Medborgarförslag om ortsnamnet Handen

Dag Swenson, Gillet-medlem i Handen, har lämnat in nedanstående medborgarförslag till kommunen.

Ett medborgarförslag kan inte stödjas formellt till kommunen, men kontakta Dag och stöd hans tankar om du delar dem!

Medborgarförslag

Vilja våga värna och bevara ortnamnen i Haninge

Inledning

Att värna och bevara ortnamn m m är en kulturhistorisk skyldighet i alla kommuner. God ortnamnssed är inskrivet i kulturmiljölagen, SFS 1988:950 med ändringar t o m 2015:852

Där stadgas i 1:a kapitlet:

God ortnamnssed

4 § Vid statlig och kommunal verksamhet ska god ortnamnssed iakttas.

Det innebär att
– hävdvunna ortnamn inte ändras utan starka skäl,
– ortnamn i övrigt stavas enligt vedertagna regler förspråkriktighet, om inte

hävdvunna stavningsformer talar för annat,
– påverkan på hävdvunna namn beaktas vid nybildning av ortnamn, och
– namn på svenska, samiska, finska och meänkieli så långt
möjligt används samtidigt på kartor samt vid skyltning och
övrig utmärkning i flerspråkiga områden.

Namn som godkänts av Lantmäteriet ska i statlig och kommunal
verksamhet användas i sin godkända form. Lag (2013:548).

Bakgrund

Haninge har tyvärr gjort ett antal misstag i detta avseende. Samtidigt noteras att kommunen avseende vägnamn gjort en kulturhistorisk insats och bl a satsat på en skrift ”Vägnamn i Haninge” och konstaterat att ”Vägnamnen berättar om vad som varit och de kan berätta om vår tid”. Detta borde gälla även namnen på våra orter och platser i Haninge.

En tidig kommunledning i det relativt nybildade Haninge ville få bort namnet på centralorten Handen. Troligen ansåg man det för belastat av de bestialiska och beklagliga morden i det nybyggda affärscentret i centrala Handen i januari 1967. Man lyckades få SL att ändra det ursprungliga namnet på järnvägsstationen till Haninge Centrum, vilket vållade en hel del missförstånd, förvirring och felaktiga avstigningar. Vidare fick man dåvarande Postverket att ersätta tidigare postortnamn såsom Handen, Vendelsö etc med det gemensamma Haninge.

Vidare önskade man introducera Haninge som ortnamn genom att kalla Handen för Haninge Centrum och fick namnet på busshållplatsen i Handens centrum ändrad till Haninge Centrum. Att ägarföreningen i centrets galleria inregistrerat det som skyddat företagsnamn på sitt köpcentrum bekymrade inte kommunen.

Efter stora insatser lyckades en senare kommunledning få SL att återinföra Handen som namn på järnvägsstationen och få Posten att återinföra de gamla postortnamnen. Dock återstår fortfarande ett byte av namnet på busshållplatsen till Handens centrum.

Kommunen har vidare i kontakter med Lantmäteriet framfört önskemål om att byta ut ortnamnen Brandbergen och Jordbro, som man ansett vara belastade.

Senare initierades ett projekt i syfte att bygga ut kommundelen Vega i ett större projekt, benämnt Vegastaden, vilket basunerades ut. Detta ledde bland annat till att det nu finns ett Vega Stadshotell. Kommunen har dock sedan ändrat sig, bytt fot och namnet är nu kort och gott Vega, som det tidigare varit. Dock läser man ibland i lokal- och dagstidningar fortfarande om Vegastaden.

Ett liknande misstag har nyligen gjorts på nytt i och med att ett stort byggprojekt i centrala Handen benämnts Haningeterrassen. I remissvar avråddes från detta namn då det var för geografiskt odefinierat. Handenterrassen vore det naturliga och mer informativa projektnamnet, alternativt Rudanterrassen. Dåvarande ordföranden i stadsbyggnadsnämnden framhöll att detta bara var ett projektnamn som skulle ändras senare, ett prov på naiviteten hos Haninges politiker. För att förklara var terrassen ligger har kommunen sedan dess kontinuerligt fått göra ett tillägg till namnet på sin hemsida, ”Haningeterrassen i centrala Handen”, vilket är ett ypperligt bevis på hur misslyckat namnet är.

Dessutom har ett av de större partierna i sin valpropaganda lovat att skapa ett ”Haninge City”. Ett senare förslag är att döpa om Rudans naturreservat till Haninge Central Park. Kommer man att vilja döpa om t ex Dalarö till Haninge Waterfront och Årsta slott till Haninge Castle? Vill dessa anglofila omstörtare göra Haninge till ett eget Disneyland?

Den senaste lanseringen från kommunen är Haninge Stad, som kommunen bl a lanserar på väggar i köpcentret i Handen.  Om syftet är att döpa om kommunen så torde det vara lönlöst. Endast någon enstaka kommun med tidigare stadsprivilegier har lyckats få regeringen, som är beslutande instans, att gå med på ett sådant byte till stad. Kommunen har tidigare profilerat sig som en skärgårdskommun, men tycks nu satsa på förtätad stadsmiljö.

Det unga och konstruerade namnet Haninge är väl mest och nationellt känt som Sveriges första kommun som lyckades gå i konkurs, om det tillåtits. Staten ingrep och tvångsstyrde kommunen under en längre tid tills ekonomin kom på fötter igen. Detta skulle kanske kunna vara ett motiv till ett byte av namn på kommunen.

Begreppet stad upphörde i samband med den senaste stora kommunreformen 1971. Varför den uppskattade skärgårds- och friluftskommunen Haninge ovillkorligen vill ha begreppet stad med i ett ortnamn är obegripligt och ger sken av någon form av mindervärdeskomplex.

Enligt uppgift från kommunens informationsavdelning skulle denna ort utgöras av Handen och Vega. I en bifogad karta över området har man därvid placerat Handen på västra sidan av järnvägen vilket torde vara ett beklagligt bevis för trovärdigheten i informationen. Var orterna däremellan skulle räknas in framgår inte.

Slutsats

Kännedomen om fakta och gällande regler och författningar i denna fråga tycks vara bristfällig bland kommunens politiker som beslutar och bland kommunens handläggare som inte avstyr ett dåligt eller felaktigt agerande. Kommunens antagna policy i ortnamnsarbetet är föråldrad och innehåller idag inaktuella uppgifter om gällande lag.

Haninge är namnet på en slutlig sammanslagning 1972 av  de tidigare kommunerna Dalarö, Västerhaninge och Österhaninge. Kommunen har inget definierat namngivet centrum. Orten Haninge är belägen utanför Linköping.

Handen har tidigare varit centralort, medan kommunen nu uppenbarligen vill eliminera ortnamnet till förmån för diverse uppslag såsom Haninge Centrum, Haninge City, Haninge Stad m m. Det statliga Lantmäteriet som är tillsynsmyndighet i dessa frågor torde knappast acceptera något av dessa förslag.

Förslag

Kommunens policy i ortnamnsfrågor är inaktuell och bör förnyas. Kommunen har även ett dokument ”Namn- och adressnummergivning” enligt hemsidan daterad 14 januari 2016 där bl a kulturmiljölagen kallas för kulturminneslagen och har fel årtalsreferens. Detta dokument bör aktualiseras och inlemmas i en ny ortnamnspolicy,

  • Utforma en ny. aktuell och utförlig policy för god ortnamnssed i Haninge kommun som ger tjänstemän och politiker råd och anvisningar i frågor rörande namnsättning av orter, platser m m samt bevarande av kommunens ortnamn. Klargör även i vad mån myndigheter såsom Lantmäteriet har en beslutande- samt tillsynsfunktion.
  • Genomför sedan en informationsaktivitet som gör gällande lag och kommunens policy känd och diskuterad samt tillämpad i alla ärenden som berörs.
  • Följ upp att politiker och tjänstemän tillämpar god ortnamnssed enligt gällande lag och kommunens policy samt stoppa och förhindra framtida missbruk enligt anförda exempel,

 

 

Handen den 28 augusti 2016

Dag Swenson

Dag Swenson

Malmvägen 12

136 38  HANDEN

08 7771494

0721 868764

dag.swenson@bredband.net

 




Historien om Söderby Kvarn i Handen

Det område som vi idag känner som Söderby Kvarn i Handen, mittemot Vegabaren, numera Vega Stadshotell, har en historia från tidiga 1800-talet men på säteriet Söderbys marker fanns från 1600-talet en tidigare vattenkvarn belägen ett stycke västerut, kallad Täckeråkers kvarn.

Söderbys ursprungliga kvarn finns med på en karta från 1638 och symboliseras med ett hus med ett vattenhjul på fasaden.

1638

Geometrisk delineation från 1638

Täckeråkers kvarn finns med i jordeböckerna 1731 och 1740 samt i den första  husförhörslängden från 1746:

Hfl 1746

Detta är mjölnarfamiljen i mitten på 1700-talet. Tobias Forsman med hustru och sex barn, Noterbart är att Täckeråker (och Söderby) på den här tiden förs under Ovanskogs rote

Kyrkböckerna är här ofullständigt förda, under åren efter 1750 bokförs endast torpare på stället ända till 1780 då  åldrige Tobias Larsson skrivs som mjölnare, han avlider dock redan året efter. Hans 50-årige son Anders Tobiasson tar över och blir här till 1786. Gustaf Hammarsten kommer från Sorunda men flyttar redan 1788 till Riala och det är dags för en ny Sorundamjölnare att ta över, Nils Olof Svensson med hustru och tioårige sonen Pär. Han byter 1794 kvarn, flyttar till Vendelsö kvarn.

