Slaget vid Jutskåran 1518

En artikel av Gunnar Redelius i Glimtar 2008 som refererar till ett tidigare inlägg av Tord Bolander.
Händelse utspelade sig enl. Andreas Arvidi, kyrkoherde i Österhaninge, under Kalmarunionens tid, troligen 1518.

Berättelsen finns nedtecknad som nr 4 i kyrkoherde Arvidis inventering införd i kyrkoboken l668 över Österhaninge Antiquiteter, alltså 150 år senare.

 

Kartan framställd av Tord Bolander 2006.

Andreas Arvidi, kyrkoherde i Österhaninge 1658-1673

I Haningebygden 2006:2 har Tord Bolander återgivit Andreas Arvidis berättelse om danskarnas nederlag vid Juteskåran nära Täckeråker. Ordet skåra finns inte längre. Enligt ordboken betyder det ”rännformig, av vatten åstadkommen ned- eller inskärning i väg”.

Artikeln är förträffligt illustrerad med en teckning som beskriver den dramatiska händelsen som har legat kvar i bygden som en muntlig tradition under flera generationer.
Jag tror att man kan förklara bakgrunden till traditionen och även datera Österhaningeböndernas anfall på danskarna till en bestämt år. Den gamla beskrivningen från 1600-talet är tung och otymplig, med viss humor, men med modern svenska i ett utförligare referat kan den bli mera begriplig.

Vid byn Täckeråker finns ett vattendrag mellan berg och backar. Det delar marken och rinner ut i Drevviken och kallas därför Skåran, avskärande vattendrag särskilt om vår och höst. Själva platsen är berömd och ryktbar på grund av en stor och härlig seger som Österhaningebönderna och annat folk från Sotholms härad vann över danskarna. Vid den tiden kom en stor mängd danskar ifrån kusten in här i riket för att underkuva svenskarna, i första hand Stockholm och dess innevånare. När det var genomfört skulle det vara så mycket lättare att underkuva övriga innevånare i området.
Danskarna visste ingenting om vägarna mellan kusten och Stockholm. Här och annorstädes var de inte röjda och tilljämnade som nu. Danskarna hade för avsikt att så snart som möjligt anfalla staden och därför var det nödvändigt för dem att obemärkt skaffa fram en vägvisare, vilket råkade ske på följande sätt:

Länsman i häradet hade gjort upp en plan. I god tid hade han samlat folk vid Täckeråkersskåran (det ursprungliga namnet). Han låtsades vara herde, utrustad med lur och några kreatur, och gick mot danskarnas läger vid stranden av Drevviken. Han blev genast anhållen och blev hotad till livet men låtsades vara mindre vetande.

– Om du inte visar oss vägen mot Stockholm hugger vi huvudet av dig! –

Han föll på knä och bad för sitt liv.

Länsman förde danskarna mot böndernas bakhåll och blåste i luren och det var tecknet på att de skulle gå till anfall. Danskarna överrumplades och dödades till sista man. Platsen kallades härefter Juteskåran.

Kyrkoherde Andreas Arvidis berättelse har drag av skröna men det finns säkert en verklighet bakom orden. Det finns en historisk tid och miljö där den här berättelsen hör hemma och det är försommaren 1518 då närmare 80 fartyg hade kommit till kusten medförande minst 5.000 man, därav en hel del tyska legoknektar som var välutrustade och erfarna krigare.
Några fartyg hamnade i Dalarö och där landsattes trupperna omedelbart för att skaffa proviant.
Ombord var allting slut. Främlingarna hotade att bränna lokalbefolkningens gårdar för att tvinga fram magra förråd av spannmåI, saltade varor och levande kreatur. Med moderna termer var det fråga om invasion och plundring.

Vad kunde Österhaningebönderna sätta emot?
Det som nu kallas gerillakrigare var på den tiden en bondearmè, dvs. sammankallade bönder försedda med hugg- och stickvapen. De kände terrängen väl och de skickade budkavle mellan byarna, de förberedde ett bakhåll och de lyckades nedkämpa en dansk spaningspatrull.

Efter 150 års muntlig tradition var det hela den danska armén. Av en fjäder blev det en höna.

