För några veckor sedan lade jag ut ovanstående bild på FB för att få lite fakta om den.
Byggnaden låg på östra sidan av Nynäsvägen mellan järnvägsviadukten i Jordbro och Janstorp (numera flyttat till Tingshustomten i Västerhaninge).
Personligen minns jag huset mycket väl, fanns på 60-talet ett staket mot vägen och ofta satt en man på trappan och kollade trafiken.

Ganska snabbt fick vi klarhet i att detta var Marielund, Kalvsvik 3:7!

Vår man i Handen, Mauritz Henriksson, kunde ganska omgående presentera en kortberättelse som lyder:

Första innevånaren var byggnadsarbetaren Ernst Vilhelm Pettersson som var född 1883 i Kvarntorp, Handen. Han var gift med Engla Maria Vesterlund. De hade tre döttrar, och flyttade dit 1911.

Närmast före hyrde de bostad på Jordbro. Namnet Marielund har inte funnits i området innan, vilket betyder att det troligtvis är Pettersson som byggde huset. Troligen är det Engla Maria som fått ge namn till huset.
Pettersson med familj bodde där till 1918.

In flyttade, och troligtvis köpte, Karl Otto Åsberg, född i Örebro 1866. Han var gift med Klara Sofia Andersson, född 1879 i Södermanland.
De hade gift sig 1901 när de bodde på Vendelsö.

De fick sönerna Karl Holger 1902, Sven Erik 1903 och Gustaf Edvin 1905. Alla tre föddes på Vendelsö.

1905 hade familjen flyttat till Strömslund, tillhörande Kalvsvik, nära Jordbro. Men bodde där bara två år, och flyttade 1907 till Söderhagstorp i Vega-Söderhagen.

Fam. Åsberg kom alltså till Marielund 1918. Fadern Karl Otto avled 1929, hans hustru Klara Sofia avled 1940.
Mellansonen Sven Erik, som hade gift sig 1936 med Astrid Elisabet Vård, flyttade in där 1941. De hade fått sonen Sven Arne 1936.
Hur länge de blev kvar på Marielund kan jag inte se, men 1946 bodde de på Bergsvägen, som ligger strax intill bensinmacken vid Jordbrorondellen.

Kvar på Marielund blev de båda ogifta sönerna Karl Holger och Gustaf Edvin. Gustaf Edvin bodde där till han avled 1978.
Karl Holger flyttade till Midgårdsvägen i Handen, där han bodde när han avled 1981.
Några kvarlevande anhöriga till fam Åsberg finns inte. Enda barnet, Sven Arne, som föddes 1936 var ogift och bodde på Sleipnervägen i Handen när han avled 2011.

(Söder om fastigheten 3:7 finns 3:15! Kallades även den för Marielund? Och vem bodde där?)

Marielund var ett vanligt namn på hus och platser ”förr i tiden”, ibland var det hustrun i familjen som fick bidra med sitt förnamn som följdes av en lämplig ändelse, i detta fall -lund men -berg, -dal, -borg och -hill var vanligt.
Oftast var det dock byggherren själv som ville stoltsera med sitt förnamn i inledningen.
Märkligt nog är det i ortsnamnsregistret sällsynt med originalnamnet ”Maria” i dessa sammanhang, kanske handlar det om smidigheten i uttalet?

Slutligen, en helt annan fråga!

Mitt emot Marielund, ner mot järnvägen, fanns redan på 1950-talet en vit verkstadsbyggnad som i folkmun, åtminstone på senare tid, kallades Indikator. Den är sedan länge borta, mitt minne säger att det var en plåt- och ventilationsfirma men var den verkligen ursprungligen byggd för det ändamålet? Var det kanske en fabrik, vissa påstår det?
Vad tillverkade man i så fall?

Du som vet något, skriv en kommentar här i artikeln (nedan) eller maila:

nils.sune.nilsson@gmail.com

Torsdagen den 14 november nåddes vi av nyheten att den vackra gula sekelskiftesvillan Vega i norra Handen förstörts i en brand.

Haningegillets Mauritz Henriksson skrev 2013 en artikel om det ursprungliga området Vega inför den exploatering som nu är mer eller mindre genomförd.
Han berättar där en del om den aktuella byggnaden.

Läs artikeln här: https://www.haninge.org/2015/08/16/lite-historia-om-vega-och-soderhagen-infor-byggandet-av-vegastaden/

av Åke Andersson

Född 1943, kom till Handen 1947, gick i Runstensskolan 1950-58, flyttade till Stockholm 1988-2016, flyttade åter till Handen, bor i gamla kommunhuset i Haninge Centrum.

Gift med Maj-Britt, född Öjelind, född på Västerhaninge BB 1946.

Morfar och mormor kom till Handen 1921 och var tvättare.

Jobbat på Securitas i 41 år, senast som Marknads- och Informationschef för Sverige.

           Den 20 december 1943 föddes ett efterlängtat barn av två för den tiden ganska gamla föräldrar. Båda var över 40 år. Den efterlängtade var jag och vi bodde då i egenbyggt småhus i Enskede. Under trettiotalet växte det upp hela förorter med SMÅA-hus, både söder och norr om staden. Man fick bygga själv och staden arrenderade ut tomtmarken.

Jag föddes på Karolinska sjukhuset och därför har jag i hela mitt liv behövt leva med att det står Solna i mitt pass. Det är extra tungt för en riktig djurgårdare.
Jag minns inte så mycket från tiden i Enskede, men tar vägen förbi ibland och tittar på mina rötters hus.
Farsan var arbetargrabb från Östermalm. Ja, det fanns arbetare där på den tiden.
Han var uppväxt med fem bröder och en ensamstående mor i ett rum och kök. Mamma var också från länet, morfar hade gård i Handen, alldeles nära där Coop Forum ligger nu.
Alla bönder i Haninge var också tvättare.
De körde tvätt till och från de fina familjerna i Stockholm, först med häst och vagn, sedan med T-Ford.

Morföräldrarna Carl och Josefina Löf med döttrar Hilma (mamma) och Margit som nyinflyttade 1921 på Björkhyddan i Handen. Låg på Gamla Dalarövägen 3 vid ”Kilen”, nära korsningen Nynäsvägen – Kolartorpsvägen.

Under min uppväxt fick jag allt som delades ut i vårt hem, både kärlek och gåvor.
Jag var ju enda barnet. Som gift med en kvinna som har en tvillingbror och två systrar har jag naturligtvis i efterhand förstått hur privilegierad jag var.
Det var dock lite tungt att vara född fyra dagar före jul, då det innebar en mindre mängd presenter, men det fick man ju ta.

Åke utanför villan vid som fadern byggt i morfars kohage intill Nynäsvägen i Kvarntorp.

1947 var morfars kohage tom. Då började farsan bygga en villa i hagen som låg vid Nynäsvägen, mittemot dåvarande Shellmacken i Kvarntorp.

Vi sålde huset i Enskede och bodde hos morfar och mormor under byggtiden. Jag ville alltid följa med morfar och handla på Konsum vid Nynäsmacken, för då fick man en kola medan han tog en “knutbira”, dvs drack en pilsner bakom knuten till den speciella mjölkavdelningen, som hade egen ingång. Under tiden fyllde personalen mjölkflaskan och det under locket sittande gräddmåttet.

Carl och Josefina Löf 1948

Hans borgerliga namn var Gideon Allan Fingal Johansson och var född 1906 i Hjo Landsförsamling och avled i Haninge 1981.

