Runsten på vift

Ur Glimtar 1999:2

Katrine Bauers kåseri om Albystenens mystiska försvinnande och återfynd.

Albystenen

15 ALBY Sö 259 Albystenen finns omnämnd redan 1774 på en lantmäterikarta, men om inskriftens lydelse eller stenens tillstånd säges intet. På 1850-talet berättas att stenen blivit sönderslagen för flera mansåldrar sedan och då fanns ännu tre små brottstycken kvar. Dessa var emellertid försvunna vid en undersökning som gjordes 1885. Stenens fotstycke kan man uppsöka i ett skogsbryn c:a 130 m norr om nya kyrkogårdens nordöstra hörn.

Sommaren 1996 fick Albystenen fötter och promenerade bort från sin gamla grop i ängsbacken nordost om Nya kyrkogården i Österhaninge. Den hade väl tröttnat på sin tusenåriga plats och längtade efter att få stå någon annanstans, helst uppe bland gravstenarna på kyrkogården och allra helst vid grindarna, där den kunde ses och beundras av alla. Ingen såg riktigt hur den fick fötter eller hur det gick till. Borta var den bara en dag.
Albystenens fadder och många andra blev mycket upprörda. Tjuvar! Säkert var det tjuvar som varit i farten, någon som av eget intresse ville ha en runsten hemma i sin trädgård. Vad annars?

Kanske en utländsk liga specialiserad på statyer, urnor och minnesstenar för transport utomlands, till Sydamerika eller någon annanstans. För här i Sverige vet man ju att det är ett brott mot fornminneslagen att flytta en runsten.

Döm av allas förvåning när Albystenen hittades nästan genast och på mycket närmare håll än Sydamerika. Den låg på en lastpall i kyrkogårdens maskinpark. Men kyrkogårdens personal som kontaktades förklarade att runstenen minsann inte blivit bortrövad av dem. Det skulle aldrig falla dem in att flytta en runsten. Det hade Runverket gjort. Runverket å sin sida menade, att en flyttning av runstenen medgivits personalen vid kyrkogården, för att de ville ha den på en annan plats mer åskådlig för allmänheten, dessutom stod den i vägen ifall begravningsplatsen skulle utvidgas. Runverket hade inte heller flyttat stenen, de hade bara lagt upp den på en lastpall. Situationen tycktes otrolig, Självaste Runverket tycktes tillsammans med Kyrkogårdsförvaltningen ha brutit mot fomlämningslagen, lagen som säger att man inte får förändra, skada eller ta bort en fäst fornämning. Inte ens en markägare får flytta en fast fornlämning på sin egen tomt. Runstenar eller fragment därav, räknas till fasta fornlämningar.

En forntida vägvisare

Massor med information skickades till de för flyttningen ansvariga, om Albystenens historia och varför den gamla platsen är så viktig. Det är inte bara runstenen i sig som har ett historiskt värde utan även dess placering i landskapsbilden. Platsen kan ju berätta varför människorna för tusen år sedan valde att resa stenen just där. Det var ingalunda en slump. Albystenen markerade på sätt och vis Albys yttersta utpost mot söder. Tillsammans med Sandastenen har den stått på gränsen mellan tre järnåldersgårdar och förbi runstenarna gick en forntida väg. Kom man färdandes på denna väg söderifrån, möttes man av runstenarna, samtidigt som man såg det forntida Alby med alla sina grå, timrade hus på andra sidan dalsänkan. Om en runsten flyttas från sin ursprungliga plats möbleras historien om, spåren i landskapet suddas ut och går inte mer att återställa. Möjligheten att även i framtiden uppleva den forntida miljön går om intet och en planering, i det här fallet av kyrkogården, tappar sin lokala förankring i det gamla kulturlandskapet. Tyvärr flyttades Sandastenen redan på 1800-talet till parken bakom Sandas huvudbyggnad, men det var långt innan fomminneslagen fanns.

Vi hittade runstenen på soptippen!

