haninge.org

Hembygd i Haninge

Sida 4 av 48

Björkhagen, Paintballtorpet!

Foto: Per Stavfors.

Denna föga uppbyggliga syn mötte Gillets ordförande Per Stavfors den 28 januari 2020.
I backen upp mot Årsta Havsbad, från trevägskorsningen vid Dalarö-/Västerhaninge-/Årstavägen, fann han resterna av Sandatorpet Övre Björkhagen.
I pipelinen här på bloggen låg då en kort beskrivning av torpet och det på samma område sedan länge försvunna Nedre Björkhagen.


Under vintern 2018 avverkades skogsområdet på västra sidan av Årsta Havsbadsvägen i backen ner mot Dalarövägen vid torpstället Björkhagen och ett av husen, senare kallat Övre Björkhagen, blev väl synligt från vägen.

Detta har intresserat förbipasserande och här följer en kort historik, vissa fakta är taget ur Karin Aspbergs bok “Gårdarna i Österhaninge 2”.

Övre Björkhagen,  f.d. Paintballtorpet, 2018. Enl. obekräftade uppgifter byggdes detta hus i slutet på 1890-talet. Foto Stefan Jansson,

Samma byggnad 1981. Foto Henry Hall, Haningegillet

Torpet tillhörde Sanda rote, gården Sanda var på 3 1/6 mantal och ingick i fideikommisset Sandemar som sedan 1827 funnits i släkten Braunerhielms ägo.
Sandemar köptes 2007 av Karin Mattson-Nordin.

Björkhagen är angivet som jordtorp.  Finns i församlingsboken under egen rubrik först år 1911 och på 1930-talet som två torp, Övre- och Nedre Björkhagen.

Före 1911 skrevs de boende under huvudgården Sanda så det är svårt att i vissa fall avgöra på vilket av torpen som nedanstående torpare bodde.

Båda bostadshusen användes också tidvis som statarbostäder och prästen hade dålig kontroll på noteringarna.

Här några noteringar om boende på 1900-talet

1911 kom som torpare Anders Gustaf Eriksson hit med hustrun Emma Kristina Jansson med sina tre hemmavarande barn. Han har då varit statdräng på Sanda sedan 1896. De flyttar 1928 tillbaka in på huvudgården. Torparen Eriksson bodde på Nedre Björkhagen där en ladugård fanns på bergknallen väster om bostadshuset. Dessa byggnader raserades tidigt. Grunden och rester finns kvar i sluttningen ner mot Österhaningevägen. Det är oklart hur länge det bodde folk där.

Från år 1923 var statdrängen Axel Seijboldt med familj skrivna på Björkhagen, de kom då från Vallentuna. Sonen Göte kom senare till Alby som dräng och gifte sig  med dottern i Alby 2:3, Fanny Mellqvist. Han slutade sina dagar som hemmansägare på Alby och var väl känd i bygden.
Axel och övriga familjen flyttade 1931 till Brännkyrka.
Familjen Seijboldt bodde på troligen på Övre Björkhagen där också målarmästare Hjalmar Bengtsson en period (1924-1929) bodde. Han kom då från Stadsberga med hustru, dotter och två söner och flyttade även han till Brännkyka.

År 1928 kom torparen Konrad Hjalmar Thörnqvist med familj från Västerhaninge, han blir änkling 1931 och flyttar två år senare till Vendelsö.

År 1933 kom från Stymninge till Nedre Björkhagen som torpare Karl Ivar Andersson med hustrun Greta Constanse och hennes son Ulf Oskar.

Till Övre Björkhagen kommer 1933 från Vendelsö  Sten Henning Eriksson med hustrun Hildur Maria och dottern Gunvor Linnea.

År 1936 kommer till Övre Björkhagen, från torpet Södersund, Sven Erik Vidlund med hustrun Anna född Fröjd med två barn, flyttar 1941 till Djuprännilen i Jordbro.

Ladugården låg på andra sidan av den dåvarande Årsta Havsbadsvägen som gjorde en liten krök in mot torpet som dock försvann när vägen rätades ut. Se kartan nedan.

Ekonomiska kartan 1951.

(Nedre) Björkhagen 1981. Foto Henry Hall, Haningegillet. Torpet finns beskrivet under egen rubrik från 1911. Troligen byggt betydligt tidigare.

Det som fanns kvar av Nedre Björkhagen 2003. Foto Henry Hall, Haningegillet.

