille.

 

 

 




Vendelsökrogens öde!

Vendelsö krog, foto Henry Hall.

Vendelsökrog (ovan) låg i södra änden av den allé som söderifrån leder ned mot Vendelsögård. Idag heter den Vendelsö alle men den gick tidigare under namnet Stockholmsvägen.

Huset revs i juni 1977. Inte ett spår finns var det låg någonstans. Idag ser man bara en plan, välklippt gräsmatta tillhörande en modern villa.
Vendelsökrog hade då adressen Stockholmsvägen 71.

De som bodde i det gamla ”kroghuset” sökte i mitten av 1970-talet för att få bygga till huset med en vinkelbyggnad. Fick avslag och var tvungna att riva det gamla huset och istället bygga helt nytt.

Av fotografier tagna vid själva rivningen  framgår det att det under panelen dolde sig ett rejält timmerhus. Taket bars upp av tre längsgående åsstockar. På baksidesväggen syns två rader med igensatta hål efter stockändar, vilket tyder på att huset byggts som en parstuga.

Vid rivning av Vendelsökrogen kom denna gamla och gedigna timmerkonstruktion fram. Bilden tillhör familjen Hallbäck.

Under huset var det en källare som sträckte sig under halva huset — den bortre delen från vägen sett. Källaren hade ca en meter tjocka väggar av gråsten. I golvet i köket var det en lucka ned till källaren. Dessutom fanns det en trappa ned i källaren från den tillbyggda förstugan. Anmärkningsvärt är att i taket i källaren satt det mycket kraftiga stockar. Stockarna som var av ek var i genomskärning fyrkantiga med måtten 30 x 30 centimeter. Det råder nog ingen tvekan om att det måste ha varit en krogkällare.
Timret såldes och blev enligt uppgift stomme till en sommarstuga på Gotland.

Rivningen i juni 1977, ännu en gammal kulturbyggnad försvinner. Bilden tillhör familjen Hallbäck.

Det var  i början av 1800-talet som Vendelsö krog upphörde som krog. När den tillkom är okänt, men i varje fall fanns den med 1746 i den första husförhörslängden.
Det var krögare som bodde där ända fram till 1810. Där-efter inhyste det en skomakare några få år tills torpare flyttade in i början av 1820-talet.

Det var sedan torp i stort sett hela tiden fram till mitten av 1860-talet, förutom en mycket kort period då det bodde en statdräng där. Sedan flyttade det in gårdsslöjdare och skomakeriarbetare.
På 1880-talet förefaller det ha stått tomt. De sista 10-15 åren före sekelskiftet bodde arbetare där.

 

Detta är ett utdrag ur Henry Halls bok Vendelsö – Säteriet som blev villastad. Artikeln är skriven 1995.

 

 

 

 

 

 




Lyckeby, hemman under Vendelsö

Henry Hall

 

Ännu en artikel om gamla Vendelsö, Henry Halls inlägg om hemmanet Lyckeby, från hans bok om Vendelsö från 1995.
Tänk på att alla fakta i artikeln är från detta år.

 

 

Lyckeby

Huvudbyggnaden på Lyckeby år 1972, ur Gillets arkiv.

Under Vendelsö löd under århundradenas lopp flera hemman. Ett av dessa var Lyckeby, som ligger ett stycke öster om Lycksjöns norra ände. Att man en gång i tiden valde att bosätta sig just här är lätt att förstå.

Vattendraget från Österäng skär sig genom dalen och har vid det här laget ätit sig flera meter genom sanden och leran. Det slingrar sig kraftigt och möter nästan sig självt. Där ån vindlar som mest ligger gården placerad sedan 1684.

Namnet torde komma från ordet ”lycka” som betyder ”liten åker- eller ängsteg” (Staffan Nyholm).

Uppe i skogen, knappt tvåhundra meter söder om gården ligger en liten öppen äng, som i dag kallas ”lyckan”. I ena skogskanten står en kraftig ek med en pampig krona. Av omkretsen att döma är den minst 300 år gammal. Skogen på ängslyckans motsatta sida utgörs av den stora Tÿrestaskogen, som är nationalpark med reservat runt i hästskoform.