Annat som jag minns från den tiden var den lokale målaren Gidón, kallad Gidde. Han satt i Konsums källare med en öl och målade ”Solnedgång över Dalarö”, ”Aftonstämning vid Flaten” och många andra stora verk som fortfarande hänger i alla genuina haningehem. Själv har jag en med dedikationen ”Till Åke från konstnären” som jag tror att farsan köpte för två pilsner.
Vidare minns jag alla militärer som cyklade förbi hos oss för att släcka den stora skogsbranden mellan Dalarövägen och Vendelsövägen.
Vad hade miljonprogramsförorten Brandbergen hetat i dag, om det inte brunnit i slutet på fyrtiotalet?

I Handen fanns en lekskola som drevs av Ellen, gift med Skrammel-Nisse Lindgren, som turnerade runt och bildade skrammelorkestrar med traktens barn. Där fick jag mina första kompisar, bland dem Rolf Almqvist, som jag umgås med fortfarande.

Det var tungt på lekis för Roffe och mig…
När klassen skulle få åka till Radiohuset och farbror Sven och spela skrammelmusik i radioprogrammet  Barnens brevlåda, fick vi inte åka med. Vi var för livliga. Ellen ville bara ha med barn som kunde sköta sig i en radiostudio. Hoppas Ellen har TV i himlen. I så fall har hon sett att jag kan sköta mig, även i en TV-soffa, som informationschef för Securitas Sverige i början av detta sekel.

Åke år 1952

När jag började folkskolan i Handen 1950 var jag fortfarande livlig. I dag finns det många
bokstavskombinationer som definierar begreppet “överaktiva barn”. På vår tid fanns det bara bokstäver i betygsboken för ämnena ordning och uppförande. Många gånger var det B i ordning och det gick inte att tenta upp innan nästa termin började.

Ett B medförde att när man kom hem 20 december (min födelsedag) eller 14 juni (då skolorna slutade för terminen om det inte var helgdag) fick man ett par rapp av rottingen eller vid några tillfällen en ”björkrisbastu”.
Det var inte heller ovanligt med en örfil av läraren samt utvisning till korridoren resten av lektionen. Jag högaktade en lärare i sjunde klass som hette Jacobsson. Han lärde oss demokrati.

När vi hade gjort något bus stod valet mellan hemanmärkning eller örfil. Eftersom farsan slog hårdare valde jag alltid örfil i skolan.
Överläraren Sixten Linderholm tog tag i kragen på min skjorta när han var arg. Då gick både knappar och knapphål. När morsan hittade trasiga skjortor sa jag “att det gick lite fort med avklädningen före gympan”.

Plugget gick väl hyggligt, men inte tillräckligt bra.
I femtiotalets Handen var målsättningen att komma in på läroverk för den som ville bli något och morsan önskade ju att hennes son skulle ta den chansen. Tekniska eller ”riktiga” realen var målet. Sedan kunde man komma vidare till gymnasiet. Men jag kom inte in. Jag var hygglig i matte, geografi och historia, men ordningsbetyget störde väl en del år.

Morsan var besviken. Farsan brydde sig väl inte så mycket. Han hade egna problem då han ofta  såg för djupt i buteljerna. Det resulterade i att han var bortrest någon månad under två somrar till Bogesund, där man på den tiden fick avtjäna straffen för rattfylla. Det blev inget nytt körkort, så han fick sälja bilen som vi hade haft så kul med. Familjen hade campat runt hela södra Sverige.
Vi hade även kört till vår släkt i Nynäshamn många gånger. Då åkte man förbi Häringe slott, där Axel Wenner-Gren bodde och där det gick levande hjortar innanför de stängda grindarna.
Föga anade jag då att Häringe skulle få sådan betydelse för mig senare i livet. Securitas köpte Häringe 1979 av Hartwig som köpt konkursboet efter Wenner-Gren. Häringe skulle bli Securitas kurs- och konferensgård.
I början var det mycket primitivt innan vi byggde hotell- och konferensdelen.

Man hade fått sova i Axels rum och säng, likadant i Marguerites och i Garborummet. Våra barn har lussat där för säkerhetschefer för alla stora banker.
Vi fick t.o.m. låna Häringe när mina svärföräldrar skulle ha 70-årsfest 1982. De hade haft gård i Hemfosa, så det var en speciell upplevelse för dem, även om de var rättrogna socialdemokrater.
När Maj-Britt och jag gifte oss för andra gången 1992 så hade vi vår bröllopsmiddag på Häringe.

Åter till 1950-talet

Jag vill inte gnälla, för det var många även inom vår släkt som hade tyngre uppväxt än jag på grund av spriten. Men det var ju inte så kul att ta bussen från Handen till byggarbetsplatsen i Bagarmossen och hämta farsan när rörmokarna hade fått överskott på ackordsarbetet. Detta skedde faktiskt några gånger.

Under jullovet åkte jag och min kompis Bengt-Åke Jonsson fast för att vi hade använt överblivna bussbiljetter från skolan då vi åkte till stan och jullovsjobbade.
Vårterminen började på rektorns expedition. Det var en ny rektor, Olle Flodby, som efterträtt vår överlärare. Vi visste inte vad han hade för straffskala. Men han tog oss inte ens i örat utan sa som morsan: ”Skärp er nu ordentligt och tänk på att nästa betyg är avgångsbetyget!”

Utan att tenta gick jag ut med stora A i ordning och uppförande. Året var 1958 och jag började jobba 1 juli på Kungliga Telegrafverket. Vi fick också vår första TV hemma för att vi skulle kunna se VM i fotboll, som gick i Sverige.

Vi som gått i Handens folkskola (Runstensskolan) hade i huvudsak två fritidssysselsättningar att välja mellan.
Var man idrottsintresserad och hade förmågan så var det Handens Sportklubb (HSK) – fotboll på Södra motorstadion (numera Torvalla) och bandy på Övre Rudan – som gällde i början.
Handen fick sin första hockeyrink med riktig sarg i Gropen (Eskilsparken) omkring 1958. De övriga som inte valde en sportkarriär gick med i Handens scoutkår. De allra duktigaste dubblerade.

Spex och lek vid Rudan med scouterna ochLeffe Ågren som ”uppfostrar” ett yngre okänt offer. Foto: Kaj Dorch

Flickorna började som blåvingar och grabbarna som vargungar, sedan blev vi flick- och pojkscouter. Scoutlokalerna var i skyddsrummen i de nybyggda hyresbostäderna Källvägen 20 och 22. Senare flyttade scoutlokalen till källaren under Lillcentrum på Vikingavägen. När vi blev för stora för flick- och pojkscouterna blev vi seniorscouter och seniorscoutlaget Pilspetsarna bildades.
I Pilspetsarna fick många göra sin första utlandsresa 1960 när vi åkte tåg till Tyskland med besök också i Schweiz och Österrike.
Men vi som inte ville eller platsade i HSK:s olika lag ville fortsätta i scouterna, flera blev ledare men ville också fortsätta vara tillsammans i någon form. I närförorterna till stan fanns det ungdomsgårdar, men inte i Handen. Vart skulle vi ta vägen?

Scoutchefen Elof Öjelind var också vd i den kommunala stiftelsen Österhaninge Bostäder och kunde fixa lokaler åt ungdomarna. Foto: Kaj Dorch

Kårordförande i scoutkåren var Elof Öjelind, vd i Österhaninge bostäder (ÖB) och socialdemokratisk kommunalpolitiker. I kårens ledning fanns även framstående politiker både från dåvarande Folkpartiet och från Högerpartiet.
Elof var lyhörd för oss och hade i ÖB tomma sommarstugor som inköpts i väntan på fortsatt utbyggnad i Handen. ÖB byggde hus i egen regi. I väntan på att Smedvägsgården skulle få ett nytt hus längst in med baksidan mot Parkvägen, fanns en tom stuga på Tyresövägen 24 (numera Runstensvägen) mittför gamla kommunalkontoret,
i hörnet av Parkvägen/Runstensvägen.

