Kategori: Alby

Ur Glimtar 1999:2

Katrine Bauers kåseri om Albystenens mystiska försvinnande och återfynd.

15 ALBY Sö 259 Albystenen finns omnämnd redan 1774 på en lantmäterikarta, men om inskriftens lydelse eller stenens tillstånd säges intet. På 1850-talet berättas att stenen blivit sönderslagen för flera mansåldrar sedan och då fanns ännu tre små brottstycken kvar. Dessa var emellertid försvunna vid en undersökning som gjordes 1885. Stenens fotstycke kan man uppsöka i ett skogsbryn c:a 130 m norr om nya kyrkogårdens nordöstra hörn.

Sommaren 1996 fick Albystenen fötter och promenerade bort från sin gamla grop i ängsbacken nordost om Nya kyrkogården i Österhaninge. Den hade väl tröttnat på sin tusenåriga plats och längtade efter att få stå någon annanstans, helst uppe bland gravstenarna på kyrkogården och allra helst vid grindarna, där den kunde ses och beundras av alla. Ingen såg riktigt hur den fick fötter eller hur det gick till. Borta var den bara en dag.
Albystenens fadder och många andra blev mycket upprörda. Tjuvar! Säkert var det tjuvar som varit i farten, någon som av eget intresse ville ha en runsten hemma i sin trädgård. Vad annars?

Kanske en utländsk liga specialiserad på statyer, urnor och minnesstenar för transport utomlands, till Sydamerika eller någon annanstans. För här i Sverige vet man ju att det är ett brott mot fornminneslagen att flytta en runsten.

Döm av allas förvåning när Albystenen hittades nästan genast och på mycket närmare håll än Sydamerika. Den låg på en lastpall i kyrkogårdens maskinpark. Men kyrkogårdens personal som kontaktades förklarade att runstenen minsann inte blivit bortrövad av dem. Det skulle aldrig falla dem in att flytta en runsten. Det hade Runverket gjort. Runverket å sin sida menade, att en flyttning av runstenen medgivits personalen vid kyrkogården, för att de ville ha den på en annan plats mer åskådlig för allmänheten, dessutom stod den i vägen ifall begravningsplatsen skulle utvidgas. Runverket hade inte heller flyttat stenen, de hade bara lagt upp den på en lastpall. Situationen tycktes otrolig, Självaste Runverket tycktes tillsammans med Kyrkogårdsförvaltningen ha brutit mot fomlämningslagen, lagen som säger att man inte får förändra, skada eller ta bort en fäst fornämning. Inte ens en markägare får flytta en fast fornlämning på sin egen tomt. Runstenar eller fragment därav, räknas till fasta fornlämningar.
Fortsätt läsa

I Haningegillets Haningebygden 36 skriver Karin Aspberg om en av Albygårdarna.

Alby 2:2, gamla Erikssongården och Albydal

Det sägs att denna gård har ägts av samma släkt i minst 200 år. Den har dock inte gått i arv från far till son som en källa låtit berätta. Vid storskiftet 1775 ägde Anders Nilsson en hemmansdel på ¼ mantal. Efter fyra år gick han med på att flytta sin gård från trängseln i bykärnan till nuvarande plats.
När byns utägor skiftades 1798 företräddes hans då minderåriga barnbarn Erik och Stina av förmyndare. De var då inte bosatta i Alby.

Stallbacken

När hemmansägarna i byn kallades till laga skifte 1831 var nämndemannen Olof Ersson i Högsta ägare till denna gård. Kanske var han nära släkt till ovan nämnde Erik. Inför laga skiftet, 1854, företräddes nämndemannen av sin arrendator och måg, Anders Olsson.
Denne Anders Olsson var född på Kalvsvik och han hade varit klok nog att gifta sig med  dottern till ovan nämnde jordägare.

Fortsätt läsa

Den vackra och delvis ålderdomliga byn Alby i Österhaninge ligger på norra sidan av den östvästliga dalgången från kusten upp mot inlandet. Man har en bra utsikt över byn från begravningsplatsen vid Kycklinghagen och man ser den delvis från Dalarövägen vid krönet på Berga Backe.

Alby och Sanda på Häradskartan från 1905

Karin Aspberg, född och uppvuxen på Kalvsvik, har skrivit två böcker om gårdarna i Österhaninge.

Fortsätt läsa