Drabbningen vid Juteskåran var en enskild händelse i ett större sammanhang. Danskarna belägrade Stockholm och avfyrade kanoner först från Norrmalm och sedan från Söders höjder. En avdelning tågade till Uppsala och brände en del av staden. Till sist utkämpades ett stort slag på Årstafältet nära Brännkyrka den 27 juli 1518. På slagfältet låg 1.600 döda. Det var den svenska bondearméns sista strid.

I Gustav Vasas propaganda tio år senare fanns ett uttalat hat mot danskarna och detta fick en folklig förankring i form av ballader, dvs. visor som befäste traditionen. I visan om Gustav Vasa och dalkarlarna heter det:
– Hören I, mine dalekarlar, allt vad jag bjuder upp på, viljen I mig följa till Stockholm att slå de jutar av? –

Man kan tänka sig att det också fanns en visa om Juteskåran i Österhaninge. Det skulle förklara den seglivade traditionen från 1518 till 1660-talet. En visa har en långt större livslängd än en muntlig berättelse. Trakten kring Stockholm var ett hett område 1518. Framåt hösten fortsatte soldaterna med att plundra för att överleva och efter ett antal misslyckade fredsförhandlingar föreslog kung Kristian att Sten Sture skulle komma till hans skepp vid Dalarö, men svenskarna vägrade att komma till ett så osäkert ställe.

Österhaninge kyrka utsågs som ny förhandlingsplats. Sten Sture kom dit och väntade förgäves i två dagar. Under tiden hade en svensk gisslan på sex man skickats till den danska huvudflottan som låg vid Älvsnabben, en av dessa var Gustav Eriksson Vasa. Den danska flottan avseglade med gisslan till Danmark. Två år senare återvände kung Kristian till Stockholm och beordrade en serie avrättningar.

I historieskrivningen har denna händelse kallats Stockholms blodbad.

Läs en arkeologisk utredning om denna händelse!




Historien om Söderby Kvarn i Handen

Det område som vi idag känner som Söderby Kvarn i Handen, mittemot Vegabaren, numera Vega Stadshotell, har en historia från tidiga 1800-talet men på säteriet Söderbys marker fanns från 1600-talet en tidigare vattenkvarn belägen ett stycke västerut, kallad Täckeråkers kvarn.

Söderbys ursprungliga kvarn finns med på en karta från 1638 och symboliseras med ett hus med ett vattenhjul på fasaden.

1638

Geometrisk delineation från 1638

Täckeråkers kvarn finns med i jordeböckerna 1731 och 1740 samt i den första  husförhörslängden från 1746:

Hfl 1746

Detta är mjölnarfamiljen i mitten på 1700-talet. Tobias Forsman med hustru och sex barn, Noterbart är att Täckeråker (och Söderby) på den här tiden förs under Ovanskogs rote

Kyrkböckerna är här ofullständigt förda, under åren efter 1750 bokförs endast torpare på stället ända till 1780 då  åldrige Tobias Larsson skrivs som mjölnare, han avlider dock redan året efter. Hans 50-årige son Anders Tobiasson tar över och blir här till 1786. Gustaf Hammarsten kommer från Sorunda men flyttar redan 1788 till Riala och det är dags för en ny Sorundamjölnare att ta över, Nils Olof Svensson med hustru och tioårige sonen Pär. Han byter 1794 kvarn, flyttar till Vendelsö kvarn.

Från Uppsala kommer då mjölnaren Olof Fernström med hustru och fyra barn, han byter 1801 kvarn, flyttar till Kalvsvik. Från Sorunda kommer  då Johan Sjöberg med hustrun Brita men redan 1804 flyttar han till Ornö. Han ersätts av namnen Anders som kommer från Ösmo och noteras som vanför av prästen.

Det är under Anders Sjöbergs tid som den kanske 200-åriga Täckeråkerskvarnen ”raseras” och gårdsägaren bygger sin nya kvarn närmare själva gården.
Mjölnaren Sjöberg blir kvar till 1815 då han flyttar tillbaka till Ösmo, och kvarnstället blir nu ett stattorp och förste torparen blir Pär Pärsson som kommer från Tyresö med hustrun Anna Brita och två barn. I HFL 1821 benämnes torpet ”Täckeråkers kvarn eller Qvarntorp”, därefter under dryga 50 år ”Qvarntorp eller Täckeråkers Kvarn” och först år 1876  som Qvarntorp”.
Efter denna tidpunkt fanns en såg i området, på en karta från 1869 finns en ”ångsåg” markerad. År 1880 taxerades den till 2000 kronor.