Här samlades ca 25 överåriga scouter och skapade något som kanske kunde kallas Handens första ungdomsgård. På gården till huset stod en gammal vattenpump och när vi skulle döpa oss så blev det Hinkarna, som samlades vid pumpen. Ett namn som lever ännu. Jag tror att det var Leffe Ågren som kom med namnidén.

Alla som var med skaffade överblivna möbler från släkt och vänner. Tjejerna pyntade och en trivsam lokal såg dagens ljus. Vi som inte platsat i HSK, men ville idrotta, skapade fotbolls- och hockeybockeylaget Hinkarna, som deltog i korpserierna i Handen under flera år.
Vi var ju scouter i botten så vi ville ut i skogen. Leffe Ågren fixade en ”hårdhajk” där målet var att ingen skulle gnälla att det var för lätt. Han lyckades verkligen. Bland annat ingick bårbärning med en av patrullmedlemmarna i över en mil i skogen, över berg och breda bäckar.
När Smedvägen skulle färdigbyggas med ovannämnda hus så fick vi flytta.

Av en händelse
hade Elof en ny tom sommarstuga som vi fick låna några år, den låg i hörnet Vikingavägen/Eskilsvägen, där ”Bananhuset” ligger i dag vid förskolan.
Flyttlasset gick och vi flyttade in och verksamheten fortsatte. Ett par kvällar i veckan samlades vi där och det spisades musik. Killarna spelade kort, mycket Kille.

Så småningom fick vi lägenheter, efter några år i den kommunala bostadskön. Flera gifte sig med andra i Hinkgänget eller med sällskap man hade tagit med sig dit och som blivit en del i Hinkgänget. Kärnan i gänget håller fortfarande ihop och umgås, även om några tyvärr fallit ifrån på grund av ohälsa.
Det var bättre förr kan man väl lugnt säga när det gäller bostäder. Nu, när barnbarnen flyttar hemifrån, måste de köpa sin första bostad för sjusiffriga belopp.

Man sänder också en tacksam tanke till Elof och övriga i Handens scoutkårs ledning som vidgade regelverket så vi kunde få våra ungdomslokaler inom scouterna, när det inte fanns andra lokaler i Handen för oss unga.

Denna artikel är ett utdrag ur författarens bok ”Mitt liv på säkra sidan”, utgiven
på AR Media 2008.
Den finns i något omarbetat skick i Haningegillets tidning Glimtar Nr 4 2017.

Axel Ericsson 1895-1965

(Denna artikel finns i förkortat skick publicerad i Haningegillets nu aktuella tidning Glimtar nr 4/2017).

När Gillets Olle Flodby bad om hjälp att få fram bilder ur arkivet inför sitt kåseri på Kulturhuset  senare i höst, ”Mina 60 år i Handen”, hade han ett antal önskemål under rubriken ”Handenprofiler från förr”.

En bland de första han sökte var bagarmästare Axel Ericsson, Bak-Axel kallad. Varken Gillet eller nätet kunde erbjuda någon bra bild på honom så det fick bli en efterlysning på Facebook.
Vi fick ganska omgående kontakt med två av Axels sondöttrar som försåg oss med både bilder och övrig information i sammanhanget.

Det visade sig då att Axel kanske inte var så mycket bagare som vi trodde, det var sonen Olle, Bagar-Olle, som stod för det verkliga yrkeskunnandet, han var utbildad konditor.

Axel Leonard Ericsson var född 1895 i Katarina församling i Stockholm, son till jernarbetaren Karl Oscar Herman Eriksson och dennes hustru Johanna Charlotta Olivia Berggren.
Axel hade under sina ungdomsår långt framskridna planer på att emigrera till Kanada och ”bli proffsboxare” men fadern nekade att skriva på emigrationspappren så det gick i stöpet. Han lär enligt sondottern Inger istället utövat sitt intresse på Tegelbacken med bröderna Ludvig och Erik.
Hans motto i ungdomen var enligt Inger ”en höger, en vänster och en skalle på det”!

Axel som brödutkörare omkring 1920

Han börjar sina bana i brödsvängen med att köra ut bröd åt bagarmästaren Jöns Isaksson och tycke uppstår för dennes dotter Oscarina, senare Skara, född 1893 och de gifter sig i juni 1920 och får två år senare sonen Olle, bor då på Fjällstugan i Örby.

År 1923 flyttade familjen till Karlberg i Södertörns Villastad, där Axel öppnade bageri. 1931 kom dottern Britt Marianne, och då hade de nyligen flyttat till Solhem i Enskede.

Fastigheten Högalid på Stationsvägen i Handen.

I slutet på 30-talet köper makarna fastigheten Högalid på Stationsvägen i Handen och inrättar den som bageri. Axel och senare unge sonen Olle driver framgångsrikt rörelsen och förser halva Södertörn med bröd, det är Axel som kör ut varorna i den lilla gröna varubilen och blir på så sätt mera känd på bygden än sonen som med övriga familjen sliter i bageriet på Stationsvägen i Handen.

Södertörnskalendern 1942.

Den lilla gröna brödbilen.

Under några år i slutet på 40-talet äger man också Villa Hallagård på Dalarövägen där sonen Olle bor med sin familj.

Hallagård på Dalarövägen byggdes av Leander Andersson och  och kallades också Leandervillan.

Axel köper 1950 Stora  Ahlsvik i Vendelsö och flyttar dit med hustrun. Hans stora intresse var travhästar, han hade eget stall på Solvalla med fyra boxar och körde själv sina hästar.
En av dom, Putte Trickson, blev ganska framgångsrik.
Hustrun Skara avlider 1961 efter en lång tids sjukdom och det blir allt mindre bakande för Axel som 1965 överlåter rörelsen till sonen Olle.

Axel avlider år 1965.

Stora Ahlsvik i Vendelsö, uppförd år 1918 av handlanden Hilding Ahl på grunden av gårdskyrkan som byggts av Theodor Beskow i mitten på 1850-talet.

Axel med två av sina travare, i bakgrunden Stora Ahlsvik.

Olle med hustrun Doris 1948.

Olle gifter sig med Doris, född Eriksson, år 1948. De får tre barn, sonen Hans och döttrarna Inger och Ewa.

Olle och hustrun Doris, som flyttade in i villan på Stationsvägen när Axel och Skara flyttade till Vendelsö, drev bageriet fram till mitten av 1980-talet. De utökade rörelsen och hade även Sportcaféet vid Dalarökorset samt konditorierna Klenätt på Midgårdsvägen 16 i Handen och i Vendelsö på Sturebergsvägen, senare Vendelsömalmsvägen. Konditorierna var namngivna efter ett populärt flottyrkokt bakverk (klenät).

År 1973 köper familjen Källtäppan, Beteby Södra 1:6, på 1/8 mantal. Här bedriver de ett litet hobbylantbruk med grisar, får och höns. Olle får där också möjlighet att jaga på egna marker, jakten var ett av hans stora intressen.

Bagar-Olle var mycket engagerad i samhället, bl.a. aktiv i Företagarföreningen och hade många intressen.
Han startade Handens Boxningsklubb med Åke Göthblad, han var med i Vårat Gäng som duktig saxofonist och var duktig seglare.

Hustrun Doris avlider 1986 och han avvecklar sina verksamheter.
Bageriet på Stationsvägen säljs till kommunen och blir dagvårdscenter, byggnaden finns kvar än idag.
Han avlider i Handen 2006.

