Ung i Handen på 50- och 60-talen
av Åke AnderssonFödd 1943, kom till Handen 1947, gick i Runstensskolan 1950-58, flyttade till Stockholm 1988-2016, flyttade åter till Handen, bor i gamla kommunhuset i Haninge Centrum.Gift med Maj-Britt, född Öjelind, född på Västerhaninge BB 1946.Morfar och mormor kom till Handen 1921 och var tvättare.Jobbat på Securitas i 41 år, senast som Marknads- och Informationschef för Sverige.
Den 20 december 1943 föddes ett efterlängtat barn av två för den tiden ganska gamla föräldrar. Båda var över 40 år. Den efterlängtade var jag och vi bodde då i egenbyggt småhus i Enskede. Under trettiotalet växte det upp hela förorter med SMÅA-hus, både söder och norr om staden. Man fick bygga själv och staden arrenderade ut tomtmarken.
Jag föddes på Karolinska sjukhuset och därför har jag i hela mitt liv behövt leva med att det står Solna i mitt pass. Det är extra tungt för en riktig djurgårdare.
Jag minns inte så mycket från tiden i Enskede, men tar vägen förbi ibland och tittar på mina rötters hus.
Farsan var arbetargrabb från Östermalm. Ja, det fanns arbetare där på den tiden.
Han var uppväxt med fem bröder och en ensamstående mor i ett rum och kök. Mamma var också från länet, morfar hade gård i Handen, alldeles nära där Coop Forum ligger nu.
Alla bönder i Haninge var också tvättare.
De körde tvätt till och från de fina familjerna i Stockholm, först med häst och vagn, sedan med T-Ford.
Morföräldrarna Carl och Josefina Löf med döttrar Hilma (mamma) och Margit som nyinflyttade 1921 på Björkhyddan i Handen. Låg på Gamla Dalarövägen 3 vid ”Kilen”, nära korsningen Nynäsvägen – Kolartorpsvägen.
Under min uppväxt fick jag allt som delades ut i vårt hem, både kärlek och gåvor.
Jag var ju enda barnet. Som gift med en kvinna som har en tvillingbror och två systrar har jag naturligtvis i efterhand förstått hur privilegierad jag var.
Det var dock lite tungt att vara född fyra dagar före jul, då det innebar en mindre mängd presenter, men det fick man ju ta.
Åke utanför villan vid som fadern byggt i morfars kohage intill Nynäsvägen i Kvarntorp.
1947 var morfars kohage tom. Då började farsan bygga en villa i hagen som låg vid Nynäsvägen, mittemot dåvarande Shellmacken i Kvarntorp.
Vi sålde huset i Enskede och bodde hos morfar och mormor under byggtiden. Jag ville alltid följa med morfar och handla på Konsum vid Nynäsmacken, för då fick man en kola medan han tog en “knutbira”, dvs drack en pilsner bakom knuten till den speciella mjölkavdelningen, som hade egen ingång. Under tiden fyllde personalen mjölkflaskan och det under locket sittande gräddmåttet.
Carl och Josefina Löf 1948
Hans borgerliga namn var Gideon Allan Fingal Johansson och var född 1906 i Hjo Landsförsamling och avled i Haninge 1981.
Annat som jag minns från den tiden var den lokale målaren Gidón, kallad Gidde. Han satt i Konsums källare med en öl och målade ”Solnedgång över Dalarö”, ”Aftonstämning vid Flaten” och många andra stora verk som fortfarande hänger i alla genuina haningehem. Själv har jag en med dedikationen ”Till Åke från konstnären” som jag tror att farsan köpte för två pilsner.
Vidare minns jag alla militärer som cyklade förbi hos oss för att släcka den stora skogsbranden mellan Dalarövägen och Vendelsövägen.
Vad hade miljonprogramsförorten Brandbergen hetat i dag, om det inte brunnit i slutet på fyrtiotalet?
I Handen fanns en lekskola som drevs av Ellen, gift med Skrammel-Nisse Lindgren, som turnerade runt och bildade skrammelorkestrar med traktens barn. Där fick jag mina första kompisar, bland dem Rolf Almqvist, som jag umgås med fortfarande.
Det var tungt på lekis för Roffe och mig…
När klassen skulle få åka till Radiohuset och farbror Sven och spela skrammelmusik i radioprogrammet Barnens brevlåda, fick vi inte åka med. Vi var för livliga. Ellen ville bara ha med barn som kunde sköta sig i en radiostudio. Hoppas Ellen har TV i himlen. I så fall har hon sett att jag kan sköta mig, även i en TV-soffa, som informationschef för Securitas Sverige i början av detta sekel.
