En liten historia om en Giddetavla…

Det kommer med jämna mellanrum in bilder på tavlor av vår kringvandrande målare A Gidon, Gidde kallad.
Fick två stycken från journalisten Veronica Högberg i Nynäshamn, båda med motiv från Strandvägen i Nynäshamn.
Den ena av dessa (se ovan) har titeln Kärlekstallen och Veronica bifogar en notis från Nynäsposten i maj 1969.

Krigsrubrik i maj 1969 – ”KÄRLEKSTALLEN SPRÄNGD”

Kärlekstallen är inte mer. En mindre dynamitgubbe klöv roten på den snart hundraåriga tallen natten till i lördags och nu står den just utsprungna Strandvägs-klenoden majestätiskt lutad mot klipphällen utan kontakt med sina rötter. Stubintråden har polisen tagit hand om men den ger ingen annan ledtråd än att det måste ha varit en vettvilling framme. (…) Många har sina initialer ristade i stammen och det kanske var det som blev trädets öde. Någon försmådd friare kan ha sett sin älskades namn i en rivals hjärta och det kan ha blivit för mycket för honom varpå han bryskt gjorde slut på den för honom eländiga situationen. (Saxat ur NP 1969-05-20, Sign BEJ)

Som vi kan konstatera målade Gidde tavlan 1968, i grevens tid innan det small 1969!

Ytterligare ett Nynäsmotiv, Tvillingtallen!




Pappa Mauritz, Ivar Lo och redaktören

Ivar Lo baskerHar på senare år ”hittat” min favoritförfattare igen! Kanske har ni märkt det på bloggen?
Som mycket annat här i livet går även sådana intressen i vågor.
Gustav NybergAnledningen till det nyvaknade intresset  är att en ung doktorand på universitet, Gustav Nyberg, kontaktade mej via nätet.
Han arbetar med en avhandling under rubriken ”Statarnas förfackliga kamp” och är dessutom engagerad i Ivar Lo-sällskapet.
Han hade snappat upp en kortartikel på nätet om min far som var statdräng och statare på Södertörn i 40 år.

Först några ord om min far Mauritz som introducerade mej för Ivar Lo,

MauritzElsa 30-tal

Mina föräldrar i slutet på 30-talet

Han var född 1890 och var statdräng och statare från sin tidiga ungdom fram till 1946 då hälsan sviktade ordentligt och han fick ett fysiskt lite lindrigare värv som vaktmästare på Kyrkskolan i Västerhaninge.

Han arbetade under de åren på storgodsen runt om på Södertörn men också en kort period i Uppland.

Hans första tjänst blir som dränggosse på Fållnäs, sedan statdräng på Hammersta, några korta sejourer som ”arbetare” i huvudstaden och sedan mjölnardräng på Husby i Österhaninge. Där träffar han sin första hustru, de gifter sig 1915 och får där sonen Rune, flyttar 1916 till Hammersta där sonen Ellert föds 1919 och året efter till granngården Valla och ”Kork-Wickander”. Sedan en kort anställning på Harva gård i Ed men åter 1925 hos Wickander, nu på Lund i Ösmo.

På Lund föds i augusti 1926 en son som avlider året efter ”av undernäring” på Södertälje lasarett, Hustrun Elsa har drabbats av TBC i mitten på 20-talet vilket möjligen förklarar sonens något märkliga dödsorsak, hon vårdas från och till på Länssanatoriet i Uttran och avlider där veckan efter sonen i ”lungsot” .

Mauritz tvingas begrava både hustru och son inom några dagar och blir ensam med sönerna, 12 resp. 8 år gamla.

2693170520_3d194e5e17_o

Den större stugan på Marieberg, här på 1980-talet

Han får hjälp av en yngre syster med hushållet och 1928 flyttar man till lägenheten Marieberg på Fors i Västerhaninge där fadern varit gårdssmed sedan 1918. I mitten på 30-talet har systern-hushållerskan gift sig och flyttar och in kommer som hushållerska hans ”andra” Elsa, min mor, de gifter sig, och jag kommer till världen i april 1941.

