haninge.org

Hembygd i Haninge

Rune Karlsson, humanist, forskare och pedagog

image_pdfimage_print
Rune Karlsson

Författaren (tillsammans med Anita Stjernström) av Gillets årsbok ”Så tvättade vi i Haninge”, Rune Karlsson, har på vår enträgna begäran skrivit en kort artikel om sitt liv från tvättarson i Kvarntorp under sina första 25 år till en akademisk karriär med kungligt inslag.
Titeln på artikeln nedan har satts av redaktören under viss protest från författaren!

Mitt yrkesliv – en lightversion av en klassresa

Elin Mimmi Fanny Gustaf Pelle

Min mor Elin t.v, med systrarna Mimmi, Fanny och brodern Gustav. Mimmi senare gift Wretman och Fanny gift Hultström.

Mina föräldrar var Elin Linnéa Pettersson (1905–1994) och Carl Herman Carlsson (1903–1985). Min mor föddes i Högsta, Österhaninge, men flyttade tre år senare med sin mor Anna  Pettersson (1872–1925) och sina systrar Mimmi och Fanny till Marielund, nu rivet, vid Skutans gård i Österhaninge. Där föddes brodern Gustav år 1908.

Alla syskonen gick i Svartbäckens skola. Marielund låg ett par hundra meter från Forsla kärr och vid kärrets strand fanns en tvättstuga (nu totalt försvunnen), som gav min mormor och hennes barn en möjlighet att försörja sig. Hon blev stadstvätterska, dvs. tvättade kläder åt bättre bemedlade personer i Stockholm.

Herman 1979-2

Min far Herman Karlsson, foto från 1979.

Min far Herman och hans syskon Nils (f. 1900) och Lisa (f. 1908) växte upp i Rosenhill, gränsande till Kyrkskolan, där alla syskonen gick. I Rosenhill drev föräldrarna Maria Elisabeth (1875–1928, f. Andersson) och Carl Carlsson (1876–1957) en lanthandel.

Min farfars föräldrar hade 1889 flyttat från Muskö till Västerhaninge. Min farfar, som konfirmerades i Västerhaninge kyrka, blev torpardräng i Näset och i Sandvik och därefter mjölkarrendator vid Ekeby säteri. Där träffade han Maria (se ovan) som var mjölkpiga vid säteriet och bosatt i Rosendal. De vigdes 1901. De turades om att varje natt köra mjölk in till Stockholm. De flyttade efter något år till Berga, Österhaninge, där min pappa föddes. (Jag har f.ö. ett ca två hundra år gammalt slagbord från Berga gästgiveri, som i dag har blivit mitt skrivbord.) Under denna tid hyrde min farmor Maria en affär som låg vid Stenhamra. Först 1907 byggdes Rosenhill.

Rosenhill

Handelslägenheten Rosenhill i Österhaninge kyrkby.

Mina föräldrar gifte sig 1926. Jag föddes 1927 och kom att leva mina första 25 år i Kvarntorp i norra Handen. Kvarntorp vid denna tid skulle kunna beskrivas som ett alldeles eget samhälle. Där fanns en livsmedelsaffär, ett åkeri, en bensinstation, ett krukmakeri, tre mindre jordbruk, Söderby gård, Söderby kvarn – och ett tiotal tvätterier. Dammkärr (i dag kallat Dammträsket), med ett tillflöde från de bägge Rudansjöarna och två avflöden, var givetvis huvudorsaken till att så många tvätterier växte upp i just Kvarntorp och Kolartorp.

9968

Villan i Kvarntorp som var mitt hem under 25 år.

Mina föräldrar flyttade in i en tvåvåningsfastighet på norra sidan av Dammkärr och började där med ett stadstvätteri. Egentligen något överraskande, eftersom min pappa hade genomgått ett slags teknisk utbildning i Stockholm och dessutom hade åkerirättigheter. Men den inköpta fastigheten, V:a Täckeråker 1:43, hade sina fördelar. Där fanns redan både tvättstuga och torklada. Tvättstugan låg någon meter under kärrets nivå och det fanns ett avflöde som utmynnade i Drevviken Min mamma hade fått kunskaper om tvättande av sin mor och av syskonen, när hon bodde i Marielund. Vill man läsa mer om detta har jag i boken ”Så tvättade vi i Haninge – Den unika stadstvättepoken 1900–1960” (Karlsson och Stjernström 2015) berättat om mina föräldrars liv som tvättare.