— På 1960-talet var den lilla ängen helt igenväxt. Den röjdes, berättar Gunilla Bramme, som bor i det 1942 uppförda gula huset c:a 100 m söder om gården. Ängen hålls nu öppen av betande hästar på somrarna.

Byggnader

Den gula mangårdsbyggnaden fick sitt nuvarande utseende i slutet av 1800-talet. Det är en knuttimrad parstuga klädd med panel. På gården finns ytterligare ett bostadshus som också är knuttimrat men klätt med rödfärgad panel. Nere vid åkanten bakom huvudbyggnaden finns en tvättstuga. Rakt fram ligger en ladugårdsbyggnad, byggd 1941, innehållande stall och loge samt ett gammalt timrat magasin, som troligen är från 1700-talet. Några ytterligare byggnader har tillkommit på senare år. En bit österut uppe i backen låg en numera riven gårdssmedja.

Tvättstugan

Tvättstugan på Lyckeby

I början av seklet gjordes stora skogsavverkningar på Lyckebys ägor. Skogsarbetarna fick sin lön utbetald på så sätt att de mottog sina pengar genom en lucka på framsidan av ett litet skjul, som stod vid vägkanten på Lyckebyvägen. Skjulet som fortfarande finns kvar fungerade sedan en tid som godiskiosk.

En brukarfamilj i mitten av 1800-talet

På gården Lyckeby bodde i mitten av 1800-talet, under mer än trettio år, en och samma familj. Det var familjen Nilsson som flyttade hit 1839 från Korp-Norrby. Han hette Nils och var 41 år och hustrun hette Margaretha, 37 år gammal, född Ersdotter. De hade två små  barn med sig på flyttlasset, en dotter som hette Anna Margaretha och en son som hette Erik, fem respektive tre år gamla.

De arbetade år ut och år in med alla de syssIor som hörde till en gård under självhushållets tid. Ett arbete som var styrt av naturens rytm. Till sin hjälp hade de en del tjänstefolk. Det var drängar, pigor, tjänsteflickor och tjänstegossar.
Antalet varierade under årens lopp, vilket var naturligt — beroende på att när de egna barnen Anna Gretha, som hon kallades, och Erik, allt eftersom de blev större kunde utföra fler och fler sysslor.

De första tio åren hade de i regel tre drängar och en piga. Det fanns också en hustru till en dräng. Sedan hade man bara en dräng och samtidigt en tjänstegosse samt en piga. Under några år när dottern var drygt tjugo år hade man ingen piga alls.

År 1860 inträffade en stor förändring. I november månad det året gick husfadern Nils bort, 62 år gammal. Han dog på lasarett.
Sonen Erik blev då brukare av gården. Året efter hade man två pigor och två drängar. Sedan flyttade dottern 1863 och efter det så fanns på gården en, ibland två pigor, en eller två, ibland tre drängar. Tidvis hade man också en tjänsteflicka och en gosse till hjälp. Dottern flyttade till Opp-Norrby och gifte sig senare med brukaren där. Han hette Anders Gabrielsson och de fick två barn varav ett dog vid två års ålder.

År 1870 när Margaretha var 68 år gammal bestämde sig hon och sonen Erik att lämna Lyckeby för att flytta till Vendelsö gård. Lyckeby stod nu tomt och köptes in av nämndemannen Anders Eriksson i Tyresta. Han bosatte sig aldrig där utan gården fortsatte att stå obebodd.

På Vendelsö gård tog Erik tjänst som arbetskarl. Efter fyra år, 1874, lämnade han allt bakom sig och flyttade till Amerika. Anledningen framgår av en kort notering som prästen gjort i kolumnen ”fräjdanteckningar”. Där står noterat att han blev mormon. (se fotnot nedan)

Husförhör

Vid husförhören noterade prästerna hur bra folk kunde läsa. Framför allt skulle de kunna Luthers katekes och de skulle förstå katekesen. Alla i familjen Nilsson var bra på att läsa. Dottern fick för övrigt högsta betyg i läsning. Med förståelsen var det sämre beställt. Nils och sonen Erik fick betyget försvarlig, hustrun var svag, medan dottern Anna Gretha fick betyget berömligt godkänt. Det var år 1851. Nils var då 53 år gammal, hustrun 49 år, dottern 17 år och sonen 15 år. Det var kanske inte så konstigt att en pojke i 15 års åldern inte var så duktig. Han kom tydligen på andra tankar drygt tjugo år senare, eftersom han övergick till mormonläran.

