Rune Karlsson

Vår veteranmedlem Rune Karlsson, medförfattare till boken “Så tvättade vi i Haninge”, intervjuades i vintras av tidningen “Svenska Öden och Äventyr” om sitt liv från tvättarson i Kvarntorp till akademiska studier och examina och en yrkesbana som pedagog i olika sammanhang, t.o.m. kungliga, vilket framgår av artikeln nedan.

Artikeln är skriven av journalisten Ingrid Wikholm och texten är ordagrant återgiven här, bilderna kommer från Gillets och kommunens arkiv där inte annat angivits.

Ingrid Wikholm


På 1800-talet var vattnet runt Stockholms kajer så smutsigt och illaluktande att det inte längre gick att tvätta i.  De bättre bemedlade i staden skickade sin tvätt till Haninge där det som mest fanns 350 så kallade stadstvätterier. Rune Karlsson, vars mormor, mostrar och föräldrar var tvättare, minns fortfarande den frätande luten, det heta kokvattnet och isvakarna.


När Rune Karlsson var liten pojke i slutet på 20-talet band föräldrarna fast honom i flaggstången. Det var ingen bestraffning, snarare ett sätt att hålla honom kvar i livet. Han växte upp i Kvarntorp i norra Haninge med föräldrar som var tvättare och med det en miljö med frätande lut, kokhett vatten, vattendrag alldeles bredvid huset, isvakar om vintern och en tvättstuga med halt och slipprigt golv. Maskinerna drevs med remmar som ibland gled av och förvandlades till farliga jätteormar när de lossnade. Tvättarnas arbetsmiljö var farlig för både barn och vuxna.

– Min mamma varnade alltid för det hemska monstret som bodde i kärret, dit fick jag absolut inte gå.


Rune blev aldrig själv tvättare, det var hans mamma noga med att pränta in att han inte skulle bli. Själv hade hon ärvt yrket efter sin egen mamma, det var det vanliga, men Rune skulle aldrig ta över.

– Min mormor Anna Pettersson dog 1925, två år innan jag föddes, så henne fick jag aldrig träffa, men förutom min mor Elin så arbetade också mina två mostrar Mimmi och Fanny som tvätterskor.

Min far Herman hade en teknisk utbildning och åkerirättigheter, att han började med tvätten var mer förvånande. Men båda mina föräldrar ägnade sig åt stadstvätteriet i många år. Eftersom min far var tekniskt intresserad nappade han på nyheter som underlättade tvättandet. Min mor föddes 1905 och dog 1994 och min far föddes 1903 och dog 1985.

Fanny Hultström (1893-1968), moster till Rune Karlsson, i sin tvättstuga vid Skutan. Innan Fanny fick en torklada torkade hon tvätten ute. Ibland fick hon gå upp mitt i natten då det började regna för att ta in tvätten.

Rune fick börja på Södra Latin, tog studenten och en akademisk examen. Han arbetade som lärare hela sitt yrkesliv.

– Jag började min bana som lärare vid Norra Real. I slutet på 50-talet arbetade jag på Anna Dam-Broms skola och undervisade bl. a. dåvarande kronprins Carl Gustaf.  Jag minns ett tillfälle när min mamma stod i tvättstugan och hovet ringde och sökte mig. Då hade jag inte berättat för min mor att jag undervisade kronprinsen.

Runes föräldrar gifte sig 1926 och året efter föddes Rune. Familjen bodde i Kvarntorp i norra Handen där det fanns ett tiotal tvätterier. Det var ett bra läge med Dammträsket alldeles bredvid. Huset som familjen flyttade till hade redan en tvättstuga och torklada.
Inne i Stockholm hade kvinnor tvättat längs kajerna i hundratals år. Men på 1800-talet hade vattnet blivit så smutsigt att det inte längre gick att få tvätten ren. Nu tog tvätterskor i trakterna runt Haninge över. De välbeställda i Stockholm skickade sin tvätt till de s k stadstvätterierna.
Som mest fanns det 350 tvätterier i Haninge.  Där fanns rena vattendrag, frisk luft och god tillgång på skog för att värma upp de vedeldade kokgrytorna. Sen lång tid tillbaka hade förortsområdena levererat jordbruksprodukter till stadsborna så det fanns redan fungerande förbindelser och ett kontaktnät.