Från Uppsala kommer då mjölnaren Olof Fernström med hustru och fyra barn, han byter 1801 kvarn, flyttar till Kalvsvik. Från Sorunda kommer  då Johan Sjöberg med hustrun Brita men redan 1804 flyttar han till Ornö. Han ersätts av namnen Anders som kommer från Ösmo och noteras som vanför av prästen.

Det är under Anders Sjöbergs tid som den kanske 200-åriga Täckeråkerskvarnen ”raseras” och gårdsägaren bygger sin nya kvarn närmare själva gården.
Mjölnaren Sjöberg blir kvar till 1815 då han flyttar tillbaka till Ösmo, och kvarnstället blir nu ett stattorp och förste torparen blir Pär Pärsson som kommer från Tyresö med hustrun Anna Brita och två barn. I HFL 1821 benämnes torpet ”Täckeråkers kvarn eller Qvarntorp”, därefter under dryga 50 år ”Qvarntorp eller Täckeråkers Kvarn” och först år 1876  som Qvarntorp”.
Efter denna tidpunkt fanns en såg i området, på en karta från 1869 finns en ”ångsåg” markerad. År 1880 taxerades den till 2000 kronor.

Rester av den gamla kvarnen användes som tvätteri på senare tid och Kvarntorp är numera en modern villa med delar av det gamla torpet inbyggt.

HHG_750

En modern bild av det ombyggda Qvarntorpet

1951

1951 års ekonomiska karta

För att återgå till det som vi idag kallar Söderby Kvarn tror många att den ståtliga röda byggnad där man idag driver antikhandel är själva kvarnen.
Så är inte fallet, det är en magasinsbyggnad som uppfördes samtidigt med kvarnen, av själva kvarnen finns idag ingenting kvar, den brann upp på 1980-talet.

Kenny Lex

Det som finns kvar av kvarnfastigheten idag. Foto: Kenny Lex

När kvarnen flyttades 1813  ägdes Söderby av grosshandlare Norrman, han lät gräva en ny vattenled från Dammträsk norr ut mot Söderby gård.

Utöver kvarnen byggs en mjölnarbostad och magasinet samt några mindre uthus, bostaden och magasinet finns kvar än idag.

Förste mjölnaren i den nya kvarnen blev Johan Ramberg som kom 1815 från Arboga med hustru och två döttrar och fick en tredje dotter här samma år, Han var född 1779 i Fellingsbro. Familjen flyttar 1817 till Brännkyrka, från Taxinge kommer då Anders Åkerlund med hustrun Johanna Sofia och får här två barn. De flyttar 1829 till Stockholm.
Under den kommande perioden var det hög omsättning på mjölnare på Söderby och under vissa år fanns ingen noterad i HFL, kanske sköttes kvarnen av någon av drängarna men år 1845 kommer från Huddinge Jan Jansson-Åkerström med sin familj. Han avlider år 1861 och ogifte sonen Gustaf, född 1842, tar vid. Gustaf flyttar 1875 till Hudiksvall och han ersätts under ett knappt år av Karl August Håkansson från Fliseryd, som året efter kommer från Hässlingby Kvarn och sedan flyttar till Västerhaninge.

År 1877 kommer från Södertälje Karl Ludvig Karlsson med hustru och två döttrar, även han blir kortvarig och flyttar  året efter till Ösmo. Då återkommer Gustaf Åkerström, nu från Stockholm, gift med Augusta Karlström och nyfödde sonen Gustaf Hugo. Åkerström blir änkling 1879, gifter om sig 1882 med den drygt 20 år yngre Maria Rosendal och får i detta äktenskap två döttrar, 1883 och 1887. Familjen flyttar 1888 till Johannes församling i Stockholm.
Därefter kommer från Strömslund i Jordbro, änklingen Johan Erik Hellström som 1894 flyttar till Krigslida i Västerhaninge.

År 1880 taxeras Söderby Kvarn till 20000 kronor.

År 1896 kommer Karl Erik Jansson, född 1844 i Grödinge, till Söderby med hustrun Sofia Albertina Beckman och fem barn. De flyttar 1906 till Västerhaninge, då kommer från Torö änklingen Karl Gustav Hedlund med tre söner och en dotter. Han hinner gifta om sig 1909 innan han flyttar till Härad i Nyköping.

År 1910 kommer Axel Teodor Wård hit med hustrun Sofia Wilhelmina från Lissma, både mjölnaren och makan avlider på Söderby hösten 1919.

Mellan 1919-21 finns här Karl Helmer Johansson som mjölnare. Han kommer från Wälsta i Västerhaninge och flyttar på hösten 1921 till Vidså kvarn.

1921 kommer Gustaf Emil Eriksson från Överselaö. han är född 1883 och har med sig sin tre år äldre hustru Elin Karolina samt två söner och en dotter. Han blir kvar på Söderby som maskinist efter det att kvarnen säljs år 1923.

På våren 1923 köper mjölnaren David Grip fri fastigheten Söderby Kvarn av Erik Lindström och Leonard Johansson från Sala. Den får beteckningen Söderby 1:5. Grip är född i Uppsala Näs 1875, jämnåriga hustrun heter Anna Albertina, de har dottern Vanja född 1905 i Tensta och sonen Ragnar född 1910 i Västra Ryd.

Söderby 1 som 1876 köptes av godsägaren Carl Gustaf Nilsson från Mönsterås i Kalmar Län. Han dog 1882 i en skogsbrand han själv förorsakat. Säteriet blev ett sterbhus som arrenderades bl.a. av sonen Karl Ernst Albert Nilsson.
Senare övergick ägandet till bankkamrer A. Strandberg, som den 21 oktober 1905 begärde laga skifte på ägorna Söderby nr 1 (tillsammans med Klena nr 1 och 2, Hermanstorp nr 1, Kolartorp nr 1 och Söderbytorp). Ägandet övergick sedan till riksdagsmannen och godsägaren Klas Malmborg, ägaren till Arbottna på Muskö, som begärde ägostyckning den 30 april 1919.

Godsägare Malmborg säljer år 1921  till ”Herrar Erik Lindström och Leonard Johansson  för en köpeskilling av Sextiotusen (60,000) kronor ett område om 37 hektar, 47 ar och 60 kvadratmeter, att avsöndras från ett mantal frälse Söderby nr 1”, kallat Handens Tomtområde. .

Mjölnare Grips bakgrund

David Teodor Grip var född den 12/8 1875 på Aspviks Kvarn i Kungsängen-Näs (skrivs ibland Upplands-Näs.

13445224_1035723589851610_4941937172250204816_n

David Grip i kvarnen han köpte 1923. Bilden tillhör Börje Gustavsson

Han är yngste sonen i en syskonskara på åtta när han föds, fadern var mjölnaren Abraham Jonsson Grip, född 1824 i Varola församling utanför Skövde i Västergötland.

Aspvik 1875
Mjölnarfamiljen flyttar i aug 1877 till Skuttunge, Dragby Kvarn, David flyttar ensam tillbaka till Aspviks Kvarn som mjölnardräng år 1894 och året efter till Kvarngården i Länna. År 1899 flyttar han vidare till Svintuna Kvarn i Krokek, E-län, som dräng hos brodern Alfred Emanuel som arrenderar kvarnen och 1903 vidare till Nätra utanför Örnsköldsvik, till Förnätra Kvarn

Den 10 oktober 1904 skrivs han i Uppsala Domkyrkoförsamling, stadsdelen Svartbäcken. På samma ställe finns ett flertal av hans syskon, bl.a. Abraham Emanuel som nu är ”handlare” samt några ogifta systrar.
Här gifter han sig borgerlig med Anna Albertina Pettersson-Kihlström den 5 november och flyttar omgående till gården Järsta i Tensta, här föds dottern Vanja den 4 september 1905,  familjen flyttar på senhösten till Stavby, NO om Uppsala, till gården Skeberga.

Här lite om Anna Albertinas liv innan hon gifter sig Grip 1905. En märklig men inte ovanlig historia.

Anna Albertina är född den 26 dec. 1875 i Maria församling i Stockholm. Hon var s.k. barnhusbarn med regnr 5441.
Modern hette Augusta Matilda Kihlström och var änka vid nedkomsten.
Troligen avled hon vid dotterns födsel. Anna Albertina placerades av myndigheterna på Allmänna Barnhuset den 14 januari 1876.

BB 5514

Den 26 april samma år placeras hon hos kvarnarrendatorn Per Gustaf Pettersson på Lövstaholm i Sigtuna. Hon flyttas därifrån 1878 till Västra Vingåker, till mjölnaren Karl Robert Jansson på Spånga Kvarn. Flyttar med familjen, som var baptister, till Berga Kvarn i samma socken. År 1880 är hon tillbaka hos hemmansägaren och mjölnaren Per Gustaf Pettersson, nu på gården Forsby Långbacken i Knivsta, sedan med mjölnaren Petterssons änka till Åsby Kvarn i Vidbo och 1883 till Wistebo, Rasbo i Vaksala, där hon blir till 1894 då hon ensam flyttar till Uppsala som 19-åring.

Åren i Uppsala mellan 1894-1902 står hon som ”jungfru” i staden på en oplacerbar adress.

Hon kommer till Krokek år 1902 i november till kvarnarrendatorn Johannes Alfred Grip, Davids äldre bror, som hushållerska på Svintuna Kvarn. David finns då här som dräng åt brodern, det är väl här man träffas och några år senare blir ett par.

Innan hon flyttar tillbaka till Uppsala för att gifta sig mellanlandar hon ett knappt halvår i Vendel som hushållerska åt stinsen där och David arbetar en kort tid i Nätra i Västernorrland.
I oktober 1904 flyttar man samman och gifter sig den 5 november.

Åren fram till Handen

Deras gemensamma liv börjar som ovan sagts på gården Järsta i Tensta, här föds dottern Vanja den 4 september 1905, de flyttar på senhösten samma år till Stavby, NO om Uppsala, till gården Skeberga.