Nils Nilssons kvarlåtenskap

Efter familjefadern Nils Nilssons död 24 november 1860 upprättades bouppteckning den 3 januari 1861. Förteckningen är ovanligt lång, upptar flera sidor och erbjuder en intressant läsning. Den ger en god bild över vad en välbärgad familj på den tiden ägde.

Bou 1

Inledningen av Nils Nilssons bouppteckning den 3 januari 1861.

De totala tillgångarna uppgick till 1693 rd, Inte enda rd tas upp som skuld!

Vi kan bl.a. se detta:

Kontanta penningar                         155 rd
Säkra fordringar                                162 rd
—-
Guld, silver, koppar, tenn                201 rd
—-
Kreatur                                               533 rd
( 3 ston, 1 fåle, 6 kor, får & svin)
—-
Inventarier                                        693 rd
(körredskap, verktyg mm)

Att kreaturen var mycket värda framgår med all tydlighet, nästan en tredjedel av hela förmögenheten stod husdjuren för. De hade gott om sänglinne som tydligen var värt ganska mycket i pengar, liksom hans kläder som också värderades ganska högt. Trots att de hade många jordbruksredskap så var inte värdet speciellt högt. Alla möbler, huset bestod av 4 rum och kök, betingade ganska lite i värde. En intressant iakttagelse är att de hade 29 nät och flera ryssjor. Fisket måste ha bidragit till försörjningen en hel del. Om det var bara i Lycksjön eller om det var i andra sjöar såsom Drevviken de fiskade skulle vara intressant att få veta. I varje fall påstås det ha varit gott om fisk (och kräftor) inte bara i Lycksjön utan även i ån.

Nittonhundratalet

På 1940-talet när Carl August Lundholm arrenderade Lyckeby så uppgick djurbesättningen till 4 hästar, 2 tjurar, 12 kor, 1 ungnöt, 1 svin och 15 höns. Det var betydligt fler djur än vad man hade c:a hundra år tidigare, vilket antagligen beror på rationellare metoder inom jordbruket. Ägare till Lyckeby var byggmästare Hilding Ekedahl som köpte gården 1937 och sedan dess har den varit i släkten Ekedahls ägo och är så fortfarande. (1995) Jordbruk bedrivs inte längre, men det är bara några år sedan kor gick och betade i hagarna.

Fotnot:

Erik Nilsson skrevs ut ur församlingen den 9 juni 1874 samtidigt som Per Erik Persson (Petterson) med familj på Mellanberg för utflyttning till ”N. Amerika”

Utfl 1874

Tiden i Amerika blir dock kort, redan den 21 december samma år återinskrivs samtliga i Österhaninge, Erik Nilsson som arbetskarl på Rudans gård hos systerns svärfar och han blir kvar där till sin död 1928 vid 92 års ålder.

Infl 1974

Per Erik Petterson, som vid återflytten skrivs på socknen, köper Nordankärrsvreten på Tyresta och nybygger där hemmanet Erikslund.        (läs mera här: Nybygget Erikslund)

Denna mycket korta tid i Amerika är märklig, samtliga personer i detta sammanhang noteras av prästen som ”mormoner”.

Härad Lyckeby

Häradsekonomiska kartan 1905.

 

 




Oxhagen, torp i Vendelsö

BokI serien av Henry Halls artiklar om torpen i Vendelsö har nu turen kommit till Oxhagen. Denna korta beskrivning finns i hans bok, ”Vendelsö, säteriet som blev villasamhälle” som kom ut på Hanvedens förlag 1995. Vi har sökt i alla tillgängliga arkiv efter ett foto av torpet utan att lyckas, kanske kan detta inlägg hjälpa oss?

