Nån koppling mellan Edvard Persson och Tungelsta?

Ja, möjligtvis en ganska långsökt sådan!
Jag har genom åren fått mej berättat att det fanns en kringvandrande profil i Tungelsta för så där en 50-60 år sedan som i folkmun kallades ”Stinsen på Lyckås”.
Välkänd på byn med sin lilla vita hund, tillrättavisande alla, ung som gammal, som avvek mot hans syn på hur man skulle uppträda.
Några av sagesmännen säger att det var den pensionerade stationsföreståndaren på Hemfosa med det ståtliga namnet Johan Georg Gustaf Natanael Engelhart.
Kanske kan denna lite kåserande artikel hjälpa oss att få klarhet i frågan, det måste finnas tungelstabor som har minnen av denne märklige man.



Edvard Persson då?
Jo, år 1942 gjorde han filmen Stinsen på Lyckås, inte nån av hans mest minnesvärda produktioner. Den spelades in på en privatägd lokaljärnväg i Halland, Halmstad – Bolmens Järnväg, i närheten av Simlångsdalen.

Det som förvirrar i tidslinjen är att Engelhart inte kom till Tungelsta förrän tretton år senare… om nu den koppling jag och andra gjort mellan Edvard, Engelhart och filmen är riktig?
Men kanske rullade filmen i mitten på 50-talet på Folkets Hus och folkhumorn slog till?
Andra fakta som talar mot mitt resonemang är ju den totala olikheten mellan de båda personerna, Engelhart beskrivs som en lång, smal, rakryggad karl, motsatsen till den överviktige skåningen Persson.
Mera förvirring, även västerhaningebor berättar om Stinsen på Lyckås men då fanns han i Västerhaninge.

Nåja, kanske kan vi reda ut detta med hjälp av våra läsare?
Var det den f.d. stinsen på Hemfosa som fick detta tillmäle?

Johan Georg Gustaf Natanael Engelhart var född på Hammersta gård i Ösmo 1886 och son till arrendatorn där Karl Edvard E. och dennes hustru Edit född Helèn. Farfadern, Johan Julius, var yrkes militär och dennes far var professor i Lund, livmedikus och erkänd medicinforskare.
Denna Hammerstagård ägdes av friherre August Löwen på Häringe. Den andra gården ägdes delvis och brukades av den enligt Ivar Lo-Johansson brutala sektern Otto Trotz.

Georg, som han ofta själv använde, gick i farfaderns spår och tog tidigt värvning och fick majors avsked 1932.
Han flyttade tidigt hemifrån men bodde under sin militära bana kvar i trakten, på Fållnäs, Ristomta, Väggarö och Åby.
År 1933 fick han tjänsten som stationsföreståndare på Hemfosa där han blev kvar till 1955. Vid den privata SNJ-järnvägen fanns inga stationsinspektörer men i dagligt tal kallades dessa föreståndare oftast stins!

Efter sin pensionering kommer han till Tungelsta år 1955 , Mariedal på Södertäljevägen, men flyttar några år senare in i gårdshuset på Ålstalund där han avlider som ogift 1967.

”Stinsarna” på Nynäsbanan var på den tiden oftast besvärliga att ha att göra med för ortsbefolkningen. De hade ju också tjänsten som postmästare. Vissa visade riktiga översittarfasoner, stinsen Dahlin i Tungelsta var en av dom, om man får tro ovan nämnde Ivar Lo.
Han fick åtskilliga gånger vända hem till Djurgårdsgrind när han som ombud för mormodern skulle kvittera ut hennes folkpension då postmästaren inte godkände hennes bomärke, ett kryss!
— Såg inte likadant ut som förra gången!

Stinsen på Hemfosa hade liknande tendenser, detta har berättats oss!

Bilden från Nynäshamns Järnvägsförening.

En bonde från Österby som hade nära till Hemfosa kommer in på expeditionen för att hämta ut ett kolli med ett dussin harvpinnar mot efterkrav. Klockan är vid pass tio minuter i tolv men under försöket att lösa den besvärliga administrationen inkommer middagståget från Nynäshamn på perrongen och stinsen stänger luckan för att ta hand om avgångsvinkningen och klareringen.
När detta är avklarat öppnar han åter luckan, pekar bestämt på klockan i väntsalen som nu var två minuter över tolv!

