haninge.org

Hembygd i Haninge

Resan till Vendelsö förr i tiden, i betydelsen ”att åka till landet”.

image_pdfimage_print

Denna artikel av vendelsöbon Tord Bolander har varit publicerad i VF-bladet år 2009.
Läs en kort presentation av författaren i slutet på artikeln.

Ånglok på Nynäsbanan.

Det var sommargästerna och deras vänner och bekanta som helt dominerade veckoslutstrafiken till och från Vendelsö under 1920-, 30- och 40-talen.

Med en uppväxt i Stockholm, närmare bestämt i Gamla stan, blev jag en del av veckoslutstrafiken på tre olika sätt. Det lustbetonade var att färdas med tåg väster om sjön Drevviken och sedan med båt över den södra delen av sjön.

Det mindre spännande skedde med buss eller per cykel.

Målet för resan var ett vinterbonat falurött litet hus med vita knutar och glasveranda. Det betydde utedass, vattenhämtning från grävd brunn eller från en aldrig sinande källa på andra sidan skogen men också mycket som inte var pliktbetonat. ”Landet” var en ett tunnland stor skogs- och trädgårdstomt (4 500 kvm) i området Dalen i Vendelsö som mina föräldrar köpte 1923 för 7 800 kronor.
Ursprungspriset 1907 utan hus och uppodlad trädgård var 1 000 kronor. Att det blev Dalen i Vendelsö hänger förmodligen ihop med att mamma, som hade en matvaruaffär på Västerlånggatan, hade affärskontakter som var sommarboende just där och att familjen tidigare hyrt sommarnöje i Vendelsö ett par år.

På vår och tidig höst åkte vi bröder med pappa tåg och båt ut till landet på lördags-eftermiddagarna. Pappa var järnvägstjänsteman och arbetade halva lördagen och vi gick i skola halva dagen. Mamma åkte ut med buss på söndagen efter det hon hade stängt sin affär klockan 11.

Tåg- och båtresan till landet startade med spårvagn från Riddarhustorget i Gamla stan till centralstationen. En spårvagnsresa kostade 15 öre. Varje betalande fick medföra ett barn under 6 år, dock utan rätt till sittplats. Antingen blev det att åka tåg med Nynäsbanan hela vägen till Drefvikens station eller med SJ till Älvsjö.
Nynäsbanan var ett privatägt järnvägsaktiebolag med ändstation norrut i Älvsjö och söderut i Nynäshamn.

I minnesbilden av tågresan finns, att pappa på Centralen brukade gå fram till loket (ånglok) och prata med lokföraren och eldaren, om det var ett SJ-tåg. Pappa var SJ-anställd med endast ett fåtal fribiljetter per år på de privata järnvägarna men många på SJ. Således skedde bytesaffärer i biljetter framme vid loket.

3:e-klasskupéernas blankfernissade träbänkar med träribbor i två färger är en del av minnesbilden liksom de öppna plattformarna i vardera ändan av vagnarna.  På en av dessa fanns en bromsvev, som det givetvis kliade i fingrarna för att sätta i gång och veva. Vår tågresa slutade vid Drefvikens station. Före Drefvikens station fanns en liten extra hållplats som tillkom på Vendelsö och Gudö Egnahems-förenings begäran, där man fick hoppa ned direkt på banvallen från vagnstrappan. Anledningen var att denna hållplats låg mera tillgängligt för att nå vägen ned till Drefvikens brygga.

Parentetiskt och värt att nämna är att den här vägen (en gammal militärväg) köpte egnahemsföreningen av patron på Länna för att få en gångväg ned till bryggan.
Lännaviken är mycket långgrund och det betydde att en lång gångbro var byggd från vägen ut till bryggan. Den cirka 500 meter långa vägen från hållplatsen ned till sjön och den långa bryggången gjorde, att armarna kändes långa av att bära bördorna med mat, dryck och annat ned till bryggan och den väntande vita ”Vaxholmsbåten”.
I korgarna och väskorna fanns söndagssteken, den inlagda sillen, mammas strömmingslåda m.m. till söndagens frukostmiddag. Om vi steg av vid stationen med det gula stationshuset (stationen lades ned 1972) blev det längre att gå.
Järnvägsbanken var för brant att ta sig ned med bördorna i händerna.

Från pojkåren minns jag Drefviken I väl med sin intressanta tändkulemotor och tillhörande maskineri, som fångade min uppmärksamhet under färden till Dalens brygga.
I minnesbilden ingår också, att ”Hopp-i-land-Kalle” stod vid pollettbössan och bevakade att femöringen för färden lades i. På barns vis var nedsläppet av femöringen med tillhörande klang en del av upplevelsen med båtfärden, nästan som med Djurgårdsfärjan. Jag minns inte den mindre båten Drefviken II. Min äldre bror Bertil minns att den var i bruk när många resenärer väntades sommartid. Då kördes båtarna parallellt. Han menar att II-an varit en gammal livräddningsbåt.