År 1908 är det dags för ny flytt, nu till Västra Ryd och Tranbygge Uppgård där sonen Ragnar föds 11 juli 1910. Kommer 1912 i maj som småbrukare till Furulund i Överjärna, flyttar till gården Kallfors hösten 1915 som dräng men skrivs där 1919 som mjölnare/arrendator på Kallfors Kvarn.

Det är härifrån man kommer till Söderby Kvarn i Österhaninge i mars 1923.

Något om de senare åren på kvarnen

Redan samma år brister axelstocken till vattenhjulet, troligen 110 år gammal,  och man installerade då en turbin. Den grävda kanalen från Rudan via Dammträsk blev under vissa tider ganska tom på vatten och man tvingades installera en råoljemotor för att säkra driften.
David Grip avlider 1931 på Söderby Kvarn  och sonen Ragnar som arbetat hos fadern under sitt vuxna liv tar över, han elektrifierar kvarnen 1940,

Ragnar bor i den gamla mjölnarbostaden tills han gifter sig 1944. I denna byggnad finns då  sedan länge en manuell telefonstation som sköttes av hans syster Vanja som basade över ett tiotal telefonister. Verksamheten lades ner 1949 då Handen automatiserades.

Ragnar Grip 1947

Ragnar Grip framför mjölnarbostaden som också inrymde telefonstationen, Bilden från 1947.

Växel

Interiör från telefonstationen med föreståndarinnan Vanja Grip

År 1962 var sista året som kvarnstenarna snurrade på Söderby Kvarn, de odlade markerna i trakterna minskade och användes för bebyggelse så underlaget räckte inte till för en lönsam drift.

Själva kvarnen blev kvar, under en tid föreningslokal för en motorcykelklubb, men brann ner en bit in på 1980-talet. Enl. obekräftade uppgifter ett pyromandåd.

Kvarnen 50-talet

Kvarnen på 1950-talet

Fotnot:

Rosvall 2

Väderkvarnen och magasinet vid Söderby Kvarn, infälld Ragnar Grip Foto Arne Roswall

Ragnar Grip anlade en minigolfbana på västra sidan av genomfartsvägen och lät en väderkvarn symbolisera anläggningen. Han började sälja glass och korv i en kiosk, en rörelse som via Erik Engström utvecklades till Vegabaren, han sålde enligt egen utsago ”tillplattade köttbullar”.

Sedermera övertogs anläggningen av Carlo Taccola och har nu det pampiga namnet Vega Stadshotell och är en välbesökt restaurang.

Och Erik Engström fick väl delvis rätt när han döpte den till Vegabaren, då helt felaktigt, men numera mera relevant, kanske räknas den in i Vegastaden?

stadshotell

Vega Stadshotell

 

Erik Carlo

Erik Engström och Carlo Taccola, bild ur Nynäsposten

 




Söderby Kvarn och Ragnar Grip

FragmentDenna korta artikel om Söderby kvarn skrevs för 33 år sedan av den då mycket aktiva hembygdsforskaren Lennart Lindberg i Gillets skrift ”Fragment från Hembygden”

Förstasidan av publikation pryddes av denna blyertsteckning av en för oss okänd tecknare.

Vi hoppas kunna återkomma med historia och fakta om Söderby kvarn i en artikel om Söderby Huvudgård.

Ragnar Grip

Ragnar Grip, 1910- 2001. Han fick en väg uppkallad efter sig under sin livstid, inte riktigt sant, ”Mjölnare Grips väg” är döpt efter fadern David

Ragnar Grip föddes i Västra Ryd, där pappan var kvarnägare. Familjen flyttade senare till Järna och därifrån slutligen till Handen. Där övertog fadern år 1923 kvarnen vid norra Söderby.  Är 1924, 14 år gammal, började Ragnar att hjälpa fadern i kvarnen och 1931, efter faderns död över­tog Ragnar Grip kvarnen och svarade för verksamheten ända till nedläggningen 1962, alltså i 31 år.

Kvarnen flyttades till den nuvarande platsen enligt upp­gift 1813. Dessförinnan låg den i Kvarntorp. I samband med flyttning en grävdes en ny fåra för vattnet från Dammkärr och Söderby gårds ängar  till Drevviken. Ti­digare rann vattnet över Västra Täckeråker ut i Drev­viken.

Fram till 1923 drevs kvarnen av ett vattenhjul. När stocken i kvarnhjulet brast ersattes den av en vattenturbin. Vid vattenbrist drevs kvarnen av en råoljemotor. Är 1940 över­gick man till eldrift. Fall­höjden i kvarnen var hela sju meter. Vattnet kom från Rudasjöarna och rann över Damm­kärr ut i Drevviken.

Kvarnen 50-talet

Kvarnen på 1950-talet, låg nedanför det kvarvarande magasinet, nu antikhandel

Ragnar Grip bodde i kvarn­stugan till år 1944. Efter giftermål samma år flyttade familjen till ett närbeläget hus. Kvarnstugan som upp­fördes under 1700-talet an­vändes därefter som telefon­station fram till början av 50-talet. Ragnar Grips sys­ter var under denna tid verksam som manuell kopp lingstelefonist.

Arbetet i kvarnen pågick hela året. Under juni och juli månader ägnade man sig åt översynsarbeten. I kvarnen mal­des bl a vete, råg och havre. Under högsäsong kunde man under en dag mala 500 kg vete, 2000 kg havre och bland säd samt sedan 1938, 400 kg ut­säde per t imme.

Till kvarnen kom bl a statar­na från Söderby, Sanda, Sandemar och Ärsta för att mala den säd som utgjorde de naturaförmåner som ingick som del i deras lön. Jordbruk av större och mindre omfattning, som lämnade säd för malning var bl a Norrby, Täckeråker, Länna, Lisma, Stortorp, Vidjan, Trångsund, Ågesta, Klena, Mårtensberg, Skutan och Rams­dalen.

Sedan Håga kvarn i Västerha­ninge lagts ned tillkom även Lugnet, Krigslida, Välsta, Fors m fl. Från gårdar under Sandemars gods kan nämnas Tjursta, Mörby och Ösby.

Transporterna till och från kvarnen företogs till en bör­jan med häst och vagn och på vintern släde. Senare blev det mjölkbilarna som vid mjölk­pallarna hämtade såväl mjölk som säd.

HHG_81

Kvarnstugan 1981

Är 1962 upphörde verksamheten vid kvarnen på grund av vikande underlag. Allt fler av jordbruken lades ner och allt mer av marken kom att använda för den ökande byggnationen. Stora tätorter har under senare år ersatt den blomstrande jordbruksbygden. På gammal åkermark som inte utnyttjas för bebyggelse sätter man ut plantor för framtida skogsav­verkning. På så vis utplånar man på sikt en jordbruksbygd och ersätter den med tätortsbebyggelse, motorvägar och andra asfalterade ytor.

Vill du läsa en mera omfattande beskrivning av Söderby Kvarn:

Historien om Söderby Kvarn i Handen

 

Fotnot:

Kvarnen som enligt uppgift i artikeln flyttades hit var Täckeråkers kvarn i Kvarntorp

Om du vill läsa en intressant artikel ur Nynäsposten om hur man nu i år arbetar med den gamla Mjölnarbostadens byggteknik med lera/halm vid kvarnen i Söderby, klicka nedan!

https://www.haninge.org/wp-content/uploads/2016/05/VEGA-MJÖLNARBOSTAD-CARLOS0001-2.pdf




Handen, äldre än vi trott?

Anders Numan

Gillets Anders Numan som genom åren grävt djupt i arkiven om Haninges historia har samlat fakta om trakten Handens uppkomst och om hur namnet kommit till. Här presenterar han sina fakta i en nyskriven artikel.

Namnet Handen

Ett litet bidrag till diskussionen om namnet Handen, dess förekomst i olika handlingar och äldsta belägg.  I tidigare artiklar i Glimtar nr 2-3-4 2013 och nr 2 2014 har Lennart Hagelin och Sven Klasenius avhandlat namnet Handen.

De gånger jag har funnit namnet i olika tidiga sammanhang, så har det med vägunderhåll eller kronobrevbäring att göra. De exempel som jag tar fram ligger nästan 100 år tidigare än andra artiklar om namnet Handen och visar att det varit en central plats, redan i slutet på 1700-talet och även om mitt namntolkningsuppslag inte är vetenskapligt underbyggt, så kan det väl bli ytterligare ett inlägg bland de andra.

Det äldsta omnämnandet jag funnit är från en saköresredovisning (1) från år 1792. Där redovisas en utbetalning till klockaren i Österhaninge Eric Pehrson, Erik Larsson i Karlsvik och Olof Persson i Sanda. Dessa tre hade satt upp en ¼ mils milsten i Handen. För detta hade de fått 1 Rdl 16 sk. Själva uppsättandet hade skett två år tidigare i maj 1790.

Den 22 september år 1805 skriver Kronofogde Sven Eric Brandes en kungörelse som skulle uppläsas av prästerna i respektive kyrkor vid gudstjänsten. Här kommer delar av innehållet som var ställt till Österhaninge, Ornö, Utö, Nämdö, Muskö och Västerhaninge för uppläsning i respektive kyrkor.
”Sedan såväl sädesbärgningen och åkerbruket inom varande år är till det huvudsakliga avslutat, tillhör det var och en hemmansbrukare och åbo, att på landsvägarnas byggnad och förbättrande sträcka sin omtanke på avsett allmänna lagen uti 25 Cap: Byggningabalken.”
Kronofogden säger att vägen har blivit dålig främst genom försummad dikning och grusning och det duger inte att kasta upp dikesjord för att täppa igen groparna. Därefter kommer ett schema (här kallat termin) för vägsyn som ska ske.