Olle Eriksson, Bagar-Olle 1922-2006

Doris Eriksson 1925-1986.

Sportcafèet i hörnet Dalarövägen gamla Nynäsvägen.

(De flesta bilderna i artikeln kommer ur familjen Ericssons egna album)

Regina Engström 1891-1972

Ur Glimtar 2007:
”Här ett skolminne där ni får möta Regina Engström. som var min lärarinna 1947-48, tredje klass i Runstensskolan”
Ruth Östlund Eliasson

 

..som att hälla vatten på en gås…

…dessa ord uttalade min fröken i årskurs 3, Regina Engström, till min mor.

Ett skolminne från en matematiklektion med Regina:
Jag stod vid hennes kateder för att få ett tal rättat. Hon bad mig räkna ut i huvudet. Jag blev helt nollställd. Plötsligt gav hon mig en örfil varefter hon bad mig sitta ner.

Två frågor kvarstår, varför gjorde hon så och vad blev svaret på talet?

Men hon skrev också en fin dikt till mig som jag sparat i alla år. På den tiden hette jag Rut Östlund, boende på Gålö.

För något år sedan hade jag på ett par FB-sidormed bilder på affärer och  vissa andra företag i Handen från 30-60- talet.

Det har via FB och andra kanaler kommit många kommentarer, mer eller mindre seriösa. Jag försöker nu sortera ut sådant som är av värde. Här är några!
Tänk på att allt kanske inte sammanstämmer med verkligheten!

Kanske kan vara till glädje ändå!

Ljungs Bensin, Nynäsvägen/Dalarövägen

Christina Hansson, född Ljung:
Jag bodde med min familj Ljung i huset från 1947-1966. Min morfar Samuel Eriksson hade cykelverkstaden och en Nynäspump ett antal år innan, men lurade hem sin dotter med familj från Trollhättan. Vi flyttade in i bostadshuset och övertog verksamheten. Morfar fortsatte med cykelverkstad i Västerhaninge. Firman som så småningom blev Harrys cyckel. På slutet av 1960 talet byggdes villan om, och blev det som senare kallades ”gröna villan” och kommunen hade verksamhet där. Mina föräldrar Majbritt och Bror flyttade därifrån 1970. Bensin och bilverksamhet fortsatte några tiotal år efter.

Eriksson Anders Christina Hansson, Vad hette firman innan Harrys Cykel & Motor?

Christina Hansson Den hette Erikssons Cykel och motor. Harry hade i några år namnet Erikssons eftr. som tillägg. Harry jobbande i morfar Eriksson firma och tog över när morfar inte orkade (ville) arbeta längre.

När jag förstorar bilden kan jag se att det är min pappa Bror som står där. När jag skulle ta bussen ill skolan på morgonen, startade jag när jag såg bussen komma fram uppe i backen på Dalarövägen och sprang ner till hållplats Kolartorpsvägen. Bussen stannade vid hållplats Handens Centrum och vid stopptecknet för utfart på Nynäsvägen

Yvonne Sivén I dag verkstad med inriktning Lastbilar – Gilberts Lastbilsservice

Personal omkr. 1960. nr 3 fr.v. Örjan Höög

Christina Hansson Om tidsuppgiften 1960 stämmer så var det fortfarande Ljungs bensin. Flyttade 1969. Jag känner igen de tre personerna till höger. Namnen Höög och Liljekvist stämmer. Liljekvist tog över stationen och bodde också i huset ovanför.

Grundströms affär, Nynäsvägen/Stationsvägen

På trappan, mitten 40-talet. Från vänster: Aina Grundström, Britt Ericsson, Ann-Margret Lindgren, Rune Eklund, Arne Wännås och Elsie Grundström. (Namnuppgifter från Haningearkivet.)

Anna Röst Jag tror att detta är affären min mormors moster och morbror Ossian och Emma Grundström drev på 1920-30-talet.

Christina Hansson Det var märkligt vad många livsmedelsaffärer det fanns runt korsningen Nynäsvägen Dalarövägen. Grundström, Konsum, Kahl och Backmans lite längre upp på Dalaröbacke. Och så två kaffeer, Sportfiket och Hörnfiket, som låg i samma korsning som Grundströms och så en kiosk vid busshållplatsen Handens Centrum och så korvkiosken mellan Konsum och Nynässtationen. Nästa alla inköpsställena kunde man se om man stod ute på vägen i korsningen Nynäsvägen/Dalarövägen. Det var närservis då.

Kjell Eriksson Du glömde fiskaffären i Dalaröbacken

Inger Söder Hagatröm Jag jobbade där på sommarlovet
1950 talet det fanns allt man behövde där. En arbetsuppgift var att tvätta dom vita rockarna för hand ute

Janssons affär, Nynäsvägen vid Kvarntorp

Rune Karlsson: Det är Evas affär, eller eg. ”vår”, eftersom det det var hos
henne vi handlade. Hon var Edvard Janssons äldsta dotter, gift med
Albert Söderströms (tvättare i Kvarntorp, umgicks med min familj) son
Allan Söderström, etc Nils Terbochs hus skymtar i högra hörnet på
bilden. Till vänster gick en väg till Söderby gård.

Kjell Eriksson Evas Livs sedermera. Kallades för filialen till Janssons affär, senare Kahls. Eva var dotter till Jansson. Eva var gift med Allan Söderström, vars far var tvättade i Kvarntorp.

Eva Söderström Detta är min man Lasse Söderströms föräldrahem.Adress Nynäsvägen 17 med telefonnummer 367.Lasses mamma Eva arbetade i affären medans hans pappa Allan körde buss för busstrafiken Stockholm Södertörn.Affären stängdes 1968 då affärsdelen togs över av Terborchs åkeri.

Handens första Konsumbutik(?) på Stationsvägen, senare Sybehörsaffär

Marianne Hedlund Konsum låg i det huset senare en sybehörsaffär. I mitten på 40 talet flyttade Konsum till Nynäsvägen/Dalarövägen.

Inger Brobert Tanterna Karin och Lilly (tror jag de hette.) Vi kallade dem tanterna i Sybehörsaffären. Någon av dem hade en son som hette Dick. Min bästa barndomskamrat bodde i vänstra delen av huset.

Åke Andersson Där köpte morsan björntråd och strumpeband till mitt livstycke. Ovanpå bodde Börje Ramstedt som tyvärr gick bort alldeles för tidigt.

Christina Hansson De sålde också andra udda prylar. Jag köpte en änglakör av trä som stod på ett blåmålat golv/moln. Några orkesterdeltagare var sålda separat tidigare. Men de fanns tillräckligt många för mig.

Mårten Ter-borch Tror att pappa, Åke Ter-Borch hade åkeri där på 60 o 70 talet

Eva Söderström Mårten, det stämmer, Lasse Söderström.

Vallakiosken, Nynäsvägen 108

Åke Andersson Orreqias Kiosk i södra Handen?? Mitt för där Vallavägen går in i dag. Orreqia var invandrare från Spanien och hans son ”Orren” var lärare i Handens skola på 50-talet. Om det nu är den kiosken???

Taisto Och Gudrun Hukkanen Bergs kiosk på 70 talet! Den flyttades till Sleipnerv där Sibylla ligger nu! Inne på Sibylla finns det flera foton av kiosken från olika år!