Både Kyrkogårdens förvaltare och Runverket förstod situationen. Två år hade gått sedan stenen flyttades och med vänliga ord gav de löfte om att stenen snarast skulle återbördas till sin gamla plats. Detta skulle ske senast våren 1998. Våren kom och gick, det blev sommar – höst, men ingen sten syntes till. Den gamla gropen förblev tom. Det blev vinter. Vid ett besök i januari 1999 gick jag och Arne Boman runt maskinparken vid kyrkogården och klättrade in på dess baksida. Vi var nyfikna på vart stenen tagit vägen.

Till vår fasa fick vi se att stenen kastats på soptippen. Bara ett hörn stack upp bland kablar, plank och annat skräp. Larmet gick bland Arkeologigruppens medlemmar som kom och bevittnade saken. Åter kontaktades Runverket och Kyrkogårdens förvaltare. Och vid ett hastigt sammankallat möte någon vecka senare med alla berörda parter kunde alla äntligen enas om att det var hög tid att flytta tillbaka stenen till sin rätta plats.

Lite fakta:

Sö_259,_AlbyAlbystenen, som endast är den forna runstenens fotstycke, står sannolikt kvar på sin ursprungliga plats i kanten av en åkerholme och strax nordost om Österhaninge begravningsplats. Den står som en gränsmarkering mellan byarna Alby, Lundby och Berga och sannolikt har en forntida väg gått förbi. Stenen står omnämnd på en lantmäterikarta 1774 och på 1850-talet uppgav Rickard Dybeck att han vid ett besök fått höra, att den ”blivit sönderslagen för flera mansåldrar sedan”. Av tre brottstycken som då fanns på platsen har två försvunnit men de syns på hans teckning här intill.

Alby karta

 

 

 




Solsidan…. i Alby!

Alby

Villan i Alby i december 2009. Byggherren har lagt ner stor energi på stödmurar i natursten vilket hedrar honom. Byggnaden är i och för sig också vacker, lite svårt dock att tycka att den passar här!

Under mina ”strövtåg” i hembygden, främst i områden där husen är röda med vita knutar, fann jag med viss förskräckelse redan 2009 att man i den gamla byn Alby började bygga denna, säkert vackra men malplacerade, jättevilla i områdets södra del, kallad Albydal.

Kommer man söderifrån nerför Berga Backe stirrar jättefasaden emot en som ett ont öga!

Man funderar på hur kommunen resonerat i detta bygglovsärende, vissa får ju inte ens bestämma exteriörfärg på sina villor, fel färg förstör miljön!

Albydal exploaterades på 1940-talet av GW Rönnlöf och bebyggdes med fritidshus och några mindre villor.
Området tillhörde en av ursprungsgårdarna, Alby 2:2, kallade Erikssongården som varit i samma släkt i tvåhundra år.
Läs Karin Aspbergs historiska berättelse om gården

Den stora villan med glasfasaden i söder mot Albydalen verkar inte ha varit bebodd men är nu till salu på nätet. Är du intressent får du nog vara beredd på ett rejält tag i plånboken!

Alby2

Bild från Google Street view 2016.

 




Alby 2:2, ”Erikssongården”

I Haningegillets Haningebygden 36 skriver Karin Aspberg om en av Albygårdarna.

Alby 2:2, gamla Erikssongården och Albydal

Det sägs att denna gård har ägts av samma släkt i minst 200 år. Den har dock inte gått i arv från far till son som en källa låtit berätta. Vid storskiftet 1775 ägde Anders Nilsson en hemmansdel på ¼ mantal. Efter fyra år gick han med på att flytta sin gård från trängseln i bykärnan till nuvarande plats.
När byns utägor skiftades 1798 företräddes hans då minderåriga barnbarn Erik och Stina av förmyndare. De var då inte bosatta i Alby.

Alby stallbacken 1972

Stallbacken

När hemmansägarna i byn kallades till laga skifte 1831 var nämndemannen Olof Ersson i Högsta ägare till denna gård. Kanske var han nära släkt till ovan nämnde Erik. Inför laga skiftet, 1854, företräddes nämndemannen av sin arrendator och måg, Anders Olsson.
Denne Anders Olsson var född på Kalvsvik och han hade varit klok nog att gifta sig med  dottern till ovan nämnde jordägare.