Många av mina minnen från barndomen grundar sig givetvis på att jag hade bägge mina föräldrar hemma, visserligen helt upptagna med det hårda slitet i den fuktiga och dimmiga och vintertid isiga tvättstugan. En sådan miljö kan inte glömmas. Farliga var t.ex. remmarna när de gled av drivhjulen och slog som jätteormar. Med barntillsynen hade mina föräldrar problem, eftersom de lär ha bundit fast mig i flaggstången för att jag inte skulle gå och ramla i kärret. Min mamma påminde mig ständigt om ett fasansfullt monster som hade sin hemvist i kärret.

Rätt tidigt fick jag ibland hjälpa till i tvättstugan med att bl.a. packa våta kläder i centrifugen. Men mesta tiden fick jag ägna mig åt trädgårdsarbete. Vattning, ogräsrensning, skyffling och krattning av gårdsplanen, klippning av grönytor, lövräfsning, avgroddning sommartid av potatis i jordkällaren och sättning och upptagning av potatis (potatisplockarlov existerade under denna tid).

Vintertid fick jag hjälpa till med snöskottning och på sommarloven med vedhuggningen till ångpannan i tvättstugan. Men de här många sysslorna upplevde jag aldrig som något motigt, snarare tvärtom. Det kändes helt självklart att jag skulle hjälpa till så gott jag kunde, i synnerhet under kriget, då jag efter skolan ibland fick hjälpa till med tvätten eftersom min pappa var inkallad i Vännäs under två vintrar.

Min barndom kändes alltid riskfylld, framför allt genom all olycka som kunde hända mina föräldrar. Och samtidigt kändes den trygg, eftersom jag var medveten om att allt de uträttade var för min skull. Långt efter deras död finns min starka relation med dem kvar.

Men allt var inte bara arbete, jag hade givetvis också fritid. Jag spelade under några år fotboll och även bandy i Handens SK, dock utan att göra några mål. Den som höll ihop idrottsverksamheten var en synnerligen hygglig och trägen idrottsledare vid namn Kindlund. Inte helt utan problem, för klubben hade ibland svårt att finna mark för fotbollsspel. Under några år spelade vi på ett gärde gränsande till Nynäsbanan, då tillhörigt gården Mellanberg. Några år spelade vi på ett fält, där Coop i dag ligger, helt nära Dammkärr.

12734141_589060441256396_5236137419176285052_n

Sportcafét i korsningen Nynäsvägen-Dalarövägen.

För några av oss Handenungdomar blev Sportkaféet en mötesplats, ibland även Hörnkaféet. I bägge konditorierna fanns en jukebox, minns jag. Och varje söndagskväll kl. 19.15 visades film i Folkets hus. Sannolikt skapades mitt livslånga filmintresse där. I ett annat sammanhang (Glimtar, nr 2 2013) har jag berättat om att sovjetiska soldater, som var internerade i ett läger i Lissma, fick vandra till Folkets hus för att se film. Vid två tillfällen var jag där samtidigt som ryssarna.

Regina

Regina Engström

Jag gick i Handens folkskola under mina första fem skolår och hade utomordentligt kunniga och seriösa lärare: Nanna Gabrielsson i åk 1 och 2, Regina Engström i åk 3, 4 och 5 samt Aron Aler i slöjd. Tack vare Regina Engström, som kom hem till mig och gav mig extra lektioner i räkning, lyckades jag klara inträdesprovet till Södra Latin, där jag sedan gick i 8 år och tog studentexamen på reallinjen 1947.

2950777203_8f577d3c83_o

Högre allmänna läroverket för gossar på Södermalm, Södra Latin.

Efter ett års värnplikt (1947–1948) vid Ing. 1 och Ing. 2 gick jag en ettårig kurs på Frans Schartaus Handelsinstitut, ett ”sabbatsår” för min del, men som också gav mig möjligheten att söka semestervikariat för att undvika studielånsfällan. Som semestervikarie kom jag att arbeta vid Karolinska sjukhuset 1949 (som assistent åt intendenten), på ett avdelningskontor för Göteborgs bank 1950 och på ett avdelningskontor respektive på huvudkontoret för Enskilda banken 1951–1955.

