Tågplundrare från Barkarby gripen i Tungelsta

Tungelsta station på en bild från 1907 ur Gillets arkiv. Här utspelades en dramatisk händelse en kväll i november detta år. Anledningen till händelsen var en tågplundring norr om Stockholm några dagar tidigare.

Rubrik i Dagens Nyheter den 13  november 1907. Uppgiften om bytets storlek är betydligt överdrivet.

Måndagskvällen den 11 november 1907 ”rånades” tåg 38 på väg från Köping mot Stockholms Central i närheten av Barkarby hpl.
Dagens Nyheter som rapporterar om händelsen den 13 november använder ordet ”rån” i sin artikel trots att inte någon form av hot eller våld förekom. Ganska snabbt ändrar man sedan benämningen av brottet till ”järnvägsröfveri” och gärningsmännen kallas  ”tågplundrare”!

Tåg 38 som tillhörde Västerås-Bergslagens Järnvägar bestod av fem vagnar, varav en godsfinka, lämnade Köping på tidig eftermiddag.
I godsfinkan fanns en låst s.k. remisskista där järnvägsbolagets medel transporterades och innehöll denna resa c:a 9000 kronor i kontanta pengar.
Kistan var så konstruerad att man kunde lägga in penningpåsar i den men den kunde bara låsas upp av järnvägsbolagets personal vid Stockholms Central.
Enligt instruktionerna skall kistan vara fastlåst i finkan och det ålåg stationsinspektören på avgångsstationen att se till detta.
När tåget kom fram till Stockholms Central saknades kistan!

Artikel i Dagens Nyheter den 14 november.

Den noggranne reportern på DN kontaktade den ansvarige stinsen i Köping som utan förbehåll erkände att han inte hunnit kontrollera att instruktionen följts.

Det blev naturligtvis ett stort pådrag för att finna kistan men inte förrän på morgonen efter kunde en vaksam konduktör på ett Enköpingståg notera  skador på banvallen några hundra meter från Barkarby hpl och två tillkallade ”Stockholmsdetektiver” fann den tomma kistan i ett dike bortom banvallen.

DN framför i artikeln ”hur rånet troligen gått till”:

Här ett kort sammandrag:

Det var troligen två rånare, de tog sig ombord på tåget vid någon station före Barkarby genom att klättra upp från baksidan på tågsättet till någon av vagnarnas yttre plattformar och sedan vid ett uppehåll vidare in i godsfinkan via den olåsta skjutdörren. När tåget sedan bromsade in för att stanna vid Barkarby kunde man utan bekymmer vräka ut kistan via skjutdörren och själva ta sig av på ett säkert sätt för att sedan ta sig tillbaka och leta rätt på kistan och bryta upp den,”

Riktigt så var nu inte!
Den kommande utredningen visade nämligen att en av ”röfvarna” tjänstgjorde som bromsare på tåg 38 vid brottstillfället vilket naturligtvis underlättade genomförandet. Denne kände troligen till att kistan inte var fastlåst och att den innehöll mycket kontanter.
Kompanjonen klev ensam på i Jakobsberg, tillsammans baxade man fram kistan till skjutdörren och fick den av tåget några hundra meter före Barkarby.
Kompanjonen hoppade av tåget strax före hållplatsen och återvände och plundrade den medan bromsaren fortsatte med tåget mot Stockholm.

En stor polisinsats sattes in trakterna på tisdagsmorgonen och gårdssmeden på Hägerstalunds gård kunde rapportera att han tidigare på morgonen tillfrågats av två manspersoner om vägen till Rotebro då de ämnade att ta ett tåg till Uppsala.

En av männen hade ett stort paket under armen och båda hade skrubbsår på händerna och i ansiktet.

Uppsalapolisen kunde på eftermiddagen spåra de två misstänkta till Privathotellet i staden. De  anhölls och förhördes men släpptes senare på order från stadsfiskalen Lidberg i Stockholm då det ansågs att fakta inte kunde ge underlag för häktning. Dessa två personer hade inget med brottet att göra.

Brottet blev mycket uppmärksammat i tidningarna och Dagens Nyheter har ett stort antal artiklar under andra hälften av november, Det är ingen överdrift att konstatera att mycket förvirrande uppgifter kommer fram och för att göra en lång historia kort går vi över till den tidpunkt då brottet blir lokalt anknutet till våra trakter.

På onsdagseftermiddagen den 13 november får polisen i Nynäshamn information från detektivbyrån i Stockholm att en ”misstänkt individ” är på väg med tåg för att resa vidare till Visby. Hur man fått reda på hur denne kunde kopplats till brottet och hans resplaner framgår inte.

Polisman Waldén

Det blev polisman Waldén som får uppdraget och han upptäcker den misstänkte då han stiger av tåget och skuggar honom. Denne går  senare ombord på ångaren Tjelvar men smiter sedan osett av, kanske har han insett att han är skuggad. Waldén tappar nu alla spår och det visar sig senare att den misstänkte tågplundraren tar ett par pilsner inne på Järnvägshotellet, ger en storartad dricks för att sedan övernatta i en tom godsfinka.

På torsdagsmiddagen köper han sedan en tågbiljett till Stockholm, stationspersonalen som känner till gårdagens äventyr, meddelar Waldén som följer honom på tåget utan att ge sig till känna.
Vid ankomsten till Tungelsta stiger dock den skuggade av och Waldén följer naturligtvis med och finner tidpunkten lämplig för konfrontation.
Mannen har en stor kappsäck med sig och uppmanas att visa innehållet, där finns bland en del matvaror bl.a. ett väl inslaget paket.
När polismannen börjar öppna detta får han ett kraftigt knytnävsslag i ansiktet och tumlar omkull.
Gärningsmannen flyr springande från platsen på järnvägsbanken norrut mot Västerhaninge. Paketet visar sig innehålla drygt 8800 kronor i sedlar!

Identiteten på den nu på flykt varande brottslingen är i detta läge osäker men det visar sig senare att det är den 33-årige finkeldaren Karl Edvin Hansson från Hallsberg.

Polisman Waldén kallar nu på hjälp och kronofogde  Wahlroth anländer till platsen och inleder eftersök. Han fick på kort tid ihop ett tjugotal man från de närliggande gårdarna och gav sig ut i natten. Godsägare Jäderlund på Sanda ordnade ett ”beridet uppbåd” som han ställde till förfogande.
Uppdraget var nog på gränsen till omöjligt i mörkret!

På denna bild ur DN står: Spaningsledaren kronofogde Wahlroth med hunden Bravo och kronolänsman Östlund.

Det visar sig att den flyende i kvällen och nattens mörker följer järnvägen mot Stockholm och vid Jordbro banvaktsstuga tillgriper en trehjulig sparkdressin och sparkar sig norrut.
Spaningsledningen i Stockholm har under kvällen beslutat att sända ner fyra konstaplar till Tungelsta. Efter som sista tåget söderut redan avgått från Älvsjö fick även dessa företaga resan med två sparkdressiner och vid Täckeråkers Gård norr om Österhaninge station så möts man.

Hansson spelar iskall i detta läge och lyfter artigt av sitt fordon från rälsen för att de mötande skall kunna passera men naturligtvis blir dessa misstänksamma och börjar förhöra honom och snart stod det klart att de fångat rymlingen i kolmörkret ute i Handen.

Hansson gjorde ett försök att smita från poliserna men efter ett varningsskott ger han upp och ”beslås i handfängsel” och förs till Österhaninge station där ett inledande förhör hålls.