Rester av den gamla kvarnen användes som tvätteri på senare tid och Kvarntorp är numera en modern villa med delar av det gamla torpet inbyggt.

HHG_750

En modern bild av det ombyggda Qvarntorpet

1951

1951 års ekonomiska karta

För att återgå till det som vi idag kallar Söderby Kvarn tror många att den ståtliga röda byggnad där man idag driver antikhandel är själva kvarnen.
Så är inte fallet, det är en magasinsbyggnad som uppfördes samtidigt med kvarnen, av själva kvarnen finns idag ingenting kvar, den brann upp på 1980-talet.

Kenny Lex

Det som finns kvar av kvarnfastigheten idag. Foto: Kenny Lex

När kvarnen flyttades 1813  ägdes Söderby av grosshandlare Norrman, han lät gräva en ny vattenled från Dammträsk norr ut mot Söderby gård.

Utöver kvarnen byggs en mjölnarbostad och magasinet samt några mindre uthus, bostaden och magasinet finns kvar än idag.

Förste mjölnaren i den nya kvarnen blev Johan Ramberg som kom 1815 från Arboga med hustru och två döttrar och fick en tredje dotter här samma år, Han var född 1779 i Fellingsbro. Familjen flyttar 1817 till Brännkyrka, från Taxinge kommer då Anders Åkerlund med hustrun Johanna Sofia och får här två barn. De flyttar 1829 till Stockholm.
Under den kommande perioden var det hög omsättning på mjölnare på Söderby och under vissa år fanns ingen noterad i HFL, kanske sköttes kvarnen av någon av drängarna men år 1845 kommer från Huddinge Jan Jansson-Åkerström med sin familj. Han avlider år 1861 och ogifte sonen Gustaf, född 1842, tar vid. Gustaf flyttar 1875 till Hudiksvall och han ersätts under ett knappt år av Karl August Håkansson från Fliseryd, som året efter kommer från Hässlingby Kvarn och sedan flyttar till Västerhaninge.

År 1877 kommer från Södertälje Karl Ludvig Karlsson med hustru och två döttrar, även han blir kortvarig och flyttar  året efter till Ösmo. Då återkommer Gustaf Åkerström, nu från Stockholm, gift med Augusta Karlström och nyfödde sonen Gustaf Hugo. Åkerström blir änkling 1879, gifter om sig 1882 med den drygt 20 år yngre Maria Rosendal och får i detta äktenskap två döttrar, 1883 och 1887. Familjen flyttar 1888 till Johannes församling i Stockholm.
Därefter kommer från Strömslund i Jordbro, änklingen Johan Erik Hellström som 1894 flyttar till Krigslida i Västerhaninge.

År 1880 taxeras Söderby Kvarn till 20000 kronor.

År 1896 kommer Karl Erik Jansson, född 1844 i Grödinge, till Söderby med hustrun Sofia Albertina Beckman och fem barn. De flyttar 1906 till Västerhaninge, då kommer från Torö änklingen Karl Gustav Hedlund med tre söner och en dotter. Han hinner gifta om sig 1909 innan han flyttar till Härad i Nyköping.

År 1910 kommer Axel Teodor Wård hit med hustrun Sofia Wilhelmina från Lissma, både mjölnaren och makan avlider på Söderby hösten 1919.

Mellan 1919-21 finns här Karl Helmer Johansson som mjölnare. Han kommer från Wälsta i Västerhaninge och flyttar på hösten 1921 till Vidså kvarn.

1921 kommer Gustaf Emil Eriksson från Överselaö. han är född 1883 och har med sig sin tre år äldre hustru Elin Karolina samt två söner och en dotter. Han blir kvar på Söderby som maskinist efter det att kvarnen säljs år 1923.

På våren 1923 köper mjölnaren David Grip fri fastigheten Söderby Kvarn av Erik Lindström och Leonard Johansson från Sala. Den får beteckningen Söderby 1:5. Grip är född i Uppsala Näs 1875, jämnåriga hustrun heter Anna Albertina, de har dottern Vanja född 1905 i Tensta och sonen Ragnar född 1910 i Västra Ryd.