År 1950 hade jag skrivit in mig på Stockholms Högskola. Anledningen var att jag ville pröva på att läsa ämnet ”litteratur med poetik” på universitetsnivå, eftersom mitt starka intresse för framför allt romanläsning och politik hade utvecklats till nästan besatthet redan under det första gymnasieåret i Södra Latin. Och jag hade valt rätt, visade det sig.

250px-RunjanneRAÄ

”Run-Janne”

För första gången i mitt liv trivdes jag med att bli undervisad. Att sitta på bibliotek och läsa klassiker blev för mig en angenäm tillvaro. Jag åkte in till stan varje dag och satt på Kungliga Biblioteket. Ännu bättre kändes det när jag läste ämnet nordiska språk, i synnerhet fornisländskan, ett ämne som de legendariska och de mest suveräna lärare jag någonsin haft undervisade: professorna Elias Wessén och Sven B. F. Jansson (”Run-Janne” kallad).

Historia blev det tredje ämnet, i vilket den mycket dynamiske och medryckande professorn Torvald T:son Höijer undervisade. Märkligt nog fick man gå hem till sina professorer för att tentera. Jag kom senare att komplettera dessa ämnen med samhällskunskap med huvudvikten lagd vid nationalekonomi (1954) och statskunskap (1966). År 1955 fick jag alltså min filosofie ämbetsexamen.

Höijer

Torvald T:son Höijer

Under mina första år som studerande vid Stockholms Högskola hade jag faktiskt inte en aning om vilket framtida yrke jag kunde tänka mig. Jag trivdes nämligen bra med mina chefer och arbetskamrater jag hade under min semestervikariatstid. Emellertid började jag alltmer att fundera på lärarbanan. Tråkiga minnen av några lärare från Södra Latin-tiden var visserligen inte helt utraderade, å andra sidan lockade tanken att jag skulle kunna fä ägna mitt liv åt mina huvudintressen, litteratur och historia, och dessutom försöka få unga människor att ta del av den kunskap om livet som dessa ämnesområden ger.

I Södra Latin hade jag haft en historielärare som inledde varje lektion med orden: ”Hitler är en riktig gangster!” För samme lektor skrev jag 1946 ett s.k. enskilt arbete om nazism och fascism, ett kunskapsämne som jag kände att jag ville förmedla till omvärlden på något sätt, kanske som lärare. Författaren Per Wästberg har formulerat min lärardröm mer konkret: ”Bara genom kunskap om historiens återkomster – i våld, översitteri, i censur och skattepålagor, maktens övertramp och kulturens bräcklighet kan vi gå vidare.”

Under slutet av hösten 1954 måste jag ha bestämt mig. Jag sökte det enda utannonserade lärarvikariatet i ämnena svenska (modersmålet) och historia i hela Stockholm och kunde inleda min yrkeskarriär den 10 januari 1955 i Norra Real, ett mycket väl ansett läroverk för gossar, arkitektoniskt ett ”renässanspalats” vid Jarlaplan.

Nu mötte jag en verklighet som jag inte hade reflekterat över särskilt mycket. Den fick mina tidigare vikariatsanställningar att framstå som avkopplande semesteranläggningar. Det förväntades nu av mig, utan en enda dags lärarutbildning, att jag skulle klara av ett veckoschema på 25 undervisningstimmar. Problemen var givetvis många och omedelbara. Klasstorleken var ett av dem. I två realskoleklasser var antalet 38 elever, pojkar i 13-årsåldern. Men det övergripande problemet var det som alla lärare ställs inför: Hur bär man sig åt för att få en god och nära kontakt, hur väcker man intresse och arbetslust, vilken är min ansvarsuppgift som lärare, etc. Men jag hade haft tur. Jag kände mig välkommen och erbjöds oväntat hjälp av mina äldre kollegor, t.ex. med auskultationer, språkfrågor och skrivningsrättningar. Inbördes rivalitet existerade inte. Man respekterade eleverna. Dörren till kollegierummet stod praktiskt taget alltid öppen.