Åke år 1952
När jag började folkskolan i Handen 1950 var jag fortfarande livlig. I dag finns det många
bokstavskombinationer som definierar begreppet “överaktiva barn”. På vår tid fanns det bara bokstäver i betygsboken för ämnena ordning och uppförande. Många gånger var det B i ordning och det gick inte att tenta upp innan nästa termin började.
Ett B medförde att när man kom hem 20 december (min födelsedag) eller 14 juni (då skolorna slutade för terminen om det inte var helgdag) fick man ett par rapp av rottingen eller vid några tillfällen en ”björkrisbastu”.
Det var inte heller ovanligt med en örfil av läraren samt utvisning till korridoren resten av lektionen. Jag högaktade en lärare i sjunde klass som hette Jacobsson. Han lärde oss demokrati.
När vi hade gjort något bus stod valet mellan hemanmärkning eller örfil. Eftersom farsan slog hårdare valde jag alltid örfil i skolan.
Överläraren Sixten Linderholm tog tag i kragen på min skjorta när han var arg. Då gick både knappar och knapphål. När morsan hittade trasiga skjortor sa jag “att det gick lite fort med avklädningen före gympan”.
Plugget gick väl hyggligt, men inte tillräckligt bra.
I femtiotalets Handen var målsättningen att komma in på läroverk för den som ville bli något och morsan önskade ju att hennes son skulle ta den chansen. Tekniska eller ”riktiga” realen var målet. Sedan kunde man komma vidare till gymnasiet. Men jag kom inte in. Jag var hygglig i matte, geografi och historia, men ordningsbetyget störde väl en del år.
Morsan var besviken. Farsan brydde sig väl inte så mycket. Han hade egna problem då han ofta såg för djupt i buteljerna. Det resulterade i att han var bortrest någon månad under två somrar till Bogesund, där man på den tiden fick avtjäna straffen för rattfylla. Det blev inget nytt körkort, så han fick sälja bilen som vi hade haft så kul med. Familjen hade campat runt hela södra Sverige.
Vi hade även kört till vår släkt i Nynäshamn många gånger. Då åkte man förbi Häringe slott, där Axel Wenner-Gren bodde och där det gick levande hjortar innanför de stängda grindarna.
Föga anade jag då att Häringe skulle få sådan betydelse för mig senare i livet. Securitas köpte Häringe 1979 av Hartwig som köpt konkursboet efter Wenner-Gren. Häringe skulle bli Securitas kurs- och konferensgård.
I början var det mycket primitivt innan vi byggde hotell- och konferensdelen.
Man hade fått sova i Axels rum och säng, likadant i Marguerites och i Garborummet. Våra barn har lussat där för säkerhetschefer för alla stora banker.
Vi fick t.o.m. låna Häringe när mina svärföräldrar skulle ha 70-årsfest 1982. De hade haft gård i Hemfosa, så det var en speciell upplevelse för dem, även om de var rättrogna socialdemokrater.
När Maj-Britt och jag gifte oss för andra gången 1992 så hade vi vår bröllopsmiddag på Häringe.
Åter till 1950-talet
Jag vill inte gnälla, för det var många även inom vår släkt som hade tyngre uppväxt än jag på grund av spriten. Men det var ju inte så kul att ta bussen från Handen till byggarbetsplatsen i Bagarmossen och hämta farsan när rörmokarna hade fått överskott på ackordsarbetet. Detta skedde faktiskt några gånger.
Under jullovet åkte jag och min kompis Bengt-Åke Jonsson fast för att vi hade använt överblivna bussbiljetter från skolan då vi åkte till stan och jullovsjobbade.
Vårterminen började på rektorns expedition. Det var en ny rektor, Olle Flodby, som efterträtt vår överlärare. Vi visste inte vad han hade för straffskala. Men han tog oss inte ens i örat utan sa som morsan: ”Skärp er nu ordentligt och tänk på att nästa betyg är avgångsbetyget!”
Utan att tenta gick jag ut med stora A i ordning och uppförande. Året var 1958 och jag började jobba 1 juli på Kungliga Telegrafverket. Vi fick också vår första TV hemma för att vi skulle kunna se VM i fotboll, som gick i Sverige.
Vi som gått i Handens folkskola (Runstensskolan) hade i huvudsak två fritidssysselsättningar att välja mellan.
Var man idrottsintresserad och hade förmågan så var det Handens Sportklubb (HSK) – fotboll på Södra motorstadion (numera Torvalla) och bandy på Övre Rudan – som gällde i början.