Birgitta Ekman: Min farmor Ida Linnea Ljungberg/Orréquia Y Salado. (se bild nedan) drev kiosken på Nynäsvägen,
Kiosken var öppen under sommar månaderna. Det var sommargästerna i stugorna runt omkring som gästade kiosken. När hösten kom flyttade hela familjen in till Vasastan.
Min far skolläraren Jean Erik Orréquia gifte sig med min mor Anna Kristensen (se bild nedan) som kommer i från Ålborg i Danmark. 
Min mor drev kiosken från sextiotalet till sjuttiotalet.
Sen sålde hon tillståndet till Fru Berg. Byggnaden arrenderades av Berg.

Kjell Eriksson Din pappa kallades Orren och ville ha ordning i klassrummet, men med varierande framgång.

Ida Linnea Ljungberg/Orréquia Y Salado.

Anna Kristensen/Orréquia y Salado.

Järnaffären i Vega

Järnhandeln, Vega

Mauritz Henriksson:
”Lägenhet på Söderhagstorps ägor” Så står det i Ö-h hfl perioden 1886-90. Senare fick den fastighetsbeteckningen Täckeråker 3:3 areal 4822 kvm. Den första byggnaden till ett ”modernare” samhälle, blev den som kom att ge första delnamnet åtsamhället. Fastigheten ”Vega” byggdes i slutet av 1880- talet, på en avsöndrad del från fastigheten Söderhagstorp. Varför den fick namnet Vega, finns det minst två uppgifter om. Jag bryr mig inte om att spekulera i vilken som är rätt, utan nöjer mig med att konstatera att det har med Nordenskölds resa till Asien att göra.

Handlande Jan Olof Johansson, född 22 februari 1852 i Ösmo, kom närmast från Lissma den 27 november 1886. Han var gift med Johanna Karolina Fernberg, född 30 maj 1853 i Ösmo. De hade två söner, som också var födda i Ösmo, Johan Hjalmar född 1874 och Karl Ivar född 1881. Dottern Ellen Maria föddes i Vega 18 februari 1894. Enligt ett köpebrev den 20 augusti 1901 köpte Johansson marken för 2 735 kronor. Förutom pigor och drängar bodde där också handelsbiträdet Paulus Henrik Thorén från Örebro. Äldsta sonen, Johan Hjalmar, flyttade hemifrån 1897. Han gifte sig 1898 med Anna Josefina Andersson, född 1868 i Stockholm. De fick tre barn. Med sin familj kom han tillbaks, och övertog affären 1905. Fadern, handlaren Johan Olof, med sin fru och de yngre barnen öppnade ny butik i Södertörns Villastad 1905, och flyttade dit. Johan Olof var dock fortfarande ägare till Vega. Johan Hjalmar drunknade i Åre i Jämtland 5 december 1907.

Hans hustru Anna Josefina drev butiken vidare med hjälp av bl.a. biträdet Johan Ivar Törnberg, och hans hustru Lydia Alice Wilhelmina. 1918 såldes Vega till handlande Erik Einar Persson/Bölja, född 1887 i Örebro län. Han var gift med Frida Amanda Skog, född 1889 i Örebro län. De hade tre barn med sig. De bedrev lanthandel i 15 år. 1933 flyttade de till Opp-Norrby. Ny ägare blev Lars Ture Kristian Cederlund, född 1886 i Göteborg. Gift med Sigrid Maria Stålhandske, född 1893. De kom närmast från Brännkyrka, men deras döttrar var födda på Gotland.

”Jacksons” affär, Vega

Mauritz Henriksson:
”Jacksons Affär” Lite felaktigt att kalla den så. Men de flesta nu levande kanske minns den så. Täckeråker 3:64, Vegavägen 7, vid Nynäsvägen. Avstyckad från Täckeråker 1933. såld av AB Billiga Tomter enlig ett köpebrev 22 oktober 1934 till Karl Axel Henning Wizander. Wizander hade då bott på Länna 3:29, Söderhagen, sedan oktober 1931. Wizander byggde butik och bostadshus.

Han sålde fastigheten 1 oktober 1942 till Alfred Karl Wilhelm Kanold. Kanold hade två söner med sig, från tidigare, och gifte sig på nytt i Katarina förs med Karin Lovisa Olsson den 1 dec samma år. Redan 12 oktober 1943 sålde Kanold butiken till Fride Simon Jansson. Butikshuset inrymde vid mitten av 1940-talet flera butiker.
Kött- och charkaffär, mjölkbutik samt en sybehörsaffär. Hur länge Jansson drev butiken kan jag inte svara på. Hans efterträdare blev köpmannen Nils Jackson. Jackson flyttade in på fastigheten den 25 januari 1946, men han köpte den inte förrän 8 juni 1951, enligt köpebrevet.
När Nils Jackson kom till Vega var han nygift sedan dec 1945 med Elsie Maria. De fick första sonen 1947, sedan en son till 1953. Jackson sålde fastigheten 1 juli 1976 till Asta och Claude Österström. De sålde den i december 1980 till Karl Gustav Jahr. Han hade företaget Spikman/Bultman i huset som bl.a. sålde skruv och bult. Han hyrde även ut maskiner. Jahr var den siste att ha affär i den gamla byggnaden. Numera står en ny byggnad på platsen

USA-bilar, Kvarntorp

Richard Hjelm Eriksson & Mayer G:a Nynäsvägen strax norr om Vega-baren

 

Ingvar Selander Jag undrar om inte de var en tankbilsåkare Boström som bådde där en gång i tiden ?

Kerstin Östmark Boström körde både kol & koks, tankbil och timmerbil

Richard Hjelm Eriksson & Mayer sålde direktimporterade USA-bilar några år i slutet av sjuttiotalet. Liknande firmor poppade upp lite som pizzerior under några år för att sedan klinga av.

Arne Stagnell Steen Boström hade verkstad. Min pappa Sivert Persson jobbade extra där och meckade med bilar.

Kjell Söderberg När jag gick i plugget hade jag min pryo där som bilmek

Bosse Berglund Kåken finns ju kvar, nu heter det Auto Team och han som driver den verkstan kallas för ”Dimman”

Konsum Nynäsvägen, senare matservering

Christina Hansson För mig var huset Konsum där jag hade mitt första sommarjobb1958-59. För de första intjänade pengarna cyklade jag och min kompis in till Stockholm och handlade var sin brun mockajacka. Det bodde en kompis på övervåningen som hette Birgitta.
Till en början handlade man mjölkvaror från en dörr på gaveln, men när vi jobbade där hade man startat med glasflaskor som fanns i kyl ute i den vanliga affären.

Åke Andersson På 40-talet fanns det en egen mjölkavdelning med egen ingång. När jag var med morfar dit fick jag en kola medan han tog en knut-pilsner, medan mjölken och grädden hälldes upp i plåtflaskan.

Britten Carlsson Stämmer så bra har själv jobbat där innan jag hamnade på Konsum i lillcentrum

Gun Öhrman Det var en lunchrestaurang o jag tror att den drevs av Erik Engström.

Pia Och Örjan Häggström Min morbror ,Eric Ersbo, jobbade där, när jag var i Handen på vinter o sommarlov så handlade vi där. Mjölken köptes i påfyllningsflaska,det var en fin liten butik på 50-talet.

Catharina Kickan Buch Min svärfar lagade maten där på slutet! Gunner Buch, ruggigt bra kock!

Roger Welin vi var många taxichaffisar som käka där ,,god husmanskost..

Agnetha Norman Det här är skitiga duken

Inger Brobert  Det är inte Skitiga Duken, det hette Hörncafeet. Det låg i korsningen Nynäsvägen/Stationsvägen. Tror det var mest åkare som var stammisar där. E Engström drev fiket.