1974 NR

Jag skulle också snart upptäcka att en lärare under denna tid hade många möjligheter till vidareutbildning och karriärsutveckling. Redan efter drygt en termins undervisning blev jag av rektorn tillfrågad om jag ville överta skolsekreterartjänsten, som helt oväntat blivit ledig. Jag tackade ja och arbetsbördan blev nu ännu tyngre med protokollsskrivningar, schemaläggningar, årsredogörelser och då och då inhopp som vikarierande rektor. Jag lämnade denna tjänst först efter ca åtta år. (Några år därefter inrättades motsvarande s.k. studierektorstjänster).

SSMSVD030813S

Unge Carl Gustaf på väg till skolan med Nenne Björnberg.

Under åren 1956–1958 tjänstgjorde jag i Anna Dam-Broms skola på Tysta gatan på Östermalm. I denna privatskola gick HKH kronprins Carl Gustaf och mitt uppdrag blev att undervisa i ämnet svenska i årskurs 5 och 6 i den klass som kronprinsen gick. Undervisningen var tänkt som ett slags förberedelse till en skola med högstadium, som Broms skola saknade.

För min egen del uppfattade jag lite slentrianmässigt denna tjänst med fyra lektioner i veckan som vilket lärarjobb som helst. Få elever i ett litet prydligt klassrum. Enkel match, tänkte jag sannolikt. Men det blev det inte. Jag hamnade i stället i en mycket komplicerad men också upplevelserik och minnesvärd situation. Efter några veckor insåg jag och en tysklärare från Norra Latin, extrainkallad som jag, att undervisningen i våra ämnen hade varit bristfällig, eftersom flera av våra elever hade stora svårigheter med språket. En av dem var Kronprins Carl Gustaf, som var dyslektiker.

(Dyslexi, då oftast kallad ordblindhet eller läs- och skrivsvårigheter, ansågs i allmänhet som ett slags brist på begåvning. Jag hade emellertid läst en artikel i en skrift kallad Aktuellt från Skolöverstyrelsen, vari en vetenskaplig syn redovisades. Jag hade redan egna erfarenheter att bygga på. Några mycket studiebegåvade elever, som jag hade i Norra Real, hade också dessa skrivsvårigheter. Sunt förnuft sade mig att dessa elever ej kunde underkännas).

Jag slog larm, vilket ledde till ett antal krismöten. De första i fru Broms privatlägenhet på Sturegatan, då de som undervisade i HKH:s klass gav sin syn på situationen. Dessa möten kom mycket snart att följas av sammanträden av medlemmar i ett femmannaråd, som följde kronprinsens liv. I detta råd ingick bl.a. Skolöverstyrelsens chef, en läkare och prins Bertil, och det var i hans våning på Slottsbacken som dessa möten hölls.

SK.166.106302.Gustaf.VI.AdolfDet mest intressanta samtalet jag hade om den uppkomna situationen hade jag med kungen, Gustav VI Adolf. Jag blev först kontaktad av min mamma, jag minns inte hur, men min förskräckta mamma meddelade mig att man hade ringt från slottet och ville ha kontakt med mig. Hon hade tagit emot samtalet i tvättstugan, men jag hade visst inte talat om hemma att jag hade kronprinsen som elev.

Samtalet med kungen hade jag på slottet. Det blev ett mycket mjukt, öppet och personligt samtal. Han uppehöll sig mycket vid sin egen familjeroll, vilket ju sällan inträffar vid föräldramöten i skolan. Jag kom dock senare att tacka nej till att läsa extra med kronprinsen på slottet, jag skulle ju fortsätta att arbeta i Broms skola. Jag lånade dock ut min bandspelare, en Grundig vägandes fem kg, som jag befordrade till slottet med min VW av 55 års modell. Ja, tiderna har förändrats.

Andra minnen. Jag hade morgonlektioner och förberedde dem i min bil på Djurgården. Ca 07.30 bjöd Anna Broms mig på kaffe och vi satt på skolans enda hyvelbänk bland hyvelspånen och avnjöt wienerbröd från Tomtebageriet. På rasterna sparkade jag ofta boll med klassen i Gustav Adolfsparken.