Den nu säkert identifierade Hansson förs in till Detektivkontoret på Mynttorget i Stockholm med morgontåget. Dit förs också extra stationskarlen Henning Johansson från sin bostad på Hälsingegatan. Hansson har i förhören utpekat denne som medbrottsling i tågplundringen.

Henning Johansson född 1884 i Lindesberg hade börjat sin anställning vid järnvägsbolaget i juni 1907 och tjänstgjorde som bromsare på tåget den aktuella dagen. Han hade tidigare arbetat på Statens Järnvägar med fått avsked p.g.a. slarv i tjänsten.

Han nekar inledningsvis all inblandning

Vid förhören erkänner Hansson tillfullo sin del av brottet medan Johansson ihärdigt nekar att han deltagit men har svåra indicier emot sig.
Bl.a. hade han i helgen lånat sin rumskamrats kappsäck vilket visade sig vara den väska i vilken kompanjonen Hansson förvarade en del av bytet och som beslagtogs på Tungelsta station av polisen.

De båda misstänkta anhålls på sakliga grunder och förs till Länsfängelset och under den fortsatta utredningen samarbetar Hansson med polisen och och berättar om händelserna vid själva brottet och dagarna därefter och som bekräftar de fakta som polisen kommit fram till och som kort beskrivits här ovan.
Han har dock en annan uppfattning om den händelse som inträffade vid konfrontationen på Tungelsta station med polismannen Waldén, han förnekar att han slagit till honom vid flykten utan bara sprungit iväg.

De båda tågplundrarna ställs den 18 december för första gången inför rannsakningsdomstolen i Södra Roslagens häradsrätt och inför domaren tvingas nu Johansson ta på sig sin del i brottet och erkänner att han ljugit i de inledande förhören.

En andra rannsakning sker den 8 januari. Henning Johansson visar tecken på stor förvirring i rättssalen och ger uttryck för religiösa  grubblerier, vill ha en bibel så att han kan gå ut och kristna alla hedningar.

Rätten tror att han bara spelar för att undgå rättvisan. Delvis lyckas han, han får uppskov med vidare förhandlingar i avvaktan på läkarundersökning. Edvin Hansson förklaras dock skyldig till brottet enligt strafflagens paragraf 20:7-3 och döms till 5:e resan stöld. Tyvärr kan jag inte finna uppgifter om strafftiden för honom och inte heller hur det gick för Henning Johansson.


Ovanstående artikel bygger till största delen på uppgifter i Dagens Nyheter 1907-1908.


Fotnot 1.
Finkeldarens uppgift var att elda i den ved- eller kokspanna som fanns under de flesta personvagnarna i järnvägens barndom för passagernas välmående.

Fotnot 2.
Sparkdressin var ett spårbundet transportfordon som sparkades eller stakades fram efter spåret. Ersattes senare av den modernare trampdressinen.

Fotnot 3.
I artiklarna kallas Wilhelm Wahlqvist för kronofogde, skall nog vara länsman.

Fotnot 4
Järnvägsbolaget får tillbaka största delen av de stulna pengarna men gärningsmännen skall ersätta bolaget med drygt 900 kronor, bl.a. för den förstörda kistan.

 

 

 

 




Björntorp(et)

Björntorpet, Skogs Ekebytomten Nr 9, Skogs Ekeby Trädgårdsstad 1:10.

Björntorpet på 1930-talet, bilden tillhör Ingvar Hedberg.

Tomtbolaget Hem på landet köper 1908 Skogs-Ekeby och två av Ålstagårdarna i Tungelsta för styckning av mindre tomter till egna hem. Exploatören använde sig  av djurnamn för att dela upp området i olika kvarter.
Den här aktuella fastigheten tillhörde kvarteret Björnen vilket förklarar namnet, k
varteret intill, på andra sidan Södertäljevägen, fick namnet Råttan men av förklarliga skäl fanns inget torp med anknytning till detta kvartersnamn.

Fastigheten får 1909 beteckningen Skogs-Ekeby Trädgårdsstad 1:10 och omfattar 2,77 ha och registreras på Hem på landet. År 1916 styckas två tomter av, Skogs-Ekeby Trädgårdsstad 1:85, Bergbo 49 ar och Skogs-Ekeby Trädgårdsstad 1:86, Björntorpet 95 ar. Båda dessa registreras på företagets kamrer David Börje.

Den resterande delen av ursprungsfastigheten 1:10 säljs 1919 till Anders Johan Wiger, finns i den släkten till 1968 då även den säljs och bebyggs med småhus.

I församlingsboken för Västerhaninge 1910- 1915  finns Björntorpet med för första gången under Skogs-Ekeby, dock ej i huvudregistret, men i den speciella förteckningen ”Egna Hem”.

Nedanstående gäller 1:86 (Skogs Ekebytomten 89)

Björntorpet bebyggs troligen omkring 1912 och hyrs ut till byggmästaren Oskar Eriksson med hustru och sju barn. De flyttar ut 1914.
Säljs då av David Börje till bagarmästaren Karl Oskar Emil Samuelsson med hustru och två söner, den yngste Karl Birger var född i Amerika. Den äldre sonen Oskar Erik, född 1892 i Linköping, förs som obefintlig i församlingsboken men noteras av prästen i marginalen ”vistas i Amerika”.

Samuelsson driver bageri i källaren, flyttar ut 1919.

Då kommer till Björntorpet skådespelaren Harald Sandberg med familj från Västerås, han är född 1871 i Hedvig Eleonora församling. Hustrun heter Anna Alice Bergqvist och är född i Helsingfors. Med finns treårige dottern Karin Inga-Lill. Det är oklart om Sandberg äger fastigheten.

Skådespelarfamiljen flyttar 1923 till Helsingfors där mannen avlider 1929.

Sommaren 1920 kommer från Kolbäck, fd stationsinspektören Axel Oskar Bergman född 1834 med sin 26 år yngre hustru och sonen Ivar född år 1900. Axel Oskar noteras som ägare.
Hustrun avlider 1922 och maken flyttar då till ålderdomshemmet och sonen till Mariedal.

Det är under Bergmans tid som Björntorpet blir café och en liten handelsbod, det är sonen som driver rörelsen. Heter Café Hörnan, den 17 april 1921 bildas Tungelsta idrottsförening här.

Det bor alltså två familjer på Björntorpet under dessa år.

Antipas Cederblad i unga år.

År 1922 köper slaktaren Valfrid Antipas Cederblad, kallades Tippen, från Lindal på Stav. Han gifter sig året efter med torpardottern på Rännilen vid Häringe Edla Sofia Nilsson.
Med från Lindal kommer Valfrid Antipas föräldrar.
Valfrid Antipas Cederblad säljer här charkuterier i källaren och påbörjar att bygga ett slakteri norr om bostadshuset men detta fullföljs inte då han redan 1923 flyttar till Kristineberg (Skogs-Ekeby) och föräldrarna flyttar tillbaks till Lindal.

I juli 1923 säljer Cederblad till bagaren Anton Hedberg som kommer hit från Hunnebostrand med hustrun Ida och sönerna Rune, Rolf och Rupert.
År 1924 i december kommer från Botkyrka chauffören Rudolf Hedström som hyresgäst. Han flyttar 1927 till Kristineberg (Skogs-Ekeby).

Familjen Hedberg blir kvar på Björntorpet till 1931 då man flyttar till Alfredshem och arrenderar familjen Alfonts bageri, kvarstår dock som ägare till Björntorpet ända till 1958.