Herman Karlssons tvätteri i Kvarntorp, Handen.

I början var det hästtransporter som hämtade och lämnade tvätten, så småningom skedde det med bil. De som hade råd att lämna bort sin tvätt blev allt fler. De välbeställda lämnade sin smutsiga byk och fick tillbaka ren och väldoftande tvätt. Tallbarrsdoften ansågs särskilt nyttig och bland kunderna fanns sjukhusen inne i Stockholm.

Att arbeta som tvättare var ett sätt att klara livhanken för fattiga småbrukarfamiljer, för änkor och ogifta kvinnor. Tvättandet gick ofta i arv från mor till dotter och var ett typiskt kvinnoarbete även om hela familjer deltog ibland. Tvättarna kallades lite föraktfullt för luskokare och det var inget eftertraktat arbete.

Anna Palmqvist, född Andersson 1885, arbetade och bodde på Jakobsdal i Västerhaninge åren 1910-18. Här transporterar hon tvätten med häst och vagn.

Själva tvättandet var en lång procedur som började med sortering. Det var inte bara lakan och handdukar utan också hårt nersmutsade arbetskläder, näsdukar och virkade mensbindor som skulle tvättas. Tvättarna fick betalt per kg och allt vägdes innan det tvättades. 1936 kostade det 35 öre att tvätta ett kg hushållstvätt. Mangling kostade 25 öre per kg. Fraktkostnader tillkom. Trots det hårda arbetet var det inga stora summor som tvättarna kunde dra in.
När tvätten var sorterad blev det blötläggning, förtvätt i kokhett lakningsvatten och efter det kokades tvätten i kokgrytan upp till en timme. Hårt smutsad tvätt gnuggades och efter det skulle tvätten sköljas minst två gånger.
Tvätten kokades i stora vedeldade järngrytor. Som tvättmedel användes lutpulver, grönsåpa, tvättpulver och tvålflingor. För att få tvätten ren användes tvättbräden och stötlådor. Innan tvätten torkades vred man ibland ur vattnet i vridmaskiner med valsar.

Tvättstugan i Skutan, en av Högstagårdarna, där Runes moster Fanny Hultström bodde och tvättade.

Själva tvätten skedde i tvättstugan medan sköljningen oftast skedde i ett vattendrag i närheten. Efter sköljningen skulle tvätten hängas upp. Den våta tvätten var tung, ett lakan vägde mer på den tiden än idag, det var av betydligt bättre kvalitet. Tvätten hängdes i särskilda torklador med luckor som gick att ventilera efter väderlek och vind. Vissa tvätterier hade ett rum uppvärmt med kamin för att torka tvätten vintertid.
När det var snö kunde tvätten fraktas på släde mellan de olika stationerna, andra tider på året använde man kärror eller bar helt enkelt de stora tvättkorgarna. Den stora ruschen var före jul då allt skulle tvättas och bli rent inför den stora helgen.
Under 1920-30-talen skedde stora förändringar som underlättade arbetet. Nu infördes ångpannor, tvättmaskiner, centrifuger och torktumlare.

Denna torklada finns på Fridhem i Tungelsta än idag. Foto Stefan Jansson.

– Min far hade tidigt skaffat en lastbil och körde tvätten mellan vårt hem och Stockholm. I början var det två gånger i veckan, men efter att ha köpt en större bil blev det bara en gång i veckan, varje lördag.

Mina föräldrar arbetade alltid. Inte ens söndagen var en riktigt ledig dag. Jag minns att far vilade på soffan, men det fanns alltid uppgifter som skulle göras.  Ibland fick jag följa med honom in till Stockholm och då var jag alltid rädd att några av mina skolkamrater skulle se mig.

 – Det var inget lätt arbete. Jag minns fortfarande när vi skulle bära upp tvätten fem trappor upp.