Söderby 1 som 1876 köptes av godsägaren Carl Gustaf Nilsson från Mönsterås i Kalmar Län. Han dog 1882 i en skogsbrand han själv förorsakat. Säteriet blev ett sterbhus som arrenderades bl.a. av sonen Karl Ernst Albert Nilsson.
Senare övergick ägandet till bankkamrer A. Strandberg, som den 21 oktober 1905 begärde laga skifte på ägorna Söderby nr 1 (tillsammans med Klena nr 1 och 2, Hermanstorp nr 1, Kolartorp nr 1 och Söderbytorp). Ägandet övergick sedan till riksdagsmannen och godsägaren Klas Malmborg, ägaren till Arbottna på Muskö, som begärde ägostyckning den 30 april 1919.

Godsägare Malmborg säljer år 1921  till ”Herrar Erik Lindström och Leonard Johansson  för en köpeskilling av Sextiotusen (60,000) kronor ett område om 37 hektar, 47 ar och 60 kvadratmeter, att avsöndras från ett mantal frälse Söderby nr 1”, kallat Handens Tomtområde. .

Mjölnare Grips bakgrund

David Teodor Grip var född den 12/8 1875 på Aspviks Kvarn i Kungsängen-Näs (skrivs ibland Upplands-Näs.

13445224_1035723589851610_4941937172250204816_n

David Grip i kvarnen han köpte 1923. Bilden tillhör Börje Gustavsson

Han är yngste sonen i en syskonskara på åtta när han föds, fadern var mjölnaren Abraham Jonsson Grip, född 1824 i Varola församling utanför Skövde i Västergötland.

Aspvik 1875
Mjölnarfamiljen flyttar i aug 1877 till Skuttunge, Dragby Kvarn, David flyttar ensam tillbaka till Aspviks Kvarn som mjölnardräng år 1894 och året efter till Kvarngården i Länna. År 1899 flyttar han vidare till Svintuna Kvarn i Krokek, E-län, som dräng hos brodern Alfred Emanuel som arrenderar kvarnen och 1903 vidare till Nätra utanför Örnsköldsvik, till Förnätra Kvarn

Den 10 oktober 1904 skrivs han i Uppsala Domkyrkoförsamling, stadsdelen Svartbäcken. På samma ställe finns ett flertal av hans syskon, bl.a. Abraham Emanuel som nu är ”handlare” samt några ogifta systrar.
Här gifter han sig borgerlig med Anna Albertina Pettersson-Kihlström den 5 november och flyttar omgående till gården Järsta i Tensta, här föds dottern Vanja den 4 september 1905,  familjen flyttar på senhösten till Stavby, NO om Uppsala, till gården Skeberga.

Här lite om Anna Albertinas liv innan hon gifter sig Grip 1905. En märklig men inte ovanlig historia.

Anna Albertina är född den 26 dec. 1875 i Maria församling i Stockholm. Hon var s.k. barnhusbarn med regnr 5441.
Modern hette Augusta Matilda Kihlström och var änka vid nedkomsten.
Troligen avled hon vid dotterns födsel. Anna Albertina placerades av myndigheterna på Allmänna Barnhuset den 14 januari 1876.

BB 5514

Den 26 april samma år placeras hon hos kvarnarrendatorn Per Gustaf Pettersson på Lövstaholm i Sigtuna. Hon flyttas därifrån 1878 till Västra Vingåker, till mjölnaren Karl Robert Jansson på Spånga Kvarn. Flyttar med familjen, som var baptister, till Berga Kvarn i samma socken. År 1880 är hon tillbaka hos hemmansägaren och mjölnaren Per Gustaf Pettersson, nu på gården Forsby Långbacken i Knivsta, sedan med mjölnaren Petterssons änka till Åsby Kvarn i Vidbo och 1883 till Wistebo, Rasbo i Vaksala, där hon blir till 1894 då hon ensam flyttar till Uppsala som 19-åring.

Åren i Uppsala mellan 1894-1902 står hon som ”jungfru” i staden på en oplacerbar adress.

Hon kommer till Krokek år 1902 i november till kvarnarrendatorn Johannes Alfred Grip, Davids äldre bror, som hushållerska på Svintuna Kvarn. David finns då här som dräng åt brodern, det är väl här man träffas och några år senare blir ett par.