 

Inbyggt torp

Enligt obekräftade uppgifter skall den gamla torpstugan Oxhagen vara inbyggd i denna villa, går det att få bekräftat? Adressen var 1995, då bilden togs av författaren, Oxhagsvägen 24.

Oxhagen har varit ett genuint torpställe under Vendelsö alltsedan 1730-talet då det står som ”Skattelagt torp under Wändelsö Säterie”. Det var torp fram till 1865, sedan bodde det en änka där i ett antal år och så blev det en torpare igen.

Den gamla torpstugan lär vara inbyggd i den moderna villa, som man idag hittar när man letar sig fram till nr 24 på Oxhagsvägen. Det skedde på 1960-talet. En syrénhäck finns fortfarande kvar mot gatan och prunkar på våren. Villaområdet kallas idag för Nedre Oxhagen och ligger norr om Sågdalen.

I Oxhagen bodde från 1817 till 1850 familjen Spångberg. När Adolf Spångberg dog 1839 hade de som husdjur en ko och två får. De hade också skuld på bl.a. 20 riksdaler för ett sto, men det finns inget sto upptaget i bouppteckningen. I behållning efter att alla omkostnader dragits av återstod 18 riksdaler.

En ny torpare flyttade in efter Spångbergs, det var Erik Andersson, som hade med sig sin hustru, Maria Christina Moberg, sin mor, änkan Anna Catharina Petersdotter och sin äldre syster och sin yngre bror. Hans syskon flyttade ganska snart därifrån och modern dog 1855. En son föddes 1853 och döptes till Johan Erik. År 1864 dog torparen. Han avled i en ålder av endast 43 år.

De hade det nog ganska bra ty de hade häst, tjur och en kviga, gris och två får. Änkan med sonen bodde kvar ytterligare ett par år.

När de flyttade 1866 drog brukaren Johan Wilhelm Wetterström in i Oxhagen. Hans hustru hette Anna Sofia Spångberg. Hon var dotter till den spångbergska familj som hade bott där tidigare. De hade ett barn med sig som var tämligen nyfött. Efter fyra år bröt de upp från Oxhagen.

En ny torpare vid namn Anders Nilsson med fru och tre barn flyttade in 1870. De bodde där i fem år. Om torpet stod obebott en tid därefter eller ej har inte gått att utröna, dock flyttade en ny torpare in 1883,  Anders Lindqvist-Svensson med hustrun  Lotta Gustafsdotter och  tre barn.

I Oxhagen bodde och verkade ofta en eller två drängar och pigor. Dessa stannade oftast bara en kort tid. De flyttade från ställe till ställe. Det var ofta så att söner och döttrar tog tjänst i granngården och på andra ställen hos släktingar. Hade de tur fick de ett ”eget” torp eller hemman eller kanske till och med en gård så småningom. Hade de otur blev de statare eller något ännu sämre. Det var helt enkelt inte så mycket att välja på då för tiden.

BokÄr du intresserad av att köpa Vendelsöboken finns den på några antikvariat, bl.a. här:

Bokbörsen

 

 




Lötkärr, torp under Vendelsö

Henry HallHaningegillets Henry Hall skrev 1983 denna korta artikel om torpet Lötkärr under Vendelsö  Gård.
Den ingick som en del i hans bok som utkom detta år, ”Vendelsö, säteriet som blev villasamhälle”

Värmlänningen Henry kom till Haninge 1972 och har sedan dess helhjärtat engagerat sig i sin nya hembygd både med pennan, kameran och snickarverktygen. Och är still going strong!

Lötkärr bostad

Lötkärr från söder, foto Henry Hall 1983.

Ett torpställe som lydde under Vendelsö är Lötkärr. Den gamla torpstugan finns faktiskt kvar(1983) som sommarbostad och ligger på Grindstuvägen 3. Hela villaområdet heter idag Lötkärr. Det har alltså fått sitt namn från det gamla torpet.