Till Björntorpet kommer då under de kommande åren några familjer som hyresgäster bl.a. vägarbetaren Axel Edvin Petterson och försäljaren Martin Persson.  Denne var bror till cyklisten och guldmedaljören vid 1912 års olympiad, Axel Wilhelm Persson, som bor på Alfredshem och är gift med bagare Alfonts dotter Lotten.
Martin Persson är idrottsföreningens första ordförande vid bildandet 1921 trots att han inte var bosatt på trakten då.

År 1937 flyttar Anton Hedbergs son Rupert hit med hustru och sonen Bengt och här föds sonen Ingvar 1943. De flyttar 1944 till Ålsta 69, 1:41, Heden.

År 1944 kommer trädgårdsmästaren John Wilhelm Strömvall med hustrun Märta hit med sonen Jan Erik född 1941. De kommer från Graneberg på andra sidan Södertäljevägen.Märta S driver från slutet på 1950-talet bageri/konditori i Västerhaninge på Ringvägen och senare på Åbyvägen/Bokstigen.

År 1949 kommer till Björntorpet från Tomtebo, Knut och Anna Hemström med son och dotter. De flyttar till Ålsta 2:110 i slutet på 1950-talet.

År 1958 kommer från Göteborg murarmästaren Viking Svärd med hustrun Alice Valborg och barnen Eva Anita och Olle Gustav. De köper fastigheten av Anton Hedberg.

De gör en stor ombyggnad och utökning av byggnaden bl.a. med garage.
Familjen Svärd säljer 1968 till Myresjöhus som delar den i 1:141 (Björntorpet) och 1:142, obebyggd.

Ekonomiska kartan 1951.

 

Fakta om skådespelaren…
…Johan Harald Hildetand Sandberg,

Född i Stockholm 1871, död i Helsingfors  1929, var en svensk skådespelare och teaterdirektör.

Sandberg räknades under decennier som Helsingforsscenens mest kända och uppskattade skådespelare. Mellan åren 1900 och 1919 var han mestadels engagerad vid Svenska Teatern i Helsingfors. Mellan åren 1904-1908 arbetade han dock i Sverige, först engagerad vid Hugo Rönnblads sällskap, senare med sin hustru i andra giftet, Lotten Lundberg-Seelig i ett eget sällskap, med vilket de bereste svenska och finska landsorten.

Innan dess hade han varit anställd hos E. Rylander, där han 1893 debuterade som Didier i Syrsan, 1894-1895 vid Folkteatern i Stockholm, 1896-1897 hos A. Collin och 1897-1900 hos Hjalmar Selander.

Då Sandberg 1904 lämnade Finland gifte han sig första gången 1902 med skådespelerskan Selma Wiklund, sedan andra gången 1906 med skådespelerskan Lotten Lundberg-Seelig, med vilken han fick dottern Stina Seelig.

 

Ett tredje äktenskap ingick han 1913 med skådespelerskan Alice Bergqvist, de får 1919 dottern Karin Inga-Lill. Med Ebba Chave fick han sonen Kotti Chave, skådespelare även han, år 1911.

Ekonomiska kartan 1951.

Läs här om grannfastigheten till Björntorpet, Soleden, där det på 1940-talet fanns en levande björn…

https://wp.me/p6ovMN-25X

 

 

 

 




Bror Marklund, konstnär, professor och Tungelstabo….

Jag skrev för några veckor sedan en artikel om Tungelstaskulptören Lars Andersson och hans liv och livsverk under slutet av 1930-talet och början av 40-talet.

Ungefär samtidigt verkade i Tungelsta ytterligare en välkänd skulptör, nämligen Bror Marklund. De både konstnärerna utvecklade en nära vänskap som varade under många år.

Lite om hans bakgrund.

Bror Hjalmar föddes den 3 december 1907 i byn Kala i Grundsunda församling utanför Örnsköldsvik som son till bagaren Knut Hjalmar Marklund, född 1882 i Umeå, och arbeterskan Beda Persson i byn Kasa.
Drygt tre år senare föds där ännu en son, Sven Gustaf.

Sommaren 1912 flyttar familjen till grannsocknen Gideå och där föds ytterligare tre söner, Oskar William, Knut Joakim och Karl Yngve.
Oskar William blir med tiden också välkänd som skulptör.

Båda föräldrarna avlider i november 1918, dagarna efter varann, i spanska sjukan och sönerna flyttas till olika fosterhem.

Bror, som nu är elva år gammal, hamnar hos nämndemannen Erik Otto Hägglund under ett knappt år, flyttar sedan till Boden till sin faster, folkskollärarinnan Elin Viktoria Marklund.

Han blir kvar i Boden där han går i snickarlära tills han 1926 som 19-åring flyttar till möbelsnickaren Gunnar Forsberg på Skogs-Ekeby i Tungelsta som snickeriarbetare,
Han bor en kort tid på Kristineberg hos muraren Isak Edvard Lindgren innan han 1929 flyttar till Klara församling i Sthlm och studerar på Konsthögskolan under bl.a. Carl Milles mellan 1928 och 1933.

Det är under denna tid som den för oss Västerhaningebor välkända betongskulpturen ”Lekande Elefanter” kommer till (1933).
Dåvarande provinsialläkaren Erik Tretow köper den och placerar den i trädgården vid sin villa.
Flyttades när villan revs i slutet på 1960-talet och finns idag utanför Biblioteket i Västerhaninge Centrum

Ett Jenny Lindstipendium ger honom förutsättning att studera i bl.a. Italien och Frankrike, Han gifter sig 1935 i Paris med  snickare Forsbergs dotter Margit, född 1910.
De återvänder till Sverige och Tungelsta senare samma år och bosätter sig i hennes föräldrahem där han har sin ateljé i snickarverkstaden.
.

”Lekande Elefanter” i sin ursprungsmiljö, villa Solåkra på Tungelstavägen i Västerhaninge.

På sin nuvarande plats i Västerhaninge. Foto Stefan Jansson

Historiska museet utlyste i juli 1938 en tävling om bronsportar till sin huvudentré. Bror Marklund vann denna tävling över 42 konkurrenter, och därmed blev han en av sin samtids mest berömda konstnärer. Portarna har mottot Fädernas arv, och är inspirerade av Jan Fridegårds roman Trägudars land 1940,

Paret Marklund flyttar 1942 till Hagen på Lidingö och 1944 till Stockholm där han hyr en ateljé på Glasbruksgatan på Södermalm.

Bror och Margit går skilda vägar och han gifter om sig 1946 med den tio år yngre skådespelerskan Gun Robertson och flyttar sedan till Årsta i Enskede i början av 50-talet där han har sin ateljé i Folkets Hus vid torget.

Marklund har också en sommarateljé i Funäsdalen som efter hans bortgång flyttades till hemkommunen Örnsköldsvik.

Han blir ledamot av Konstakademin 1953 och efterträder Bror Hjort som professor i teckning på Konsthögskolan år 1959.
Bror Marklund avlider sommaren 1977 i Funäsdalen

 

De saknade konstverken i Västerhaninge.

Inför invigningen av Västerhaninge Centrum år 1969 beställde dåvarande Västerhaninge kommun ett verk av Bror Marklund.

Det levererades som en skulpturgrupp bestående av tre delar.
En ståtlig, tung 150 cm hög bronsstaty på sockel, en mindre staty i brons i form av en dricksfontän samt en 330 cm hög installation i emaljerad färgglad plåt, alla under mottot/titeln ”Gycklare”.
Marklund använde ofta Gycklaren som motiv, finns på Årsta Torg som fristående staty och ingår i portarna till Polishuset i Stockholm och vid SE-bankens entré vid Sergels Torg.