Personligen har jag ju inte så många minnen från statartiden på Fors, jag är fem år gammal när flyttlasset går till kyrkskolans vaktmästarbostad.

Uppe i Mariebergsbacken bodde vi i den lite större, röda vackra statarstugan medan min farfar, som blev änkling 1942, fanns i den lilla undantagsstugan tillsammans med sin ogifta dotter Hildur.

Far var stalldräng åt Edvin Nilsson på Fors, han gick i tidiga morgontimmen ner till stallet på gården för att sköta om ”sina” hästar. När jag blev tillräckligt gammal hände det att jag fick följa med och jag glömmer aldrig när de fyra stora ardennerhästarna hälsade oss välkomna med ett ystert gnäggande när stalldörren öppnades. Vintermornarna de här åren var bistert kalla och doften och värmen som slog emot oss minns jag än idag.

Farsgubben fick ett ganska bra liv på senare år men var märkt av de tidiga årens slit, reumatism och artros och ständig värk. Undrar hur många Albyl han stoppat i sig under åren. Jag hade en oherrans massa gula askar att leka med under min barndom.
Han drabbades i mitten på 50-talet av en tumör på ryggraden som förlamade honom men skickliga dåtida kirurger på Serafimerlasarettet kunde ta bort den, ”stor som en rävrumpa” lär Olivecrona sagt.

Pappa Mauritz var en duktig berättare och under delar av min barn- och ungdom fascinerades jag av hans minnen.  Ibland på tu man hand men oftast som lyssnare när han träffade vänner och bekanta. Det mesta var tragiskt och sorgligt men med inslag av kortvarig lycka.

Han återkom ofta till de tragiska händelserna i mitten på 20-talet när han mister hustru och son samma vecka. Han berättade om bomiljöer med vägglöss, loppor, fukt och kyla, om elaka grevar, baroner rättare och befallningsmän och hårda tider med svält och knapphet.

Tyvärr tappade jag väl lyssnarintresset under en lång tid och tog upp det igen alldeles för sent, ett öde som jag säkerligen delar med många i min generation.

Men…

… några år in på 1950-talet förde han in Ivar-Lo i mitt liv. Bakom glasdörren till det lilla bokskåpet fann jag en vacker inbunden bok med titeln ”Analfabeten”. På det gula skyddsomslaget fanns en bild av en man i helskägg och bredvid en spade. Det var Ivar Lo:s självbiografiska berättelse om föräldrarnas sista år som torpare i Ösmo och de kommande åren som självägande småbrukare på Djurgårdsgrind i Tungelsta. Boken var utgiven 1951.

Far kunde berätta att han mycket väl kände till författaren och hans familj, de hade rört sig i samma agrara kretsar i Ösmo och han hade arbetat tillsammans med Ivars bror John på Hammersta.
Han hade vid många tillfällen träffat Ivar på 30-och 40-talet då han agiterade och föreläste i trakterna,

Jag bytte äventyrsböckerna mot en proletärberättelse om min hemtrakt och mina anfäders miljöer!

Jag fängslades av författarens lov till föräldrarna, framför allt till fadern. Hans vilja att själv äga den mark han brukade och som höll på att sluta i katastrof, bytet från en ganska bekymmersfri tillvaro på torpet Ådala till ett rent nybyggarprojekt i skogslandet i Tungelsta. Att det troligen skedde mot hustruns vilja gjorde nog inte saken lättare

I bokhyllan fanns ytterliga en Ivar Lo-bok, ett tummat häftat exemplar av Godnatt Jord. och även den konsumerades mellan kompislivet i samhället och nyvaknade intressen. Denna roman skrevs redan på tidigt 30-tal och anses av kunniga litteraturvetare som hans genombrott.