14 oktober vägsyn från Sköndals bro till Sanda.

15 oktober vägsyn från Sanda till Dalarö

17 oktober vägsyn från Handen till Storbacken (Ösmo)

21 oktober vägsyn från Storbacken till Tottnäs.

Nyvreten

Nyvreten på senare år

I väghandlingar från Länsmannen i norra distriktet (Sotholms härad) finns en förteckning på landsvägarna från år 1852, där nämns Handen flera gånger, först så gäller det ”Socknevägen från Runsten (2) å Högmalm (i trakten av Handen eller Nyvreten) till Gudöbro underhålles av Österhaninge socken”.

Nästa vägsträckning är ”Allmänna landsvägen från Handen, eller vägskillnaden å Berga och Dalarö, till Storbacken i Ösmo socken där Ösmoboernas wäg börja, underhålles af Westerhaninge och Muskö Capell”.

I ett häfte om Svartbäckens skola från 2013 så nämner även Olle Flodby på sid 14 att namnet Handen är belagt i samband med en vägförrättning år 1861.

Milsten

Beskrivning av den stående 1/4-milstenen efter G:a Nynäsvägen strax söder om Kolartorpsvägen

Bland ännu äldre väghandlingar från 1727 och 1760 så är det senare ditskrivet Handen med svart tjockt bläck vid ungefär samma plats i förteckningen över vägunderhåll där namnet Handen skrivs i senare längder. Där står det även år 1760 att underhållssträckan ”slutar vid fjärdingsstolpen”. Det borde innebära att när de sätter upp fjärdingsstolpen 1790 så ersätter den en stolpe som åtminstone fanns där år 1760. Sannolikt skulle det uppsättas en vägvisare på samma ställe som fjärdingsstolpen, då det var skifte av ansvariga för vägunderhållet vid samma punkt. Eller det kanske räckte med att alla kände till att det var vägunderhållsskifte vid fjärdingsstolpen i Handen?

När det gäller brevbäringen (3) så skriver den t.f. Kronobefallningsmannen Ploman år 1837 att gårdarna Klena och Öster Täckeråker (bägge underliggande och i sambruk med Söderby säteri) sköter brevföringen på följande sätt: ”med postväskans förande förhåller det sig sålunda, att den avgår och återkommer blott en gång i veckan, den expedieras nämligen från Kronofogden varje fredag, då den forthålles (från Hammar) av Wählsta byemän till ett ställe benämnt Handen under Söderby därifrån den fortskaffas till Upp Norrby som är beläget ett stycke från Söderby gård, – sedermera återkommer väskan från Stockholm den nästföljande eller lördag, då Upp Norrby bär den till Handen och från Handen kommer densamma till Hammar(4)  ungefärligen lika förhållande är det med kronobrevbäringen till Tyresö den så kallade kyrkoposten följer vanligen alltid med väskan om fredagen, och från Handen överstyras breven icke längre än till Upp Norrbys som vidare går med dem till Näsby i Tyresö socken; Och vid väskans återgång, lördagen, medtages de från Tyresö socken till Upp Norrby ankomne kronobreven, och överföres då på samma gång med väskan till Handen”.

2693297753_340a7ffacc_o

Lokal postbefordran på lite senare tid, poststationsföreståndaren Alfred Nyholm överlämnar postväskan till Edvard Eriksson från Valsta utanför poststationen i Österhaninge

Karta till Handen tryck

Kartskiss av författaren

Det tycks alltså som Handen i äldre tider varit en central punkt där förutom en fyrvägskorsning även skifte sker både för post och vägunderhåll. Vid denna skiftespunkt fördelas vägunderhåll och brevbäring mellan socknar och gårdar. Skyldigheten att underhålla vägar och vidarebefordra post följde inte formellt sockengränserna.

Jag fick en idé att kontrollera ordet Handen i Svenska akademiens ordbok och fick en del uppslag och tänkte om namnbildning kan vara möjligt på följande sätt?

Själva vägkorsningen där vägen viker av från landsvägen från Stockholm till Österhaninge / Dalarö och fortsätter rakt fram mot Västerhaninge / Tottnäs/Landsort. Där fanns även en mindre väg till Kolartorp och Mellanberg. Bägge de stora landsvägarna är vägar där det sannolikt funnits underhållsskyldigheter sedan Gästgivarförordningen 1649 och det tycks inte bara inneburit skifte för enskilda gårdar utan även mellan Österhaninge och Västerhaninge socknar. Detsamma gäller kronobrevbäringen. Dock är det  okänt hur länge den pågått. Så här har ansvaret gått från hand till hand (Ur hand och i hand).  Att ta hand om något kan ju även betyda att övervaka, ha under sin uppsikt och att vårda och underhålla. Dessutom så har det funnits två ¼ milstenar, bägge nära samma vägskäl. Den ena stenen ett kort stycke in på Dalarövägen och den andra strax efter vägskälet på väg mot Västerhaninge. Den sista milstenen synes även sammanfallit med vägunderhållsgränsen. Bägge stenarna bör ha stått lika långt från vägskälet då avståndsmätningen startade vid stadsgränsen.

Kan detta vara grund till namnet Handen? Här är ett utdrag ur Svenska akademiens ordlista:

(HAND 5.i])

i uttr. ( o. d.) ur hand (och) i hand, äv. från hand till hand (jfr 3 c), för att beteckna ett flera ggr skeende ombyte av innehavare l. ägare (av ngt) o. d.: från den ene till den andre. Gården har under de senaste åren gått ur hand i hand (äv. från hand till hand). SCHULTZE Ordb. 1734 (c. 1755). En dylik slaf går .. ur hand och i hand. ÖDMANN MPark 289 (1800). Bankosedlar .. löpa ur hand och i hand. TÖRNEROS Bref 2: 25 (c. 1825).

 

(HAND 13.f.γ])

γ) i uttr. taga, förr äv. taga sig (ngt l. ngn) om hand l. (i sht förr) om händer, l. (i senare tid) taga hand om (ngt l. ngn), taga (ngt l. ngn) under sin uppsikt l. vård l. ledning, (ngt) i sitt förvar l. under sin förvaltning l. behandling o. d.; taga vård om (ngn); övertaga (ngt); åtaga sig (ngt l. utförandet l. skötseln l. ledningen av ngt), ombesörja (ngt); taga befattning med (ngt); stundom oeg. l. bildl., med sakligt subj.

 

(HAND 13.c.α])

α) (numera knappast br.) i uttr. ligga (nära) för hand(en) o. d., ligga (vara belägen) i närheten, ligga l. befinna sig (nära) till hands; ofta bildl.: ligga (ngn) nära, ”ligga nära till hands” (jfr hζ), äv.: ligga i öppen dag; förr äv. i uttr. ligga (ngn väl) för handen o. d., vara välbelägen, ligga bra till (för ngn). Effter thet han (dvs. gården Ängsholm) ligger oss vedh andre våre gårdher så förbanden. G1R 24: 491 (1554). Stadhen Demetrias som vthi alla måtto wäll för handen lågh. SCHRODERUS Liv. 696 (1626). Det ligger nära för band, att smidesjernskärl utmärka sig genom en större varaktighet. TT 1872, s. 7. VRYDBERG (1879) hos AHO Soldan 405– (jfr 6 c) HAND-HÅLLA, -ning (RARP 10:38 (1668)). (†) hålla uppsikt över (ngn l. ngt), övervaka (ngn l. ngt); upprätthålla (ngt); äv. med bestämning inledd av prep. över; med avs. på person äv.: bibehålla (ngn vid ngt). AOXENSTIERNA 2:250 (1615). Så frampt icke Prästerskapet bliffver handhollitt vidh dee gamble .. privilegier. RP 6:272 (1636). Lagh och rätt är vorden handhållen. RARP 10:53 (1688). (Hamnfogden skall) öfwer thenne Ordning handhålla. STIERNMAN Com. 3:778 (1669). AdP 1800, s. 531.

 

Fotnoter:

(1) Häradet hade rätt att använda saköresmedel (böter) till uppsättande och underhåll av milstenar och vägmärken. Om böterna inte räckte så fick de utdebitera kostnaderna på bönder och åbor.
269
(2) Runstenen som omtalas är sannolikt Sö 269 Söderby malm. Den ska ha stått uppställd vid korsningen mellan landsvägen (Nynäsvägen) och socknevägen (Tyresövägen) mot Gudöbro. Den mest kända platsen i närheten vid den tiden var Handen, därför anges den vara nära Handen och Nyvreten även om det är en bit där emellan. Stenen står nu utanför biblioteket i Handen.

(3) Den beskrivna brevbäringen avser den s.k. kronobrevbäringen. Med den skickades tjänstebrev mellan de styrande i staden och Kronofogden, länsmännen, fjärdingsmännen och häradsskrivaren. Som framgår så kunde den ibland samordnas med kyrkposten, ibland kallad klockarposten. Detta var ett separat nät mellan församlingar, pastorat och stift. Den traditionella postverksamheten i Sotholms härad utvecklades från 1850-talet och senare.

(4) Hammar var boendet för kronofogde Uppmarks och även första åren av kronofogde Plomans tjänstgöringstid.

Följande artiklar behandlar ämnet:
  1. Handen, var ifrån kommer namnet, Sven Klasenius 151220
  2. Mera om Handen, Lennart Hagelin 160104
  3. Handen igen, Lennart Hagelin 160113
  4. Handens ursprungliga fastigheter, Sune Nilsson 160116
  5. Lennart Hagelin, senaste artikel 160127

 

 

 




Söderby Gårds arkiv

Representanter för Haningegillet var tisdagen den 26 april inbjudna till Söderby Gård i Handen för att mottaga delar av den anrika gårdens arkiv som överlämnades av arvingarna till sista ägarfamiljen Pettersson-Kyllerstedt och Nordenskjöld.

