haninge.org

Hembygd i Haninge

Hammarsonen Herman Upmarks tragiska öde

image_pdfimage_print

Bo Stjernström

I Glimtar Nr 1 från 2010 har Bo Stjernström skrivit en artikel om Mauritz Upmarks näst äldste son Hermans oblida öde i Sörmlandsskogen. Han mördades, mer eller mindre av misstag, av rånarna Hjert och Tektor som gick till den svenska kriminalhistorien för sitt dåd. Kanske mest Tektor som blev den siste svensk som avrättades offentligt.

De flesta stora godsen i Haninge bildades och fick sina namn långt tillbaka i tiden. Ett undantag är Hammar, som bildades av kronofogden Frans Gustaf Upmark som, när han kom till Ribby i Västerhaninge, började köpa in och slå ihop de närliggande gårdarna Mulsta, Tuna, Krigslida och Wälsta. År 1809 gifte han sig med Fredrika, dotter på Tuna, och de fick 9 barn. Efter att hustrun dött gifte han om sig med en flicka ur kyrkoherdens familj, Klara, och fick med henne två döttrar. Den äldsta sonen Lars Gustaf Mauritz föddes 1811 och blev revisor. Huvudgården Hammar uppfördes när han var tre år i en tidigare obebyggd ängsbacke 1814. Mauritz tog mer och mer del i jordbruket och tog efter faderns död över driften av godset och löste med tiden ut sina syskon. Han gifte sig med Mathilda, dotter till sjökapten Christoffer Henrik Molien som dog på sin sista Kinaresa och är begravd på danskön i Kanton. Familjen fick fem uppväxande barn, tre söner och två döttrar. Den äldsta sonen Gustaf fick en lysande bana inom kulturen och slutade som intendent på Nationalmuseum.

Herman UpmarkNästa son, Herman, föddes 1845 och växte upp på Hammar. Han utbildade sig till civilingenjör och den 19 augusti 1873, då 27 år gammal, gifte han sig med den sex år yngre Julia Rosentvist från Källna i Skåne. Faderns önskan var att Herman skulle ta över Hammar i framtiden. Lyckan verkade lysa över släkten och den tredje generationens framtid ansågs säkrad och utstakad.

Herman fick arbete som distriktsingenjör vid det nystartade OFWJ, Oxelösund – Flen – Västmanlands Järnvägar, som påbörjat byggandet av banan. Det medförde mycket resande, så de nygifta bosatte sig i Eskilstuna, centralt utefter järnvägslinjen.     På måndagskvällen den 31 augusti 1874 var Herman på hemväg från en tjänsteresa i Stockholm. Det fanns två möjligheter, antingen att kliva av tåget i Södertälje och ta en ångbåt eller att fortsätta med stambanan till Sparreholm. Men vädret var bedrövligt och det fanns ingen lämplig båtförbindelse med Eskilstuna. Han längtade hem. Det var nu 12 dagar efter hans och Julias första bröllopsdag. Genom att fortsätta med tåget och skaffa en skjuts i Sparreholm skulle han kunna vara hemma före gryningen.

Framme i Sparreholm sökte han upp sin vän åkeriägaren Jonas Lundqvist och fick låna två hästar och vagn med kusken, den 24-åriga Johan Larsson. Medan regnet öste ner drog Herman på sig handskar och flera rockar, steg upp i vagnen och drog upp suffletten så långt det gick. Vid halv tiotiden rullade ekipaget iväg den första milen till Malmköping. Det tog en timma. Man rastade vid gästgiveriet. Herman var ivrig att komma vidare, men gästgivaren varnade honom att fortsätta på natten. Det hade nämligen nyligen varit många inbrott i trakten, till och med hos länsman i Malmköping. Postdiligensen anlände under tiden till gästgiveriet och postiljonen Anders Broberg, som var utrustad med dubbla pistoler, föreslog att man skulle följas åt med ekipagen i fortsättningen, speciellt som Herman hade en stor summa pengar i bagaget. Men Herman var inte rädd, utan fortsatte i förväg i regnet och stormen. Den beväpnade postiljonen och hans kördräng Carl Lätt skulle komma en stund efter. Klockan var nu elva på natten och det var tre och en halv mil kvar till Eskilstuna. Herman skulle kunna vara hemma hos sin unga hustru före klockan tre på morgonen.

Hjert 2

Gustaf Adolf Hjert

Tidigare under året hade två obotliga tjuvar och rånare släppts ut från straffängelset på Långholmen i Stockholm. De hade båda dömts till fem års straffarbete och lärt känna varandra under fängelsetiden. Först ut var smålänningen Gustav Hjert, född i soldattorpet nr 86 i Huseby tillhörande Kalmar regemente. Han hade nu blivit 30 år gammal, kallades bergsprängare och hade under hela sitt liv varit verksam med stölder och förfalskningar och avtjänat flera straff. År 1874 hade han blivit fri i februari och väntade på att den sex år äldre Konrad Tektor skulle komma ut ett halvt år senare.

