haninge.org

Hembygd i Haninge

Pappa Mauritz, Ivar Lo och redaktören

image_pdfimage_print

Ivar Lo baskerHar på senare år ”hittat” min favoritförfattare igen! Kanske har ni märkt det på bloggen?
Som mycket annat här i livet går även sådana intressen i vågor.
Gustav NybergAnledningen till det nyvaknade intresset  är att en ung doktorand på universitet, Gustav Nyberg, kontaktade mej via nätet.
Han arbetar med en avhandling under rubriken ”Statarnas förfackliga kamp” och är dessutom engagerad i Ivar Lo-sällskapet.
Han hade snappat upp en kortartikel på nätet om min far som var statdräng och statare på Södertörn i 40 år.

Först några ord om min far Mauritz som introducerade mej för Ivar Lo,

MauritzElsa 30-tal

Mina föräldrar i slutet på 30-talet

Han var född 1890 och var statdräng och statare från sin tidiga ungdom fram till 1946 då hälsan sviktade ordentligt och han fick ett fysiskt lite lindrigare värv som vaktmästare på Kyrkskolan i Västerhaninge.

Han arbetade under de åren på storgodsen runt om på Södertörn men också en kort period i Uppland.

Hans första tjänst blir som dränggosse på Fållnäs, sedan statdräng på Hammersta, några korta sejourer som ”arbetare” i huvudstaden och sedan mjölnardräng på Husby i Österhaninge. Där träffar han sin första hustru, de gifter sig 1915 och får där sonen Rune, flyttar 1916 till Hammersta där sonen Ellert föds 1919 och året efter till granngården Valla och ”Kork-Wickander”. Sedan en kort anställning på Harva gård i Ed men åter 1925 hos Wickander, nu på Lund i Ösmo.

På Lund föds i augusti 1926 en son som avlider året efter ”av undernäring” på Södertälje lasarett, Hustrun Elsa har drabbats av TBC i mitten på 20-talet vilket möjligen förklarar sonens något märkliga dödsorsak, hon vårdas från och till på Länssanatoriet i Uttran och avlider där veckan efter sonen i ”lungsot” .

Mauritz tvingas begrava både hustru och son inom några dagar och blir ensam med sönerna, 12 resp. 8 år gamla.

2693170520_3d194e5e17_o

Den större stugan på Marieberg, här på 1980-talet

Han får hjälp av en yngre syster med hushållet och 1928 flyttar man till lägenheten Marieberg på Fors i Västerhaninge där fadern varit gårdssmed sedan 1918. I mitten på 30-talet har systern-hushållerskan gift sig och flyttar och in kommer som hushållerska hans ”andra” Elsa, min mor, de gifter sig, och jag kommer till världen i april 1941.

Personligen har jag ju inte så många minnen från statartiden på Fors, jag är fem år gammal när flyttlasset går till kyrkskolans vaktmästarbostad.

Uppe i Mariebergsbacken bodde vi i den lite större, röda vackra statarstugan medan min farfar, som blev änkling 1942, fanns i den lilla undantagsstugan tillsammans med sin ogifta dotter Hildur.

Far var stalldräng åt Edvin Nilsson på Fors, han gick i tidiga morgontimmen ner till stallet på gården för att sköta om ”sina” hästar. När jag blev tillräckligt gammal hände det att jag fick följa med och jag glömmer aldrig när de fyra stora ardennerhästarna hälsade oss välkomna med ett ystert gnäggande när stalldörren öppnades. Vintermornarna de här åren var bistert kalla och doften och värmen som slog emot oss minns jag än idag.

Farsgubben fick ett ganska bra liv på senare år men var märkt av de tidiga årens slit, reumatism och artros och ständig värk. Undrar hur många Albyl han stoppat i sig under åren. Jag hade en oherrans massa gula askar att leka med under min barndom.
Han drabbades i mitten på 50-talet av en tumör på ryggraden som förlamade honom men skickliga dåtida kirurger på Serafimerlasarettet kunde ta bort den, ”stor som en rävrumpa” lär Olivecrona sagt.