Söderby Handen 26 april (12)

Lars Kyllerstedt

 

Det var talesmannen för släkten, Lars Kyllerstedt från Uppsala, som kontaktade oss för att överlämna ett antal vackert präntade kassaböcker och annan intressant dokumentation från tidigt 1900-tal.

Lars Kyllerstedt är sonson till den smått legendariske ägaren Axel Pettersson (1871-1946) som kom till gården 1892 som inspektor och som senare blev ägare.

För de flesta av oss var detta första besöket uppe på höjden på östra sidan av motorvägen där vi på nära håll kunde studera ett antal mycket vackra äldre vita byggnader som vi tidigare bara sett från bilen på väg mot huvudstaden,
Gårdens huvudbyggnad förstördes av brand 1750 och återuppbyggdes aldrig.

Axel Pettersson

Axel Hugo Teodor Petterson var född 1871 i Ålem i Kalmar län och avled på Söderby 1946. Han hade under sin tid på Söderby många samhällsåtagande, bl.a. som ordförande i kommunalstämman

 

 

Vi hoppas kunna återkomma med en artikel om Söderbys historia och också rapportera om innehållet i gårdsböckerna

Söderby Handen 26 april (1)

Den södra flygelbyggnaden

 

Söderby Handen 26 april (3)

Här låg huvudbyggnaden

 

Söderby Handen 26 april (4)

Gårdsallén med bostäder och magasin i bakgrunden

Söderby Handen 26 april (11)

Ägarrepresentanten Lars Kyllerstedt, Gillets Karin Aspberg, Sven Klasenius och Per Stavfors

 




Mellanberg, lite historia

Mellanberg, besök (1)

Den vackra huvudbyggnaden på Mellanberg, uppförd av Ragnar Jansson år 1927.

Fastigheten Mellanberg som våren 2016 inköptes av Haninge kommun har sin ursprung i ett torp under Söderby. Den finns med i husförhörslängderna från 1770 men förs som torp första gången 1791.

Vi tittar här på tiden på Mellanberg, från början av 1800-talet, ett stort antal torpare och brukare med familjer har haft sin utkomst här under dessa 200 år.

1810 noteras som torpare Carl Svensson född 1765 med jämnåriga hustrun Anna och tre söner födda mellan 1797-1807, de kommer från Berga i Västerhaninge. De flyttar redan 1811 till Huddinge och ny torpare blir Nils Ersson född 1766 med hustrun Anna Olsdotter och sonen Nils född 1798. Hustrun avlider 1816, sonen flyttar ut och änklingen Nils flyttar till Norrby 1920.

Då kommer som torpare, statdrängen på Söderby, Gustaf Andersson, född 1785 i Björnlunda, hit med hustrun Hedvig Charlotta och en nyfödd son, denne avlider dock i späd ålder. Paret får sedan fem döttrar. I början på 40-talet antecknas Gustaf som ”sjuklig”, dottern Anna Lotta har gift sig med drängen Per Nilsson i Tyresta men flyttar hem 1843 för att hjälpa fadern under några år.
Dottern Hedvig Sofia, född 1825, gifter sig 1850 med Olof Lindman, född på Utö, som kommer från Lyckeby. De får dottern Brita Charlotta året efter. Det är Olof Lindman som sedan brukar torpet fram till 1855  då han med familjen flyttar till Nya Vreten men brukar inledningsvis båda torpen.

Gamle torparen Gustav Andersson avlider 1855 och änkan Hedvig Charlotta dör elva år senare, hon har funnits på Mellanberg i 46 år!

År 1857 är det dags för nästa dotter, Anna Margareta född 1822, att komma hem och noteras som brukare,  Hon kommer från Rudan som änka med två barn. Hon är änka efter båtsmannen på Gudö BT 21, Jan Wilhelm Löf-Sundström. De flyttar 1867 in till Söderby som inhysingar,

Ny torpare blir då Per Erik Persson född 1839. Han kommer från föräldrahemmet Ramsdalen med hustrun Anna Sofia Forsberg och och sonen Erik Gustaf och får här sonen August Alfred.
(Det är Per Erik Persson-Petterson som efter en kort tid i Amerika friköper mark från Tyresta och ”nybygger” Erikslund i mitten på 1870-talet)
Läs om detta här

Av okänd anledning saknas Mellanberg i längden 1871-75 men 1876 finns här torparen Anders Jansson född 1836 och och tre år äldre hustrun Karolina Enblom. Under denna tid skrivs här på torpet många drängar och pigor under stor omsättning,

Torparen Jansson blir kvar ända till november 1893 då de flyttar in till Söderby huvudgård, han ersätts då av Karl Erik Gustafsson född 1841 som med hustru och två söner kommer från Huddinge. Familjen blir kvar till 1895 då man flyttar tillbaka dit.
Från Skäggsmo under Hässlingby  kommer då Karl Adolf Lindström, född 1859, med maka, två döttrar, två söner och en fosterson.

Torparen Lindström flyttar med familjen till Nacka 1898 och ersätts av Johan August Lundqvist som kommer från Muskö med stor familj. De flyttar dock efter en mycket kort tid vidare till Mårtensberg.
(Karl Adolf Lindström kommer åter till socknen 1910 via Sågen i Västerhaninge, nu som torpare på Söderbytorp, läs här om detta )

År 1901 kommer från Tjursta Båtsmanstorp, Anders Olof Eriksson född 1856 med sin familj. Här skrivs 1909 ”lägenhetsägaren” Bror Gustaf Andersson som gifter sig med en av torpardöttrarna. Kanske bygger han en egen stuga på torpet. Torparen Eriksson blir änkling 1912 och flyttar då till Huddinge med resten av familjen samma år.

Ny torpare blir då Johan Olof Collin, född 1886, som kommer från Tyresö han blir kvar i tre år, flyttar då till Tutviken.

Å r 1922 friköps Mellanberg av Erik Ragnar Jansson, född 1891, hustrun heter Tyra Nor(d)ström, de kommer från Kvarntäppan i Jordbro , Tyra är dotter till ägaren Johan Erik Norström och Erik Ragnar har arrenderat gården och tvätteriet efter svärfaderns död.
De får sonen Nils Erik 1927 på Mellanberg.
Nuvarande huvudbyggnad är enligt uppgift uppförd 1927 och tvättstuga och torklada byggdes vid ungefärligen samma tidpunkt.

Erik Ragnar avlider 1959 och Tyra Wilhelmina 1968.

Några bilder från våren 2016.

3332606651_d5cd616ce3_o

Ekonomibyggnaden, troligen av äldre datum än bostaden, mycket välhållen under sitt skyddande plåttak

Mellanberg, besök (12)

Tvättstugan efter den lilla ån mellan Dammträsk och Rudan. Ovanpå finns en torklada

Mellanberg, besök (5)

Den separata torkladan vid uppfarten till bostaden ligger högt och tillgänglig för vinden. T.v skymtar jordkällaren.

Mellanberg, besök (6)

En gedigen jordkällare på vägen upp mot gårdstomten, i bakgrunden vägen mot Kolartorp

 

 

 

 

Mellanberg finns med i husförhörslängderna från 1770 och som torp under Söderby sedan 1791.
Fastigheten friköptes 1922 och nuvarande mangårdsbyggnad uppfördes 1927 av Erik Ragnar Jansson som utöver jordbruket också drev tvätteri.




Invigningen av skolmuseet i Svartbäcken

MINOLTA DIGITAL CAMERA

En vacker sommarbild från Svartbäckens skola. Foto Kjell Olsson

Ur Glimtar 1997:2, Olle Flodby…

…INVIGNING AV SKOLMUSEET I SVARTBÄCKEN

3103Så har vi då äntligen fått vårt skolmuseum invigt. Många inbjudna hade infunnit sig den 15 februari 1997, på dagen 150 år sedan Svartbäckens skola togs i bruk, men det var också många andra besökare på plats. Det var bistert kallt då kommunal rådet Staffan Holmberg klippte det blågula bandet och förklarade museet invigt.

Flaggan var i topp och trots kylan sjöng barn från den nya Svartbäcksskolan några sånger under Barbro Milgers ledning.

Skolsalen blev proppfull av besökande och sparbössan på katedern, betydande att entréavgiften är helt frivillig, blev snabbt fylld med både sedlar och mynt. Man hajar lätt till i entrén till skolsalen vid anblicken av en skyltdocka uppklädd till lärarinna i tidsenliga kläder. Både skyltdockan och kläderna är skänkta av Haningedräktens Vänner och arbetsgruppen för skolmuseet är mycket tacksam för donationen.

Kontakt med gamla elever

Undertecknad har i samband med arbetet med boken “En skola i varje socken” kommit i kontakt med flera elever som undervisats av Mats Olsson och Regina Engström, de två sista lärarna vid Svartbäckens skola. Det var särskilt roligt all en av dessa elever Elsa Appelqvist, f Larsson, som började skolan läsåret 1920-1921, hade hörsammat inbjudan till invigningen.

Vid visningen den 22 februari fick museet bland många andra också besök av en f d elev som hade en hel del att berätta. Det var Gunnar Pettersson f 1909. Som barn bodde han i Hammarby och fick traska den långa vägen genom skogen via Tyresta by och fram till Svartbäckens skola. Det blir säkert 7-8 km. Men det kom också en flicka från Klåvkällan och hennes skolväg blev en mil.

Vidare utveckling

Arbetsgruppen för skolmuseet har nu efter färdigställandet av skolsalen för avsikt att iordningställa lärarbostaden såsom den skulle kunna tänkas ha sett ut i början av 1900-talet. Vi är givetvis tacksamma för gåvor i form av möbler och prydnadsföremål. Dessa kan lämpligen överlämnas i samband med besök i skolmuseet.

