haninge.org

Hembygd i Haninge

Lantbrevbäring i Norrby på 60-talet

image_pdfimage_print

Att samhällsservicen förändrat sig genom åren är vi väl alla bekanta med.

Lantbrevbäraren Sven-Erik Bäck skrev en härlig artikel i Glimtar om sitt arbete i Norrby i början på 60-talet. Här finner vi en beskrivning på en social insats av stora mått, troligen långt utöver den som Kungliga Postverket tänkt sig.

Moped

Karta över distriktet, teckning Anita Stjernström 2002.

Sven-Erik och hans kollegor var för många på den tiden den en livsviktig kontakt med resten av samhället och kanske för vissa en rent av nödvändighet för ett någorlunda liv i stugor och villor.

Att detta inte kunde fortsätta i vårt moderna effektiva Sverige är väl förståeligt…..

Så här berättar han i artikeln från 2002:

Lantbrevbäringen i Norrby utgick, åtminstone under min tid som vikarie, från Drevvikens station inom Huddinge kommun. Bemanningen var en i kassan, Sonja Eriksson, som var gift med Nynäsbanekonduktören Gösta Eriksson, samt två brevbärare med var sin ”lantislinje”.

Vi, d.v.s. fru Pollak och jag, körde då var sin lantbrevbäringslinje. Jag vikarierade dock även ibland på hennes linje till Lissma. Egentligen var jag vikarie från ett annat kontor på båda dessa linjer.

Dagen började när man kom tidigt med att man bar in post som kommit med bil tidigare på morgonen. Under vintern tände man sedan eld i spisar och kaminer samt låste upp väntsalen. Därefter fördelade man upp posten mellan sig. Sedan kunde man ta en liten fikapaus i väntan på postförande tåget från Stockholm, vilket man gick ned på plattformen och mötte. Från detta tåg fick man två säckar, en med värdepost och en med post från dåvarande Stockholms bangårdspostkontor. Man räknade sedan ut ungefär hur mycket pengar man kunde behöva ta med sig och lade till lite i reserv för säkerhets skull. Man kollade vad man kunde ta med sig av rekommenderade brev och paket.
Det gällde att få med sig en hel del på mopeden man körde. Då detta var långt före datatiden i Posten, så var det en hel del skrivande både före och efter turen. Man hade ett kvittensblock med självhäftande kvitton försedda med olika alternativ i vilka man skulle kryssa vad som gällde. Sedan kunde man så börja turen.

Bild 010

En kollega till författaren

Jag körde först ett vanligt brevbäringsvarv i dåvarande Länna. Då fanns ej stormarknader och sådant, utan man körde runt i den dåtida villabebyggelsen och återkom så till stationen. Nu hämtade man resten av posten, den som skulle ut i Vega men man gjorde vissa undantag för en handikappad person. Han fick sin post inburen och lagd på bordet i köket och avgående post medtogs. Han fick även betala sina räkningar till mig.

Vad det gäller Jackssons Livs i Vega kan man i princip säga, att där var det ett litet ”filialkontor” till posten. Där väntade ibland buntar med kuvert med pengar och räkningar. Jag tog en kaffe med dopp och skrev ut kvittona och lämnade växel i de olika kuverten. Detta var alltså inofficiell lantbrevbäring, men alla blev nöjda.

Själv fick jag någon form av felräkningspengar som baserade sig på de summor jag förmedlat och dessutom blev det nykokt kaffe med dopp, så jag klagade inte. Från Jackssons åkte man så småningom till Spärrvägens lådor och Hallstensvägens Y-formade väg. Där ordnade jag senare en bostad genom mina personliga kontakter som det kunde bli på en sådan lantlig linje.
Efter Hallstensvägen blev det så att svänga in på Norrbyvägen och börja på den egentliga lantbrevbäringen. Första stället var en gård som fortfarande finns kvar. Sedan kom man till bl.a. överlärare Linderholms hus. Man fortsatte och kom förbi Håkanssons hus som tidigare varit affär. På flera håll fanns på den tiden lådsamlingar som man lade posten i.
Ville man ha kontakt med brevbäraren så fanns det ett ”kodsystem” som en del tillämpade, man lade en sten eller en träbit ovanpå och det betydde, att man ville träffa brevbäraren eller också höll man utkik och kom ut när jag visade mig.
På Norrbybergsvägen bodde ett originellt par. Mannen hade ett amputerat ben och fick en protes per post. Innan jag lämnade den ville han först prova protesen, om han skulle behöva skicka tillbaka den, men den passade.
postkontor (2)Efter Norrbybergsvägen fortsatte jag så Norrbyvägen fram till nr 71, där gränsen till Vendelsös postområde gick, och där påbörjades min återfärd mot kontoret. Först besöktes en äldre man, som bodde i en del av ett växthus panncentral tillsammans med sin son. Han var en f.d. trädgårdsmästare och när han slutat med detta arbete så föll växthusen tyvärr sönder bit för bit.
Under brevbärningsturen hade man ju även tömning av de gula postlådorna på sin lott.
När man körde på Norrbyvägen fick man vara försiktig, ty vägen var smal och krokig och mötte man ett större fordon eller bussen på Södertörnsbussarnas linje 12, kunde det bli ganska trångt ibland för mopeden med sina packlådor tog ju även den sin plats
När man så kom tillbaka till posten i stationshuset så vidtog då redovisningen. Eftersom det var före datorns tid så skulle allt räknas och kontrolleras. Slutsumman måste stämma exakt. Ibland så gjorde den tyvärr inte det.
Men folk var glada och nöjda när de fick sina pengar, paket och ibland även någon vara från affären, som jag blivit ombedd att ta med.
På den tiden utbetalades pensionen en dag i månaden och den dagen kunde bli betydligt längre än de andra dagarna. Då skulle man även betala sina räkningar och så blev man bjuden på kaffe. Man var lindrigt sagt kaffeförgiftad när man var klar sådana dagar. Brevbäringen har verkligen förändrats sedan dess i detta område!

När man läser sista stycket ovan förvånas man över att dessa lantbrevbärare klarade sig från rån av dåtida busar, man åkte ju omkring med en liten förmögenhet i väskan en förutbestämd dag i månaden…

Förmodligen hände det utan att vi vet om det?

1 kommentar

  1. Skojigt att läsa om brevbärning i Vega, har bott hör i 25 år och alltid undrat över affären. Nu vet jag vad den hette. Uppväxt som jag är i Västerbottens glesbygd så känner jag igen den sociala biten av lantbrevbärarens jobb. De gamla som bodde kvar i byarna blev ”sedda” av brevbäraren. Var inte brevlådan tömd så tog sig brevbäraren en titt så att gubben/gumman inte låg sjuk osv..Man kunde även anlita dem för ett och annat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

© 2018 haninge.org

Tema av Anders NorenUpp ↑