Tector

Konrad Tektor

Tektor, som var född i Svanshals i Östergötland, hade ett ännu digrare brottsregister med rån och kyrkstölder som specialitet och var en känd bråkmakare. Han arbetade ibland som murare, var gift och hade barn och en dröm om att emigrera till Amerika. Brodern Alfred hade rest dit året innan och hustrun hade nyligen skickat över sonen Carl. Nu behövde Tektor göra ett stort rån för att finansiera resan. Hjert var också intresserad och  invigd och började planera under väntetiden. Det bästa skulle vara att råna en postdiligens.

I maj var han i Malmköping och undersökte vägen och tidtabellen för postlinjen mellan Sparreholm och Eskilstuna. Där fanns många lämpliga ställen för överfall de veckodagar transporterna gick på nätterna. Den 16 juli släpptes Tektor och begav sig till Hjerts bostad i Stockholm. Veckan efter gav de sig iväg söderut och gjorde ett stort antal inbrott i trakterna kring Vadstena och Motala. Söder om Mjölby stal de två jaktbössor från en löjtnant. Pistoler hade de redan skaffat tidigare. Den 20 augusti kom de med tåget till Sparreholm och fortsatte till fots till Malmköping. 5 km nordväst om samhället nära Navesta gård hittade de ett lämpligt område med tät skog och en grind med gärdesgårdar på sidorna. Tre gånger i veckan gick den lämpliga natt-turen. De byggde en riskoja i skogen, stöpte hagel och övade prickskytte. Under tiden fram till den 27 augusti, då postdiligensen skulle rånas, gjorde de flera inbrott i Malmköping och gårdarna omkring. Det var ett under att de inte blev upptäckta.

Till och med länsmansbostället fick släppa till mat åt rånarna. När de nu låg beredda vid rätt passagetid kom bara en tvåhjulig vagn med en häst. Rånarna lät den passera utan att de röjde sig. Vad de inte visste var, att man använde en liten omålad vagn när det bara var lite post och inga passagerare. Nästa chans var på lördagen den 29:e. Nu lade de sig i bakhåll vid Hagtorp längre norrut. Men då kom den gula postdiligensen i sällskap med en annan vagn. Det var för mycket att klara av, så även den här gången fick man ge upp. Riskerna ökade med tiden. Folk hade börjat bli vaksamma. Tiden var knapp. Nästa chans var först kommande måndag natt.    Hermans ekipage rullade på längs vägen mot Eskilstuna medan regnet smattrade på suffletten. Efter en halv timma började man närma sig skogspartiet där rånarna gjort sitt första misslyckade försök.

De låg nu beredda med sina dubbelpipiga bössor laddade med hagel efter att ha bundit fast grinden. Exakt efter postdiligensens tidtabell bromsade kusken in framför den stängda grinden. I mörkret och regnet kunde rånarna inte urskilja någon färg på ekipaget som såg ut som diligensen. När kusken reste sig för att öppna grinden rusade Tektor fram och siktade på honom men missade målet. Hjert siktade bättre och sköt kusken i halsen, varvid han föll död ner på kuskbocken.

Karta 4
Herman sträckte sig efter tömmarna, men träffades av en hagelsvärm från Tektors andra pipa och föll allvarligt sårad tillbaka in i vagnen. Hjert fyrade av sin sista pipa mot vagnen utan att träffa Herman. Hästarna började skena men stoppades av Tektor. Hjert tittade in i vagnen och upptäckte det katastrofala misstaget! Innan de hann undersöka Herman och vagnen hörde de den riktiga postdiligensen närma sig. Den stannade till vid Hermans ekipage och kusken hörde Hermans varningsrop att det fanns mördare i närheten. Lätt satte högsta fart genom den nu uppknuffade grinden och körde till närmaste torp en halv mil längre bort och larmade om överfallet. Rånarna, som gömt sig vid vägkanten med sina tomma bössor, flydde snabbt genom skogen mot Flen.

Ett uppbåd skyndade sig till mordplatsen och fann Herman vid liv men allvarligt sårad. Man tog honom till Navesta gård. Under tiden hämtades provinsialläkaren i Malmköping och man kallade på länsman. Båda kom till Navesta vid femtiden på morgonen. Herman fick morfin mot smärtorna, men man insåg att han var dödligt sårad. Under dagen blev han allt svagare och avled vid fyratiden på eftermiddagen den 1 september 1874. När det ofattbara beskedet att hennes man brutalt mördats nådde den unga Julia, blev hon allvarligt chockad. Hennes liv var plötsligt i kaos. När budet kom till Hammar bröt såväl modern som fadern ihop.