Utdrag ur Olle Flodbys tal vid invigningen.

Olle FlodbyFolkskolestadgan 1842

Den 18 juni 1842 kan betraktas som folkskolans födelsedag. Då fick vi en folkskolestadga, som bl a bestämde att det skulle finnar, minst en skola i varje socken och att en seminarieutbildad lärare skulle anställas. Jag vill hävda att folkskolestadgan har haft en enorm betydelse för vårt land och alt den utbildning som då erbjöds Sveriges barn helt enkelt är en förutsättning för vårt nutida välstånd. Men det fanns motståndare till skolreformen. Det fanns de som sa, “att det vore farligt för lugn och ordning i landet, om de lägre klasserna fick tillfälle till upplysning”.
Men det fanns också tillskyndare till det skolpolitiska programmet, såsom ärkebiskopen Johan Olof Wallin, professor Erik Gustaf Geijer och kronprins Oscar, sedermera Oscar I.

Privata initiativ

Nu ska vi inte tro. att det inte fanns någon som helst undervisning före folkskolestadgans tillkomst, Energiska biskopar och präster såg till att barn fick lära sig läsa. Den stränga kyrkolagen av 1686 innebar ju också, att ingen fick gå till nattvarden och ingen gifta sig, som inte kunde kristendomens huvudstycken, alltså Martin Luthers lilla katekes.

I våra socknar har vi haft framför allt tre personer som varit måna om folkundervisningen, nämligen författarinnan Fredrika Bremer, kamrer Stråhle och baron Löwen. Fredrika Bremer anordnade redan 1832 undervisning för folkets barn på övre våningen på Hesslingbv gård och bekostade lärarinnelönen. Kamrer Stråhle på Krigslida donerade pengar till en skola och baron Löwen på Häringe skänkte tomtmark och byggnadsmaterial för nya skolor.
Det blev en febril verksamhet i vårt land med anledning av folkskolestadgans tillkomst. Man hade beslutat om en femårig övergångstid så socknarna fick några år på sig för att ordna undervisningen.

Gamla elever berättar

Gunnar Pettersson från Hammarby som deltog i invigningen av museet  kunde berätta minnen från skolan. Trots att skoldagen började först kl 9 så var del mörkt i skolsalen under en del av året. Man använde sig då av karbidlampor som ju var känsliga för vattentillförseln, Gunnars  far, Erik Pettersson f 1884, har också varit elev i Svartbäckens skola, men det var med Mats Olsson som lärare. Det sägs att “Skol-Olle”, som han kallades, tyckte mycket om kaffekask och det skulle förklara att han var strängare på måndagarna än övriga dagar.

Regina Engströms fosterföräldrar bodde också i skolhuset berättar Gunnar Pettersson, men de bodde i vindsvåningen, som måste ha haft någon form av eldstad. Det finns ett spjäll kvar i muren. Fosterfadern var snickare till yrket och han ansågs vara elak.
Gunnars hustru Ellen, född Johansson, har också gått i en av våra gamla skolor, nämligen Ösbybro skola.

Första skoldagen den 15 februari 1847

I Österhaninge beslutade man att bygga tre skolor: Svartbäcken 1846, Kyrkskolan 1848 och Vaxnäs 1851, I Västerhaninge beslutade man också att bygga tre skolor. Den första tillkom redan 1834 genom kamrer Stråles donation och sedan byggde man Södra skolan (Östnora) och Västra skolan 1844.

Att just Svartbäcken fick bli platsen för Österhaninge sockens första skolbygge beror säkert på riksdagsmannen Mats Ersson i Ty esta, men med hänsyn till bebyggelsen på den tiden var det nog en central placering, även om många fick en lång skolväg.

Den 15 februari 1847 togs Svartbäckens skola i bruk, alltså exakt på dagen för 150 år sedan. Skolans första dagbok finns kvar och förvaras i Haninge kommuns arkiv. Trots alt skolsalen endast har en yta av 37 kvm har över 50 elever varit inskrivna samtidigt. Läraren tillämpade då den s k växel­undervisningen, vilket innebar, att han använde sig av mer försigkomna elever, s k monitörer, för att mekaniskt hjälpa de yngre med inlärningen.

Lön in natura och litet kontanter

Lärarens lön bestod dels av naturaförmåner, dels av kontanter. Fri bostad och fri vedbrand samt kofoder ingick, dessutom fick den första läraren vid Svartbäcken årligen fyra tunnor spannmål och trettio riksdaler banco i kontanter. Åtta skilling per barn och månad utbetalades av föräldrarna direkt eller av socknens skol- eller fattigkassa, om föräldrarna inte hade råd.

Några lärare

Från början var skolan en kyrklig angelägenhet med kyrkoherden som självskriven ordförande. Men från 1932 övertog kommunen ansvaret för folkundervisningen, samma år som Svartbäckens skola lades ned. Trots att Svartbäckens skola var i bruk så lång tid som mellan 1847 och 1932 har sammantaget endast sju lärare tjänstgjort vid skolan. En lärarinna blev ( ex avskedad av direktionen 1860, därför att hon författat och lärt barnen att sjunga nidvisor om ledamöterna).
Men jag vill uppehålla mig vid skolans två sista lärare: Mats Olsson åren 1880-1912 och Regina Engström åren 1913-1932. Jag har träffat elever till dessa båda lärare och har genom dem fått en direkt kontakt med Svartbäckens gamla skola. En av eleverna är särskilt inbjuden hit idag, nämligen Elsa Appelqvist, som nu bor granne med skolan och hade Regina Engström som lärare omkring 1920.

Skol-Olle ung

Mats Olsson

Om Mats Olsson vet vi, att han var dalkarl och hade förlorat vänster hand i en karusell i yngre dagar. Karuselldirektören bidrog med halva kostnaden för hans utbildning till lärare vid seminariet i Uppsala. Trots protesen sägs det att “Skol-Olle”, som han kallades, kunde spela både orgel och dragspel. Det sas också att han slog barnen med protesen (en krok), men det förnekade en av hans elever.

Lärare förr i världen hade oftast biinkomster för att bättra på den ringa kontantlönen. Som så många andra i vår kommun hade Mats Olsson tvätteri. Han hade också en häst och två kor. Han var också en av de första som hade telefon och fick ofta telefonbud, Som pensionär bar han också ut tidningar.

ReginaRegina Engström

Regina Engström var född i Småland och kom till Svartbäcken 1913. Hon bodde i lärarbostaden tillsammans med sina fosterföräldrar från Gotland. Kommittén för Svartbäckens skolmuseum har för avsikt att försöka återställa lärarbostaden och möblera den så som den kan tänkas ha sett ut under tidigt 1900-tal. Vi har kallat det för etapp två.

Regina Engström har berättat, att hon fick gå till prästgården för att hämta sin lön. Det kunde hända, att det inte fanns några pengar, utan hon ombads att komma tillbaka en annan dag. Regina Engström ansågs vara en mycket sträng lärarinna. Hon hade mycket vacker handstil. När Svartbäckens skola lades ned 1932, flyttade Regina Engström över till Handens folkskola, som idag kallas Runstensskolan, hon pensionerades 1956.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Olle Flodby visar hur man fyller ett bläckhorn, i katedern Margareta Runquist

Slutord

Det är viktigt att kunna sin historia och sin hembygds historia. Det är viktigt att minnas. Vad är det vi minns. Ja. från skolan minns jag en särskild skol-lukt. Jag minns bilder, föremål och undervisningsmaterial och så skolkamrater förstås. Sina lärare minns man också, ofta med tacksamhet. Varför är det så viktigt att kunna historia? Jo, vi måste minnas det förgångna för att förstå vår nutid och kunna planera för vår framtid. De banden får aldrig brytas.

Jag känner ödmjukhet inför vår historia, för de människor som strävat före oss och som bidragit till en utveckling som så småningom resulterat i vårt Haninge av idag. Och jag har en dröm för framtidens skola. En dröm som egentligen borde vara en självklarhet: Att alla, både elever och vuxna, ska få gå till skolan med glada steg och där få möta kärlek, uppskattning och värme. Det är den bästa tänkbara miljö för undervisning och uppfostran.

Och så till sist: Vi i museikommittén känner naturligtvis stor glädje och tacksamhet för att skolmuseet kommit till stånd och det i en tid med ansträngd ekonomi i vår kommun. Men jag tror, alt det är förståndigt att inte glömma kulturen ens i svåra tider. Vi hoppas att vi med detta lilla museum har lyckats skapa ökad förståelse för vår historia och att vi bidragit till en positiv bild av Haninge, vår älskade hembygd.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Några vackra skolplanscher, foto Kjell Olsson

MINOLTA DIGITAL CAMERA

MINOLTA DIGITAL CAMERA

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Kommunens beslut ang. köpet av Mellanberg

Haninge kommun har beslutat inköpa fastigheten Mellanberg (Täckeråker 1:6 och Söderbymalm 3:116).

Skärmklipp

 

1934708065_64be7f14fc_o (1)

 Här kan du läsa om ärendet:

Utdrag ur kommunalfullmäktigeprotokollet från 20160321

  • 83 Förvärv av fastigheterna Täckeråker 1:6 och Söderbymalm 3:116

Sammanfattning:
Mellanberg, de privatägda fastigheterna Täckeråker 1:6 och Söderbymalm 3:116 om totalt ca 10,6 ha, berörs av den planerade utbyggnaden av dagvattenanläggningen Dammträsk. Inom fastigheten finns en bostadsbyggnad och flera byggnader som använts i olika verksamheter.

I planprogrammet för nya stadsdelen Vega från 2007 anges att del av fastigheterna ska kunna användas för exploatering av bostadsbebyggelse.