Det som finns kvar av Nedre Björkhagens bostadshus 2018, i bakgrunden ser vi trevägskorsningen Österhaninge-Dalarö- Årsta Havsbadsvägen. Foto Bengt Lidbom.

Övre Björkhagen användes därefter som statarbostad för Sanda Gård och andra hyresgäster och under senare år har en paintballklubb nyttjat huset för sin verksamhet.

En liten utvikning om vad som berättades på trakten…

Målarmästaren Hjalmar Bengtsson kom till trakterna i början på 1910-talet. Han var en erkänt skicklig yrkesman. Han anlitades flitigt av familjen Braunerhielm för att underhålla och förbättra interiören i det gamla träslottet på Sandemar.

Han hade dessutom en konstnärlig ådra och anlitades, sägs detbl.a. till ett mycket märkligt hantverk av folk i trakten som var ägare till den lokale konstnären Hjalmar Nyholms målningar.

Självporträtt av konstnären.

Hjalmar Nyholm levde mellan 1873-1905 och var son till klockaren i Österhaninge Johan Alfred Nyholm och dennes hustru, barnmorskan Lovisa Adolfina.

Han var sedan sin tidiga barndom döv och nästan helt stum till följd av scharlakansfeber.

 

Hans produktion omfattade upp emot 200 verk varav ett 60-tal oljemålningar på duk, de flesta med lokala motiv, Dessa tavlor såldes ofta för en spottstyver i trakten och hamnade inte alltid på väggen i finrummet.

Hjalmar Nyholm hade en egenhet som konstnär, han fullbordade inte alltid sina verk! Delar av duken lämnades vit!
Några decennier efter sin död fick han en viss uppskattning som konstnär och dukarna plockades fram ur sina gömslen och ramades in för hängning.
Många fann då att delar av verket var “omålade”!

Det var nu “Målar Bengtsson”, som han kallades, fick hedersuppdraget att komplettera dukarna med lämpliga objekt.

Här följer två tavlor som skulle kunnat bli uppdrag för honom!

Fortsätt läsa

Torpet Apelvreten i Vendelsö

Apelvreten år 2000, verandan tillbyggd 1920. Foto Henry Hall.

Ur Sven Erik Edbergs digra samling “Vendelsöbilder” kommer här berättelsen om Apelvreten nedtecknad för drygt tio år sedan.

Sven Erik Edberg

Med viss sorg får vi i början av år 2009 skriva att Apelvreten låg på Apelvretsvägen, tidigare Oxhagsvägen. Ett av de torp, som var relativt väl bevarade, revs år 2008 för att ge plats för två nya villor. Bilden ovan visar det vackra torpet, och bilden i slutet av artikeln visar de nya husen.

Torpet låg vackert på kullen mellan Apelvretsvägen och nuv. Gudöbroleden. Det är dokumenterat som torp sedan mitten på 1700-talet och då passerade landsvägen mellan Kumla herrgård och Vendelsö Gård utanför huset. Två av uthusen fanns kvar och där stod även två mäktiga, gamla ekar.

Fortsätt läsa

Hässlingbystenen äntligen rest!

Hässlingbystenen Sö 264 har troligen under mycket lång tid legat mer eller mindre dold i vegetationen i den norra kanten av Kikarberget. Nu har den rests och är väl synlig från motorvägen norr om Kalvsviks ridhus. Foto Monika Nordh

Vår numera bortgångne arkeolog Roger Wikell skrev 2011 denna artikel i Glimtar under rubriken “När hedniskt land kristnades”

Hässlingbystenen Sö 264

Stenen finns vid pilen

Bakom Kikarberget finns Haninges mest oansenliga runsten. Ristningen består blott av ett kors med några spridda runor i korsarmarna. Runstenen har fått signum Sö 264 Hässlingby i verket Södermanlands runinskrifter, och beskrivningen omfattar endast 16 rader text.
Intresset för stenen från forskningens sida har allt sedan dess också varit svalt. Dock ska vi se att mer finns att berätta, ty runstenar är så mycket mer än runor.
Men först en orientering och lägesbeskrivning. Kikarberget är det höga berg som ligger norr om Österhaninge kyrka, och den intilliggande Hässlingby gård. I västra änden av berget ligger gården Kalvsvik. För den som färdas på väg 73 mot Nynäshamn kan nämnas att berget är den fond man ser vid färd söderut från Handen/Brandbergen.
Berget ligger rakt framför en på vänster hand när man kommer ur skogen och är på väg ut över åkermarken. Kalvsvik är hästgården därnäst.