Även den får av vissa bedömare benämningen självbiografisk vilket dock är tveksamt. Denna berättelse utspelar sig i en miljö som är en blandning av storgodsen Häringe och Hammersta på gränsen mellan Västerhaninge och Ösmo, båda ägda av familjen Löwen. Ivars delvis trolige alter ego, Mikael Bister, växer upp i den södra statarlängan på godset.
Att med hjälp av benämningen på närliggande torp och gårdar, företagna åkturer med mera få en geografisk belägenhet på godset är inte möjligt utan bara förvirrande.

Persongalleriet i romanen är naturligtvis med författarens rätt till stor del fiktiv men har säkert i vissa delar en verklig bakgrund.
Av bokexemplaret att döma har pappa Mauritz (och andra) noga läst boken, invikta hörn och blyertsstreck tyder på det, Han hävdade att ”baronen Drax” är tecknad efter den Kungl. sektern Trotz på Hammersta, ingift i släkten Löwen.
Andra påstår sig kunna koppla skildringen till August Trolle-Löwen själv!

Det var alltså dessa två böcker som förde mej in i Ivar Lo:s digra produktion som omfattar dryga sex decennier. Intresset höll i sig en bit in på 60-talet och jag läste med glädje hans 50-tals produktion av självbiografiska romaner som ex.vis Stockholmaren, Journalisten och Proletärförfattaren.  Dessa böcker lånade man på kommunbiblioteket i källaren på Landstingets sjukhem på Ringvägen där vaktmästaren Axel Persson agerade bibliotekarie på kvällstid, senare fanns biblioteket i källargaveln på kommunens nya förvaltningshus,

Jag märkte att jag mest intresserade mej för de delar som behandlade de lokala miljöerna och framförallt Tungelstatiden.

Sedan blev det ett nästan 30-årigt uppehåll, inte bara med Ivars berättelser utan med den litterära konsumtionen över huvud taget. Familjeliv, arbetsliv och andra engagemang tog över men i början på 90-talet hittade jag i arvegodset efter far (han hade avlidit 1977) de gamla böckerna i en kartong och fick en nystart på intresset, det var som att uppleva gamla minnen

Till min stora glädje fann jag då att Ivar-Lo givit ut en serie på fyra memoarböcker med början med ”Pubertet” 1978 och med avslutet ”Frihet” sju år senare. Dessa införskaffades till den egna bokhyllan, en viss nivå fanns nu i privatekonomin, och plöjdes med stort intresse.

Jag blev bitvis ganska konfunderad, jag konstaterade stora avvikelser i vissa sammanhang mellan ”Analfabeten” från 1951 och ”Pubertet” från 1978. De beskrev ju tidsmässigt samma period i författarens liv. Detta störde mej men samtidigt väcktes intresset några år senare att göra lokal ”forskning” i ämnet, att koppla Ivars personer i böckerna till prästens garanterat(?) sanna fakta.

Jag hade nu inte pappa Mauritz att bolla med utan fick söka andra källor vilket inte var lätt, den beskrivna tiden låg ju 70-80 år tillbaka och några ”ögonvittnen” fanns knappast kvar. Fick dock en del material av några tungelstabor, kanske främst av trädgårdsmästaren Erik Wall som kunde mycket om ”egnahemmarna” i Tungelsta och den betydligt yngre men kunnige Janne Andersson i Ivar Lo sällskapet.