Ägaren av fastigheterna frågade 2012 kommunen om intresse för förvärv fanns. Kommunstyrelseförvaltningen anmälde då sitt intresse och lät en fastighetsvärderingsfirma värdera fastigheterna. ………………………………………….Ägare och boende på fastigheten är nu ………………………….Ägaren önskar bo kvar på fastigheten under sin livstid. ……………

Efter förhandlingar om marknadsvärdet på fastigheten och villkoren för kvarboende finns nu ett förslag till köpekontrakt som undertecknats av ägaren. Avtalet är villkorat av att kommunen kan tillträda fastigheterna i april 2016.

Förvaltningens synpunkter:

För att möjliggöra utbyggnad av Dammträsk som en stor dagvattenanläggning behövs den södra delen av Täckeråker 1:6 tas i anspråk och några byggnader rivas.
Det är också angeläget att skapa ett gång- och cykelstråk från etapp 2 i nya stadsdelen Vega och ner mot Port 73 och centrala Handen, vilket måste ske över denna fastighet. Förvärvet ger kommunen handlingsfrihet att bygga dagvattenanläggningen och stråket utan att en detaljplan arbetas fram.

……… I värderingen från 2012 bedöms värdet till 22 miljoner kronor. Priset på fastigheter har stigit kraftigt de senaste 4 åren vilket gör att nu förhandlat pris om 31 miljoner kronor, 292 kr/kvm tomtyta, får anses skäligt. ……

         Beslut:

  1. Kommunen förvärvar Täckeråker 1:6 och Söderbymalm 3:116 för en köpeskilling om 31 miljoner kronor

  2. Ett av ägaren undertecknat köpekontrakt godkänns.

  3. Med beslutet förenade kostnader täcks genom minskning av rörelsekapitalet.

Fotnot:

Mellanberg finns med i husförhörslängderna från 1770 och som torp under Söderby sedan 1791.
Fastigheten friköptes 1922 och nuvarande mangårdsbyggnad uppfördes 1927 av Erik Ragnar Jansson som utöver jordbruket också drev tvätteri.

 




Tågolyckan i Handen 1985

I sjön

Bilden från olycksplatsen fanns i Dagens Nyheter den 7 februari, fotograf Rolf Söderberg.

Strax efter 9.30 på osdagsmorgonen den 6 februari 1985 spårade ett norrgående pendeltåg ur norr om dåvarande stationsområdet i Handen. Tåget leddes av misstag in på ett s.k.säkerhetsspår och den stoppbock som fanns vid spårslutet klarade inte av att hindra tåget som körde ner i sjön Rudan.

Första vagnen gick genom isen och blev med sin främre del stående på botten.

De omkring 40 passagerarna klarade sig märkligt nog ganska bra rent fysiskt men blev naturligtvis chockade, tågföraren skadades lindrigt.

I DN:s artikel om olyckan fanns denna rubrik:

Rubrik

Det är ett uttalande från SJ:s driftledning som är föbryllade. Bansträckningen var försedd med s.k. ATC, ett säkerhetssystem som skall förhindra denna typ av olyckor.
Sträckan var på den tiden enkelspårig och möten mellan pendeltågen skedde på stationerna. Rutinmässigt skulle de två inblandade tågen mötas i Skogås. Denna morgon var det förseningar i trafiken och detta innebar att mötet skulle ske i Handen. När olyckståget startade norrut var det mötande södergående tåget på ingång och säkerhetssystemet borde automatiskt stoppat det norrgående.
Nu fungerade detta inte fullt ut men en i systemet integrerad säkerhetsväxel lades om vilket ledde tåget in på stoppspåret men med för hög hastighet för att kunna stanna i tid.

Man kan ju fundera på hur det hela slutat om denna växel inte fungerat, ett södergående tåg kommer ju i hög fart på det enda spåret.
Eller om olyckan skett sommartid utan uppbromsande is?

Liknande olycka några veckor senare i Skogås

Skogås 26 febr

Ur DN 28 februari 1985

 

Sent på kvällen den 26 februari inträffade en liknande olycka vid Skogås, tåget körde mot rött och växlades in på ett säkerhetsspår men i detta fall klarade stoppbocken att hejda tåget. En passagerare och tågföraren skadades lindrigt.

SJ fick under våren 1985 hård kritik för ATC-systemet i media.

 




Klena, med ursprung i järnåldern

I den norra delen av kommunen finns hundratals tomter med fastighetsbeteckningen Klena.
Avstyckningen från denna stamfastighet med det märkliga namnet inleddes på 1910-talet då den delades i åtta delar, Klena 1:2 till 1;9, för att senare vidare delas upp och bebyggas.

Avstyckn

Henry HallHaningegillets Henry Hall skrev denna artikel om Klena 1989 för skriftserien Haninges Historia som gavs ut av Hanvedens förlag,

Han berättar här historien om Klena,

 

Klena huset

Denna något skadade bild visar Klena 1940, personerna är okända. Bilden tillhör Göte Andersson.

Klena, ett ursprung i järnåldern?

I oktober månad när höstfärgerna sprakar som bäst kan jag rekommendera ett besök vid Klena eller Lill-Klena som det också kallas. På långt håll ser man gula björkar, aspar, en stor lönn och två stora rödgula körsbärsträd avteckna sig mot barrskogen. Längst ut till höger står ett litet, knotigt, halvt förtorkat äppelträd.
På närmare håll ser man att det sitter kvar några halvstora, röda äpplen i det nästan helt avlövade trädet. När man kommer en bit upp i sluttningen upptäcker man syrénbuskar och att det där den täta dungen med flera meter höga björkar och aspar står, ligger en husgrund. Studerar man grunden mer ingående syns det tydligt att huset som stått där har brunnit. Det syns också på det närmast stående körsbärsträdet. Av stenarnas placering framgår att huset har varit en enkelstuga med förstuga, kammare och kök. Husets storlek har varit 7,3 m långt och 5,5 m brett.

I den närmaste omgivningen ligger enstaka tegelstenar, bitar av enkupigt handgjort taktegel, delar från en järnspis, glasskärvor m m. Längre upp i sluttningen finner man spår efter ytterligare en byggnad, som varit vedbod. Västerut mot bergskanten ligger grunden efter en jordkällare.

Bildfynd

Eftersom jag sedan flera år är bosatt bara ett par hundra meter från Klena har jag varit speciellt intresserad av att fä veta mer om just detta ställe. Många personer som jag träffat kommer ihåg stugan, men vet inte så mycket mer än att den brann ned någon gång på 1970-talet efter att ha stått tom en tid och blivit utsatt för vandalisering.

Min glädje blev stor den dag en granne ringde och frågade om jag var intresserad av en bild på Klena. Hon hade fått låna ett foto av en som är född i stugan och som heter Göte Andersson. Det är fortfarande den enda bild jag sett av stugan.

En som bott i Klena

En gråkall januaridag närmare bestämt den 6 januari 1988 stötte jag under en promenad vid Söderby på en äldre dam. Vi började prata om väder och vind som man ofta gör. Eftersom hon bodde på Söderby gård kom vi snart in på hur det var förr. När jag efter ett tag frågade henne om Klena, berättade hon att hon hade bott där som barn. Hennes namn är Edit Bergström och hon är född 1910 i Märsta. Hon kom som treåring tillsammans med sina föräldrar och en bror till Söderby gård. De kom då närmast från Stortorp och fick den första tiden bo i Klena.

Hennes föräldrar var Carl Wilhelm Andersson, född 1885 i Grödinge och Alma, född Lindersson 1889 i Märsta. Hon var piga i Angarn och de träffades när han var på till vägarbete i Uppland. När de kom till    Söderby gård fick han anställning som ladugårdsförman och hon som mjölkerska. De var således statare och Klena utgjorde statarbostad. De hade inga djur och odlade heller ingenting vid Klena.

Körsbärsträden och äppelträdet fanns redan då. I Klena bodde de i fem år. Till dem kom efter en tid också Edits mormor med sina två söner Alfred och Erik Lindersson. De flyttade dit efter att Edits morfar dött.

Från Klena flyttade de till ”Kvarnstugan” som då var telefonstation. Efter sju år flyttade de till statarlängan som låg omedelbart väster om den nuvarande motorvägen. Den revs när vägen byggdes. Edit gifte sig så småningom med Nils Bergström, som var född och uppväxt vid gården. Han var snickare och smed där. De flyttade då till en av flyglarna vid gården. I samma bostad bor Edit fortfarande, numera ensam sedan hennes man dog 1980.

Klena förbryllar

När man börjar studera Klena mer ingående blir man minst sagt förbryllad. Klenavägen heter den väg som går från Vendelsömalmsvägen vid ICA-affären och i stort sett västerut ned mot Gudöbroleden. Fastighetsbeteckningarna i detta område är Klena, men så är också fallet för ett stort område väster om Kolartorp. Dessutom tyder namnet Lill-Klena på att det måste ha funnits ett annat Klena, som var större.

Genom att studera gamla kartor, jordeböcker och husförhörslängder har jag kommit fram till att det också förhöll sig som så. Det fanns längre tillbaka en gård som hette Klena, omfattande 2 mantal. Klena uppgick någon gång under 1600-talet i Söderby säteri, som omfattade 1 mantal. Klena var alltså dubbelt så stort som Söderby (en annan uppgift anger att Klena en gång i tiden var fyra gånger större än Söderby.

