Haningebladet, en mans verk!

Detta är det första numret av Haningebladet från 1953.

Börje Carlsson, infödd Haningebo, närmare bestämt i Vendelsö, var verksam i grafiska branschen på lokal nivå redan i början på 50-talet tillsammans med brodern Hans.
År 1953 lanserade han ortens första lokaltidning, Haningebladet, som gavs ut under 17 år och behandlade lokala ämnen, de första åren bara inom Österhaninge men grannkommunen Västerhaninge inkorporerades ganska snart.
Första numret var på fyra sidor, inledningsvis gavs tidningen ut varje månad men från 1964 var fjortonde dag.

Börje Carlsson 1922-2003



Han skrev referat från olika kommunala beslutsorgan, informerade om viktiga beslut, rapporterade från polisen om brott och olyckor men berättade också små solskenshistorier i kåseriform.
Ortsborna kunde se vilka som gifte sig, vilka som fick barn och naturligtvis vilka som avled.
Idrotten fick sitt, kanske framförallt fotbollen. Mer eller mindre professionella lokala reportrar skrev matchreferat och levererade resultat.
Börje skriver i introduktionen till första numret att tidningen skall vara ”opolitisk” vilket den till största delen naturligtvis var men det hände ibland att signaturen BC brände av en och annan kontroversiell synpunkt!
Första numret kostade 35 öre, sista numret en hel krona!
Ett roligt sätt att mäta prisutvecklingen!

Detta lilla lokalblad blev mycket uppskattat och vi Haningebor såg fram mot att den lilla tidningen skulle dyka upp i kiosker och tobaksaffärer.
Man flyttade tryckeriet från Vendelsö in i det nybyggda Handens Centrum och verksamheten expanderade, tidningen blev jobbig att hålla igång och kanske inte så lönsam och 1969 i december kom sista numret ut.

Börje erbjöd då den då nybildade storkommunen Haninge sitt digra bildarkiv med unika, lokala ”historiska” motiv men fick trots flera påstötningar ingen respons för detta.
I besvikelse och troligen lite ilska eldade han upp det och ett stort kulturarv gick upp i rök på en villatomt i Vendelsö!

I början av 2020 fick vi i Haningegillet till vår stora glädje och tacksamhet från Börjes son Lars, boende i Vendelsö, ta emot en komplett samling av samtliga utgivna Haningeblad!

Lars Carlsson

Vi har alltså nu möjligheten att läsa in en del av lokalhistorien via papperstidningen och undersöker nu möjligheten att digitalisera och göra materialet sökbart.

Tidningarna hanteras just nu av vår Bengt Hedström som arbetar med en artikel om ikonen Börje och hans insatser för samhället som sannerligen inte bara handlade om lokaltidningen!

Namnet Haningebladet och utgivningsrätten köptes i mitten på 1970-talet av Centerpress, Centerpartiets presskoncern, och från en redaktion på Bragevägen i Handen och med tryckning i Södertälje försökte man få till en nystart men projektet fick ganska snabbt gå i graven av ekonomiska skäl.




Monica, konstnär med lokala motiv!

Det hela började med att jag på en lokal Facebooksida hittade några färgglada akrylmålningar med motiv jag kände igen.

Som ovanstående från Huvudskär ute i havsbandet…

… eller den här från Åbyplan i Västerhaninge…

Efter lite sökande på nätet fann jag att upphovsmannen var en kvinna som nästan bodde granne med mej  och hette Monica Svahn-Strandh.

Jag tog kontakt med henne, bl.a. naturligtvis av ren nyfikenhet, men också med baktanken att kanske kunna få henne att föreviga Haningegillets vackra föreningslokal, Tingshuset.

Jag träffade på en intressant kvinna i knapp pensionärsålder som verkade från sin ateljé i ett hyreshus i Åby. Vi hade en trevlig pratstund vid hennes köksbord och en kopp kaffe och bestämde träff utanför vårt Tingshus för att vidareutveckla min idé.

En vacker sensommardag sågs vi där och hon fotade det gamla huset ur många vinklar, intresserade sig också för de övriga  kulturbyggnaderna på tomten. Hon berättade att det var viktigt att ”känna” för motivet vilket hon troligen gjorde för efter nån vecka ringde hon och ville visa resultatet.

Åter en liten lokal promenad och framför mej på ett staffli i ateljén stod detta!

Inledningsvis undrade jag hur hon hanterat de vinklar hon pratat om, fick inte riktigt till det, men jag insåg snabbt att hon med konstnärens rätt flyttat om lite bland motiven och fått med det mesta t.o.m. vår nyrenoverade hästvagn! Och kyrktornet i bakgrunden!
Jag blev förtjust i hennes hantering av verkligheten och behöll personligen tavlan som nu hänger på min vardagsrumsvägg.

Lite senare på hösten träffades vi igen, jag hade en idé att få mitt barndomshem, statarstugan Marieberg på Fors på en akvarell för att göra Tingshustavlan sällskap på väggen.
Efter ett besök på plats en underbart vacker höstdag och någon veckas väntan var det så dags att leta fram hammaren och X-krokarna och få kära Marieberg på plats.

Vid besöket på Fors visade jag runt Monica i Forstrakterna och vi besökte bl.a. den pietetsfullt renoverade vattenkvarnen. Kvarnägarna visade med stolthet sitt boende och Monica fotograferade  och målade ett flertal tavlor med kvarnen som centralt motiv.

Vem är då denna Monica?

Född i Stockholms innerstad 1948 i en konstnärlig miljö, den förvärvsarbetande modern målade på lediga stunder och den kände men frånvarande fadern var musiker. Hon växer upp med två äldre halvbröder och sin religiösa mormor som delade sin tid med att läsa bibeln och spela kort.

Familjen flyttade ganska omgående till förorten Hökarängen, det modernaste som då kunde erbjudas i Stockholmsområdet och med nyinvigd T-bana.
Hon får börja skolan ”ett år för tidigt” och slutar i Hökarängen efter nioårig enhetsskola.

 

” Min pappa var troligen en drummel och kvinnotjusare, jag har totalt tretton halvsyskon, tio på hans sida.
Jag var skolkamrat med två av dem under många år utan att veta om det.
Har inget minne av att jag träffat honom men jag fick senare i livet ärva hans dragspel!!

Under hela sin barndom och ungdom ägnar Monica en stor del av sin tid att teckna och måla men musik och sång är också en viktig del i hennes liv.

Direkt efter skolan träffar hon kärleken och flyttar med denne in till Heleneborgsgatan på Söder.

Utbildar sig 1962-63 på Gerleborgs  Konstskola, påkostad av modern, under ledning av Georg Suttner och Arne Isaksson, ut i yrkeslivet som dekoratör under några år innan det blir dags för nästa utbildning med en ettårig kurs på Fetcos skola för bildande konst.
Ledaren Georgij Fetco var en turkiskfödd konstnär som var känd både för sina stilleben och landskapsmålningar.

Efter ytterligare några år ute i yrkeslivet  är det tid för den den tredje steget i hennes utbildning, Grundskolan för konstnärlig utbildning, ”Grundis”, en kommunal konstskola inne i Stockholms City.

Monica ”går ut i reklamsvängen” som hon själv säger och träffar där sin första man  och i det äktenskapet får hon sina första barn, sonen Adam 1968 och dottern Lisa året efter.

Några år in på 70-talet går man skilda vägar och Monica och barnen flyttar till Handen som sambo med Lasse Olsson från Ornö, son till klockaren Filip.
Det är nu som hon får sin anknytning till våra trakter och framför allt Ornö, Dalarö och den kringliggande skärgården.
De bor några år i Handen men flyttar senare till Norrköping då sambon är meteorolog och följer med arbetsgivaren SMHI dit. Under de åren har man ett fritidsboende på Klockarudden på Ornö,

Trots att förhållandet med klockarsonen upphör blir Monica kvar på ön, bor på Simonslund med en av Ornös yrkesfiskare och får sitt tredje barn, en son som tragiskt avlider redan efter fem år.

Att det är hennes stora sorg i livet förstår vi ju alla, hon är djupt tagen när hon berättar det nästan 40 år senare sittande vid köksbordet.

Monica framför ett av sina skärgårdsmotiv vid en utställning 2006

Livet går dock vidare, hon får en fast anställning på Konsum Stockholms reklamavdelning där hon träffar Kenneth som ger henne dubbelnamnet Svahn-Strand när de gifter sig. De får sonen Oskar 1986.

De bor några år i radhus på Villavägen i Västerhaninge, sedan i det ombyggda posthuset i Dalarö, tidvis också ute på Ornö både på Sundby och Degernäs.

Det är nu hon ”får ordning” på sitt målande som hon uttrycker sig, skärgårdsmiljöerna och befolkningen inspirerar henne och hon är mycket engagerad i konstnärsgruppen Havsbandet med bl,a. Ekan Lindén, Bo Tilliander, Roland Klang m.fl.

Hon deltar i gruppens utställningar ute på Ornö men också på Dalarö Konst och Hantverk, Församlings-hemmet och andra lokaler och börjar sälja sina verk i lite större skala.

Monica i samtal med keramikern Agneta Karlin

Hon kan dock inte leva på sitt konstnärsskap, jobbar bl.a. på Stockholmspolisens anmälningscentral på Ornö och tar emot olyckliga medborgares telefonsamtal om stulna bilar, bostadsinbrott och annat elände.

Inte riktigt min melodi” som hon säger ”men mycket uppvägdes ju av att få bo och jobba härute

Hon blir änka  2014 och flyttar  till Nynäshamn året efter, sedan till Farsta några år för att sedan hamna i Åbyområdet i Västerhaninge 2018.

”Jag trivs fantastiskt bra här på Älgvägen, nära till naturen, nära till massor av härliga motiv och en suverän kollektivtrafik, känns som om jag vill slå rot här på lite äldre dar”

Hon har nu under 2018 sökt nya motiv här i Haninge och jag kommer att så gott jag kan visa på vackra miljöer och byggnader här i kommunen.
Att hon givmilt delar med sig av sina verk här på nätet gör att hon kommer att bli en stor del av dokumenterandet av den lokala kulturen som är så viktig för oss alla.

Kanske vill du ha besök av Monica och hjälp att föreviga just din miljö, hennes mailadress finns på hemsidan.

Här finner du hennes hemsida som uppdateras!

Några bilder från hennes hemsida.

 

Ett motiv från Farstatiden, Farsta Gård

Dalarö brygga

Åbyområdet, Ringvägen






Tågplundrare från Barkarby gripen i Tungelsta

Tungelsta station på en bild från 1907 ur Gillets arkiv. Här utspelades en dramatisk händelse en kväll i november detta år. Anledningen till händelsen var en tågplundring norr om Stockholm några dagar tidigare.

Rubrik i Dagens Nyheter den 13  november 1907. Uppgiften om bytets storlek är betydligt överdrivet.

Måndagskvällen den 11 november 1907 ”rånades” tåg 38 på väg från Köping mot Stockholms Central i närheten av Barkarby hpl.
Dagens Nyheter som rapporterar om händelsen den 13 november använder ordet ”rån” i sin artikel trots att inte någon form av hot eller våld förekom. Ganska snabbt ändrar man sedan benämningen av brottet till ”järnvägsröfveri” och gärningsmännen kallas  ”tågplundrare”!

Tåg 38 som tillhörde Västerås-Bergslagens Järnvägar bestod av fem vagnar, varav en godsfinka, lämnade Köping på tidig eftermiddag.
I godsfinkan fanns en låst s.k. remisskista där järnvägsbolagets medel transporterades och innehöll denna resa c:a 9000 kronor i kontanta pengar.
Kistan var så konstruerad att man kunde lägga in penningpåsar i den men den kunde bara låsas upp av järnvägsbolagets personal vid Stockholms Central.
Enligt instruktionerna skall kistan vara fastlåst i finkan och det ålåg stationsinspektören på avgångsstationen att se till detta.
När tåget kom fram till Stockholms Central saknades kistan!

Artikel i Dagens Nyheter den 14 november.

Den noggranne reportern på DN kontaktade den ansvarige stinsen i Köping som utan förbehåll erkände att han inte hunnit kontrollera att instruktionen följts.

Det blev naturligtvis ett stort pådrag för att finna kistan men inte förrän på morgonen efter kunde en vaksam konduktör på ett Enköpingståg notera  skador på banvallen några hundra meter från Barkarby hpl och två tillkallade ”Stockholmsdetektiver” fann den tomma kistan i ett dike bortom banvallen.

DN framför i artikeln ”hur rånet troligen gått till”:

Här ett kort sammandrag:

Det var troligen två rånare, de tog sig ombord på tåget vid någon station före Barkarby genom att klättra upp från baksidan på tågsättet till någon av vagnarnas yttre plattformar och sedan vid ett uppehåll vidare in i godsfinkan via den olåsta skjutdörren. När tåget sedan bromsade in för att stanna vid Barkarby kunde man utan bekymmer vräka ut kistan via skjutdörren och själva ta sig av på ett säkert sätt för att sedan ta sig tillbaka och leta rätt på kistan och bryta upp den,”

Riktigt så var nu inte!
Den kommande utredningen visade nämligen att en av ”röfvarna” tjänstgjorde som bromsare på tåg 38 vid brottstillfället vilket naturligtvis underlättade genomförandet. Denne kände troligen till att kistan inte var fastlåst och att den innehöll mycket kontanter.
Kompanjonen klev ensam på i Jakobsberg, tillsammans baxade man fram kistan till skjutdörren och fick den av tåget några hundra meter före Barkarby.
Kompanjonen hoppade av tåget strax före hållplatsen och återvände och plundrade den medan bromsaren fortsatte med tåget mot Stockholm.

En stor polisinsats sattes in trakterna på tisdagsmorgonen och gårdssmeden på Hägerstalunds gård kunde rapportera att han tidigare på morgonen tillfrågats av två manspersoner om vägen till Rotebro då de ämnade att ta ett tåg till Uppsala.

En av männen hade ett stort paket under armen och båda hade skrubbsår på händerna och i ansiktet.

Uppsalapolisen kunde på eftermiddagen spåra de två misstänkta till Privathotellet i staden. De  anhölls och förhördes men släpptes senare på order från stadsfiskalen Lidberg i Stockholm då det ansågs att fakta inte kunde ge underlag för häktning. Dessa två personer hade inget med brottet att göra.

Brottet blev mycket uppmärksammat i tidningarna och Dagens Nyheter har ett stort antal artiklar under andra hälften av november, Det är ingen överdrift att konstatera att mycket förvirrande uppgifter kommer fram och för att göra en lång historia kort går vi över till den tidpunkt då brottet blir lokalt anknutet till våra trakter.

På onsdagseftermiddagen den 13 november får polisen i Nynäshamn information från detektivbyrån i Stockholm att en ”misstänkt individ” är på väg med tåg för att resa vidare till Visby. Hur man fått reda på hur denne kunde kopplats till brottet och hans resplaner framgår inte.

Polisman Waldén

Det blev polisman Waldén som får uppdraget och han upptäcker den misstänkte då han stiger av tåget och skuggar honom. Denne går  senare ombord på ångaren Tjelvar men smiter sedan osett av, kanske har han insett att han är skuggad. Waldén tappar nu alla spår och det visar sig senare att den misstänkte tågplundraren tar ett par pilsner inne på Järnvägshotellet, ger en storartad dricks för att sedan övernatta i en tom godsfinka.

På torsdagsmiddagen köper han sedan en tågbiljett till Stockholm, stationspersonalen som känner till gårdagens äventyr, meddelar Waldén som följer honom på tåget utan att ge sig till känna.
Vid ankomsten till Tungelsta stiger dock den skuggade av och Waldén följer naturligtvis med och finner tidpunkten lämplig för konfrontation.
Mannen har en stor kappsäck med sig och uppmanas att visa innehållet, där finns bland en del matvaror bl.a. ett väl inslaget paket.
När polismannen börjar öppna detta får han ett kraftigt knytnävsslag i ansiktet och tumlar omkull.
Gärningsmannen flyr springande från platsen på järnvägsbanken norrut mot Västerhaninge. Paketet visar sig innehålla drygt 8800 kronor i sedlar!

Identiteten på den nu på flykt varande brottslingen är i detta läge osäker men det visar sig senare att det är den 33-årige finkeldaren Karl Edvin Hansson från Hallsberg.

Polisman Waldén kallar nu på hjälp och kronofogde  Wahlroth anländer till platsen och inleder eftersök. Han fick på kort tid ihop ett tjugotal man från de närliggande gårdarna och gav sig ut i natten. Godsägare Jäderlund på Sanda ordnade ett ”beridet uppbåd” som han ställde till förfogande.
Uppdraget var nog på gränsen till omöjligt i mörkret!

På denna bild ur DN står: Spaningsledaren kronofogde Wahlroth med hunden Bravo och kronolänsman Östlund.

Det visar sig att den flyende i kvällen och nattens mörker följer järnvägen mot Stockholm och vid Jordbro banvaktsstuga tillgriper en trehjulig sparkdressin och sparkar sig norrut.
Spaningsledningen i Stockholm har under kvällen beslutat att sända ner fyra konstaplar till Tungelsta. Efter som sista tåget söderut redan avgått från Älvsjö fick även dessa företaga resan med två sparkdressiner och vid Täckeråkers Gård norr om Österhaninge station så möts man.

Hansson spelar iskall i detta läge och lyfter artigt av sitt fordon från rälsen för att de mötande skall kunna passera men naturligtvis blir dessa misstänksamma och börjar förhöra honom och snart stod det klart att de fångat rymlingen i kolmörkret ute i Handen.

Hansson gjorde ett försök att smita från poliserna men efter ett varningsskott ger han upp och ”beslås i handfängsel” och förs till Österhaninge station där ett inledande förhör hålls.

Den nu säkert identifierade Hansson förs in till Detektivkontoret på Mynttorget i Stockholm med morgontåget. Dit förs också extra stationskarlen Henning Johansson från sin bostad på Hälsingegatan. Hansson har i förhören utpekat denne som medbrottsling i tågplundringen.

Henning Johansson född 1884 i Lindesberg hade börjat sin anställning vid järnvägsbolaget i juni 1907 och tjänstgjorde som bromsare på tåget den aktuella dagen. Han hade tidigare arbetat på Statens Järnvägar med fått avsked p.g.a. slarv i tjänsten.

Han nekar inledningsvis all inblandning

Vid förhören erkänner Hansson tillfullo sin del av brottet medan Johansson ihärdigt nekar att han deltagit men har svåra indicier emot sig.
Bl.a. hade han i helgen lånat sin rumskamrats kappsäck vilket visade sig vara den väska i vilken kompanjonen Hansson förvarade en del av bytet och som beslagtogs på Tungelsta station av polisen.

De båda misstänkta anhålls på sakliga grunder och förs till Länsfängelset och under den fortsatta utredningen samarbetar Hansson med polisen och och berättar om händelserna vid själva brottet och dagarna därefter och som bekräftar de fakta som polisen kommit fram till och som kort beskrivits här ovan.
Han har dock en annan uppfattning om den händelse som inträffade vid konfrontationen på Tungelsta station med polismannen Waldén, han förnekar att han slagit till honom vid flykten utan bara sprungit iväg.

De båda tågplundrarna ställs den 18 december för första gången inför rannsakningsdomstolen i Södra Roslagens häradsrätt och inför domaren tvingas nu Johansson ta på sig sin del i brottet och erkänner att han ljugit i de inledande förhören.

En andra rannsakning sker den 8 januari. Henning Johansson visar tecken på stor förvirring i rättssalen och ger uttryck för religiösa  grubblerier, vill ha en bibel så att han kan gå ut och kristna alla hedningar.

Rätten tror att han bara spelar för att undgå rättvisan. Delvis lyckas han, han får uppskov med vidare förhandlingar i avvaktan på läkarundersökning. Edvin Hansson förklaras dock skyldig till brottet enligt strafflagens paragraf 20:7-3 och döms till 5:e resan stöld. Tyvärr kan jag inte finna uppgifter om strafftiden för honom och inte heller hur det gick för Henning Johansson.


Ovanstående artikel bygger till största delen på uppgifter i Dagens Nyheter 1907-1908.


Fotnot 1.
Finkeldarens uppgift var att elda i den ved- eller kokspanna som fanns under de flesta personvagnarna i järnvägens barndom för passagernas välmående.

Fotnot 2.
Sparkdressin var ett spårbundet transportfordon som sparkades eller stakades fram efter spåret. Ersattes senare av den modernare trampdressinen.

Fotnot 3.
I artiklarna kallas Wilhelm Wahlqvist för kronofogde, skall nog vara länsman.

Fotnot 4
Järnvägsbolaget får tillbaka största delen av de stulna pengarna men gärningsmännen skall ersätta bolaget med drygt 900 kronor, bl.a. för den förstörda kistan.

 

 

 

 




Varg i Haninge förr i tiden…

Denna artikel är skriven av hembygdsforskaren Anders Numan och införd i Haningegillets tidning Glimtar hösten 2016.
Vi brukar inte lägga ut så ”färska” artiklar här men gör ett undantag med tanke på det aktuella ämnet.

Vargjakt och varggropar i Österhaninges skogar!

Artikelförfattaren i en nästan helt bortglömd varggrop i Ösbyskogen. Foto: Lars Numan

Vargen var förr något som enade folket, som gick man ur huse för att kämpa mot det hatade djuret. Efter ca 150 års frånvaro är vargarna tillbaka, men forna tiders vargskall och varggropar är nog ändå helt bortglömda. Anders Numan har letat fram uppgifter ur arkiven.

 

Under många år har jag sökt information om en varggrop i Ösby skog, som återkommer flera gånger i Österhaninge sockenstämmoprotokoll angående utbetalningar av ”skottpengar”.


Efter flera år av efterforskningar fick jag tips om att Göran och Karita Springer, från en av Mörbygårdarna i Österhaninge, kände till en varggrop i dalgången kring Mörby och Ösby gårdar.
Mycket riktigt fanns där en stor grop ganska nära byn – men den kunde inte betraktas som liggande i Ösby skog. Göran Springer frågade i det lokala jaktlaget om varggropar och då berättade Per Olof Holm, född 1942 och uppvuxen i Ösby, att han kände till en varggrop i skogen nära Ösby.
Denna grop hade hans morfar Frans Gustaf Johansson, född i granngården Mörby 1880, visat honom. Det går att följa Frans Gustafs förfäder sju generationer bakåt till år 1714 på samma gård i Mörby. Så minst åtta generationer, varav sju på Mörby och en på Ösby gård. Det var sannerligen i sista minuten och väldigt nära att kunskapen om gropen hade dött. Per Olof är sista länken till gropen och bor sedan många år i Tyresö, men besöker sin barndoms marker ibland.
Varggropen ligger inne i rena urskogen, mitt i ett större vildsvinshägn på Sandemars ägor. Per Olof berättade att gropen förr kändes betydligt närmare och större, nu har de gamla ängsmarkerna och gropen växt igen. Han hade efter drygt 50 år svårt att återfinna gropen. Men den låg i en sluttning, helt enligt dåtidens instruktioner för anläggande av varggropar. Det var viktigt att groparna dränerades från vatten.

Varggropar har funnits sen urminnes tider och redan i medeltida Södermannalagen stadgas att ”var hundarefjärding skola bygga varggårdar”. Om hela fjärdingen försummade varggård eller inte hade vargnät, så fick den böta tre marker. Varggropar kopplades ofta ihop med s.k. varggårdar. Varggårdarna kunde anta ansenliga storlekar.

År 1822 föreslog riksdagsmannen Mats Ersson i Tyresta vid en sockenstämma i Österhaninge att en skallplats skulle utses och en varggård uppsättas. Det avfattades en skrivelse till landshövdingen att vargplågan hade blivit för stor och att de ville ha hjälp med att utse lämplig skallplats och varggård.
Jägmästaren tillkallades och hittade en plats lämplig för varggård på Klena skog, vars marker låg under Söderby. Grosshandlare Norrman på Söderby gård erbjöd sig att ställa sin mark till förfogande i Klena skog och överjägmästaren Arrhenius skrev en rekvisition av nödvändigt byggmateriel enligt följande antal och mått som skulle tillhandahållas av sockenborna: 4000 stänger kluvet virke om 4,75 meters (åtta alnar) längd och ¾ tums bredd. 130 stänger kluvet virke om 3,56 meters (sex alnar) längd och fyra tums bredd. 1000 par av jämna och grova överstörar av 2,97 meters (fem alnar) längd och 1 ½ tums bredd. Dessutom ett par hundra stödjor och bräder av varierande längd och bredd. Förslaget till varggårdens vidd var omkring 535 meter, vilket var normalt vid den tiden.

Jägmästare Karstens ritning av palissaden till varggården som skulle byggas i Klena skog.

Hur varggården i Ösby skog såg ut vet vi inget om. Någon varggård i Klena skog blev det inte utan när kostnader och arbetsbelastning blev klarlagda så sjönk intresset och planerna skrinlades. Men varggården på Ösby skog organiserades och drevs av Sandemars gods som hade en egen skogvaktare. På 1830-talet så infördes förhöjda skottpremier på bl.a. varg och då redovisades på sockenstämman hur många rovdjur som dödats. Skottpengar utbetalades inte för vargar dödade i samband med vargskall.

Den gamla varggropen i Ösby skog ligger i ett område som nu finns inom Sandemars vilthägn.

Vargskall var den vanligaste formen av vargjakt i Västerhaninge socken, med flertalet skallplatser, som jag ska återkomma till vid senare tillfälle. Nedan redovisas de dödade vargar som går att koppla till varggården i Ösby skog och datumet avser dagen då de redovisades på sockenstämman. I socknen fanns det fyra—fem betrodda män som besiktigade djuren och skrev intyg. Dessutom klippte de av öronen på de besiktigade djuren så att man inte skulle kunna få ersättning flera gånger. I Intyget så framgick att de var fångade ”i varggård med grop i Ösby skog.”

Hur många djur som fångats före 1835 finns det inga officiella uppgifter om. De perioder groparna var i drift så krävdes det mycket underhåll. Varje dygn skulle någon kontrollera att inhägnaden var hel så att inget djur skulle kunna slippa ut ur varggården. Dessutom skulle gropen vittjas på eventuella fångster och kontrolleras att det fanns tillräckligt med kött (luder) i varggården som med sin doft lockade rovdjuren att hoppa in.

Vargen luras in med lockbete i en stängd gård där enda utvägen var över en täckt fallgrop.

Nedan kommer en något förenklad beskrivning om användande av varggård med varggrop. Det finns varianter och olika skolor om hur de skulle konstrueras, bl.a. skulle utläggningen av luder börja tidigt och läggas utanför varggården för att vänja vargarna var de kunde finna mat och göra dem mindre misstänksamma.
Vargen är ett av de mest försiktiga och svårjagade rovdjuren. Konstruktionen byggde på att det fanns välluktande kött, gärna en död häst, liggande inne i varggården.
Inhägnaden (palissaden) hade en sådan höjd och vinkel att det på vissa ställen gick att hoppa in men inte att hoppa ut.

Gropen täcktes med stockar och en fälla av fjädrande granris som vargen föll igenom.

Till varggården fanns en port för att kunna föra in luder. Men när den var stängd fanns det bara en utgång som hade förbindelse med varggropen. Utgången till varggropen gick igenom en trumma och hålet ner i gropen var i kanterna täckt med mindre stockar. Mitthålet i gropen täcktes av fjädrande granris och när vargen försökte ta sig ut så gav riset vika och vargen ramlade ner, men riset återgick snabbt i täckande läge för nästa varg.

På morgonen 27 december 1837 låg tre vargar och en räv i gropen. Veckan innan hade ytterligare en varg fångats och samtliga redovisades på sockenstämman 7 januari 1838. Det hände att man lyckades skjuta vargar utan fångstanläggningar men det var inte så vanligt. Per Persson från Kvarntäppan sköt en varg på Gålön 1834 och hemmansägaren Johan Peter Dahlström, även han från Kvarntäppan, sköt två vargar 1835, okänt var. Dessutom sköt Per Andersson från Mörby en varg 1845.

Men det mest udda är att 20 augusti 1837 utbetalas ”skottpengar” till bonden Nils Nilsson i Norrby för en ”ihjälslagen varghona” på Sandemars ägor. Denna händelse finns upptecknad på 1970-talet i en liten skrift som utgavs i samband med att Hellas orienteringssektion utgav en orienteringskarta år 1979.
De gjorde ingående studier av ortnamnen i Tyresta och området däromkring. Där kan man läsa att ”personer i orten kan berätta, att de i sin barndom hört talas om att några bönder från trakten med en träpåk slagit ihjäl en svag och sjuklig varg vid vägen mellan Krankdalen och Långkärrsbacke öster om Tyresta” (inte långt från Norrby torp).

Den sista skottpengen för varg i Österhaninge utbetalades 20 november 1853 till löjtnant Palm, ägare av Lissma gård i Huddinge. Jakten hade ägt rum på Sandemars ägor. Med största sannolikhet är det den sista dödade vargen i Österhaninge. Sammanlagt har det utbetalts premier för rovdjurens dödande under åren 1834–1860 i Österhaninge för 240 rävar, 15 vargar, 20 lodjur, 19 hökar, tre ugglor, en falk och två örnar. Anders Numan

 

Källor:
Österhaninge kyrkoarkiv, sockenstämmoprotokoll, volym 3–4, 1811–1858. 0
Landskontoret IV, G5R, handlingar rörande skottpremier, volym 1–7, 1834–1860.
För vandring i nutid och forntid i Tyresta-området, samt orienteringskarta. Stockholm 1979.
Anteckningar angående jagt och djurfångst i Swerige, Johan Ludvig von Greiff. Stockholm 1828.




Olle Flodbys föredrag på skolmuseet.

F.d. skoldirektören Olle Flodby gjorde ett bejublat framträdande på Kulturhuset inför 120 besökare för nån vecka sedan under temat ”Mina 60 år i Haninge”.

Detta kåseri är inte möjligt att visa i skrift men tack vare Gillets Ulla Wahlbäcks insats följer här Olles välkomst- och högtidstal vid 20-årsjubilèet av invigningen av Svartbäckens skolmuseum den 12 februari 2017.

Handlar om svenska skolans utveckling, verkligen värt att läsa!

Hjärtligt välkomna till 20-årsjubileet av tillkomsten av Svartbäckens skolmuseum.

Det gläder oss att så många har hörsammat inbjudan och att kommunledningen är så väl representerad.

Vi har många jubileer att fira i år och det kan tyckas att 20 år inte är så mycket att fira, men jag vill påminna om att 1842 års folkskolestadga, som är anledningen till uppkomsten även av Svartbäckens skola, fyller 175 år 2017.

Jag minns 100-årsjubileet 1942 och deltog i 150-årsjubileet på Skansen 1992 och hoppas kunna delta i 175-årsjubileet 2017, som äger rum på Prins Eugens Waldemarsudde den 11 mars i år. Då visas bl a utställningen ”En sagolik skola”, som varar till den 21 maj och sedan blir vandringsutställning på flera orter i Sverige.

Varför uppmärksammas 1842 års folkskolestadga så oerhört? Jo, den satte svenska folket på skolbänken, och den reformen kan inte nog uppskattas. Stadgan bestämde bl a att man skulle bygga minst en skola i varje socken och att man skulle anställa en seminarieutbildad lärare. Man fick 5 år på sig att genomföra reformen. Därför byggdes Svartbäckens skola 1846 och undervisningen påbörjades i februari 1847. 150 år senare (februari 1997) invigdes museet av dåvarande kommunalrådet Staffan Holmberg.

Visst fanns det viss undervisning tidigare. Enligt 1686 års kyrkolag skulle prästerna se till att barn lärde sig läsa och ofta blev det klockaren som fick ta hand om läsundervisningen. ”Klockaren som skulle allting bestyra” sade man. Det fanns också s k läsmostrar som gick runt i byarna och undervisade barnen.

I våra socknar var vi tidigt igång med läsundervisningen. I Österhaninge tack vare Fredrika Bremer, som anordnade undervisning för folkets barn redan 10 år före folkskolestadgans tillkomst i Hesslingby gård, som ägdes av patron Bremer. Familjen Bremer anställde och bekostade en lärarinnas lön. I Västerhaninge donerade kamrer Stråle i Krigslida medel för en skola, och baron Löwen på Häringe donerade mark till nya skolhus. På Utö var det Gruvbolaget som tidigt kom igång med organiserad undervisning. Mellan åren 1835-45 var Johan Erik Petri skolpräst (präst och lärare) på Utö.

Får jag ta er med på en resa, en skolresa, en klassresa, en samhällsutveckling och en ståndscirkulation. Resan börjar i Svartbäcken med ett embryo till utbildning och slutar med Fredrika Bremergymnasiet, denna fantastiskt fina gymnasieskola. Om ni frågar mig, så kan jag svara som fänriken i ”Fänrik Ståls sägner”: ”Jo, därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med.”

När August Bondeson skrev romanen om John Chronschough stod inte skolläraren högt i kurs. Han framställs som en halvbildad och bildningshögfärdig person, och Albert Engström hade många elaka och satiriska teckningar av folkskollärare i Strix under tidigt 1900-tal.

Lärare förekommer ganska ofta i litteraturen. I romanen ”Nässlorna blomma” ger Harry Martinsson uttryck för den finaste hyllning av den svenska folkskolan man kan tänka sig. För honom, som var fosterbarn, var skolan en fristad.

Under den tidsrymd som vår tänkta resa omfattar, genomgick vårt land inte bara en utbildningsexplosion utan också en samhällsutveckling av oerhörda mått. När vår resa börjar hade fortfarande ståndsriksdagen kvar med de 4 stånden adel, präster, borgare och bönder. Jämfört med dagens samhälle var Sverige närmast ett u-land. Men under senare delen av 1800-talet och hela 1900-talet uppkom så många rörelser som har påverkat och förändrat vår situation. Jag tänker då på nykterhetsrörelsen, väckelserörelsen, arbetarrörelsen, hembygdsrörelsen, idrottsrörelsen – ja, all föreningsverksamhet utan vilken Sverige inte skulle fungera.

Att jag tar upp dessa frågor beror på att lärarna var så involverade i allt detta. De kunde ju läsa och skriva, de hade lärt sig sammanträdesteknik, de kunde skriva protokoll och de kunde hjälpa allmogen att avfatta skrivelser till myndigheter.

Politiskt var många lärare liberaler eller frisinnade men återfanns också inom arbetarrörelsen. Den första folkskolläraren som blev statsråd var Fridtjuv Berg. Han var ecklesiastikminister under Karl Staafs båda regeringar 1905-06 och 1911-14. År 1917-19 blev socialdemokraten Värner Rydén ecklesiastikminister i Nils Edéns majoritetskoalition av liberaler och socialdemokrater, som genomförde demokratiseringen av Sverige. Jag tänker då främst på rösträttsreformen. Både Fridtjuv Berg och Värner Rydén hade ett mycket stort inflytande på skolväsendets utveckling.

Ungdomar på landet som befanns ha s k ”läshuvud” sökte sig ofta till folkskoleseminarierna, som inrättades i stiftsstäderna. Efter den utbildningen kunde de göra en ”klassresa” och lärarna bidrog väsentligt till ståndscirkulationen i vårt land. Ganska snart upptäckte man att folkskollärarkåren behövde kompletteras med småskollärare, som tog hand om de små barnen och den första läsundervisningen. Det är småskollärarna som lärt oss läsa och hjälpt oss att knäcka läskoden och därmed öppna en ny värld för oss.

Från början var det landstingen som stod för småskollärarnas utbildning. I den här skolan har det bara funnits en lärare i taget, men eftersom det ibland var över 50 elever inskrivna i skolan fick man lov att dela upp dem i två avdelningar med de små barnen i en grupp och de äldre barnen i en annan grupp.

Kyrkan och prästerskapet har från början haft stor makt över folkskolan. Kyrkoherden var självskriven ordförande i skolstyrelsen ända till år 1930. Det fanns de som tyckte att skolan huvudsakligen skulle förbereda barnen för konfirmationsundervisningen, alltså katekesen. Andra kunskaper ansågs onödiga för de lägre klasserna. Lärarnas fackliga organisationer har hela tiden försökt minska kyrkans inflytande över folkskolan och idag är banden kyrka-skola helt brutna.

Från början var det ont om läromedel i skolorna, och lärarna kämpade för en förbättring. Först 1868 kom den första upplagan av ”Läsebok för folkskolan” och den har utkommit i många upplagor. På en upplaga står det skrivet på pärmen: ”Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat.”

År 1906-07 utkom ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”, som var beställd av Selma Lagerlöf, och 1908-10 utkom Verner von Heidenstam med ”Vikingarna och deras hövdingar”, också ett beställningsverk.
År 1911 utkom ”Sörgården” och” Önnemo” av Anna Maria Roos. De ger en romantiserad bild av det svenska bondesamhället och innehåller t o m färgbilder.

Från 1890-talet kom skolplanscherna in i undervisningen. De skapades av svenska konstnärer och finns i flera kategorier såsom växt- och djurplanscher, historiska planscher och religiösa planscher. De sista planscherna som utgavs behandlade nykterhet och trafik.

Den 6-åriga folkskolan kompletterades 1918 med en obligatorisk fortsättningsskola, och 1936 beslutade riksdagen om 7-årig skolplikt. År 1940 tillsattes en skolutredning som skulle lösa stridsfrågan om anknytningen mellan folkskolan och läroverket. Folkskolegruppen ville ha folkskolan som bottenskola för alla, medan läroverksgruppen ville behålla den 5-åriga realskolan. Eftersom man inte kom överens i skolberedningen, tillsatte Tage Erlander 1946 års skolkommission. Han var ju ecklesiastikminister, innan han vid Per Albin Hansons plötsliga död efterträddes av Josef Weijne. Huvudsekreterare blev Stellan Arvidsson. Han blev tillsammans med Alva Myrdahl den nya skolans ledande ideolog och förespråkare. År 1950 kom riksdagens principbeslut om en 9-årig skolplikt och om en försöksverksamhet med enhetsskola. Efter många strider om linjer och sammanhållning i 1957 års skolberedning, då Ragnar Edenman var ecklesiastikminister, beslutade riksdagen 1962 att införa den 9-åriga grundskolan – en skola för alla. Därmed försvann realskolan.

Den nya skolorganisationen skulle införas i alla kommuner inom en 10-årsperiod. Redan 1969 kom en ny läroplan, då högstadiet skulle vara helt sammanhållet, och linjer ersattes med tillval, såsom språk och teknik.

I den gamla folkskolan undervisade klasslärarna i regel i samtliga ämnen. I den nya grundskolan fick vi en helt ny lärarkår med facklärare i slöjd, musik, gymnastik, teckning, hushåll, och barnavård. Vi fick ämneslärare och adjunkter. Det blev ingen kulturskymning som många befarade. Det blev en enorm standardhöjning.

År 1900 skrev Ellen Key boken ”Barnets århundrade”. Nu har vi facit i vår hand. Blev 1900-talet barnets århundrade? Jag tycker nog det. Döm själva! Sverige har varit ett fattigt land. Det hände att barn inte hade skor och kläder, så att de kunde gå till skolan. Men i synnerhet efter kriget har det hänt saker. År 1946 infördes allmänna barnbidrag. Samma år fick vi fria läroböcker i folkskolan. Kommunerna anordnade fria skolmåltider och skolskjutsar. Skolhälsovård och skoltandvård infördes. Skolagan förbjöds 1958. Katekesen ersattes med Jesu bergspredikan i 1919 års undervisningsplan. Skolans inre arbete (SIA) behandlades i riksdagen 1972. Katederundervisning och förmedlingspedagogik ersattes med en arbetsskola, där eleverna blev mer aktiva i sökandet efter kunskaper. ”Learning by doing”.

När vi idag drabbas av en viss ungdomsarbetslöshet kan vi konstatera att inte ens en 9-årig grundskola – en skola för alla – är tillräcklig utbildning utan det krävs också en gymnasieutbildning. Gymnasiet är ännu inte obligatoriskt men 80-90% av våra ungdomar har förstått att det erfordras gymnasieutbildning för att säkert få ett arbete. Och då har vi det nya Fredrika Bremer-gymnasiet, som måste vara bland de förnämsta gymnasierna i Sverige. Ungdomar, ta för er av de rika möjligheter till utbildning som finns i vår kommun! Där slutar vår ”skolresa”.

Till sist. Den tekniska utvecklingen har varit enorm under de sista decennierna. Tänk, vi fick inte elektricitet i kommunens skolor förrän på 1920-talet! Radion kom 1925, och tv 1956. Sedan kom datorer och mobiltelefoner. Digitaliseringen fortskrider. Robotar övertar många enkla arbetsuppgifter och utvecklingen väntas fortsätta med stormsteg.

Men vår tillvaro består inte enbart av ettor och nollor. Det finns väl en andlig dimension också robotar knappast helt kan tillgodose. Som etik och moral, tankar, minnen, känslor och drömmar om framtiden och våra värderingar. Det fanns på våra gamla skolorglar olika  register, s k stämmor, som man kunde dra ut. De var försedda med text på latin. På en stämma stod det ”Vox humana”. Det betyder den mänskliga rösten, och den får aldrig tystna i samhället.

 




Ett storslaget gränsröse

8556695749_30285df94b_o
Denna artikel är skriven av Gillets ordförande Per Stavfors och var införd i Gillets medlemstidning Glimtar nr 3 2013.

röse

Foto Per Stavfors

Den som någon gång gått på leden mellan Tornberget och Paradiset har knappast kunnat undgå det pampiga röse som ligger utefter stigen. Det är ett fundament, 3 m i diameter, med fem stående stenar likt en kompassros. Gillet fick i höstas en förfrågan från en skogsvandrare om det var ett gränsröse och om det hade något att göra med Lissma och dess handlings kraftige ägare under mitten av 1800-talet: Otto Julius Hagelstam. En snabb titt på kartan visade, att sockengränsen mellan Västerhaninge och Huddinge (och därmed Lissma) går i dessa trakter, så jag svarade, lite oöverlagt visade det sig, att det kanske var så.
Men nu vet jag bättre. Inte bara vad röset tjänar för syfte, utan även vilken dag som det byggdes och av vilka. Och det har inget med Lissma och Hagelstam att göra, utan det är byggt före hans tid och helt en angelägenhet mellan tre gårdar i Västerhaninge.

Röset byggdes om till sin nuvarande form den 18 november 1784 under lantmätare Ströms ledning. Han var ute på uppdrag att upprätta rågång ”emellan Skogs Ekeby på den ena Sidan, samt Eketorp och Tuna på den andra Sidan”, som det står på den vackra kartan som upprättades. I protokollet som hör till så står under den 18 november:

“…. och sist uppmurades över N:13 el skärningspunkten ett röse 4 1/2 alnar i diameter och 1 1/2 alnar högt på den östra (och) 1 aln på den västra sidan varuti infästes och omskolades 5 stycken visare av vilka mittstenen är 1 1/2 alnar hög ovan röset 3 sidig 1/4 aln bred på SW och SO sidorna 1/2 aln på den på den norra vilken jämte östra sidostenen och västra utliggaren peka utefter den nu upphuggna rågatan över nästan skrevne ledare till punkten No 12 (ligger vid Vedasjön). Södra sidan av hjärtstenen och östra utliggaren peka samma linje över ut till no 11 och SSO utliggaren jämte södra ryggen av mittsten visa skillnaden mellan Skogs Ekeby och Tuna till Kvarnberg röret (nummer 6)”.

Rösets kantstenar (i texten även kallade utliggare och visare) visar alltså inte väderstrecken utan pekar ut riktningen på gränser från centrumstenen, som är punkten där de tre gårdarnas gränser möts. Lantmätare Ström ritade inte upp några nya gränser vid sin förrättning utan han förbättrade utmärkningen av de befintliga. Byarnas och sätesgårdarnas gränser, även i utmarkerna som här, är betydligt äldre. Kanske medeltida? Vårt röse finns beskrivet redan 1699 som ”Stort Röse med andra stenar väl omskoladt”. ”Omskolat” innebär att det har en uppbyggd kant. Jag vet inte hur vanligt det är med så här präktiga rösen, men enligt protokollet så fanns det ytterligare ett vid Vedasjön. Kantstenarna på detta visade bl.a. den dåvarande gränsriktningen över sjön.

Jag har letat efter det röset, med det är troligen rivet eftersom gränserna på platsen är flyttade. Den vanliga gränsmarkeringen förr var annars femstenarör (fyra stenar kring en rest centrumsten) eller så följde gränsen ett naturligt vattendrag eller en väg. Stora rösen hade flera fördelar.
Möjligen var de statusmarkeringar men, speciellt i utmarkerna, så syntes de på långt håll och var svåra att flytta för oärliga markägare.

Karta med röse

Här hittar du röset!

Referens: Uppgifterna är hämtade från kartan ”Gräns bestämning 1784” vilken kan ses under Skogs Ekeby på Lantmäteriets website ”Historiska kartor”. Länkar och mer detaljer finns på Gillets hemsida




Rörverket i Jordbro, traktens första industri?

b-vy-rorverket
År 1961 stod Bröderna Hedlunds anläggning i Jordbro klar och tillverkningen av de s.k. ryssrören påbörjades,
Fabriken blev dåvarande Österhaninge kommuns största industri. Som mest arbetade över 300 personer i den stora fabriken.
Produktion, ägarförhållande och företagsnamn ändrades genom åren. Efter 30 år avslutades verksamheten och ersattes efter några tomma år av multijätten Coca Cola.

Se här en bildberättelse av Ingvar Hedberg, ursprunglig Haningebo, som arbetade här från 1963 fram till nedläggningen 1991.
Artikeln är på grund av de många bilderna utlagd som en PDF-fil.

Historien-om-rörverket

 




Selma Fingal, tvätterihistoria

Tvätteriboken 2015Vi saxar en sida ur Gillets tvätteribok om en av traktens slitande kvinnor i det hårda yrket.

 

Nedanstående bygger delvis på en intervju, publicerad i DN Sydost (1982) och gjord av Eva Bäckstedt. Henry Hall skriver också om makarna Fingal i boken “Jordbro i tiden” (1996). I en längre intervju gjord av Nils Listam berättar Selma F. mycket sakrikt och levande om sitt långa och strävsamma liv. (Bandinspelning 1978. Haninge kommuns arkiv.) Texterna är redigerade av Rune Karlsson.

Selma FingalSelma Fingal, född Isaksson (18941988), gift med Gustav Fingal 1913. Selma F:s föräldrar var Anders Andersson, som tog namnet Isaksson och Anna Sofia Andersson. Selma F. kom under sitt långa liv att vara bosatt på minst tio olika ställen. Redan i femtonårsåldern arbetade Selma F. som tvättbiträde hos sin farbror Per Erik Andersson i Riddartorp vid sjön Öran (19101912), och det var ett slitsamt liv. “Vi låg på knä och klappade tvätten med klappträ på isen om vintern. Och det var så kallt så man fick ta med sig en hink med varmvatten att doppa händerna i så att fingrarna inte skulle frysa fast.”

Efter giftermålet med Gustav Fingal blev hon torparhustru och bodde på torpet Djuprännilen, ett torp på 13 tld. De bodde där som arrendatorer mellan åren 1935 och 1942. På torpet fanns också en tvättstuga och en torklada. I en intervju i DN ställs Selma F. inför frågan varför hon började tvätta. “ Ja, varför vi
började… Vi behövde väl pengar. Vi hade några kor och sålde mjölk och lite smör. Vi hade fina potatisjordar. Min man tog cykeln på morgonen och åkte runt med den till kunderna. Men pengarna vi fick räckte inte långt. Vi skulle ju ut med arrendet också. Så det var tvätteriet vi tjänade på. Fast mest tjänade nog åkarn, han hade lastbil och körde tvätten till stan.”

Och tvätterirörelsen gick så bra, att Selma och Gustav F. kunde köpa ett tvätteri i Källtorp i Vendelsö. De tvättade och manglade, men Gustav F. blev sjuk och det blev svårt för dem att klara av amorteringarna och de fick därför upphöra med sin tvätteriverksamhet

Läs mera om Selma Fingal här:
https://wp.me/p6ovMN-1mZ

Djuprännilen 1964

Djuprännilen 1964, Gillets arkiv

 




Rune Karlsson, humanist, forskare och pedagog

Rune Karlsson

Författaren (tillsammans med Anita Stjernström) av Gillets årsbok ”Så tvättade vi i Haninge”, Rune Karlsson, har på vår enträgna begäran skrivit en kort artikel om sitt liv från tvättarson i Kvarntorp under sina första 25 år till en akademisk karriär med kungligt inslag.
Titeln på artikeln nedan har satts av redaktören under viss protest från författaren!

Mitt yrkesliv – en lightversion av en klassresa

Elin Mimmi Fanny Gustaf Pelle

Min mor Elin t.v, med systrarna Mimmi, Fanny och brodern Gustav. Mimmi senare gift Wretman och Fanny gift Hultström.

Mina föräldrar var Elin Linnéa Pettersson (1905–1994) och Carl Herman Carlsson (1903–1985). Min mor föddes i Högsta, Österhaninge, men flyttade tre år senare med sin mor Anna  Pettersson (1872–1925) och sina systrar Mimmi och Fanny till Marielund, nu rivet, vid Skutans gård i Österhaninge. Där föddes brodern Gustav år 1908.

Alla syskonen gick i Svartbäckens skola. Marielund låg ett par hundra meter från Forsla kärr och vid kärrets strand fanns en tvättstuga (nu totalt försvunnen), som gav min mormor och hennes barn en möjlighet att försörja sig. Hon blev stadstvätterska, dvs. tvättade kläder åt bättre bemedlade personer i Stockholm.

Herman 1979-2

Min far Herman Karlsson, foto från 1979.

Min far Herman och hans syskon Nils (f. 1900) och Lisa (f. 1908) växte upp i Rosenhill, gränsande till Kyrkskolan, där alla syskonen gick. I Rosenhill drev föräldrarna Maria Elisabeth (1875–1928, f. Andersson) och Carl Carlsson (1876–1957) en lanthandel.

Min farfars föräldrar hade 1889 flyttat från Muskö till Västerhaninge. Min farfar, som konfirmerades i Västerhaninge kyrka, blev torpardräng i Näset och i Sandvik och därefter mjölkarrendator vid Ekeby säteri. Där träffade han Maria (se ovan) som var mjölkpiga vid säteriet och bosatt i Rosendal. De vigdes 1901. De turades om att varje natt köra mjölk in till Stockholm. De flyttade efter något år till Berga, Österhaninge, där min pappa föddes. (Jag har f.ö. ett ca två hundra år gammalt slagbord från Berga gästgiveri, som i dag har blivit mitt skrivbord.) Under denna tid hyrde min farmor Maria en affär som låg vid Stenhamra. Först 1907 byggdes Rosenhill.

Rosenhill

Handelslägenheten Rosenhill i Österhaninge kyrkby.

Mina föräldrar gifte sig 1926. Jag föddes 1927 och kom att leva mina första 25 år i Kvarntorp i norra Handen. Kvarntorp vid denna tid skulle kunna beskrivas som ett alldeles eget samhälle. Där fanns en livsmedelsaffär, ett åkeri, en bensinstation, ett krukmakeri, tre mindre jordbruk, Söderby gård, Söderby kvarn – och ett tiotal tvätterier. Dammkärr (i dag kallat Dammträsket), med ett tillflöde från de bägge Rudansjöarna och två avflöden, var givetvis huvudorsaken till att så många tvätterier växte upp i just Kvarntorp och Kolartorp.

9968

Villan i Kvarntorp som var mitt hem under 25 år.

Mina föräldrar flyttade in i en tvåvåningsfastighet på norra sidan av Dammkärr och började där med ett stadstvätteri. Egentligen något överraskande, eftersom min pappa hade genomgått ett slags teknisk utbildning i Stockholm och dessutom hade åkerirättigheter. Men den inköpta fastigheten, V:a Täckeråker 1:43, hade sina fördelar. Där fanns redan både tvättstuga och torklada. Tvättstugan låg någon meter under kärrets nivå och det fanns ett avflöde som utmynnade i Drevviken Min mamma hade fått kunskaper om tvättande av sin mor och av syskonen, när hon bodde i Marielund. Vill man läsa mer om detta har jag i boken ”Så tvättade vi i Haninge – Den unika stadstvättepoken 1900–1960” (Karlsson och Stjernström 2015) berättat om mina föräldrars liv som tvättare.

Många av mina minnen från barndomen grundar sig givetvis på att jag hade bägge mina föräldrar hemma, visserligen helt upptagna med det hårda slitet i den fuktiga och dimmiga och vintertid isiga tvättstugan. En sådan miljö kan inte glömmas. Farliga var t.ex. remmarna när de gled av drivhjulen och slog som jätteormar. Med barntillsynen hade mina föräldrar problem, eftersom de lär ha bundit fast mig i flaggstången för att jag inte skulle gå och ramla i kärret. Min mamma påminde mig ständigt om ett fasansfullt monster som hade sin hemvist i kärret.

Rätt tidigt fick jag ibland hjälpa till i tvättstugan med att bl.a. packa våta kläder i centrifugen. Men mesta tiden fick jag ägna mig åt trädgårdsarbete. Vattning, ogräsrensning, skyffling och krattning av gårdsplanen, klippning av grönytor, lövräfsning, avgroddning sommartid av potatis i jordkällaren och sättning och upptagning av potatis (potatisplockarlov existerade under denna tid).

Vintertid fick jag hjälpa till med snöskottning och på sommarloven med vedhuggningen till ångpannan i tvättstugan. Men de här många sysslorna upplevde jag aldrig som något motigt, snarare tvärtom. Det kändes helt självklart att jag skulle hjälpa till så gott jag kunde, i synnerhet under kriget, då jag efter skolan ibland fick hjälpa till med tvätten eftersom min pappa var inkallad i Vännäs under två vintrar.

Min barndom kändes alltid riskfylld, framför allt genom all olycka som kunde hända mina föräldrar. Och samtidigt kändes den trygg, eftersom jag var medveten om att allt de uträttade var för min skull. Långt efter deras död finns min starka relation med dem kvar.

Men allt var inte bara arbete, jag hade givetvis också fritid. Jag spelade under några år fotboll och även bandy i Handens SK, dock utan att göra några mål. Den som höll ihop idrottsverksamheten var en synnerligen hygglig och trägen idrottsledare vid namn Kindlund. Inte helt utan problem, för klubben hade ibland svårt att finna mark för fotbollsspel. Under några år spelade vi på ett gärde gränsande till Nynäsbanan, då tillhörigt gården Mellanberg. Några år spelade vi på ett fält, där Coop i dag ligger, helt nära Dammkärr.

12734141_589060441256396_5236137419176285052_n

Sportcafét i korsningen Nynäsvägen-Dalarövägen.

För några av oss Handenungdomar blev Sportkaféet en mötesplats, ibland även Hörnkaféet. I bägge konditorierna fanns en jukebox, minns jag. Och varje söndagskväll kl. 19.15 visades film i Folkets hus. Sannolikt skapades mitt livslånga filmintresse där. I ett annat sammanhang (Glimtar, nr 2 2013) har jag berättat om att sovjetiska soldater, som var internerade i ett läger i Lissma, fick vandra till Folkets hus för att se film. Vid två tillfällen var jag där samtidigt som ryssarna.

Regina

Regina Engström

Jag gick i Handens folkskola under mina första fem skolår och hade utomordentligt kunniga och seriösa lärare: Nanna Gabrielsson i åk 1 och 2, Regina Engström i åk 3, 4 och 5 samt Aron Aler i slöjd. Tack vare Regina Engström, som kom hem till mig och gav mig extra lektioner i räkning, lyckades jag klara inträdesprovet till Södra Latin, där jag sedan gick i 8 år och tog studentexamen på reallinjen 1947.

2950777203_8f577d3c83_o

Högre allmänna läroverket för gossar på Södermalm, Södra Latin.

Efter ett års värnplikt (1947–1948) vid Ing. 1 och Ing. 2 gick jag en ettårig kurs på Frans Schartaus Handelsinstitut, ett ”sabbatsår” för min del, men som också gav mig möjligheten att söka semestervikariat för att undvika studielånsfällan. Som semestervikarie kom jag att arbeta vid Karolinska sjukhuset 1949 (som assistent åt intendenten), på ett avdelningskontor för Göteborgs bank 1950 och på ett avdelningskontor respektive på huvudkontoret för Enskilda banken 1951–1955.

År 1950 hade jag skrivit in mig på Stockholms Högskola. Anledningen var att jag ville pröva på att läsa ämnet ”litteratur med poetik” på universitetsnivå, eftersom mitt starka intresse för framför allt romanläsning och politik hade utvecklats till nästan besatthet redan under det första gymnasieåret i Södra Latin. Och jag hade valt rätt, visade det sig.

250px-RunjanneRAÄ

”Run-Janne”

För första gången i mitt liv trivdes jag med att bli undervisad. Att sitta på bibliotek och läsa klassiker blev för mig en angenäm tillvaro. Jag åkte in till stan varje dag och satt på Kungliga Biblioteket. Ännu bättre kändes det när jag läste ämnet nordiska språk, i synnerhet fornisländskan, ett ämne som de legendariska och de mest suveräna lärare jag någonsin haft undervisade: professorna Elias Wessén och Sven B. F. Jansson (”Run-Janne” kallad).

Historia blev det tredje ämnet, i vilket den mycket dynamiske och medryckande professorn Torvald T:son Höijer undervisade. Märkligt nog fick man gå hem till sina professorer för att tentera. Jag kom senare att komplettera dessa ämnen med samhällskunskap med huvudvikten lagd vid nationalekonomi (1954) och statskunskap (1966). År 1955 fick jag alltså min filosofie ämbetsexamen.

Höijer

Torvald T:son Höijer

Under mina första år som studerande vid Stockholms Högskola hade jag faktiskt inte en aning om vilket framtida yrke jag kunde tänka mig. Jag trivdes nämligen bra med mina chefer och arbetskamrater jag hade under min semestervikariatstid. Emellertid började jag alltmer att fundera på lärarbanan. Tråkiga minnen av några lärare från Södra Latin-tiden var visserligen inte helt utraderade, å andra sidan lockade tanken att jag skulle kunna fä ägna mitt liv åt mina huvudintressen, litteratur och historia, och dessutom försöka få unga människor att ta del av den kunskap om livet som dessa ämnesområden ger.

I Södra Latin hade jag haft en historielärare som inledde varje lektion med orden: ”Hitler är en riktig gangster!” För samme lektor skrev jag 1946 ett s.k. enskilt arbete om nazism och fascism, ett kunskapsämne som jag kände att jag ville förmedla till omvärlden på något sätt, kanske som lärare. Författaren Per Wästberg har formulerat min lärardröm mer konkret: ”Bara genom kunskap om historiens återkomster – i våld, översitteri, i censur och skattepålagor, maktens övertramp och kulturens bräcklighet kan vi gå vidare.”

Under slutet av hösten 1954 måste jag ha bestämt mig. Jag sökte det enda utannonserade lärarvikariatet i ämnena svenska (modersmålet) och historia i hela Stockholm och kunde inleda min yrkeskarriär den 10 januari 1955 i Norra Real, ett mycket väl ansett läroverk för gossar, arkitektoniskt ett ”renässanspalats” vid Jarlaplan.

Nu mötte jag en verklighet som jag inte hade reflekterat över särskilt mycket. Den fick mina tidigare vikariatsanställningar att framstå som avkopplande semesteranläggningar. Det förväntades nu av mig, utan en enda dags lärarutbildning, att jag skulle klara av ett veckoschema på 25 undervisningstimmar. Problemen var givetvis många och omedelbara. Klasstorleken var ett av dem. I två realskoleklasser var antalet 38 elever, pojkar i 13-årsåldern. Men det övergripande problemet var det som alla lärare ställs inför: Hur bär man sig åt för att få en god och nära kontakt, hur väcker man intresse och arbetslust, vilken är min ansvarsuppgift som lärare, etc. Men jag hade haft tur. Jag kände mig välkommen och erbjöds oväntat hjälp av mina äldre kollegor, t.ex. med auskultationer, språkfrågor och skrivningsrättningar. Inbördes rivalitet existerade inte. Man respekterade eleverna. Dörren till kollegierummet stod praktiskt taget alltid öppen.

1974 NR

Jag skulle också snart upptäcka att en lärare under denna tid hade många möjligheter till vidareutbildning och karriärsutveckling. Redan efter drygt en termins undervisning blev jag av rektorn tillfrågad om jag ville överta skolsekreterartjänsten, som helt oväntat blivit ledig. Jag tackade ja och arbetsbördan blev nu ännu tyngre med protokollsskrivningar, schemaläggningar, årsredogörelser och då och då inhopp som vikarierande rektor. Jag lämnade denna tjänst först efter ca åtta år. (Några år därefter inrättades motsvarande s.k. studierektorstjänster).

SSMSVD030813S

Unge Carl Gustaf på väg till skolan med Nenne Björnberg.

Under åren 1956–1958 tjänstgjorde jag i Anna Dam-Broms skola på Tysta gatan på Östermalm. I denna privatskola gick HKH kronprins Carl Gustaf och mitt uppdrag blev att undervisa i ämnet svenska i årskurs 5 och 6 i den klass som kronprinsen gick. Undervisningen var tänkt som ett slags förberedelse till en skola med högstadium, som Broms skola saknade.

För min egen del uppfattade jag lite slentrianmässigt denna tjänst med fyra lektioner i veckan som vilket lärarjobb som helst. Få elever i ett litet prydligt klassrum. Enkel match, tänkte jag sannolikt. Men det blev det inte. Jag hamnade i stället i en mycket komplicerad men också upplevelserik och minnesvärd situation. Efter några veckor insåg jag och en tysklärare från Norra Latin, extrainkallad som jag, att undervisningen i våra ämnen hade varit bristfällig, eftersom flera av våra elever hade stora svårigheter med språket. En av dem var Kronprins Carl Gustaf, som var dyslektiker.

(Dyslexi, då oftast kallad ordblindhet eller läs- och skrivsvårigheter, ansågs i allmänhet som ett slags brist på begåvning. Jag hade emellertid läst en artikel i en skrift kallad Aktuellt från Skolöverstyrelsen, vari en vetenskaplig syn redovisades. Jag hade redan egna erfarenheter att bygga på. Några mycket studiebegåvade elever, som jag hade i Norra Real, hade också dessa skrivsvårigheter. Sunt förnuft sade mig att dessa elever ej kunde underkännas).

Jag slog larm, vilket ledde till ett antal krismöten. De första i fru Broms privatlägenhet på Sturegatan, då de som undervisade i HKH:s klass gav sin syn på situationen. Dessa möten kom mycket snart att följas av sammanträden av medlemmar i ett femmannaråd, som följde kronprinsens liv. I detta råd ingick bl.a. Skolöverstyrelsens chef, en läkare och prins Bertil, och det var i hans våning på Slottsbacken som dessa möten hölls.

SK.166.106302.Gustaf.VI.AdolfDet mest intressanta samtalet jag hade om den uppkomna situationen hade jag med kungen, Gustav VI Adolf. Jag blev först kontaktad av min mamma, jag minns inte hur, men min förskräckta mamma meddelade mig att man hade ringt från slottet och ville ha kontakt med mig. Hon hade tagit emot samtalet i tvättstugan, men jag hade visst inte talat om hemma att jag hade kronprinsen som elev.

Samtalet med kungen hade jag på slottet. Det blev ett mycket mjukt, öppet och personligt samtal. Han uppehöll sig mycket vid sin egen familjeroll, vilket ju sällan inträffar vid föräldramöten i skolan. Jag kom dock senare att tacka nej till att läsa extra med kronprinsen på slottet, jag skulle ju fortsätta att arbeta i Broms skola. Jag lånade dock ut min bandspelare, en Grundig vägandes fem kg, som jag befordrade till slottet med min VW av 55 års modell. Ja, tiderna har förändrats.

Andra minnen. Jag hade morgonlektioner och förberedde dem i min bil på Djurgården. Ca 07.30 bjöd Anna Broms mig på kaffe och vi satt på skolans enda hyvelbänk bland hyvelspånen och avnjöt wienerbröd från Tomtebageriet. På rasterna sparkade jag ofta boll med klassen i Gustav Adolfsparken.

En vacker sommardag i Byxelkrok på norra Öland, där jag vistades under sommarlovet, stannade totalt oväntat en stor Rolls Royce och ut ur bilen sprang fyra f.d. Bromselever inklusive kronprinsen. De hade lämpats ut av prinsessan Sibylla, som ville ha några timmars pojkledighet. De hade nu blivit högstadieelever och var alltså rätt rörliga. Dessvärre fick de syn på en ko, som betade helt fridfullt på en äng, och försökte rida på den. Ett snabbt ingripande av kons ägare förhindrade en katastrof, kor har nämligen svaga ryggar. För att lugna ner dem körde jag och en god vän dem till en lång, då ödslig sandstrand i Böda, där vi lekte och grävde ner kronprinsen i den varma sanden.

HKH

Följebrev

 

Fotografiet och följebrevet jag fick från hovet sommaren 1959.

Under två veckor i slutet av november och i början av december1959 deltog jag i ett lärarutbyte mellan Sverige och Danmark. En dansk lektor i Esbjergs gymnasieskola, Arne Espegaard, som varit en av ledarna för flyktingtransporterna av tusentals danska judar över Öresund under kriget, övertog min tjänst i Norra Real och jag hans i Esbjerg. Det var ett äventyr för mig. Mina kunskaper i danska var usla, å andra sidan så skulle jag tala svenska. Jag tog min VW, nu 1958 års modell, och lastade den full med min bandspelare och ljudband. Mottagandet blev chockartat. När jag steg in i skolans aula tidigt på måndagsmorgonen innan jag skulle börja den första lektionen, hälsades jag välkommen av hela skolan, lärare och elever, och sedan spelades och sjöngs Vi gå över daggstänkta berg.
Danmarksvistelsen var för övrigt den första gången i mitt liv jag ångrade att jag inte var rökare, eftersom jag då hade kunnat släcka cigaretten, när jag slog mig ned i katedern. Jag bjöds hem på middag hos några lärare och en slutlunch hos rektorsfamiljen, som hade en uniformerad ung flicka som serverade. En liten ringklocka av silver stod på bordet och användes flitigt av rektorns fru, minns jag. Ett resultat av resan blev i alla fall att mitt intresse för dansk litteratur ökade. År 1962 gav jag ut en antologi noveller av Martin Hansen, med rubriken ”Martin A. Hansen fortaeller”.

Åren 1960–1962 hade jag några extratimmar i Tyska skolan i Stockholm. Anledningen var att eleverna i denna tysktalande skola behövde studentexamensbetyg i ”svenska språket och litteraturen” för att få möjlighet till att studera vid ett svenskt universitet. Det blev en överraskande lätt uppgift för min del. Det var självgående elever, vilka flera hade starkt intresse för litteratur, inte minst för de tyska romantikerna, ja även för den svenske, mycket filosofiske Viktor Rydberg.

Kurser och tjänster:
Vårterminen 1960 genomgick jag praktisk lärarkurs i ämnena svenska och historia vid Östra Real i Stockholm och kom själv att bli handledare av lärarkandidater under åren 1960–2003.

Genomgick kurs i kyrko- och konsthistoria 1965 (Gottskär, Fortutbildningsinstitutet i Göteborg).

Ord. adjunkt i ämnena svenska och historia vid gymnasieskolan i Stockholm 1967
Timlärare i ämnena svenska och historia vid Lärarhögskolan i Uppsala 1968–1969,
vik. lektor i ämnena svenska och historia 1968–1973 och ord. lektor 1975–2003.

Tjänstgjorde i Norra Real 1955–1987 och i Östra Real 1987–2003.

Deltagit i fortbildningskurs anordnad vid Lärarhögskolan i Stockholm. Handledning vid utbildning av ämneslärare (1969).

Ämnesexpert i svenska i Stockholm 1969–1983. Arbetsuppgifter bl.a. att planlägga och genomföra lärarnas fortbildning på studiedagar och huvudlärarnas fortbildning (Stockholms Skolförvaltning).

Har varit aktiv medlem i SÖ:s arbetsgrupp för läroplans- och utvecklingsarbete i ämnet svenska på gymnasiestadiet åren 1975-1981 (SÖ).

Tillhörde sedan 1982 SÖ:s referensgrupp för utarbetande och bedömning av de centrala proven i svenska för 2- respektive 3-åriga linjer (1982–1989 SÖ).

Deltagit i kurs i ”Läs- och skrivsvårigheter” 1975 (Stockholms Skoldirektion).

Jag tilldelades år 1982 25.000 kronor av Svenska Akademien som ”årets bästa svensklärare”.

Studieresor:Visby 1992 N3B ÖR
Egypten 1973, Egyptiska museet, pyramiderna, sfinx, Luxor, Alexandria, Suez, El Alamein (Lärarhögskolan i Umeå).

Deltagit i Nordspråks kurs ”Färöarna – språk och kultur i Tórshavn” (Nordspråk 1983).

Deltagit i Nordspråks kurs ”Tradition och kreativitet i litteraturundervisning”, 1986 Laugarvatn, Island (Nordspråk).

Skolresor:
Har varit ledare för skolresor till Förbundsrepubliken Västtyskland, Polen, Italien och Sovjetunionen (2 ggr).

Examina:42582
Fil.licentiatex (Sthlms univ. 1972).

Fil.doktorsex. 1974. Vetenskapl.avhl.: ”Så stoppades tysktågen. Den tyska transiteringstrafiken i svensk politik 1942–1943” (Sthlms univ.).

Filmkunskap:
Ingick som sekreterare i en av SÖ tillsatt grupp med uppgift att planlägga och leda försöksverksamhet med filmkunskap, 1962–1963 (SÖ).

Deltog i kurs för lärare i grundskolan i filmkunskap 1963 (SÖ).

Deltog som sekreterare i en av SÖ tillsatt gupp som utredde vissa frågor rörande undervisningen i filmkunskap i grundskolan och gymnasiet, 1964 (SÖ)

Genomgått Nordisk Filmhögskola i Sigtuna för lärare, 1963 (Kursverksamheten Uppsala).

Deltagit i feriekurs i ”Film-och TV-kunskap” 1968 (SÖ).

Har samarbetat med en lärarkollega och skrivit elev-och lärarhandledningar i filmkunskap. I samband med visning av dessa handledningar publicerades också av oss gjorda intervjuer med t.ex. Vilgot Sjöman, Jan Troell och Johan Bergenstråhle.

Tack vare en överenskommelse med Harry Schein, som då var chef för Filminstitutet, kunde fk-verksamheten breddas. Vi fick nu möjlighet att visa film i Filmhuset och ur husets egna samlingar (särskilt värdefullt var att vi nu fick tillgång till äldre filmer) för elever i årskurs 2:2 och 3:3 på gymnasiestadiet i Stockholms skolor.

Josefsson

Carl Olof Josefsson

Litteraturfrågan:
Deltog 1998 i sex TV-program, tävlingsprogram som byggde på samma idé som Sten Bromans musikfrågeprogram Kontrapunkt. Våra program gick ut på att fyra tävlande lag, vilka utgjordes av författare, kritiker, förläggare och ett teaterlag, skulle känna igen texter, vilka spände över ett brett fält, såväl poesi, romaner och noveller. Jag och Carl-Olof Josefsson, som också var domare i tävlingen, hade valt texter och frågeställningar, vilka var ett slags ledtrådar. Yukiko Duke var programledare.

Slutord:

Som läroverkslärare under femtio år har jag varit betygssättare. Nedan det motsatta, några elevomdömen av min egen person som lärare:

235”Och hur i helvete kan han ha missat Min Eld brinner starkast i hela Norra Real? Nu blir det inte på det viset. Redan efter ett år efter det våra vägar har skilts åt, när jag går i sista ring, inser jag plötsligt att Rune har lärt mig att skriva en både begriplig och fungerande svenska och att det enda skälet till att han jävlades med mig var att han verkligen brydde sig om min andliga utveckling och var villig att ta åtskilligt med besvär för den sakens skull. Det var en skakande upptäckt, jag överdriver inte.”

(Leif G.W. Persson, f.d professor i kriminologi vid Polishögskolan, författare.)

Engdahl Horace author 1998

Horace Engdahl.

”Att han hade arbetarbakgrund gjorde honom en smula ovillig att spela rollen som intellektuell, men i verkligheten var han en synnerligen skarpsinnig debattör och hade en djup kunskap om litteratur, i synnerhet den svenska. Den förmedlade han med en enastående entusiasm … Rune hade en psykologisk inlevelseförmåga, han kunde se vad som hände hos eleverna när de utsattes för litteraturen. På det sättet fick han indirekt oss att formulera tankar och känslor som vi aldrig skulle ha vågat tala om annars … Rune uppmuntrade mitt skrivande. Han gjorde det fula att överbetygsätta mig i början, för att inge mig föreställningen att det här var ett område jag kunde göra mig gällande på … Rune gav mig diskreta tips om böcker jag kunde läsa utanför skolan. Ibland på ett listigt sätt, han varnade mig för böcker som jag då måste se till att få tag på. Då började jag till exempel läsa Kafka vilket var ett fullkomligt blixtnedslag.”

(Horace Engdahl, medlem i Svenska Akademien och dess ständige sekreterare under 10 år, författare.)

SONY DSC

Olle Magnusson

Och så några samtida omdömen. När jag i tvätterigruppen arbetade med boken om stadstvättarna, skrev jag inledningen och avslutningen till boken, innehållsmässigt rätt komplicerade avsnitt. Jag sände därför dessa till en i ämnet mycket sakkunnig person, Olle Magnusson, och bad honom att flitigt använda rödpennan. Jag fick ett längre svar men inskränker mig till följande: ”Nu har jag läst dina texter och jag tycker dom var mycket bra. Nån rödpenna kom aldrig fram, naturligtvis! Du vet ju vad du pratar om och texten innehöll mycket informativt om olika delar av tvättverksamheten som man kanske inte automatiskt tänker på.”

Senare och oväntat så fick mina avsnitt en annorlunda bedömning och med så starkt engagemang och känsla av delaktighet i de två texterna att bedömaren skrev sitt namn vid sidan av mitt. Men ändringsförslagen uppfattade jag som icke relevanta och strök därför de flesta, vilket jag också gjorde med pronomina ”vi” och ”våra”. Bedömaren strök också sitt namn som medarbetare till tvättbokens inledning och avslutning. Och nu fick min version beröm: ”Nu har du lyckats bättre.”

Med andra ord: Happy End!

Fotnot:
Med tanke på den turbulens i media som under våren 2016 drabbat den gamle eleven Horace Engdahl har redaktören lagt in följande klipp, några år gammalt:

Horace




Haninge Kommuns översiktsplan

hääääääääääääääääär

Så här inleds kommunens långtidsplan som sträcker sig till 2030 och delvis ytterligare 20 år

Utbyggnad och förtätning kommer främst att ske i tätorterna i områdena runt pendeltågsstationerna Vega, Handen, Jordbro, Västerhaninge, Krigslida, Tungelsta. För Hemfosa är bedömningen att detta kommer ske lite längre fram i tiden.

Den absolut största utvecklingen kommer att ske i Vega och Handen då båda dessa kommundelar ligger inom det som är den regionala stadskärnan. För att säkerställa att marken nära pendeltågsstationerna används effektivt och hållbart eftersträvas där en särskilt hög täthet. Längre bort från pendeltågsstationerna kommer tätheten successivt att minska.

Genom att koncentrera ny bebyggelse till det befintliga tätortsbandet utmed pendeltåget kommer värdefulla natur- och kulturvärden bevaras. Med denna typ av utbyggnad kan befintlig järnväg och vägar förbättras så att det hållbara resandet ökar.

Här ett utdrag som beskriver den tänkta utbyggnaden av ”småstaden Västerhaninge”
Om du vill läsa hur de övriga kommundelarna är tänkta att utvecklas, gå in här

Om du vill se inkomna remissvar, bl.a. från privatpersoner, gå hit

Västerhaninge

Småstaden Västerhaninge ligger en halvtimmes resväg från centrala Stockholm och växte främst fram under 1960 – 80-talet. Närheten till den regionala stadskärnan och till goda kommunikationer gör denna kommundel intressant för framtida bebyggelseutveckling främst i form av förtätning. En ökad befolkning i Västerhaninge kommer att öka efterfrågan på kollektivtrafik och därmed kraven på ökad turtäthet för pendeltåg. När kollektivtrafiken utvecklas ska stationsområdet erbjuda goda anslutningsmöjligheter mellan buss och pendeltåg. Behovet av infartsparkeringar för både cykel som bil ska också beaktas.

Tungelstavägen och järnvägen utgör en barriär mellan Västerhaninges norra delar och centrum. För att överbrygga den ska möjligheterna att bygga broar och ljusa och breda inbjudande tunnlar prövas. Det är också strategiskt viktigt att stärka gång- och cykelvägarna mot Hanveden, Jordbro, Handen, Tungelsta och Årsta Havsbad. I Västerhaninge finns stor tillgång till natur och strövområden. Tillgängligheten till dem kan med fördel förbättras. Grönområdet norr om Jägartorp och väster om Åby är värdefullt och ska skyddas. Den gröna korridoren öster om Åby, gränsande till Hanvedens idrottsplats, är också ett viktigt grönstråk samt spridningskorridor mellan Hanveden och området runt Gullringskärret och ska därför värnas.

Utvecklingsområden

Fortsatt bebyggelseutveckling av Västerhaninge planeras centralt, i kollektivtrafiknära lägen och främst intill befintlig bebyggelse. I utvecklingen av en tätare småstadsstruktur är det särskilt viktigt att utveckla bostadsnära grönområden, parker och torg eftersom det råder brist på detta.

1. Förtätning i Åbylund
I Åbylunds bostadsområde och centrala Åby bör möjligheten att förtäta med flerbostadshus prövas utmed huvudgator. Här finns möjlighet att komplettera bebyggelsen utmed vägar som idag endast har bebyggelse på ena sidan.

2. Kollektivtrafiknära bostäder i väst
Detta centrumnära och kollektivtrafiknära läge är attraktivt för bostäder. Idag är området bebyggt med både flerbostadshus och småhus. Närheten till pendeltågsstationen innebär att flerbostadshus bör prövas i hela det markerade området. Placering och gestaltning av nya flerbostadshus behöver utformas på ett sådant sätt att de harmoniserar med den befintliga småhusbebyggelsen.

3. Centrumnära bostäder och utvecklad service
I Västerhaninge centrum ska småstadskaraktären förstärkas genom att bygga tät stadsbygd. Området komplettera med flerbostadshus, verksamheter, parker och torg. För de centrala delarna av Västerhaninge finns sedan tidigare ett utvecklingsprogram som mer detaljerat beskriver delar av den föreslagna utvecklingen. Ett ökat antal boende i de centrala delarna av Västerhaninge skapar underlag för ett större utbud av handel och service. En sådan utveckling stärker stads- och kvällslivet och därmed Västerhaninges identitet som en levande småstad. Centrumparken ska fortsätta att utvecklas som park.

4. Fortsatt utveckling i Ribby
Förändringsarbetet av Ribby ängar, från jordbruksmark till bostadsområde, föreslås fortsätta med målbilden att skapa medeltät stadsbygd. Det görs med ytterligare bostadsbebyggelse. För att öka förutsättningarna för framtida kollektivtrafik föreslås att ny infrastruktur kopplar ihop de nya bostadsområdena vid Ribby ängar med Blåkullavägen.

5. Nya bostäder och verksamheter i Åby
Öster om Åbyrondellen finns idéer på att ta ny mark i anspråk för att bygga bostäder och verksamheter i form av medeltät stadsbygd. Marken ligger nära centrum och en utveckling här skulle bidra positivt genom att koppla ihop bostadsområdet Åby med Västerhaninge centrum.