Mats Linderholm Det va skitiga duken…..de serverade va folk ville ha…stekta ägg på skogaholm till frukost mmm

Kjell Eriksson Skitiga duken har många fik kallats för till o från, men aldrig Hörnfiket. Ett skitiga duken låg i princip i korsningen av Årsta Havsbadsvägen och Vitsåvägen.

Inger Brobert Hörnfiket kallades visst för Skitiga Duken!

Anders Thörngren Bästa haket i stan ”skitiga duken” Man fick käka på krita o dega när löningen kom

Sportfiket, mittemot Nynäs Bensin

Anita Svedenius Det här ser ju ut som rena landet! Och ändå, det är väl inte så himla länge sen.Så fort Sverige har förändrats. (övre bilden)

Inger Brobert Sport Cafeet drevs först, vad jag vet, av Dureiz. Min mor Doris Ericsson arrenderade fiket från ca 1960. Jag själv arbetade där under några år. Vi öppnade kl 07 och stängde kl 22. Det fanns 2 flipperspel , och en jukebox som gick varm. Det var bl a stamfik för Haninge Motorklubb kvällar och helger

Karin Wahlberg Fanns Flipperspel inne man kunde spela och även välja bra musik

Åke Andersson Det fanns väggmålningar där med motiv ut Bellman epistlar!

Lindhes Järnhandel på Nynäsvägen

Ännu en gammal affär i Handen, Lindhes Järnhandel på Nynäsvägen. Här på senare år då köpmannen Erik Öberg (bilden tillhör honom)sålde Opelbilar här.

Inger Brobert I Lindes affär köpte jag många julklappar

Ylvalie Marie Andersson Och detta blev ett Cafe/ lunchrestaurang! Vi alla kallade ”Café Skitiga duken”

Sune Nilsson Tror nog att det är en missuppfattning att det fanns ett fik i gamla järnhandeln, eller?

Kjell Eriksson Absolut fel. Fiket som åsyftas låg i gamla Konsum!

Lars Alsmyr Fanns inget fik i järnaffären. Hörnfiket låg i korsningen mittemot infarten till ”Lusoperan” Handens folkets hus. Snett över gatan, granne med järnaffären låg Handens Manufakturaffär. Där köpte alla stenkulor inför vårens kulspel med pyramider m.m

Benny NIlsson Sålde min folka dit och köpte en Saab. Undrar om det är den folkan som är på bilden?

Richard Hjelm Kommer ihåg att det fanns en bilhandlare som kallades ”Groggen” i det där kvarteret . Ngn som kommer ihåg?

Lasse Hjorth Groggen som du sa Rickard hette Ingvar Eriksson och sålde bilar bakom järnaffären han drev innan BP macken mittemot Fredrika Bremerskolan!

Bergsmans Livs

Ur Haningearkivet, okänd handlare i Handen

Lasse Hjorth Jag tror att det är BergsmansLivs Vikingavägen-Midgårdsvägen?

Per Schön Är det lokalen som Synsam och Tyggrottan låg i senare?

Danielssons, senare Nymans

En artikel av Gunnar Redelius i Glimtar 2008 som refererar till ett tidigare inlägg av Tord Bolander.
Händelse utspelade sig enl. Andreas Arvidi, kyrkoherde i Österhaninge, under Kalmarunionens tid, troligen 1518.

Berättelsen finns nedtecknad som nr 4 i kyrkoherde Arvidis inventering införd i kyrkoboken l668 över Österhaninge Antiquiteter, alltså 150 år senare.

 

Kartan framställd av Tord Bolander 2006.

Andreas Arvidi, kyrkoherde i Österhaninge 1658-1673

I Haningebygden 2006:2 har Tord Bolander återgivit Andreas Arvidis berättelse om danskarnas nederlag vid Juteskåran nära Täckeråker. Ordet skåra finns inte längre. Enligt ordboken betyder det ”rännformig, av vatten åstadkommen ned- eller inskärning i väg”.

Artikeln är förträffligt illustrerad med en teckning som beskriver den dramatiska händelsen som har legat kvar i bygden som en muntlig tradition under flera generationer.
Jag tror att man kan förklara bakgrunden till traditionen och även datera Österhaningeböndernas anfall på danskarna till en bestämt år. Den gamla beskrivningen från 1600-talet är tung och otymplig, med viss humor, men med modern svenska i ett utförligare referat kan den bli mera begriplig.

Vid byn Täckeråker finns ett vattendrag mellan berg och backar. Det delar marken och rinner ut i Drevviken och kallas därför Skåran, avskärande vattendrag särskilt om vår och höst. Själva platsen är berömd och ryktbar på grund av en stor och härlig seger som Österhaningebönderna och annat folk från Sotholms härad vann över danskarna. Vid den tiden kom en stor mängd danskar ifrån kusten in här i riket för att underkuva svenskarna, i första hand Stockholm och dess innevånare. När det var genomfört skulle det vara så mycket lättare att underkuva övriga innevånare i området.
Danskarna visste ingenting om vägarna mellan kusten och Stockholm. Här och annorstädes var de inte röjda och tilljämnade som nu. Danskarna hade för avsikt att så snart som möjligt anfalla staden och därför var det nödvändigt för dem att obemärkt skaffa fram en vägvisare, vilket råkade ske på följande sätt:

Länsman i häradet hade gjort upp en plan. I god tid hade han samlat folk vid Täckeråkersskåran (det ursprungliga namnet). Han låtsades vara herde, utrustad med lur och några kreatur, och gick mot danskarnas läger vid stranden av Drevviken. Han blev genast anhållen och blev hotad till livet men låtsades vara mindre vetande.

– Om du inte visar oss vägen mot Stockholm hugger vi huvudet av dig! –

Han föll på knä och bad för sitt liv.

Länsman förde danskarna mot böndernas bakhåll och blåste i luren och det var tecknet på att de skulle gå till anfall. Danskarna överrumplades och dödades till sista man. Platsen kallades härefter Juteskåran.

Kyrkoherde Andreas Arvidis berättelse har drag av skröna men det finns säkert en verklighet bakom orden. Det finns en historisk tid och miljö där den här berättelsen hör hemma och det är försommaren 1518 då närmare 80 fartyg hade kommit till kusten medförande minst 5.000 man, därav en hel del tyska legoknektar som var välutrustade och erfarna krigare.
Några fartyg hamnade i Dalarö och där landsattes trupperna omedelbart för att skaffa proviant.
Ombord var allting slut. Främlingarna hotade att bränna lokalbefolkningens gårdar för att tvinga fram magra förråd av spannmåI, saltade varor och levande kreatur. Med moderna termer var det fråga om invasion och plundring.

Vad kunde Österhaningebönderna sätta emot?
Det som nu kallas gerillakrigare var på den tiden en bondearmè, dvs. sammankallade bönder försedda med hugg- och stickvapen. De kände terrängen väl och de skickade budkavle mellan byarna, de förberedde ett bakhåll och de lyckades nedkämpa en dansk spaningspatrull.

Efter 150 års muntlig tradition var det hela den danska armén. Av en fjäder blev det en höna.

Drabbningen vid Juteskåran var en enskild händelse i ett större sammanhang. Danskarna belägrade Stockholm och avfyrade kanoner först från Norrmalm och sedan från Söders höjder. En avdelning tågade till Uppsala och brände en del av staden. Till sist utkämpades ett stort slag på Årstafältet nära Brännkyrka den 27 juli 1518. På slagfältet låg 1.600 döda. Det var den svenska bondearméns sista strid.