Innan hon flyttar tillbaka till Uppsala för att gifta sig mellanlandar hon ett knappt halvår i Vendel som hushållerska åt stinsen där och David arbetar en kort tid i Nätra i Västernorrland.
I oktober 1904 flyttar man samman och gifter sig den 5 november.

Åren fram till Handen

Deras gemensamma liv börjar som ovan sagts på gården Järsta i Tensta, här föds dottern Vanja den 4 september 1905, de flyttar på senhösten samma år till Stavby, NO om Uppsala, till gården Skeberga.

År 1908 är det dags för ny flytt, nu till Västra Ryd och Tranbygge Uppgård där sonen Ragnar föds 11 juli 1910. Kommer 1912 i maj som småbrukare till Furulund i Överjärna, flyttar till gården Kallfors hösten 1915 som dräng men skrivs där 1919 som mjölnare/arrendator på Kallfors Kvarn.

Det är härifrån man kommer till Söderby Kvarn i Österhaninge i mars 1923.

Något om de senare åren på kvarnen

Redan samma år brister axelstocken till vattenhjulet, troligen 110 år gammal,  och man installerade då en turbin. Den grävda kanalen från Rudan via Dammträsk blev under vissa tider ganska tom på vatten och man tvingades installera en råoljemotor för att säkra driften.
David Grip avlider 1931 på Söderby Kvarn  och sonen Ragnar som arbetat hos fadern under sitt vuxna liv tar över, han elektrifierar kvarnen 1940,

Ragnar bor i den gamla mjölnarbostaden tills han gifter sig 1944. I denna byggnad finns då  sedan länge en manuell telefonstation som sköttes av hans syster Vanja som basade över ett tiotal telefonister. Verksamheten lades ner 1949 då Handen automatiserades.

Ragnar Grip 1947

Ragnar Grip framför mjölnarbostaden som också inrymde telefonstationen, Bilden från 1947.

Växel

Interiör från telefonstationen med föreståndarinnan Vanja Grip

År 1962 var sista året som kvarnstenarna snurrade på Söderby Kvarn, de odlade markerna i trakterna minskade och användes för bebyggelse så underlaget räckte inte till för en lönsam drift.

Själva kvarnen blev kvar, under en tid föreningslokal för en motorcykelklubb, men brann ner en bit in på 1980-talet. Enl. obekräftade uppgifter ett pyromandåd.

Kvarnen 50-talet

Kvarnen på 1950-talet

Fotnot:

Rosvall 2

Väderkvarnen och magasinet vid Söderby Kvarn, infälld Ragnar Grip Foto Arne Roswall

Ragnar Grip anlade en minigolfbana på västra sidan av genomfartsvägen och lät en väderkvarn symbolisera anläggningen. Han började sälja glass och korv i en kiosk, en rörelse som via Erik Engström utvecklades till Vegabaren, han sålde enligt egen utsago ”tillplattade köttbullar”.

Sedermera övertogs anläggningen av Carlo Taccola och har nu det pampiga namnet Vega Stadshotell och är en välbesökt restaurang.

Och Erik Engström fick väl delvis rätt när han döpte den till Vegabaren, då helt felaktigt, men numera mera relevant, kanske räknas den in i Vegastaden?

stadshotell

Vega Stadshotell

 

Erik Carlo

Erik Engström och Carlo Taccola, bild ur Nynäsposten

 




Söderby Kvarn och Ragnar Grip

FragmentDenna korta artikel om Söderby kvarn skrevs för 33 år sedan av den då mycket aktiva hembygdsforskaren Lennart Lindberg i Gillets skrift ”Fragment från Hembygden”

Förstasidan av publikation pryddes av denna blyertsteckning av en för oss okänd tecknare.

Vi hoppas kunna återkomma med historia och fakta om Söderby kvarn i en artikel om Söderby Huvudgård.

Ragnar Grip

Ragnar Grip, 1910- 2001. Han fick en väg uppkallad efter sig under sin livstid, inte riktigt sant, ”Mjölnare Grips väg” är döpt efter fadern David

Ragnar Grip föddes i Västra Ryd, där pappan var kvarnägare. Familjen flyttade senare till Järna och därifrån slutligen till Handen. Där övertog fadern år 1923 kvarnen vid norra Söderby.  Är 1924, 14 år gammal, började Ragnar att hjälpa fadern i kvarnen och 1931, efter faderns död över­tog Ragnar Grip kvarnen och svarade för verksamheten ända till nedläggningen 1962, alltså i 31 år.

