haninge.org

Hembygd i Haninge

Villa Kotta, senare Granebo

image_pdfimage_print

Byggdes som läkarbostad, blev hem för utvecklingsstörda.

2692310286_c963533b22_o

Granebo på 1920-talet. Fotografen har stått ungefär där nuvarande Parkvägen går ut på Tungelstavägen, dvs utfarten från ICA. Vägen vi ser på bilden är alltså dåvarande ”Tungelstavägen”.

1901 köpte provinsialläkaren Otto Holmer av August Pettersson avsöndringen Kotta som blev den första bebyggelsen på Ribbymark norr om järnvägen. Holmer kom från Sotholmen med hustrun Elin Sofia och fyra döttrar från hans tidigare äktenskap. Holmer avled redan 1903 och Villa Kotta köptes av segelsömmaren och grosshandlaren Claes Wetterlind, som flyttade in 1904 med hustru och två döttrar. Wetterlind blev känd i samhället för sitt sällskapsliv där festerna avlöste varandra.

Grosshandlaren sålde Kotta och flyttade 1911. Efter några ägarbyten blev John Zeinvold ägare 1913. Han förberedde här ett vårdhem för utvecklingsstörda, troligen som en filial till vårdhemmet Asylen i Botkyrka. Under samma år gjorde Medicinalstyrelsen inspektion och godkände inrättningen, som döptes till Granebo. Zeinvold avled dock, och verksamheten togs över av Hilda Wickström, som varit 1:a sköterska på Asylen. Hilda Wickström köpte i olika omgångar mer mark av L.P. Larson och Hem på Landet, bl.a. tillkom en stor trädgård. Föreståndarinna från 1922 var Berta Ingeborg Andersson. 1924 kom Hildas bror Oskar Wilhelm Wickström som kassör. Hilda Wickström avled 1931 och brodern övertog inrättningen. Samma år gifte sig han och föreståndarinnan Berta Ingeborg. Makarna flyttade till Växjö 1945.

Granebo karta

Karta från 1951 som visar Granebos läge innan det revs 1966 för att ge plats för hyreshusen Tungelstavägen 31-37.

Ny ägare blev diakonen Rut Lundgren som drev anstalten till sin död 1950, då hennes två döttrar Märta Broén och Inga Persson övertog verksamheten. De kom från Västerås, Inga hade sonen Paul med sig. Det var stor omsättning på vårdpersonal genom åren, sjuksköterskorna kom utifrån och skrevs på fastigheten, men många av ortens kvinnor arbetade också här.

Granebo revs 1966 för att bereda plats för hyreshus.

Granebo

Ett mycket vackert vykort, troligen tidigt 40-tal.

Erland Österberg, f.d. Västerhaningebo berättar i en artikel om sin barndom på 30-talet som granne till Granebo, han bodde då med föräldrarna på Granelund intill:

”När vi fått ner fötterna vid Granelund, var det dags för mej att se var jag hade hamnat någonstans. Rätt snart upptäckte jag att bakom ett rött staket på andra sidan vägen, som jag senare fick veta gick till Håga Dansbana, fanns en värld som jag inte alls var bekant med. Nyfikna ögonpar följde med vart jag än gick, men ingenting gjordes, ingenting sades, det var bara ett tyst iakttagande.

Så småningom ökades vetskapen om vad som fanns innanför staketet och det var onekligen en värld som var mycket främmande för mej.

När jag kommit igång med närvaron i skolan fick jag snart veta mera, dels vad stället hette. – alla varianter, och vilka som var därinne med varierande benämningar, hade nog svårt att förstå omfånget av det hela.

Eftersom min skolväg gick utmed hela detta röda staket ända ner till järnvägen, så fick jag liksom ett grepp om hur stort Granebo var och mera vad det stod för. Far och mor var kanske lite mer orienterade om verksamheten i fråga, men jag visste ingenting. Det var därför svårt att förstå vad det var för slags pojkar som stod där och storögt stirrade på det som rörde sig ute på vägen.

Far och mors förklaringar gav inga ledtrådar och eftersom de var mest undvikande så ökade nyfikenheten på allt som var därinne. Det fanns liksom en liten promenadstig innanför staketet och på den rörde sig då och då enskilda små grupper av pojkar, ofta tillsammans med någon som bar prägel av vårdare. Pojkarna såg ”lillgamla” ut och i grupperna fanns de som var spastiker och även de som pratade något som verkade helt meningslöst.

Det var svårt att få ett grepp om hur stort Granebo var, det fanns en stor trädgård där det odlades produkter för anläggningens egen räkning, fruktträdgård var också i vardande. Det verkade som om de mest försigkomna internerna deltog i trädgårdsarbetet allt efter förmåga.

Det fanns även en stor lekplats i själva parken. Härifrån odlingen kunde jag se de olika anläggningarna som fanns för internerna, – med en smula avund, aldrig en tanke på de förhållanden som var rådande där inne, själv hade jag inte ens en vanlig gunga. Som barn var man egoist, varför dom och inte jag?

Uppe vid Tungelstavägen som strök tätt intill Granebo, fanns ett småskogsbevuxet område med en liten gräsbevuxen öppen plats bland träden. Häruppe stod ofta interner och såg på det som passerade förbi.

Bland de som ofta stod här kan nämnas “Professorn”!

Han stod alltid artigt till tjänst om han tillfrågades vilken dag det var, vilken namnsdag det var, när solen gick upp och ned, det för den tiden rätt omfångsrika kungahuset, – han var helt enkelt en levande almanacka.
Vilket minne! I övrigt tror jag inte han var så värst medveten om tillvaron.

Här fanns även en kvinna som ofta höll till häruppe vid vägen och kallades Dock-Eva, en förvuxen flicka som ständigt gick och bar på ett litet knyte, tydligen föreställande ett barn, småpratade och sjöng för det lilla knytet och det sades att hon en gång förlorat ett barn eller på annat sätt blivit av med det. Det sades också att Dock-Eva haft sin hemvist högre upp i hierarkin. 

En annan intern som kallades Lennart, var lite äldre än de andra, så där 25-30 år. Han passade inte riktigt in bland de andra, var i mångt och mycket ganska lik oss, men han drogs med en komplicerad kroppsdefekt som antagligen hade resulterat i att han vistades på Granebo. Han rörde sig fritt ute på samhället, hade eget rum i en annan byggnad på Granebo, var en snäll och trevlig kille, men hade naturligtvis problem med sin kroppsliga defekt. Lennart, som också kallades för Lalle, fick senare i livet kliva utanför Granebostaketet, med hjälp av doktor Tretow och hovjägmästaren Helge Ax:son-Jonsson placerades han i en liten stuga på Fors, var lite springpojke åt skomakaren Rasmussen och blev senare eldare på Berga Slott.
Lennart avslutade sitt liv på 1990-talet på Parkvillan i Västerhaninge.

 

Erland Österberg ritade år 2009 denna vackra karta över Granebo hur det såg ut på 30-talet.

Erlands karta

1 kommentar

  1. Kul att läsa om Granebo. Bor på Aspvägen som uppenbarligen haft samma sträckning länge.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 haninge.org

Tema av Anders NorenUpp ↑