En vacker sommardag i Byxelkrok på norra Öland, där jag vistades under sommarlovet, stannade totalt oväntat en stor Rolls Royce och ut ur bilen sprang fyra f.d. Bromselever inklusive kronprinsen. De hade lämpats ut av prinsessan Sibylla, som ville ha några timmars pojkledighet. De hade nu blivit högstadieelever och var alltså rätt rörliga. Dessvärre fick de syn på en ko, som betade helt fridfullt på en äng, och försökte rida på den. Ett snabbt ingripande av kons ägare förhindrade en katastrof, kor har nämligen svaga ryggar. För att lugna ner dem körde jag och en god vän dem till en lång, då ödslig sandstrand i Böda, där vi lekte och grävde ner kronprinsen i den varma sanden.

HKH

Följebrev

 

Fotografiet och följebrevet jag fick från hovet sommaren 1959.

Under två veckor i slutet av november och i början av december1959 deltog jag i ett lärarutbyte mellan Sverige och Danmark. En dansk lektor i Esbjergs gymnasieskola, Arne Espegaard, som varit en av ledarna för flyktingtransporterna av tusentals danska judar över Öresund under kriget, övertog min tjänst i Norra Real och jag hans i Esbjerg. Det var ett äventyr för mig. Mina kunskaper i danska var usla, å andra sidan så skulle jag tala svenska. Jag tog min VW, nu 1958 års modell, och lastade den full med min bandspelare och ljudband. Mottagandet blev chockartat. När jag steg in i skolans aula tidigt på måndagsmorgonen innan jag skulle börja den första lektionen, hälsades jag välkommen av hela skolan, lärare och elever, och sedan spelades och sjöngs Vi gå över daggstänkta berg.
Danmarksvistelsen var för övrigt den första gången i mitt liv jag ångrade att jag inte var rökare, eftersom jag då hade kunnat släcka cigaretten, när jag slog mig ned i katedern. Jag bjöds hem på middag hos några lärare och en slutlunch hos rektorsfamiljen, som hade en uniformerad ung flicka som serverade. En liten ringklocka av silver stod på bordet och användes flitigt av rektorns fru, minns jag. Ett resultat av resan blev i alla fall att mitt intresse för dansk litteratur ökade. År 1962 gav jag ut en antologi noveller av Martin Hansen, med rubriken ”Martin A. Hansen fortaeller”.

Åren 1960–1962 hade jag några extratimmar i Tyska skolan i Stockholm. Anledningen var att eleverna i denna tysktalande skola behövde studentexamensbetyg i ”svenska språket och litteraturen” för att få möjlighet till att studera vid ett svenskt universitet. Det blev en överraskande lätt uppgift för min del. Det var självgående elever, vilka flera hade starkt intresse för litteratur, inte minst för de tyska romantikerna, ja även för den svenske, mycket filosofiske Viktor Rydberg.

Kurser och tjänster:
Vårterminen 1960 genomgick jag praktisk lärarkurs i ämnena svenska och historia vid Östra Real i Stockholm och kom själv att bli handledare av lärarkandidater under åren 1960–2003.

Genomgick kurs i kyrko- och konsthistoria 1965 (Gottskär, Fortutbildningsinstitutet i Göteborg).

Ord. adjunkt i ämnena svenska och historia vid gymnasieskolan i Stockholm 1967
Timlärare i ämnena svenska och historia vid Lärarhögskolan i Uppsala 1968–1969,
vik. lektor i ämnena svenska och historia 1968–1973 och ord. lektor 1975–2003.

Tjänstgjorde i Norra Real 1955–1987 och i Östra Real 1987–2003.

Deltagit i fortbildningskurs anordnad vid Lärarhögskolan i Stockholm. Handledning vid utbildning av ämneslärare (1969).

Ämnesexpert i svenska i Stockholm 1969–1983. Arbetsuppgifter bl.a. att planlägga och genomföra lärarnas fortbildning på studiedagar och huvudlärarnas fortbildning (Stockholms Skolförvaltning).

Har varit aktiv medlem i SÖ:s arbetsgrupp för läroplans- och utvecklingsarbete i ämnet svenska på gymnasiestadiet åren 1975-1981 (SÖ).