I vissa hus fanns hiss, men tvättarna var tvungna att använda köksingången och bära tvättkorgarna eller lådorna med tvätt uppför alla trappor. Manglingen skedde för det mesta i Stockholm där det fanns särskilda stryk- och mangelbodar.

Familjerna Eriksson och Larsson tvättar på gården Ribbyholm på gränsen till Fors i Västerhaninge.

– De svåraste perioderna var när min far var inkallad vintertid i två perioder och min mor skulle sköta allting ensam. Jag minns avskeden, mina föräldrar älskade verkligen varandra och det var svårt för min far att ge sig iväg, full av oro som han var. Min mor steg upp vid femtiden för att smälta bort is med en blåslampa i tvättstugan. Sedan skulle hon få eld under ångpannan och det gick åt mycket ved som skulle bäras dit.

Bland kunderna fanns dåtidens kändisar. Runes mor tvättade till revykungen Karl Gerhard, utrikesministern Östen Undén och många andra. Det var inte bara privatpersoner utan också sjukhus och internatskolor som Manilla för döva barn och Blindhemmet.
Det fanns alltid en risk att tvätten skulle stjälas. Det kunde hända när den hängde på tork eller under transporterna. Därför hade Runes föräldrar alltid en stor schäferhund som vakthund.

– Det var ett hårt arbete, minns Rune. Både psykiskt och fysiskt. Jag fick alltid höra att det var ett helvete att arbeta med tvätten. Arbetsdagen började tidigt och slutade sent. Tvättarna var alltid beroende av väder och vind.

När Rune växte upp var det självklart att han hjälpte till hemma, hans ansvar var framför allt trädgården. På hösten skördades äpplen, så mycket att det också räckte till försäljning.

– På sommarloven högg jag ved. Om vintern hjälpte jag till att skotta snö. Ibland fick jag hjälpa till med att packa tvätt i centrifugen som var förankrad i en stor kvarnsten.

Föräldrarna fanns alltid närvarandra vilket gav en trygg barndom även om Rune tidigt förstod faran i arbetet. Och trots den fysiska närheten hade han ingen riktig nära kontakt med sin far.

– Jag hade aldrig ett personligt samtal med min far.

Rune vigde sitt liv åt böcker och lärdom men när han växte upp fanns bara en enda bok i hemmet, en kokbok.

– Jag såg hur mina föräldrar slet. Jag tror de hade semester två gånger under min uppväxt.

Runt mitten på 1900-talet upphörde stadstvätterierna. De stora maskintvätterierna tog över och det blev allt vanligare med tvättstugor i bostadshusen.
Själv tvättar Rune som idag är 91 år gammal sin tvätt hemma i egen tvättmaskin. Han har en torktumlare, men den använder han nästan aldrig.  Så långt från den utrustning som hans mormor en gång hade.

– Jag är tacksam för mina föräldrars slit som gjorde det möjligt för mig att få en utbildning och ett annat liv. Jag har aldrig glömt min bakgrund.

Rune Karlssons mor Elin t.v. utanför Marielund, stugan där hon och syskonen växte upp. Deras mor Anna Petterson blev tidigt änka och arbetade som tvätterska hela sitt liv. Stugan är nu riven.
Ett foto över Dammkärr, ibland Dammträsk, i Handen från april 2019. Uppe i bildens vänstra hörn låg Herman Karlssons tvätteri, bostadshuset finns kvar. Foto Magnus Hammervald.

………………………………………………….

I boken ”Så tvättade vi i Haninge. Den unika stadstvättsepoken 1900-1960” av Rune Karlsson och Anita Stjernström som Haninge Hembygdsgille gett ut kan man läsa mer om tvättarnas hårda arbete.

Är du intresserad av boken, se här:
https://www.hembygd.se/admin/haninge-hembygdsgille/edit/page/11648

Här finns några länkar som kanske intresserar:
Rune Karlsson berättar om sitt liv

Tidningen Svenska Öden och Äventyr

Intervju med Selma Fingal, livet som stadstvättare