image_pdfimage_print

En artikel av Gunnar Redelius i Glimtar 2008 som refererar till ett tidigare inlägg av Tord Bolander.
Händelse utspelade sig enl. Andreas Arvidi, kyrkoherde i Österhaninge, under Kalmarunionens tid, troligen 1518.

Berättelsen finns nedtecknad som nr 4 i kyrkoherde Arvidis inventering införd i kyrkoboken l668 över Österhaninge Antiquiteter, alltså 150 år senare.

 

Kartan framställd av Tord Bolander 2006.

Andreas Arvidi, kyrkoherde i Österhaninge 1658-1673

I Haningebygden 2006:2 har Tord Bolander återgivit Andreas Arvidis berättelse om danskarnas nederlag vid Juteskåran nära Täckeråker. Ordet skåra finns inte längre. Enligt ordboken betyder det ”rännformig, av vatten åstadkommen ned- eller inskärning i väg”.

Artikeln är förträffligt illustrerad med en teckning som beskriver den dramatiska händelsen som har legat kvar i bygden som en muntlig tradition under flera generationer.
Jag tror att man kan förklara bakgrunden till traditionen och även datera Österhaningeböndernas anfall på danskarna till en bestämt år. Den gamla beskrivningen från 1600-talet är tung och otymplig, med viss humor, men med modern svenska i ett utförligare referat kan den bli mera begriplig.

Vid byn Täckeråker finns ett vattendrag mellan berg och backar. Det delar marken och rinner ut i Drevviken och kallas därför Skåran, avskärande vattendrag särskilt om vår och höst. Själva platsen är berömd och ryktbar på grund av en stor och härlig seger som Österhaningebönderna och annat folk från Sotholms härad vann över danskarna. Vid den tiden kom en stor mängd danskar ifrån kusten in här i riket för att underkuva svenskarna, i första hand Stockholm och dess innevånare. När det var genomfört skulle det vara så mycket lättare att underkuva övriga innevånare i området.
Danskarna visste ingenting om vägarna mellan kusten och Stockholm. Här och annorstädes var de inte röjda och tilljämnade som nu. Danskarna hade för avsikt att så snart som möjligt anfalla staden och därför var det nödvändigt för dem att obemärkt skaffa fram en vägvisare, vilket råkade ske på följande sätt:

Länsman i häradet hade gjort upp en plan. I god tid hade han samlat folk vid Täckeråkersskåran (det ursprungliga namnet). Han låtsades vara herde, utrustad med lur och några kreatur, och gick mot danskarnas läger vid stranden av Drevviken. Han blev genast anhållen och blev hotad till livet men låtsades vara mindre vetande.

– Om du inte visar oss vägen mot Stockholm hugger vi huvudet av dig! –

Han föll på knä och bad för sitt liv.

Länsman förde danskarna mot böndernas bakhåll och blåste i luren och det var tecknet på att de skulle gå till anfall. Danskarna överrumplades och dödades till sista man. Platsen kallades härefter Juteskåran.

Kyrkoherde Andreas Arvidis berättelse har drag av skröna men det finns säkert en verklighet bakom orden. Det finns en historisk tid och miljö där den här berättelsen hör hemma och det är försommaren 1518 då närmare 80 fartyg hade kommit till kusten medförande minst 5.000 man, därav en hel del tyska legoknektar som var välutrustade och erfarna krigare.
Några fartyg hamnade i Dalarö och där landsattes trupperna omedelbart för att skaffa proviant.
Ombord var allting slut. Främlingarna hotade att bränna lokalbefolkningens gårdar för att tvinga fram magra förråd av spannmåI, saltade varor och levande kreatur. Med moderna termer var det fråga om invasion och plundring.

Vad kunde Österhaningebönderna sätta emot?
Det som nu kallas gerillakrigare var på den tiden en bondearmè, dvs. sammankallade bönder försedda med hugg- och stickvapen. De kände terrängen väl och de skickade budkavle mellan byarna, de förberedde ett bakhåll och de lyckades nedkämpa en dansk spaningspatrull.

Efter 150 års muntlig tradition var det hela den danska armén. Av en fjäder blev det en höna.

Drabbningen vid Juteskåran var en enskild händelse i ett större sammanhang. Danskarna belägrade Stockholm och avfyrade kanoner först från Norrmalm och sedan från Söders höjder. En avdelning tågade till Uppsala och brände en del av staden. Till sist utkämpades ett stort slag på Årstafältet nära Brännkyrka den 27 juli 1518. På slagfältet låg 1.600 döda. Det var den svenska bondearméns sista strid.

I Gustav Vasas propaganda tio år senare fanns ett uttalat hat mot danskarna och detta fick en folklig förankring i form av ballader, dvs. visor som befäste traditionen. I visan om Gustav Vasa och dalkarlarna heter det:
– Hören I, mine dalekarlar, allt vad jag bjuder upp på, viljen I mig följa till Stockholm att slå de jutar av? –

Man kan tänka sig att det också fanns en visa om Juteskåran i Österhaninge. Det skulle förklara den seglivade traditionen från 1518 till 1660-talet. En visa har en långt större livslängd än en muntlig berättelse. Trakten kring Stockholm var ett hett område 1518. Framåt hösten fortsatte soldaterna med att plundra för att överleva och efter ett antal misslyckade fredsförhandlingar föreslog kung Kristian att Sten Sture skulle komma till hans skepp vid Dalarö, men svenskarna vägrade att komma till ett så osäkert ställe.

Österhaninge kyrka utsågs som ny förhandlingsplats. Sten Sture kom dit och väntade förgäves i två dagar. Under tiden hade en svensk gisslan på sex man skickats till den danska huvudflottan som låg vid Älvsnabben, en av dessa var Gustav Eriksson Vasa. Den danska flottan avseglade med gisslan till Danmark. Två år senare återvände kung Kristian till Stockholm och beordrade en serie avrättningar.

I historieskrivningen har denna händelse kallats Stockholms blodbad.