Expeditionen stänger för dagen klockan 12, ni får komma igen i morron!!

Bonden som var en lugn och jovialisk typ behärskade sin ilska och körde hem. När han kom hem till byn träffade han på några av sina grannar vid mjölkpallen och berättade om den odräglige stinsen.
Nu beslöt man sig för att ge igen med samma mynt, faktiskt rent bokstavligt!
På eftermiddagen samlade bönderna ihop den ganska stora efterkravssumman i ett- och tvåöringar som lades i en liten linnesäck.

Förmiddagen därefter bar det iväg till stationen igen, nu hade han uppbådat grannen att följa med. Den stora väntsalen var tom på folk så de båda bönderna går direkt fram till den stängda glasluckan och knackar på. Som vanligt ignorerar stinsen inledningsvis sina besökare men kommer till sist fram och öppnar luckan på glänt och tar emot fraktsedeln utan ett ord och efter några bestämda markerande dunkar med stora stationsstämpeln tar han till orda:

— Det blir 30 kronor och 50 öre, lägg pengarna i lådan så jag kan räkna dom!

För att nu förstå den komiska situationen som snart uppstår måste man veta hur tekniken på expeditionsluckan på Nynäsbanans stationer var konstruerad.

Under själva luckan fanns två skjutbara trälådor som var sammankopplade på ett sådant sätt att när den ena var på utsidan var den andra på insidan.
När stinsen går och hämtar paketet och lägger ut det på godsbryggan på baksidan tömmer bönderna med viss försiktighet den lilla linnesäckens innehåll i lådan men skjuter inte in den till expeditionen.

När han kommer tillbaka till luckan och finner att lådan med betalningen inte skjutits in blir han mäkta irriterad och skjuter ut sin låda med full kraft med resultat att lådan med småmynten med samma kraft slår i stoppet på insidan med en duktig smäll och resultatet är lätt att förstå, mynten sprids ut i expeditionen med ett duktigt skramlande !
De båda, nu ganska nöjda, österbybönderna får nu bråttom att komma ut runt hörnet, lasta paketet och komma iväg!

Sanning, nja kanske inte, men ingen rök utan eld!
Om den är sann kan vi nog räkna ut att den aktuelle österbybonden efter denna händelse beställde sitt fraktgods till Tungelsta station.

Några ord om Edvard Persson.

En inte alltför ovanlig sysselsättning både framför och vid sidan om kameran.

Folkkär skådespelare, född 1888, aktiv i filmbranschen i drygt 30 år, avled 1957.
Medverkade i hela 45 långfilmer och gjorde 226 inspelningar på 78-varvare.

Han var dock inte lika populär bland kollegor och filmfolk, han krävde att allt skulle kretsa runt honom, han hade ett stort ego. De kvinnliga motspelarna skämtade om att när man spelade mot Edvard behövde man ”bara sminka nacken”!

Han hade uppenbara alkoholproblem.
Så här skriver redaktören Jan Alvhult på HBJ:s hemsida om inspelningen av Stinsen på Lyckås år 1942:

Edvard Persson var full varje dag och elak som själva f-n. Han skickade hem huvudskådisbruden – hon var inte ”snygg nog” – och krävde fram Kollbergskan som dög. Han låg i en ständig, nästan mördande dispyt med regissören Lingheim. Filmgänget disponerade ettan med tåg plus en rälsbuss att åka med för att partaja på Simlångsdalens gästgivaregård, som levde gott på filmgänget. Att Edvard Persson verkligen uppskattade gästgivargårdens mat & dryck uttryckte han med följande ord i gästboken: ”Om det är sant att det finns oaser i livets öken, så måste denna gästgivargård vara en av dem. – Här vill jag alltid vattna mina kameler!”

Slutligen en liten kul knorr!

Detta är garanterat ett par äkta Edvard Persson-trätofflor som användes i ett stort antal av hans inspelningar!
Dom finns i en villa i Krigslida!
Varför och hos vem får ni fundera på!