Stenen är belägen rätt nedanför högsta krönet av berget, och är på våren och senhösten faktiskt synlig från motorvägen om man vet var man ska fästa blicken. Ett markant dike går framför runstenen. Tyvärr är den svår att hitta på sommaren, då högt gräs växer kring den lågt liggande stenen. Den är omkullfallen och ligger ganska djupt nedsjunken i leran. Inte blir det bättre av att stenen gärna blir övermossad i sitt något mörka och skuggrika norrläge. Går man på den stig som leder längs det branta berget missar man därför lätt runstenen. Med fördel kan man följa dikeskanten och hålla noga utkik. Det är inte på långa vägar lika bekvämt som att följa stigen, men är det klart bästa sättet att inte gå vilse i sitt sökande. Har man kommit fram till några berghällar, som bildar en svagt markerad udde ut i åkermarken så har man gått för långt, och ska bara gå tillbaka några steg (åt öster), här nämnt som en hjälp för den som själv vill besöka stenen.

Fortsätt läsa

Sme’valle, bysmed i Österhaninge

Sme’valle i aktion i sin smedja. I bakgrunden t.h. skymtar Österhaningeskolan. Bakom smedjan syns taket på smedstugan och kyrktornet.

Äldre tiders hantverkare var högt aktade av traktens folk och mycket viktiga för utvecklingen.
De hamnade strax efter de kyrkliga potentaterna, doktorn, lagens representanter och lärarna i samhällets sociala skala.
Och överst kom oftast smeden!

Smeden i Österhaninge i dryga 60 år var Valdemar Nilsson, men väldigt få kände honom under det namnet, han var Sme’valle med hela trakten!

Karl Valdemar Nilsson född 1897 kom till Hesslingby som nästan nyfödd med sina föräldrar, Svante och Anna Nilsson. Fadern var gårdssmed och bodde i en länga uppe på gården men redan två år senare gick flytten till Årsta. Valle hade en ett år äldre bror och en yngre syster men båda avlider på Hesslingby 1899.
På Årsta föds systern Ingeborg år 1900 och en son 1905 som avlider i späd ålder

1911 är man tillbaka i Kyrkbyn, till Rosenhill, intill handelsboden med samma namn. Här bygger föräldrarna både bostad och egen smedja och fadern blir bysmed och 1914 utökas familjen  med dottern Helga. 

Valle arbetar med fadern men 1922 blir han ensam i smedjan när fadern dränker sig, han skrivs nu av prästen som hovslagare. Omkring 1925 bygger han till smedjan till det skick som ses på bilden nedan.                                      

Fortsätt läsa

Fors, Västerhaninge, Westerin 1895

WesterinVästerhaninge sockens stora nedtecknare Gustaf Adolf Westerin skriver 1895 detta kapitel i sin bok om gården Fors.

Han var född 1862 i Stockholm av okända föräldrar, gick i skräddarlära hos fosterfadern men utbildade sig senare till folkskollärare. Kommer till Kyrkskolan i Västerhaninge 1887 och blir även klockare i församlingen. Han flyttar 1908 åter till Stockholm där han avlider som ogift 1927..
Texten återges här i sitt original.

2691496939_b30a936399_o

Fors 1, kallad Herrgården, här med den huvudbyggnad som uppfördes 1754 av Henrik Busch och revs 1937. Nertill sågen och kvarnen, uppe till vänster den omdiskuterade och föga kända väderkvarnen

Fors, omkring en fjärdedels mil söder ut från kyrkan vid stora landsvägen, som leder till Häringe, utgöres dels af en by och dels af en herregård. Ej utan skäl torde kunna antagas, att gården, hvars ålder är rätt ansenlig, blifvit kallad Fors med anledning af sitt nära läge vid det vattenfall eller den fors socknens längsta vattendrag här bildar. Fors utgör tillsammans 3 ¾ mtl, hvaraf Fors n:o 1 eller själfva herregården är 1 mtl frälse, enligt kongL kammarkollegii utslag 1874, hvarigenom det från skatte skulle öfverföras till frälse.

Af det öfriga lyder Fors n:o 2 och 3 under Häringe och utgör 1 ¾ mtl frälse. N:o 4 lyder under Berga och är 1 mtl frälse. Af dessa räknades i äldsta tider n:o 1 för 8 öresland och n:o 2 för 8 öres- och 5 örtugsland.
Hvad som i det följande nämnes om ägarne rör blott herregården Fors.