Kvarnen flyttades till den nuvarande platsen enligt upp­gift 1813. Dessförinnan låg den i Kvarntorp. I samband med flyttning en grävdes en ny fåra för vattnet från Dammkärr och Söderby gårds ängar  till Drevviken. Ti­digare rann vattnet över Västra Täckeråker ut i Drev­viken.

Fram till 1923 drevs kvarnen av ett vattenhjul. När stocken i kvarnhjulet brast ersattes den av en vattenturbin. Vid vattenbrist drevs kvarnen av en råoljemotor. Är 1940 över­gick man till eldrift. Fall­höjden i kvarnen var hela sju meter. Vattnet kom från Rudasjöarna och rann över Damm­kärr ut i Drevviken.

Kvarnen 50-talet

Kvarnen på 1950-talet, låg nedanför det kvarvarande magasinet, nu antikhandel

Ragnar Grip bodde i kvarn­stugan till år 1944. Efter giftermål samma år flyttade familjen till ett närbeläget hus. Kvarnstugan som upp­fördes under 1700-talet an­vändes därefter som telefon­station fram till början av 50-talet. Ragnar Grips sys­ter var under denna tid verksam som manuell kopp lingstelefonist.

Arbetet i kvarnen pågick hela året. Under juni och juli månader ägnade man sig åt översynsarbeten. I kvarnen mal­des bl a vete, råg och havre. Under högsäsong kunde man under en dag mala 500 kg vete, 2000 kg havre och bland säd samt sedan 1938, 400 kg ut­säde per t imme.

Till kvarnen kom bl a statar­na från Söderby, Sanda, Sandemar och Ärsta för att mala den säd som utgjorde de naturaförmåner som ingick som del i deras lön. Jordbruk av större och mindre omfattning, som lämnade säd för malning var bl a Norrby, Täckeråker, Länna, Lisma, Stortorp, Vidjan, Trångsund, Ågesta, Klena, Mårtensberg, Skutan och Rams­dalen.

Sedan Håga kvarn i Västerha­ninge lagts ned tillkom även Lugnet, Krigslida, Välsta, Fors m fl. Från gårdar under Sandemars gods kan nämnas Tjursta, Mörby och Ösby.

Transporterna till och från kvarnen företogs till en bör­jan med häst och vagn och på vintern släde. Senare blev det mjölkbilarna som vid mjölk­pallarna hämtade såväl mjölk som säd.

HHG_81

Kvarnstugan 1981

Är 1962 upphörde verksamheten vid kvarnen på grund av vikande underlag. Allt fler av jordbruken lades ner och allt mer av marken kom att använda för den ökande byggnationen. Stora tätorter har under senare år ersatt den blomstrande jordbruksbygden. På gammal åkermark som inte utnyttjas för bebyggelse sätter man ut plantor för framtida skogsav­verkning. På så vis utplånar man på sikt en jordbruksbygd och ersätter den med tätortsbebyggelse, motorvägar och andra asfalterade ytor.

Vill du läsa en mera omfattande beskrivning av Söderby Kvarn:

Historien om Söderby Kvarn i Handen

 

Fotnot:

Kvarnen som enligt uppgift i artikeln flyttades hit var Täckeråkers kvarn i Kvarntorp

Om du vill läsa en intressant artikel ur Nynäsposten om hur man nu i år arbetar med den gamla Mjölnarbostadens byggteknik med lera/halm vid kvarnen i Söderby, klicka nedan!

https://www.haninge.org/wp-content/uploads/2016/05/VEGA-MJÖLNARBOSTAD-CARLOS0001-2.pdf




Söderby Gårds arkiv

Representanter för Haningegillet var tisdagen den 26 april inbjudna till Söderby Gård i Handen för att mottaga delar av den anrika gårdens arkiv som överlämnades av arvingarna till sista ägarfamiljen Pettersson-Kyllerstedt och Nordenskjöld.

Söderby Handen 26 april (12)

Lars Kyllerstedt

 

Det var talesmannen för släkten, Lars Kyllerstedt från Uppsala, som kontaktade oss för att överlämna ett antal vackert präntade kassaböcker och annan intressant dokumentation från tidigt 1900-tal.

