haninge.org

Hembygd i Haninge

Mysteriet med Kaplansgården

image_pdfimage_print

P.g.a. en diskussion på Facebook, Haningebilder från förr och nu under sommaren 2017 letar jag fram följande fakta ur Haningegillets arkiv.

För fyra år sedan skrev Sven Klasenius denna artikel i vår tidning Glimtar.

KAPLANSGÅRDEN SOM BLEV SOMMARSTUGA!

Bebyggelsegruppen kallas oftast Kaplansgården, den stora byggnaden var ursprungligen socknens ”sockenstuga”. Det vita lilla huset till vänster var kaplanens stuga.

En kväll i början av året satt Gillets Åsa Tunell och surfade på Internet bland fritidshus till salu. I Orrhammar mitt i Sörmland hittade hon en timmerstuga som enligt beskrivningen skulle vara Västerhaninge sockens gamla kaplansgård. Åsa mejlade sina styrelsekolleger i Gillet om det sensationella fyndet. Nämnda kaplansgård försvann under mystiska omständigheter för drygt 40 år sedan. Kaplansgården i Västerhaninge låg intill kyrkan på östra sidan om Nynäsvägen och gav där en karakteristisk och ålderdomlig bild av samhället. Denna fridfulla vy förvandlades dock en aning i början av 1950-talet när den arkitektoniskt moderna Ribbyskolan blev en kontrasterande bakgrund. Inför breddning av Nynäsvägen i slutet av 1960-talet plockades Kaplansgården ned. Stockarna märktes noggrant upp för en återuppbyggnad på tingshustomten tvärs över vägen. Timret lades upp och täcktes med presenningar och takplåt från den rivna uthuslängan och blev sedan liggande några år, tills det en dag 1972 plötsligt var försvunnet.

Säljaren bakom Svenska Fastighetsbyråns annons på Internet, Roger Isacsson i Tullinge, berättar:
– Min far såg en annons i en förortstidning om det nedmonterade huset som bortskänktes mot avhämtning. Eftersom vi hade en obebyggd tomt i ett fritidsområde utanför Flen så nappade han på erbjudandet. Tidningsannonsen bestod av några mycket diskreta rader under rubriken ”Skänkes”. Bland utbudet av kattungar och dvärgkaniner kunde man läsa: ”Beg timmer för timmerhus nedmont. uppmärkt för avh. omg. tel 0750/25120”. Telefonnumret gick till Västerhaninge pastorsexpedition.

– Jag var själv med när vi var ute och tittade på timret, och senare när vi hämtade det med två stora timmerbilar. Vi träffade en man på pastorsexpeditionen, jag vet inte om det var prästen eller någon annan tjänsteman. De nya ägarna hade timret på sin sommarstugetomt ett tiotal år innan de bestämde sig för hur huset skulle återuppbyggas. – Vi fick ritningarna med uppmärkningen, men vi kunde inte bygga upp det 15 x 8 meter stora huset enligt den ursprungliga planlösningen. Dels var det för stort, och dels var några bottenstockar illa åtgångna för det hade regnat in genom skyddet. Det blev i stället en timmerstuga på åtta gånger sex meter plus altan.

I denna byggnad finns delar av vårt kulturarv!

Västerhaninge församling skänkte alltså bort en av bygdens kulturskatter till den privatperson som först visade sig intresserad. Varför gjorde man det? Och varför skedde det i smyg? Öppenheten har inte ökat med åren. Alla de som visste vad som skedde valde att tiga. I dag är naturligtvis många av de involverade personerna inte längre kvar i livet, men av flera som enligt bevarade protokoll var informerade är det ingen som minns – eller vill minnas. Detta betyder dock inte, att skuld eller personligt ansvar inte finns… Någon officiell förklaring till vart Kaplansgården tog vägen gavs inte heller.

En informell version cirkulerade ryktesvis och hävdade att stockarna varit så ruttna att de inte gick att använda. I avsaknad på rimliga förklaringar uppstod därför rykten om brott eller andra oegentligheter. Bakgrunden till Kaplansgårdens nu kända öde är ett beslut i det då nybildade Haninges kulturnämnd om att inte återuppbygga huset. Tio år av diskussioner och samförstånd mellan förutvarande Västerhaninge kommun och den kyrkliga församlingen var efter kommunsammanslagningen som bortblåsta! Tidigare överenskommelse gick i korthet ut på att kommunen skulle överta ansvaret för Kaplansgården och bekosta flyttningen genom att köpa huset.

Det finns till och med undertecknade köpehandlingar, församlingen hade också sökt och beviljats bygglov för uppförandet av huset på tingshustomten och allt verkade klart. Landsantikvarien och Riksantikvarieämbetet hade också sagt sitt, och menade att ett fortsatt användande av huset antagligen var bästa metoden för att bevara det, även om man förordade så försiktiga ingrepp som möjligt.