Pappa Mauritz var en duktig berättare och under delar av min barn- och ungdom fascinerades jag av hans minnen.  Ibland på tu man hand men oftast som lyssnare när han träffade vänner och bekanta. Det mesta var tragiskt och sorgligt men med inslag av kortvarig lycka.

Han återkom ofta till de tragiska händelserna i mitten på 20-talet när han mister hustru och son samma vecka. Han berättade om bomiljöer med vägglöss, loppor, fukt och kyla, om elaka grevar, baroner rättare och befallningsmän och hårda tider med svält och knapphet.

Tyvärr tappade jag väl lyssnarintresset under en lång tid och tog upp det igen alldeles för sent, ett öde som jag säkerligen delar med många i min generation.

Men…

… några år in på 1950-talet förde han in Ivar-Lo i mitt liv. Bakom glasdörren till det lilla bokskåpet fann jag en vacker inbunden bok med titeln ”Analfabeten”. På det gula skyddsomslaget fanns en bild av en man i helskägg och bredvid en spade. Det var Ivar Lo:s självbiografiska berättelse om föräldrarnas sista år som torpare i Ösmo och de kommande åren som självägande småbrukare på Djurgårdsgrind i Tungelsta. Boken var utgiven 1951.

Far kunde berätta att han mycket väl kände till författaren och hans familj, de hade rört sig i samma agrara kretsar i Ösmo och han hade arbetat tillsammans med Ivars bror John på Hammersta.
Han hade vid många tillfällen träffat Ivar på 30-och 40-talet då han agiterade och föreläste i trakterna,

Jag bytte äventyrsböckerna mot en proletärberättelse om min hemtrakt och mina anfäders miljöer!

Jag fängslades av författarens lov till föräldrarna, framför allt till fadern. Hans vilja att själv äga den mark han brukade och som höll på att sluta i katastrof, bytet från en ganska bekymmersfri tillvaro på torpet Ådala till ett rent nybyggarprojekt i skogslandet i Tungelsta. Att det troligen skedde mot hustruns vilja gjorde nog inte saken lättare

I bokhyllan fanns ytterliga en Ivar Lo-bok, ett tummat häftat exemplar av Godnatt Jord. och även den konsumerades mellan kompislivet i samhället och nyvaknade intressen. Denna roman skrevs redan på tidigt 30-tal och anses av kunniga litteraturvetare som hans genombrott.

Även den får av vissa bedömare benämningen självbiografisk vilket dock är tveksamt. Denna berättelse utspelar sig i en miljö som är en blandning av storgodsen Häringe och Hammersta på gränsen mellan Västerhaninge och Ösmo, båda ägda av familjen Löwen. Ivars delvis trolige alter ego, Mikael Bister, växer upp i den södra statarlängan på godset.
Att med hjälp av benämningen på närliggande torp och gårdar, företagna åkturer med mera få en geografisk belägenhet på godset är inte möjligt utan bara förvirrande.

Persongalleriet i romanen är naturligtvis med författarens rätt till stor del fiktiv men har säkert i vissa delar en verklig bakgrund.
Av bokexemplaret att döma har pappa Mauritz (och andra) noga läst boken, invikta hörn och blyertsstreck tyder på det, Han hävdade att ”baronen Drax” är tecknad efter den Kungl. sektern Trotz på Hammersta, ingift i släkten Löwen.
Andra påstår sig kunna koppla skildringen till August Trolle-Löwen själv!

Det var alltså dessa två böcker som förde mej in i Ivar Lo:s digra produktion som omfattar dryga sex decennier. Intresset höll i sig en bit in på 60-talet och jag läste med glädje hans 50-tals produktion av självbiografiska romaner som ex.vis Stockholmaren, Journalisten och Proletärförfattaren.  Dessa böcker lånade man på kommunbiblioteket i källaren på Landstingets sjukhem på Ringvägen där vaktmästaren Axel Persson agerade bibliotekarie på kvällstid, senare fanns biblioteket i källargaveln på kommunens nya förvaltningshus,

Jag märkte att jag mest intresserade mej för de delar som behandlade de lokala miljöerna och framförallt Tungelstatiden.