För första gången namnes Fors i ett fastebref, dateradt 15 juli 1327. I detta bref namnes bland fastemännen Bero i forsæ såsom det då skrefs. I midten af 1500-talet synes befallningsmannen å Stockholms slott Anders Sigfridsson innehaft gården, då densamma genom byte den 8 april 1560 kom i konung Gustaf Vasas ägo. I vederlag erhöll Sigfridsson kungsgården i Norrala socken i Helsingland.

Vid konungens snart därpå inträffade död, gick gården i arf inom släkten och i 1609 års förteckning öfver hertig Johan arfvegods nämnes han, som dess ägare. Denne hertig Johan var konung Johan III:s yngre son och hertig till Östergötlad, d 1618.  Den 17 nov. 1638 inköpte grefve Gustaf Horn af konungens arf- och egnegods 1 h. i Fors. som då lades under Häringegodset.

På 1600-talet ägdes Fors af en Peder Sparre Larsson, som donerade räntan af gården till Danviks hospital vid Stockholm, hvilken ränta än i dag dit betalas. På 1860-talet pågick mellan dåvarande ägaren och Danviks hospital process, om Fors vore att anse såsom hospitalshemman. Genom Kongl. Maj:ts utslag förklarades att Fors, såsom varande purt frälse, ej finge såsom hospitalshemman betraktas, men väl till hospitalet utgöra den donerade räntan.
År 1750 ägdes gården af grosshandlanden Henrik Busch i Stockholm. Denne lät 1754 uppföra nuvarande hufvudbyggningen och bebodde Fors till sin död den 29 aug. 1764, då han begrofs i Västerhaninge kyrka i den Flachska grafven, som han år 1760 hade inköpt och reparerat. Till grafvens framtida underhåll donerade han till kyrkan 300 dlr kpmt, som för evärdliga tider insattes på riksbanken. Grafven blef efter vådelden 1831 igenlagd, men ålades församlingen af domkapitlet att af räntan för de donerade medlen resa en minnessten i kyrkan. Busch, född i Stralsund den 1 juni 1696 och direktör vid Stockholms borgerskaps änkhus, var gift med Fidelia Veise. En hans dotter, Johanna Fidelia, blef 1762 gift med skeppsklarerareStockholm Magnus Vestermark.

I början af 1770-talet beboddes Fors af kronobefallningsman Erik Levin, som var gift med Brita Katarina Tengman. De flyttade senare till Ekeby 1774. En kapten Georgi, f. 1775, ägde så Fors till 1814. Han hade deltagit i flere krigsbragder, hvarvid han förlorat båda händerna.
Härefter innehades egendomen af en patron Vahlenberg samt under åren 1834-1856 af krigsrådet Georg Axel af Sillèn, död i Stockholm 26/6 1858, 85 år. Sonen, Josef af Sillén blef 1853 gift med Hilda Upmark.

År 1856 öfvergick Fors genom köp till inspektören Ax. J. Ahlström vid Hall, som åter i sin tur sålde gården 1857 till en polisman Joel Tjellander. Då denne kort därpå gjorde konkurs, inropades Fors på konkursauktion år 1861 af C. F. Hallström, som sedan bebodde och brukade det till år 1891.

Hallström tillhörde en gammal svensk släkt, hvars stamfader, Sorre, på 1600-talet var född i Västergötland. Redan från början delade sig släkten i fyra grenar nämligen den äldre och yngre sörmlandsgrenen, upplandsgrenen och östgötagrenen. C. F. Hallström tillhörde den äldre sörmlandsgrenen.

Carl Fr. Hallström var f. 1825 på Billsta. År 1835 kom han till Maria trivialskola i Stockholm; blef 1842 elev vid teknologiska institutet, 1845 landtbrukselev vid Fållnäs i Sorunda samt 1861 ägare af Fors. Gift med Christina Lovisa Strömberg. Var vid 1862 års riksdag ledamot af bondeståndet, samt från 1861 till 1890 ordförande i Västerhaninge kommunalstämma och nämnd. Död i Uppsala den 8 juli 1893.

Genom köp 1890 övergick Fors till kyrkvärden Per Olof Olsson, som redan följande år sålde det till landtbrukaren Johan Eriksson från Västerhaninge. Denne avyttrade det 1892 till landtbrukaren Lars Joh. Hallberg från Nödesta för 32,000 kronor.
I byn finnes skjutsstation, 3 handelsbodar samt kvarn och såg, de senare hörande till såväl Fors och Berga som till Häringe. Dess taxeringsvärde utgör 25,000 kronor.