Lars Kyllerstedt är sonson till den smått legendariske ägaren Axel Pettersson (1871-1946) som kom till gården 1892 som inspektor och som senare blev ägare.

För de flesta av oss var detta första besöket uppe på höjden på östra sidan av motorvägen där vi på nära håll kunde studera ett antal mycket vackra äldre vita byggnader som vi tidigare bara sett från bilen på väg mot huvudstaden,
Gårdens huvudbyggnad förstördes av brand 1750 och återuppbyggdes aldrig.

Axel Pettersson

Axel Hugo Teodor Petterson var född 1871 i Ålem i Kalmar län och avled på Söderby 1946. Han hade under sin tid på Söderby många samhällsåtagande, bl.a. som ordförande i kommunalstämman

 

 

Vi hoppas kunna återkomma med en artikel om Söderbys historia och också rapportera om innehållet i gårdsböckerna

Söderby Handen 26 april (1)

Den södra flygelbyggnaden

 

Söderby Handen 26 april (3)

Här låg huvudbyggnaden

 

Söderby Handen 26 april (4)

Gårdsallén med bostäder och magasin i bakgrunden

Söderby Handen 26 april (11)

Ägarrepresentanten Lars Kyllerstedt, Gillets Karin Aspberg, Sven Klasenius och Per Stavfors

 




Runstenen på Norrby Gärde

NorrbystenenStefan Jansson, vår cyklande mästerfotograf, la ut en bild på sin flickrsida på runstenen vid Norrby och konstaterar att den måste flyttas då Trafikverket bygger om för Vegainfarten (och även bygger om Handenkopplet)

Ur Harry Runqvist beskrivning av runstenarna i Haninge saxar vi:

UPP-NORRBY Sö 272
(Namnet Upp-Norrby har i senare tid förvanskats till Opp-Norrby). Denna sten hittades vid plöjning av ett gärde väster om Norrby år 1915. Den restes året därpå på nuvarande plats, 90 steg östsydöst om fyndplatsen. Ristningen är skadad genom flagring. Gissningsvis föreställer strecken inom runslingan en häst med ryttare.

Inskrift:
Torfast lät resa denna sten efter Halvdan, sin son.

Vill du själv försöka tyda inskriften kommer runalfabetet, futharken, här:

futharken

Karta Norrby

Vill du se fler av Stefan Janssons bilder från Haninge kan du gå in här!

 




Lantbrevbäring i Norrby på 60-talet

Att samhällsservicen förändrat sig genom åren är vi väl alla bekanta med.

Lantbrevbäraren Sven-Erik Bäck skrev en härlig artikel i Glimtar om sitt arbete i Norrby i början på 60-talet. Här finner vi en beskrivning på en social insats av stora mått, troligen långt utöver den som Kungliga Postverket tänkt sig.

Moped

Karta över distriktet, teckning Anita Stjernström 2002.

Sven-Erik och hans kollegor var för många på den tiden den en livsviktig kontakt med resten av samhället och kanske för vissa en rent av nödvändighet för ett någorlunda liv i stugor och villor.

Att detta inte kunde fortsätta i vårt moderna effektiva Sverige är väl förståeligt…..

Så här berättar han i artikeln från 2002:

Lantbrevbäringen i Norrby utgick, åtminstone under min tid som vikarie, från Drevvikens station inom Huddinge kommun. Bemanningen var en i kassan, Sonja Eriksson, som var gift med Nynäsbanekonduktören Gösta Eriksson, samt två brevbärare med var sin ”lantislinje”.

Vi, d.v.s. fru Pollak och jag, körde då var sin lantbrevbäringslinje. Jag vikarierade dock även ibland på hennes linje till Lissma. Egentligen var jag vikarie från ett annat kontor på båda dessa linjer.

Dagen började när man kom tidigt med att man bar in post som kommit med bil tidigare på morgonen. Under vintern tände man sedan eld i spisar och kaminer samt låste upp väntsalen. Därefter fördelade man upp posten mellan sig. Sedan kunde man ta en liten fikapaus i väntan på postförande tåget från Stockholm, vilket man gick ned på plattformen och mötte. Från detta tåg fick man två säckar, en med värdepost och en med post från dåvarande Stockholms bangårdspostkontor. Man räknade sedan ut ungefär hur mycket pengar man kunde behöva ta med sig och lade till lite i reserv för säkerhets skull. Man kollade vad man kunde ta med sig av rekommenderade brev och paket.
Det gällde att få med sig en hel del på mopeden man körde. Då detta var långt före datatiden i Posten, så var det en hel del skrivande både före och efter turen. Man hade ett kvittensblock med självhäftande kvitton försedda med olika alternativ i vilka man skulle kryssa vad som gällde. Sedan kunde man så börja turen.