Handen fick sin första hockeyrink med riktig sarg i Gropen (Eskilsparken) omkring 1958. De övriga som inte valde en sportkarriär gick med i Handens scoutkår. De allra duktigaste dubblerade.
Spex och lek vid Rudan med scouterna ochLeffe Ågren som ”uppfostrar” ett yngre okänt offer. Foto: Kaj Dorch
Flickorna började som blåvingar och grabbarna som vargungar, sedan blev vi flick- och pojkscouter. Scoutlokalerna var i skyddsrummen i de nybyggda hyresbostäderna Källvägen 20 och 22. Senare flyttade scoutlokalen till källaren under Lillcentrum på Vikingavägen. När vi blev för stora för flick- och pojkscouterna blev vi seniorscouter och seniorscoutlaget Pilspetsarna bildades.
I Pilspetsarna fick många göra sin första utlandsresa 1960 när vi åkte tåg till Tyskland med besök också i Schweiz och Österrike.
Men vi som inte ville eller platsade i HSK:s olika lag ville fortsätta i scouterna, flera blev ledare men ville också fortsätta vara tillsammans i någon form. I närförorterna till stan fanns det ungdomsgårdar, men inte i Handen. Vart skulle vi ta vägen?
Scoutchefen Elof Öjelind var också vd i den kommunala stiftelsen Österhaninge Bostäder och kunde fixa lokaler åt ungdomarna. Foto: Kaj Dorch
Kårordförande i scoutkåren var Elof Öjelind, vd i Österhaninge bostäder (ÖB) och socialdemokratisk kommunalpolitiker. I kårens ledning fanns även framstående politiker både från dåvarande Folkpartiet och från Högerpartiet.
Elof var lyhörd för oss och hade i ÖB tomma sommarstugor som inköpts i väntan på fortsatt utbyggnad i Handen. ÖB byggde hus i egen regi. I väntan på att Smedvägsgården skulle få ett nytt hus längst in med baksidan mot Parkvägen, fanns en tom stuga på Tyresövägen 24 (numera Runstensvägen) mittför gamla kommunalkontoret,
i hörnet av Parkvägen/Runstensvägen.
Här samlades ca 25 överåriga scouter och skapade något som kanske kunde kallas Handens första ungdomsgård. På gården till huset stod en gammal vattenpump och när vi skulle döpa oss så blev det Hinkarna, som samlades vid pumpen. Ett namn som lever ännu. Jag tror att det var Leffe Ågren som kom med namnidén.
Alla som var med skaffade överblivna möbler från släkt och vänner. Tjejerna pyntade och en trivsam lokal såg dagens ljus. Vi som inte platsat i HSK, men ville idrotta, skapade fotbolls- och hockeybockeylaget Hinkarna, som deltog i korpserierna i Handen under flera år.
Vi var ju scouter i botten så vi ville ut i skogen. Leffe Ågren fixade en ”hårdhajk” där målet var att ingen skulle gnälla att det var för lätt. Han lyckades verkligen. Bland annat ingick bårbärning med en av patrullmedlemmarna i över en mil i skogen, över berg och breda bäckar.
När Smedvägen skulle färdigbyggas med ovannämnda hus så fick vi flytta.
Av en händelse
hade Elof en ny tom sommarstuga som vi fick låna några år, den låg i hörnet Vikingavägen/Eskilsvägen, där ”Bananhuset” ligger i dag vid förskolan.
Flyttlasset gick och vi flyttade in och verksamheten fortsatte. Ett par kvällar i veckan samlades vi där och det spisades musik. Killarna spelade kort, mycket Kille.
Så småningom fick vi lägenheter, efter några år i den kommunala bostadskön. Flera gifte sig med andra i Hinkgänget eller med sällskap man hade tagit med sig dit och som blivit en del i Hinkgänget. Kärnan i gänget håller fortfarande ihop och umgås, även om några tyvärr fallit ifrån på grund av ohälsa.
Det var bättre förr kan man väl lugnt säga när det gäller bostäder. Nu, när barnbarnen flyttar hemifrån, måste de köpa sin första bostad för sjusiffriga belopp.
Man sänder också en tacksam tanke till Elof och övriga i Handens scoutkårs ledning som vidgade regelverket så vi kunde få våra ungdomslokaler inom scouterna, när det inte fanns andra lokaler i Handen för oss unga.
Denna artikel är ett utdrag ur författarens bok ”Mitt liv på säkra sidan”, utgiven
på AR Media 2008.
Den finns i något omarbetat skick i Haningegillets tidning Glimtar Nr 4 2017.