Fors 1937

Mangårdsbyggnaden som uppfördes 1937

Fotnot:
Lars Johan Hallbergs dotter Ester gifter sig med sonen på den Häringeägda Fors Östergård, Edvin Nilsson.
De övertar gården som sedan går över till sönerna Sven och Olle som blir de sista ägarbrukarna här,

Gamla VIF:are!

Ett gäng fotbollsspelare med damer från VIF på utflykt till Dalarna någon gång på 1950-talet. (?)

I bakgrunden ser vi den träkonstruktion som lastades upp på flaket på någon vänlig åkares lastbil när laget skulle på bortamatcher!
Fanns långbänkar på båda sidor, rymde drygt 20-talet personer.

Troligen fanns inte Trafiksäkerhetsverket på den tiden…
Om uppgifterna om bilden är riktiga verkar det som denna skara med livet som insats åkte ända upp till Rättvik!

Vi har namn på de flesta men gå gärna in via Facebook och hjälp oss med namnsättningen.

Bilden tillhör Bengt “Acke” Andersson som jobbar med att skriva VIF:s historia. Har du bilder från förr eller kanske en liten rolig historia om den tidiga fotbollen kan du kontakta Acke på tel. 070 752 69 69 eller mail: bengt.andersson.vh@gmail.com

Villa Vega totalförstörd i brand

Foto Mauritz Henriksson 2013

Torsdagen den 14 november nåddes vi av nyheten att den vackra gula sekelskiftesvillan Vega i norra Handen förstörts i en brand.

Haningegillets Mauritz Henriksson skrev 2013 en artikel om det ursprungliga området Vega inför den exploatering som nu är mer eller mindre genomförd.
Han berättar där en del om den aktuella byggnaden.

Läs artikeln här: https://www.haninge.org/2015/08/16/lite-historia-om-vega-och-soderhagen-infor-byggandet-av-vegastaden/

Artikelförfattaren

Magnussons, Oxhagsvägen 6, Vendelsö 5:133

Från Sven-Erik Edbergs “Vendelsöbilder” hämtar vi denna artikel som bygger på en berättelse av Göran Magnusson som skrevs år 2009. Göran avled 2017, vissa mindre korrigeringar har gjorts av hans bröder Hans och Birger 2019.

Här finns många intressanta fakta om familjen Magnusson och personer, miljöer och händelser i deras närhet!
Artikeln är en verklig pärla i Vendelsös sentida historia!

Framför huset på Oxhagsvägen c:a 1930, Karl, Hilma och August Magnusson. Huset byggdes 1908.
Fortsätt läsa

Vi behöver hjälp att vårda “vår” tall!

Så här bör det se ut, tallen är sedan några år helt död och skall naturligtvis visas i det skicket. En frodig grön undervegetation förstör dock intrycket och signalerar på håll ett välmående träd. Se bild nedan!

Gillet har åtagit sig att vårda det fridlysta naturminnet med många namn, Ensamma Tallen, Paraplytallen eller Tandvärkstallen.
Finns ju i korsningen mellan motorvägen och Kyrkvägarna vid Västerhaningeavfarten och är väl synligt för alla som passerar och har blivit ett “landmärke” för Väster- och Österhaninge kyrkbyar.
Vi söker nu några alerta medlemmar som med enkla trädgårdsredskap kan kan ta bort den missledande undervegetationen.
Platsen nås med bil från uppfarten mot Nynäshamn, det avverkade materialet behöver inte köras bort.

Så här såg tallen ut förra sommaren innan röjningen som var den första på många år. Växtligheten är nu i år betydligt mindre!
Förra årets röjare, Bengt “Ludde” Lidbom och Per Stavfors.
Per med motorsåg, kanske inte behövs i år?

Kan du kanske hjälpa oss, maila i så fall: nils.sune.nilsson@gmail.com (kopiera och klistra in) för vidare upplysningar. Du kan också ringa 0707 175660 !

Det är viktigt att den som har möjlighet att hjälpa oss kontaktar mej innan man gör något. Åtgärden måste stämmas av tidsmässigt med markarrendatorn så att växande gröda eller sådd inte skadas!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 haninge.org

Tema av Anders NorenUpp ↑