I Gustav Vasas propaganda tio år senare fanns ett uttalat hat mot danskarna och detta fick en folklig förankring i form av ballader, dvs. visor som befäste traditionen. I visan om Gustav Vasa och dalkarlarna heter det:
– Hören I, mine dalekarlar, allt vad jag bjuder upp på, viljen I mig följa till Stockholm att slå de jutar av? –

Man kan tänka sig att det också fanns en visa om Juteskåran i Österhaninge. Det skulle förklara den seglivade traditionen från 1518 till 1660-talet. En visa har en långt större livslängd än en muntlig berättelse. Trakten kring Stockholm var ett hett område 1518. Framåt hösten fortsatte soldaterna med att plundra för att överleva och efter ett antal misslyckade fredsförhandlingar föreslog kung Kristian att Sten Sture skulle komma till hans skepp vid Dalarö, men svenskarna vägrade att komma till ett så osäkert ställe.

Österhaninge kyrka utsågs som ny förhandlingsplats. Sten Sture kom dit och väntade förgäves i två dagar. Under tiden hade en svensk gisslan på sex man skickats till den danska huvudflottan som låg vid Älvsnabben, en av dessa var Gustav Eriksson Vasa. Den danska flottan avseglade med gisslan till Danmark. Två år senare återvände kung Kristian till Stockholm och beordrade en serie avrättningar.

I historieskrivningen har denna händelse kallats Stockholms blodbad.

Läs en arkeologisk utredning om denna händelse!

I september lämnade Dag Swenson in ett medborgarförslag till kommunen om hanteringen av ortsnamnet Handen och namnsättning av platser i samhället över huvud taget.

https://www.haninge.org/2016/09/16/medborgarforslag-om-ortsnamnet-handen/

Han har nu varit på besök hos Stadsbyggnadsnämnden och lämnar denna rapport:

Vilja våga värna och bevara ortnamnen i Haninge

Vid Stadsbyggnadsnämndens sammanträde i onsdags kommenterade jag mitt ovannämnda medborgarförslag.  I slutet av detta bad ordföranden Göran Svensson mig vänligt och trevligt att hålla mig till ämnet. Det uppmärksammade mig på att i kommunens hantering av ärendet har förslagets rubrik ändrats till ” att utforma en ny, aktuell och utförlig policy för god ortnamnssed i Haninge kommun.” vilket jag inte tidigare observerat och vilket förklarade hans påpekande.

Med den nya rubriken har syftet med mitt förslag reducerats till en påminnelse till kommunen om dess skyldighet att se över sin inaktuella information rörande god ortnamnssed i tidigare policy och på kommunens hemsida. Det huvudsakliga syftet med mitt förslag var dock att få till stånd åtgärder för att få politiker och handläggare att lära känna och inse betydelsen av gällande lag och förordning rörande ortnamnshantering samt tillämpa det i sitt arbete – detta för att förhindra misstag såsom Vegastaden, Haninge City, Haninge Centrum, Haninge Stad, Haningeterrassen m fl i pågående och framtida aktiviteter.  Som Haningebo skäms jag över alla begångna misstag och hoppas innerligt på en seriösframtida hantering av dessa frågor med konsultation av fackinstanser såsom Lantmäteriets experter, Ortnamnsrådet, Institutionen för språk- och fornminnen (SOFI) samt lokala instanser som Haninge Hembygdsgille.

Originalrubriken på förslaget är Vilja våga värna och bevara ortnamnen i Haninge och förslaget består av tre punkter:

• Utforma en ny. aktuell och utförlig policy för god ortnamnssed i Haninge kommun som ger tjänstemän och politiker råd och anvisningar i frågor rörande namnsättning av orter, platser m m samt bevarande av kommunens ortnamn. Klargör även i vad mån myndigheter såsom Lantmäteriet har en beslutande- samt tillsynsfunktion.
• Genomför sedan en informationsaktivitet som gör gällande lag och kommunens policy känd och diskuterad samt tillämpad i alla ärenden som berörs.
• Följ upp att politiker och tjänstemän tillämpar god ortnamnssed enligt gällande lag och kommunens policy samt stoppa och förhindra framtida missbruk enligt anförda exempel.

Om strykningen är avsiktlig eller inte vet jag inte. Kan hända har man endast velat förtydliga innehållet kortfattat och totalt misslyckats. Kanske har vederbörande inte läst innehållet eller inte begripit dess innebörd. Tanken på att det är en avsiktlig förvrängning och begränsning inför den fortsatta handläggningen av ärendet gör mig upprörd. Ordförandens påpekande, vilket jag är tacksam för, om att jag inte höll mig till ämnet tyder på det senare.

Jag förutsätter att ärendet rubriceras om och att mitt förslag behandlas i sin helhet. Jag ser också gärna en förklaring till misstaget. Då ärendet främst är en språkvårds- och fornminnesfråga och inte en byggnadsteknisk fråga såg jag gärna att även kultur– och fritidsnämnden blev involverad i handläggningen av förslaget.

 

Några korta rader om..

…Göte Andersson, kanske mest känd i Handen för sitt företag, persiennfabriken, har under hela sitt drygt 80-åriga liv haft anknytning till Söderby Gård.

Han föddes 1935 och växte upp utan sin mor hos sina morföräldrar, morfar K.G. Andersson var ladugårdskarl och mormor Alma mjölkerska på gården.
Göte drabbades vid nio års ålder av ”barnförlamning” som han själv säger men klarade sig ganska bra.

Han jobbade aldrig själv på gården men har hunnit med ett och annat jobb i trakterna innan han år 1966 startade eget med persienntillverkning.

Han har springschas på Konsum och på Evas Livs, han jobbade på lådfabriken och som smörjare på Shells bensinstation hos Åke Olsson, ”Åke blev för mej som den far jag saknade”
Han körde lastbil åt Evert Lindström och ”släckte hela Handen” när han utan bromsar körde ner några elstolpar.

År 1957 gifte han sig med Tekla från Kukkola i Tornedalen. Henne hittade han på F18 i Tullinge under värnplikten, vad han nu menade med det?
År 1966 startade han eget på Smedvägen i Handen.

År 1970 kunde han och hustrun hyra gamla lagårdskarlsbostaden på Söderby som fritidshus, de bodde annars i Handens Centrum.
Han blev lite av gårdskarl där åt arvingarna till gamle godsägaren Petterson, familjerna Nordenskjöld och Kyllerstedt.

Utanför huset har han gjort en installation av modellbyggen av husen på Söderby i äldre tider samt för husfridens skull även ett par från hustruns föräldragård i Norrbotten.
Vi hoppas kunna återkomma med mera fakta om denna anläggning.

Nu är Söderby Gård såld till ett fastighetsbolag och reparationer är påbörjade av den gamla gårdens byggnader. Själva gårdsmiljön kommer att bevaras men på markerna omkring blir det nyproduktion av bostäder.

Göte överlät 2015 sitt företag till yngre generationer och njuter av sin fritid på Söderby så mycket som möjligt.
Hur länge vet han inte, nya ägarna ringde i november och ”tyckte att jag hade en billig hyra” och skulle återkomma. Sen dess ”har jag inget hört och det är bara bra”

Uppfartsvägen, Söderby

Om du går till ”sökrutan” uppe till höger på: https://www.haninge.org  och matar in ”Söderby” finner du några närliggande artiklar .

Dag Swenson, Gillet-medlem i Handen, har lämnat in nedanstående medborgarförslag till kommunen.

Ett medborgarförslag kan inte stödjas formellt till kommunen, men kontakta Dag och stöd hans tankar om du delar dem!

Medborgarförslag

Vilja våga värna och bevara ortnamnen i Haninge

Inledning

Att värna och bevara ortnamn m m är en kulturhistorisk skyldighet i alla kommuner. God ortnamnssed är inskrivet i kulturmiljölagen, SFS 1988:950 med ändringar t o m 2015:852

Där stadgas i 1:a kapitlet:

God ortnamnssed

4 § Vid statlig och kommunal verksamhet ska god ortnamnssed iakttas.