Första tilläggsplatsen var Norrby brygga. Bryggan är numera sedan länge borta. Några järntenar, som sticker upp ur en berghäll ned mot sjön på Norrby holme visar var bryggan legat. Väl förbi udden vid Norrby öppnade sig Drevviken som en skärgårdsfjärd, och när båten rundat udden kunde man se den första torkladan för tvätt (byggnaden finns kvar och underhålls), en av många som fanns utmed den södra stranden i den här delen av Drevviken och i Gudö å.

1. Drevvikens station
2. Norrby holme
3. Dalens brygga
4. Vendelsö gård
5. Inloppet till Gudö å

Nästa anhalt var vår brygga, Dalens brygga, som låg på en av egnahemsföreningens många fritomter. På Dalvägens (numera Dalkjusevägen) högra sida, sett från bryggan, höll fru Lindegren, en barsk rund tant i vit rock, sin lanthandel öppen om somrarna.

Lanthandeln vi Dalens brygga 2009. Foto Ulf Nilson

Fotogen till fotogenlamporna och Primusköket inhandlades här. Huset, en faluröd byggnad med en låg utbyggnad för affären, finns kvar. Lindegrens hade flera bostadshus för uthyrning till sommargäster på sina två stora tomter. Roddbåtar för uthyrning ingick också i affärsrörelsen.
Herrn i huset, Aron Lindegren, hade lastbil och körde tvätt till stan för tvätterierna i Vendelsö. Aron hade fruntimmerstycke och det sägs, att vintertid följde fru Lindegren med på stadsresor för att han inte skulle hoppa över skaklarna vid besöken hos tvättkunderna i stan.

När jag lärt mig simma blev Dalens brygga en av mina badplatser, eftersom det gick bra att hoppa i sjön därifrån eller att sitta på bryggkanten och meta abborre och mört.
Granne till Lindegrens på andra sidan vägen i den stora gula villan bodde på somrarna läderhandlare Andersson med familj. Det lite speciella med läderhandlaren var, att hans butik i Gamla stan gått i arv i generationer sedan 1700-talet.

Drefviken I och Drefviken II vid Dalens brygga.

En annan bild från resan till Vendelsö, som dyker upp i minnet, är bäcken i Dalen. Strax innan Dalkjusevägen anknyter till Hagtornsvägen passerar man en bro. Därifrån fick man en god överblick av bäckfåran, där det fanns gott om kabbeleka.
Gullvivorna lyste från en nästan konisk kulle, nu full med träd, intill bäckfåran, som troligtvis fått sin form genom erosion. Denna vårliga vy fick mig att tänka på kommande barkbåtsseglatser.

Hemfärden med Drefviken I från Dalens brygga på söndagskvällarna har också fastnat i minnet därför att det oftast var mycket folk som väntade på båten. Kvällssolen stod lågt över skogen på andra sidan sjön (Skogås) och gav stämning medan man väntade på att den vita båten skulle synas vid udden bortom Kyrkviken.
Av den kurs, som båten hade vid udden, kunde man se om det skulle bli plats för oss. Om tillräckligt med passagerare redan stigit på vid Gårdens brygga så fick man ställa in sig på extraturen. Drefviken I fick ta 43 passagerare. Det räckte inte vid veckoslut med vackert väder. Om befälhavaren höll sig inom det föreskrivna max-antalet har jag ingen egen uppfattning. Förmodligen var det ibland för många passagerare.
En känd bild av Drefviken I vid Dalens brygga med passagerare på taket och Drefviken II i vänteläge ger syn för sägen om efterlevnaden av säkerhetsbestämmelserna.

Några fakta om artikelförfattaren Tord Bolander.

Född 1921 och uppvuxen i Gamla Stan där mamman drev en mjölk- och brödaffär på Västerlånggatan i 45 år.
Utbildad elektroingenjör, drev eget företag med import av kemikalier för försäljning till livsmedels- och läkemedelsindustrin.
Familjen hyrde först en stuga i Sågenområdet, de köpte en vinterbonad stuga på Hagtornsvägen år 1923.

De första åren tog de sig till Vendelsö genom att åka tåg till Drefvikens hpl och vidare med båt till Dalens brygga. Bussar förenklade resorna med trafik från Enskede till Vendelsö i slutet av 1920-talet.
Tord utforskade Vendelsö per cykel och lärde sig tidigt att tycka om trakten. Han bosatte sig permanent i Vendelsö på 1950-talet och hans forskning har resulterat i mängder av artiklar om hembygden.

Han var ordförande för den på 1950-talet startade Vendelsömalms Villaförening, som slogs ihop med Vendelsö Fastighetsägareförening.

2 kommentarer

  1. mechthild kleinschmidt

    2017-11-09 at 17:56

    Underbar artikel ! Finns Tord Bolanders artiklar samlade någonstans? Tack för att ni publicerar ! Med vänlig hälsning
    Mechthild Kleinschmidt

    • Lena Hedström

      2017-11-09 at 20:47

      Tord har dom samlade hos sig där han bor numera på Vendelsögården(Carema)
      Han är helt klar i tanken, men hör och ser dåligt. Skulle nog gärna visa och prata.
      Hälsningar hans dotter Lena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

© 2018 haninge.org

Tema av Anders NorenUpp ↑