Lötkärr finns med i husförhörslängderna för hela perioden 1746-1895 och anges som torp under åren 1780-1860. Det beboddes av en statdräng m fl 1861-64 och därefter av änkor och andra inhyses åtminstone fram till slutet av 1890-talet. Det finns dessutom med i jordeböckerna på 1730-talet och anges där som skattelagt torp med ”rå och röör under Wändelsö Säterie” och brukas till gården.

I Gunnar Hellströms artikel ”Herrgårdarna i Österhaninge intill 1800-talets början”, Haningebygden nr 2, d ec 1949, återges uppgifterna om Carl Lagerbrings köp av Wendelsö 1794 från Carl Wilhelm Salonius, varvid nio underlydande hemman och åtta torp, däribland Lötkärr, räknas upp som ingående i köpet.

Bostadshuset på Lötkärr är rött med vita knutar. Det är delvis ombyggt. På södra gaveln är timret synligt. Numera ligger huset bland modern villabebyggelse och det skyms delvis från vägen av en stor rund bergknalle. En lada fanns kvar ända in på 1980-talet, liksom grunden till ladugården. Ladugården uppfördes i början av 1900-talet. Gamla fruktträd finns i trädgården.

I det första numret av ”Österhaningebladet” som kom ut den 14/5 1960 kan man bl a läsa följande om Lötkärr:

”På Lötkärr inflyttade i nov 1902 torparen Carl Vilhelm Carlsson från Tyresö och hans hustru Johanna Josefina Jansson f. 1858 i Kumlinge på Åland. De medförde 6 barn, som alla blivit kända Vendelsöbor (en är nu död) — en är trafikchefen Rudolf Karlsson, en är fru Vilma Rönnlöv. Familjen Carlsson hörde till de första tomtägarna när de slog sig ner på tomt 107 Engelskan.”

boende

Johan Erik Sandberg med hustrun Lotten född Pettersson. De gifte sig på Forsen 1919 om kom till Lötkärr två år senare. Foto tillhör Anna Lisa Karlsson

På 1940-talet ägdes Lötkärr av Johan Erik Sandberg, född 1888. Han var gift med Lotten, född Pettersson, och de hade fyra barn. Lotten, som egentligen hette Matilda Charlotta, var en av ”flickorna i Forsen”

Gården kom till släkten 1921.

Markarealen var totalt 9 hektar, varav 4 hektar åker och resten skog. De hade en häst, två kor, ett svin och fem höns.

Det var en djurbesättning vid minimigränsen: den tryggade en överlevnad utan svält, ingenting annat.

Människorna i Lötkärr 1851-85

Prolog-arbete av Magnus Fredriksson, juni 1990

”I början av 1850-talet fanns tio personer bosatta i torpet. Det var torparen Fredrik August Zettergren, född 1811 med hustrun Anna Andersdotter, född 1809, och dottern Maria Anna Sofia, född 1837.

Denna torparfamilj hade inflyttat från en annan plats i Österhaninge socken i slutet av 1850 och efterträtt den förre torparen Erik Eriksson, som avled i november 1850. Han hade då ett gammalt sto, tre kor och tre får, vilket värderades till en tredjedel av allt som togs upp i behållning i bouppteckningen vid hans död.

Torparen Zettergren hade fem anställda: tre drängar och två pigor. Men ingen av dem stannade speciellt länge på torpet. Bara en, pigan Eva Greta Andersdotter, hade arbetat för den förre torparen. Här ser man att omsättningen av tjänstefolk var mycket stort under 1800-talet.

På torpet bodde också två inhysesänkor, Brita Andersdotter, född 1769, och Catharina Andersdotter, född 1789. Catharina var änka efter den förre torparen Erik Eriksson. Om Brita får man veta att hon var ”sängliggande fattighjon” och hon hade inte heller lång tid kvar att leva. Hon dog 1856 och enligt dödboken var dödsorsaken ”ålderdom”.

Fredrik August Zettergren var torpare fram till 1859, då han avled. Dottern Anna Sofia, som hunnit bli 20 år, flyttade ut från torpet några månader före sin fars död och hustrun Anna Maria Andersdotter flyttade bara några månader efter mannens död.
Ungefär samtidigt flyttade en skomakarfamilj in i torpet och i och med att ingen ny torpare flyttade in fick skomakare Anders Peter Olsson, född 1828, ta på sig rollen som ”husets herre”.