Men det var först när internet kom in i mitt liv som arbetet tog fart, den vägen skapade nya kontakter. Ibland på nivåer högt över min nivå. Jag fick god kontakt med litteraturprofessorn Lars Furuland i Uppsala som forskat på och skrivit mycket om Ivar Lo. Han visade ett överraskande stort intresse över mina marknära och amatörmässiga försök att namnsätta Tulpankungen, Kvickrot, Rike Adelsmannen, Sakföraren, Gumman i Gran och många flera,

Jag fick också kontakt med Lennart Andersson, forskare i Lund, som skrivit en 60-poängsuppsats i ämnet 1993. I den fann jag formuleringar som jag själv skulle ha kunnat skriva (om jag nu kunnat formulerat dem) som handlade avvikande fakta mellan Ivars böcker, bl.a denna;

Under arbetet kom jag fram till betydande innehållsskillnader mellan ”Analfabeten” och Lo-Johanssons första memoardel ”Pubertet” (böcker som behandlar samma period). En slutsats blev att s.k. självbiografiska romaner knappast får läsas som sanning utan just som romaner. Mycket material utanför verklighetens ram kan finnas med.

Därmed inte sagt att memoarer skriver sanningen (men de är i alla fall bättre som källor än de självbiografiska romanerna). I många fall har tyvärr ”Analfabeten” använts som källa till Lo-Johanssons liv.
Jag kan bara rekommendera läsarna att jämföra t.ex. ”Analfabeten” och ”Pubertet”. Ni kommer att finna flera tydliga skillnader!

Jag kan med gott samvete rekommendera mina följare att ge sig in i Ivar Lo:s verk.
Dels för den litterära kvalitén men också för de lokala inslagen i framför allt de ovan nämnda böckerna.

På  https://www.haninge.org/ finns ett antal artiklar med utdrag ur hans böcker, hitta dom genom att söka på startsidans sökruta på ex.vis ”Ivar Lo”.




Örentorp på Torö, kopia av vårt Tingshus

Örent

 

nanna-svartz

Nanna Svartz 1890-1986

Detta vackra hus finns på Torö i Nynäshamn och uppfördes i början på 1940-talet av Nanna Svartz, Sveriges första kvinnliga medicinprofessor. Hon och maken, läkaren Nils Malmberg, hade viss anknytning till södra delarna av Södertörn och hade många gånger passerat Sotholms Tingshus i Västerhaninge och fängslats av dess exteriör. Här nedan finns en berättelse, skriven av dottern Gunvor, hur byggprojektet utvecklades.

Under 1930-talet sökte Nils Malmberg och hans hustru Nanna Svartz efter ett weekendställe i närheten av Stockholm, De var sedan flera år sommarboende på Syd-Koster i norra Bohuslän, men ville ha en tillflyktsort för höstar och vårar. Vartefter åren gick blev tomterna de tittade på större och större och till slut bestämde man sig år 1939 för ett torp på Torö, sju mil söder om Stockholm. Andra världskrigets utbrott och ett allt varmare intresse för den egna torvan bidrag till att det aldrig mer blev någon Kostersommar,

Nils Malmberg och Nanna Svartz var båda födda 1890 och var vid den här tiden fast etablerade på var sin chefstjänst i Stockholm, han som överläkare vid Barnsjukhuset Samariten och hon som Sveriges allra första kvinnliga professor vid en statlig högskola. Hon var professor i invärtes medicin och överläkare vid Karolinska sjukhuset. Nils Malmberg hade som sexåring sörjt mycket över att bli tvungen att lämna Krusgården vid Torshälla. Hans inre förhoppning var att skapa något som mycket liknade Krusgården.

Det nyinköpta torpet på Torö ligger på en sandig ås kallad ören. Namnet hade under seklernas lopp dragits ihop till ör`n och till sist till örn, men Nils Malmberg och Nanna Svartz ville återställa allt till det gamla och gav stället namnet Örentorp.

På Örentorp fanns det en mindre mangårdsbyggnad. Då det visade sig att detta hus hade en källare som vattenfylldes på vårarna och en del dräneringsförsök miss­lyckades var det den gamle bygg­mästaren i Eskilstuna, Ferdinand Malmberg, far till Nils, som be­stämt sade ifrån att detta hus skulle rivas och ett nytt byggas på en artificiell kulle ovanpå sand­åsens krön. Ett ivrigt planerings­arbete tog sin början. Det nya huset skulle vara i stil med lokal byggnadstradition. Och så kom det sig att Nanna Svartz tog med sig sin dotter och ett tiometers mått­band en trettonhelg och for med tåget till Västerhaninge där Tings­huset mättes upp.