Tillhörde sedan 1982 SÖ:s referensgrupp för utarbetande och bedömning av de centrala proven i svenska för 2- respektive 3-åriga linjer (1982–1989 SÖ).

Deltagit i kurs i ”Läs- och skrivsvårigheter” 1975 (Stockholms Skoldirektion).

Jag tilldelades år 1982 25.000 kronor av Svenska Akademien som ”årets bästa svensklärare”.

Studieresor:Visby 1992 N3B ÖR
Egypten 1973, Egyptiska museet, pyramiderna, sfinx, Luxor, Alexandria, Suez, El Alamein (Lärarhögskolan i Umeå).

Deltagit i Nordspråks kurs ”Färöarna – språk och kultur i Tórshavn” (Nordspråk 1983).

Deltagit i Nordspråks kurs ”Tradition och kreativitet i litteraturundervisning”, 1986 Laugarvatn, Island (Nordspråk).

Skolresor:
Har varit ledare för skolresor till Förbundsrepubliken Västtyskland, Polen, Italien och Sovjetunionen (2 ggr).

Examina:42582
Fil.licentiatex (Sthlms univ. 1972).

Fil.doktorsex. 1974. Vetenskapl.avhl.: ”Så stoppades tysktågen. Den tyska transiteringstrafiken i svensk politik 1942–1943” (Sthlms univ.).

Filmkunskap:
Ingick som sekreterare i en av SÖ tillsatt grupp med uppgift att planlägga och leda försöksverksamhet med filmkunskap, 1962–1963 (SÖ).

Deltog i kurs för lärare i grundskolan i filmkunskap 1963 (SÖ).

Deltog som sekreterare i en av SÖ tillsatt gupp som utredde vissa frågor rörande undervisningen i filmkunskap i grundskolan och gymnasiet, 1964 (SÖ)

Genomgått Nordisk Filmhögskola i Sigtuna för lärare, 1963 (Kursverksamheten Uppsala).

Deltagit i feriekurs i ”Film-och TV-kunskap” 1968 (SÖ).

Har samarbetat med en lärarkollega och skrivit elev-och lärarhandledningar i filmkunskap. I samband med visning av dessa handledningar publicerades också av oss gjorda intervjuer med t.ex. Vilgot Sjöman, Jan Troell och Johan Bergenstråhle.

Tack vare en överenskommelse med Harry Schein, som då var chef för Filminstitutet, kunde fk-verksamheten breddas. Vi fick nu möjlighet att visa film i Filmhuset och ur husets egna samlingar (särskilt värdefullt var att vi nu fick tillgång till äldre filmer) för elever i årskurs 2:2 och 3:3 på gymnasiestadiet i Stockholms skolor.

Josefsson

Carl Olof Josefsson

Litteraturfrågan:
Deltog 1998 i sex TV-program, tävlingsprogram som byggde på samma idé som Sten Bromans musikfrågeprogram Kontrapunkt. Våra program gick ut på att fyra tävlande lag, vilka utgjordes av författare, kritiker, förläggare och ett teaterlag, skulle känna igen texter, vilka spände över ett brett fält, såväl poesi, romaner och noveller. Jag och Carl-Olof Josefsson, som också var domare i tävlingen, hade valt texter och frågeställningar, vilka var ett slags ledtrådar. Yukiko Duke var programledare.

Slutord:

Som läroverkslärare under femtio år har jag varit betygssättare. Nedan det motsatta, några elevomdömen av min egen person som lärare:

235”Och hur i helvete kan han ha missat Min Eld brinner starkast i hela Norra Real? Nu blir det inte på det viset. Redan efter ett år efter det våra vägar har skilts åt, när jag går i sista ring, inser jag plötsligt att Rune har lärt mig att skriva en både begriplig och fungerande svenska och att det enda skälet till att han jävlades med mig var att han verkligen brydde sig om min andliga utveckling och var villig att ta åtskilligt med besvär för den sakens skull. Det var en skakande upptäckt, jag överdriver inte.”

(Leif G.W. Persson, f.d professor i kriminologi vid Polishögskolan, författare.)