Skomakarfamiljen bestod, förutom av den redan nämnda skomakaren också av hans hustru, Anna Margareta Fransdotter-Thalén och deras två barn, Carl Peter, född 1857 och Frithiof Leonard, född 1859. Till familjen hörde också Anna Margareta Fransdotter-Thaléns barn från ett tidigare äktenskap, Gustaf Ferdinand, född 1852, men han vistades för det mesta i Botkyrka.

Men bara ett år efter det att familjen hade flyttat till Lötkärr avled skomakaren Anders Peter Olsson, närmare bestämt den 24 december 1860. Han blev endast 32 år gammal. Tyvärr står inte dödsorsaken i dödboken.

I början av år 1861 förrättades bouppteckning efter skomakaren och av den kan man utläsa att familjen varken var rik eller direkt fattig. De hade antagligen så att de klarade sig men inte mycket mer än det allra nödvändigaste. Han hade förhållandevis gott om kläder, husgeråd och möbler men endast en ko. Av behållningen gick merparten till att betala av de skulder han hade, men något lite blev det i alla fall kvar för de efterlevande.

Hans hustru bodde kvar i torpet till slutet av 1862, då hon flyttade till ett annat ställe inom I socknen. Sonen från hennes tidigare äktenskap, Gustaf Ferdinand ,flyttade till Brännkyrka församling 1862. Vart deras två gemensamma söner tog vägen framgår dock inte (prästerna f var inte alltid så noga med att notera allting).

År 1864 flyttade den sista drängen från Lötkärr. Det forna torpet förvandlades nu till ett I undantagsställe. Under resten av 1800-talet så bodde här s k inhyses, mest gamla änkor. Jorden brukades förmodligen av statare som hörde till Vendelsö gård. En änka som hette Catharina Andersdotter bodde i Lötkärr redan 1850 och hon bodde där ända till sin död 1878. Hon blev alltså änka 1850 vid 61 års ålder efter torparen Erik Eriksson, och bodde resten av sitt liv som inhyses till sin död vid 89 års ålder.

År 1865 flyttade en annan änka in i stugan vid namn Maria Kristina Moberg. Det flyttade också in en inhyses hustru, som hette Anna Maria Persdotter. Hennes man befann sig i Amerika enligt prästens noteringar. Hon kom inflyttande 1874. De bodde båda två kvar åtminstone 1885. De fick sällskap 1876 av änklingen Karl Peter Sturk, som flyttade in med sin dotter Johanna Charlotta. Han avled två år senare, 57 år gammal, varvid dottern flyttade. Kvar bodde bara två äldre damer, som nog inte hade det så lätt

Fotnot:

På Lötkärr föddes 1839 Per-Erik Pettersson, son till torparen Pär Ersson. Denne Per Erik utvandrar under lite märkliga förhållanden till Amerika men återkommer efter en kort period 1874 tillsammans med hustru och barn och skrivs ”på socknen”

Han köper omkring 1875 ett markområde, kallat Nordankärrsvreten, från Olof Eriksson på Tyresta 1:7 intill Svartsjön och nybygger ett mindre jordbruk där som han kallar Erikslund.
Per Erik avlider 1890 endast 50 år gammal, änkan Anna Sofia och yngste sonen August Alfred brukar den lilla gården och köper år 1894 till marker från Janssongården.

Erikslund består då av 8 tunnland jord och 30 tunnland skog. I slutet på 1800-talet startar man även stadstvätt, kanske en av de första i socknen. August Alfred avlider 1921 och barnen tar över. Sonen Yngve och yngre syskonen Emma och Ivar, alla ogifta, fortsätter med tvätteriverksamheten till 1958. Emma bor kvar till några år före sin död 1991.
Endast grunder finns idag kvar, Erikslunds lillstuga flyttades år 2001 av Haningegillet till Tingshuset i Västerhaninge. Marken ägs idag av Haninge kommun.