Gycklaren i brons, nu demonterad och magasinerad. Foto: Stefan Jansson 2006

Verken ingick märkligt nog i försäljningen av Västerhaninge Centrum och är alltså privatägda.
Av detta verk i Västerhaninge finns tyvärr endast fontänen kvar i ursprungligt skick på torget öster om fd Kommunhuset.
Den drygt tre meter höga emaljinstallation finns endast delvis kvar medan den stora bronsskulpturen, den bärande delen i verket, saknas helt.
Den finns magasinerad efter ett flertal vandaliseringar och stöldförsök tillsammans med delar av plåtskulpturen.

Dricksfontänen, kvar på torget i ursprungligt skick. Foto: Sune Nilsson 2017

 

 

 

 

 

 

 

 

Den övre vänstra delen saknas numera på detta verk. Foto Stefan Jansson 2013.

Förvaltaren av Västerhaninge Centrum (Viktor Svahn på Comerciante AB) har varit i kontakt med det konstgjuteri som framställde verket på 60-talet och reparationen bedömdes kosta 50-70 000 kronor. Samtidigt gjordes en inofficiell värdering av konstverket till c:a 350 000 kronor.

Enligt utsago avråddes dåvarande ägarna av fastigheten att  inte återställa konstverken på sina ursprungliga platser med tanke på vandaliserings- och stöldrisken.
Den mindre men tyngre Bronsgycklaren borde placeras inomhus och berörda parter beslöt att avvakta till en ev. utbyggnad av centrumanläggningen.
… och det lär vi väl få vänta på!

Även om konstverkets tre delar  naturligtvis borde finnas tillsammans kanske Bronsgycklaren kunde få plats i Biblioteksfilialen i väntan på en bättre lösning?

Haninge Hembygdsgille kommer att arbeta för att konstverken ska komma kommuninnevånarna till glädje så snart som möjligt, de är ju faktiskt inköpta för skattemedel!

Ny ägare till Västerhaninge Centrum  är sedan en tid Samhällsbyggnadsbolaget i Norden AB vars grundare och VD är Ilija Batljan, fd kommunalråd i Nynäshamn.
Kommunen och den nya fastighetsägaren borde omgående ta upp problematiken till behandling.

Några av Bror Marklunds övriga verk.

”Gycklarna”, torget i Årsta.

Dalénstatyn på Lidingö.

”Sittande pojke”, Odenplan, Stockholm

Klocktornet på Kiruna Stadshus.

Länk till artikeln om Bror Marklunds kollega och granne i Tungelsta, Lars Andersson:

https://www.haninge.org/2017/04/01/lars-andersson-och-bjornen-i-tungelsta/




Lars Andersson och björnen i Tungelsta

Det fanns en björn i Tungelsta på 1940-talet, inte på Björntorpet, men på grannfastigheten…

Pappa Lars och dottern Stina på promenad på ”Löparstigen” med Nalle.

Lite äldre Tungelstabor berättade att man i början på 1940-talet kunde möta en liten flicka med en ungbjörn i koppel på samhället!
Lät lite väl dramatiskt men visade sig efter lite forskning vara sant!

Björnen fanns på Soleden, grannfastigheten till Björntorpet, efter nuvarande Löparstigen och tillhörde skulptören Lars Jonas Andersson som kom dit 1938 med sin familj.
Det har berättats och skrivits mycket om hans kollega, den kanske lite mer kände Bror Marklund som tillbringade åren 1935 till 1942 i Tungelsta, gift med snickaren Johan Forsbergs dotter Margit.
De båda konstnärerna var goda vänner och har ofta sammanblandats i trakten på senare år.

Här kommer lite om denne ”Lasse Andersson”.

Lars Jonas Andersson 1910-2005

Han var född i Uppsala år 1910 och var son till jägmästaren Bror Elof Andersson, vars far var godsägaren och riksdagsmannen Jonas Andersson i Trossnäs, dåtidens största markägare i Värmland.

Jägmästarfamiljen flyttade runt i Sverige bl.a. till Östra Fågelvik i Värmland, sedan 1917 till Lycksele i Västerbotten och året efter till Augerum i Blekinge och vidare 1926  till Linköping.

Lars Jonas flyttar därifrån ensam till Stockholm vid 17 års ålder och utbildar sig vid Henrik Blombergs målarskola i Stockholm och därefter vid Bror Hjorts och Nils Möllerbergs skulpturskola. Han studerade också för Nils Sjögren på  Konstakademin 1932–36 samt utbildade sig till konservator på Naturhistoriska Riksmuseet  i Stockholm och vid Helsingfors universitets zoologiska avdelning.

Vid tiden i Stockholm träffar han sin blivande hustru Gunvor Hohenthal född 1909 i Jakobstad i Finland. De gifter sig 1934 och bosätter sig i Stockholm. År 1936 föds dottern Christina i Helsingfors.
1938 på hösten kommer familjen till Soleden i Tungelsta. Här föds dottern Charlotte 1941.
Hustrun Gunvor var läkardotter och studerade konst bl..a. i England. Hon var känd för sina stilleben och landskapsmålningar.

Hennes morfar, bergsrådet Edvin Lönnbeck, var en finlandssvensk industriman och huvudägare av Finlands då största järnverk Dalsbruk.

1944 får Lars Andersson anställning  på Avesta Jernverk för att på heltid skapa konst i rostfritt stål.
En onekligen unik uppgörelse som varar i drygt 30 år.
Familjen flyttar då upp till Bjurfors utanför Avesta där sonen Jonas föds 1945 och några år senare till gården Moren i Grytnäs  Sedan vidare till Hedemora och via Sala till Västerås.
Villan i Tungelsta hyr man ut och säljer den först år 1948..

Makarna avlider i Västerås, hustrun Gunvor 1992 och Lars Jonas själv 2005.

Gunvor och Lars Andersson framför verket Rådjur vid Skogsbo skola i Avesta

Vid tiden i Tungelsta hade han ett antal vilda djur som modeller för sitt arbete, mest exklusiv var väl ungbjörnen Nalle som egentligen tillhörde filmregissören Arne Sucksdorff.
Gode vännen Sucksdorff hade fått  björnen i Finland under kriget av en finsk soldat och tagit med sig den hem. Sucksdorff överlät Nalle till Lasse att sköta den.
På Soleden i Tungelsta fanns dessutom rådjuret Gittan, två uttrar samt höns, gäss och kalkoner.

Men det var naturligtvis den lilla lurviga björnen Nalle som som blev ett samtalsämne i dåtida Tungelsta, han bodde normalt i ett litet uthus i sluttningen ovanför bostadshuset men under kalla vintrarna fick han bo i salen inne i huset.

Stina och Nalle i skogen.

Med dottern Christina, då kallad ”Puppe”,  bildades ett varmt förhållande. Hon hanterade den växande björnen som en hund och promenerade till vissa Tungelstabors förskräckelse på samhället med sin fyrbente vän i en smal kedja.

När jag talar med Christina, gift med framlidne lantbrukaren Jan Erik Wässman och boende i Tortuna utanför Västerås, berättar hon att det aldrig inträffade någon som helst incident under dessa promenader,  ”vissa tog nog en omväg medan andra stannade och kelade lite med Nalle”

– ”vi gungade gungbräda tillsammans Nalle och jag, det var nog en märklig syn!

Hon berättar vidare att förhållandet var mer komplicerat med den fem år yngre systern Charlotte. Nalle och hon hyste inga varmare känslor för varandra.
Hon var ju bara ett par år gammal och hon skrek högljutt hon träffade på Nalle  vilket denne inte uppskattade.
Han visade sitt missnöje genom att slå sig själv över nosen, fnysa och lufsa iväg! Det hände aldrig något allvarligt dem emellan.