Höjden klarade man inte att mäta så det är på längden och bredden som huset på Örentorp är proportionellt med tingshuset. Nils Malmberg och Nanna Svartz gjorde själva upp planritningar och den 12-åriga dottern fick hjälpa till med sektionsskisser. På dessa ser man kakelugnar inritade. Det ansågs nödvändigt att någon sakkunnig gjorde slutkontrollen av ritningarna och därför vände man sig till Byggnadsbyrån vid Samfundet för Hembygdsvård, numera Sveriges Hembygdsförbund. Förutom att därigenom fackmässiga planritningar jämte VVS- och elritningar m m kom till stånd blev även en del moderna idéer införda. Bl. a. ersattes kakelugnarna av öppna spisar, mycket vackra i formen men med for stora öppningar så att de ryker in. Men dottern fick rätt i att denna verksamma familj inte kunde programmeras om att införa brasstunder ens i fritidshuset, så det har aldrig varit någon som saknat brasorna.

Till byggmästare valdes Albin Öhgren, Torö. Han hade böljat bygga redan vid sekelskiftet och deltog för första gången i ett sommarhusbygge på Torö redan 1906. Han var en lika erfaren som skicklig yrkesman. Liksom Jonas Malmberg, Nils Malmbergs farfar, gjorde för bygget av Walhalla så förde sonsonen noggranna anteckningar om husbygget och han hade ju även möjligheter att dokumentera med egen kamera.

Albin Öhgren byggde enligt beprövade metoder och man kan säga att Stora huset på Örentorp, som det kom att kallas, är en sen exponent för gammal svensk byggnads- och hantverkstradition. Albin Öhgrens söner, Kjell och Rune, deltog i byggnadsarbetet och dessutom arbetade där några andra Toröbor och bytte med varandra när de var inkallade. Det var ju mitt under andra världskriget. Nu var det inte längre daglön, utan byggmästaren och hans söner hade 2 kr i timmen, de övriga 1:80.

Husets stomme byggdes för hand på platsen. För specialändamål fanns emellertid särskilda företag att tillgå. Fönster och dörrar tillverkades t ex enligt Kjell Öhgrens ritningar hos A -B Nykvarns Såg och Kvarn i Åkersberga. Måleriarbetena utfördes av målarmästar Hagberg, VVS-arbeten av Bröderna Larsson i Nynäshamn, elektriska installationer av Abrahamssons Elektriska likaledes i Nynäshamn.

Behovet att lägga huset högt men ändå ha en källare med rumshöjd gjorde att huset fick en högre grund än förebilden i Västerhaninge. Det måste ha varit Nanna Svartz’ arbete i Byggnadskommittén för Karolinska sjukhuset som gjorde att man klädde grund och yttertrappor med skiffer. Yttertrapporna är ganska lika huvudbyggnadens på Karolinska sjukhuset.

Interiörerna präglas av viljan att hålla en traditionell stil (rustika bjälkar men tillverkade av plank i hallens tak) dels av Nanna Svartz’ färgsinne och färgglädje; snickerier i ljusa lasyrfärger, som har stått sig häpnadsväckande väl. Ert antal av rummen har ljust gråvita dörrar, fönster, dörromramningar mm med färgade bårder i olika färger i de olika rummen. Ett tak är tillverkat av kvadratiska plywood-skivor inramade av profilerade lister, allt laserat i ljusblått.

Nanna

Nanna Svartz och Gunvor Svartz-Malmberg på verandan till det hus som revs 1942.