Sedan blev det ett nästan 30-årigt uppehåll, inte bara med Ivars berättelser utan med den litterära konsumtionen över huvud taget. Familjeliv, arbetsliv och andra engagemang tog över men i början på 90-talet hittade jag i arvegodset efter far (han hade avlidit 1977) de gamla böckerna i en kartong och fick en nystart på intresset, det var som att uppleva gamla minnen

Till min stora glädje fann jag då att Ivar-Lo givit ut en serie på fyra memoarböcker med början med ”Pubertet” 1978 och med avslutet ”Frihet” sju år senare. Dessa införskaffades till den egna bokhyllan, en viss nivå fanns nu i privatekonomin, och plöjdes med stort intresse.

Jag blev bitvis ganska konfunderad, jag konstaterade stora avvikelser i vissa sammanhang mellan ”Analfabeten” från 1951 och ”Pubertet” från 1978. De beskrev ju tidsmässigt samma period i författarens liv. Detta störde mej men samtidigt väcktes intresset några år senare att göra lokal ”forskning” i ämnet, att koppla Ivars personer i böckerna till prästens garanterat(?) sanna fakta.

Jag hade nu inte pappa Mauritz att bolla med utan fick söka andra källor vilket inte var lätt, den beskrivna tiden låg ju 70-80 år tillbaka och några ”ögonvittnen” fanns knappast kvar. Fick dock en del material av några tungelstabor, kanske främst av trädgårdsmästaren Erik Wall som kunde mycket om ”egnahemmarna” i Tungelsta och den betydligt yngre men kunnige Janne Andersson i Ivar Lo sällskapet.

Men det var först när internet kom in i mitt liv som arbetet tog fart, den vägen skapade nya kontakter. Ibland på nivåer högt över min nivå. Jag fick god kontakt med litteraturprofessorn Lars Furuland i Uppsala som forskat på och skrivit mycket om Ivar Lo. Han visade ett överraskande stort intresse över mina marknära och amatörmässiga försök att namnsätta Tulpankungen, Kvickrot, Rike Adelsmannen, Sakföraren, Gumman i Gran och många flera,

Jag fick också kontakt med Lennart Andersson, forskare i Lund, som skrivit en 60-poängsuppsats i ämnet 1993. I den fann jag formuleringar som jag själv skulle ha kunnat skriva (om jag nu kunnat formulerat dem) som handlade avvikande fakta mellan Ivars böcker, bl.a denna;

Under arbetet kom jag fram till betydande innehållsskillnader mellan ”Analfabeten” och Lo-Johanssons första memoardel ”Pubertet” (böcker som behandlar samma period). En slutsats blev att s.k. självbiografiska romaner knappast får läsas som sanning utan just som romaner. Mycket material utanför verklighetens ram kan finnas med.

Därmed inte sagt att memoarer skriver sanningen (men de är i alla fall bättre som källor än de självbiografiska romanerna). I många fall har tyvärr ”Analfabeten” använts som källa till Lo-Johanssons liv.
Jag kan bara rekommendera läsarna att jämföra t.ex. ”Analfabeten” och ”Pubertet”. Ni kommer att finna flera tydliga skillnader!

Jag kan med gott samvete rekommendera mina följare att ge sig in i Ivar Lo:s verk.
Dels för den litterära kvalitén men också för de lokala inslagen i framför allt de ovan nämnda böckerna.

På  https://www.haninge.org/ finns ett antal artiklar med utdrag ur hans böcker, hitta dom genom att söka på startsidans sökruta på ex.vis ”Ivar Lo”.

1 kommentar

  1. Jag tror att det var i den sydvästra längan som Ivar bodde i, jag fotograferade den för ett antal år sedan och i samband med det pratade jag med en av gubbarna som jobbade i jordbruket som påstod det.

    Vet du om ”analfabeten” är utgiven ?

    Kan f.ö. berätta att jag var hemma hos Harry Martinsson i början av 70-talet (han var gammal då) Ett av hans barn var med i en progressiv musikgrupp som repeterade i föräldrarnas röda trähus på söders höjder. Mins tyvärr inte vad gruppen hette, men den var ”känd” på den tiden, De var vänner Harry & Ivar…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

© 2018 haninge.org

Tema av Anders NorenUpp ↑