Kyrkorådet var lättat över att slippa ansvaret för det värdefulla byggnadsminnet. Församlingen var just i färd med att bygga kyrkan i Tungelsta och hade väldigt ont om pengar. Att den gamla Kaplansgården skulle bli en obetydlig fråga i den nybildade kommunen och där helt sjabblas bort var det kanske ingen som anade. Men makten hade flyttats fem kilometer längre norrut, ett avstånd som visade sig bli ödesdigert för Kaplansgården. Fullmäktige i den nya storkommunen beviljade aldrig nödvändiga medel för återuppbyggandet och kulturnämnden beslutade därför att strunta i hela projektet. I ganska skarpa formuleringar krävde Haninge kommun nu i en skrivelse att kyrkorådet snarast skulle avlägsna Kaplansgårdens timmer från tingshustomten!

Här förvarades den nedmonterade byggnaden.

Sockenstuga eller kaplansgård?

Ursprunget till Västerhaninges Kaplansgård finns att söka i medeltiden. Med stor sannolikhet var den från början klockarboställe. Sedan åtminstone 1500-talet hölls här också tingen i Sotholms härad, och så förblev det fram till 1690-talet då tingsplatsen för några årtionden blev Söderby krog i Österhaninge. Västerhaninge församling tros ha fått kaplan – eller komminister som det kom att kallas i 1684 års kyrkolag – någon gång på 1620-talet.
Till en början bodde kaplanen i prästgården och var kyrkoherdens personliga assistent, eftersom han var avlönad och försörjd direkt av honom. Men i och med den nya kyrkolagen fick kaplanen en mer självständig ställning, ett eget boställe och sin lön direkt av församlingen. Det är dessa boställen som kom att benämnas kaplansgårdar, och de bildades liksom kyrkoherdeboställena i regel på kronojord, d.v.s. statens mark. I många församlingar fick dock komministern överta klockarbolet.
Klockaren fick då söka sig en ny bostad någonstans på den mark som betraktades som kyrkans. Mycket tyder på att så skedde även i Västerhaninge. Klockaren hade vid sidan av sina plikter ofta även en annan skyldighet – han skulle upplåta sitt hus för sockenstämmorna, som vid denna tid var en kyrklig angelägenhet med prästen som ordförande. Om klockaren måste flytta följde i regel sockenstugan med till den nya klockargården. Men inte i Västerhaninge.

1. Kaplansgårdens plats 1600-talet – 1860-talet. 2. Norra skolhuset, kallat Klockargården från 1860-talet. 3. Kaplansgårdens läge (se artikeltexten!).

På några arealavmätningskartor från 1690-talet, ser man att klockarbostaden ligger ungefär 250 meter väster om kyrkan – ungefär vid nuvarande hörnet av Klockargatan/Stationsvägen, mitt emot infarten till västra centrumparkeringen – medan platsen för sockenstugan är markerad som kaplansbostad. Det finns inga äldre kartor som utvisar något annat läge för klockarbostaden och det finns inte heller några andra kända dokument. Men antagandet om att Kaplansgården var socknens gamla klockargård är Kammarkollegiets i senare tiders utredning om rättmätige ägaren till detta boställes mark. Värt att nämna är kanske också att i mantalslängderna för slutet av 1700-talet – d.v.s. 100 år senare – kallas Kaplansgården för ”Klockarbacken”.

Någon riktig kaplansgård (annat än till namnet) blev det inte ens när klockarna körts bort. På sockenstämma efter sockenstämma urskuldar sig bönderna för att församlingens kaplan inte har någon värdig bostad, utan måste vara inhyst i sockenstugan. Man lovar ibland att åtgärda problemet. Men ingenting händer uppenbarligen eftersom i syneprotokoll så sent som i mitten av 1800-talet, strax innan komministertjänsten dras in, framhålls att komministern saknar egen tjänstebostad och i stället disponerar ett antal rum i sockenstugan. Det hus som nu är sommarstuga på annan ort byggdes troligen på 1700-talet, kanske av Anders Peter Lodin (1748–1812) under hans tid som komminister i församlingen innan han blev kyrkoherde. På en sockenstämma inför sitt tillträde av pastoratet 1797 framhöll Lodin att han rustat upp komministerbostället, till nytta och glädje för sin efterträdare. Lodin var en flitig byggherre. Han sägs också ha byggt upp prästgården under sin tid där, och uppförde även mangårdsbyggnaden på Krigslida gård, som han köpt av sina svärföräldrars dödsbo. Efter att komministertjänsten drogs in 1871 användes sockenstugan bland annat som tjänstebostad för barnmorskan och under de sista decennierna som bostad för pensionärer i kommunens omsorg.

 Foton, annons och karta ur Hembygdsgillets arkiv

Läs här om Kaplansgårdens tidigare historia:
https://www.haninge.org/2016/08/10/kaplansgarden-lite-markliga-transaktioner/

1 kommentar

  1. thommy hultberg

    2017-08-02 at 07:59

    Hade varit trevligt om man kunde återuppföra Kaplansgården på lämplig plats bredvid Tingshuset! Man kan dra paralleller med den fruktansvärda rivningen av stationshuset! Inte ens namnskylten : VÄSTERHANINGE på stationen finns bevarad! Politikerna borde SKÄMMAS!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

© 2018 haninge.org

Tema av Anders NorenUpp ↑