Det innebär att
– hävdvunna ortnamn inte ändras utan starka skäl,
– ortnamn i övrigt stavas enligt vedertagna regler förspråkriktighet, om inte

hävdvunna stavningsformer talar för annat,
– påverkan på hävdvunna namn beaktas vid nybildning av ortnamn, och
– namn på svenska, samiska, finska och meänkieli så långt
möjligt används samtidigt på kartor samt vid skyltning och
övrig utmärkning i flerspråkiga områden.

Namn som godkänts av Lantmäteriet ska i statlig och kommunal
verksamhet användas i sin godkända form. Lag (2013:548).

Bakgrund

Haninge har tyvärr gjort ett antal misstag i detta avseende. Samtidigt noteras att kommunen avseende vägnamn gjort en kulturhistorisk insats och bl a satsat på en skrift ”Vägnamn i Haninge” och konstaterat att ”Vägnamnen berättar om vad som varit och de kan berätta om vår tid”. Detta borde gälla även namnen på våra orter och platser i Haninge.

En tidig kommunledning i det relativt nybildade Haninge ville få bort namnet på centralorten Handen. Troligen ansåg man det för belastat av de bestialiska och beklagliga morden i det nybyggda affärscentret i centrala Handen i januari 1967. Man lyckades få SL att ändra det ursprungliga namnet på järnvägsstationen till Haninge Centrum, vilket vållade en hel del missförstånd, förvirring och felaktiga avstigningar. Vidare fick man dåvarande Postverket att ersätta tidigare postortnamn såsom Handen, Vendelsö etc med det gemensamma Haninge.

Vidare önskade man introducera Haninge som ortnamn genom att kalla Handen för Haninge Centrum och fick namnet på busshållplatsen i Handens centrum ändrad till Haninge Centrum. Att ägarföreningen i centrets galleria inregistrerat det som skyddat företagsnamn på sitt köpcentrum bekymrade inte kommunen.

Efter stora insatser lyckades en senare kommunledning få SL att återinföra Handen som namn på järnvägsstationen och få Posten att återinföra de gamla postortnamnen. Dock återstår fortfarande ett byte av namnet på busshållplatsen till Handens centrum.

Kommunen har vidare i kontakter med Lantmäteriet framfört önskemål om att byta ut ortnamnen Brandbergen och Jordbro, som man ansett vara belastade.

Senare initierades ett projekt i syfte att bygga ut kommundelen Vega i ett större projekt, benämnt Vegastaden, vilket basunerades ut. Detta ledde bland annat till att det nu finns ett Vega Stadshotell. Kommunen har dock sedan ändrat sig, bytt fot och namnet är nu kort och gott Vega, som det tidigare varit. Dock läser man ibland i lokal- och dagstidningar fortfarande om Vegastaden.

Ett liknande misstag har nyligen gjorts på nytt i och med att ett stort byggprojekt i centrala Handen benämnts Haningeterrassen. I remissvar avråddes från detta namn då det var för geografiskt odefinierat. Handenterrassen vore det naturliga och mer informativa projektnamnet, alternativt Rudanterrassen. Dåvarande ordföranden i stadsbyggnadsnämnden framhöll att detta bara var ett projektnamn som skulle ändras senare, ett prov på naiviteten hos Haninges politiker. För att förklara var terrassen ligger har kommunen sedan dess kontinuerligt fått göra ett tillägg till namnet på sin hemsida, ”Haningeterrassen i centrala Handen”, vilket är ett ypperligt bevis på hur misslyckat namnet är.

Dessutom har ett av de större partierna i sin valpropaganda lovat att skapa ett ”Haninge City”. Ett senare förslag är att döpa om Rudans naturreservat till Haninge Central Park. Kommer man att vilja döpa om t ex Dalarö till Haninge Waterfront och Årsta slott till Haninge Castle? Vill dessa anglofila omstörtare göra Haninge till ett eget Disneyland?

Den senaste lanseringen från kommunen är Haninge Stad, som kommunen bl a lanserar på väggar i köpcentret i Handen.  Om syftet är att döpa om kommunen så torde det vara lönlöst. Endast någon enstaka kommun med tidigare stadsprivilegier har lyckats få regeringen, som är beslutande instans, att gå med på ett sådant byte till stad. Kommunen har tidigare profilerat sig som en skärgårdskommun, men tycks nu satsa på förtätad stadsmiljö.

Det unga och konstruerade namnet Haninge är väl mest och nationellt känt som Sveriges första kommun som lyckades gå i konkurs, om det tillåtits. Staten ingrep och tvångsstyrde kommunen under en längre tid tills ekonomin kom på fötter igen. Detta skulle kanske kunna vara ett motiv till ett byte av namn på kommunen.

Begreppet stad upphörde i samband med den senaste stora kommunreformen 1971. Varför den uppskattade skärgårds- och friluftskommunen Haninge ovillkorligen vill ha begreppet stad med i ett ortnamn är obegripligt och ger sken av någon form av mindervärdeskomplex.

Enligt uppgift från kommunens informationsavdelning skulle denna ort utgöras av Handen och Vega. I en bifogad karta över området har man därvid placerat Handen på västra sidan av järnvägen vilket torde vara ett beklagligt bevis för trovärdigheten i informationen. Var orterna däremellan skulle räknas in framgår inte.

Slutsats

Kännedomen om fakta och gällande regler och författningar i denna fråga tycks vara bristfällig bland kommunens politiker som beslutar och bland kommunens handläggare som inte avstyr ett dåligt eller felaktigt agerande. Kommunens antagna policy i ortnamnsarbetet är föråldrad och innehåller idag inaktuella uppgifter om gällande lag.

Haninge är namnet på en slutlig sammanslagning 1972 av  de tidigare kommunerna Dalarö, Västerhaninge och Österhaninge. Kommunen har inget definierat namngivet centrum. Orten Haninge är belägen utanför Linköping.

Handen har tidigare varit centralort, medan kommunen nu uppenbarligen vill eliminera ortnamnet till förmån för diverse uppslag såsom Haninge Centrum, Haninge City, Haninge Stad m m. Det statliga Lantmäteriet som är tillsynsmyndighet i dessa frågor torde knappast acceptera något av dessa förslag.

Förslag

Kommunens policy i ortnamnsfrågor är inaktuell och bör förnyas. Kommunen har även ett dokument ”Namn- och adressnummergivning” enligt hemsidan daterad 14 januari 2016 där bl a kulturmiljölagen kallas för kulturminneslagen och har fel årtalsreferens. Detta dokument bör aktualiseras och inlemmas i en ny ortnamnspolicy,

• Utforma en ny. aktuell och utförlig policy för god ortnamnssed i Haninge kommun som ger tjänstemän och politiker råd och anvisningar i frågor rörande namnsättning av orter, platser m m samt bevarande av kommunens ortnamn. Klargör även i vad mån myndigheter såsom Lantmäteriet har en beslutande- samt tillsynsfunktion.
• Genomför sedan en informationsaktivitet som gör gällande lag och kommunens policy känd och diskuterad samt tillämpad i alla ärenden som berörs.
• Följ upp att politiker och tjänstemän tillämpar god ortnamnssed enligt gällande lag och kommunens policy samt stoppa och förhindra framtida missbruk enligt anförda exempel,

Handen den 28 augusti 2016

Dag Swenson

Dag Swenson

Malmvägen 12

136 38  HANDEN

08 7771494

0721 868764

dag.swenson@bredband.net