Nalle gick ett bistert öde till mötes, Arne Sucksdorff behövde honom till en filminspelning uppe i Västerbotten och tog honom dit. Lekkamraten Christina protesterade naturligtvis på alla sätt men kunde inte hindra flytten.
Nalle saknade sin vän och trivdes inte i sitt nya sällskap. Vid ett tillfälle ”lappade” han till en lite för närgången filmarbetare ordentligt och man fann det säkrast att avliva honom. Han var ju nu nästan fullvuxen och svårhanterlig.

Några bilder från Soleden på 40-talet.

Lars och Gunvor på trappan med Christina och Charlotte och taxen Max.

Christina med Soleden i bakgrunden

Lars Andersson med rådjuret Gittan.

I ateljèn med dottern Christina.

Taxen Max och Nalle.

Nalle badar!

 

Läs här om grannfastigheten till Soleden, Björntorpet, som fick sitt namn på 1910-talet långt före Nalle kom hit…

https://wp.me/p6ovMN-2at

Lars Anderssons verk finns spridda över hela landet, mest känt är nog den stora visenten i rostfritt stål som finns i Avesta.

Foto: Bengt Boberger

Skulpturen ”Björnungar” finns i Kommunalparken i Åstorp, det är väl troligt att björnen Nalle i Tungelsta varit inspirationskällan.Foto: Katarina Matanovic, Åstorps kommun.

”Björnunge”, bronsskulptur vid Wasaskolan i Ludvika. Även här torde Nalle varit modell. Foto: Anna Silfverin Ludvika kommun.


Källor:
Wikipedia
Aktuella kyrkoböcker

Charlotte Örtendahl, född Andersson, Falun
Christina Wässman, född Andersson, Tortuna
Stefan Wässman, Tortuna

Bilder ur familjens album och från nätet där inte annat anges.

 

 




Klassfoto från Tungelsta skola hösten 1953

Fick detta foto via nätet av Jörgen Kollberg, vi försöker nu tillsammans namnsätta alla ! Här finns elever även från Västerhaninge i en sammanslagen klass i väntan på att första etappen av Ribbyskolan skulle stå klar.
Hjälp till att komplettera nedanstående lista, rätta ev.  felaktiga namn och skriv det som en kommentar efter artikeln eller mejla:

nils.sune.nilsson(a)gmail.com,  byt ut (a) mot @

1
2     Jan Andersson-Henebratt
3     Roland Friman
4     Lasse Schelander                       ( Laila Eriksson-Lundbladh)
5     Gull Arvidsson
6     Monica Vidlund
7     Birgit Persson
8     Gulli Jansson                                  (Mona Eriksson)
9
10  Göran Hjalmarsson
11  Bengt Gerlofsson
12  Ulla-Britt Svensson
13  Maj.Britt Bengtsson
14  Ingrid Andersson                         ( Laila Eriksson-Lundbladh)          Birgitta Andrae (?)                      (Mona Eriksson)
15  Hagar Andersson
16  Siv Samuelsson                            (Mona Eriksson
17  Berit Eriksson                               ( Laila Eriksson-Lundbladh)
18  Anna-Greta Eriksson
19  Ulla-Stina Johansson                ( Laila Eriksson-Lundbladh)
20   Astrid Karlsson                          ( Laila Eriksson-Lundbladh)
21
22   Sonja Hagman
23
24   Inge Tyllman                               (Mona Eriksson)
25  Sylve Jakobsson
26  Göran Andersson
27  Lars Karlsson
28  Lennart Kollberg
29  Roland Karlsson                       (Siv Nilsson)
30  Gunnar Lundqvist
31  Olle Blomqvist                           ( Laila Eriksson-Lundbladh)




Ivar Lo och Tungelstaborna: Skogvaktarn som blev kristidshandlare

3050Porträtt Mossa (2)

En ung Karl Ivar Johansson

Här kommer ytterligare en liten betraktelse över Ivar Lo-Johanssons beskrivning av Tungelsta i början på förra seklet. Här handlar det om den stolte skogvaktaren på Ektorp som satte sig upp mot ägaren och fick betala ett dyrt pris.

051Bok PubertetUr Pubertet, kapitel XXXII 

Jag behövde idoler och för mig kom skogvaktarn på grannstället under en tid av min ungdom att betyda allt. Jag dyrkade honom ända till trå­darna i hans nötta, gröna rock. Han hette Gustaf Carlsson och hade samma efternamn som min tidiga barndoms skogvaktare på Häringe.

Han var den tredje gene­rationen i samma befattning som funnits på skogsgodset Ektorp.

Alla generationerna skogvaktare hade varit bosatta på det vackra Sadelmakartorp. Därifrån hade han av någon anledning måst flytta och han hade tillsvidare i brist på annan bostad måst slå sig ner i den simpla hyresvillan. Familjen bestod av hustrun, som knappt syntes och som ingen talte om, och av fem vuxna eller halvvuxna barn, två pojkar och tre flickor.

Flickorna var hurtiga och pojkaktiga och förblev också oåtkomliga för mig. De bägge sönerna var äldre än jag själv och hade jakten i blodet. Den yngre hade förut drömt om att bli skogvaktare på Ektorp liksom fa­dern. Han borde ha kunnat bli det i fjärde generationen, men så plötsligt hade han inte haft någon anställning som vinkade, och han hade inte ens längre haft någon skog att jaga på.

Skogvaktarns två söner blev snart mina vänner och kamrater trots att jag alltid betraktade dem som överlägsna mig. De var för mig ett par fria jägare med grankvist i hatten, med skogen i sina kläder, med bössan bred­vid sig i sängen där de sov, lättväckta vid varje fågels uppflög.

Skogvaktarn på Sadelmakartorp

Sadelmakartorp omkr. 1904.   Övre Raden: Okänd dräng, skogvaktaren Gustaf Adolf Carlsson 1861-1943, okänd.  Främre raden: Gustafs barn, Elin Ingeborg 1891-1986, Anna Greta 1902-1984, Edith Maria 1900-1976, Joh(a)n Verner 1898-1984, Märta Laura 1895-1983, Erik Teodor 1893-1954.   Hustrun Anna 1870-1913 saknas

Gustaf Adolf Karlsson var född på Sadelmakartorp 1861, föräldrarna var Johan Gustaf Karlsson och Charlotta Bjurberg. Fadern dör 1869 på vid en ålder av drygt 40 år. Han var född i Österåker 1829 och har kommit från Stockholm 1858. Vid sin död var han noterad som arrendator på Sadelmakartorp.
Ivars påstående om ”tredje generationens skogvaktare” stämmer alltså inte

Samma år som Johan Gustaf dör flyttar Viktor Hammarborg från Grödinge in och övertar arrendet och skogvaktarplatsen. Hammarborg är född i Hammar i Örebro län 1847. År 1871 övertar han också sin företrädares änka och därmed en barnaskara på sju ungar.
Och – som om inte det var nog – dessutom en fosterson! Man behövde väl billig arbetskraft, och den fanns ju tillgänglig i Stockholms barnhus… fosterbarn verkar ha varit en av huvudnäringarna i Västerhaninge på den här tiden.

Viktor Hammarborg flyttar 1884 till Huddinge med hela familjen utom (styv)sonen Gustaf Adolf.
Som 24-årig ungkarl blir han arrendator på  Sadelmakartorp och skogvaktare på Ektorp till friherre Cederström.
Han gifter sig 1890 med Anna Maria f Larsson, man får fyra döttrar och två söner, döttrarna är Elin Ingeborg f 1891, Märta Laura f 1895, Edit Maria f 1900 och Anna Greta f 1902. Sönerna är Erik Teodor f 1893 och John Verner f 1898. Hustrun Anna Maria avlider redan 1909.