Var låg då Klena gård? Svaret på den frågan ger oss troligen ”Charta öfver Rågångarne omkring Söderby med dess Åker och Ängsmark” avmätt 1812 och baserad på en år 1783 författad karta. På den kartan finns både en fyrkant ritad där ”Lill-Klena” låg då och en ritad hussymbol med namnet ”Klena” skrivet bredvid. Det senare torde vara Klena gård. Den låg ca 200 meter nordost om Lill-Klena, omedelbart norr om det ”stora gula huset”.
I skogskanten ovanför finns grundrester från ett hus och en jordkällare samt ett stycke längre bort ett gammalt äppelträd med små gröna äpplen. Det är dock icke helt belagt att dessa bebyggelselämningar härrör från Klena gård.

Karta 1783

”Charta öfver Rågångarne omkring Söderby med dess Åker och Ängsmark”. Avmätt 1812 baserad på en karta från 1783.

Husförhören berättar

Låt oss se vad husförhörslängderna (HFL) kan avslöja om Klena. Intressant är att husförhören i slutet av 1700-talet hölls just i Klena, år 1778 hos Matts Andersson, år 1786 hos Olof Andersson och 2 februari 1787 hos Per Mårtensson.

Husförhören finns bokförda fr.o.m. 1746 och till 1895, då de upphörde. Tyvärr framgår det inte att det var fråga om flera olika boställen, utan alla boende redovisas kort och gott under Klena. Från 1746 till 1819 är det fullt med namn sida upp och sida ned över de personer som bodde där. Från 1819 och i nästan femtio år finns inte en enda person redovisad, endast rubriken Klena finns angiven i HFL. I slutet av 1860-talet bor det folk där igen och vidare framåt till 1895.

Knapphändigt

Vad innebär detta? De första årtiondena i HFL är uppgifterna mycket ofullständiga varför det inte är möjligt att utläsa i stort sett annat än namn och födelseår. Först år 1778 blir uppgifterna mer fullständiga. Då kan utläsas att bonden Matts Andersson född 1738 med hustrun Brita Larsdotter född 1744 bodde i Klena med sina två barn och hans far och svärmor. Samtidigt bodde torparen Carl Carlsson född 1752 med hustrun Lena Ersdotter född 1751 med sin nyfödde son Eric där. Det bodde också en änka med son och flera andra där vid den tidpunkten. Ovanstående tyder på att det samtidigt fanns både en gård och ett torp med namnet Klena.

Sedan kom bonden Pär Mårtensson dit1780. Han var född 1718 och således ganska gammal. Hans hustru hette Anna Gustafsdotter född 1725. De hade med sig två söner som båda var i trettioårsåldern. De hade pigor och drängar, vilka oftast bara stannade ett år. För det mesta hade de två pigor och en dräng samtidigt. Pär dog 1792 och hans hustru två år därefter. Den ena sonen hade dött 1790. Den andra sonen Erik blev den nye bonden och gifte sig med den femton år yngre Stina Ersdotter. De fick en son 1794 och en dotter 1796. De bodde kvar 1797. Vart de sedan tog vägen framgår inte.

År 1780 kom också torparen Olof Olsson född 1742 (överstruket och ändrat till 1738) med hustrun Anna Jansdotter född 1729 och tre döttrar till Klena. De bodde där till 1785. Samtidigt kom också bonden Carl Jönsson med hustru Stina Olsdotter. De bodde där till 1784 och avlöstes av torparen Olof Andersson född 1727 med hustrun Ingrid Olofsdotter född 1730. De hade en son Olof. De hade också en piga vid namn Ulrica. Familjen Andersson flyttade 1788 till Västerhaninge och in flyttade torparen Pär Ersson med fru och en tvåårig son.
Torparen var 23 år och hans hustru 24 år. Efter fyra år d.v.s. 1792 flyttade de till Sorunda. År 1791 flyttade torparen Jonas Pärsson med hustru och fem barn till Klena. De bodde där i två år. Sedan kom torparen Lars Jönsson med familj och bodde där i två år. De hade också fem barn.

År 1796-98 bodde stattorparen Lars Andersson med familj där. Dessutom bodde en dräng med familj och en statdräng med familj i Klena under dessa år.

Flera Klena

Ovanstående måste betyda att det fanns fler boställen i Klena vid den här tidpunkten d.v.s. under 1790-talet och även bit in på 1800-talet. Att så var fallet framgår av en uppgift i Gunnar Hellströms artikel i Haningebygden Nr 2 om Herrgårdarna i Österhaninge intill 1800-talets början. Där står att handelsmannen och bryggaren i Stockholm Anders Berg Jonasson 1792 överlät sin rätt till egendomen å överkommissarien i Nummerlotteriet Carl Olsson, som 1793 fick Kungl. Maj:ts tillstånd att under frälsemannarätt äga och besitta Söderby och som 1794 fick lagfart.

Egendomen bestod då av säteriet Söderby, Klena 2 mantal, Stora Täckeråker 1 mantal, Västra Täckeråker 1 mantal, Lilla Täckeråker 1/4 mantal, Kolaretorp 1/8 mantal, Dåntorp 1/8 mantal och Bråtorp (troligen Riddartorp) 1/8 mantal samt torpen Länna Krog, Klenatorp, tvenne, Söderby Krog, Mårtensberg och Nybygget med underliggande mjölkvarn och en krog kallad Nykrogen.

Troligen låg det ena Klenatorpet vid Lill-Klena, men var det andra låg är helt okänt.

Siste bonden

De första åren in på 1800-talet bodde bonden Eric Larsson, född 1746 i Ösmo, med sin hustru Anna Carlsdotter i Klena. De hade två söner, varav den ena, Erik, blev bonde efter sin far 1810. Erik med efternamnet Ersson (som sig bör) var född 1777 i Ramsdal. Han gifte sig 1810 med Stina Persdotter född 1788 i Frönäs.

Erik Ersson var den siste bonden på Klena gård. Det framgår inte exakt när de flyttade därifrån, men det torde ha varit 1814-15. Förutom Erik och Stina flyttade hans far Eric Larsson (modern hade dött 1809), drängen Lars Magnus Lindberg, drängen Gustaf Gustafsson, pigan Maja Stina Fontelius, gossen Erik Carlsson och gossen Carl August Stenström. De flyttade allihop till Lyckeby.

Den siste torparen i Klena var stattorparen Anders Simonsson Granberg född 1757 i Osmo. Han var gift med Catharina Larsdotter som också var född 1757 i Ösmo. De hade tre barn varav dottern Maria Ulrica Granberg först var tjänsteflicka och sedan piga hos bonden Eric Larsson i Klena. Hon flyttade 1807 till Brännkyrka. Stattorparen Anders med resten av familjen flyttade 1805 till Söderby.

Därefter bodde en lång rad statdrängar med familjer i Klena. Om det var ett eller två ”Klenatorp” går inte att få direkt klarhet i, men det förefaller ha varit två boställen. År 1819 flyttade de sista från Klena och det var två familjer, statdrängar med tre respektive två barn och en ensamstående statdräng med sin son.

Tomt i 48 år

Orsaken till varför Klena inom några få år avfolkades har ännu inte gått att få någon klarhet i.
I 48 år var Klena folktomt. Inte förrän 1867 flyttade det in folk på nytt i Klena. Det är troligt att det då byggts ett nytt hus och att det är det nuvarande Lill-Klena som beskrevs inledningsvis. Den som då flyttade in var pigan Sofia Matilda Högman. Hon var född 1830 i Stockholm och kom närmast från Ljusterö. Hon flyttade året därpå till Sollentuna. En ny piga flyttade in och 1869 flyttade statdrängen Holmberg, som var änkling, in med sina två barn, 4 och 7 år gamla. De flyttade i sin tur efter ett år till Stockholm.

Karta

Situationsplan framställd av Henry Hall 1986.

Siste torparen

Därefter flyttade stattorparen Anders Jansson in med sin hustru Karolina Enblom. De kom från Kolaretorp där han var statardräng. Samma år flyttade pigan Anna Stina Jansdotter dit till dem. Efter fem år i Klena flyttade de alla tre till Mellanberg där han blev torpare. Pigan gifte sig 1875 med sonen Johan Andersson i Lennatorp. Anders Jansson var den siste torparen i Klena.

Rättarlag

Arbetsstyrkan vid Söderby gård år 1902. I mitten står inspektor Axel Pettersson. Pojken längst till vänster är Nils Bergström, sedermera gift med Edit som äger bilden.

Därefter blev Klena bostad åt fd rättaren på Söderby, Karl Anders Sjöberg och hans familj. Han bodde där till sin död 1879. Änkan Brita Kristina född Nilsdotter dog 1884. Två av barnen hade redan tidigare flyttat till Näset, ett torp under Årsta. En av dem kom tillbaka efter några år och bodde hemma de två sista åren som modern levde.

Häst

Vid vagnslidret på Söderby gård omkring 1920. Mannen som håller hästen är Alfred Lindersson som bodde i Klena. Fotot tillhör Edit Bergström.

Sedan flyttade hon till Stockholm. Sonen i huset hade ett par år tidigare tagit tjänst som dräng i Klåfkällan. Klena stod tomt i fem år till dess att arbetaren Karl Petter Wård flyttade in 1889,Han hade varit torpare i Nya Wreten dessförinnan. Nya Wreten låg där nuvarande telestationen i Handen är belägen. Familjen Wård bodde i Klena när HFL slutar 1895.

Därmed är vi i stort sett tillbaka i tiden där vi började denna skildring.

Rötter i järnåldern

Det har i det föregående nämnts att Klena under 1600-talet uppgick i Söderby. Klena är dock mycket äldre än så. Det finns t.ex. omnämnt i ett brev redan 1385.

Enligt uppgift från en ortnamnsforskare tyder namnet Klena på ett ursprung från järnåldern. Gravfältet omedelbart sydväst om Klena är från yngre järnåldern.

Finns det ett samband? Tanken svindlar!

Här finns Klena utmärkt på 1905 års häradsekonomiska karta.

Klena Härads