Huset utrustades med alla dåtida moderniteter. Intressant nog ansåg man sig böra spara på rördragning och därför är toalett och badrum förlagda till ett hörn av huset ovanpå köket och inte som man kanske idag skulle ha gjort i anslutning till sovrummen. Så mycket som möjligt av det rivna husets material utnyttjades,
t ex finns den gamla innetrappan kvar som källartrappa i det nya huset. Nanna Svartz var mycket noga med kökshygienen. Redan 1940 anskaffades en rostfri diskbänk med försänkt bänkdel för utslagshon, så att slaskvatten inte skall stänka upp på övriga delar av diskbänken.

Det blev aldrig något taklagsöl men väl en fest när huset blivit klart sommaren 1943. Trots ransonering var matsedeln följande: inlagd sill, nubbelåda, prinskorv, tomater med majonnäs, låda med blomkål; stek med ärter, gurka, lingon; bär med sockerkaka; kaffe med tårta. Till detta serverades snaps, pilsner eller erlanger, madeira och grawensteiner samt cognac.

Ferdinand Malmberg hade kämpat hårt för att komma fram i samhället och han blev med tiden ganska njugg med beröm. Så här skriver han till festen: ”Framför om Lördag till Byggmästaren och hans medarbetare då Ni firar Tak-kalas mitt erkännande för ett Godt arbete – om de utbyta de tvenne dörrar som var vinda”

GUNVOR SVARTZ-MALMBERG

Denna artikel fanns i Sörmlandsbygden 1998 samt  Glimtar nr 4, samma år.

 




Flyghaverier i Hårsfjärden

Erland

Erland Österberg i unga år. Han var född 1922 i Lossa, Uppland och avled 2011 i Östersund. Västerhaningebo under många år bl.a. som verkmästare på Håga Verkstad men avslutade sin karriär som yrkeslärare i Östersund.

Erland Österberg, Västerhaningebo under många år, och en bidragande person för dokumentation av av vår byggd inte minst på denna sida hade dessutom ett stort flygintresse.

Under sina sista år i Östersund inledde han en serie småartiklar under rubriken ”Flyghaverier på Södertörn”.

Som den gedigna person som Erland var började han med tidigt 1900-tal, en olycka på Hårsfjärden 1922 inledde och han hann med ytterligare två inlägg innan hälsan sviktade.
Du kan läsa dessa via länkarna i slutet på inlägget.

Erland Österberg var också en mycket avancerad modellbyggare, vid ett besök på Sparreholms Bilmuseum i somras fann jag ett antal vackra, välbyggda flygplansmodeller signerade Erland.

SparreFlyg

En av modellerna på Helge Karinens museum på Sparreholms slott. Erlands verk delar hall med ett antal Rolls-Royce och Hitler-mercor.

Här kan du läsa artiklarna:

Supermarine 1922

S-5, Heinkel He 5, haveri på Hårsfjärden 1927.

T-2 Heinkel He-115, haveri på Mysingen 8 aug 1944

 

 

 




Tragedin i Lännaskogen 1941

Den här minnesstenen över en 17-årig yngling från Bromma står i skogen väster om Länna industriområde.
Den numera svårtydda texten lyder:

Eleven vid Bromma Läroverk Lennart Wikholm 17 år gammal slöt här den 26 oktober 1941 sin idrottsbana.

2616737306_573e9d193d_o

Foto: Flickr, Kenny Lex

En orienteringstävling i markerna väster om Länna hösten 1941 fick en tragisk avslutning. Den 17-årige eleven Lennart Wikholm, elev på Bromma läroverk, saknades efter avslutad tävling på söndagsmiddagen.
Funktionärer och tävlande sökte igenom den mycket besvärliga terrängen utan resultat och man kallade på polis som ordnade skallgång men inte heller denna styrka lyckades finna den saknade.

På måndagen uppbådades en styrka på 400 personer men inte förrän dagen därpå fann man den saknade liggande död på en klippa. Provinsialläkaren Dagulf i Huddinge kunde konstatera att han avlidit av köld och utmattning och varit död i ett dygn då han hittades.