Bild 010

En kollega till författaren

Jag körde först ett vanligt brevbäringsvarv i dåvarande Länna. Då fanns ej stormarknader och sådant, utan man körde runt i den dåtida villabebyggelsen och återkom så till stationen. Nu hämtade man resten av posten, den som skulle ut i Vega men man gjorde vissa undantag för en handikappad person. Han fick sin post inburen och lagd på bordet i köket och avgående post medtogs. Han fick även betala sina räkningar till mig.

Vad det gäller Jackssons Livs i Vega kan man i princip säga, att där var det ett litet ”filialkontor” till posten. Där väntade ibland buntar med kuvert med pengar och räkningar. Jag tog en kaffe med dopp och skrev ut kvittona och lämnade växel i de olika kuverten. Detta var alltså inofficiell lantbrevbäring, men alla blev nöjda.

Själv fick jag någon form av felräkningspengar som baserade sig på de summor jag förmedlat och dessutom blev det nykokt kaffe med dopp, så jag klagade inte. Från Jackssons åkte man så småningom till Spärrvägens lådor och Hallstensvägens Y-formade väg. Där ordnade jag senare en bostad genom mina personliga kontakter som det kunde bli på en sådan lantlig linje.
Efter Hallstensvägen blev det så att svänga in på Norrbyvägen och börja på den egentliga lantbrevbäringen. Första stället var en gård som fortfarande finns kvar. Sedan kom man till bl.a. överlärare Linderholms hus. Man fortsatte och kom förbi Håkanssons hus som tidigare varit affär. På flera håll fanns på den tiden lådsamlingar som man lade posten i.
Ville man ha kontakt med brevbäraren så fanns det ett ”kodsystem” som en del tillämpade, man lade en sten eller en träbit ovanpå och det betydde, att man ville träffa brevbäraren eller också höll man utkik och kom ut när jag visade mig.
På Norrbybergsvägen bodde ett originellt par. Mannen hade ett amputerat ben och fick en protes per post. Innan jag lämnade den ville han först prova protesen, om han skulle behöva skicka tillbaka den, men den passade.
postkontor (2)Efter Norrbybergsvägen fortsatte jag så Norrbyvägen fram till nr 71, där gränsen till Vendelsös postområde gick, och där påbörjades min återfärd mot kontoret. Först besöktes en äldre man, som bodde i en del av ett växthus panncentral tillsammans med sin son. Han var en f.d. trädgårdsmästare och när han slutat med detta arbete så föll växthusen tyvärr sönder bit för bit.
Under brevbärningsturen hade man ju även tömning av de gula postlådorna på sin lott.
När man körde på Norrbyvägen fick man vara försiktig, ty vägen var smal och krokig och mötte man ett större fordon eller bussen på Södertörnsbussarnas linje 12, kunde det bli ganska trångt ibland för mopeden med sina packlådor tog ju även den sin plats
När man så kom tillbaka till posten i stationshuset så vidtog då redovisningen. Eftersom det var före datorns tid så skulle allt räknas och kontrolleras. Slutsumman måste stämma exakt. Ibland så gjorde den tyvärr inte det.
Men folk var glada och nöjda när de fick sina pengar, paket och ibland även någon vara från affären, som jag blivit ombedd att ta med.
På den tiden utbetalades pensionen en dag i månaden och den dagen kunde bli betydligt längre än de andra dagarna. Då skulle man även betala sina räkningar och så blev man bjuden på kaffe. Man var lindrigt sagt kaffeförgiftad när man var klar sådana dagar. Brevbäringen har verkligen förändrats sedan dess i detta område!

När man läser sista stycket ovan förvånas man över att dessa lantbrevbärare klarade sig från rån av dåtida busar, man åkte ju omkring med en liten förmögenhet i väskan en förutbestämd dag i månaden…

Förmodligen hände det utan att vi vet om det?