Mördarna fortsatte söderut och stal mat och pengar under vägen. Åtta dagar efter mordet tog de tåget från Hallsberg till Motala för att råna banken där. Drömmen om Amerika fanns kvar, men det behövdes ett stort kapital. De blev skrämda mitt i försöket och fick avbryta. I Oskarshamn gick det inte bättre. I Smålands Enskilda Bank tog man fel skattkista, den med reverser som var helt värdelösa för dem. Från Kalmar tog de båten till Visby och gömde det tjuvgods man samlat under vägen medan man fortsatte att stjäla i gotländska gårdar och kyrkor. Gömman hittades och polisen kunde med hjälp av föremålen och hälare rekonstruera deras flyktväg ända tillbaka till Malmköping.

Nu visste man vilka förövarna var och jakten började. De flydde i en stulen liten segelbåt, en tremännig, och seglade med den in i Bråviken den 13 oktober. Där siktade de en tullbåt, blev rädda och sänkte snabbt tjuvgodset vid närmaste strand. Därefter höll de till i Stockholmsområdet, trots att en belöning på 1000 kr var utlovad till den eller de som fångade mördarna. De klarade sig nästan en månad, men den 5 november övermannades båda under dramatiska omständigheter.    Nu följde ett antal rättegångar i de härader där de olika brotten begåtts. Tektor dömdes slutligen i Visby och behölls där, medan Hjert fick en sista rättegång i Södertälje. Båda dömdes av häradsrätterna att mista livet genom halshuggning i de härader där de fått sina slutliga domar. Hovrätten fastställde domarna och deras nådeansökningar avslogs den 17 mars 1876. De avrättades på samma klockslag 07.00 den 18 maj 1876. Det blev de sista offentliga avrättningarna i Sverige, 21 år efter att den sista offentliga avrättningen i Sotholms härad utfördes vid Galgstenen på Jordbromalmen, även den genom halshuggning.

Den brutala förlusten av sonen Herman och oron för Hammars framtid gjorde att Mauritz tappade livslusten och framtidstron. Efter hans död 1880 blev det istället den tredje sonen Johan (av alla kallad John) som tog över Hammar. Han var då 30 år gammal och gifte sig året efter med den tio år yngre Elin Westman. Men lyckan blev tyvärr kort. Bara tre år senare dog hon. ”Farbror John”, som han kallades på äldre dagar, levde länge men gifte aldrig om sig.

För Julia gick det bättre. Hon for ner till sin släkt i Skåne (modern hade redan dött ett halvt år innan mordet), och när hon återhämtat sig gifte hon om sig med den nio år äldre maskindirektören Gustaf Fredrik Bodin. De bosatte sig i Malmö och fick två döttrar, Anna Maria 1883 och Elisabet 1885. Hennes Gustaf gick bort 1899, men själv levde hon ända  till den 7 oktober 1933.

Gravsten Herman

 

Herman begravdes i det Upmarkska gravkvarteret på Västerhaninge kyrkogård. Den enkla texten på den lilla gravstenen med det stora vita korset ovanpå: ”Herman Upmark 1845 – 1874”, avslöjar inget om hans tragiska och hemska öde. Tänkt som arvtagare till Hammar, nygift, på fel plats, på fel tid, brutalt mördad av misstag.

 

Fotnot:
År 1976 gjordes en svensk långfilm, Drömmen om Amerika, som bygger på händelserna i detta drama. Den regisserades av Christer Abrahamsen och mördarna Hjert & Tektor gestaltades av Hans Klinga och Janne ”Loffe” Carlsson.

2 kommentarer

  1. Jan Lindblad

    2016-03-23 at 11:12

    Den sista offentliga avrättningen i Sverige ägde rum på Stenkumla backe den 18 maj 1876. Folk har avrättats efter detta men inte offentligt. Han hette Konrad Pettersson Lundqvist Tector, och han hade tillsammans med Gustav Eriksson Hjert befunnits skyldig till mord och stölder, bl a en stöldturné på Gotland som också innefattade kyrkor. Tector halshöggs på Stenkumla backe medan Hjert togs av daga annorstädes.
    (från Guteinfo.com)

  2. Sune Nilsson

    2016-05-22 at 06:58

    Via FB, Mia Stenberg

    Hej.
    Jag skrev för ett tag sen om att jag önskade få följa upp angående en gravsten som visades här. Någon som hade blivit mördad utav Tektor. Och Tektor i sin tur blev fängslad i Visby, avrättad och begravd i Stenkumla på Gotland. 18 maj 1876.
    Jag har nu varit där och gjorde en historisk vandring. Från fängelset, cell 30 där han satt i lite över ett år för att sedan med häst och vagn åka drygt en mil för att avrättas genom halshuggning.
    (Sista offentliga avrättningen i Sverige.) Vilket också misslyckades… 3 hugg innan huvudet lämnade kroppen. Han blev under sin fängelsetid djupt kristen och fick då begravas innanför kyrkomuren, vilket inte hans kumpan Hjert fick. Han ligger helt ensam på denna sida av kyrkan och kommer så förbli.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

© 2018 haninge.org

Tema av Anders NorenUpp ↑