…det ser ut som om Wikholm förirrat sig på ett eller annat sätt, tappat karta och kompass, hasat nerför klipphällar och slagit sig, dock ej i huvudet, och slutligen utmattad lagt sig på berget för att vila och somnat av utmattning. Dåligt klädd som han var hade den starka kölden därefter gjort sitt.

ny karta

Enl, uppgift på Flickr från fotografen Kenny Lex ser koordinaterna i RT 90 ut så här: N 59° 12 .213 E 018° 06.755

Läs här artikel i Svenska Dagbladet 1941




Viktor Pettersson, folklivsskildrare på Södertörn.

 

foto

Viktor Pettersson gav 1934 ut skriften ”Sägner och Minnen från Södertörnsbygden”

Författaren till boken ”Sägner och minnen från Södertörnsbygden”, Viktor Pettersson, var född den 30 juni 1874 på Valsjö gård i Ösmo.

bok

En raritet, finns den i bokhyllan? Här finns många härliga skrönor!

Sin tidiga barndom och ungdomstid tillbringade han på Vansta där fadern var statare. I vuxen ålder brukade han under ett par år Klockargården och bodde åren 1892-1911 på Mellanberg under Vansta. Sistnämnda år gifte han sig och flyttade då till Nynäshamn, där han verkade till sin död den 19 mars 1951.

 

Viktor Pettersson var en äkta son av Södertörn, den bygd han älskade och vars kultur och befolkning han lärde känna kanske bättre än någon annan av sina samtida. Hans ungdom kom att sammanfalla med en intressant brytningstid mellan gamla folktraditioner och samhällets nydaning. Vad denna tid skulle komma att betyda för den äldre kulturen stod redan tidigt klart för honom. Tanken, att försöka rädda till eftervärlden något av hembygdens gamla kulturskatter, innan dessa för alltid gått förlorade, mognade och blev ledstjärna i hans liv.

Redan som barn hörde han de gamla folksägnerna be­rättas och folkvisorna sjungas. Som vuxen, när han under några år som gårdfarihandlare färdades mellan stugorna i bygden, nedskrev han allt av intresse som han hörde av äldre sockenbor. Så småningom blev han ägare till ett ovärderligt hembygdsarkiv, handskrivet och senare av honom sammanfört till bundna bokband. Bland dessa finner man bl. a. gårdsbeskrivningar, sägner, ordstäv, gåtor, ramsor och ett register över traktens dialektala uttryck. En del av sina uppteckningar har Viktor Pettersson utgivit i boktryck, 1932 ”Folklivsskildringar från Ösmo” och 1934 ”Sägner och minnen från Södertörnsbygden”.

Under sina vandringar i bygden samlade han en ansenlig del äldre bruksföremål, vilka han sedermera egen­händigt katalogiserade och skänkte till Sotholms härads hembygdsförening såsom en grundplåt till bygdens eget museum. Han var initiativtagare till bildandet av Sot­holms härads hembygdsförening. För sina mångahanda insatser för den gamla kulturens bevarande i sin födelse­bygd tilldelades Viktor Pettersson 1939 Södermanlands hembygdsförbunds silverplakett och valdes samtidigt till hedersledamot i Sotholms härads hembygdsförening.

Här kan du läsa några ”kortskrönor” från Österhaninge.

 




Klagomuren i Hanvedsskogen

3079750991_b8303a0bc0_o

Foto: Urban Sondell 2008

Hagelstam, Södertörns Vildhuss!

Bilden ovan visar en stenmur uppe i Hanveden som är en rest av entreprenören Julius Hagelstams projekt att leda om vattenvägarna däruppe. Hans planer var att få till ett kanalsystem som via befintliga sjöar slutligen skulle mynna i Årstaviken. Detta  för att föra jordbruksprodukter och virke till Stockholm. Kanalbyggen var då höjden av modernitet, jätteprojektet Göta kanal var under byggnad med allt vad det innebar av teknisk utveckling.