Engdahl Horace author 1998

Horace Engdahl.

”Att han hade arbetarbakgrund gjorde honom en smula ovillig att spela rollen som intellektuell, men i verkligheten var han en synnerligen skarpsinnig debattör och hade en djup kunskap om litteratur, i synnerhet den svenska. Den förmedlade han med en enastående entusiasm … Rune hade en psykologisk inlevelseförmåga, han kunde se vad som hände hos eleverna när de utsattes för litteraturen. På det sättet fick han indirekt oss att formulera tankar och känslor som vi aldrig skulle ha vågat tala om annars … Rune uppmuntrade mitt skrivande. Han gjorde det fula att överbetygsätta mig i början, för att inge mig föreställningen att det här var ett område jag kunde göra mig gällande på … Rune gav mig diskreta tips om böcker jag kunde läsa utanför skolan. Ibland på ett listigt sätt, han varnade mig för böcker som jag då måste se till att få tag på. Då började jag till exempel läsa Kafka vilket var ett fullkomligt blixtnedslag.”

(Horace Engdahl, medlem i Svenska Akademien och dess ständige sekreterare under 10 år, författare.)

SONY DSC

Olle Magnusson

Och så några samtida omdömen. När jag i tvätterigruppen arbetade med boken om stadstvättarna, skrev jag inledningen och avslutningen till boken, innehållsmässigt rätt komplicerade avsnitt. Jag sände därför dessa till en i ämnet mycket sakkunnig person, Olle Magnusson, och bad honom att flitigt använda rödpennan. Jag fick ett längre svar men inskränker mig till följande: ”Nu har jag läst dina texter och jag tycker dom var mycket bra. Nån rödpenna kom aldrig fram, naturligtvis! Du vet ju vad du pratar om och texten innehöll mycket informativt om olika delar av tvättverksamheten som man kanske inte automatiskt tänker på.”

Senare och oväntat så fick mina avsnitt en annorlunda bedömning och med så starkt engagemang och känsla av delaktighet i de två texterna att bedömaren skrev sitt namn vid sidan av mitt. Men ändringsförslagen uppfattade jag som icke relevanta och strök därför de flesta, vilket jag också gjorde med pronomina ”vi” och ”våra”. Bedömaren strök också sitt namn som medarbetare till tvättbokens inledning och avslutning. Och nu fick min version beröm: ”Nu har du lyckats bättre.”

Med andra ord: Happy End!

Fotnot:
Med tanke på den turbulens i media som under våren 2016 drabbat den gamle eleven Horace Engdahl har redaktören lagt in följande klipp, några år gammalt:

Horace

2 kommentarer

  1. Thomas berglund

    2016-05-17 at 20:38

    Det leendet kan man inte ta miste på! Rune Karlsson är nog den lärare som betytt mest för mig, under skolåren i Norra Real kring 70-talets ingång, men också senare i livet då våra många spännande diskussioner gjort sig påminda.
    Jag har åtskilliga gånger i livet sökt efter Rune, dock utan framgång. Nu fick jag träff med denna spännande artikel som resultat.
    Det vore för mycket begärt att han skulle komma ihåg mig, men Rune har faktiskt funnits med mig hela livet. Man önskar dagens elever förmånen av liknande upplevelser, men de verkar alltmer sällsynt förekommande.
    Skicka gärna detta vidare till Rune. Ett kodord som kanske skulle hjälpa honom urskilja mig bland tusentals elever är ”FPU”.

    Med mina bästa och varmaste hälsningar!
    Thomas Berglund

  2. Jag var en av de 38 eleverna som Rune fick i Norra Real i januari 1955 och hade hans fantastiska svensk-undervisning till och med min studentexamen år 1961.
    Efter ett antal år i näringslivet skapade ett par oss, elever ett middagsmöte med Rune som pågår ännu, april 2017. Vi äter middag med vår avgudade lärare ca 5-6 gånger om året. Vi är nu var och en ca 75 år och Rune fyller september i år 90 år.
    Fortfarande lika fräsch och energisk som den dag vi lärde känna honom.
    Vid middagen medverkar så många som möjligt av oss som gick ut från NR 1961.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 haninge.org

Tema av Anders NorenUpp ↑