Svärfadern dog 1837 och när laga skiftet skrevs under 1857 så var det mågen Anders Olsson som stod som ägare. Det gick bra för Anders Olsson. Även han blev nämndeman, men han och hans hustru Brita Catharina var barnlösa. Det var däremot inte Anders bror och dennes hustru i Broby norrgård, nära Husby. Där var stugan redan full av barn när lilla Maria Lovisa föddes 1839. Några år därefter sambrukades Broby norrgård med Husby och familjen flyttade till Västerhaninge.

År 1845 står Maria Lovisa som fosterbarn hos sin farbror Anders Olsson i Alby och när hon blev vuxen och gift sig med Anders Eriksson från Hammarby tog de över gården. Anders Eriksson och Maria Lovisa fick två döttrar och en son. Sonen Anders Gustaf Eriksson tog över gården. Han var gift med Anna Lovisa Pettersson.
Paret fick tre barn: Ernst, Anders och Karin (gift Blomqvist).

År 1939 var gården på 65 hektar varav 15 var åkermark. De hade två hästar, sju kor, två ungdjur, tre svin och 25 höns. Anders Gustaf gick ur tiden 1913, men hustrun Anna och barnen hade gården kvar.
Anna bedrev tvätteriverksamhet i liten skala i likhet med de flesta andra bondkvinnorna i byn. År 1945 sålde de gården till Carl W. Rönnlöf, som var en trävaruhandlare från Vendelsö.

7320110744_48065d0ece_o

Rönnlöf lät 1945 avstycka en stor del av gårdens areal till 39 tomter, där bland annat Albydal ingår. Till en början byggdes mest fritidshus här, men nu domineras området av villor i varierande storlek. Resten av gården såldes senare till Österhaninge kommun där Rönnlöf en tid var kommunalfullmäktiges ordförande. De förra ägarna, Ernst Eriksson och hans mor Anna, bodde kvar i Alby sedan gården sålts .

Drängstugan

Drängstugan på Petterssongården.

En tomt med bostad, ”drängstugan” mittemot tidigare manbyggnaden och norr om vägen, hade tidigt blivit avstyckad som Alby 2:5, och blev nu deras hem. Tomten 2:18 med gamla manbyggnaden ägdes länge av åkaren Paul Lundström med familj.  Ägare sedan 2005 är Mira och Urmas Broberg.

6328814176_39d9713882_o (2)

Mangårdsbyggnaden är idag ombyggd med en ovanlig takkonstruktion.

Läs här om Mellqvistgården i Alby

En promenad till Alby

 




Kvast-Otto

oyyo - kopia

Här hade jag en felaktig bild på Otto Erikssons hus, så här såg det ut enligt Tonny Treiberg mfl. Låg på Nynäsvägen 113.

”Kvast-Otto”, Otto Eriksson, var född 1873 i en statarstuga på Vendelsö Gård, och bodde på Gottfridslund i Alby i omgångar hos brodern Gottfrid som var sadelmakare där. Han kommer dit 1902 från Lötkärr.

Deras åldriga mor, änkan Klara Lovisa, f Utterberg,  kommer också dit men sju år senare. Samma år, 1909, flyttar Otto ensam lokalt i Alby som dräng, nu till Petterssongården, vidare 1911 till Strömslund i Jordbro, året efter till Vendelsö, han skrivs i kyrkoboken då som rödfärgare. År 1916 år han åter på Gottfridslund hos brodern/modern.
Efter en kort tid på Åbrunna kommer han som torpare till Herrhagen och nygift med Helfrid Blomlöf år 1920. Hon har två barn med sig i boet och man får två gemensamma barn födda 1920 och 1922. Familjen flyttar 1925 till Handen och bygger egen villa på Nynäsvägen i Handen, Söderby 1:308 några år senare.

Otto försörjer sig som rödfärgare, kvastbindare och tvättare. Kvastarna säljer han till Stockholms stads renhållningsverk!

A-kvast-940jpg

Sopkvastarna bands av björkris och användes in på 50-talet.

Han avlider på Nynäsvägen 116 i Handen 1955 och hustrun 1963.

I författaren Birger Wårds nyckelroman år 1956 från Österhaningetrakterna, ”Ödet står på lur”, får Kvast-Otto låna ut sitt namn till en ganska obehaglig karaktär som troligen inte på något sätt sammanstämmer med verkligheten.