4247699344_9ca6dffe0c_o

Otto Julius Hagelstam 1784-1870

Om vi utgår från Hagelstams Lissma Gård, som han köpt 1822,  så började det tänkta systemet i det inre av hans skogar från Ådran, Öran och diverse småsjöar till Lissmasjön och vidare till Drevviken. För att få allt vatten att rinna åt sitt håll lät började han uppföra det som i dag kallas Klagomuren vilket vållade häftiga protester från bl.a. Västerhaninge där vattnet plötsligt sinade till kvarnarna. Man kan lätt förstå kvarnägarnas ilska och frustration när dammarna tömdes och vattenhjulen stannade.

Kanalen skulle göras 4, högst 5 fot djup (1,2 högst 1,5 meter), 10 fots bredd i botten och 30 fots ytbredd (3 respektive 10 meter) avsedd för pråmar och båtar. De nödiga slussarna vid Årsta skulle byggas i trä.

 

Nu lyckades han inte genomföra sitt ståtliga projekt. Han hade helt bortsett ägarinnan på Årsta gård i Brännkyrka, Märta Helena Renstierna, Årstafrun kallad. Det framgår både av hennes och hans anteckningar att han grovt underskattat ”det ensamma fruntimret på Årsta”.  Hon hade av okänd anledning inte alls tillfrågats i förväg, märkligt med tanke på att Årsta var huvudpunkten i hela kanalsystemet. Han hade inte ens brytt sig om att kontakta henne då man började sätta ut märkkäppar för den tänkta kanalen på hennes marker och i hennes trädgård.
Det framskymtar i tillgängliga fakta att det helt enkelt kunde vara så att entreprenören Hagelstam blandat ihop de två stora Årstagodsen. Han hade nämligen kontaktat godsägaren Bremer på Årsta Slott i Österhaninge i frågan. Detta Årsta hade ju inte någon som helst geografisk anknytning till kanalbygget.

Märta Helena  inledde en juridisk process tillsammans med ett antal adliga godsägare i trakterna, en process som hon vann och kanalprojektet föll. En pikant detalj i sammanhanget är att renlevnadsmannen Hagelstam var en stark motståndare till husbehovsbränningen vilket den storproducerande Årstafrun naturligtvis inte såg med blida ögon.

Men Hagelstam var en man med vyer. Kunde man inte anlägga kanaler så kunde man i stället sänka hela sjösystemet och dika ut markerna däromkring. Det godtogs av samtliga gårdsägare vilket fick till följd att den odlingsbara arealen i mitten av 1800- talet ökade dramatiskt i de inblandade socknarna och frilade en mark som var ”synnerligen kraftfull”.

Vi kan väl tycka vad vi vill om Hagelstams kanalprojekt, undrar hur våra Södertörnssocknar sett ut om det genomförts?

Läs mer om Julius Hagelstam och hans djärva projekt i en artikel av Ellert Ström, Huddinge Hembygdsförening:

Hagelstam och kanalerna

 




När Nynäsbanan skulle byggas…

Rallare

Redan i mitten på 1800-talet började man planera för en järnväg mellan Nynäs och Stockholm. Ett flertal projekt med utländska intressenter gick i stöpet men på 1890-talet då professor Hjalmar Sjögren,  ägaren till Nynäs Gods, engagerade sig kom man igång. Gillets Tord Bolander skrev 2004 om svårigheterna att få till ekonomin.
Man måste så här i efterhand beundra Sjögrens engagemang och även dåtidens  förtroendemän i Södertörnssocknarna som vågade satsa stora pengar i projektet.

Hur tror ni våra trakter skulle se ut idag utan denna trafikled?

Läs artikeln här: Om bygget av Nynäsbanan