Å r 1911 flyttar familjen till Stockholm.
Anledningen till  detta är en konflikt med Cederströms nya förvaltare, så här berättar sonen John enligt en anteckning 1976 på Sadelmakartorp. Han får helt enkelt sparken för ordervägran!

”Gamla Anders Cederström sattes av sin fru under förmyndare omkring år 1909. Denne Cederström vårdades ofta på Sadelmakartorp av en sköterska Fåhreus. Fru Cederström skaffade en förvaltare för hela fideikommisset (Ektorp). förvaltare Svensson från Hälleforsnäs.
Svensson beordrade Gustaf Carlsson att ordna nedhuggning av skogen på andra sidan vägen (fin 60-årig tallskog). Han vägrade och blev då uppsagd vilket han inte trodde på utan fortsatte att bo på Sadelmakartorp.

På hösten sköt Gustaf två älgar sin vana trogen. Svensson stämde honom och han fick betala böter för tjuvskjutna älgar.Sedan skickade Svensson hit en annan skogvaktare, Klas August Gustafsson, som fick bo i Dalen.
Svensson vågade inte köra bort Gustaf från Sadelmakartorp eftersom han hade gammal rättighet att bo här – löfte i all framtid.

Han erbjöds då att arrendera Sadelmakartorp för 600 kr per år men vägrade och flyttade.
Gustaf pratade med landsfiskal  Wahlroth som helt ställde sig på hans sida och ansåg uppsägningen vara helt olaglig.”

Det finns ingen förvaltare Svensson på vare sig Ektorp eller Sadelmakartorp den aktuella tiden, kanske arbetade som en dåtida ”konsult”?

Sadelsvv

Sadelmakartorp på 1960-talet, Gillets arkiv

Det är oklart vilken ”hyresvilla” intill Djurgårdsgrind som det talas om i boken. Enligt församlingsboken 1910-16 flyttar hela familjen i oktober 1911 till Matteus fs, Rörstrandsgatan 22.

Det var bara ett mycket kort villaboende i Tungelsta eftersom Ivar och hans familj kom till Djurgårdsgrind på våren 1911.

 

Han bor i Stockholm till april 1913, oklart vad han sysslar med, flyttar sedan till Hagbyholms Gård, Haga fs (nutida Sigtuna) som arrendator under kapten Johan Lagerholm.

Den fd skogvaktaren blir märkligt nog ”handlande” på Stenkulla, Fors, i april 1917 då han kommer från Hagbyholm, hustrun har avlidit där 1913.

Som ”handlande i kristidsvaror” sjunker han i Ivars aktning, han kallar honom ”Jägar-Kristus”

Han efterträder som handlare Ottilia Kron som flyttar till Ockelbo. Affärerna går dock dåligt och i februari 1920 flyttar Gustaf ensam tillbaka in till Stockholm, (S:t Görans fs). 1924 flyttar han till Kungsholms församling och finns kvar där till rotemansarkivets upphörande 1926.
I sista posten står han skriven både som f.d handlare och f.d skogvaktare. Barnen har redan 1919 flyttat ut till olika ställen i länet, dottern Anna-Greta blir dock kvar på Håga Kvarn.

Han dör 1943, i samma grav finns sonen Erik Teodor (död 1954), ogifta dottern Elin Ingeborg (död 1986) och gifta dottern Märta Laura (död 1983) samt hennes make Erland Rickard Helin (död 1973).

Sadelmakartorp ägs idag (2015) av en dottersondotter till Gustaf Karlsson, Anna Evaldsson, vars farfar Jöns Evaldsson, gift med Gustafs dotter Edit Maria, köpte gården 1934 av staten som övertagit en del av Ektorps stora marker och boställen 1928.

Sadelmakartorp flygfoto

Flygfoto på Sadelmakartorp 2008, bilden tillhör Anna Evaldsson

Sadelmkarta

Häradskartan 1905

Den skogvaktare Ivar beskriver ovan som ”sin barndoms skogvaktare med samma efternamn” var grannen på torpet Ådala i Ösmo, Carl Johan Carlsson, född 1855 i Kroppa i Värmland. Han kommer 1907 till Ådala med hustru och dotter från Häringe.
Den gamle skogvaktaren lever sina sista år på ålderdomshemmet i Västerhaninge samtidigt som Ivars mor. Vid ett besök där berättar han för Ivar ”att han minsann betalar för sig”. och visar Ivar sin välpolerade dubbelbössa. som hänger på väggen.

 

 

 




Ivar Lo och Tungelsta: Dykardottern på Prästängen

1001Porträtt äldredarIvar Lo beskriver i sina självbiografiska romaner som utkommer på 1970-talet sin tid på Djurgårdsgrind, framför allt i böckerna Pubertet och Asfalt men han har redan 1951 i boken Analfabeten en del fakta från den tiden.
Vi har nu tillsammans ägnat oss åt att med fakta ur dessa verk, framförallt Pubertet från 1978, finna de personer han beskriver i det dåtida Tungelsta och följa deras liv med mycket kortfattade fakta.
Många är mycket lätta att relatera, många blir tyvärr oidentifierade.

Pubertet, kapitel XXXII

051Bok PubertetDet fanns en dykardotter i den tiden av min ungdom Hon hette Anna Bergström och bodde bara en kilometer bort från oss. Deras jord var utarrenderad åt en annan granne. Hennes far var i tjänst hos ett dykarbolag i Stockholm och kom bara hem vid veckoskiftena.
Jag hade föreställt mig att det var något särskilt med dottern just därför att fadern var dykare. Jag tyckte mig alltid se den märkvärdige mannen kliva omkring i dykardräkt med tunga blyskor nere på havsbottnen….
Men dottern fanns trots allt.

Hon var nåt år äldre än jag och medlem i godtemplarlogen Hemmet nere vid stationen. Min mor tyckte mycket om henne därför att hon alltid var finklädd… .

Eugen Bergström har flyttat  ut 1915  från Maria församling till  till småbruket Prästängen  (AC 20/100)  efter det att Axel Hjalmar Norberg flyttat till Sofiehill. Han är född  1869 i Stockholm, han skrivs av prästen som ”egare, småbrukare”.

Den sex år yngre hustrun heter Anna Betty, född Toresson i Arvika, det är hans andra äktenskap, han har varit änkling sedan 1911. Med finns döttrarna från hans första äktenskap, Anna, född 1900, Ivars lilla förälskelse, Selma Maria född 1902, Hulda Wilhelmina 1905, Karin Sofia 1906, Elsa Karolina 1908 samt gemensamme sonen Ernst född 1914 i Sorunda..

Bergström Prästäng

Prästäng 1915-21, överstrykningen av namnen innebär flyttningen till Stureberg 1917.

Under anmärkningar finns noterat att Eugen Bergström år ”anställd som dykare på Untra Vattenkraftbyggnad”

Dottern Anna flyttar 1917 till Stockholm, Katarina församling, övriga familjen flyttar samma år till Stureberg, Ålsta 3:53.

Dykaren Bergström avlider här i augusti 1925, döttrarna flyttar ut och hustrun blir ensam med sonen Ernst. som 1936 flyttar in till Stockholm men är åter på Stureberg året efter, gifter sig 1940 med Elin Astrid Viola f. Rudin, hushållerska på Tornberga.
De får sonen Christer år 1943, hustrun avlider samma år och  Ernst gifter om sig  fyra år senare.
.
Dykaränkan Anna Betty avlider i november 1941 på Stureberg och fastigheten övertas av sonen.

Byggnadsarbetaren Ernst Bergström blir en känd profil i Tungelsta. och hans villaträdgård på Hammarbergsvägen var unik och delar av den finns nu i Trädgårdsparken.  Ernst avled 1997 och Christer 2011.

Anna Eugenia, Ivars dykardotter, arbetar som telefonist i Stockholm, lever 1970 i Vällingby under sitt flicknamn och avlider där som ogift 1986.

 




Ivar Lo och Tungelstaborna: Håxtorpsgubben och bössan

ivar loIvar Lo beskriver i sina självbiografiska romaner som utkommer på 1970-talet sin tid på Djurgårdsgrind, framför allt i böckerna Pubertet och Asfalt men han har redan 1951 i boken Analfabeten en del fakta från den tiden.
Vi har nu tillsammans ägnat oss åt att med fakta ur dessa verk, framförallt Pubertet från 1978, finna de personer han beskriver i det dåtida Tungelsta och följa deras liv med mycket kortfattade fakta.
Många är mycket lätta att relatera, många blir tyvärr oidentifierade.

Möjligen kan dessa artiklar hjälpa oss att få fram ytterligare fakta, därför använder vi oss även av citat ur böckerna som inte vi kan hänföra men som ändå kanske relateras med läsarnas hjälp.

 

051Bok PubertetPubertet, kapitel XXXI

Bössköpet på Håxtorp

Efter skogvaktarfamiljens inflyttning i vårt grannskap insåg jag att jag själv måste ha ett skjutvapen då jag gav mig in i ”min” vildmark. Vid ett av de forna infartsleden till skogen bodde en gammal smed. I hela sitt liv hade han bredvid det andra smidet brukat laga vapen och samlat på bös­sor.

Det var gevär av alla sorter som han ettdera köpt sig till på auktioner eller också sådana som ägarna velat att han skulle laga åt dem men som inte lösts ut…..

Jag gick över till Håxtorpsgubben en vårkväll och bad om att få köpa ett av de gamla gevären, om jag mäktade det för prisets skull.

— Mina bössor är inte till säljs.

Jag stod ändå kvar vid dörrn.

— En enkel, billig?

— Nu är vi i maj, sa han. Allt vilt är förbjudet. Morkullorna är förstås lovliga men då får man allt vara en bra god skytt?

— Jag behöver.

Vi såg bägge upp mot takbjälkarna där vapnen hängde i sina slitna lä­derremmar under sotad ås. Det märktes klart att han inte ville avvara en enda.

0000154

 

Det är troligt att man här menar Håkanstorp, (ibland Håkstorp). Där bodde en smed som var i sjuttioårsåldern när Ivar köpte sin bössa. Han hette Anders Pet(t)er Andersson, född 1834 i Vena, Kalmar län, (död 1917.) Hustrun hette Anna Sofia Karlsson född i  Ösmo 1832 (död 1919) och de har dottern Selma Maria född 1865 och sonen Karl Arvid född 1873. Under de sista åren stod Anders Petter folkbokförd som småbrukare.

Sonen och dottern förblev ogifta men Selma Maria får en son, Emil Ludvig, född 1891, Han flyttar som 15-åring till Katarina församling i Stockholm och i oktober 1910  till Amerika.

År 1920 bor syskonen kvar på Håkanstorp År 1923 kommer som fosterbarn Anna Lisa Nilsson, född 1917., hon flyttar 1936 till Maria fs..

1930 kommer Selma Marias son Emil Ludvig till torpet, han kommer från Amerika med hustrun Clara Mostrom och dottern Marilyn Jean, född i  Minnesota 1928.
Samma konstellation finns kvar på Håkanstorp 1950. Ogifta farmor Selma Maria och hennes bror Karl Arvid som åldrig ungkarl. Där finns ut- och återvandraren Emil Ludvig, nu vägarbetare och hans hustru, dottern Marilyn Jean har gift sig Lilja och bor på Skogshill
Emil Ludvig dog 1965 och Clara levde kvar som änka på Håkanstorp till sin död  1982.

Fotnot:

Håkanstorp

Håkanstorp 1992, foto Gunilla Hall

Håkanstorp finns kvar idag, nämns i jordeboken 1740 och i husförhörslängden från 1820-talet som torp och senare som backstuga under Skogs Ekeby.

 

 

Ivar lo karta




Ivar Lo och Tungelstaborna: Inbrottet hos adelsmannen

3050Porträtt Mossa (2)Ivar Lo beskriver i sina självbiografiska romaner som utkommer på 1970-talet sin tid på Djurgårdsgrind, framför allt i böckerna Pubertet och Asfalt men han har redan 1951 i boken Analfabeten en del fakta från den tiden.
Vi har nu tillsammans ägnat oss åt att med fakta ur dessa verk, framförallt Pubertet från 1978, finna de personer han beskriver i det dåtida Tungelsta och följa deras liv med mycket kortfattade fakta.
Många är mycket lätta att relatera, många blir tyvärr oidentifierade.

Möjligen kan dessa artiklar hjälpa oss att få fram ytterligare fakta, därför använder vi oss även av citat ur böckerna som inte vi kan hänföra men som ändå kanske relateras med läsarnas hjälp.

 

051Bok PubertetUtdrag ur ”Pubertet” (1:a delen av memoarerna, 1978) med anknytning till Tungelsta/Västerhaninge, kapitel XXVII.

Inbrottet hos adelsmannen

”Sista året jag gick i folkskolan hade vi varit fyra pojkar som tagit oss in i en liten förrådsbod som hyrdes av den ena adelsmannen,den som i Stockholm tillverkade klichéer och ansågs välbärgad.
Han var en mycket hygglig karl som ingen av oss bort ha ett horn i sidan till. Det var inte ens fråga om något rent bokstavligt inbrott. Vi hade bara behövt ta oss upp un­der taket till vedboden i skolan, där det fanns ett hål i väggen, så att det gick att slinka ner i redskapsbon. Ingen visste i ett sådant fall vem som först hittat på en kupp.

Vi hjälpte en mager pojke in genom hålet och han langade, medan vi andra tog emot det han skickade upp till oss. Där nere fanns ett par lådor fyllda av paket med spik som adelsmannen skulle ha till sitt bygge. Vi delade mycket noggrant på bytet, fast vi absolut ingen användning hade för så mycken spik. När vi stulit den visste vi inte ens var vi skulle göra av den.

Vi gömde spikpaketen i skogen invid skolan, i stenrösen och lite varstans, där vi kunde komma åt.” 

 

2767563088_3f5f53546f_o

Sparrebo 1971, foto Anders Karlsson

Den välbärgade adelsmannen är direktör Bengt Silfversparre som byggde huset 1910, det finns kvar än idag.
Det ligger efter vägen mot Södertälje, strax före avtagsvägen mot Sorunda. Infarten finns mittemot vägen till Haga och hade förr fri utsikt mot Trädgårdsstugan.
Två vita grindstolpar med texten ”SPARREBO” kantar infarten.

Bengt Silfversparre var typograf, hade egen verksamhet och har bland annat gjort klichéer till den upplaga av Nordisk familjebok som man kan läsa på nätet under ”Projekt Runeberg”.
Familjen Silversparre var skrivna i Stockholm, Sparrebo var bara ett lantställe för rekreation. På 1950-talet sålde sönerna Ragnar och Wollmar stället som idag har beteckningen Ålsta 20:1

Sparrebo var under några år på 70-talet klubblokal för motorcykelklubben ASPES, förkortningen lär ha stått för ”Allt Skit På Ett Ställe!10311140_10201869899052350_5193845560743988196_n

Blev sedan efter renovering åter bostad och i ett inlägg på Facebok för några år sedan lade dåvarande ägaren Magnus Stjernqvist ut denna bild från 2006 på nätet.

 

Ivar och kamraten Olles inbrott hos adelsmannen renderar i en ”rättegång” i skolan.

Lärarinnan satt vid rättegångstillfället rak och sträng i katedern som domare. Adelsmannen som målsägare hade inte brytt sig om att infinna sig utan han hade överlåtit alltihop åt henne.
Jag vet inte om lärarinnan någonstans läst sig till hur hon skulle gå tillväga, eller om hon hittat på allt själv. Men hon avkunnade till slut domen. Varje pojke i de övre klasserna blev ålagd att betala två kronor till en särskild spikfond som skulle tillfalla spikens ägare. Det var möjligt att bötesmedlen inte skulle komma att täcka eller tvärtom översteg värdet av det stulna. Men lärarinnan hade funderat ut just det beloppet.
Både skyldiga och oskyldiga straffades i och med det lika.”

 

2694531979_4ae4b71fbe_oUnder den här tiden finns två kvinnliga lärare samtidigt på Västra Skolan. Lovisa Andersson f 1853 i Österhaninge är skriven som ”småskolelärarinna” och Karolina Pettersson f 1858 i Ventlinge fs på Öland noteras som ”folkskolelärare”

Det torde vara den senare som tjänstgör som domare när Ivar och kamraterna ställs inför ”rätta” när man avslöjats för spikstölden i redskapsboden.
Karolina Petterson flyttade hem till Öland 1914.

Västra Skolan byggdes 1844 men är till och ombyggd i omgångar, Ivar skrevs in här i mars 1911 och avslutade i juni 1913. Var kommunal skola fram till 1950, därefter scoutlokal mm men används sedan 2004 av Friskolan ”Västra Ekoskolan”. Som kuriosa var det i denna lokal som Sveriges första Jordbrukskassa startades i oktober 1915, initiativtagare var bl.a. rotemannen Carl Alm, direktör för AB Hem på landet.
Jordbrukskassorna är inledningen på Föreningsbanksrörelsen som numera ingår i Swedbank.

 

Läs även här:

https://www.haninge.org/2016/06/26/ivar-lo-och-tungelstaborna-den-ilskne-stinsen/

Ivar Lo-Johansson, statarnas berättare

 

 

 




Ivar Lo och Tungelstaborna: Den ilskne stinsen

1001Porträtt äldredarFörfattaren Karl Ivar Jansson-Johansson, senare känd som Ivar Lo-Johansson kom som tioåring med föräldrarna Gottfrid och Anna Lovisa till hemmanet Djurgårdsgrind i Tungelsta år 1911. De kom då från torpet Ådala i Ösmo, den lilla gården köps av tomtbolaget Hem på landet, inte utan dramatik.

Ivar skriver i sina memoarer och romaner en del om sin ungdom på Djurgårdsgrind och berättar om människor i grannskapet. Vissa av dem är lätt identifierade, andra mera anonyma och kanske i vissa fall även fiktiva.

Vi har försökt spåra och relatera en del av dessa och här kommer nu en första kortartikel på detta tema.

 

051Bok PubertetUtdrag ur ”Pubertet” (1:a delen av memoarerna, 1978) med anknytning till Tungelsta/Västerhaninge, kapitel XXVII.

 

Den ilskne stinsen

”Min far ville inte bekänna sin okunnighet inför stinsen som trots allt anade den. Stinsen var järnvägstationens allsmäktige, krönt av en rödbandad uniformsmössa. 
Innanför frakt- och postluckan höll han de besökande småbrukarna i strama tyglar. De fick ibland frakter som de inte kunde lösa ut eller de kom för att hämta dem på fel tider. Stinsen var bitsk, och det var inte bara inför småbrukarna, som han höll på sin värdighet.

Hans bror hade varit stationskarl och vart sen banmästare på samma station, klasskillnaden var ändå för stor för att deras familjer på sin fritid skulle kunna umgås som jämställda.
Barnen i de två familjerna hölls också isär. Stinsens döttrar gick i högre skola.
Jag tyckte mig långt senare i den dystra stinsen i grann uniformsmössa se en ensam, kanske rentav en smula skygg människa. Men för min far var han så långt jag kunde minnas det en skräck.”

 

1902TuStnDen aktuella stinsen är Karl Emil Dahlin, f 1866 i Leksberg Hjärpås (R), och hans maka Jenny f. Magnusson, de har tre döttrar, Gerd f 1898 i Hudiksvall, Vera f 1899 i Ösmo och Anna Maria f 1901 i Ösmo.
Han kom från tjänsten som stins på Hudiksvalls Östra år 1899 till byggnadsavdelningen på Sthlm-Nynäs Järnvägar och blev den första stinsen i Tungelsta, trafiken hade inletts i december 1901.
Titeln ändrades senare till Stf, Stationsföreståndare.

Han ingick i Brandstyrelsen i socknen mellan 1911-29 och pensionerades 1931.och flyttade då till Villa Solakullen i Tungelsta, Ålsta 2:49.
Han ersattes då av dalkarlen Erik Gustaf Lindblom som kommer från Västerhaninge station.

Ortens postkontor fanns på den här tiden i samhällets centrala byggnad, järnvägsstationen och stinsen var också postmästare och det gjorde honom till en myndig person som upplevdes som ganska besvärlig av befolkningen. 

Äldsta dottern Gerd gifte sig år 1926 med den blivande tidningsmannen och professorn Herbert Tingsten och hon avled 1988 på Lidingö.
PensionatetMellandottern Vera lät bygga den s k landsfiskalsvillan intill Tungelsta station. Där drev hon pensionatsrörelse mellan 1922 till 1940. Fadern var säkerligen inblandad i bygget. Hon var tidvis skriven i Stockholm under den tiden.

Brodern, banmästaren Per Ludvig Dahlin är född 1870 i Ullared (R) och gift med Hilda Maria Blomqvist f 1878 i Ryd (R), man har tre söner Sven Gustaf f 1903, Nils Ludvig f 1904 och Per Olof f 1911, alla födda i Västerhaninge.

 

Ivar berättar i några sammanhang om sina egna duster med stinsen. När mormodern, som bor på Djurgårdsgrind, till sin stora glädje får en liten folkpension, ska dessa kronor hämtas ut på posten med en kvitterad anvisning. Hon är som de flesta i Ivars familj inte skrivkunnig  utan kvitterar med ett bomärke.

Ivar blir hennes arvoderade ombud, han får en 25-öring för varje utbetalning. Han får vid varje tillfälle lägga ned stort arbete på detta uppdrag, Den lynnige stinsen accepterar ibland inte mormoderns med besvär nedpräntade ”kors” utan han tvingas till återbesök.
Kanske kan man till viss del förstå honom, skriver Ivar, hälften av Tungelstas pensionärer var troligen inte skrivkunniga ock korset fanns nog påtagligt ofta på postanvisningarna.

Fotnot:

tingstenHerbert Tingsten, född 17 mars 1896 i Järfälla, död 26 december 1973 i Stockholm, var en svensk statsvetare, liberal publicist och författare.
Han var bl.a. chefredaktör för Dagens Nyheter och en en ivrig samhällsdebattör.
Hans äktenskap med Gerd Dahlin var hans andra och barnlöst.

 

 

 

Läs också:

Ivar Lo-Johansson, statarnas berättare

https://www.haninge.org/2015/12/27/ivar-lo-johansson-som-lokalredaktor/