Läs här lite mer om denna roman,




Mellqvistgården i Alby

Den vackra och delvis ålderdomliga byn Alby i Österhaninge ligger på norra sidan av den östvästliga dalgången från kusten upp mot inlandet. Man har en bra utsikt över byn från begravningsplatsen vid Kycklinghagen och man ser den delvis från Dalarövägen vid krönet på Berga Backe.

Alby

Alby och Sanda på Häradskartan från 1905

Karin Aspberg, född och uppvuxen på Kalvsvik, har skrivit två böcker om gårdarna i Österhaninge.

Här kommer ett utdrag ur tvåan från 2013 om en av Albygårdarna, Mellqvistgården.

Alby 2:3, Mellqvistgården

Mellqvist

Vid första husförhöret i Alby 1750 var bonden Per Ersson och hustrun Stina närvarande. Per var fortfarande med vid storskiftet 1775. Hans hemmansdel var på ¼ mantal. Sonen Olof tog vid och efter Olof ärvde hans son Per Olsson gården som då var på 1/8 mantal. Vid laga skiftets förlikning 1857 var Per Olsson med och skrev under överens-kommelsen.

Vid skiftets verkställande flyttade sedan den ena gården efter den andra ut från bykärnan, endast Per Olssons ättlingar blev kvar. Fastigheten på 1/8 mtl ärvdes först av sonen Anders Pettersson, men ägandet gick vidare till Pers dotter Kristina Pettersson som var änka och gårdsägare i Hammarby. En av hennes döttrar, Anna Sofia Pettersson, fick överta gården i Alby i samband med att hon gifte sig med Axel Teodor Mellqvist. Han står som ägare 1904.

Fanny Mellqvists mor Anna Sofia f.Pettersson

Anna Sofia Pettersson, gift Mellqvist (1865-1938)

Teodor Mellqvist var inte född i bygden, men vann respekt på grund av sin duglighet. Han anlitades ofta som slaktare och skötte sitt jordbruk väl och fick med tiden en del kommunala uppdrag.

Teodor Mellqvist

Teodor Mellqvist, 1879-1962

Paret Mellqvist hade två barn, Gustaf och Fanny. En ny manbyggnad uppfördes 1908. Man använde grunden efter den gamla bostaden.

Fanny Mellkvist

Fanny Mellkvist, gift Seijbold  (1904 -1990). Här som konfirmand.

Redan 1920 kunde han köpa 7,15 hektar åkermark från granngården Alby 1:2. Vid slutet av 1930-talet var gården på 44,9 hektar, varav 13,9 var åkermark. Djurbeståndet var två hästar, åtta kor, två ungdjur och 25 höns.
Hustrun Sofia bedrev tvätteriverksamhet i liten skala. Vid tvättleveranserna till stamkunderna i Stockholm kunde hon passa på att sälja färska produkter som ägg, kött och potatis direkt från gården. Fanny Mellqvist hushållade för sin far efter moderns bortgång 1938. Mellqvists var de första i byn som skaffade sig TV-apparat på 1950-talet. Grannarna kom ofta på kvällarna för att titta.

Fanny gifte sig sedan vid mogen ålder med Göte Seijbold. De övertog gården när Teodor gått ur tiden 1962.

Göte fixad

Göte Seijbold (1917-1998)

Fannys bror hade tidigare dött barnlös och Fanny och Göte var också barnlösa. De sålde marken söder om ån till Österhaninge församling omkring 1990 för att begravningsplatsen behövde utvidgas. Fanny Mellqvist gick ur tiden 1990. Hon var den sista i sin släkt som ägt familjens gård. Den hade då gått i arv i minst 260 år. Göte levde till 1998 och när han hade gått bort sålde hans anhöriga gården.

År 1999 köpte Lotta och Henrik Malmström hela den återstående jordbruksfastigheten. De har också år 2006 köpt till betes hagen söder om den stora f.d. ekonomibyggnaden till Alby 1:2, men kommunen äger fortfarande den byggnaden. Alby 2:3 är fortfarande en jordbruksfastighet. Familjen Malmström driver den som hästgård. Stallet har plats för tio hästar och på sommarhalvåret kan ännu fler beta i hagarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA